Mera Historia
|
Det var dans bort i parken en lördagsafton. Det var tjo! det var hopp! det var hej!
I Ådalens utkanter ligger det lilla samhället
Mjällom i Nordingrå. Men det är väl mer riktigt
att säga att
Mjällom ligger i det vackra Höga Kusten.
I Mjällom ligger Idrottsplatsen Nordvallen. På
1950-talet och ett drygt decennium framåt var platsen en
populär festplats vid midsommartid. I anslutning till Nordvallen
låg en danspaviljong, Nordparken.
Allt började 1951. Ungdomar från hela landskapet kom
till Mjällom under midsommarhelgen. Det kunde
vara 3000-4000 personer som kom till Nordingrå SK:s stora
arrangemang "Nordingråspelen". På Nordvallen
var det högklassiga friidrottstävlingar med deltagande av
bl.a. Ragge Lundberg som sågs slå svenkt rekord i
stav. Senare på kvällen bytte man till finkläder och
gick på dansen. I Nordparken var det dans till landets
topporkestrar. Från scenen spelade bl.a. Tore Svaneruds och
andra kända orkestrar på 1950- och 1960-talen,
och där uppvisningsboxades Ingemar Johansson och kändisar
som Martin Ljung underhöll. Det var dans på
midsommarafton och midsommardagen och tävlingar på
midsommardagen.
Det hela började som sagt 1951. Nordingrå SK köpte
in mark av en bonde för att anlägga Nordparken.
Parken uppfördes några år efter det att
midsommardanserna börjat. Först höll man till på
en provisorisk
dansbana i en grusgropp nära Nordvalllen. Men det fungerade inte
så bra för folk fick sand på kläderna.
Så flyttade man dansen till Petsameoområdet i
Mjällom, men det var inte heller någon bra lösning.
Då beslöt
man bygga Nordparken i anslutning till Nordvallen. En överbyggd
danspaviljong byggdes, severingslokal
m.m. Runt det införskaffade området restes staket med
taggtråd för att hinda folk att smita in. Det flesta
gjordes ideellt , som alltid när det gällde idrottsklubbar
på den tiden.
Dubbelarrangemangen gav fina tillskott i Nordingrå SK
klubbkassa. Vissa år upp till 25 000 kronor, vilket
var en ansenlig summa på den tiden.
Toppåret var 1956 då kom det 4500 personer. Efter hand
blev det allt svårare att uppbåda ideella krafter som
krävdes för att genomföra de stora arrangamangen.
Under 1960-talets första halva tog det så slut.
Efter någar år köpte Mjälloms Tunnbröd
Nordparken för att använda danspaviljongen som ett
förråd.
I början 2003 fanns fortfaranade danspaviljongen och
serveringsbyggnaden kvar. I musikernas
omklädningsrum hänger getingbon och det ser mörkt och
ogästvänligt ut. Men scenen är intakt liksom
mycket av byggnaden i förvånandsvärt hög grad.
Så drabbades Nordparken av samma öde som sina
äldre och jämnåriga danspaviljonger. När 1960-
och
70-talet kom fanns det inte näring i Ångermanland för
dessa. Ett fåtal danspavilonger har dock överlevt.
Men där de gamla danspaviljongerna stod har naturen tagit sin
revansch.
Källa:
Reportage, 2003. Tidningen Ångermanland
Muntlig tradition
Hur bodde allmogen i Ångermanland i gamla tider? Hur
såg de byggnader ut som användes till
bostäder? Det kom att variera beroende på råd och
lägenhet.
Härden var bostadshusets medelpunkt och hjärta och ett
absolut överlevnadsvillkor i den kalla Norden.
En urgammal och primitiv hustyp är eldhuset med fyra väggar
omslutande en härd. Eldhusets öppningar
var endast två; en för dörren och en i taket för
röken. I det primitiva eldhuset stiger röken upp genom
ett
hål i taket. Rökhålet får även tjäna
som ljusinsläpp. Eldhuset levde länge kvar på
fäbodarna, där man ofta
hållit fast vid ett äldre byggnadsskick längre
än nere i bygden.
De äldsta mangårdsbyggnaderna hade bara ett rum. Det
var den s.k. fyra knuta stugan där kök, sovrum
och arbetsrum fanns i samma utrymme. Fyra knuta stugan var en
utveckling av eldhuset, men där härden
under medeltiden flyttades till ett hörn och snart därefter
försågs med skorsten. Denna enkla byggnadstyp
var ytterst seglivad. I Ådalen användes den som bostadshus
så sent som en bra bit in på 1900-talet.
Förstuga saknades i dessa hus, så att när dörren
öppnades, kunde både regn och snöyra svepa fram
över
golvet. Utanför dörren fanns inte heller någon bro,
bara en träklabb att stiga på.
Nästa steg i utvecklingen var sex knuta stugan, enkelstugan
kallad. Den äldsta kända enkelstugan i Sverige
är från 1400-talet. I enkel stugan avskildes det enda
rummet / köket med en timrad vägg och där lades en
kammare och farstu till. Kammaren i sin tur kunde delas ibland upp i
två rum. Den var ofta utan eldstad,
och kunde bara användas på sommaren, medan däremot
köket hade både spis och bakugn. Köket var det
verkliga alllrummet där man lagade mat, arbetade och sov.
Kammaren bodde man för det mesta egentligen
inte i utan använde den som gästrum och förråd
och sommartid kanske som sovrum. Det var vanligt att
ungdomar och tjänstefolk sov lite varstans på sommaren,
för att slippa vinterhalvårets trängsel i
köket.
De kunde t.ex. sova i den rengjorda tomma ladugården.
Under 1700-talet och första hälften av1800-talet var
enkelstugan mycket vanlig som mangårdbyggnad
främst på små hemman. Nybyggare, torpare och
båtsmän bodde oftast i sådana. Med tiden kom
enkelstugan att få en övre våning.
Ännu på 1800-talet ansågs ett enda rum vara
tillräckligt även för den barnrikaste familj, och
följaktligen blev endast köket boningsrum. Hade man en
förstugukammare var den oftast utan
eldstad. I denna kammare förvarade man matvaror av allehanda
slag. Där hade man strömming i
fjärdingar eller tunnor, mjöl i säckar eller
lårar, bröd på hyllor, kläder på
väggarna och om somrarna
mjölk i tråg och stenfat. Om ingen vindsvånimng
fanns, måste man också i kammaren inhysa kistor,
kaggar och varjehanda skräpföremål, som man nu
föser undan längst inne på vinden. Och mitt i
denna
bråte stod kanske en säng, som husets ungmö
gärna valde för sin del till liggplats under sommaren,
där hon ostörd kunde ta emot friare "på tro och
loven" (då det inte var frågan om annat än att
prata
och bekanta sig med varandra!).
På de lite större bondgårdarna bodde man i en
åtta knuta stuga eller parstuga. I många fall har den
uppstått genom att en enkelstuga byggts till. Parstugan var ju
betydligt större, men betydde ändå inte
någon bostadsrevolution. Även här bodde familjen
huvudsakligen i köket. I parstugan timrades
huslängan i tre avdelningar, så att det stora
bondeköket låg åt ena gaveln och bagarstugan, eller
ev.
"salen" (finrummet) åt den andra. Mellan köket och salen
låg förstugan och kammaren, åtskilda av en
stock- eller brädvägg.
Man kan fråga sig, varför denna byggnad tillkom. Var
det ett behov av ännu flera rum? Allmogen har
ju ända till in på 1900-talet bebott ett enda rum. De
övriga rummen har vintertid stått kalla, ja man har
fördet mesta inte ens brytt sig om att inreda dem. Våra
fäder under 1700-talet har gjort som många i vår
tid, vilka av ren högfärd uppfört större
gårdar, än de i verkligheten behöva. Bonden kunde
under den
gamla goda tiden åtminstone vid somliga tillfällen draga
nytta av sina ej möblerade rum. Vid bröllp
och husförhör t.ex. höll man oftast till i salen,
under det att man lagade maten i köket. Ibland var salen
försedd med bakugn och fick då tjänstgöra som
bagarstuga (ofta hos torpare!). Någon vindsvåning
fanns inte ej heller i äldre tid. I stället för
torkvind för kläder, som tvättats, hade man då
salen som också
kom till pass som förvaringsrum för diverse
skräpsaker. Så tillkom förstås den
omständigheten, att om
man sålde hemmanet och tog av förmåner, var det ju
bra, om ett rum fanns ledigt att krypa in i.
Under 1600- och 1700-talen hade parstugorna i Norrland sin
största frekvens, men var ännu på
1800-talet mycket vanliga. De äldsta parstugorna byggdes i en
våning. På 1800-talet blev det vanligare
att bygga dem i två våningar och att bygga på de
gamla med en våning.
I Västerbotten omhuldas parstugan och har döpts till
Västerbottensgården och i Hälsingland illustrerar
den ofta den typiska hälsingegården, men i
Ångermanland övergav man den. När skogen började
göra
Ådalens bönder smått förmögna vid
1800-talets mitt, ville de ha något nytt i stället
för de gammalmodiga
parstugorna. Man rev obarmhärtigt de långsträckta,
smäckra byggnaderna och uppförde i stället
kompakta, stadiga korsbyggnader eller dubbelkorsbyggnader och
salsbyggnader av imponerande storlek.
Idag hittar man endast få parstugor i Ådalen.
En välbekant åtta knuta byggnad var den
prästgård i Grundsunda, som uppfördes 1738. Dess
mått i
ålderdomliga enheter finns bevarade:
"Mangårdsbyggnaden af talltimmer, 24 1/2 alnar lång inom
knutarna, 12 alnar bred och 14 stockvarv hög.
Taket utantill är af näfver och takved med bro och trenne
trappsteg af klåvar. Sjelfva byggnaden indelt i
2:e kamrar på ändan, vardera 6 alnar breda och 7 alnar
långa. Sätesstugan 12 alnar lång, 8 alnar bred,
förstugan utanför sätesstugan 12 alnar lång och
3 alnar bred, och på den andre änden är köket
emot
bägge kamrarna i storlek svarande. Köket har 3:e
fönsterlufter och uti vardera fönster, ett av 40 och de
andra bägge af 38 rutor. Kamrarna hafva 2:e fönsterlufter
af lika storlek."
Den verkligt typiska ångermanländska
mangårdsbyggnaden från 1800- talet och långt in
på 1900-talet
är en korsbyggnad. Den har fått namnet
Ångermanlandsgården. Enligt en tradition ska
korsbyggnaden
ha kommit på modet i Ångermanland vid kusten under
1700-talets första hälft, sedan ryssarna bränt och
härjat i trakten. Den ska haft indelningsverkets
befälsbostäder som förebild. Se
Ångermanlandsgården.
Källa:
Ångermanland. Artikel av Karl Erik Johansson i Backe. Allhelms
Förlag, Malmö 1976
Ådalen. Så bodde landsbygdens folk. Ann Renström.
CEWE-Förlaget, Bjästa 1983
Arkiv för norrländsk hembygsforskning 1924-25. Artikel av
Gottfrid Holmlund
Viktigast och festligast var förstås bröllopen.
Då kom de stora tomma utrymmena i åtta knuta
byggningarna (parstugan) väl till användning. De
ångermanländska bröllopen avvek väl inte
så
mycket från de övriga i landet, men även här
förekom provinsiella sedar, till vilka bruket att "ge
på
brudbordet" torde kunna inräknas.
Sedan middagen var slut, dukades borden av, men därefter
intogo brudparet och prästen sina
platser. Prästen hade skrivdon och papper framför sig. Man
skulle börja "ge på brudbordet".
Först träder brudgummens fader fram, lämnar
prästen en penningsumma allt efter sina
förmögenhetsvillkor och antalet barn. Han får
tänka på, att alla barnen skola ha lika mycket
när de gifta sig. Prästen tar emot pengarna, räknar
dem och antecknar summan varpå han säger:
"Brudgummens fader hedrar brudparet" med - t.ex. hundra kronor i
penningar. Därefter kommer
brudgummens moder fram för att jämte mannen bliva tackad.
Värden sätter ett glas åt vardera
brud och brudgum samt på givarens plats två glas, som
alla fyllas med vin. Då gåvan är lämnad,
kungjord och antecknad reser sig brudparet, räcker häderna
över bordet och tackar, varpå de ta
glasen och skåla med givarna. De senare dricka ur sina glas och
lämna plats för nästa par.
Brudparet tackar, men de dricka förstås inte med alla.
Värden fyller på glasen, tar inte fram nya,
det är ju bara grannar och känt folk allihopa. Först
ger brudgummens hela släkt i tur och ordning
allt efter de äro närskylda. Sedan kommer brudens
föräldrar. Utom penningar skola de ge en ko,
ett får och en bäddad säng. Då brudens hela
släkt givit, kommer turen till de utom släkten
inbjudna. Dessa komma fram utan särskild ordning efter som det
lämpar sig. Alla gåvor
upptecknas och kungöras och alla givare bli tackade.
I allmänhet gåvo släktingar och vänner 5-25
kronor. Då allt är klart överlämnar prästen
pengarna
och protokollet till brudgummen, sedan han först summerat ner
posterna och räknat kassan, så att
han kan vet att allt stämmer, varefter han högt och tydligt
tillkännagivit slutsumman. I samband med
"givningen på brudbordet" togs även upp gåvor till
socknens fattiga.
Förteckningen över gåvorna förvaras
omsorgsfullt av de nygifta för all framtid. Det är
mycket
viktigt, att de gör så, ty då de framledes bli
bjudna på bröllop, så skola de ge lika mycket som
de
själva på sin tid fick av det folket jämte
ränta. Denna räknas dock inte ut efter någon viss
procent
utan man ger någon krona mer än man själv fick. Det
man ger på brudbordet kan alltså betraktas
på två sätt. Antingen är det betalning för
en skuld eller är det en summa, som man bortlånar och
som i framtiden ofelbart kommer tillbaka, antingen till en själv
eller ens barn, såvida det inte gått
alldeles utför med dem till vilka man själv gav.
Sedan man gett på brudbordet for i allmänhet
prästen hem. Därefter började dansen. Från
Viksjö
berättas dock, att där i äldre tid var vanligt att
prästen dansade första låten med bruden, men detta
torde
icke ha varit så vanligt på grund av prästernas
inställning till dans. I allmänhet skulle bruden dansa
först med brudgummen, sedan med alla manliga släktingar
på ömse sidor samt övriga manliga gäster.
På kvällen under dansen samlades alltid en hel del
ungdomar vid bröllopsgården för att få se
en
skymt av bruden. Dessa kallades "koxare" (koxa=titta). Till dessa
går brudparet ut, han med
en flaska brännvin eller vin och ett supglas, hon med en korg
innehållande "tilltugg". De koxare
man får tag i bjudas av det medförda. Denna traktering
medför ingen förpliktelse för mottagaren
att ge brudparet något. Men en del koxare, ogifta karlar,
gå in och dansa en dans med bruden.
De skola då alltid ge henne"dansarpengar", ett par kronor eller
högst en femma. De har inträffat,
att en brud i dansarpengar fått ihop ett par tre hundra kronor.
Dansarpengarna medför ingen framtida
förpliktelse för brusparet, men den som ger ska
naturligtvis ha traktering.
Under dansen kommo även "mjölkjäntorna". Det
är flickor från byn som komma med mjölk till
kvällens risgrynsgröt. För mjölken ta de aldrig
något betalt, men de skola få ordentlig
förplägnad.
Någon gång mellan klockan 12 och 2 på natten
avbröts dansen och man åt kväll. Därefter gingo
de
äldre och lade sig. Sängplatser voro ordnade för dem
dels i bröllopsgården och dels i granngårdarna
i byn. Ungdomen däremot fortsatte och dansade till framemot
klockan 4 eller 5 på morgonen.
Innan bruden avkläddes sin skrud skulle man emellertid "dansa
kronan av bruden". Detta tillgick
på så sätt, att bruden med förbundna ögon
fick ställa sig mitt på golvet eller om det var sommar
mitt på gårdsplanen. Därefter dansade alla de ogifta
kvinnorna under tystnad en ringdans kring
henne. Då ringdansen stannat tar bruden av sig kronan och
sätter den på en av kvinnorna i ringen.
Den som då fick kronan ansågs därnäst komma att
stå brud.
Sedan man vid 4- eller 5-tiden på morgonen slutat dansen,
gingo även de yngre och lade sig. För
dem hade dock inte bäddat i sängar utan i ett eller flera
rum brett ut halm över golvet och därpå
lagt ut en del kuddar. Detta kallades "flatbädda". Här
lågo i samma rum både pojkar och flickor.
I allmänhet blev det nog inte så mycket sömn utan
desto mer skratt och stoj.
På morgonen gick värden och värdinnan omkring med
kaffe och "brännvin med besk" till alla
gästerna, såväl de som lågo i
bröllopsgården som i andra gårdar. Något
senare kom "ungfar"
och "ungmor" med smörgåsar. Sedan man stigit upp blev det
ordentlig frukost. Dagen fortsattes
med dans, lekar och upptåg, vilka endast avbröts för
intagande av mat och dryck.
Ett upptåg var att "skjuta björn". Någon
klädde ut sig i en björnskinnsfäll och lufsade runt
gården.
Männen i bröllopsgården samlade då ihop alla
bössor som fanns, laddade med lösa skott och sköt
på "björnen" som slutligen låtsades stupa. Då
skyndade alla skyttarna fram för att ta blodet av
honom och dricka. De fingo också det som var drickbart, ty
innanför pälsen hade "björnen" en
liten brännvinskagge.
Från Viksjö berättas, att på bröllopets
sista dag, vanligen tredje dagen, skulle man dansa
långdans. Spelmannen spelade upp och alla som icke voro gamla
eller lytta satte i gång med
en långdans, först genom alla rummen i
bröllopsgården, och därvid kunde man ta vägen
innanför
spisstolpen över själva spishällen, sedan bar det i
väg till närmaste gård, där man gjorde
på
samma sätt och så undan för undan genom byns alla
gårdar. Under hela tide skulle långdansens
kedja hålla ihop. Denna dans var bröllopets sista.
Källa:
Arkiv för norrländsk hembygdsforskning, 1943-44. Bo
Hellman
Krönika om Ångermanland under fem sekler. Karl Erik
Johansson i Backe
Ångermanland. Allhelms Förlag, Malmö 1976
-en berättelse om sjåarliv i Ådalen i slutet av 1800- och under 1900-talet
Fotnot: sjåare
Förord
Förutsättningen för stuverinäringen i Ådalen var virkesexporten
Redan då de första exportsågarna under 1700-talet
startade sin produktion förekom därför
lastningsarbete. Man vet dock mycket lite om hur de trävarorna
lastades. Kanske var det vanligt
att de lastsökande fartygens egna besättningar själva
skötte lastnings- och lossingsarbetena.
När sjåarna dök upp i Ådalen vid 1870-talets
inbrott var det för att hjälpa besättningen med
lastningsarbetet. Sjåarnas bakgrund var befolkningsökning,
proletarisering, nöd.
Från mitten av 1800-talet - och under skogsindustrins stora
expansionsperiod fram mot
sekelskiftet - möter vi de första organiserade lagen av
manliga stuveriarbetare på landsbygden.
Det var jordbrukare och fiskare som sökte sig extrainkomster
på båtarna, ofta med en stuvare, dvs
en arbetsledare, i spetsen. Han hade kontakt med skepparna och tog
arbetet på entreprenad.
