Från Ådalens Horisont - ådalen,lugnvik,musik,spelmän

"Spel-Johnsson" var ett riktigt original i Lugnvik.
En färgstark gubbe som aldrig fjäskade för "fint" folk, men månade om rättvisa
och om sin katt. Favorittsysslorna var att meta samt att tillverka fioler och även traktera dem.
En man som gick sina egna vägar, hade kommunistiska idéer och vägrade arbeta på sågen.
Hans hushållerska Anna fick höra en och annan "sanning", men på det hela taget tycks de
ha levat ett gott liv tillsammans, dock utan minsta överflöd, på det lilla torpet.
Namnet Spel-Johnsson fick han för sitt fiolspelande. Hans riktiga namn var Jonas Johnsson.
En fattig torparpojke från en by utanför Örnsköldsvik. 1956 avled han på Bjärtrå ålderdomshem.

Spel-Johnsson var en Janne Vängman-karaktär. Orädd för överheten, fullständigt främmande
för fjäsk och kryperi, och ofta med diverse fina sentenser i bakfickan. När han sitter framför
skranket håller han så tokroliga försvarstal att en åhörare bjuder honom på krogen efteråt.
"Han sa att ja va den bäste självtalande avekaten han hört i hela sitt liv" sa Spel-Johnsson.

Han dök bara upp en dag borta på Kolbacken i Lugnvik. Ingen visste varifrån han kom.
Han var lång och mörk men blek i hyn, såg ut som en bättre människa. I början verkade
han inbunden och gick mest för sig själv på rasterna. Det dröjde dock inte länge förrän
han visade sitt verkliga humör. Det blev bråk i baracken vid matlagningen. Förmodligen
skulle för många ha spisen samtidigt. Hur som helst slogs man med stekpannor och annat,
och han for fram som en furie. Han svor ganska friskt men talade på ett helt annat sätt än
urbefokningen. Dialekten var väl ungefär den vanliga, men han använde ibland ord som om
han var studerad. Långt senare, när han slutat på Kolbacken och byggt sig en liten stuga i ett
skogsbryn, fick någon reda på varifrån han kom.

Han var duktig i skolan och hans lärare tyckte att han hade ett ovanligt gott läshuvud.
En direktör i orten lovade att kosta på Jonas vidare skolgång om han läste med hans inte
fullt så begåvade son. Jonas började alltså i gymnasiet och det gick bra för honom.
Däremot gick det inte så bra för direktörsonen.

En dag, när direktören var borta, plockade sonen fram en del sprit från faderns förråd och
ställde till med kalas i sällskap med Jonas och några kamrater. När direktören kom hem
fann han Jonas asfull och såg att det var av stulen sprit Att sonen stulit spriten förnekade
denne naturligtvis. Där kom sonens avundsjuka fram. Han gillade inte att Jonas var bättre
än han i skolan och nu fick han ett tillfälle att skjuta skulden på honom. Direktören körde
ut Jonas och ville aldrig mera kosta på honom ett enda öre. Jonas han försvann från
hemtrakten fortare än kvickt. Han luffade genom så gott som hela Sverige och Norrland
genomkorsade han så många gånger att han kunde namnen på så gott som varje berg
och sjö i hela landsändan. Han fiskade öring i bäckarna och tog ströjobb hos bönderna,
så att han tjänade en slant. Så drog han sig fram i många år, innan han kom till vår by
och börjde arbet på Kolbacken.

Sedan han slutat med kolved och barackliv byggde han sig en stuga och skaffade sig en
hushållerska, som hette Maria. Han försörjde sig ett tag på möbelsnickerier men övergick
till att bygga fioler. Det gick inte så bra ekonomiskt. Därför började Maria att jobba på
Kolbacken, för att dom skulle få något att leva av. Det fortsatte hon med i många år.
Johnsson började bli mer och mer lat.

Maria dog och det dröjde ett tag innan Johnsson fick tag i en ny hushållerska. Den nya
tyckte att dom skulle ha en ko, och så blev det. Dom köpte också en gris. Varifrån
pengarna till djurköpen kom vet ingen, men det var nog Annas, den nya hushållerskans
sparkapital som strök med. Man kan säga att Johnsson tog henne för pengarna, för
någon skönhet var hon inte. Snarare tvärtom. Hon gick i alla fall bra ihop med Johnsson,
även om hon nog blev den mest utskällda människa som stt sin fot i dessa trakter. Nu
levde dom mest på kon och grisen. Johnsson gjorde en fiol då och då, men det var inte
ofta han sålde någon. Han satte ut krokar i bäcken som rinner från Ödstjärn ner i
älvfjärden, och vittjade dem när han gick till affären. Ibland kunde fok se hur fisken
levde pom i rockfickorna på honom. Han brydde sig aldrig om att avliva dem innan han
stoppade dem i rockfickorna.
Han köpte socker på affären och kokade sitt brännvin själv. Polisen visste var det
kokades uppe i skogen men kom aldrig på honom. Han lät sitt hår och skägg växa
och om någon har liknat de bibliska profetrena, var det Johnsson.

