LARS-IVAN SÖDERLUNDS HEMSIDA 2

ådalingen - ÅDALEN 
Startsida
aktuellt
index 
hembygden 
genealogi
länkar
musik
hemsida1
google
e-post

 

FRÅN ÅDALENS HORISONT

 

Historia

Bilder från en svunnen tid Sandö gamla bruksbyggelse
Sandö minnen nedtecknade av Tage Johansson
Industriminnen Lugnviks sågverk
Ådalens Industrihistoria ANNO 2006
Den stora ön i Ångermanlands inland
Ådalens järnåldersbygd växer fram
"Lilla Norge" en ö i Ångermanälven
Fogdar på Kungsgården i Ångermanland


Musik

Dragspelets "Grand Old man" i Ådalen Eric "Pelle" Westin
Orkestrar i Ådalen
Foto: Karl Grönstedts orkester
Georges dansorkester i Kramfors

 

 

Ådalen 14 maj 1931

I Lunde invigdes Lenny Clarhälls monument 14 maj 1981,
på femtioårsdagen efter de tragiska skotten.

Demonstrationståget i Ådalen 31

En av de klassiska bilderna av det långa demonstrationståget
på väg från Frånö, över järnvägen och förbi Å.
Den gamla vägens sträckning

Det långa demonstrationståget på väg från Frånö, förbi Å, här
väg 752 i Knäfta vid Strömnäs på väg till Lunde.

 

Lunde

Militären i beredskap i Lunde. Två man ur ryttarpatrullen. Här kommer den ödesdigra östra vägen ned, och där mellan husen dödades de som hunnit ner i backen mot färjplanen. Gården till vänster är Westmans hus, den låga och osymmetriska byggnaden mitt över vägen är Johanssons lilla diversehandel. Där ser man också stenmuren, eller rättare sagt den skärning i berget, dit ett antal demonstranter hunnit. Där bilen står, viker vägen in och bort efter planket, mellan Westmans tomt och ingenjörsvillan, där rytarna står. Metertons position bör ha varit några meter in på den vägen strax före eldkommandot.

 

Dödens minuter

Förord

"Det var som om det svenska samhällhets grund plötsligt rivits upp framför
våra fötter och som om nationen ställts på var sin sida om avgrunden"skrev
Artur Engberg om Ådalshändelserna. En klarsynt analys av en händelse,
som man lika litet då som nu kunde tänka sig i Sverige. Tio arbetare träffades
av militärens kulor, fem dog på Kristihimmelsfärdsdagen 1931 i Lunde.

Onsdagen de 13 maj hade tidningen Nya Norrland saker att berätta. På första
sidan kunde man läsa: INVASION AV STREJKBRYTARE I ÅDALEN I GÅR.

Strejkbrytarna hade förts upp till Lunde och blivit inkvarterade i "Villan" på
Stuveribolagets område, vilket fridlystes omgående.
I tidningen fanns också en notis om det protestmöte, som Lunde transportavdelning
annonserat till nästa dag.

Militären hade åkt ner i Ådalen med uppfattningen, att kommunisterna hade en
hemlig, röd kamporganisation av militärt snitt. Det enda man verkligen vet är att
det fanns en Röd Front-avdelning. Men dess bildande hade det stått i tidningar om,
fullt öppet som annat i mötesväg.

Militären lastades av i Sprängsviken och Militärförläggning upprättades i Lunde.
Folkmassan blev större och man drog sig mot förläggningen. Oroligheter spred sig i leden
och landsfogden tvingades läsa upprorslagen för den stora massan. Detta hindrade inte de
uppretade arbetarna att attackera militären med ytterliggare stenkastning.
Militären svarade med rökgranater, dom kastades in i människohopen.