Efterfrågan på stuveriarbetare blev stort när inte
fartygens egna besättningar räckte till.
Arbetsgrupperna i Ådalen
Sågverksarbetarna var den största arbetargruppen i
Ådalen, men inte den enda. När den minskade
i antal kom massafabrikernas arbetare till och det totala antalet
arbetare hölls konstant eller ökade
något. I vårt sammanhang spelar de mindre roll än
sågverksarbetarna. Ytterliggare en grupp var
glasbruksarbetarna.
En i många avseenden avvikande arbetarkategori i
Ådalen, var stuveriarbetarna i Lunde, sjåarna.
Den bestod av olika element: en del var långväga
säsongsarbetare från Värmland och Dalarna, en
del arbetskraft från mera närliggande hemman och torp.
Där fanns också, enligt stuveriarbetaren
John Sundqvist "tattare, luffare och gamla stillofarare". En av dem
som ett par år senare arbetade
som sjåare var författaren Herbert Viksten. Han
berättar:
Först gick jag några månader som sjåare. Det
var ett verkligt hundliv. På den tiden var det nu
genom ådalskravallerna så riksbekanta Lunde ett verkligt
rövarhåll. Någon egentlig organisation
bland transportarbetarna existerade inte. Men "bonddrullarna"
höll man efter. Hetsen var oerhörd.
Mina två kamrater från byn gav upp redan efter
första veckan. Jag var envis och höll ut i tre
månader.
Spriten flödade. Från små båtar intill
ångarna halade man i linor upp korgar med "kaffe". Men
korgen
innehöll oftast starkare saker.I ett skjul i Lunde kamperade
sjåargänget, som till stor del bestod av löst
folk från hela landet.
Lunde en central plats i Ådalens stuverihantering
Under den allra första tiden sköttes större delen
av stuveriet av fartygens besättningar. När
ångfartygen blev vanligare måste annan, utifrån
kommande arbetskraft anlitas. Man började nu
utbjuda stuvningen på enterprenad. Stuveriarbetet blev ett mer
tillfälligt påhugg för diverse
marginalexistenser.
I Lunde blåste marginalexistenser samman under
stuverisäsongen, och här kunde de få vara som
de var. Artister på drift, förkunnare som avstötts ur
sina gemenskaper, borgerliga och intellektuella
som snubblat på de sociala absoluterna blandades i Lunde med
fullt naturliga fyllerister, allmänna
kringdrivare, vanliga hårt hedersamma säsongsjobbare och
en och annan extatisk världsfrälsare.
De kom från alla möjliga håll. Kanske som en
konsekvens av tullen blev Lunde stället där det
mesta, i synnerhet starka drycker, i första hand fördes i
land. Lunde blev stället dit prästen inte
utan att bedja ett flertal extraböner vågade sätta
sin fot.
Men skeppningssiffrorna talar ett annat språk. Väldiga
mängder trävaror lastades ut under några
korta sommarmånader varje år med hjälp av dessa
"flyttfåglar". Till hjälp hade de en del ortsbor
och småbönder från socknarna kring älven. Att
sedan sjåarkåren på den tiden bestod av
"luffare,
fyllon och gamla stillofarare" förtar inte intrycket av den
väldiga kraftsamling som presterades.
År 1888 slog sig de många enskilda
stuverientreprenörerna ihop och bildade
Härnösandsdistriktets
Trävaruexportförening. Föreningen lät bygga flera
logementspråmar som förlades till Lunde. Varje
pråm rymde omkring 400 personer. I logementspråmarna och
på platsen i övrigt var livet knappast
söndagsskolemässigt. Professionella kortspelare, smugglare
och langare, slagskämpar och bovar i
allmänhet blandades med s.k. skutkärringar med tvivelaktig
moral, bortkomna bondpojkar från
"nolaskogs" och mer eller mindre hederligt folk i allmänhet. Att
avlöningen försvann i kortspelspotten
samma dag den utdelades var vanligt. I mångbarnsfamiljerna -
det kryllade av ungar på den tiden i
Lunde - var nöden en trogen gäst, trots att
förtjänsten i stuveriet jämnfört med övriga
arbetsplatser
var tämligen hög.
År 1916 utbröt strejk i stuveriet. Det gällde
föreningsrätten och det blev hårda tag. Att samla de
olika
viljorna till ett solidariskt uppträdande var synnerligen
svårt. Året efter ombildades
Härnösandsdistriktets
Trävaruexportförening till Ångermanälfvens
Stuveraktiebolag. Det nya bolaget erkände
föreningsrätten
och gick in för att skapa någorlunda ordning i de
trassliga arbetsförhållandena. Transport, avd. 40, som
alltid hört till de mycket radikala fackföreningarna i
Ådalen, bildades ungefär samtidigt.
Den vänsterorienterade ordföranden i avd. 40 var under
lång tid Gunnar Norberg. se
Gunnar Norberg.
I början av 1920-talet indrogs tullkontoret och
förhållandena blev lungnare. I början av seklet
kom
nykterhetsrörelsen till Lunde. Stuveribolaget avskaffade
förläggningspråmarna och bygde
förläggningar på land, de två s.k.
stuverivillorna med möjligheter till övernattning,
matsal,
omklädningsrum och uppropsrum. I dessa stuverivillor
inkvarterades de strejkbrytare som
utlöste oroligheterna i maj 1931.
Livet i Lunde började småningom normaliseras.
Stuveribolaget byggde ett varv för reparation av
småbåtar, främst för de egna båtarna
Stuvaren I, II, III, IV, V och VI, som fraktade arbetskraften
till de olika lastplatserna utefter älven.
De många gängbåtarna var ett välkänt
inslag på Ångermanälven och barnen hittade på
rimramsor
också om stuvarbåtarna.
"Stuvarn ett är som ett spett,
stuvarn två som inte kan gå,
stuvarn tre som går på sne,
stuvarn fyra kan ingen styra,
stuvarn fem går med kläm och
stuvarn sex är som en pjäx."
Stuveriarbetet
De lastsökande fartygen låg som regel
förtöjda vid någon dyktalb utanför
brädgårdens
utlastningsplats. Sjåargänget tog sig ut per roddbåt
- "busbåten". Var det issörja i älven kunde
en lina dras mellan fartyg och land, och så fick arbetarna hala
ut sin båt genom vattnet.
Naturligtvis blev förhållandena betydligt bättre
sedan stuvarna skaffat särskilda "gängbåtar"
eller små bogserare, som hyrdes in och som hade plats för
passagerare. Antalet sjåargäng
varierar med fartyg och behov. Ett stort barkskepp kunde t ex
behöva fyra gäng, en skonert
kunde klara sig med två. En fyraluckors båt (" en
fyravinschars båt") skulle ha fyra gäng från
land, en båt med två lastluckor två gång etc.
Ett gäng per lastlucka och vinsch var alltså regel.
Virkespråmarna brukade vara lika många som
sjåargängen, och en stor ångare blev
närmast
omringad av pråmar. Sjåargängen eller
"luckgängen" bestod som regel av mellan sju och nio
man. Av dessa avdelades två man att stå i gängets
pråm, en stod på däck vid luckan som
"luckbas" och nere i rummet placerade sig två till fyra man
på var sida. Varje "lag" i rummet
hade hand om var sin fartygssida och man talade därför
ibland om"babordslag" och "styrbordslag".
Självklart kunde gängets storlek liksom gängets
fördelning av arbetsuppgifterna variera - och
gjorde det också oupphörligt. En del segelfartyg
rekvirerade ju blott fyra-fem man från land,
medan andra seglare och ångare behövde 40-50 personer av
båda könen till hjälp vid lastningen.
Sågade varor fördes ut till fartyget i pråmar som
ägdes av avlastaren - dvs oftast något sågverk -
och fanns i stort antal vid varje lastageplats. Att lasta
pråmarna räknades till avlastarens skyldigheter
och arbetet sköttes av sågverkets
brädgårdsarbetare.
Sedan pråm och last väl levererats till fartyget var
avlastarens del uppfyllda. Säljaren hade gjort sitt.
Nu var det fartygets sak att få ombord virket, och redaren var
ansvarig för de eventuella förluster
och skador godset fick under lastningen. Också pråmar och
flottar "övertogs" av fartyget, som
hade att se till att de förtöjdes ordentligt och inte drev
bort eller for illa.
Hur mycket kunde man då lasta på en timme?
Här varierar naturligtvis godsmängden men virkets
dimensioner, luckornas storlek, vinscharnas
kapacitet etc. Ett luckgäng om nio man brukade dock kunna lasta
mellan tre och fyra standards per
timme. Lastade man tunnbräder "under tummen" - s.k.
rävskinn - så sjönk intaget till någonting
mellan två och tre standards. Om styrmannen på en
fyravinschars båt rälnade på lastningstiden
för
plank, med fulla gäng och tio timmars arbetsdag, så skulle
han nog vara optimistiskt lagd om
resultatet blev 140 - 160 standards per dag. Men hade man tur med
vädret och lastningen och fick
skickliga arbetare ombord så var det inte omöjligt. Det
var inte bara "skurna" varor som lastades
utan också props, juffers, egyptiska sparrar och någon
gång rent timmer. Men allt var ju inte
trästuvning. Förutom en del löslaster och styckegods
var lastningen av massabalar vardagsarbete
för den norrländske sjåaren redan vid sekelskiftet.
För att ha något att äta de dagar man var ombord
brukade man ta med sig matsäck. I synnerhet
böndernas matkorgar var omtalade för sitt goda och myckna
innehåll. De mer yrkesmässiga
sjåarnas matsäckar var av naturliga skäl enklare. Det
berättas om de som bara hade flaska och
en bit korv med sig. Ibland gick man samman om att "söa". I en
kastrull kokades potatis,
fläskbitar och annat till ett närande mos som räckte
länge. När det tog slut eller när dieten blev
för enformig återstod bara stuvarens proviantkista, om
någon sådan var med. Här kunde man
mot ganska höga priser få köpa något
ätbart.
Vid en del hamnar där skeppningen var stor, brukade
också kaffekokerskor och soppförsäljerskor
finnas. Det var kvinnor som slagit sig på att förse
hungriga stuveriarbetare med förtäring. Soppan
kokade de hemma och de fördes ut till fartygen i
roddbåtar. Kaffeförsäljningen däremot tycks
ha
varit en av stuvarbasarnas "binäringar". Kaffekokerskorna var
nämligen ofta lierade med basarna,
en allians som hade ekonomiska motiv. Men sedan fackföreningar
tillkommit bland sjåarna blev
det föreningens sak att välja kaffegummor.
Inför varje seglationssäsong anmälde sig då
kvinnorna och ville ha rätt till "kaffetörn". Facket
beslöt då att man främst skulle välja in
sådana som var änkor efter stuveriarbetare eller vikas
män var långvarit sjuka. Ett rundgångssystem
infördes också, med ordinarie och extra ordinarie
kaffetanter som avlöste varandra. Kokerskorna hade ingen
lön, utan för varje kopp de sålde
fick stuveriarbetaren betala 5 öre. Detta var i början
på seklet och senare ökades detta till
20 öre kopp. Varje kokerska fick ha en bok med sig och i denna
skrev hon upp dem som
drack. Ett streck för varje kopp. När gubbarna druckit 20
koppar fick dom en gratis. När det
var ett stort gäng bad hon en man ur gänget att skriva upp
i boken för att hon hann ju inte med
detta. För sitt besvär fick han dricka kaffe gratis.
De fanns också andra som skaffade sig extrainkomster genom
stuveriarbetet. Facket hade
bekymmer med de s.k. "ölkungarna" eller som de ibland kallades
"ölhajarna". De kom ut till
båtarna och sålde öl ur fat.
I Lunde fanns också en ölförsäljning vid
kajen. "Pelle i Gluggen" - av sjåarna senare adlad till
"Pelle von Glugg" - han sålde snus och smörgåsar.
Men genom en dold lucka på baksidan av sitt
skjul sålde han öl. Och dom som kände till det
där, dom knackade på och kunde köpa så där
en
fem öl. Pelle var gammal stuveriarbetare. Han var en kraftig,
frisk en herre med en väldig svada
och pondus. Det har berättats att hans far hade varit
grosshandlare i Sundsvall. Men då Pelle fick
ärva det söp han och levde fan tills alltihop
försvann.
Och då han var riktigt dålig så tog frun och skrapa
ihop det som fanns och så stack hon. Men så
kom han till Lunde som stuveriarbetare. Sedan blev han
ölutkörare i Nyland och där fortsatte han
så länge han levde.
Bondesjåarna
Man kan urskilja tre "klasser" - eller skikt - bland
stuveriarbetarna. De kringvandrande olycksfåglarna
utgjorde ett trasproletariat, renodlade lönearbetare var
förståd proletärer och de övriga kan vi
kalla
halvproletärer. De senare kunde vara långväga
säsongsarbetare eller bo i socknarna helt nära
älven
och kusten. De var småbrukare, torpare och småhantverkare
som all hade det gemensamt att de inte
var beroendeav lönearbetet för sin försörjning.
Ångermanlänningen Manne Sjödin var en av de
många jordbrukande mångsysslarna.
Allt efter säsong och behov satsade han sin tid och arbetskraft
i de verksamheter som gav det
säkraste levebrödet - likt många andra
norrländska bönder och torpare.
En utkomst särskilt för kustbygdens folk gav
stuverihanteringen. Här krävdes många armstarka
män och kvinnor då isarna brast och
skeppningssäsongen inleddes.
Emanuel Sjödin, mer känd som Manne Sjöden var en av
dessa säsongarbetande sjåare. Han
föddes i Vibyggerå socken i Ångermanland år
1885. Föräldrarna var enkla jordbrukare i
Stensland, medan farfadern hade varit en boksynt man, som på
egen hand lärt sig läsa och
skriva och som stormade mot både kyrkan och det gamla
bondesamhällets orättvisor. Han var
med den tidens begrepp en "fritänkare".
Manne Sjöden hade ärvt farfaderns skärpa och
rörlighet, även om Mannes intressen var mindre
bokliga. Han var jordbrukare,fiskare,jägare och sjåare.
Manne gifte sig med en flicka från trakten
och tog så småningom över gården, vars odlade
areal gradvis ökade och vars kreaturbesättning
blev allt större.
Arbetet som sjåare varade för Mannes del bara
något decennium, och då naturligtvis under
några
få sommarmånader. Medan hustrun skötte sysslorna
på gården, förtjänade Manne kontanter till
de nödvändiga inköpen. Stuveriet - eller
sjåandet - tog alltså inte så stor del av Mannes
tid i
anspråk. Men på båtarna lärde han sig rytmen,
slagfärdigheten och inte minst språket. De ofta
rätt svavelosande eder som steg upp ur lastrummens djup,
liksomde många historier som gick ur
mun i mun. Manne , som börjat så smått på
splitvedskutorna redan vid 11 års ålder och sedan
fortsatte på allt större fartyg, lärde sig allt
detta.
I sågverkssamhällens började barnen ofta med att
arbeta som hjälpredor i såghus eller
brädgård. Så även för Manne, som,
även om han bodde på landsbygden, inte hade
långt
till närmaste såg. Där gick han tillsammans med andra
småpojkar från bygden i arbete som
städare, särare, märkpojke eller liknande
hjälpsysslor. Också i stuverihanteringen kunde
barnarbetare användas för lättare gods. Det var
vanligt att barnen hjälpte till då splitved,
lådämnen och annat småvirke lastades på
fartygen.
- Jag var bara liten pojke då jag började på
skutorna. Jag tror jag var 11 år (1896) och det var en
som hette Therese Hektor som var skutstuvare. Dom hade dåligt
rykte dom där fruntimren, det var
inte så vanligt då att se fruntimmer ombord. Och så
träffade jag Therese Hektor, och hon sa:
- Du, det kommer en splitvedskuta till Salsåker och för
att du är duktig ska jag lova att du får arbeta!
Ja, jag gick ner dit jag och det var ett barskepp, en tysk. De
här barkskeppen hade stora bjälkar i
lastrummen. De satt i lastrummets halva höjd och hindrade
vattnet från att trycka ihop skrovet.
Dom som arbetade var Therese Hektor och en som hette Anna Omberg
från Brantervik. Så var det
en torparkäring som hette Jan-Mors Britta och några till
småpojkar. Och åt henne skulle jag bära
klanten. Splitveden kunde vara 1 tum, 1 1/2 tum. 2 tum, 2 1/2 tum och
3 tum, och för att dom skulle
kunna stuva tätt så skulle man kunna sortera. Det vill
säga, dom på en tum skulle dit och dom på
två
till ett annat ställe. Brädbördan skulle jag ge henne
och hon travade så att det blev massivt. Hon var
behändig den där Jan-Mors Britta. Det var en gammaldags en.
När jag var så där en 15 år (1900)
började jag i stuveriet för en stuvarbas som hette
Sjödin i
Knäppa. Och det gick till så att jag träffa´n
Sjödin, och han sa: Hördu, du är en stor och
kraftig
karl nu. Nu ska du gå på en ångare som jag ska
få borta i Väja. Du ska få 30 öre i timmen.
Ja, tänkte jag, det var inte dumt. Man sprang ju bara här
brädgården till ingen nytta.
Och Herre Gud i himmelen! När jag kom dit så hade
skepparen bjudit på sprit och Sjödin var
halvsne, den näcken, Och skrek och levde jäklar! Jag kom i
pråmen för att det var första gången
jag var ute. Och stuvarn skrek, jävlar anamma, och ville bara
att det skulle gå undan. Ja var så
förbannade bruten på morron därpå när jag
steg upp att jag inte höll på att få på mig
kläderna.
För 30 öre! Det var tunnbräder, det jävligaste
virke som tänkas kunde! Och då jag kom och
skulle ha avlöning, jäklar anamma, drog han inte av
två timmar också.
Lunde än en gång
Lunde - namnet lär betyda helig lund - var en gång
Ådalens syndigaste samhälle. i Lunde samlades
de annorlunda människorna. det är kanske något som
ligger i luften. En bonde i Lunde fick på
1800-talet böta sex daler till kyrkan därför att han
utfarit i "gräseliga svordomar och förbannelser".
En tysk resenär, Ernst Mauritz Arndt, som år 1804 hamnat i
Lunde, tyckte att han kommit till en
av helvetets förorter. På den tiden hade byn endast ett
40-tal invånare.
När träindustrierna gjorde sitt intåg i
Ådalen blev Lunde på något sätt borta, ur
räkningen.
Sandö, på andra sidan sundet, fick både glasbtuk och
sågverk. "Vi svälter hellre ihjäl än vi
far över på andra sidan", sa lundeborna tjurskalligt. Men
de blev inte lottlösa.
År 1871 öppnades en tullstation i Lunde.
En kvinna som i sin ungdom på 1890-talet arbetet i
skeppshandeln beskriver livet i Lunde.
Reddens vimmel av segelfartyg och hur det smittade till en snabbare
puls på landbacken,
och häftigare färger. Men också en kargare utsikt.
Stuveriarbetarna som kyliga vårar och
ödsliga höstar värmde öl i öppna
tvättgrytor på stranden, medan de väntade på
skepp. Sen
blev stuveriet ensamt, och Lunde lite av ett samhälle
utanför lagen. Rätt mycket villervalla
ibland, men också människovänligt
Lunde kring sekelskiftet
Lunde var ett av Ådalens centra för
trähanteringen. Det var ett litet samhälle, men här
fanns ändå
tullstation, skeppshandel, affärer och landsfiskalkontor. I
Lunde bodde också flera stuvare, och
stuveri- och klarerarefirmor i Härnösand hade kontor
här.