I sin stora, svarta slokhatt och i en alltför stor, sliten kavaj kom han fram till byn, lerig
och svettig, efter att ha tagit sig fram på den misserabla väg som fanns. Han trodde
inte på Gud och missionsfolket tålde han inte för sitt liv.
-Dom ä dåligt upplyst, sa han alltid. Alla var mer eller mindre idioter i hans ögon.
Han fortsatte:
-Tänk bara att aldrig gå ut i skogen. Dom bara arbete, såge ven å sov. Dom där
brädgårdsindianerna ha inte sett en räv eller ens en eckor. Dom läs int en tidning å
skulle dom göra dä så förstå dom int va dom läs.
Alla sådana uttalanden gjorde att Johnsson blev ganska impopulär bland de andra
byborna. Man kunde dock få uppleva stunder då det kom fram sidor hos honom som
man inte trodde fanns. Han hade många kattor t ex och han fick tårar i ögonen så fort
det hände dem något.

Spel-Johnsson var på hemväg efter att ha varit nere på byn och köpt snus och kaffe.
När han gått utför länsmansbacken och kom fram till nya komministergården, såg han
en man stå och hugga ved. Det är rent av ynkligt, tänkte han, det är inte nog med att
man måste ha två präster i den här lilla socknen, det måste byggas en ny prästgåd
också. Hade inte båda prästerna fått rum i stora prästgården vid kyrkan. Nu såg det
till och med ut som om dom skulle ha gårdskarlar båda två också. Det kyrkliga hade
Johnsson aldrig haft något intresse av och inte av dom som beslutat om
komministerbygget heller. För resten fick väl kyrkan bära den kostnaden själv, annars
var det för eländigt.

Den vedhuggande mannen hade blåkläder och en gammal hatt på sig. Johnsson tyckte
först att han kände igen honom men såg när han kom närmare, att det var en för honom
okäd person. Han stannade och tittade på honom och hans vresiga vedklabb. Till slut
tittade mannen upp och Jphnsson tyckte han måste säga någonting.

- Jasså du stå henne å hagg ven åt prästjäveln du. Mannen tittade på Johnsson och på den
ansenliga vedhögen.
- Ja, jag har nyss börjat, men jag känner mig redan både ansträngd och törstig. Det är ena
riktiga tjurknölar dom har skaffat hit också. Jag tror inte jag sett sådana här ved förut.
- Dä ä nog för dä sku vara billigt dä, sa Johnsson. Dom dän kyrkgubba begrip int va dum
håll på va. Dä ä ju billigare tell å köpe smoklant´n ne va såga, då så slapp dum koste på nan
huggning. Mannen fick isär en riktig grovklabb, men slängde sedan yxan.
- Kom med, sa han och vinkade åt Johnsson, så går vi in och ser efter om vi får en kopp kaffe.
Johnsson tittade förvånad på honom och gick ett par steg närmare.
Törs du dä då, frågade han sedan.
Mannen drog med pekfingret ubder näsan innan han svarade.
- Joo, nog går det bra. Det är jag som är prästjäveln.

Om pastor Östman, som prästen hette, trott att Johnsson skulle tappa fattningen vid detta
avslöjande, skulle det visa sig vara i högsta grad fel. Istället följde Johnsson villigt med in,
för det här var ju en präst det. Det här var en präst som både kunde hugga ved så det stänkte
om det och dessutom hade vett att bjuda en fattig sate på en kopp kaffe. Han blev presenterad
för prästfrun och det dröjde inte länge förrän man kommit underfund om att de alla hade sitt
ursprung i norra Ångarmanland.

Prästen talade om att han var bondson av födseln och att han i många år huggit både timmer
och ved, innan han började läsa för att bli präst. Johnsson blev om att han själv en gång, för
evigheter sedan också gått i skola. Hur länge och var talade han dock inte om. Prästen hörde i
vissa sammanhang att det nog kunde stämma att Johnsson gått i skola i ungdomens dagar,
men att det bara var enstaka saker han fortfarande mindes.

- Pastorn kanske vet allting om körka å himlastegen, men vet han va pi ä? Pastorn skrattade
och svarade.
- Jo, nog vet jag det fast jag inte är någon matematiker. Det är förhållandet mellan en cirkels
radie och omkrets och skrivs med siffrorna tre komma fjorton.
- Just dä, sa Johnsson. Dä finns int mange på dänna plass på jola sum vet va pi ä, å själv
tycke ja liksum att dä ä gräns´s för tell å förstå nan ting. Männischen sum int vet va pi ä,
dum begrip int nanting anne heller. När gamle doktor Smith va him tell mej en gång, då
na Anna va dåligen, titte´n srskilt noga på en fiol ja gjort å sen san att dä syns att där här
fiolen ä byggd tå en sum vet va pi ä. Dä gå int å göra fiola om man int kan pi.

När Johnsson var på hemväg var det i förvissningen om att han nu träffat en bildad karl,
en jämnspelt med landsfiskalen, kamrer Boman och honom själv. Att pastorn var religiös
det hörde strängt taget inte till saken.

