ådalingen |
Ådalsbygden |
En järnålderskultur växer fram
Förutsättning
Kunskapsläget har länge varit särskilt
prekärt när det gäller järnåldersbebyggelsen
i Ådalen. När Styresholmsprojektet startades 1986 var inte ett enda
konkrekt spår av ett
hus från järnåldern undersökt i området. I själva
verket var kunskapen om järnåldern
närmast obefintlig i hela Norrland.
Järnåldersfynd
I slutet av 1970-talet upptäckte Umeå
universitet och påbörjade undersökningarna av
den nu delvis rekonstruerade bondgården från äldre järnåldern
i Gene i Själevads socken
i norra Ångermanland. Ytterligare några viktiga undersöknigar
har genomförts
i landskapet. I Arnäs socken i norra Ångermanland ligger Arnäsbacken,
där ett flertal
hus från den yngre järnåldern och medeltiden undersöktes
av Umeå universitet
1987-1991 i anslutning till Norrlands- kustens nordligaste höggravfält.
I Ådalen ligger två järnåldersgårdar
i Kramfors kommun vid Storjsön i Gallsäter,
Skogs socken och Lappnäset, Nora socken, som Länsmuseet Västernorrland
och
Umeå universitet undersökte i samband med nydragningen av E4:an den
så kallade
Höga Kustenvägen. Platsen ligger nära kusten, mindre än
tio kilometer norr om
Ångermanälvens utlopp.
De första och hittills enda arkeologiska undersökningarna - som i
mycket begränsad
omfattning - konkret har berört huslämningar från järnåldern
i själva Ådalen, är de som
Styresholmsprojektet genomförde i Björned i Torsåker socken.
I brist på arkeologiska boplatsutgrävningar
har forskarna i hög grad fått lita till andra
typer av källor: kulturgeografiska och miljöarkeologiska analyser,
ortnamn samt inte minst
studier av gravar och föremål från
arkeologiska underökningar och från tillfälliga fynd.
Frågan är nu om (Stora) Ådalen haft en egen kulturell identitet
som skilt regionen från
andra områden?
Vattnet och människan formar bygden.
Till stor del har vi de förändringar som
åstadkommits genom Ångermanälvens
ständigt skiftade lopp och kustområdets successiva strandförskjutning.
Området tillhör Höga Kusten.
Genom analys av landskapsformer och höjdnivåer har man fått
en ganska bra bild av
vilka områden som varit möjliga att utnyttja för bebyggelse,
odling, bete och
kommunikationer under olika tidsperioder.
Vid Kristi födelse gick vattnet ungefär
tjugo meter över dagens nivå, vilket innebär att
en stor del av dagens jordbruksmark i Ådalen låg under vatten. Tusen
år senare, under
vikingatiden, hade ytterligare ca tio meters landhöjning frigjort omfattande
arealer
sedimentjord lämpliga för odling och ängsslåtter.
De största förändringarna skedde därvidlag i Torsåker
på ena sidan av älven och
Överlännäs, Boteå och Styrnäs på den andra sidan.
De är i anslutning till dessa
marker som huvuddelen av de bofasta jordbruksbebyggelsen i Ådalen etablerades
under järnåldern.
Pollenanalys
Landskapets förändring och dess mänskliga utnyttjande kan också
studeras genom
pollenanalyser. Med specialkonstruerade borrar kan sedimentprov tas i myrar
och
sjöar där de årliga nedfallande pollensporerna från omgivningen
successivt lagrats.
Borrkärnan representerar därmed en tidsskala
från botten till toppen som kan dateras
på olika sätt.
Den mest intressanta undersökningen har på
uppdrag av Styresholmsprojektet
gjorts av Jan-Erik Wallin vid Umeå universitet i Ödstjärn i
Bjärtrå socken, mellan
Strinne och Lugnvik.
Ödstjärn kom att avsnörpas från havet ca 800 f.kr. Härifrån
har pollen från tiden
mellan 200 f.Kr. och 1650 e.Kr kunnat analyserats. Här har odling indikerats.
Mellan 500 och 1200 e.Kr. ökar andelen pollen såväl från
ängsmarker som från
både korn och råg. Dock saknas sädesslag för tiden 900-1100.