Till Lunde kom mängder av arbetssökande inför varje
skeppningssäsongs öppnande. Livet i det
lilla samhället blev då hetsigt och oroligt. "Det är
ingenting ovanligt att se ett par hundra man ragla
och svärja och gorma i Lundebacken",skrev en observatör
från platsen. (Social Tidskrift 1910)
De som sökte sig till Lunde i hopp om förtjänst var
av flera kategorier. Det var långväga
säsongsarbetare från Dalarna och Värmland, fattiga
vandrigsmän utan annan möjlighet till
utkomst samt arbetskraft från de mer näraliggannde
hemmanen och torpen. Till den senare
gruppan hörde Manne Sjödin.
Lundebusarna, som man t.o.m. kunde läsa om i ortspressen,
söp och slogs och sov i lador.
På många båtar fanns det gott om sprit och bilden
av Lundebusen låg alltid på lur. Ibland, då
något sjåargäng utifrån kom till Lunde,
höll man sig försiktigt inomhus. Också
bondesjåarna
löpte risk att drabbas av onåden.
De som minns att berätta om stuveriet i äldre dagar
framhåller ofta, hur omänskliga och hårda
de stuvare och basar var som då fanns verksamma. Arbetstakten
drevs upp tills folket inte orkade
mer och i värsta fall blev handgemäng resultatet.
Spritmissbruket var ett stort problem och inom
sjåarkåren var det svårt att
upprätthålla ordningen.
Redan 1876 hördes de första klagomålen: Kronofogden
vid nedre södra Ångermanlands kontor
skrev: "Förtärandet af öl och inhemska viner har
tilltagit. Bruket af dessa drycker kan till och med
anses hafva urartat, i synnerhet i de socknar der större
arbetsförtjenst vid virkesflottning och fartygs
lastning genom beting erhålles."
Några år senare skrev Westernorrlands Allehanda
angående de kvinnliga arbetare som fanns
i hamnarna: "Ballastfruntimmerna, som man kallar de qvinnor, hvilka
biträda wid lossning af
de ankommande fartygens ballast, togo sig under arbetet litet
emellanåt en styrkedryck, och
när qvinnorna lastade splitwed eller staf, gjorde
punschflaskorna sin rund på pråmarna."
Ångarna kommer
Året är 1903 på våren, så där i
april månad då det började dyka upp en och annan
ångare.
Manne berättar vidare: Jag och en skräddare som hade
träben, men som brukade vara med i
stuveriet som kättingsman tyckte att det vi skulle ringa till
Lunde och höra oss för om arbete.
Vi ringde upp till Söderberg, Tras-Jakob, Stuvarkungen och allt
vad dom kallade honom.
Söderberg sa att vi skulle komma till Lunde. När vi
frågade efter timpenningen sa Söderberg:
Tja, 50 öre kan ni få. Vi bestämde oss för att
fara dit, och fick goda råd av en gammal sjöman
som hade varit stuvarbas före min tid som hette Åman. De
var ju inte så måmga härifrån som
brukade fara så långt som till Lunde. Han lärde oss
att vi skulle stoppa pengarna på smyg och
bara ha några slantar i börsen.
Så knallade vi iväg. Pappa skjutsade oss en bit och
sedan tog vi båten till Lugnvik klockan 6 på
morgonen. Vi kom fram till Lundekajen.
Det var mycket folk i Lunde på den tiden. Luffare, ja,
Jessus i himmelen! Alla bannade avdankade...
Det var sådana som hade suttit inne och inte fick något
annat arbete. Och det var plåtslagare och
flottningsarbetare från fjällen och gud vet, och ingen
kunde just något stuveri. Nä, fy fan! Det var
till två tredjedelar luffare. Och sådana där typiska
luffare! Dom kom ner till Lunde då när det var
rusning och fick arbete. Och dom arbetade bara tills dom fick
löning på en båt, sedan sluta dom
upp på en enda gång.
Så blev det att fara till Lunde nästan vartenda
år till 1918-1919, men det var alltså innan jag
börja
på jordbruka och om jag inte måste hjälpa pappa i
slåtanna och skördeanna eller vårbruket.
Den tiden var det mycket så, att vi som ju bara gick ut
några dagar i veckan aldrig hade något
emot att skofta, för då fick vi ju extra betalt. Och det
kunde ju gå ett par veckor då det inte var
något stuveri alls också. Men vi tyckte det var bra. Man
kunde ju, jäklar anamma, om man
sparade ihop dom där pengarna, köpa sig kläder och
allting och det skulle ju räcka hela året.
Men sedan slutade jag och blev bonde. Det var ungefär 1920. Men
så, på 1920-talet, hade
Salsåkers sågverk props så in i kelvete på
gamla brädgården i Mäja och så tyckte jag att
det
var roligt att träffa de gamla nordingråborna som var
så slagfärdiga och som jag varit med för
en 7-8 år tillbaka, så jag tog och gick dit. Båten
låg intill kajen, för det var så pass djupt
där,
och då kunde dom ta från propstravarna direkt. Och
stuvaren var en sådan där
privatstuvare, han hette Gerdin. Han kunde inte skriva, men
affärer, gosse!
Några vanliga virkesdimensioner som lastades
Battens: Grövre än bräder och planschetter,
men med mindre bredd än plank, d v s under
nio tum. Längd ca 20-25 fot.
Bjälkar: Grovt timmer av rektangulärt tvärsnitt,
Bräder: Gemensam benämning på sågat
virke med en tjocklek under två tum och relativt stor
bredd i förhållandet till tjockleken. Längd för
export ca 14-17 fot.
Juffers: Granspira av liten dimension.
Plank: Grövre än bräder och planschetter.
Sågat virke av minst två engelska tums tjocklek
och nio tums bredd.
Planchetter: Smalare virke än bräder, bredd ca
3-6-tum. Tjocklek som bräder, d v s under
två tum. Längd för export ca 14-17 tum.
Props: (Egentligen:Pitprops) Avbarkat rundvirke av gran
eller fur med en tjocklek av vanligen
10-15 cm. Export huvudsakligen till England, där propsen
användes som stöttor i kolgruvorna.
Sparrar,
Egyptiska sparrar: Sågat eller bilat till ungefär
kvadratisk genomskärning. Dimensioner 3x3", 3x4",
4x4", 5x4", etc. Längder från 12 till 24 fot och
längre. Virke grövre än 8 3/4" kallades bjälkar
Spiror: Rundvirke med varierande dimensioner. Vanligen
36-90 engelska fot i längd och en
diameter på mitten från 6 till 16 tum. Exporterades
huvudsakligen till England och Frankrike,
där de användes vid skeppsvarven till bommar, master o s v.
Splitved: Då det sågade virket justerades
före utlastningen bildades högar av kapändar.
Detta
virke sorterades i två klasser i längder från en
till fem och en halv fot och benämndes knubb eller
splitved beroende på längd. Export huvudsakligen till
England av det som inte vidare bearbetades
till stav eller lådbräder. Användes också som
ved.
Stuveriarbetarnas tillfälliga bostäder
Var det för långt att gå hem från
lastageplatsen, så sökte sjåarna sova ombord. Man
sov för det
mesta i lastrummet eller under ett uppriggat bomtält. Oavsett
vilken årstid det nu var. Ibland hade
man en säck med sig, ett trastäcke och en kudde, eller
också lånade man en luckpressening och
lurade in sig i, så att det i den kunde ligga en åtta,
tio man. Vilken odör! Men man sov gott.
Ibland var håret fastfruset i presenningen.
Inga som helst förberedelser hade gjorts för att hand om
dessa tillfälliga nattgäster.
Andra sökte sig hellre i land för att få, tag
på något logi. På ett par platser, bl. a. i
Lunde,
uppfördes särskilda logement för arbetarna. Men vid
tiden för Manne Sjödins besök i älven
fanns ännu inget sådant ordnat. Arbetarna fick lita till
provisorier och god tur.
Manne berättar vidare:
När man låg så där, veckotals, så
måste man bo ombord oftast. Fast ibland sökte man sig
annat
husrum. Jag kommer ihåg en gång. En första maj kom
vi till Bollsta och skulle lasta. Och fan,
der var bara fem-åttondelar! Gud, vi hade ju inte rustat oss
med matsäck heller. Det tog ju
förbanne mer än dubbelt den tid vi hade tänkt. Och
så ligge över första maj. Ock vi gatt gå
och
köpa mat också. Och en del börja på att bli
black och stuvarbasen hade inga pengar med sig.
Men jag hade ju litet och vi lånade av varandra. Det var ju
ganska sent på kvällen när vi kom dit
och vi skulle få logi ombord. Vi skulle få några
presenningar och ligga i kolboxeen. Å jävlar
anamma, då jag såg det. Dom hade spolat kolboxen, men det
var ju sotigt vatten överallt. Det var
smetigt. Det minsta du kom åt så vart du svart! Så
jag sa:
- Förbanne att jag lägg mig där! Utan är det
någon mer så tar vi och gör upp med vaktman och
åk iland och går brandvakt. Föebanne, finns det en
presenning där i brädgårn, så ligg jag
hellre
där än här! Ja det var en till och mej. Vaktman lovade
ut att han skulle ro efter oss på morgonen.
Och vi gick iland och träffa folk och fråga efter
nattlogi: Ja, möjligen där i Vesters, sa dom. Och
vi frågade och frågade, men helvete, hälften hade ju
gått och lagt sej. Och till slut då så gick vi
till de där Vesters. Komme in. Och där var både
gubben och tanten. Och så hälsade vi och
frågade om vi kunde få ett rent sängläge. Vi
betalte ordentligt. Och käringa börje predike:
Ja, tockne enar känner jag nog till, sa hon. Och bäst det
är så är det ju fylla och så spyr dom
och lev dom ner sig! Ja, inte fan sup vi något inte, sa jag.
Men vi betalar ordentligt! Vi är innefrån
landsbygden, så vi är inga yrkessjåare, sa jag. Och
så stod vi där och dillade med henne. Ja, vi
kan ju i alla fall fördöka då, sa hon. Fast jag
tvivlar på det. Och så sa jag då: Nu är det
så, att vi är
van till att äta lagad mat. Vi brukar i regel fråga om vi
får köpa, men det är ju så sent nu att det
är
väl inga möjligheter? Ja kan koka en gröt, så ni
kan få gröt och mjölk och litet smör och ost.
Men
tockedan ener brukar inte äta det heller, sa hon. Såna
bara skäller! Ja, sa jag, inte skäller vi. Om
hon ville vara hygglig så.... Ja, så kokade hon
gröten. Och så bädda hon där uppe i
kammaren,
och dom hade ju snyggt där. Och hade rena sommarmattor
också. Men helvitte, sa jag till
kompisen när vi vart ensamma. Båten har ju haft kolen och
vi är nog inte så förbannat ren!
Och vi funderade. Förbanne mig, sa jag, vi skiter ju ner
lakanen. Vi sätter oss här. För dom
hade stoppade stolar där i kammarn. Och så satt vi och
sov. Och på morgonen, när vi komme
ombord - båten hette Nordstjernan - så sa dom: Nå,
har ni gått brandvakt? Nä, vi har fått ligga
i en ordentlig säng, sa vi! Och dom svor ve och
förbannelse, för dom hade haft ett sånt
helvete i kolboxen.
Några kända sjåarnamn och en historia
Öknamn var och är särskilt vanliga just bland
hamnarnas arbetare. Från Ådalen finns upptecknade
namn som Prata-Skiten, Tyska-Småland, Fis-Pumpen, Honolulu,
Kalle Fika, Tras-Jakob,
Skåning-Olle, Tjusar-Olle, Lill-länsman,
Finn-länsman, Finnkolisen, Lilla Norrland, Kalle Sala,
Rösala, Långa Kalle, Mast-Olle, Mast-Erik, Stenbom,
Hultsten
Stuveriarbetarna har liksom många andra yrkeskategorier en
särskild jargong, bemängd med
fackuttryck och antydningar. Till stuveriarbetet hör också
en mängd historier. Den äldre
berättarttraditionen har i liten utsträckning blivit
bevarad, kanske p g a den ofta var i
grovkornigaste laget för upptecknarna. Manne har ett
självupplevt material, som bättrats på,
berättats för vänner och arbetskamrater och som
väl knappast skulle ha överlevt Manne Sjödin.
Dom kunde dra historier dom där gubbarna. Som Lilla Norrland,
som var lite stamm:
- Ffarsan min kkom hem en gång, sa han, och han var ffull.
Förbannat vvad farsan var full.
Och ddå hade han å vvarit och tatuerat sig. Ett
ffullriggat skepp på bbröstet och ankarkättingen
i arschelet, en bröms på näsan och en abbore på
ppikken! Å, ddå när han kkom hem, sa han
åt
mmorsan: - Hördu, nuu ska ddu fjälla abborrn åt
mej!
- Och, fortsatte Lilla Norrland, när ppikken stod så
spände abborr´n ut fenorna!
Temat med spritsmuggling och spritköp är dock vanligt varhelst sjåarhistorier berättas.
Kvinnliga stuveriarbetare
De kvinnor som fick arbete vid sågverken sysselsattes med t
ex utfraktning av sågavfall - så kallade
spånkärringar eller spånkullor - och med olika
hjälpsysslor vid såg och brädgård. Här
fanns
knubbkärringar, bakpigor, märkflickor och
ströjäntor och vid utlastningen arbetade
splitvedlasterskorna -
splitvedjäntorna eller "splitvedkärringarna". Kvinnor och
barn var den billiga arbetskraften.
Från Gävle i söder till Haparanda i norr och
över på den finska sidan arbetade också kvinnor
som
stuveriarbetare. Exakt när de första kvinnliga
stuveriarbetarna dyker upp i hamnarna i Ådalen är
svårt
att säga. De arbetade med lossning av de ankommande fartygens
ballast. De lastade splitved och
annat klenvirke och hade, som vi redan sett, gärna
småpojkar till hjälp. Mellan den manliga och kvinnliga
arbetskraften nere vid lastageplatserna förekom ibland en del
groll och i den samtida pressen debatterades "splitvedjäntornas"
påstådda osedlighet. För att förbättra
sina arbetsvillkor och försvara sin verksamhet
bildade kvinnorna en fackförening - Ångermanälvens
Kvinnliga Stuverförening. Men den fick en kort
levnad och försvann troligen under storstrejken.
Några skildringar av de kvinnliga stuveriarbetarna, deras
arbete och deras rykte finns från Ådalen. Det är
stuveriarbetare som berättat och naturligtvis är en del myt
och en del verklighet. I Ådalen rådde ganska
säregna förhållanden. Här fanns de kvinnliga
runnsjåarna, vilkas bakgrund är okänd, men vilkas
framfart
är dessto bätter dokumenterad genom upptecknade historier.
Manne Sjödins berättelse om den kvinnliga arbetskraften
kan kanske ses som ett prov ur den
historietradition som levde bland de manliga arbetarna.
I Ångermanälven såg jag de där kvinnliga
stuveriarbetarna igen. Men det var inte alla som gillade dom.
En sa att man skulle be Gud bevara sig från fruntimmer i
stuveriet. Det var den där stuveribasen Gustav
Sjödin. Han talte om, att något jäkligare än
fruntimmer det fanns då inte. Han skulle vara bas för
ett
ångfartyg och så skulle dom ta splitved. Och då var
det fruntimmer från Klockestrand och
Lugnviksstrand, som egentligen hängde ihop, fast
sockengränsen går mitt i där. Den tiden kallade
dom
den platsen för Kuba. Och då hade vi, sa Gustav
Sjödin, fruntimmer från Kuba. Och Gud bevare de sina
för sådant! Det var bara satetyg. Och då hade dom en
dragspelsman ombord och på en del pråmar för
splitven hade dom golv av en-tum. Eljest hade ju pråmarna bara
bjälkar. Och då, sa Sjödin om dom såg
att dom kunde få åråmen klar till klockan 6,
då jäklar stannade dom ombord och dansade med
sjämännen
i den pråmen. Och var det så att pråmen verkade bli
färdig långt före klockan 6, då gjorde dom
ingenting
utan väntade och gjorde den klar till prick 6. Ett sånt
helsike, sa han. Dessa jäkla kubaner! Sedan fanns
det andra fruntimmer ute på båtarna. Och
kaffekärringar, jävlar anamma, den där
Hackelskärringa. Ja, hon
kunde fan anamma vara så grovkornig och svor och domderade. Och
såg bra ut utå fan! Välväxt och sålde
kaffe, men jävlar anamma, honhade svada. Hon var jävlar
anamma inte så förbannade ängslig heller.
En gång föll hon i sjön rfrån ekan. För
hon var väl en, ja, mellan 90 och 100 kilo. Och då
jäklar, när dom
inte höll på att få upp henne, så tog dom en
dävert, som dom brukade använda till skeppsbåtarna.
Och där
var ett block. Så dom snodde ut det och drog ner en talja.
Så skulle dom göra en skeppsstol, men kunde
väl inte. Så dom knöt bara en vanlig knut och
så skulle hon då försöka få en bena dit
och så skulle hon
sitta och dom hala upp. Och helvete! Knuten rände! Så
innan hon kom upp så hade kjola och slltihop åkt
upp i höjd med bröstet. Och sjåargänget stod
på stranna och skratta, jävlar anamma, och levde fan! Och
sen,
för att få loss henne, gatt dom ju fira ner henne på
bryggan. Och där hade dom lämpat kol och det var fullt
med kolsot så hon vart svart i aschelet. Ja, milda
stjärnor! Busen var ju inte Guds bästa barn och hade
sina
tillrop och hon vart förbannad och drog upp kjolaran och
skrek:
- Titta era satar nu då! Och så sprang hon fram till dom
och dom gatt ju backa. Det var Hackelkärringa det.
Hon var av tysk släkt. Dom var fruktansvärda alla dom
där jävla kärringarna! Det var inte värt att
säga det
minsta, för dom var oförskämda. Svor och domdera!
Berättaren Manne Sjödins historier kan delvis vara rena
skrönor, men en bit verklighet finns där säkert,
och en inblick i relationerna mellan manligt och kvinnliga
hamnarbetare ger de onekligen.
Dagens Nyheter den 24 mars 1916 där man under rubriken
"Två manhaftiga kvinnoyrken" behandlar
stuveriarbeterskor och mursmäckor. Om stuveriarbeterskorna
skriver man apropå socialstyrelsens
aviserade åldersgräns bl a: De yngre stuverskorna få
lätt smak för oregelbundet arbete och lättjefulla
nöjen. Ofta gå de sysslolösa hela vintern och
när skutorna kommer lämna de äfven som gifta vad
som
hälst och gå hällre och stuva än sköta sina
hem. Deras "oäkta" barn bli mera betungande för
samhället än vad fallet är med andra emedan fadern
ofta är en lös fågel från främmande ort
och
uppfostringsbidraget därför är svårt att
indriva.
En annan och vänare bild av kontakterna med
stuveriarbeterakorna ger de sjömän, som i olika
berättelser
också berört främst de yngre splitvedjäntorna.