I både VA och Nya Norrland kunde man läsa följande annons:

STORT PROTESTMÖTE
avhålles torsdagen den 14 maj kl. 12 i Frånö, Folkets Hus, i anledning av förhållanden,
som kommit till synes i Utansjö och Sandviken. Alla organiserade arbetare i Ådalen måste
mangrant infinna sig. OBS! Alla fackföreningars styrelser uppmanas att fulltaligt närvara.
Fackförenigsbok uppvisas.

Dagen därpå,den ödesdigra Kristihimmelsfärdsdagen 1931.
Vid mötet i Frånö Folkets hus förslog några att man skulle samlas till ett
demonstrationståg och gå till Lunde.

Demonstrationen var en improvisation - en anonym, kollektiv yttring, en spontan masshandling.
I täten för demonstrationståget gick ett antal personer, som resonerade en smula om hur man
skulle kunna gå, när man kom fram till Lunde.
Man hade musik från Väja-Dynäs.
Från Utansjö hade man kommit upp med fackföreningsstandaret och två fanor. Medan
demonstrationståget gick mot Lunde satt alla fackliga ansvariga kvar i förhandlingar i Frånö.

Klockan är nu 14.00.
En timme senare skulle det gigantiska demonstrationståget med 3000 man vara framme i Lunde.

I efterhand kan tyckas att den rätta militära åtgärden hade varit att aldrig
släppa in demonstranterna i Lunde. Samhället är för backigt krokigt, trångt och vint.
Det måste bli farliga situationer. Naturligtvis hade det varit rätt strategi.

Men landsfogde Påhlman och kapten Mesterton stod inför en annan uppgift:
nämligen att låta demonstranterna demonstrera och samtidigt skydda strejkbrytarna.
Man räknade med eventualiteten av angrepp. Därför tänkte man också i försvar.

Vägspärrarna bestod inte av plank och taggtråd. Man ställde ut två ryttarpatruller.
Gevären laddades med två lösa skott överst,och tre skarpa underst i magasinet.
Skarpa skott fick användas endast på särskild order. Skulle det gå så långt,hade man
order att skjuta framför folkmassan. Inte mot den. Några tycks ha uppfattat orderna
så,att man fick skjuta mot benen på angripare. Kulsprutorna kunde inte laddas med
lösa skott.

Dödens minuter

Vad som hände efter demonstrationstågets ankomst till Lunde och till dess dödsskotten fallit
är sammanträngt till en mycket liten tidrymd. Det hela utspelades på endast några få minuter.

Den fulla och detaljerade sanningen om dödens ohyggliga minuter i solen i Lunde kommer
vi aldrig att få. Detta är vad några sett och återgivit.

Nu såg man demonstranterna komma uppe på infartsvägen. Fanorna och standaret.
Väja-Dynäs hornorkester i vita mössor. Musiken gick av vägen vid Lunde Folkets hus,
och spelade vidare från en liten terass. Det blev en lucka i leden som snabbt fylldes av folk
som strömmade på. Fanbärarna stannade upp ett ögonblick, rådvilla. Blev lite efter, medan
folk travade förbi dem. Sen kom fanorna och standaret åter i rörelse.
Demonstranterna fortsatte framåt. De hade ännu inte nåtts av meddelandet om landshövdingens
förbud för strejbrytarna att arbeta. Det rörde ju själva ärendet för hela demonstrationen.

Täten på demonstrationståget möter nu två ryttare. De har hjälmar, karbiner och revolvrar.
Nerifrån vägen kommer de övriga i patrullen ridande upp. De två säger till demonstranterna
att stanna, och ställer hästarna tvärs över vägen. Sen kommer tumultet. Folk skriker:
"Vägen är fri! Vi har rätt att komma fram! Det är en fredlig demonstration-flytta på er för faen!"

Några hoppar ut vid sidan av vägen, för att komma förbi. Det blir stenkastning.
Sergeant Rasks häst blir skrämd an en fana, stegrar sig, tumlar runt och hamnar i diket.
Rask höll i tyglarna, och hästen drog upp honom när den reste sig. Sergeanten blev av
med hjälmen, nån kastade en sten mot hans knä och han blev sårad i nacken. Han linkade
neråt vägen, ledande hästen. Förbi honom stormade nu den övriga patrullen på skrämda hästar.