Källa:
Gösta Sundin. Från Såg till Brädgård
Gösta Sundin. Spel-Johnsson
Lars Landström. Kulturartikel i Tidningen Ångermanland 11/1-05
Ådalingen. Medlemstidning för Ådalens Släktforskarförening

Några minnen från mina snart upplevda 75 år. Det kommer att präglas av
en aning nostalgi, vilket torde vara lätt förlåtligt efter så massa levnadsår
och för oss som upplevt två större världskrig.
En dag i augusti 1914 kom en ångbåt och landsatte en massa landstormsmän
och de blev inhysta i gymnastiksalen i vår skola och de började gräva
skyttegravar. Det var ju lätt att gräva där för det var för det mesta bara sand
på hela ön och det kan man ju se nu även om de brandskattade mycket av den
fina idyllen Klondyke, där det stod fyra kaserner i rad men fyra familjer i varje.
Det var bra familjer. Det förekom inga trätor emellan grannarna och alla hade
3-5 barn i familjerna. Det var en del som hade mist sina barn genom att döden
gästat hemmen på grund av difteri.

Mina syskon fick då i unga år en bror som heter Sören förlorad, när han var 5 år.
Han blev feberfri någon dag och var uppe med Linnéa och mej och lekte en dag.
Vi var så glada. Nästa dag sjuknade han om och dog. Minns så väl vad det var
svårt för Mamma och Pappa och oss syskon. Vi hade kistan i vedbon, hade klätt
väggarna med lakan och på söndagsmorgonen vid 7-tiden kom våra släktingar
Moster Sofie och Morbror Teodor och Morfars från Brunne. Kan minnas vilka
sånger vi sjöngo ute på gården. "När han kommer att hämta juvelerna sina".
Sedan måste man åka upp till Bjärtrå i den tidiga söndagsmorgonen för
jordfästning. Det fanns inga bilar på den tiden utan bara hästskjutsar.

När vi skulle till läkaren, som hade mottagning i Skog, dit det var det omkring två mil
och innan 1920 fanns det ingen landsväg mellan Klockestrand och Lugnvik - under
vinterhalvåret fick vi åka sparkstötting eller gå till fots, sommartid rodde man med eka.
En motorbåt fanns på Sandö. Det var inga jobbare som hade råd med motorbåtar.

Under åren 1914-1919 var det svårt med mat på grund av kriget. Mamma fick mala
potatis och blanda i brödet och det blev svårt med alla livsmedel. Linnéa fick gå in till
Nora, 1,5 mil, och dra en barnvagn och byta till sig potatis emot Frånö-såpa.
Bonden som sålde potatis skulle köra hem säcken någon dag senare och Linnéa
drömde natten innan att säcken hade blivit trasig under transporten, vilket också
hände, alltså en sanndröm.

En gång fick Linnéa och jag gästa våran mjölbonde i Berge, Nora en vecka. Fick åka
med Nora (båt) ned lördagkväll och hem till Sandö nästa lördag, men under nedresan
köpte jag en lemonad, som vi delade, 25 öre. Då hade vi inte så det räckte till hemresan
utan vi fick gå hem omkring två mil. Vi fick saft och skorpor att festa på inne i deras sal.
Då spelade dom på en trattgrammofon "Nu är jag pank och fågelfri". Det var just vad vi
råkade bli när vi köpte läskedrycken.

Om man ser på Ådalen i dag så är det som en omvänd hand. Befolkningen nu är väl till
50% pensionärer och arbetslösa. Annat var det när sågverksrörelsen var i sin
blomstringstid. Då var divisen "Såg vid såg jag såg varhelst jag såg".

Varje plats efter Ådalen hade sin fabrik eller såghus samt körsångare och blåsorkestrar
och olika församlingar. Godtemplarordnar och Frikyrkorörelsen hade sin blomstringstid.
Dansbanor där ungdomar roade sig fanns på varje pats och det var sällsynt att de unga
flyttade från hemorten. Därför fanns det mycket ungdom i Ådalen.

Våra morföräldrar var bosatta i Brunne, södra Kramfors. Morfar var snickare vid
sågverket, senare nattvakt. Det var inte så lätt för honom att sova när vi kom och
hälsade på. Han låg i en liten alkov innanför farstun. Vi fick gå tysta de dagar han sov,
så han inte skulle vakna. Våran Mormor var lugn och rar. I kammaren hade de vita
trådgardiner och i en glaskupa på byrån hae hon två stora dockor, som man bara fick
titta på. Ute på tomten fanns så mycket vilda hallon att plocka. Ibland fick vi gå och
hämta mjölk till en tant som hette Tant Greta och fick en maräng och ett glas
spenvarm mjölk av henne. Hon bodd just ovanför Gumåsviken. Där var så vackert.

Mormor var med i Baptistförsamlingen och när hon gick till möten hade hon en svart
kappa och en svart halsduk på sig och så sjöng en sång för oss "Om någon till ont
mig locka vill så säger jag nej, nej, nej".
Vi tyckte det ar toppen att få åka till Morfars på sommaren. Vi åkte med Trafik I, en
passagerarbåt och på vintrarna åkte vi järnspark över älven.