Här handlar det om lek och dans och mer eller mindre
oskyldiga romanser. En och annan yngre "förstaresesjöman"
smög sig rodnande i skymundan då
kvinnorna skämtsamt härjade med honom. Det var inte
ovanligt att man bytte eller höll kontakten med
någon flicka genom brevväxling. I många hem utmed
norrlandskusten bör det finnas snäckramar,
speglar, träskålar med tillhörande skedar,
fotografier och brev som minner om sådana kontakter.
I några fall blev kontakterna till att man gifte sig och
bildade familj.
I början av 1900-talet genomförde den internationella
kvinnoföreningen Vita Bandet en undersökning av
den kvinnliga stuveriarbetet i Sverige. Undersökningen
förlades till Kramforstrakten. Undersökninges
resultat blev en bedövande salva riktad mot det kvinnliga
stuveriearbetet. Slutsatserna som följer:
* Det är bevisadt
1. att kvinnor som åtaga sig stufveriarbete, i regel
ställes på samma nivå i den allmänna aktningen
som de
offentliga kvinnorna, samt att de ock blifva bemötta som
sådana;
2. att det finnes kvinnor i vårt land, som gå ut i
stufveriarbete och erhålla sin fulla daglön, utan att ens
taga
i en klant, tillbringande sin tid i kajuta och ruff;
3. att det finnes stuveriarbeterskor, som under arbetstiden
tillsammans med de manliga stufveriarbetarna
låta lastrummet tjänstgöra som bordell;
4. att det finnes stuveriarbeterskor, som ibland ej blygts att
nakna dansa tillsammans med sjömän från
de fartyg, där de arbeta;
5. att de flesta "Splitvedsjäntors" ord och
åthäfvor i råhet långt överträffa
männens, och att kvinnornas
uppförande i land efter slutadt dagsarbete på många
ställen är sådant, att familjer, som en gång
hyst
dem, ej vidare vilja mottaga dem;
6. att på ej så få ställen kvinnorna
äro hänvisade att öfvernatta ombord, och att de
därvid understundom
måste dela plats med de manliga arbetarna;
7. att besättning å fartyg, som gå i ständig
"splitvedsfart" utrikes, uppköpa en massa för kvinnor
begärliga
lyxartiklar, för att därvid tillhanda sig kvinnogunst;
8. att detta slags kvinnoarbete är en moralisk och fysisk
fara icke blott för individen utan ock för
samhället. T ex då kvinnor under hafvandeskap blifvit
satta att under 10 timmars arbetsdag lyfta
bördor af ända till 18 kgs tyngd. Kvinnor från 12-60
år hafva samma arbetstid och samma arbete
att utföra. Man har ock exempel på att många
minderåriga under detta arbete brukats till samlag,
att en 12-årig flicka därvid ådragit sig venerisk
smitta, för hvilken kurhusvård måste sökas.
Ett annat exempel: En 16-årig flicka hade under arbetet ombord
ådragit sig syfilis. Hon tog på
hösten tjänst som barnjungfru utan att förut ha
sökt läkarvård;
9. att dryckenskapen till den grad florerar bland
stuveriarbeterskorna, att det ej hör till sällsyntheterna,
att
vid arbetsdagens slut finna dem druckna, att det händt, att
ända till 85 procent varit berusade, en del ända
till redlöshet.*
Även om Vita Bandets undersökningsresultat och den
följande debatten präglades av felaktigheter
och överdrifter pekade man också på några
viktiga missförhållanden. De väsentligaste
rörde
arbetstidens längd, barnarbetet och det faktum att de kvinnliga
stuveriarbetarna inte hade någon
som helst försäkring till skydd om någon
olyckshändelse skulle ske ombord. Däremot brydde
man sig inte om att kvinnorna hade lägre betalning än de
manliga kollegorna.
Här en händelse som utspelades vid
Ångermanälven kring 1900-talets början och beskriver
ett kärt
tema - sjåaren kontra bylingen.
Vid ett tillfälle kom på uppdrag från annan ort
polisen ombord i och för "hånkning". Men redan innan
han nått fram till fartyget var han igenkänd, och
meddelandet gick från man till man: Bylingen kommer!
Genast var det en lodare, en småväxt figur, som la av
arbetet och rusade iväg för att likt en skrämd
råtta
söka sig något hål att krypa in och gömma sig
i. Men det tycktes vara så gott som "täfft" att finna
något sådant ställe. Men när nöden är
som störst så är hjälpen som närmast.
Skutan lastade stav och uppe på ett reservankare i fartygets
för satt en manhaftig käring och höll på att
plugga alla öppningar, som bildades krig ankaret, fulla med
stav. När käringen såg sin kollegas
förtvivlade belägenhet vinkade hon åt honom att komma
till henne och krypa in under ankaret och
därmed under hennes kjolar. Mannen lät inte truga sig. Som
en lekatt rann han in under ankaret.
Käringen ömsade ställning en smula, så att hon
skulle få de vida kjolarna att falla på
förmånligaste sätt.
Sedan satt hon där som en omåttligt stor höna, som
ruvade sina ägg, och dolde sjåaren under sina kjolar.
Polisen "fick tji".
Den kvinnliga stuveriarbetarna lämnade inte många
spår efter sig, trote att de säkert kunnat räknas
i
tusental. De försvann ur hamnarna lika oförmärkt som
de kommit och skulle väl inte all ha hörts av om
inte diskussionen om deras osedlighet blossat upp vid seklets
början. De har inte lämnat några redskap
efter sig, inga arbetsvisor och inga memoarer. Vad vi äger om
deras liv och arbetsförhållanden begränsar
sig till några äldre utredningar, en del uppteckningar och
ett fåtal fotografier.
Men det finns dock några undantag. Under 1970-talet gjordes en
dokumentserie som sändes i TV.
"Bygd i förvandling - Industriminnen". Bl. a. intervjuades
Linnéa Bergsten från Lugnvik som i sin
ungdom arbetat som splitvedsjänta. Läs mer
splitvedsjäntor: se Linnéa
Bergsten från Lugnvik
Facket
Fackföreningsrörelsens genombrott vid de
norrländska trävaruindustrierna kom relativt sent.
Detsamma gällde för stuverihanteringen. År 1897-1898
bildades i Lunde en avdelning av
Svenska Transportarbetarförbundet. Avdelningen fick emellertid
inte någon stabilitet förrän
1904. Problemen var många. Arbrtskraften var rörlig,
stuveriet var säsongsbundet och den
ideologiska skolning klen. En annan svårighet var att utlysa
blockader och försök till
fronderingar mot arbetsköparna/stuvarna lätt rann ut i
sanden eftersom mängder av
arbetsvilliga strömmade till från socknarna runt
industrierna. För Lundeavdelningen blev det
därför viktigt att söka upprätta sektioner, som
kunde sprida rörelsens budskap och förhindra
strejkbrytandet.
Det första sektionsbildandet i Nordingrå skedde år
1907, men verksamheten lades ner efter
storstrejken. År 1922 nystartade sektionen och den lever kvar
än i dag under avdelning 40 i Lunde.
Också arbetsköparna - stuvarna - organiserade sig. De
bildade Norrlands Stufvarförbund år 1906
och efter ytterliggare några år samlades nära nog
all stuveriverksamhet hos ett enda
företag - Ångermanälvens Stuveri AB.
Ådalen 2003
Som många gånger tidigare står sjåarna
på de främsta barrikaderna. Men knapp marginal
röstade
Europaparlamentet nej till förslaget till direktiv om
tillträde till marknaden för hamnarbetare.
En historisk seger för oss hamnarbetare, säger Håkan
Tjärnberg, ordförande i Svenska
Hamnarbetarförbundets avdelning 40. Hamnarbetare runt om i
Europa har kämpat mot förslaget.
I Ådalen har de fackliga ledarna eldat sina medlemmar till
olika aktioner mot förslaget. Ett 40-tal
hamnarbetare från Sverige har nyligen åkt till Rotterdam
och deltagit i en stor aktion mot förslaget.
Håkan fortsätter: Hade vi förlorat hade det varit
förödande. Sjöfolk, eller vilka andra grupper som
helst, hade då fått rätt att utföra stuvarnas
jobb. Vi hade förlorat rätten till våra jobb.
Med röstsiffrorna 228 mot förslaget, 208 för och 18
nedlagda röster gick det dock alltså
hamnarbetarnas väg.
Fotnot: sjåare [av
holländska sjouwen, knoga, släpa], hamnarbetare, lossnings-
och
lastningsarbetare (ofta nedsättande).
Källa:
"Ådalshamn" Manne Sjödin - Anders Björklund
"Lundebusar och bondesjåare" Ur sjöfartens och stuveriets
historia i Ådalen. Anders Björklund
"Splitvedjäntor" och andra arbeterskor vid de norrländska
lastageplatserna. Anders Björklund
"Hivet går" Stuveriet som binäring bland norrländska
småbrukare. Ulla Wessling
Tidningen Ångermanland 26 nov. 2003
Ådalen 31. Birger Norman
Vesternorrlands Allehanda 15.9.1879
Ångermanlänningen, nr 4 1932
Dagens Nyheter 24.3. 1916
Bonniers Media lexikon
Muntlig tradition
Reflektioner - Arbetare i Ådalen
Året är 1912. Ett fabrikssamhälle i hjärtat
av Ådalen. Den lilla sulfatfabriken går för
fullt.
Arbetarna befinner sig på sina respektive arbetsplatser.
Massabal efter massabal rullas ut till
magasinet. Ett samhälle som är likt många andra inom
det industriella Ådalen. Samhället ser
fridfullt ut. Barnen har gått till skolan. Man kan inte
skönja något av samhällets avigsidor.
Men så helt plötsligt går det genom
samhället ett meddelande som gör att människorna
stannar upp och i viskande ton talar med varandra. En olycka har
hänt i fabriken. En diffusör
har exploderat och tre arbetare har bränts av kokande lut. Ingen
vet ännu hur mycket brända
de är. En av dem är familjeförsörjare.
Färden till lasarettet i Härnösand går med
båt.
Ingen av dem överlevde. Efter åtta dagar var alla
döda. Hur kommer livet att gestalta sig för
familjeförsörjarens efterlämnade hustru och barn? Det
fanns en lag om ersättning för
olyckafall i arbete, och den stipulerade följande: "Om
olycksfall inom 2 år medför döden
skall arbetsgivare betala åt änka 120 kr och åt
varje minderårigt barn 60 kr i årlig livränta
dock tillsammans högst 300 kr."
Ett belopp som var alltför lågt för att kunna leva
på. En process följde. En långvarig process.
Men den gav till slut inget resultat.
För att leva måste extraarbete sökas och den
tidens extraarbete var att städa, tvätta och baka
åt
andra människor för att kunna tjäna en slant.
Detta är en bild, en händelse, från dåtidens samhälle. Det finns åtskiliga flera.
Det är en tid som gått och nutidens ungdom har kanske
hört talas om levnadsförhållandena på
den tiden men kan knappast göra sig en föreställning
om hur människorna då levde.
Hur kändes det att arbeta för 18 öre i timmen och
försörja sig själv och en familj? Hur kändes
det att jämte hustru och i många fall 5-6-barn bo i ett
rum med vedspis? Hur kändes det att gå
nattskift och sova om dagen i detta enda rum? Hur kändes det
när sågen slog igen före jul och
körde igång på vårkanten? Att under den tiden
i bruksboden, som ägdes av bruket, handla på
kredit under uppehållet för att när arbetet
påbörjades till våren börja avbetala vad man
blivit
skyldig under vintermånaderna. Hur kändes det att helt
plötsligt erhålla ett meddelande från
arbetsgivaren att på grund av tiderna så blir det 20%
nedslag av timpenningen.
Vi har svårt att göra oss en föreställning om
levnadsförhållandena under denna tid. Det var inte
bara förtjänstern som var dålig.
Försäkringar mot sjukdom och olycksfall i arbete var
också dåliga.
De barn, som växte upp under sådana
förhållanden, som levde i ytterst små
omständigheter,
som såg nöden, orättvisorna i samhället, hur
blev deras känsloliv och hur såg de framtiden?
Ja, de förlorade aldrig bilden av denna händelse. Bilden
har sporrat dem att i den framtida
verksamheten arbeta för en annan inrikning av samhällets
resurser och ansvar för sina medborgare.
Ådalen - Röda Ådalen - Oroliga Ådalen. En
stämpel som satts på Ådalen, på samhället
och
dess befolkning utan att man, i de flesta fall, känner till
bakgrunden till händelseförloppen. I många
fall användes uttrycken av människor som aldrig har sett
Ådalen eller lärt känna dess befolkning.
Vad var bakgrunden till
Sandöupploppet 1907 -
Hungerkravallerna
1917 - Ådalshändelserna
1931?
Ja, bakgrunden var konjunkturväxlingarna inom industrin, de
sociala bristerna inom samhället och
starka motsättningar mellen arbetsgivare och arbetare. I
någon mån att arbetarstammen just här i
Ådalen saknade rötter i bygden. Många av arbetarna
var inflyttade från andra landsdelar - hade
ingen släkt runtom i jordbruksbyarna vilket på andra
håll i landskapet var ett pålitligt stöd under
dåliga tider.
I början på 1900-talet gällde striden
föreningsrätten. Rätten att genom sin fackliga
organisation
förhandla om bättre anställningsvillkor. Den
rätten nekades av dåvarande arbetsgivare.
Fackföreningar bildades på de flesta platser, men
många av dem fick upphöra med sin versamhet
genom arbetsgivarens påtryckningar. Många metoder
användes för att förhindra en facklig
organisation. Arbetsgivaren avskedade folk som satt i styrelser och
andra fackligt aktiva.
Men striden om föreningsrätten fortsatte. 1905 bildades en
fackförening vid Kramfors sågverk,
som godkändes av dåvarande chefen för industrin. Fler
arbetsgivare följde Kramforsexemplet,
men kvar fanns striden vid Dal och Sandö, där cheferna icke
godkände fackföreningen som
förhandligspartner. Arbetare avskedades, olika trakasserier
vidtogs. De fackligt anslutna gick
i strejk på båda platserna. Arbetsgivarna rekvirerade
strejkbrytare som förlades till Sandö.
Extra polis tillsattes vid Dal och Sandö. Stridens vågor
gick höga och en alltmer irriterad
stämning började göra sig gällande som till slut
kulminerade i slagsmål mellan arbetare,
polis och strejkbrytare.
På andra platser i landet var det också strid om
föreningsrätten. I Sundsvallområdet,
Gävledistriktet, Norrköping, Söderhamn, Dalarna,
där var även striden ganska hård men
löstes kanske på ett smidigare sätt än vad som
skedde på Sandö och Dal.
Efter dessa händelser godkändes så småningom
föreningsrätten, och efter storstrejken 1909
blev det relativt lugnt några år framöver.
Första världskriget medförde att skogsindustrin
fick en högkonjunktur. Man kunde sälja allt vad man
producerade. Men kriget medförde
en bristsituation på livsmedelförsörjningens
område. Vilket i sin tur ledde fram till
Hungerkravallerna 1917.
Högkonjunkturen fortsatte fram till 1920. Men 1920-talet
kännetecknades av oroligheter på
arbetsmarknaden. 1925 blev det en kortare konflikt. 1928 en lockout
som räckte i 3 månader.
Händelser under krigsåren och 20-talets många
strejker, lockouter och lönereduceringar var
en grogrund och ett underlag för händelserna 1931. Under
senare delen av 20-talet fördes det
politiska strider av kommunisterna inom
fackförenigsrörelsen. Det fanns
Sillén-kommunister
som var de mest extrema medan Kilbomarna betraktade sig lite mera
moderata. De blev en
kamp mellan socialdemokrater och nämnda kommunistfalanger.
Kommunisterna fick så
småningom hand om styret i de största
fackföreningarna.
Bakgrunden 1931 är densamma som 1907. Dåligt betalda
arbetare, svält och umbäranden
drev dem så småningom in i en situation där
nävrätten blev utlösningen.
De finns de som påstod att vi var nära en revolution
vid Ådalshändelsernas tidpunkt. Men varför
hände ingenting i den vägen?
Savret är att den övervägande delen av
människorna tillhörde icke kommunisterna. Majoriteten
tillhörde det socialdemokratiska partiet, som hade en annan
ideologi och samhällsyn.
Det var människor som var sansade, sakliga och med en klar
målinrikrning i sitt handlande. De
tillhörde inte dem som skrek, väsnades och slog ut med
armarna. De hade under sin levnad
lärt sig att våld icke lönar sig.
Bengt Westin: Berättar om gamla båtar i Ådalen
Sundet mellan Sandö och Lugnviksstrand/Klockestrand var
även hemmafarvatten för ett antal mindre
bogser- och passagerarbåtar. Först ut var brukspatronen
på Sandö, Albrecht Wallis, som 1854 köpte
två
hjuldrivna passagerarfartyg som gavs namnen EUGENIE och
SOPHIE. De sattes i trafik på traden
Sundsvall-Härnösand-Sollefteå men var föga
lönsamma och såldes redan 1856.
Bättre gick det då för den av Sandö
Sågverks AB beställda bogserbåten SANDÖ.
Den byggdes 1873 i
Stockholm och gick vid Sandö ända till 1931. Några
år efter SANDÖ kom också bogs TEKLA.
Hon blev
lika trogen, dvs gick vid ön till 1931. Vid tiden för
SANDÖ och TEKLAs köp hette egentligen
firman
Joh. Wikner & Co, men blev Sandö Sågverks AB 1889.
Sedan Sandösågen eldhärjats den 30 juli 1918
byggdes den aldrig upp igen, utan verksamheten flyttades till samma
bolags sågverk i Nyadal.
Även välbekanta Sandö Glasbruk ägde ett par
ångbåtar. 1897 beställde bolaget en mindre
bogserbåt från
Hernösands Verkstads & Varfs AB som kallades
GLASBRUKET, och 1911 köpte de skrovet av den brunna
bogserbåten ERNST BERGER från Marieberg och byggde
om den till lastbåt. Den gavs först namnet
GUST. LEWERENTZ men 1923 ändrades det till SANDÖ
II. 1928 lades glasbruket ned och de båda
båtarna såldes. GLASBRUKET flyttade bara till
Lövvik, medan SANDÖ II såldes till
Köpmanholmen.
1929 köpte ångbåtsbefälhavare Johan Olof
Jansson och hans svåger, maskinist Nils Robert Bodén,
en
ångbogserbåt med namnet FIX. Johan Olof avled 1936
och hans andel övertogs av sonen Sven Olof.
FIX motoriserades 1952 vid Lunde Varv men tyvärr fick
ägarna inte så stor glädje av den operationen,
för redan den 7 oktober 1953 grundstötte FIX
på Grönsviks Flasen och där ligger den än. I
stället köpte
Sven Jansson och kusinen Elbert Sandin en ny bogserbåt
från Hargs Bruk AB i Uppland. Den fick heta
STENBOCKEN ett tag, men döptes senare om till FIX
II. Den 23/12 1957 såldes båten till AB
Skånska
Cementgjuteriet, Stockholm och Sven tog arbete hos Malmös enda
timmerbogserbåtsrederi, Sydsvenska
Bogser- och Rederi AB.
Handelsman Albin Hallén startade sin rederiverksamhet 1941
då han från Fjärdvik köpte
RAMÖVIKEN
som han döpte om till SANDÖ. Båten var
ursprungligen byggd för borgmästare C.A. Fröberg,
Härnösand
som nöjesbåt. 1943 köpte Hallén från
Svanö AB deras SVANÖ, men den bytte han bort 1946
då han från
Skelleftehamn köpte bogserbåten NYHAMN I som han
kallade FENIX. SANDÖ sjönk vårvintern 1955
i
sundet mellan Sandö och Lugnviksstrand och där ligger den
ännu kvar, och FENIX skickade han tvärs över
älven till Lunde Varv där den skrotades 1958.