Tre-Fyratusen personer tränger på uppifrån samhället. Vägen sluttar hela tiden,
folk vet inte vad som händer eller just händer. Ner i det lilla samhället på den
smala vägen väller under dessa minuter folkströmmen emotståndligt, själverkande,
inget kan hjälpa det! "Man blev formligen skjuten framåt" sa en fackföreningsman
vid förhören efteråt.

Nerifrån färgplan kom löjtnant Beckman ridande. De flyende ryttarna kom emot honom
och förbi. Han såg Rask längre upp på vägen. Rask linkade, och när Rask vred på
huvudet såg Beckman att det flöt blod utefter nacken och uniformskragen. Folk i hopar
runt om, och de kom nerför vägen. Beckman tyckte sig se en man huka vid vägkanten
med en revolver i handen. Han ansåg Rask vara i livsfara och sköt mot den hukade
mannens ben.
Beckman skjuter med revolvern mot vägbanan, fyra fem meter framför folkhoparna.
Rask skjuter också, och bagare Vide skriker:
"Du sköt prick din jävel!"
Han hade fått en kula i armbågen. Beckman och Rask drar sig längre ner mot färjplanen.

Chefen för den militära styrkan, kapten Mesterton, ser nu demonstranterna komma,
och drar slutsatsen att ryttarpatrullen inte kunnat stoppat demonstranterna uppe på vägen.
Han ser Beckman och Rask komma ner på färjplanen. Rask linkar blödande bort och in
i förläggningen.
Beckman säger:
"Här finns ingen återvändo!"
Han menade: kunde man inte stoppa demonstranterna, återstod bara att skjuta! Tiden
började bli kort.

Mesterton ropar:

"Halt i lagens namn stanna annars skjutes här skarpt!"

Han ropar tre gånger.

Han skjuter varningsskott med sin revolver, som han riktar mott ett potatisland
i närheten. Medan han ropar och skjuter, springer demonstranter över vägen och
slänger sig i ett dike, han förlorar dem ur sikte. Han bedömer detta som ansatser
till framryckning.

Man är nu framme vid ögonblicket som avgör. Avståndet mellan demonstranter och
militär kunde nu tillryggaläggas på ett par sekunder. Han vänder sig om och ropar:

"Eld!"
De lösa och skarpa skotten avlossas i omedelbar följd.
Några dog av rikoschetter.
Några föll för direkskott.

Mesterton springer bortefter ett plank för att få förstärkning. Furir Tapper får
order att komma med sin kulspruta. När han tar ur bandet, går tre skott av våda.
Han tittar till, och säger: "Det gick över! "Kanske i överdelen av Skräddarns hus, tror han.

I musiken stod den unge jazztrumpetaren Tore Alespong. När han hörde gevärssalvan,
tog han trumpeten och blåste "Eld upphör!" Han förstår inte själv hur det gick till.
Nästan en reflex. När de kommit tågande in i Lunde, hade en musikvolontär sprungit över
vägen. Det kan vara detta, säger han. Det kan ha väckt en association, som blev kvar i
bakhuvudet. Alespong hade själv gjort militärtjänst som musiker.

Tapper hörde signalen när han sprang med kulsprutan. Några bland militären säger
att de hörde signalen efter skottlossningen. Andra medan den pågick.
Allt var över mycket fort.

Erik Bergström föll nere mellan husen,träffad av en rikoschetterande gevärskula.
Försökte krypa bakåt efter vägen. Bars in i ett hus och dog där.
Evert Nygren fick två direkskott i brösthöjd och dog omedelbart.
Sune Larsson träffad av en rikoschett, dog vid vägkanten.
Viktor Eriksson fick en rikoschett, dog på platsen.
Längre upp i samhället står Eira Söderberg och tittar på demonstrationståget,när
hon blir träffad. Av vilka skott kunde aldrig fastställas. Hon bärs in i Skräddarns
hus, skjuten i underlivet. Hon lever ännu, men genomlever icke.