Våran Morfar var som vi hört ifrån Qveflax, en mil norr om Vasa i Finland och hade
varit rysk undersåte. De seglade hit i en öppen båt över Bottniska viken. Våran
Mormor var född i Grubbe i Nora socken. Morfar var född 1844 och Mormor 1843
9:e nov. Morfar död 1/3 1917, jordfäst 25/3. Morfar hette Johan Anders Åkerlund.
Mormor hette Stina Lisa Olofsdotter. De fick två döttrar, min Mor Hulda och moster
Sofia. Mor Hulda född i Lockne Bjärtrå 1870, död i Sandö 1946.

Under Morfars tid i Lockne så brann hela sågen upp. Det var en av bolagets
bogserbåtar som antände branden. Den hade ingen gnistsläckare på skorstnen
och gnistorna orsakade branden. Sedan blev det aldrig uppbyggt igen. Morfars
flyttade då till Domsjö och sedan Ådalen igen, Brunne, Kramfors södra, som också
nu är nedlagt.

Om min Far Föräldrar har jag inga uppgifter, men min Far var född i Mariberg på
sågverket. De var fyra bröder. Far var den äldste, Konrad. Övriga var Frans, Gustav
och Otto. Frans i Kramfors, Gustav i Bjärtrå, Otto Sandö, men de flyttade senare
till Skoghall i Värmland. Ett minne som är levande än i dag, var när Far var borta
och hade något jobb för bolaget, så ringde någon från Köja och ville köpa en eka
som Far byggde. Mor ville att Linnéa och jag skulle ro upp med den. Linnéa var väl
12 år och yngre var ju jag, omkring 10. Då rodde vi ekan till Köja och fick i förskott
av Handlare Petre 50 kr. Åkte sedan hem med Trafik. Lika gjorde Georg och jag en
annan gång, då vi fick ro till en skuta i Kramfors. Ibland undrar man att man kunde
sitta och ro så långt i motvind, det var omkring 2 mil.

En vårmorgon 1916 i mars var det en fågel som pickade på vårt köksfönster och
Mor sade det var ett dåligt omen. Då blev ett häftigt dån. Då hände en tragisk
olycka för oss. Far höll på att spränga is i brädgården i en kanal och kom i vägen
för smällen. Då kom några gubbar och bar hem honom och han blev skadad i benet.
Han blev aldrig bra efter den smällen. Fick gå med stödbandage hela livet sedan.

Pappa och Mamma byggde ett hus ovanför Sion i Klockestrand. Under bygget så
var min Farfar där och jobbade och råkade trampa i en rostig spik. Han fick då
blodförgiftning, som ledde till hans död.

Sedan byggdes det kåkar på Sandö och de flyttade då dit, men Georg blev född
i Klockestrand och Judit på samma ställe.

En gång skulle Moster Sofie som då bodde hemma i Brunne komma ned till Sandö
och få lite fläsk, det var strax före jul och isen på älven var rätt stark. Då åkte
hon med träspark ner till oss och skulle vända på aftonen hem. Då hade en av
Kramforsbolagets båtar varit och brutit en ränna i älven och Pappa åkte med
Moster ned i isrännan. Först hjälpte han Moster upp på det torra. Sedan
simmade han omkring i vaken och hämtade upp allt fläsk. Det var ju mörkt som
det brukar bli tidigt i december, så det var bra gjort. Hade det varit nu hade han
nog kommit i tidningsspalterna för sin bragd att räffa Moster och sig själv och
åkdonet + maten. Det var kämpatakter i honom. På den tiden fanns det ingen
hjälp att få.

Men det var härligt att bo på Sandö, denna pärla omkring 4 mil ifrån
Bottenhavskusten och från residensstaden Härnösand. Det var många
båtförbindelser med Härnösand. När vi fick åka med till Stan var det med stora
förväntningar man såg fram emot den dagen. Det första man såg var några
hästdroskor som slamrade på gatorna, som då var kullerstenbelagda. När man
så kom vid Stadshotellet insöp man en härlig doft av en blandning av allehanda
blommor och frukt. Så såg man inne hos Virströms Kondis härliga tårtor. Gissa
att det blev en stor pöl av tandvatten nedanför. Det gällde att ha tät på fötterna.
Så minns jag den första glassen vi fick. Det var just i Härnösand, när vi stannade
vid bron vid Domusbaren, hade just varit och hälsat på Pappa på lasarettet, oh
vad denna glass var god. Man tyckte det var änglamat.

Det var vanligt att i en del lägenheter fanns det mycket kackelackor, men det var
ju så i alla lägenheter, men i stället var det skönt i Sandö genom att ön var
omfluten på alla sidor av vatten, så var det sällan någre farsoter eller
smittsamma sjukdomar där. Det verkar att det är mera sjukdomar nu. Det har nog
blivit mera förorenat i luften på senare år.

Källa:
Tage Johanssons originalmanuskript.
anm. Publicering; med släktens tillstånd genom Bojan Gustafsson-Rydberg

Julslakten

Det är december någon gång i början av 1940-talet. Kylan och vintern har kommit.
Pappa (Arvid Strinnholm) fungerade som byslaktare på fritiden tillsammans med
farbror Julle (Julius Lidblom). Hushållsgris var ganska vanligt förekommande i Lugnvik.
Ett långhus med plats för flera nassar fanns vid skogsranden bortom dammen.
Vi hade våran gris i en egen stia nära huset. Pappa hade med kännarmin valt ut
en kulting från lasset med skrikande smågrisar, som under våren anlände till
Lugnviksbacken och hugande spekulanter.