Men det fanns också ett par enbåtsredare som verkade
en kort tid i Klockestrand med omnejd. 1931 köpte en
T Palmqvist en bogserbåt från Göteborg som hette
MAJ. Den blev inte kvar någon längre tid utan
såldes snart
till Iggesund där den blev kättingpråm. Werner
Wentland m fl köpte 1954 bogserbåten JOHN
från Örnsköldsvik,men av okänd anledning gick
den tillbaka till Ö-vik samma år.
Men det var inte bara bogserbåtar som gjorde nytta vid
Sandön. Sven Bertil Nilsson ägde en träbåt
som hette GRETA med vilken han fraktade arbetare till
Svanö, och Anders Kjellersson ägde ett tag
mahognybåten ELKAHEY.
Båtarnas historia:
EUGENIE
Oreg
Byggd 1843 av järn vid Nyköpings Varf.
35,20 m lång x 4,60 bred x ? meter djup
Maskineri: Okänd ångmaskin på ca 120 Ihk. Sidohjul.
Byggdes för Upsala Ångfartygs Bolag som
passagerarfartyget UPSALA. Såldes 1854 till Albrecht
Wallis,
Sandö och han döpte om henne till EUGENIE, men bara
tv år senare blev båten såld till Sollefte
Ångfartygs AB
och där blev namnet SOLLEFTEÅ. Ombyggdes och
förlängdes vid byggnadsvarvet 1856-57 och tio år
senare
köptes den av Ångfartygs AB Sundsvalls Skärgård
och omdöptes till SVARTVIK. Brann 1880 utanför
Galtström varvid fem människor miste livet. Reparerades och
såldes året efter till Daniel Öberg m.fl.
Frök
som sålde vidare samma år till P. Nordqvist, som
överlät till P.G. Wallin. De båda sistnämnda
från Härnösand.
Namnet blev då KIÖRNING och arbetsuppgifterna blev
mer och mer bogsering, och helt bogserare blev båten
1886 då den såldes till A. Westin, Ullånger som
transporterade MÄIJA som namnet blev, till Mäija
AB.
Sannolikt omändrad till pråm och lär ska ha funnits
kvar in på 1900-talet.
SOPHIE
Oreg.
Byggd 1840 vid Hammarstens varv i Norrköping (Trä)
20,40 x 4,20 x ? m.
Maskin: Okänd ångmaskin med sidohjul (ångskonert).
Byggdes för Kungl. Postverket som ACTIV. Såldes
1851 till Södertelje Ångbåts AB och
omdöptes
till SOPHIE. Köptes 1854 av brukspatron Wallis på
Sandö, och gick åren 1854-56 i trafik på traden
Sundsvall-Härnösand-Nyland. De sista året ägd i
Sundsvall. 1857 köptes hon av Mariefreds
Ångfartygsbolag men redan 1859 rapporterades hon vara slopad.
SANDÖ
Oreg
Byggd 1873 av järn vid W. Lindbergs Mek. Verkstad & Varf AB,
(Södra Varvet), Stockholm (NB 92)
17,22 x 3,76 x 2,54 m. 39,34 bruttoton / u.10 nettoregisterton
Maskin: Varvets 2-cyl. ångmaskin på 80 Ihk, ersatt 1900
av en vid Hernösands V & V tillverkad comp.
ångmaskin på 100 Ihk (205-190x300 mm). Motoriserad 1955
med en 2-cyl. June-Munktell LD
Semidiesel på 170 Ehk som byttes 1976 mot en Scaniadiesel
på 200 Ehk.
Byggdes för F:a Joh. Wikner & Co, Sandö som
SANDÖ men överfördes 1889 till Sandö
Sågverks AB.
Såldes 1931 till Abr. Hellström & Emil Eriksson,
Ramvik som transporterade köpet på Torsviks
Sågverks AB och döpte om till TORSVIK, från
1942 TORSVIK II. Sistnämnda år avyttrades
båten till
Holmens Bruks & Fabriks AB, Hallstavik där båten
först kallades HALLSTA II och frn 1955
HOLMEN I. Efter lång och trogen tjänst för
Holmens Bruk avyttrades båten 1976 till Båttjänst i
Gryt AB,
Gryt och båten fick då det tråkiga namnet
BÅTTJÄNST III. Från 1979 blev
SANDÖ fritidsfartyg och hade
flera ägare. Den finns nu hos Debugger of Sweden AB, Stockholm.
TEKLA
Oreg
Uppges vara byggd 1867 i Stockholm av järn, men det är
osäkert.
Mått okänt. 43,11 brt.
Maskin: Okänd ångmaskin p 40 Ihk.
Okänt var båten kom ifrån, men det kan vara en
TEKLA som 1882 ägdes av Bergman, Hummel & Co,
Neder-Kalix. Ägdes i alla fall före 1909 av Sandö
Sågverks AB, Sandö och hette TEKLA.
Överfördes
1931 till Strömnäs AB men användes sparsamt. Maskin
och panna togs ur 1934 och 1943 uppges att
båten sålts för att bli pråm. Skrotad samma
år.
GLASBRUKET
Oreg
Byggd 1897 av järn vid Hernösands Verkstad & Varf
AB.
13,24 x 2,99 x 1,58 m - 17,15 brt (SV 1916).
Maskin: Varvets comp. ångmaskin på 70 Ihk.
Byggdes för Sandö Glasbruks AB, Sandö som
GLASBRUKET. Bolaget ombildades efter konkurs
1908 till Sandö Nya Glas-bruks AB och såldes 1920 till AB
Svenska Fönsterglasbruken. Ny ägare
den 28/6 1929, för 8.000 kr, blev Emeric Andersson, Lövvik
och han kallade henne HOLMA. Men bara
för 2 år, för 1931 sålde Emeric till Johan V.
Karlsson, Bureå som 1938 sålde vidare till Bogserings
AB
Hurtig, Örnsköldsvik. Där fick båten namnet
FREJ vilket namn den bar till dess den skrotades.
ERNST BERGER
Oreg
Byggd 1877 av järn vid W. Lindbergs Mek. Verkstad & Varf AB,
Stockholm (NB 140).
17,23 x 3,82 x 2,06 m - 32 brt. (SV 1917).
Maskin: Varvets 2-cyl. ångmaskin på 75 Ihk. Motoriserad
1912 med en June Munktell råoljemotor
på 18 Ehk och 1938 en Avancemotor p 25 Ehk.
Byggdes för C.A.Sharp & Co, Stockholm som ERNST
BERGER. Fördes senare över till Kungsgården-
Marieberg AB, Marieberg. Brann till vattenlinjen 1911 i Marieberg och
skrovet såldes därefter till Sandö
Glasbruks AB, Sandö. De lät bygga om båten till
lastbåt på Hernösands Verkstad & Varf.
Glasbruket övertogs 1920 av AB Svenska Fönsterglasbruken
och namnet ändrades då till
GUST. LEWERENTZ. Ännu en namnändring 1923, till
SANDÖ II innan båten 1928 såldes till
John
och Fredrik Öberg, Köpmanholmen. Där blev det
ånyo nytt namn, SONJA.
Köptes 1931 för 4.000 kr till Sigfrid och Charles Svensson,
Fagervik som sålde 1938 till
Sören Hägglund och Gustaf Löjdqvist, också de
från Fagervik och de lyckades året efter sälja
båten
till David Gerlofsson, Borgholm som behöll henne till 1951
då hon köptes av Hugo Arnerud i Köping.
Fartyget var då att betrakta som vrak och skrotades av den
anledningen 1953 i Oskarshamn.
FIX
Oreg
Byggd 1897 av järn vid Thorskogs Mek. Verkstad AB, Torskog.
16,79 x 3,73 x 2,06 m - 26 / u.10 (SV 1916)
Maskin: Varvets comp. ångmaskin på 80 Ihk. Motoriserad
1952 med en Skandiaverken AB motor på 210 Ihk.
Byggdes för AB Andersson & Lindberg, Göteborg som
FIX. Såldes omkring 1905 till A.O.G.Lindvalls
Ved & Bogserings AB, Stockholm som konkursade 1908 och ombildades
till Lindvalls Nya Bogserings AB,
Stockholm. Kom 1915 till Rederi AB Freja, Stockholm som 1924
sålde till Pr/ Jonas Olof Olsson i Domsjö.
1929 köptes hon av Johan Olof Jansson och maskinist Nils Robert
Bodén, Nyadal och efter Janssons död
1936 steg sonen Sven Olof in i hans ställe. Han ombesörjde
att FIX motoriserades 1952 vid Lunde Varv men
någon längre glädje över den renoverade
båten fick inte ägarna. Den 7 oktober 1953
grundstötte FIX på
Grönsviks Flase och under försök att dra båten
av grundet, gled den av och sjönk på ca 40 m.
FIX II
SGKM-9519
Byggd 1905 av stål vid Jönköpings Mek. Verkstad AB
(NB 32).
19,36 x 4,46 x 2,32 m - 51,43/8.48 (MB 1954).
Maskin: Varvets Comp. Ângmaskin på 110 Ihk, ersatt av en
Skandiaverkenmotor 1954 p 315 Ehk.
Byggdes för egen räkning som JUNE. Behölls
av varvet till 1905 då hon köptes av friherren Carl de
Geer,
Leufsta Bruk och han överförde JUNE till Carlholms
Bruk AB där hon döptes om till SIGFRID. 1917
övertogs båten av Gimo-Österby Bruk i Karlholm
(kanske samma ägare) och omkring 1920 fick den
namnet KARLHOLM I.
I nov. 1936 blev Hargs Bruk AB nya ägare och då
döptes båten om till STENBOCKEN. Båten
inkallades
av Ostkustens Marinkommando i Stockholm 1943-44 och såldes den
14/11 1953 till Pr/ Sven Jansson,
Sandöverken som ersättning för den sjunkna
FIX. Kostade 30.000 kr, motoriserades på Lunde
Varv
och döptes om till FIX II.
Såldes den 23/12 1957 till AB Skånska Cementgjuteriet,
Stockholm för 175.000 kr och tjänade
skåningarna i 23 år med namnet FRIDOLF.
Köptes 1980 av Arne Avelins Bogserbåtar AB,
Lidingö,
som sålde 1981 till Ulla Trensare, Stockholm. Förliste
på okänt sätt 1981.
SANDÖ
Oreg
Byggd 1891 av stål vid Hernösands Verkstad & Varfs
AB.
17.00 x 3,60 x 2,06 m. 30,35 brt (SV 1916).
Maskin: Varvets comp. ångmaskin på 80 Ihk.
Byggdes för borgmästare C.A. Fröberg,
Härnösand som nöjesbåt med namnet MINNET.
Köptes omkring
1900 av Fjärdviks Sågverks AB, Bjärtrå och
omdöptes till FJÄRDVIK I, men avyttrades 1915
till
Ramövikens AB, Nensjö där namnet ändrades till
RAMÖVIKEN. Bolaget ombildades ett par gånger,
och
sålde 1926 tillbaka båten till Fjärdvik, nu ägt
av August Näslund.
1941 köptes båten av Albin Hallén,
Sandöverken, som kallade den SANDÖ. Sjönk
vÂrvintern 1955 i
sundet mellan Sandö och Lugnviksstrand.
SVANÖ
Oreg
Byggd 1901 av stål vid Hernösands Verkstad & Varf
AB.
18,20 x 3,82 x 1,80 m. 35,34 / u.10 (SV 1915).
Maskin: Varvets comp. ångmaskin på 120 Ihk.
Byggdes för Ramviks Sågverks AB, Ramvik som
RAMVIK. Verk och båt såldes 1920 till Svanö
AB som
ändrade namnet till SVANÖ. Ny ägare blev det
1943, då Albin Hallén, Klockestrand köpte
båten, och
han sålde, eller snarare bytte bort båten 1946 till Pr/
Abel Lundmark, Skelleftehamn. Även namnet blev
SKELLEFTEHAMN. Båten låg upplagd sedan 1951
då den 1955 sjönk i Kurjoviken på grund av
frusna
bottenventiler. En skrothandlare Hallén köpte 1958 vraket
samt bärgade och skrotade det.
FENIX
Oreg
Byggd 1886 av järn vid AB Atlas Varv, Gävle (Alt. W.
Lindbergs MV 1885?)
14,75 x 3,61 x 1,74 m - 22,05/13,26 (MB 1902)
Maskineri: Okänd 1-cyl. ångmaskin ersatt av en 2-cyl.
ång-maskin på 50 Ihk tillv. av Hernösands
Verkstad & Varf AB.
Byggdes för Axel Brolin, Söderhamn under namnet
RAN men såldes 1891 till G F A Enhörning,
Kubikenborg som omdöpte till EXPRESS. Omkring 1900
såldes hon till Norafjerdens Nya Ångsågs AB,
Noraström och där kallades hon NORAFJERD, som
ändrades till FJÄRDVIK när hon två
år senare
såldes till Fjärdviks ångsåg,
Bjärtrå. Delägare i både Norafjerdens och
Fjärdviks sågverk var
grosshandlare Daniel Öberg, Lo som tog "hem" båten ca 1916
och kallade henne LILLIE medan
befolkningen gav henne namnet "Lillie av Frök".
Förvärvades 1922 av Axel Nordqvist m.fl. i Nyhamn,
Bjärtrå, och där fick hon namnet NYHAMN I,
vilket
hon fick behålla då hon i maj 1945 köptes av Abel
Lundmark och A Nygren, Skelleftehamn. Bortbytt mot
SVANÖ 1946 och återkom till Ådalen.
Ägare blev då Pr/ Albin Hallén, Sandöverken
och kallade båten
FENIX. Skrotades 1958 p Lunde Varv<
JOHN
Oreg
Byggd okänt år vid okänt varv av järn.
Möjligen 1897 i Stockholm.
14,93 x 3,38 x 1,83 m - 18 brt.
Maskin: Okänd ångmaskin på 40 Ihk.
Ägdes 1897 av Andreas Strandberg, Alne som JOHN, och
han sålde 1918 båten till Bogseringsbolaget
Hurtig, Västerhus som ändrades till AB 1928 med hemort
Örnsköldsvik.
Köptes 1954 av Pr/ Werner Wentland, Klockestrand men
återtogs av Hurtigs samma år. Sjönk vid
Malmön 1955 och köptes troligen då av Erik Norgren,
Järved som skrotade båten året efter.
MAJ
Oreg
Byggd 1889 av järn vid Wilhelmsbergs Mek. Verkstad AB,
Göteborg.
15,15 x 3,80 x 2,70 m - Okänt tonnage. (SV 1915)
Maskineri: Okänd ångmaskin på 100 Ihk.
Byggdes för Bogserings AB Aktiv, Göteborg som AKTIV
III. Bo-laget ombildades 1903 till Bogserings AB
Nya Aktiv, 1911 till Bogserings AB Göta och 1918 till Bogserings
AB Trafik som 1922-23 drevs i
likvidation. Hela tiden i Göteborg och frÂn 1918 med
namnet HILMA.
Togs i mät 1923 av Motala Mek. Verkstad AB Lindholmen som
sålde till Carl Bostén, (namnet osäkert),
och denne sålde 1931 till en T. Palmqvist, Klockestrand
där namnet ändrades till MAJ.
Någon gång på 1930-talet såld till AB
Iggesunds Bruk, Iggesund och omändrad till pråm.
Okänt öde.
Källa: © Bengt Westin
Finnkolonisationen inom Ångermanland
Eva - min själs älskade har genom sin far Valfrid
Bergsten en finsk släktgren. Evas farmor Johanna
Margareta Johansdtr-Skinnars kom från Närpes i Finland.
Omkring 1890-talet utvandrade Johanna
till Sverige. Hon kom till Sundsvall och började arbeta på
ett ölcafe. I Sundsvall träffade hon sin
blivande man, Carl Ludvig Bergsten som arbetade som
ölutkörare. Carl var född i Funbo i Uppland.
Han kom flyttade från Broby till Sundsvall. Med tiden kom dom
att bosätta sig i Lugnvik i Ådalen.
Långt tidigare inträffade en mycket spännande epok
i vår historia som startade i slutet av 1500-talet med
att savolaxiska svedjebrukare koloniserade de öde mellansvenska
granskogsområden. Dessa svedjefinnar
rörde om både näringsmässigt och kulturellt i
den annars så homogena svenska landsbygden.
Forskare som tidigare sysslat med den finska bosättningen
inom Ångermanland, tycks ha fått för sig, att
denna varit av mindre omfattning. En grundligare, metodisk
undersökning ger emellertid ett annat resultat.
Man finner då, att av de 37 socknar, som Ångermanland
räknar vid 1600-talets ingång, bortåt 25
mottagit
finska invandrare. I en del socknar hade dock nedsättningen en
mera sporadisk karaktär. Totalintrycket blir
dock, att den finska bosättningen inom detta landskap är
både gammal och omfattande. De ångermanländska
finn-depåerna har betytt mycket för den finska uppmarschen
och kolonisationen av hela det väldiga området
som utgjordes av Ångermanland, Jämtland och södra
Lappmarken.
Hur gammal kan nu denna bosättning vara? I Gustav Vasas
plakat från 1559, uppmuntrar han odalfolket i
Norrland att flytta till utskogarna och upptaga nya hemman där.
Man torde knappast kunna påvisa, att finnar
speciellt skulle ha lyssnat till denna inbjudan. Maningen riktade sig
först och främst till landets eget folk,
till de gamla hemmanen, där man trängdes.
Från vissa håll vidhåller man åsikten, att
den finska bosättningen inom Ångermanland måste vara
av mycket
hög ålder. Man anser annars, att den huvudsakligaste
inflyttingen av finska kolonister till vårt land ägt
rum
under 1500-talets sista decennier och med tydlig intensifiering efter
klubbekriget (1596-97), för att pågå till
omkring 1640, då en tydlig avmattning kan iaktagas på
grund av flera omständugheter.
I Abr. Hülphers kända Ångermanlandsbeskrivning
(1780, sid 65) heter det: "I Wicksjö påstås, att
finnar för
300 årsedan satt dig neder", vilket alltså skulle avse
tiden omkring 1480. Finskan Ingrid skulle enligt sägen
med sina tvenne söner ha begynt bygga vid den s.k.
Gammelgården
Att den finska framryckningen kommit i gång under
1500-talets sista decennier bekräftas bl. a. av ett kungl,
brev av 28 juni 1594, där konung Johann III skriver till
landskapets fogde: "Oss är förekommit, Olof Persson,
huruledes bönderna från Savolaks draga in under
fiällen der i Ångermanland, settia der ned bo och
byggeskap,
hwarigenom skogen blifwer uthuggen, högdiur och andre desligit
och fogler bortskiutas och förjagas". Fogden
skall, om finnarna ej med godo avstå från sådant,
använda de medel han finner lämpligt. Detta är
säkert första
gången vi höra klagomål mot de inflyttade finnarna i
vårt land. Nu kan man tro att uttrycket finnar som dragit
in
"under fjällen i Ångermanland" skulle betyda att
kolonisterna redan under 1500-talet hunnit så långt upp
som
under Jämtlandsfjällen, uppåt Fjällsjö och
Tårsjö. Här bör man komma ihåg att sedan
gammalt har man kallat
vildskogarna i de nedre ångermanländska socknarna för
"fjäll". Det talas om Wicksjö-fiell, Högsjöfiell,
om
fiellfinderne Gudmundrå" o.s.v. Så gör man f.ö.