Men återhämtning
sker från år 1100, och från 1200 ökar andelen pollen
från gräs, humle och syror
påtagligt. Ett par århundranden senare minskar andelen kornpollen,
medan de
från råg är i stort sett oförändrade.
Det speciella med Ödstjärn är att
dess bottensediment är varvigt.
Det betyder att ett slutet och tydligt lager med pollen har bildats varje år,
vilket
gör det möjligt att studera förändringar i pollenavlagringarna
från år till år.
Genom att räkna årsvarven blir dateringen naturligtvis mycket säkrare
än i
normala fall, då man får lita på några enstaka C-dateringar
med ibland flera
hundra års osäkerhetsmarginal.
Resultatet från Ödstjärnsanlysen visar enligt Wallin att den
fasta och kontinuerliga
odlingen med gödslade åkrar inleddes i sjöns närområde
omkring 500 e. Kr.,
även om tecken på odling kan beläggas redan under perioden 340-380
e.Kr.
Från och med 500-talet fanns både betes- och åkermarker.
Bygderna får namn
Språket tillhör de förutsättningar
för mänsklig kommunikation och kultur.
Ortnamnen i ett kulturlandskap utgör därför en viktig historisk
källa. Det gäller
också i Ådalen, där ortnamn vittnar om järnåldersbebyggelsens
ålder, utbredning
och ursprung. I området finns nämligen åtskilliga namn som
i sin ursprungliga
form slutar på -hem, -land, -sta, och vin, men även en hel rad osammansatta
och
sammansatta naturnamn samt kultiska namn. Tillsammans visar dessa tydligt att
bebyggelsen etablerades under järnåldern. Många sådana
namn finns i
Torsåkersbygden.
I Ådalen mellan Sollefteå och Torsåker/Styrnäs
finns sammanlagt 166
järnåldersnamn av olika typer, varav 10 har ändelsen -vin, 22
-hem, 1-land och
35 -sta. Härutöver förekommer 3 kultiska/administrativa namn,
43 osammansatta
naturnamn och 37 sammansatta naturnamn och 15 som hänförts till gruppen
övriga namn. En jämförelse med fornminnesregistret visar att
en stor del av alla
dessa enheter har fornlämningar inom ägorna, vilket stöder antagandet
att de har
tillkommit under järnåldern. Namnen berättar också om
bebyggelsemiljön. Ortnamn
med efterleden -vin syftar på betesäng eller gräsbeväxt
slätt och anses härröra från
tiden före 500-talets slut. Kanske antyder detta att boskapsskötsel
varit en
dominerande näringsgren.
Järnåldersnamnen vittnar i hög grad
också om områdets kulturella kontakter.
Namnen med ändelsen -vin och -ånger tyder exempelvis på starka
västliga
influenser - från Sydvästnorge och Tröndelag - under i första
hand äldre järnålder.
När det gäller den större mellannorrländska
regionen så visar andra ortnamnstyper
som -und (i t.ex. Njurunda i Medelpad) tillsammans med arkeologiska resultat,
att
germanskt språk talades i hela detta område åtminstone sedan
förromersk
järnålder - kanske redan under bronsåldern.
En ortnamnskategori som har en tyngpunkt just i Ångermanland är de
sockennamn
som slutar på -rå, såsom Säbrå, Nordingrå,
Bjärtrå och Gudmundrå. Namnet har med
råda att göra, och vittnar om att den person vars namn ofta ingår
i förledet har haft
någon form av jurisdiktion över området i fråga.
De många ursprungliga järnåldersnamn
som slutar på -hem, -sta och -vin har sin
nordgräns i Ångermanland. Detta förhållande kan tolkas
som att den permanenta
jordbruksbygden med nordisk talande befolkning inte sträckte sig längre
norrut då
dessa namn bildades.
Järnåldershus
Lämningar efter järnåldershus som
undersökts i Ångermanland har inte varit
synliga ovan jord. Husen har varit konstruerade av kraftiga parvis ställda
takbärande stolpar som varit nerdgrävda i marken. Väggarna, som
inte haft en
bärande funktion, har bestått av flätade vidjor eller plank.
Nästan de enda spår som
återstår efter husen är därför mörkfärgningar
i marken efter de förmultnad eller
nedbrända stolparna. Det är därför naturligt att dessa bebyggelsespår
är mycket
svåra att upptäcka.