Allt stannade av.

Förlamning, skräck, sen vågor av panik uppför vägarna, förtvivlan, raseriet, det
vanmäktiga, och en dov uttoning av det ofattbara. I Lunde fick man ta vara på varann,
bäst det gick. Militären gjorde ingenting för att hjälpa.

Detta är en serie detaljer. Det finns fler, en oöverskådlighet. Detta är ett försök
att ordna det ofattbara till en begriplighet.

Nu nådde också landshövdingens meddelande fram till demonstranterna. Från en
stenmur läste Arne Olsson från Nya Norrlands platsredaktion i Härnösand upp
telegrammet. Det hade kommit på telefon till en diversehandel i närheten.

Professionella iaktagare var det inte gott om.
Anselm Gillström var redaktionssekreterare på Nya Samhället i Sundsvall. I radion hade han
hört att det var oroligt oppåt Ådalen. Kameran hade han med, men ingsen film. Han hade tänkt
köpa efter vägen. Men det var ju helg och stängt överallt.
Gillström såg tåget komma. I hans reportage på fredagen finns den svenska pressens enda
autentiska ögonblicksbilder från Lunde strax efter skottlossningen.
"Skottlossningen hade efter ett par minter upphört och mitt under eldgivningen hade de sårade
förts undan inne i de intilliggande fastigheterna vilkas innehavare med beundransvärt tålamod
bistod de skadade så gott man kunde. En rundvandring i dessa bostäder gav fasansfulla intryck
som icke låta sig beskrivas. Där hos ångbåtskommissionären ligger en ung man utanför bron
omgiven av hjälpande, men hans liv var redan slut. Kulan träffade i ena sidan. den döde bäres
i stugan. Där inne ligger redan en annan jämnårig man - även han död - träffad av en kula i bröstet.
Ingen vet vilka de äro. I gården intill befinner sig den skjutna flickan, skjuten i underlivet. Hon
lever ännu, men genomlever icke. I en fastighet på andra sidan gatan ha flera skadade tagits in.
Ute på gården sitter en man på marken. Han synes icke allvarligare skadad. Där inne ligga tre
män. Man har ingenting till hands att hjälpa dem med och läkare som tillkallats dröja länge, länge.
De pysslas om av de tillstädesvarande efter bästa förmåga. I ett yttre rum ligger en känd
ångermanlänning, bagare Vide, Svanö. Han har fått en kula genom armen och går själv ut
för att få luft, när han tilfrågas om han behöver hjälp. I rummet innanför ligga två unga män,
en över ett bord, med låret uppskjutet. Den andra ligger över några stolar och förefaller
var illa däran. Rumsgolven äro nerstänkta av blod. Vi gå ut ifrån det primitiva sjukrummet,
ut i friska luften. Mannen som satt på marken utanför har fått en stol att sitta på, men han hade
icke länge kvar att leva.

Ute sökte man förtvivlat efter sina anhöriga. man vet ju ännu icke vilka de skadade äro. Man vet
icke ver de finnas. Lugnet är återställt men på ett fasanfullt sätt."

Den andra autentiska ögonblicksbilden är från Konrad Östberg. Han var vaktmästare p
Folkets Hus i Dynäs, men hade också börjat fungera som ådalsredaktör för Nya Norrland.
Östberg har en slutvinjett:
"Stämningen var ytterst tryckt och med blottade huvuden sjöngs Internationalen,
varvid demonstranterna voro vända mot militär-och strejkbrytarförläggningarna. Det
var en högtidlig stund och många tårfyllda ögon syntes bland de församlade. Det torde
säkert ha varit med förvåning landsfogde Sune Påhlman och militärbefälhavaren från
sina skyddade platser bevittnade denna värdiga demonstration från arbetarnas sida."