ända in på 1950-talet.
Vi ha arkivaliskt material föreliggande år för
år från 1540-talets ingång. Där kan man i
årliga räntan,
jordeböckerna, tionde och andra längder noga följa
bygdens utveckling. Från Ångermanland kan antrcknas
en "Oluf finne" i Wästby, Högsjö socken 1550.
"Hindrich finne" i ödesbyn Öster-Ramsås i
Säbrå 1552.
När det för de finska kolonisterna gällde att ta
sig över Östersjöns vatten, var det enklast, där
vattnet var
smalast, alltså uppe vid Kvarken, mellan Östebotten och
Ångermanland resp. Västerbotten. Överfärden
torde
ha företagits här både sommar och vinter. Vid
öppet vatten begagnade man sig gärna av de många
finska
segelskutor, som kom över till Ångermanland bl.a.
från Korsholms- och Mustasaari-trakterna. Även med
mindre fartyg kunde man ta sig fram till småhamnar och lugna
havsvikar från Nordmaling i norr till Säbrå i
söder. Skutornas vanligaste mål var emellertid
Härnösand - gammalt skrev man Hernesant, Häransant
och
även Herrensant - där den gamla korsnässmarknaden var
en samlingspunkt för hela Norrland på båda sidor
om Botten. Vintertid var det slädar eller skidor som kom till
användning när man skulle ta sig över de bastanta
isarna från Österbotten till det mittemot liggande svenska
landet.
Allmogen i Finland hade haft synnerligen tungt och besvärligt
1500-tal. Under de ständiga fejderna mot
Ryssland hade Finland ofta fått vara valplats för
striderna. Landet hade även fått vara bas och depå
för
Sveriges krigarskaror. I gränssocknatrna hade den finska
allmogen dessutom fått utgöra landstorm. Man
hade fått sköta försvaret - och för den delen
även anfallet! - mot ryssarna på egen hand många
gånger. Flera
nyligen upptagna nybyggaretrakter hade gått upp i rök.
Tanken att söka sig till lugnare och bättre trakter
hade därför väckts hos mången uttröttad
finsk bonde. När så därtill under 1500-talets sista
decennium ett
kort men blodigt bondeuppror, klubbekriget, flammade upp - kvävt
med hård hand av Klas Fleming och
hans ryttarskaror - togo många till vandringsstaven.
Folk kom från Kemi i norr bort till Karelen, alldeles intill
ryssgränsen, från Österbotten ned till Raumo
och Åbo, men först och främst folk från
Tavastland och - framför allt - savolaksare, dessa genuina
nybyggare, som "med bruna råttans och kackerlack okuvliga
reslust" (Ernst Lampén) gärna gav sig
i väg. Det är för deras räkning. som
Lampén även travesterat det gamla latinska
ordspråket: "ubi bene,
ibi patria" till "ubi silva, ibi patria"= "där det finns skog,
där känna vi oss hemma". Nu förstår man
också namnet skogsfinnar bättre. Nere i bygden fanns inget
utrymme för främlingarna, de gav sig
utan tvekan till vildskogarna, för att där - ofta på
den svagaste jorden i socknarna - bryta sig mark
och bygga gårdar. De finska kolonisterna tycks enligt
våra gamla dokument ofta ha kommit från en
trakt, som hette Rautalampi,som egentligen var något slags
"Hinterland" till den gamla tavastländska
bygden, men som i största utsträckning efter 1500-talets
mitt koloniserades av savolaksare, som inkallats
till denna uppgift. Till arealen kunde denna "Tavastehus
äremark", det gamla Stor-Rautalampi, mäta sig
med Hälsingland. Ofta uppges nu i våra domböcker
och äldre kyrkböcker, att de gamla finnarna på
våra
skogar varit hemma från "Rautala" eller "Rautaland",
även "Rautalamby" ibland rentav i översättning:
"Järntjärna" eller "Yxtierna" socken. Andra platser som
nämnas som hemorter efter Rautalampi är Laukas
(annex till R-lampi) Pieksämäki, S:t Michel, Ruovesi
eller "Roweis" ävenledes en ödemarkssocken.
Största delen av invandrarna ha tvivelsutan varit purfinnar.
Även det långsträckta Österbotten har sänt
över
många av sina söner och döttrar.
Finnkolonisternas uppmarsch inom landskapet Ångermanland
börjar i de äldsta finnsocknarna som
ligger innanför Ångermanälvens nedre ådal eller
intill dess långsträckta mynningsfjärd.
Viksjö
(Sticksjö socken, Säbrå gäld), Graninge
(Långsele socken) och Gudmundrå, följda av
Sollefteå,
Torsåker, Ytterlännäs, Dal och Högsjö
socknar, samtliga på västra sidan av älven. På
dess östra
sida påträffa man finska spår inom
Bjärtrå och Styrnäs. Norröver efter kusten:
Vibyggerå och Ullånger.
Storsocknarna Nätra, Arnäs, Sidensjö och
Anundsjö, och landskapets nordligaste socken Nordmaling,
som numera tillhör Västerbottens län.
Tillbaka till Ångermanälvens nedre dalgång, där
obetydlig finsk nedsättning finns inom
Överlännäs
och Ed socknar. Sen kan man följa finnbebyggelsens utveckling
efter övre ådalsregionen.
Ångermanälven delar sig ovanför Granvåg i
två stora dalgångar, den norra utgörande älvens
huvudgren
med socknarna Resele, Ådals-Liden och Junsele. Den södra
eller Faxälvens dalgång med socknarna
Helgum, Edsele, Ramsele, Fjällsjö-Bodum
ochTåsjö. Från dessa sistnämnda socknar kan man
följa
den finska inflyttningen dels på Jämtlands-område
(Hammerdal-Ström-Alanäs), dels in på
lappmarksområde (Åsele lappmark).
Lycksele eller Umeå lappmark däremot upptogs i
övervägande grad finska nybyggare från Nordmaling.
Beskattningen skulle taga sin början sex år efter den
tid torpet först blivit upptaget. Så torde även
ha
skett i de flesta fall, även om undantag förekommit ett par
gånger, att endast 3 eller 4 frihetsår hade
beviljats. Men man fick också fler friår, när det
blev uppenbart att jorden var så svag eller
förhållandena
så svåra för nybyggaren. Längre fram - efter
1673 års lappmarksplakat - blev myndigheterna tvungna
att ge flera frihetsår - femton minst - för att locka
pionjärer till lappmarsksområdena. Efter
frihetsårens
utgång skulle den finske nybyggaren införas i jordeboken
tillsammans med den övriga befolkningen.
Här ska helt kort omnämnas finnkolonisation i fyra socknar: Viksjö, Graninge, Gudmundra och Bjärtrå.
Viksjö
Finnar syns i våra skattelängder för första
gången i Viksjö år 1584, nämligen "Per finne i
Västomåå".
Mannen heter Per Nilsson och året därpå antecknas en
granne till honom, Hindrik (Jonsson).
Båda uppges bo i "Miällågårdh i fiellet". En
tredja åbo, "Lasse finne", nämnes första gången
i
skinnuppköpslängden 1589. Året därpå
kallas finnarnas boningsort för "Finstadha" eller
"Finnestad".
Från 1594 synes man ha börjat kalla finnarnas
bosättningsort för "Vyksiöö". Så kommer
fler och fler
finnar inflyttade.
Finngårdarna i Viksjö tycks ha utvecklat sig snabbt och
kraftigt. Välstånd kunde iakttagas både på
åker
och svedjemarker, ävenså i ladugårdarna. Omkring
år 1620 utgöres Viksjö av Gammelgården,
Sunnanå
kallas även Västanå och tredje platsen Nordanå
benämnes Östanå.
Viksjö finnmark blev snart allt mera folkrik. Omkring 1650 torde
det finska inslaget i Sticksjö socken
kunna beräknats till 15 procent. Mot seklets slut var den finska
befokningen en fjärdedel av
sockenbefolkningen.
Graninge
Alldeles som i Viksjö har det även här sina
svårigheter att detajerat skildra den första
bosättningens
utveckling. Graninge eller Gräningen framstår som
finncentralen nr. 2 i Ångermanland under 1500-talet.
Enligt våra äldsta kameralia från 1500-talets mitt
var Greningen eller Gräningen en ödesjord inom
Långsele
socken. Under 1580-talet nämnes för första
gången om finsk bosättning här. I 1588 års
mantal påträffa
vi för första anfört "Westergraningen" med "Anders
finne". Redan 1592 känna vi namnen på tre åbor i
Wästergraninge: Sigfrid finne (Persson), Hindrik finne samt
Måns finne (troligen Michelsson). Sigfrid
och Måns äro svågrar, ehuru de ligga i ständig
fejd med varandra.
Gudmundrå
Här är den tredje av de socknar i nedre
Ångermanland, som kan uppvisa reguljär bosättning
under 1500-talet.
Som i Viksjö och Graninge torde det finska inslaget vara
kraftigare än vad man får det ur kamerala
längder.
Socknen låg vid Ångermanälvens breda utlopp i
Östersjön, de stora skogarna lågo strax
innanför, varför
nykomlingar lätt kunde finna vägen till redan bofasta
landsmän, vilket de också gärna gjorde.
"Gudmundrå
finnmark" blev finncentralen nr. 3 i nedre Ångermanland. De
första boplatserna voro Mjövattnet och
Nästvattnet. Redan 1595 nämnes en "Påål finne"
i saköreslängderna och året därpå
uppträda två
husbönder, nämligen "Hans finne" och "Henrik finne", vilka
sedan regelbundet återkomma i socknen under
rubrik "fiender" eller "fiellfinder". I Gudmundrå tycks det
vara "Hinderssöner" som regera, alldeles som det
är "Larssöner" och "Olufsöner" i Viksjö och
"Månssöner", "Sigfridsöner" och "Eskilsöner" i
Graninge.
Folkskollärare O. Strömstedt i Frånö meddelade i
slutet på 1800-talet till de Segerstedtska samlingarna
följande förteckning på finnbyar inom
Gudmundrå: Nästvattnet, Mjövattnet, Storvattnet,
Stormyråsen,
Vesteråsen, Näverberget och Habborn.
Bjärtrå
Det vilar något mystiskt över förekomsten av
finnar inom denna sockens område. Någon forskare tror
t.o.m.
att nedsättningen skulle var äldre än de finska
kolonierna i Viksjö, Graninge och Gudmundrå. Men det
finns
inga belägg för det. Kännedom om finsk bosättning
inom denna socken inskränker sig till, vad några
mycket
korta notiser i våra kamerala räkenskaper ha att
förmäla. I hjälpskattelängden för 1599
Bjärtrå påträffas
bl.a. en post: "Björknäs: finnerne - 4 tunnor
spannmål". Sådana inkomsposter finns anförda
även i 1600
och 1601 års tiondelängder för "Björcknäs
finnerne". Så är det tyst igen, till 1617/18 när man
påträffa ännu
en notis i tiondelängden: "Bjöknäs: Påll
finne...11/2 fat rog". Detta är i stort sett allt vad man vet om
denna
nedsättning. Var låg nu denna plats i socknen?
Björknäset är en udde i Bålsjön, som ligger
rakt österut från
odalbygden vid Ångermanälven. Björksjön ligger
vid sjöns nordvästra och odalbyn Bålsjön vid
dess sydöstra
strand. Någon förbindelse mellan Bålsjö by och
Björknäs har man ej sett. Istället kan
Björknäs enligt våra
äldsta kamerala handlingar legat som utgjord under Strinne by.
Den finska bosättningen vid Björknäs tycks
i alla fall ej ha blivit av permanet art. I röklängden
för 1689 heter det: "Ödhe byy Biörcknäs, ett
fäbodeställe
under Frösland och inga andra huus". I ett tingsprotokoll
från 1697 förekommer sak mellan löjtnant
Cristoffer
Nilsson och finnen Anders Michelsson om bruket av ett hemman i
Österstrinne. Inte heller de äldsta
kyrkböckerna ha här kunnat lämna några
upplyssningar. Den lokale forskaren och kantorn O.
Häggström,
har meddelade att han genomgått fornforskaren P.Edholms
anteckningar, där han även funnit redan omnämnda
kamerala notiser. Under en period, 1671-1694 har utgjorden
Björknäs legat under Fröstlands by, varefter
den åter kom under Strinne. Ett intressant ortnamn har kantor
Häggström meddelat: "Finnkåtan" skall ha
legat vid stranden av Bålsjön nedanför
avtagsvägen till Bålsjön, alltså nedanför
"Herr Pers Backen" gentemot
Björknäslandet. Benämninmgen kan emellertid även
vara av nyare datum.
Kulturellt och andligt från finnskogarna
Finnarna var ett naturfolk. Redan hemifrån var de vana att
bo långt avsides på stora ödeskogar. Folk som
bosätter sig så, har naturligtvis svårare att
följa den kulturella utvecklingen. Omkring 1550-talet
präglades
tiden av stor primitivitet, hårdhet och råhet.
Bestraffningssätten i gällande gamla lagar gick i samma
riktning.
Livet avspeglade sig efter ytterst enkla och grova linjer.
Arkivmaterial ger oss tillräckligt med stoff att kunna
teckna en bild av, hur livet i finnskogarna en gång har
gestaltat sig. Uppe i finnmarken talades endast det
gamla modersmålet. Det stora avstånden ned till bygden
och det främmande språket som talades där gjorde
sitt till, att skogsfinnen i det längsta höll sig undan.
"Han är som ett skogsdjur, som sällan kommer fram"...
heter det om en Orsafinne på 1600-talet, när han i
åratal hållit sig undan både kyrka och ting. I
finnmarken
höll man på fädernas forntro och på deras gamla
seder och bruk. Traditionen i vårt land berätta om
"trollfinnar",
där den röda tråden är att de så gott som
alla syssla med s.k. svart magi, d.v.s. att de med sina konster
söka
att skada och förgöra sina ovänner. Insamlat material
från ur gamla handlingar visar dock måga fler exempel
på positiv, hjälpande magi (s.k. vit magi) än
på förgörelsekonst. Förbindelsemän mellan
folket och de dolda
krafterna i naturen är "vismännen", på finska
tietäjät, egentligen "de som veta". Vismannen är "den
i visdom
överlägsne, den som äger högre insikt".
Det fanns gamla, vidskepliga och fäderneärvda bruk bland
finnarna. Att sådana användes i nästan alla av
vardagens sysslor, i fähus och stall, på jakt och fiske,
på åker och sved, berodde på den finske bondens
inställning. Han måste skydda all sin egendom med
osynliga, okända och farliga inflytelser, men också
laga
så att han hade framgång och lycka i alla sina
företag. han måste därför, omgiva sig med en
skyddsmur av
böner och besvärjelser mot onda anslag, men å andra
sidan tillförsäkra sig gudomligheternas skydd och
bevågenhet. Det är också därför man
så ofta hör talas om "lycka". Man sökte hjälp
för att få "åkerlycka"
(i hävden av åkrarna), "jakt och fiskelycka",
"kärlekslycka", "öl-lycka" (för brygden),
"boskapslycka" och
t.o.m. "barnalycka".
Barnaflockarna är mycket stora, men också
barnadödligheten är stor. Tolv, tretton och fjorton barn
är
ingenting ovanligt. En finne i Djupsjö i Nordmaling, Jon
Olufson, uppges ha haft 19 barn, med de flesta
dog i späd ålder. Sigrid Olofsdotter i Nyåker
(Nordmaling), som dog 1749 i en ålder av 101 år, hade
haft
16 barn (8 söner och 8 döttrar).
Bland gamlingarna förekommer höga åldersiffror. En
finne, Peder Larsson i Rörström, slutade sina dagar i
Flåsjön i en ålder av 105 år. Hustru Malin i
Östmarken i Ullånger, född i Tavastland, döpt i
Stöde i Medelpad,
dog 1683, i en ålder av 110 år och året förut
avled i samma by Pehr Persson, "in vivoque Per vocatus",
barnfödd i Sawoland, ætas 120 år. I Orsa dödbok
står antecknat om en finne "Uno-Michill i Untorp", att
han vid sin död var 130 år. Men även han distanseras
av två riktigt gamla änkor nere i finnsocknen Dalby
i Värmland, vilka enligt kyrkboken 1696 uppnådde en
ålder av 160 år!
Omväxling och ett glädjeämne av det isolerade livet
i finnskogarna var användandet av rusdrycker.
Främlingar och grannar skulle bjudas, när de kom på
besök. Så satt man tillsamans i pörtet och
resonerade
om vardagliga saker: om sådd och skörd, jakt och fiske
o.s.v. Ofta lekte och skämtade man. Då kunde det
lätt bli "perlemente" av vardagspratet. Något
oförsiktigt yttrande kunde reta sinnena. Stämningen
hade
dessutom stigit när man "blifvit plägad af starka drycker"
eller "överdådig", som man uttryckte sig i gamla
dagar. Så började man kivas och brottas, fick tag i
något tillhygge, något pörtvedsträ, käpp
eller annat och
så var slagsmålet i full gång. Då satt
finnkniven, puukkon, löst i bältet och det blev
"minnersår", "köttsår",
"fullsår" och annat, så vida det inte blev banesår.
Sådana fall utreddas alltid minutiöst i domböckerna
och
de innehåller därför en mängd tidstypiska drag.
När det gäller undervisning och upplysning bland
allmogen i äldre tider, sammanfaller det med kyrkans
arbete bland folket. Någen skolverksamhet fanns inte på
den tiden på landsbygden. Det var endast
församlingsprästernas tålmodiga arbete som
hjälpte gamla och unga att förkovra sig i det
elementära:
lära sig att läsa samt tillgodogöra sig
innehållet i kristendomsstyckena. Här gjorde kyrkans
män stora
kulturella insatser under århundranden. På finnskogarna
var församlingsprästernas periodiska besök -
där sådant lät sig göras - med predikoresor,
läs- och katekesförhör länge det enda
tillfället, där prästen
närmare fick lära känna dessa församlingsbor.
Här är de kyrkliga källorna är ett utmärskt
tillskott för
forskning. En präst skriver det minsta möjliga, under det
att en annan är mycket noggran. Så kan en nöja
sig med att anteckna om dopvittnna, att "testes äro goda och
redeliga", under det att en annanger alla namn
och boningsort m.m. En tredje gör det så grundligt, att
han t.o.m. antecknar barnets födelsetimme eller
under vilken stjärnbild det är fött: "sub signo
sagittarii" = under bågskyttens bild.
Det var i huvudsak två hinder, som fördröjde
finnarnas andliga och kulturella upplysning: de långa
avstånden och språkfrågan. Finnarnas boningsort
låg vanligen längst bort från sockenkyrkan.
Vägarna
eller stigarna, om det fanns sådana, var ytterst klena. Visa
tider på året var det rentav ogörligt att kunna
ta sig fram från finnskogen till sockenkyrkan eller tinget.
Ofta påträffar man anteckningar, att folk under
dessa vådliga färder gått ned sig på isen, att
kyrkbåtar kantrat på sjöar eller i forsar. Ofantligt
långa
och besvärliga kyrkvägar var någonting gemensamt
för alla skogsfinnar.