Järnåldershusen på dessa bondgårdar
bestod av 25-40 meter långa treskeppiga
hallbyggnader som var indelade i olika rum med skilda funktioner. Boningsrum,
kök,
foderlada var här samlade i samma hus, medan eldfarliga verkstäder
fanns i
fristående byggnader. Undersökningar visar att ekonomin var baserad
på
boskapsdrift och att man bedrev ensädesbruk - i huvudsak kornodling - på
gödslande åkrar. Samhället i mellersta Norrland var under järnåldern
en del av en
gemensam nordisk järnålder.
Uppenbart är att den fasta bondebebyggelsen i Ångermanland etablerades
under
romersk järnålder, det vill säga under århundradena efter
Kristi födelse, och
expanderade under folkvandringstid vid årtusendets mitt.
Fornborgar
En fornlämningstyp som har stor betydelse för
förståelsen av det forntida samhället
är fornborgarna. Av landets omkring 1100 fornborgar ligger dock färre
än 20 i
Norrland, varav endast tre ligger i Ångermanland. Av dessa ligger en i
Ytterlännäs
(Stensätter) och en i Nordingrå (Rödklitten), men den nordligaste
av alla fornborgar
i landet ligger på berget Rogstaklippen strax bakom byarna i Torsåkersbygden.
De norrländska fornborgarna tolkas vanligen som s.k. tillflyktsborgar som
endast
använts i orostider, man har med andra ord inte bott pemanent i borgarna.
Gravar och storhögar
I Ångermanland fins idag närmare 1200
bevarade gravhögar från järnåldern
registrerade. De allra flest av dessa är koncentrerade till Ångermanälvens
dalgång
nedströms Ådalsliden och till kustbygderna mellan Härnösand
och Örnsköldsvik.
Av gravhögarna är ca 180 ensamliggande.
De återstående är samlade i 141
mindre gravgruper (2-4 gravar) och 50 gravfält (minst 5 gravar). Gravfälten
är i
allmänhet små och endast tolv av dem består av fler än
tio gravar. Både vad gäller
det totala antalet gravar och antalet platser med gravar ligger de flesta i
kustsocknarna Nora och Nordingrå. I Björkå, Överlännäs
socken, finns ett gravfält
som har hela 50 registrerade gravar. Andra "stora" gravfält med
mellan 11 och 20
gravar finns i Ådalen endast i Bjärtrå (2 st), Överlännäs,
Sånga, Strynäs och Multrå.
Många gravar har försvunnit genom bortodling och andra aktiviteter
under 1800- och
1900-talet, vilket skapar en skev bild av de förhistoriska förhållandena.
Två stora bygder i Ångermanland där järnåldersgravar
ligger tätt är "Ådalsbygden"
mellan Sollefteå och Torsåker/Styrnäs samt "Norabygden".
Därutöver finns
fjorton "små" bygder såsom "Säbro-Härnöbygden",
"Nordingråbygden",
"Bjärtråbygden" etc. Endast två av dessa, "Genebygden"
och Arnäsbygden", ligger i
norra Ångermanland. Också gravarna från järnåldern
vittnar om kulturgränsen
mellan Ångermanland och Västerbotten; gravhögar av denna typ
har sin nordgräns
just i Arnäs socken.
Gravfynd
Ett av de äldsta kända gravfynden från Stora Ådalen kommer
från en gravhög i
Aspby i Torsåkers socken, som genom fyndet av en sköldbuckla sannolikt
kan
hänföras till yngre romersk järnålder. Gravhögen tillhör
ett mindre gravfält som till
stora delar förstördes i samband med grustäkt i början av
1950-talet. Vidare
tillvaratogs bl.a. en kniv, textilfragment, ett obränt skelett samt ben
från åtminstone
två gravar.
Torsåker och mötet mellan hednisk och kristen kult
En särställning bland socknarna intar Torsåker,
vars gamla sakrala ägonamn
på en central plats i bygden - syftande på en kultåker tillägnad
guden
Tor - övertagits av församlingen i samband med sockenbildningen.
Den fascinerande bygden kring Torsåkers kyrka
väcker många frågor kring den
förkristna kulten och dess förhållande till den kristna religionen.
Redan sockennamnet Torsåker vittnar alltså om en förkristen
kultplats. I anslutning
till Torsåkers kyrka - det vill säga vid platsen för den centrala
kultåkern - ligger
fastigheten Hov, ett namn som vittnar om en mycket speciell betydelse. Detta
är
det nordligaste område i landet som bär spår av en fornskandinavisk
kult.