Under sommaren och hösten matades den med "skrä" (hushållsavfall) och nå´n
slags grisgröt, kokt i järngryta utomhus. Det var mjöl och gammal potatis i skön
förening. Mitt jobb var att samla grönsaker till grisen. Bäst gillade den "almyttje"
(mjölkört). Så kunde jag stå där och över planket klia den på ryggen med en pinne.
Då grymtade den godmodigt.
Dagen D var den ovetande om. Och jag skulle hållas inomhus tills skottet fallit.
Pappa hade en slaktmask liknande en tratt med enkula i. Den riktades mot grisens
huvud. "Han stöp direkt" skulle pappa ha sagt. Som en säkerhetsåtgärd hade han
en slägga liggandes till hands. Jag var tillsagd att hålla mej borta vid själva
avrättningen, men om jag klättrade upp i sängen kunde jag kikai lillfönstret.
Det var ju kvällsmörkt och upplyst av stora sladdlampor.

Sedan grisen väl var död blev det en febril aktivitet. Tidigare under dagen
hade vi eldat under grytorna för att ha kokande vatten tillhands. Grisen lades
i "slocke", ett stort träkar. Hett vatten hälldes över och den blev så småningom
både ren och rakad med hjälp av en kätting.

Huvudet skars av. Och nu inträdde min chans att få vara med på ett hörn.
Blodet, som tappades upp i en hink, måste röras och vispas hela tiden. Annars
kunde det inte bli något blo´palt ellerblo´brö. Hemska tanke! Grisen hängde
nu i frambenen, ren och skär på ett stort trälock mot gavelväggen på uthuset.
Grisen skars upp och tarmar och inälvor togs ut. Det ångade och aktiviteten
var stor bland gubbar och tanter. Och jag vispade. Tarmarna tog mamma (Ida)
hand om. De skulle tömmas, vändas och rengöras väl. I dom skulle ju den goda
fläskkorven få plats. Grishuvudet ville jag helst inte se. Men att det var värdefullt
visste jag. Vad skulle man annars göra pressylta av?

Grisfött´ren ja, pappas älsklingsrätt på julbordet, lades varsamt åt sidan.
Hela grisen vägde runt 100 kg som bäst. Pappa styckade i lämpliga bitar.
Skinka förstås. Ena halvan till rimsaltning och den andra till rökning.
Fläsksteka. Och sidfläsket att steka. Det var och skulle vara ordentligt fett.
Vad gjorde det när man kunde blöta tunnbröd i överblivna fettet i pannan.
Detta var före fettfasornas tid. Kroppsarbetarna behövde nog detta.
Inälvor, som inte gick att äta eller användas, lades i skogsbrynet.
Rävarna hade säkert kalas den kommande natten.

När slakten var över skulle knivarna slipas. De vässades mot en läderrem
och lades på tork runt vespisen. Nästa kväll drog slaktarna iväg till nästa ställe.
Det kunde bli långt ibland. Ända upp mot Justerbacken. Och "slocke" drogs
på kälken till alla slaktställen. Ofta hann de med ett par grisar per kväll.
Pappa var då inte hemma förrän bortåt midnatt.

På Storsjötravet i Skog

Ett av Storsjötravets lopp där dåtidens kända hästar återfinns.
Ett varv har avverkats och Sigtrygg har tagit spetsen med Naggy i
ryggen. Utanpå kommer Knarr som skuggas av Didoglans och
Volmer. Länge bak syns Reora och Figgrem och längst bak Peije.

Vi ungdomar i Lugnvik hade inte mycket att hitta på under kalla vinterdagar.
Men så kom travet på Storsjön i Skog och plötsligt ändrades den saken.
Det var i början av februari och travpremiär. Alla i byn tog fram sina
sparkstöttingar och ville vara med. Den här morgonen i den smällkalla
vintern bet det i öronen, men ingen travälskare bryr sig om snö eller kyla.
Solen värmde dock och det såg ut att bli en fin dag. Vi är ute i god tid för
det är långt till isovalen, men när det väntar något spännande och trevligt är
vägen aldrig för lång.

Det gick undan och på vår väg åkte vi förbi snötyngda skogar och gärdesgårdar
och från de röda stugorna steg rök upp mot den blå himlen. När vi kom
framställde vi Orsa-sparken ovanför travbanan. Och vi kände viss optimism
med de små tillgångar vi hade i portmonnän. Folk hade kommit från olika håll,
för de här travdagarna, som Skogs Travsällskap anordnade i början av året,
var en folkfest, som många tyckte om. Vid spelluckorna som fanns kunde man
spela från två kronor och uppåt. Det var lustigt att se de bönder, som gick i
varma pälsar och halmskor på fötterna, medan vi andra huttrade i kylan i bara
pjäxor och trenchoat om kroppen.