Språkfrågan utgjorde det andra stora hindret för
en ordnad andlig upplysningsverksamhet. På de flesta
finntorpen talades finska. Endast husfadern kom någon
gång ut på kortare handels- eller
proviateringsfärder
till bygden eller någon stad. Då kunde han lära sig
ett och annat av det nya språket. De som stannade hemma,
gamla och unga, hade ej denna möjlighet. Från äldra
tider känner man i Ångermanland endast en präst,
som
varit kunnig i finska språket. Det är Michael Wikman, son
till finnbonden Andres Ersson i Viksjö. Född 1693,
sändes han efter studier till de finska trakterna i Norrbotten.
Man tycker annars, att Wikman gott kunde ha
behövts för landsmännen inom landskapet
Ångermanland.
Kyrkobesöken till de stora högtiderna och Stora
Böndagarna var föreskrivna och uteblivande beivras,
även inför världslig rätt. Men ibland måste
man från kyrkligt håll gå med på, att
finnarna i nödfall
fick besöka närmast liggande kyrka då och då.
Men då krävde hemmaprästen attest från
grannförsamlingens präst, att vederbörande
övervarit gudstjänsten där. Länsman i
Gudmundrå angav
1712 två Mjövattsfinnar, som en söndag "wyd slutet af
gudstiensten kjört Gudmundrå kyrka förby".
De var på hemväg från ett besök hos
befallningsmannen i Härnösand, men böta nu för
sabbatsbrott
40 daler s:mt.
I de avlägsna finnbyarna var det bygudstjänster, de s.k.
söndagsbönerna. Var det för långt till
kyrkan
eller för klena vägar, samlades man hemma i byn i
någon gård, i ett storkök eller annan lokal.
Någon
lämplig , välbetrodd man hade utsetts till
"bönpräst". Man läste en predikan ur någon god
postilla,
psalmer sjöngos, böner lästes - precis som under en
gudstjänst i sockenkyrkan. Någon frikyrklig
verksamhet var då inte känd i dessa trakter. Hela byn
samlades; alla som på något sätt kunde, var med.
Även småbarnen hade tagits med och bland bänkarna
kunde man se några av byns många gråhundar.
Ingenting störde helgdasstämningen. Alla deltog i bön
och sång. Saknades det orgel, sjöng man utan,
ofta i stämmor, säkert ofta mycket musikaliskt och vackert.
För utomstående, tillfälliga besökare o.s.v.,
kan denna ödemarksbornas religiositet kanske te sig tung och
inbunden. Isoleringen i en karg, vild, nästan tryckande natur
kan givetvis ha bidragit till detta. Men det
ligger någonting så absolut äkta och naturligt
över dessa skogs- och fjällbors fromhetsliv. Dessa
människor
kunna tala om andliga ting, om Gud och själens krav och nöd
lika naturligt som de tala om väder och vind.
Här finns ju ingenting av storstadens jäkt och hets.
Här behövs inte hela denna stora apparat, som man
anser sig behöva sätta igång i våra
städers samfundsliv. Här ha svallvågorna efter
hetsande dagsrapporter
i tidningspress och radio lagts sig. Här tar man allt
sådant med lugn. Och inte skäms man, när man
hör, att
man är "urmodig" och "efterbliven". Utan föredrar att vara
"efterbliven" och "obildad", och man väntar
tålmodigt på den dag, då Guds ord skall få
rätt. "Guds rike vi behålla", det ligger både tro
och trots i detta.
Och för övrigt: varför skall ödemarksbon
känna sig osäker på sin sak, när han dagligen
får läsa och höra
om en värld, som är sjuk, pinad, missräknad och
vilseledd?
Så håller han fast vid fädernas tro, lever
"nära jorden" och ändå nära Gud. Lever sitt
enkla liv - det liv, som
vi storstadsmänniskor ha kommit bort ifrån och som vi
förlorat.
Källa:
Richard Gothe. "Finnkolonisation" bl.a. inom Ångermanland.
Abraham Hülphers. Samlingar till en beskrifning öfver
Norrland
Härnösands stifts julbok1943. Från Ådalar och
fjäll
Fäbodväsendet i vårt land har en mycket lång
tradition. Bruket av fäbodar var i huvudsak
en norrländsk företeelse - gränsen i söder gick
vid Dalälven.
När betet närmast byn inte räckte till - den
odlingsbara marken var så begränsad att man
inte kunde tillåta att den användes som betesmark.
Följden var att betesmarken måste
sökas på annat håll och fäbodar började
anläggas i skogarna. Till fäbodarna flyttade
fäbodpigor och kreatur sommartid. Där stannade de en stor
del av sommaren.
Enligt berättelser om fäbodlivet var det trots det myckna
arbetet roligt och det var
feststämning den dag man "buförde" (drog till
fäboden).
Somliga lördag- och söndagskvällar kom det ungdom
från byarna och då kunde det bli spel
och dans och kamskalas med tjesfil. I brist på instrument kunde
man sjunga och tralla takten.
Så gemytligt kunde det gå till - men det hände nog
någon gång, att pojkarna hade sprit med
och det blev slagsmål, rivaler emellan.
Fotnot
Kams var bullar kokade av kornmjöl, mjölk och vatten.
Tjesfil gjordes av kärnmjölk.
Det ångermanländska fäbodområdet bildar en
tydlig fortsättning mot norr av Hälsinglands och
Medelpads, på samma sätt som östra Jämtlands
fäbodbygd fortsätter genom gränssocknarna in i
västra Ångermanland. Fäbodtätheten är
ungefär lika stor, som i angränsande landskap i söder
och
väster men mot norr avtar fäbodarnas antal markant. Det
förefaller som om vi skulle påträffa en
kulturgräns tvärs genom landet. Den skär över
kustslätten i norra Ångermaland från trakten av
Grundsunda mot nordväst samt fortsätter i denna riktning
genom landskapets inre del och vidare
genom södra Lappland.
Ångermanland är intressant inte bara därför
att vi här finner en nordlig fäbodgräns utan även
därför
att vi påträffar en fäbodtyp, som inte finns i andra
delar av fäbodområdet. Denna speciellt
ångermanländska fäbodtyp kan karakteriseras som en
helfäbod i en fäbodbruk utan inhägnad vall
och slåtter och men en kompakt sluten bebyggelse. Den stora
skillnaden mot omkringliggande typer
är att denna saknar slåtter och man därför
transporterade hem gödseln, som samlats under sommaren,
till byn vintertid.
När fäbodar började anläggas kan man inte
exakt säga men redan på 1500-talet fanns de och
troligen
ännu längre tillbaka. Fäbodar har funnits av olika
slag, dels med en inhägnad slåttervall och dels utan
slåttervall. Den vanligaste typen i socknarna omkring
Ångermanälvens mynning har varit fäbodar utan
slåttervall. Så var det i större delen av Kramfors
kn, sydöstra delen av Sollefteå kn och i södra delen
av
Örnsköldsviks kn.Bebyggelsen bestod av kokhus och
fähus och ibland även mjölkbod om denna inte
var sammanbyggd med kokhuset. Varje bonde i byn hade sitt kokhus och
sitt fähus. Ibland låg
byggnaderna mycket symmetriskt ordnade med kokhus på ena sidan
och fähus på andra sidan och
däremellan en gräsvall. Ibland är stugorna dubbla
eller t.o.m. tredubbla på så sätt att varje hus
innehåller
två eller tre rum med tillhörande spis och sovplatser samt
mjölkkammare intill. Hos denna fäbodtyp
finns det behov av endast ytterligare en sorts byggnad, fähuset.
Dessa är ofta, liksom stugorna, ordnade
i en rad parallel med stugorna. Trots att fäbodstugan i
Ångermanland ofta kallades kokhus använde man
endast undantagvis spisen inomhus för ost- och mesostkokning.
Man hade istället untanför fäbodstugan
en oftast inhägnad härd (kokplats), som bestod av en ring
av lösa stenar, ibland sammanfogade med
murbruk. På denna härd stod en kittel av koppar eller
gjutjärn. Denna utomhuskokplats kallades
"blanngäla" eller "blannsta".
Man kan urskilja två olika typer av jordbruk. I bygder med
dålig tillgång på åkermark, men med
vidsträckta skogsmarker, blev den extensiva boskapsskötseln
av stor vikt. Av skogen kunde en stor
mängd boskap underhållas under sommarhalvåret och en
betydande kvantitet hållbara mjölkprodukter
tillverkas. Detta krävde att så många mjölkdjur
som möjligt hölls vid liv över vintern och man var
därför
tvungen att utnyttja myr- och ängsslåtter på
längre eller kortare avstånd från byn och
framför allt att
anlägga slåttervallar på fäbodarna. Då
användes också gödseln på fäbodvallen
där den behövdes bättre
än hemma i byn.
Den jordbruksbygd, som är belägen på bördiga
slätter och i dalar med god tillgång på odlingsbar
jord,
hade åkerbruket till huvudnäring och behövde inte
så stort antal kreatur. För kreaturen fanns
vinterfoder
på ängsmarker i byns närhet och fäboden hade som
enda funktion att underhålla djuren över sommaren.
Dessutom behövdes sommargödseln på de stora
åkrarna vid byn och den transporterades därför
hem
vintertid. Den slåtterlösa fäbodtypen, som då
uppstod, har inte heller haft lika stor betydelse för den
fasta bosättningens utbredning, som de fäbodar vid vilka
det funnits åkermark eller slåttermark,
som kunde uppodlas.
Man gav sig i regel av till fäboden strax efter midsommar och
ibland gjorde man ett avbrott under
slåttertiden då allt folk behövdes vid gården.
Låg fäboden inte så långt från hembyn
kunde man även
gå hem till gården och hjälpa till med arbetet under
viss tid på dagen. Låg fäboden nära hembyn
tog
man hem mjölken till gården i annat fall tillverkades
smör, messmör och ost på vallen. Man stannade
på vallen till Mikaeli-tiden, månadsskiftet
september-oktober. Det var viktigt att ta reda på gödseln
i
fähusen. Fanns det ingen slåttervall körde man hem
gödseln under vintern.
I Sverige finns numera bara ett fåtal fäbodar i bruk.
Avvecklingen började i slutet av 1800-talet och
pågick till början av 1930-talet. De flesta fäbodar
har rivits men en del har byggts om till sommarställen.
Fäbodar i Bjärtrå och Nora socken i Ångermanland
I Nora socken i Ångermanland blev fäbodarna ett
kompliment till bondgårdarna i Folkja, Hol
och Gräta. Bönderna vände sina blickar mot de stora
skogsområdena, där det fanns bete för
djuren och riklig tillgång av vatten (sjöar,
kallkällor och bäckar). I början av juli skedde
flytten
till fäbodarna i Folkja (vid foten av Kallkällsberget),
Hols fäbodar (vid foten av Holsberget
ovanför Gålsjön) och Gräta fäbodar (vid
Fäbodmyren ovanför Gålsjö).
Flytten av djur och förnödenheter blev ofta mödosam
och besvärlig. Transporterna gick på
steniga stigar och över vattensjuka kärr. Därför
fick allt som skulle användas i fäboden bäras
som ryggbördor i korgar och mesar eller i händerna. De
tyngsta bördorna lastades på hästryggen.
Folkja fäbodar ägdes av bröderna Skoglund och Olle
Nordlander. Efter dem blev Gunnar Skoglund,
Kalle Lihbell och Allan Nordlöv ägare av fäbodvallen.
Under 1900-talets första hälft upphörde
fäbodverksamheten - förfallets tid var inne.
Folkja fäbodvall var under många år ett kärt
utflyktsmål. Nykterhets- och missionsvänner
samlades ofta på vallen till lek och gemenskap.
Idag ligger vallarna öde. Under stor möda kan man ta sig
till vallarna och i bästa fall hitta
grundstenarna till kokhusen och ladugårdarna.
Några undantag finns dock. Ett är bl.a Fjärdbottens
fäbodar inom Bölesta by, Nora socken, som
räddats genom en pietetsfull upprustning. Se Fjärdbotten
och Sälje Fäbodar
I Bjärtrå socken i Ångermanland har flera byar
haft fädbodar. Domböckerna ger inte många
upplysningar om fäbodarna i Bjärtrå så troligen
var man ense om det mesta där. Enligt följande
protokoll från 1716 får man veta att Norrland hade sin
fäbod i Bergsviken och Lugnvik sin i Gålån.
Någon gång mellan 1716 och 1785 har Lugnvik flyttat sin
fäbod till Bålsjö. Vid en
lantmäteriförrättning 8 maj 1785 är antecknat att
hemmanet Lugnvik 3:7 med hemmansägare
Erik Månsson hade sin fäbovall i Bålsjö och det
gällde säkert hela Lugnviksbyn. Denna fäbod
låg
enligt Göran Källström i Bjärtrå, vid
stranden av Bålsjön nedanför Långmyrberget och
invid en bäck.
På den ekonomiska kartan kan man se platserna för Allstas,
Hjältas, Nässoms och Sundstas
fäbodar, som alla låg vid Saltsjön. Kungsgården
hade sin mellan Måsjön och Fäbodmyran.
Västerstrinne vid Fäbodberget ovanför Saltsjön
och Österstrinne mellan Översjön och
Saltsjön.
Säkert har flera byar i Bjärtrå än de här
nämnda haft fäbodar.
Fäbod: Hjältansbodarna
By: Hjältan
Socken: Bjårtrå
Kommun: Kramfors
Ett fähus, resten ombyggda till sommarstugor. Bilväg fram,
ligger vid Saltsjön.
Fäbod: Nässombodarna
By: Nässom
Socken: Bjärtrå
Kommun: Kramfors
Flera hus, något moderniserade. Ligger vid Salltsjön.
Bilväg fram från Bjärtrå.
Källa
Lugnwiks-Posten N:o 1 April 1996. Föreningen Lugnviksbilder
Lugnviks och Norrlands Fäbodställen
Erich Ingemarsson i Lungwik å egna och sina grannars
wägnar klagade att Nordlands byemän skola
nästl. Sommar uprifvit gärdesgården omkring Lungwiks
boarnes slottswedja wid Gålån samt insläp
Boskapen, som slotten dehls upätit, dehls nedertrampat,
begiärandes dem måtte påläggas
wedergiälla
skadan som Nämndemannen Erich Mårtensson i By besichtigat
och till 5 sommar skrinnor höö skattat.
Nordlands Byamän nekade sig uprifwit giärdesgården
eller insläpt Boslapen, påståendes att
Gåhlå
bäcken skall efter gammal härmelse warit skillnad emellan
deras för 6 1/2 sel skattlagde fäbodställe
Bärwyken benämd och Lungwyks boarnas fäbodställe
wid Gålån, derhoos anhöllo om Häradssyn.
Men Lungwyk boarne upgifwa Gålåudden, Lillmyran och
Högkullen för skillnad berörde
Fäbodställen
emellan. Lungwyks män kunde inte bewysa att deras wederparter
uprifwit ängeshagarna och Boskapen
insläpt. Fördenskull dömmes Nordlands byemän i
det målet fria efter det 9 och 10 Cap. Bygninga B.L.L. :/:
Beträffande för det öfvriga den begiärte
Häradssynen; Så blifwer den bewilliad och skall wid
lägligit
tillfälle och i laga tyd wärckstält blifwa efter det
26 Cap. berörde B. ./.
Källa:
Riksarkivet. Renoverad dombok för Västernorrlands län
1716. Nora tingslag 1716-10-27:39
Lugnwiks-Posten N:o 1 April 1996. Britta Ulander
Fäbod: Fjärdbotten fäbodar
By: Bölesta
Socken: Nora
Kommun: Kramfors
Ekon. kart: 181 3d (188 33)
Inv. datum: 78-05-03
Belägen vid havsvik ca 500 m från väg. Tavla vid
vägen, som visar stigen till fäboden, var det finns
kallkälla, utsiktspunkt och liknande. Inhägnad vall
på vilken det finns fyra upprustade fäbodstugor,
en timrad samlingslokal och ett torrdass. Fäbodstugorna har
ingång mitt på långsidan, rum till vänster
och mjölkbod till höger.
Fäbod: Sälje fäbodar
By: Ramsta
Socken: Nora
Kommun: Kramfors
Ekon. kart: 181 4e (188 44)
Inv. datum: 78-05-03
Stor öppen vall, som korsas av en väg. Intill vägen
ligger fyra fäbodstugor i en rad och en femte i nära
anslutning till denna rad. 1918 fanns, förutom de fem
fäbodstugorna, även fem fähus och tre lador.
Av uthusen finns inget kvar idag. Alla stugorna är av samma typ,
enkla med ingång mitt på långsidan.
Den femte stugan, som ligger något för sig, är dock
något större än de övriga.
Källa: Fäbodar en specialinventering 1978. Länstyrelsen i Västernorrlands län 1979
Utdrag ur en berättelse av Ester Näsholm, fäbodpiga vid Nässoms fäbodar 1933 - 1936
En ny dag har börjat. Klockan visar på en kvart
över tre, men ibland blir den nog halvfyra, men då
gäller
det att skynda sig. Försover jag mig, så är det
alltid någon, som slår i väggen, så jag
vaknar. Det är i
Nässoms fäbodar vid Saltsjön och jag är
fäbodstinta. Allt andas frid och lugn, sjön ligger blank
som en
spegel, och allt är så underbart vackert en sådan
härlig sommarmorgon.Nu har jag inte mindre än 13 kor
som skall mjölkas och skötas om. Även i dom andra
fäbodstugorna börjar dom att röra på sig. Jag
tar på
mig ladugårdsuniformen, ställer i ordning
mjölkkärlen och ger mig iväg till ladugården
där det blir ett rätt
så drygt arbete. På morgonen är korna trötta.
Dom är inte vana att bli mjölkade så tidigt när
de är hemma
i byn. Sedan det är klart, tar jag mjölkkrukorna. De
är så många, för jag sköter om kor
åt två torpare, en
bonde och åt oss själva. Det blir att gå två
gånger till kallkällan med mjölken. När jag
kommer dit, lyfter
jag upp mjölken sen kvällen förut och sätter ned
krukan med morgonmjölken. Det finns krokar att hänga
på, så jag behöver ej riskera, att de åker
till botten. Nu går jag upp och kokar lite gott kaffe åt
mig. O, vad
det smakar härligt, när det är kokat på
öppen spis i en sådan här svart trebent kokare. Nu
ryker det i alla
skorstenar. För det mesta brukar en av oss koka kaffe och bjuda
varandra.
Rätt som det är hör vi något skrammel i
fjällbacken. Den är stenig så det hörs så
väl, om någon kommer.
Det är mjölkköraren, klockan är nu fem. Han
får också vara oppe i tid, så vida han inte
föredrager att köra
hit på kvällen. Det finns ju stallrum här för
två hästar. Sedan mjölkköraren fått kaffe,
ger vi oss i väg ner
till kallkällan, där vi slår i mjölken i
mjölkkrukorna. Nu är morgonmjölken kyld, så vi
kan blanda in den.
När vi öppnar på locken finns det ett tjock lager av
grädde. Vi tar en slev och rör om mjölken. Jag tar
också
lite mjölk för min egen räkning den är så
underbart god här, det säger alla som köper den. Nu
skyndar jag
mig till ladugården och smörjer in juvren på korna
med något fett. Det finns så mycket flugor, mygg och
broms, som äter på korna. Dessutom river dom sig av
kvistar i skogen. Då är det mindre trevligt att
mjölka
dom, för då slås de. Så har jag något
gott i varje bås något skräpmjöl, potatisskal
eller dylikt. När korna
blir vana vid det, längtar de faktiskt hem. Sen tvättar jag
mig, diskar mjölkkärlen och om vattnet inte är
så
kallt, går jag ner till sjön och badar.