Av allt att döma är ju den medeltida kyrkan i Torsåker byggd
på den gamla
kultplatsen Hov.
Vid midsommar år 1804 besökte den tyske
historikern Ernst Moritz Arndt prosten
Per Ritzén i Torsåker. De kom att tala om Torsåkers forntid.
Prosten berättade att han
låtit utgräva en av de flera ättehögar som man ser inte
långt från kyrkan. Där hade
han funnit mångfaldiga antikviteter, till en del förmultnande, samt
varjehanda spår,
att man här offrat.
Prosten hade förstås rätt. Sockennamnet
vittnar om att här har legat en hednisk
kultplats där asaguden Tor stått i centrum för uppmärksamheten.
Den fornnordiska religionen inbegrep många
gudar och gudinnor som tillskrevs
olika uppgifter. Där ödestron, förfädersdyrkan och fruktbarhetskulten
var central.
Den hängde också samman med en härskar- och krigarideologi.
Till asagudarna hörde Oden, Tor och Ull, och
till vanerna Njord, Frö och Fröja.
Förutom gudar och gudinnor fanns en hel uppsätting av andra väsen,
såsom
jättar, nornor, diser, valkyrjor, alver och vättar. Dessa väsen
har under kristen
tid i olika skepnader och omfattning levt kvar i folktron.
Världsbilden med sin indelning i Asgård,
Midgård och Utgård kretsade kring
världsträdet Yggdrasil.
Riten och kulten som inbegrep blot och offer av olika slag var grundläggande
för
religionen. Religionen var integrerad i det dagliga livet och utövades
därför till
stor del hemma på gården och i familjen. Med det förekom också
större
kulthögtider eller blot som var gemensamma för en hel bygd. Kulten
hade alltså
såväl privata som offentliga sidor.
Sockenbildningen och Kyrkor
Under fornskandinavisk tid och under den äldsta
kristna tiden utgjorde gården
huvudscen för det sociala livet i alla livets skeden. När socknarna
bildades
förflyttades initiativet och de viktiga religiösa högtiderna
till en plats som var
gemensam för många gårdar i byn - sockenkyrkan. Det gällde
alltifrån dop och
konfirmation till vigsel och begravning. Sockenprästen blev den religiöse
ledaren
och kyrkvallen naturlig samlingspunkt även i världsliga sammanhang.
Till de
största omställningarna hörde säkert att de anhöriga
som tidigare begravts vid
gårdens egen begravningsplats, nu skulle gravläggas långt ifrån
hemstället.
Vi vet inte med säkerhet hur sockenbildningen
gick till. Men man har troligen
utgått från de redan befintliga, naturligt avgränsade förhistoriska
bygderna
Kyrkobyggandet i dessa trakter har tagits antigen av någon ledande storman
i
bygden eller av bygdelaget, sannolikt genom ett tingsbeslut. Socknarna har här
antingen övertagit namnet på bygden eller namnet på den centrala
plats i
bygden där man byggde kyrkan.
I Hälsingelagen (1300 -talets första hälft)
står följande: "Nu vilja kristna män
hålla Kristi bud och bygga ny kyrka. Då skola bönderna fara
till biskopen och
hava sin sockenpräst med sig och bedja om lov att få bygga en kyrka".
Om kyrkobyggandet stadgas följande i Hälsingelagens kyrkobalk:
"Alla fullsuttna bönder skola göra körslor efter bondetal
och dagsverken
efter antalet vapenföra män".
Uppförande av de monumentala stenkyrkorna måste
ha varit mycket
resurskrävande.
Socknarna kom med tiden att utgöra maktcentra i den medeltida samhällsstrukturen.
Källa: "Stora Ådalen", Kulturmiljön
och dess glömda förflutna.
Styresholmsprojektet - en monografi.
Länsmuseet Västernorrland och följande författare:
Bengt Edgren, Anders Wallander, Leif Grundberg, Jan Stattin, Nils Blomkvist,
Lars-Erik Edlund, Inger Stenman, Gunnar Rydström
och Lars-Göran Spång
Begreppet "stöbacken" eller "stebacken"
Mellan Ångermanälvens nedre del med dess
industrier och den övre delen
med dess oförändrade näringsförhållanden uppstår
en gräns, om än osynlig.