Servicen var god och den som ville kunde köpa sig en varm korv eller smaka av
kålsoppan, som värmde gott i kylan. Värmde gjorde också den kolbrasa som
hästägare Edholm hade ordnat för publiken. I presshytten blev vi bjudna på kaffe
och goda smörgåsar och samtidigt dök Sören Nordin från Solvalla upp, så vi
kunde hälsa på honom. Om vi klarade oss ekonomiskt på premiärdagen kommer
jag inte ihåg, men några spännande timmar fick vi i alla fall uppleva. Och nästa helg
var vi förstås där igen.

Men när vi skulle hem upptäckte vi att vår spark var stulen. Himmel och pannkaka!
Och pappa som hade köpt en ny Orsa! Det återstod bara att ta någon annan i
närheten för vad skulle i annars åka hem med och vad skulle pappa säga?

Sedan istravet efter Travdagarna på Storsjön upphört var det dags för isbanan i
Nyland att göra sitt.

Jag har en märklig historia att berätta från Nylandstravet.
En taxiförare från Svanö kom dit med några spelglada passagerare. Han såg i
programmet att hästen Urba mötte lättare motstånd än tidigare och spelade
tio kronor vinnare. Hästen vann och skrällde ordentligt. Taxigubben var ensam
vinnare om att satsa tio kronor och fick 7 000 kronor i vinst. Med så många
sköna tusenlappar i fickan bjöd han sina medpassagerare på ett riktigt kalas på
Kramfors Stadshotell. Tala om lönsam taxiresa!

Jag var också där
När jag var barn fick jag följa min far Rudolf till Skog på trav. Troligen vi åkte taxi
eller buss. Det var många i släkten som åkte till travet i Skog. Själv minns jag bara
att det var kalla vintrar och pappa köpte kålsoppa till mej./Lars-Ivan

Mer om Storsjötravet i Skog på min Bloog: klicka på boken

ANNO 1721: Ryssarna kommer

År 1715 finner vi Sverige som ett helt utarmat land. Det året återkom
Karl XII till hemlandet efter 15 års bortovaro, de senaste åren som fånge
hos turkarna, för att finna att Sverige förlorat de flesta "provinserna" på
andra sidan Östersjön. Ryssarna har bl.a. lagt beslag på Finland. Men
"hjältekungen" han fortsatte som förr, skrapade ihop en ny här och anföll
Norge, där han som bekant blev skjuten 1718.
Nu var det fritt fram för Ryssarna, som passade på att härja på Sveriges
östkust. De brände 13 städer från Norrköping till Piteå, däribland Sundsvall
och Härnösand.

Mordbrännarflotan kommer till Sundsvall

1721 kunde Sundsvall fira 100-årsjubileum som stad - men vilket fasanfullt
jubileum! Mitt på dagen den 25 maj 1721 anlände den ryska mordbrännarflottan
till hamnen i Sundsvall med 5 500 man ombord på de många fartygen.
Den bestod av ett amiralskepp, 30 galärer och 60 mindre skepp.
De hade flera tusen man kosacker (ryttare) och infanteri ombord.
En galär var ett krigsfartyg med åror och hjälpsegel och roddes av fångar.
Staden försvarades av major von Fieandt med 150 man.

Dagen efter styrde de genom Alnösundet. Skön och Alnö eldhärjades.
På Alnö klarade sig endast tre gårdar och från 70 gårdar i Skön slog
lågorna mot himlen, när fienden försvann mot norr. Tynderö och Åvike
bruk härjades och den 30 maj nådde mordbrännarflottan Härnösand,
som brändes ner helt.

Härnösand

Den 29 maj 1721 kom den ryska mordbrännarflottan seglande och
roende in mot staden genom Södra sundet. Civilbefolkningen hade
ingen möjlighet att försvara sig utan flydde till närliggande byar.
Av stadens hus skonades endast den på fastlandet invid Nattviken
belägna hospitalsbyggnaden som var ett slags fattighus, samt två
hus i "Norrstan", där ryssarna skulle laga sin mat.

Rysstugan är en av de två byggnader som sparades av ryssarna
för att användas som högkvarter. På framsidan kan man se flera
kulhål i väggen. Stugan finns bevarad på Murberget.

Nora

Den 31 maj 1721 steg den ryska "Gallejeflottan" i land vid
färjestället i Hornö och 300 man fördelade sig till Nora, Skog,
Bjärtrå och Nordingrå socknar.
I Nora brändes 92 gårdar i Nordingrå 42, Vibyggerå 70 Ullånger
54 gårdar.

Bjärtrå

En anonym ögonvittnesskildring från dessa dramatiska dagar
har påträffats i Bjärtrå och återgivits av E. Walter Hülphers.

Här ett utdrag:
En anonym ögonvittnesskildring från dessa dramatiska dagar
har påträffats i Bjärtrå och återgivits av E. Walter Hülphers.

Den lyder:
Natten mellan den 25 och 26 maj kom en hustru från Härnösand
upp till Bjärtrå med berättelsen om att ryssen synts till utanför
Bremön, vårdkasarna var avbrända och att borgerskapet flytt uppåt
landet allesammans...