Men nu är ja rätt så hungrig, magen riktigt skriker.
Jag skyndar mig att laga lite mat och äter sen med
strålande aptit.
Ibland far vi ut på sjön, och när pappa är
här brukar vi sätta ut mjärdar. Då kan
fiskelyckan vara riktigt god,
vilket jag också har nytta av till min middag. Vi går
också till skogen och plockar bär. En annan dag går
jag
hem till byn, det är sju kilometer väg och hjälper dom
hemma, men det blir inte många gånger, för det
är ett
rätt drygt arbete att gå fram och tillbaka.
På fäbodvallen är det två gamla tanter och
en pojke på 12-13 år, som är här. Vi har varken
dagliga tidningar,
radio, elektriskt lyse eller annan bekvämlighet. Men det är
så underbart fridfullt, naturen är så
storslagen.
Man kan tycka att, det är så långsamt här, men
det är fel, för det kommer alltid någon och
hälsar på.
På hösten när skymningen kommer och jag får
tända öppenspisbrasan o, då kan jag verkligen njuta
av livet.
Kl. 5-6 på aftonen kommer korna hem, och då börjar
arbetet igen. Ibland händer det, att korna ligger borta
och jag får gå och söka dom, men det ordnar sig.
Så här är en dag i Saltsjön för en fäbodstinta.
Fotnot
Uppsatsen skrev Ester när hon gick på Hola
Folkhögskola.
Ester var på fäboden troligen mellan år 1933 och
1936. Flickorna Näsholm arbetade på fäboden
från
11 årsåldern och var i regel där två och
två. Under slåttern tog man hem korna några veckor,
förmodligen
därför man inte kunde avvara någon häst till att
dra mjölkkärran.
Anna och Aina var där och skötte ensamma korna när
Anna gick i sjätte och Aina i femte klass.(1921)
Sen blev det Aina och Karin och sen Karin och Maja tills Alice
avslutade fäbodlivet 1945 två år efter
Axel Näsholma död. När Karin och Maja var där
så gick de ofta hem och arbetade under dagen medan
småsyskonen Britta och Nisse var kvar på
fäbodvallen. Efter slåttern tog man tillbaks korna och
stannade
tills i slutet av Augusti.
Nässoms fäbodar var alltså i drift till slutet av
andra världskriget då en ny tid började. Det
ovanliga
med den var att man fraktade mjölken till mejeriet var dag. Det
var därför nödvändigt att mjölka
så
tidigt att morgonmjölken var nedkyld vid 6 tiden, när
mjölkköraren kom, så att man kunde blanda
den med kvällsmjölken.
Källa:
Lugnwiks-Posten N:o 1 April 1996
Göran Kjällström Lugnvik, Ljungbro äng i December
1995
Lennart Bylund, Gävle. "Klocke och byarna runt omkring år
1940". Häfte,Tryckår: 2002
Ann Renström. "Ådalen, så bodde landsbygdens folk".
CEWE-Förlaget, Bjästa,1983
Fäbodväsendet i Ångermanland ANNO 1885
Johan Nordlund barnfödd i Multrå sn i
Ångermanland har sammanfört egna iakttagelser och
andras
uppgifter om fäbodarna och livet på dessa i en
Faximilutgåva från 1885. Här följer ett utdrag.
Tiden för flyttningen till fäbodarna har genom
förändringen i klimatet framskjutits mer och mer. Uti
Angermanna hushollning nordanskogen, af Jon. Boding, Sthm 1747,
säges bodförningen ske "hardt
efter Eriksmässodagen, där icke pingsthögtidens
firande hindrar därifrån", men nu flyttar man ej
förrän
fjorton eller åtta dagar före midsommaren. På
somliga ställen flyttar, (buffre), hvarje bonde, hononm
lyster,
obekymrad om sina grannar; men på andra trakter flytta alla
på en dag, som bestämmes på ett
sammantrräde af byns bönder. Annars skulle nämligen
den förstkommande "beta ut" för dem som
komma efteråt. Därför flyttar man och hem på
samma dag. Gärna vill man ej tillåta, att någon
stannar
hemma hela sommaren och betar sin boskap på skogen närmast
byn, ty detta bete tarfvas för hela byn
under slåttesanden.
När man nu skall släppa ut boskapen - detta kallas att
löse - förekommer en mängd vidskepliga
handlingar för att bereda korna skydd för odjur ock onda
manniskor.
Med boskapen följert vallhjonet, (jetarn), med sin lilla
näfverkuns på ryggen och vallhornet, (tuthorne),
dinglande på bröstet. Till gätare tagas både
gossar ock flickor, de förra mellan 9 ock 15 år; när
de "läst"
äro de nämligen dugliga till tyngre arbete. Finnes hund i
gården, följer och han med under bemödande att
sätta sig i respek hos en eller annan oppositionslysten ko.
Samtidigt ger sig ock fäbodpigan i väg.
I mesen, en inrättning hvari man bär bördor på
ryggen, för hon med sig bröd, grötmjöl,
strömming, salt,
samt sömnad och stickning för att därmed
sysselsätta sig den tid, som kornas och mjölkens
skötsel
lemnar öfrig. Samtidigt plägar en karl gå med till
bodarna för att sätta i ordning hvad som kan brista i
fä- eller kokhuset samt för att skaffa fram ved o. dyl.
Vägen till bodarna är alltid ytterst klen ock gör
knapt skäl för namnet. Öfver större bäckar
och myrar
finnas spänger, oftast blott tvänne i bredd, ock på
det torra är stigen vanligen full med stenar ock
tågor.
Det gäller att se opp, om man vill undgå faran att ramla
eller stöta sina ofta bara fötter. På ett eller
flere
ställen vid vägen finnas vedertagna hviloplatser,
vilarstener, där man trots brådskan rastar en stund.
Hvilstället utgöres af en större, flat ock lagom
hög sten eller ett kullfallet trä.
Vid framkomsten till fäbodarna är åtskilligt att
iaktaga för att bereda boskapen trefnad. I bodarna
har man utom kor äfven getter. Fåren släppas,
nyklipta och vederbörligen märkta i öronen samt
försedda med "stickor" i band om halsen, vind för våg
i skogen ock få gå, tills de böra klippas. Detta
sker så tidigt, att ullen hinner något tillväxa,
innan hösten kommer med regn och köld. När de
äro
klipta, släppas de åter till skogs, ock först
långt fram på hösten tager man dem hem. Detta
är dock
ingen lätt sak. De till en gård hörande fåren
hålla als icke samman, utan blanda sig med hopar från
andra byar och socknar samt draga långt bort. På
hösten hafva färför matmödrarna mycket
bekymmer
med att återfå hvar sina.
Liksom fåren släppas hästarna på bete i skogen.
Detta sker, sedan vårarbetet är slutadt. De
förses
icke, såsom ofta annorstädes, med hällor, ty om
så skedde skulle de icke kunna fly för björnen.
När
man behöfver hästarna, ger sig någon med skogen
väl förtrogen person en lugn natt ut för att
söka
dem. Denne går då från ena bärget till det
andra, tils han igenkänner gårdens hästskällor.
När han
väl hört, i hvilken riktning hästarna finnas, tager
han säkert reda på dem. En i sådant ärende
stadd
karl kallas hästletar, (hästletare).
Fäbodpogorna få ej vara sömniga om morgnarna.
Morgonens första bekymmer är att så tidigt som
möjligt mjölka boskapen och sedan släppa ut honom.
"Så snart vallpigan om morgonen stigit upp,
begifver hon sig till fähuset att mjölka, hvarpå hon
silar mjölken, löser boskapen". När korna äro
lösa och vallpojken fått sin lilla matsäck, bär
det af till skogs. Det tillhör då en god gätare att
låta
boskapen gå fritt efter eget behag ock ej drifva den till
trakter, som han för egna nöjen kan önska
besöka. Det kommer als icke i fråga att hålla sig
på hemmanets eller byns mark, utan boskapen får
opåtaldt beta på hvilkens område som hälst.
Vallhjonets uppgift är nu att tillse, att ej några
kreatur
blifva efter, fastna i dy, komma på skogsslåtter l. dyl.
Flera gätare följas ofta åt hela dagarna.
De roa sig då på allehanda sätt. Ibland göra de
upp båleldar, omkring hvilka boskapen samlar sig
för att genom röken befrias från myggor, flugor och
andra snyltgäster, s.k. åt, som äta d.v.s.
plåga
boskapen med sina bett.
Mulen himmel och regningt väder medför äfven annat
obehag för vallaren. Om än aldrig så väl
förtrogen med skogen, råkar han emellanåt att
gå vilse, vale vell,(varda vill). i synnerhet
inträffar
detta lätt på hösten, då vallhjonen gå
framåtlutade under bärplockning. Säkrast är
då att lungt låta
leda sig af boskapen, som alltid hittar rätta vägen till
bodarna ock efter en sådan dag icke stannar
kvar i skogen öfver natten, legg borte.
En hufvuduppgift för vallhjonet är att freda boskapen
för odjur, i dessa trakter mest björnen. På
somliga ställen skall han hafva drifvits bort af lappar genom
trolldom. En kvinna, kallad Lapp-Stina,
död för omkring 15 år sedan, säges hafva
"sjungit bort" björnen från Bjärtrå. Lapp-Stina
hade
försäkrat, att björnarna ej skulle komma åter,
medan hon lefde. Öfver alt är man dock icke fri
från
björnar, hvarför vallhjonen genom att tuta gifva till
känna, att människor finnas med boskapen. Till
den ändan föra de med sig en lång lur af näfver,
lagglur, eller ett bockhorn, tuthorn. Detta senare
beredes af en större bocks horn, hvars kvicke först
urkokas. Därefter gör man ett mindre hål i
spetsen, vid hvilken munnen sättes. I den andra ändan
håller den tutande två eller flere fingrar,
genom hvilkas rörelser ljudet förbättras. Skilda toner
frambringas genom olika rörelser med
fingrarna ock den större eller mindre styrka, hvarmed man
blåser. Skickliga gätare sköta detta
instrument med en viss färdighet. Lågt ifrån att
blåsa blott efter gehör eller på måfå,
hafva de vissa
låtor, tutarlåter, kallade. Ett godt tuthorn är
vallgossens stolthet, ock vid lugnt väder kan han höras
på en mils afstånd eller ännu längre.
Själfva ljudet förefaller ej obehagligt, åtminstone
för den, som
är van därhvid, men i björnens öron lär det
ej vara någon skön musik.
Dröja vallhjonen för länge i skogen, kan man
höra pigorna locka korna, koke. Melodierna äro
många
och olika, men alla genomträngas af en rörande vemodighet,
ock de drillar, man får höra i skogen,
torde i flere hänseenden kunna mäta sig med dem, som de,
hvilka känna konstens alla regler, kunna
slå. Säkert hade mången fäbodpiga kunnat blifva
en ock annan Kristina Nilsson, om hon lefvat under
lyckligare förhållanden. En meddelare från
Högsjö talade om en gammal gäterska,
Sjölandssjö-tjäringa
kallad, hvilken på sin tid var mästare att tuta på
långlur och koka. "Hon hade så ljufliga toner och
sådana vridningar ock krumelurer, så hon kunde taga
tårarna utaf karlen. Ock när hon skulle locka
hem kräken, så kokte hon först och sade namnen
på dem all i hop, ock så gjorde hon sådana
grannlåtar; och till slut så tog hon hornet ock tutte uti
det. Ock då kräken fingo höra hänne,
började
de på rota (råma), ena kon värre än den andra,
ock så satte de å gårde hem, det värsta de
kunde".
När korna komma på vallen, blir där lif
ochrörelse. Ljudet af kornas skällor och getternas
mässingklockor
blandar sig med kossornas bölande och råmande samt
getternas mjäkande, ock hördt på något
afstånd bildar detta en egendomlig och svårbeskriflig
musik. Biträd af gätaren, kör flickan nu korna in
i ladugården och i de bestämda båsen. Genast
mjölkas korna, ock ofta får vallgossen hjälpa till,
så att
han och fäbodflickan mjölka hvarannan ko. När detta
är gjort, taga de mjölkbyttan och stäfvorna med
sig,
skjuta laken, ett slags rigel, för dörren ock gå med
mjölken till mjölkboden, där flickan silar hänne
i
renskurade trätråg.
Härmed äro nu dagens göromål slutade. Är
lyckan god, kan man i den sena kvällstunden få
höra
flickorna koka till kamraterna i närmaste bodar ock få
svar af dem. Det säges, att de förr haft ett slags
"språk", på hvilket de kokade underrättat hvarandra
om dagens händelser. Skulle någon ko ha blifvit
efter, "lagt ner sig" eller farit illa på något
sätt, men i synnerhet om björnen varit framme, har
detta
varit samtalsämnet. Äfven skola de på detta
språk kunnat omtala, i fall de haft besök af några
gärna
sedda gossar från bygden.
Taga nu reda på mjölkens behandling, finna vi, att
denna är mycket enkel ock i korthet följande.
När mjölken stått i de renskurade trågen af
trä ett dygn eller så omkring, så att grädden,
file, lagt sig
ofvanpå, tages han af, därefter lägges mjölken,
nu kallad surmjålka, i en stor gryta, som sättes
öfver
en eld i kokstan, kokstället, vanligen ute på vallen invid
någon större sten. När osten lagt sig
ofvanpå vasslan, hämtas han upp ock sammanprässas i
en form af tågor, liknande en korg. Detta blir
gamkoost´n. Vasslan fortfar man att koka, till dess hon blir
tjock, då äfven hon packas ihop i en korg,
i hvilken hon får stå, tils hon stelnat. På detta
sättet får man mesost´n. Grädden samlas ihop i
en bytta,
filbytta, hvilken fäbodpigan bär hem i mesen, om bodarna ej
ligga mer än omkring en mil från bygden,
hvarpå hon kärnar hemma. Där afståndet icke
tillåter detta, begifva sig personer från de
gårdar, som
ha bodar på samma ställe, samtidigt till bodarna efter
ost, smör, messmör och grädde eller den s.k.
afveln. Detta kallas att göra bodfärd, bofal. Vid
bodfärden plägar det vara muntert ock gladt.
Fäbodarna är rätta stället att få reda
på vidskepliga handlingar till boskapens skydd mot onda
människor. När korna under vintern stå inne i
ladugården. äro de ej så lätt åtkomliga
för ovänners
trollkonster, men, fäbodarna äro de så mycket mer
utsatta därför. Ännu tror en ock annan gumma,
att snikna grannkvinnor kunna "hafva nyttan af hännes boskap"
eller "stjäla hännes smör" (båda
uttrycken förekomma i trolldomskommossionens protokoll),
så att hon får mycket litet mjölk ock den
obetydliga grädden ej blir smör vid kärning. Snikna
kvinnor tros nämligen kunna sända sin mjölkhare
(här bära eller bjära) att dia andras kor ock
bära mjölken till ägarinnan.
För några år sedan samtalade jag med en gammal
kvinna vid namn Helena, efter sin bostad kallad
Helena Hagabacken, om ett ock annat, hvarvid talet äfven
föll på vättarna. Sedan vi skilts åt, fick
jag bud från hänne, att hon glömt att tala om en
händelse, för hvilken hon själf varit ute. Hon
hade
därför bedt en skräddares hustru att teckna upp denna
ock lemna mig berättelsen. Så skedde, ock
jag afskrifver här brefvet ordagrant!
"1837 i höstboern. Jag satt ock lagade mina näfverskor
på en tufva i Mångrafs (by i Multrå)
Långmyra
på fäbodmarken, ock så fick jag se en ko, som var
bredvid mig, ock hon var ljusröd till färgen ock grann
ock vacker, ock hon var grannare ock vackrare än a Grannros
(är namnet på en ko) vor (vår), tå (utaf)
det hon hade horna; ock hon syntes vara nymjölat. Kon var till
mig två gånger, andra gången tänkte jag:
den här granna kon om hon följer mig, så tag jag ock
bjese (fäster) na däri mitt föngs, (fähus) ock
så
försvann a från mig. - Helena Mäler".
Man ser häraf, att mycket vantro ännu rör sig omkring
fäbodarna.
Källa:
Fäbodväsendet i Ångermanland Johan Nordlander.
Faximilutgåva 1885
En stor del av det förindustriella samhällets bebyggelse
är idag borta för alltid. Utvecklingen inom
jordbruket och samhället i övrigt har gjort många
bebyggelsetyper och bygnader överflödiga. Deras
ursprungliga funktion existerar inte längre. Inte minst
gäller detta fäbodbebyggelsen efter den starka
tillbakagång under 1900-talet.
Nedläggningen av fäbodar har i Västernorrlands
län skett succesivt sedan sekelskiftet men med en
kraftig topp för antalet nedläggningar under 1920- och
1939-talet. Vad som skett med fäbodarnas
byggnader är i stort sett följande: Många har
lämnats att förfalla i en takt som i huvudsaken
bestäms
av hur länge taket håller. Ett stort antal hus
såldes som ved till Stockholm under och strax efter
2:a världskriget. En stor del stugor har, mer eller mindre
nödtorftigt, underhållits av jägare för bruk
som övernattningsstugor i samband med jakt och fiske.
Några fäbodvaller har blivit
sommarstugeområden med de gamla husen förändrade till
oigenkännlighet och med nyuppförda
sommarstugor intill. Det kulturhistoriska värdet av en
någorlunda ursprunglig fäbod har i en del fall
insetts av hembygdsföreningar och privatpersoner, som med
små resurser och ett stort idealitet har
försökt bevara det som kunnat räddas.
Intresset för fäbodarna och deras bebyggelse har ökat
starkt under de senaste åren, inte minst från
kultur- och naturvårdande myndigheter och institutioner.
Vid en genomgång av generalstabskartan, uppmätt 1897-1913
och ekonomiska kartan, uppmätt
1958-70. finner man ca 800 fäbodar. Bland dessa 800 ingick,
då kartorna ritades, dels i bruk
varande fäbodar, dels nedlagda fäbodar och även
platser där det funnits fäbodar. Men detta är inte
hela antalet fäbodar, som överhuvudtaget funnits. Man kan
räkna med att det funnits betydligt mer
än 1 000 fäbodar i länet under århundradens
lopp.
Källa
Lugnwiks-Posten N:o 1 April 1996. Föreningen Lugnviksbilder
Riksarkivet. Renoverad dombok för Västernorrlands län
1716. Nora tingslag 1716-10-27:39
Lugnwiks-Posten N:o 1 April 1996. Britta Ulander
Fäbodar en specialinventering 1978. Länstyrelsen i
Västernorrlands län 1979
Ester Näsholm En berättelse "Fäbodpiga 1933-1936"
Göran Kjällström Lugnvik, Ljungbro äng i December
1995
Lennart Bylund, Gävle. "Klocke och byarna runt omkring år
1940". Häfte,Tryckår: 2002
Ann Renström. "Ådalen, så bodde landsbygdens folk".
CEWE-Förlaget, Bjästa,1983
"Fäbodväsendet i Ångermanland" Johan Nordlander.
Faximilutgåva 1885