Den kommer att finnas just där älven förändras från
en strömmande flod till
en lugn fjord. Där finner vi distalbranten, detta begrepp, som ständigt
återkommer i resonemangen om älvens dynamik. Det är deltas framkant,
som
genom landhöjningen ständigt vandrar nedströms, en geologisk
gränslinje
som starkt påverkar älvdalens näringsmässiga förutsättningar.
Här övergår
ett stilla odlingslandskap till en vital industriregion.
Övergången från älv till fjord,
den så kallade distalbranten, förr kallad stöbacken
eller stebacken, är en gränslinje icke blott i naturgeografisk bemärkelse
utan även
i kulturgeografiskt sammanhang. Dess betydelse för sjöfarten är
uppenbar.
Ångermanälvens övergången från älv till havsvik
markeras av distalbranten.
I takt med landhöjningen har den succetivt flyttats nedströms. Den
ligger idag
nedom Hammarsbron.
Vid Nyland byter älven gestalt. Där, vid
"stöbacken", ökar djupet från bara några
meter till 25-30 meter. Stränderna består till ovanligt del av lodräta
bergspartier.
Här finns rester av den postglaciala fjord, i vars dalgång älven
uppströms lagrat
de sediment som givit upphov till åkerjordar.
Begreppet "Lilla Norge"
"Lilla Norge" kallas ön mellan Nyland och Sandslån. Den
ligger på den yttersta
änden av Ångermanälvens delta nedom Hammarsbron Men dess tillkomst
är
mer människors värk än naturens.
Sågverksindustrin gav upphov till en livlig sjöfart. De skepp, som
gick "på lätten",
alltså olastade, var ranka. För stabilitetens skull fylldes lastrummen
med sand
eller grus, s.k. barlast. Den dumpades strax utanför Nyland. Fartygen var
till
stor del noskflaggade. En ö växte så småningom fram. Folkhumorn
kom att
kalla den "Lilla Norge", ett namn, som än idag påminner
om sågverksindustrins
genombrottsår och nästan en bortglömd transportteknik.
Källa: "Stora Ådalen" och Muntlig
tradition.
Fogdar på Kungsgården i Ångermanland
Fogdar i Ångermanland
som residerat på Kungsgården i Bjärtrå under 1500-talet |
||
| Verksamhetsår | Namn | Medeltiden var stadsgrundandets
stora tid. Då tillkom inte mindre än sjuttioen städer
inom det nuvarande Sveriges gränser. Bristen på medeltida städer
i Norrland innebar dock ingalunda att stadsmakten helt saknade stödjepunkter
och representation i det norrländska lokalsamhället under medeltiden.
Här fanns istället andra typer av centralorter som stod under
kronans kontroll och inflytande. Det gäller exempelvis tings- och
marknadsplatser, hamnar, borgar och framför allt kungsgårdar.
Kungsgårdarna ägdes av staten och beboddes av kungens mäktiga
fogdar eller "befallningsmän". |
| 1525 | Lasse Olsson | |
| 1525-1530 | Jakob Pesson Västgöte | |
| ?1531 | ?Staffan Sasse d.ä. | |
| 1531-1533 | Bengt Jonsson | |
| 1534-1540 | Markus Andersson | |
| 1540-1546 | Jakob Holst | |
| 1547-1551 | Ketill Nilsson (Böllja) | |
| 1551-1553 | Hans Knutsson Fordell | |
| 1553-1554 | Nils Ottosson (Hästhufvud) | |
| 1555-1556 | Olof Eriksson | |
| 1557-1558 | Anders Sigfridsson (Rålamb) | |
| 1559-1561 | Knut Andersson (skräddare) | |
| 1561-1563 | Joen Eriksson | |
| 1564-1585 | Hans Andersson | |
| 1586 | Peder Ersson | |
| 1587-1594 | Olof Persson Hellman | |
Under några år på 1500-talet, och
möjligen även tidigare, |
Källa: "Stora Ådalen", Kulturmiljön
och dess glömda förflutna.
Styresholmsprojektet - en monografi. Länsmuseet Västernorrland. Leif
Grundberg
"Man känner historiens vingslag". Tidningen Ångermanland.
29/7-04.