Den 1 juni eller 5:e dag pingst och just vid solens uppgång
brändes överallt uti Högsjö, Gudmundrå, Nora, Nordingrå,
Skog samt Norland och Mäland hvilket allt varade till något
över middagen, och vilket jag jämte min granne
Jakob Månsson stod och såg uppå ifrån Hattberget vid
Åkersjön och räknade man många eldar från Gudmundrå
och Bjärtrå till ungefär mitt i Nordingrå...

Författaren säger att ryssarna kom i små flockar om 3-4 man
och brände byar och socknar, som kunnat räddas om folket
varit modigare.

Källa: "Sundsvalls historia", Sundsvalls kommun
"Ur Skönbygdens historia", Reinhold Olsson
"Artilkel om ryssarnas härjningar", Härnösands kommun
"Byutrednig Allsta by Nora socken", Margit och Arne Nordlöf

Sörgården i Lugnvik

Det händer fortfarande idag att jag har drömmar om när jag bodde i
Sörgården. Det var mina första år som jag upplevde där.
Jag föddes den 29 maj 1954 på Härnösands B kl 12.05. Min pappa Harry
köpte lövkojor till mamma Hilda av en trädgårdsmästare i Härnösand, som
öppnade sin butik enbart för min pappas skull på en söndag. Sedan har det
alltid varit lövkojor till min födelsedag.

Sörgården i Lugnvik var en plats med sjöutsikt. Man levde nära naturen och
gubbarna som jobbade på sågen. Livet var ordnat och alla kände alla. Det var
jag min äldre bror Henry, mamma Hilda och pappa Harry som var familjen
Magnusson. Det var trångt med utrymmet och alla fick hjälpas åt för att få det
att fungera. Lägenheten som vi bodde i var längst ner på den södra sidan.
Det var kallt på vintern och jag glömmer aldrig hur vintrarna var.

Mamma och pappa gick upp tidigt på morgonen och eldade i vedspisen i
köket innan vi barn vaknade. När jag skulle äta frukost satt jag ofta framför
vedspisen för att värma mig. Sörgården var inte bra isolerad utan dragig
och kall. Det gällde att vedspisen var varm hela dagen.

Sörgården var en klassisk kasern där alla gick till alla med olåsta dörrar.
Vi gjorde som dom andra, när vi inte var hemma så låste vi ytterdörren och
hängde nyckeln på spiken på sidan om dörren. Jag kommer ihåg den dagen
då jag satt utanför trappan och lekte med mina leksaksbilar och plötsligt hörde
jag ett mullrande ljud från brädgården med ett tillhörande stort dammoln.

Det var när magasinet rasade ut i älven, en stor dramatik som engagerade
alla och framförallt en liten kille som jag. Det blev en stor händelse med TV
som kom och filmade.

På tal om TV!
När TV kom till Lugnvik hade vi TV ganska tidigt. Jag kommer ihåg när Harry
och Alfons Nordin hjälptes åt att ta signalerna från Sundsvall. Vi hade en
enormt hög mast på taket för att kunna ta emot signalerna från Sundsvall.
Mottagningen var inte den bästa och det mesta bestod av flimmer och
snöig bild. TV var något nytt och man umgicks med grannarna för att titta på
det nya underverket. Jag kommer ihåg när våra vänner Wilma och
John Bodin kom för att titta på TV på lördagarna och hade med sig nybakat
kaffebröd och kaffe för gemensam njutning. Ibland hade John med sig även
torr björkved för eldningens skull. Men det fanns en omtanke med
gemenskapen och TV-kannan kom flitigt till användning.

Jag kommer ihåg en stor insats som jag gjorde en vårvinter. Vägen som
arbetarna gick varje dag, morgon, lunch och kväll förbi Sörgården över
lägdan till sågen skottades under två dagar så att den var framkomlig.
Gubbarna gick ofta på skaren under vårvintern. Men när våren kom och
skaren inte bar var det problem. Då skottade jag hela vägen mellan
Sörgården och sågen över lägdan ner till marknivå. Jag kommer ihåg att
det var meterdjup snö och min arbetsinsats var enorm. Arbetarna, som
använde vägen, var glada och jag fick några tioöringar, bl.a. från Arnold
Wikner, Kalle Wikner, John Jonsson och John Bodin.

Arnold Wikner gick brandvakt på industrin under kvällarna. När han hade
paus kom han ofta till oss och drack kaffe md smörgås. Harry hjälpte ofta
Arnold när det gällde någon pråm som höll på att sjunka och behövde
länspumpas. Det ingick även i Arnolds arbete. Arnoln var helt otrolig på
att berätta historier för oss barn, som var mycket fängslande. Arnold hade
en vana att alltid vända kaffekoppen upp och ned när han inte ville ha
mera kaffe. På morgonen när jag vaknade och såg den upp och nervända
kaffekopen sa jag alltid: "Ha fablan varit här" Jag kunde inte säga
farbror Arnold. Jag glömmer inte heller när spån- och flisbileen körde nerför
Sörgårdsbacken. Det hände inte ofta men det hände ibland.