Flaggorna som den soliga morgon hissats i topp, var nu på halv stång i hela Lunde,
och samhället låg redan i skugga.

Från Svanö kom bogserbåten "Bore" för att ta hem Eira Söderberg. Fyra män bar henne
ner mot färjläget. Löjtnanten Hornfelt ser folk komma, och hejdar dem. Släpper fram
bärarna, när han förstår vad det är frågan om. De som hejdas säger:
"Visa dom liken så dom jävlarna får se vad de gjort!"

Kvällen kom och långsamt löstes den väldiga folkmassan upp, ut över Ådalen.


Epilog

På bårhuset i Norrlimsta låg de döda.
På lasarettet i Sollefteå och Härnösand låg de sårade.
På torget i Kramfors låg mera militär.
Strejbrytarna återsändes till Stockholm.
Ådalen tömdes på militär natten mellan fredag och lördag. Allt gick lugnt.

På bårhuset i Norrlimsta låg de döda. Om du orkar se bilder från bårhuset i Norrlimsta se  Bilder

Några av dem som for till Lunde kom aldrig åter.
Det kom ett paket kläder.
Lamslagna anhöriga satt i sina hem och försökte fatta. Grannarna hörde deras gråt genom
brädväggar och trossbottnar.
När döden gästar uppstår en del konkreta bestyr. Ett mönster. Det kan hålla människor uppe.
Sen kommer de grå, tomma dagarna krypande. Nätter av ordlös vaka.
Småningom åtevänder vardagen för de flesta. Långsamt, smärtsamt. Mycket olika. Livet ärras.
Kommer kanske i nya banor, finner nya bindningar. Genom år och avstånd.

Efter pingst började man arbeta i Ådalen. De fackliga konflikterna ebbade ut.

 

Född vid en älv

Älven upphör aldrig att rinna genom mitt liv. Det har blivit ganska mycket vatten med tiden.
Fantasin är förtöjd i den, minnet och drömmarna.

Det är mänga älvar, liksom det finns många Ådalen i samma landskap. Uppe vid Junsele
kommer Ångermanälven genom skogslandet. Det ser ut som den rann oberörd. Ändå har
den redan gått genom många tämda forsar, där turbinerna sjunger över döda flodbäddar.
Kraftverken har skapat nya älvbilder. Där Ramsele gamla kyrka ligger som en saga med
klockstapeln över sig kommer Faxälven förbi som en smal, svart fåra pressad av niporna.
Fjällsjöälvens nedersta del går som en bred grusränna genom skogen nedom Kilforsens
kraftverk. Där som på andra håll har människorna byggt väldiga underjordiska floder.
Ingen kan ta kraften från en älv. Kraft kan hållas tilbaka. Man kan låta den göra ett
arbete. När det är gjort måste krafterna släppas fria igen.
Nedanför Sollefteå samlas alla skiftande älvar till en enda, Ångermanälven.
Det är landskapets moder. Den har gett liv. Den har varit färdväg och försörjare.
Vardagens laststråk och söndagsutflykternas äventyr, skönhetens källa.

Över älven kommer toner från dragspel. Med industrin kom industrialismens fabrikstillverkade
instrument. På många håll föraktades det länge. Men här har man inte föraktat det. Ådalen
har haft många dragspelskungar, större eller mindre. Liksom det tidigare fanns
fiolkungar inom allmogemusiken.
En av dragspelskungarna Andrew Walter cyklade omkring med dragspelslådan på
pakethållarn, hyrde logar och ställde till med dans. Här fanns Kalle Grönstedt och hans
"Månsken över Ångermanälven" och alla andra.
Älven har dominerat Ådalens verklighet och utveckling. Småningom fick den också del
i dess avveckling.
Dragspelets ton har blandat sig med ljuden från fabrikssirener och fartygsvisslor. Kvar från
den stora älvtrafikens epok finns en romantisk mytologi kring "Strömkarlen" och andra mer
eller mindre berömda båtar. På senare tid, när inte ens ekona från dem finns kvar, har folk
börjat samla bilderna och minnena från denna skingrande älvfart. Ett bra exempel på
detta är Lugnwiks-Bilder i Lugnvik som på ett utomordentligt sätt med sitt bildarkiv
återskapar en gången tid.