Jag kommer ihåg med glädje skyltsöndagarna i Lugnvik. Se skyltsöndag
Men jag saknade då den store julskyltaren som tyckte om att pynta och som
fanns i Sörgårdsbacken. För oss som bodde i Sörgården var det den första
skyltningen vi besökte. Karl Edholms Cykelverkstad som fanns i början av
Sörgårdsbacken. Karl Edholm hade den mest utsmyckade julskyltningen
i Lugnvik tycker jag. Det var mycket glitter, ljus, lampor och marschaller.

Jag glömmer inte heller när vi barn åkte bob utför Sörgårdsbacken. Vi
placerade en kille som fick varna för flisbilen eller någon annan bil innan
vi åkte ut på industriområdet. Den person som var nummer ett att hjälpa
oss barn med att bygga bobbar av alla storlekar var smeden Bengt Sjödin.
Han hade en otrolig kontakt med oss barn och levde sig in i våra fantasier.
Han kunde berätta historier för oss som även idag skulle upplevas som
helt förtrollande. Sedan svetsade och smidde han bobbar till oss barn. Jag
kommer ihåg min cykelväg från faster Alice och farbror Alfons Nordin som
bodde i Heligbäck. Snabbaste vägen var då förbi "Valle" Bergsten och
över lägdan till Särgården. Måste nämna gällande familjen Bergsten att
dom hade en odling av vita vinbär se anm..i sin trädgård. Frestelsen var
storför att vi barn skulle nalla av dessa vita vinbär när dom var mogna.

Jag kommer ihåg Tryggve och Olga-Sabina Åhlin som bodde ovanför oss.
Tryggve och Olga-Sabina Åhlin var mycket snälla mot mig och jag var ofta där.
På över-våningen bodde även Lonny och John Jonsson. Lonny och John
hade en dotter som heter Kerstin och en son som heter Bengt. Jag
kommer ihåg när jag var hos Lonny och John en lördag och musiken
strömmade ut från den nya transistorradion med musik från Siw Malmkvist.
Kerstin och en tjejkompis gjorde sig fina i håret med hjälp av en vetebulle
och massor av tuperat hår. Det var korta kjolar och dans i kropen som gällde.
Jag tror flickorna fick en trevlig kväll.

Slutligen! Jag undrar om fönsterrutorna i Sörgården var gjorda på
Sandö Glasbruk?

anm: Leif minns nog fel. De Vita vinbären var röda hallon enl. Eva Bergsten-Söderlund

Julskyltning i Lugnvik

Skyltsöndagen var en liten storhelg för oss små. Då fick vi vara ute
längre på kvällen, man fick en extra slant som man kunde handla för
och då var alla kompisarna med.

Vi som kom längst uppifrån Lugnviksbacken började vid Libells.
Där var en de roligaste julskyltningarna. För där fanns som oftast
en levande juktomte. Jag ställde senare upp som sådan tillsammans
med sonen Mats.

Nästa anhalt var Källströms pappershandel. Där kunde man hitta
saker för sin önskelista. Men det var ofta trångt där för man måste
titta in genom entrédörren för att få lite överblick. Sedan till Koppra,
där kunde man hitta en del leksaker, men det var mest mat. Mat det
fanns det hos Pelle Perssons, alltid dekorativt upplagda derlikatesser.
Och jag minns hans "rökt kött" på tunnbröd som riktigt smalt i munnen.
Vad är dagens hamburgerkött mot det? Han skyltade även med ett
riktigt grishuvud med ett äpple munnen. Ibland också en hel gris med
knorr på svansen.
Helge Hällströms herrekipering var ingen större höjdare, men man
hade en skyltdock utklädd till tomte. Senare köpte jag i alla fall min
första kostym och min första hatt där.
Även vid Lundkvist bilverkstad hade man julpyntat.
Liksom Mimmis damfrisering.
Handelsbolagets huvudbutik var liksom Konsum mest mat och inte
så mycket för oss små.

Sedan bar det av mot Västbruket. Hos Nordlanders färghandel, "Beshen",
han fick smeknamnet efter att han uttalade färgen beige rent bokstavligt,
fanns inte mycket av intresse. Utan det var kiosken, för pengen den
brände. Och det var Bengt Nilssons järnaffär där det fanns leksaker och
idrottsutrustning som hägrade. Och folklivet framför affären med julbasar
och korvkiosk. Jag kan än idag minnas doften av lottakårens kålsoppa.

Nästa anhalt var uppe i "byn", filialen hos Bertil Östman. Den affären
var liksom min. För där lämnades in tips.

Och jag lyckade pricka rätt en gång. Raden 1x2 1x2 111 111 glömmer
jag inte. Och inte heller den hysch-hysch som rådde. Det var bara dom
på posten och banken som visste. Men nu är det avslöjat. Sportaffären
först med Hasse Vestin och sedan med Calle Pahlin som ägare.
Där fanns all idrottsutrustning man önskade och en riktig racercykel.
Som jag ändå inte fick köpa för mina föräldrar fastän jag senare tjänade
egna pengar. Och Konsum vid korsvägen till Hallsta och Kinnmärgen.
Skulle skyltsöndagen riktigt fullbordas så skulle man ner till Hallsta
och upp till Urmakare Vedin i Öd. Men då skulle det vara ett riktigt
bra sparkföre.