Vissa dagar kan det verka som älven är överflödig. De lastfartyg som fortfarande kommer
och går och andra båtar som finns kvar kan inte ändra på detta. Älven ligger tom och blank,
om det inte råkar vara fritidsbåtarnas semestertid eller veckoslut.
Älven kommer tillbaka som en minnesbild, fast minnet förlorar sig i dunkla skiftningar. Alla
älvresor förenas i en enda.

1950-tal och familjen har packat motorbåten för sin årliga resa till Fjädbottens fäbodar
längst in i Norafjärden. Vi åker med farbror Rubens motorbåt. Min far Rudolf och Ruben
hade sin korta somarsemester. Med på resan var mor Ingrid min bror Bo, Ruben,
Willy och dottern Marianne. Oförglömliga minnen från en tid då Fjärdbottens fäbodar
var tillgängliga för alla, men som knappast någon utnyttjade. Det fanns alltid plats i
någon bod varje sommar.

Långsamt färdades båten längs älven förbi Granholmen, Nyadal, runt Hornöberget där det
ibland kunde gå höga vågor eftersom det låg fritt ut mot havet. In i Norafjärden förbi
Rossöholmen och längre och längre in i fjärden. Många gånger satt jag med armen över
religen och lät handen släpa i det varma sommarvattnet.

En sommar fick vi fel på motorn och fick ro från Rossöholmen in till Fjärdbotten.
Det tog flera timmar. Det visade sig senare att vatten hade kommit in i bränslet

Sommaren 2005 åker jag samma resa med Ådalen III och när vi passerar Rossöholmen
ser jag att grundet som vi metade på för 50 år sedan numera syns ovanför vattenytan.
Det är som vi sakta föddes ur havet.
Älven är som ett stilla skimmer på kvällen och knappt låter sig krusas av vinden.

Resan på älven blir längre och längre och skall fortsätta hela livet.
Här är jag hemma men ändå borta.

 

Den stora ön i Ångermanlands inland

Tro det om ni vill, men mitt i Ångermanlands inland ligger en ö som i
längd håller måtten åtta mil, i bredd högst två. Till ytan säg den vara
större än Öland
.

Ovanför Sollefteå genomflyter tvenne armar av Ångermanälven,
som bildar en ö genom Vängelälvens bifurkation.
Idag har de flesta ingen eller ytterst ringa kännedom om denna
naturgeografiska exklusivitet. Men för tidigare generationer tycks den
ha varit en självklarhet - åtminstone lokalt. Man talte om ön.

År 1705 lade den härnösandsfödde Erik Mickelsson Ström fram sin
avhandling om Ångermanland.
I Ströms avhandling nämns den. Denna ö kallar invånarna blott och
bart ön eller Edsiö eller Edsleö. redan i början av 1700-talet tycks
begreppet ha blivit ett egennamn - "Ön".
På Jacob Christofferssons Stenklyfs karta över Jämtland, Medelpad
och Ångermanland från 1646 står namnet Öön utsatt. På senare
kartor saknas det.

Med hänsyn till landhöjningens effekter kan möjligen Faxälven och
Ångermanälven ännu på 900-talet ha mynnat i en havsvik, som var
segelbar till Öns ytterände vid nuvarande byarna Österås och Ön i
Eds socken. Vid denna tidpunkt existerade således två älvmyningar.
Först senare tar den gemensamma huvudfloden skepnad och flyttar
sitt utflöde nedströms. Så fortlöper den process, som ger
kulturlandskapet nedom Sollefteå.

I Ångermanlands inland finns en ö som till ytan är större än Öland
Läs om ön och Stora Ådalen