Revolution
i Sverige?
Våren 1917 var en dramatisk tid av Sveriges historia.
Det gamla samhället, styrt av kungar, hovfolk, militärer och ämbetsmän var
skakat i sina grundvalar.
Rapporterna från Ryssland om februarirevolutionen där hade skapat en revolutionär
jäsning också i Sverige.
Genom kriget, avspärrningen och högerregeringens misslyckade livsmedelspolitik
svalt stora delar av arbetarbefolkningen.
Maten var enormt dyr. På våren 1917 minskade brödransonerna och potatisen
försvann ur den öppna marknaden. De rika hade dock inga svårigheter att skaffa
mat på svarta börsen. Nu bröt hungerdemonstrationer ut på flera ställen i landet.
Det socialdemokratiska partiet undert ledning av Hjalmar Branting hade satsat nästan
allt på att försöka driva igenom allmän och lika rösträtt. Men man hade mött ett
hårdnackat motstånd från de borgerliga. Missnöjet hade växt också i det egna
partiet. Denna vår splittrades socialdemokraterna i två partier. Det nya,
socialdemokratiska vänsterpartiet, skulle så småningom bli det kommunistiska
partiet.
Splittringen gjorde att partiledningen inte hade någon större kontroll över de
spontana arbetaroroligheter som nu bröt fram. Yngre socialdemokrater, som Per Albin
Hansson och Gustav Möller, lekte med tanken på generalstrejk och revolution.
I detta läge utbröt hungerdemonstrationer också i Ådalen, av de förskräckta borgarna
ansett som landets oroshärd nummer ett. Under några tumultartade dagar i slutet av
april 1917 upphörde arbetet vid de flesta fabriker i Kramfors. Stora, genomfrusna
människoskaror irrade runt på landsbygden på jakt efter undangömd potatis och en
rättvisare samhällsordning.
Här
är de viktigaste händelserna , dag
för dag:
Lördag den 21 april: Tusen personer hungerdemonstrerar genom Härnösands
gator.Fem handlares lager inspekteras.
Tisdag den 24 april: Oroligheterna börjar i själva industri-Ådalen efter
middagsrasten.Arbetet läggs ned vid de största fabrikerna. Möte hålls
på »Höga Nöjet« i Kramfors.Några bönders källare undersöks i jakten
på potatis. En handlare i Lunde får också besök.
Onsdag den 25 april: Arbetet åter igång. På kvällen samlas en skara på
tusen personer och kikar på en arrendators källare. 200 soldater demonstrerar
i Sollefteå.
Torsdag den 26 april: Tidigt på morgonen läggs arbetet ned vid samtliga
fabriker utom Svanö. Massan provianterar i brödbutikerna i Kramfors.
Demonstrationståget marscherar till Nyland, där slutligen 5.000 människor
är samlade.
Politiska tal hålls från en balkong av Nya Norrlands medarbetare Albert Viksten
och den kände syndikalisten Fritz Ståhl. Ståhl frågar massan om den är beredd
att storma fängelset i Härnösand och befria livstidsfången, Amaltheamannen
Anton Nilsson. Han får ett tveksamt svar.
Flottningsarbetarna kommer över isen och begär hjälp att slutföra en seg
löneförhandling. Efter framgångsrika förhansdlingar lyfts den livrädde
flottningschefen upp på endera en stolpe eller stenmur.
Större delen av demonstranterna gratisåker tåg hem från Nyland.
Fredagen den 27 april: Arbetet återupptas i fabrikerna i Kramfors, men
läggs ned igen på förmiddagen. Mat kan köpas i affärerna utan kuponger.
Nästan lika många människor som förut, 5.000, är i rörelse, men spridda
på fem mindre grupper, som genomsöker bl.a Skog, Ramvik, Bjärtrå och
Torsåker efter bl.a potatis.
Landshövdingen C M Ström anländer på kvällen till Kramfors,försöker
hålla ett tal men överröstas av massan.
Beslutar vid midnatt att inkalla militär »handräckning«.
Lördagen de 28 april: Militär från Sollefteå anländer till Kramfors på
förmiddagen och middagen och på kvällen kommer ett kompani från Umeå.
Arbetet ligger, enligt beslut, nere över första maj. På eftermiddagen manar
Fritz Ståhl till revolt vid ett tal på »Höga Nöjet«. Samtidigt talar
Nya Norrlands redaktör Ivar Vennerström i riksdagen och berättar att han
inkallats av sina partivänner i Ådalen för att söka lugna massorna.
Sju handlaren i Härnösand besöks av hungerdemonstranter, som också
antar en resolution om fritagning av Amaltheamannen Anton Nilsson.
Visitering av bönder och handlare sker också i Gudmundrå, men i
mindre omfattning än förut.
Söndagen de 29 april: Vennerström kommer med nattåget, talar för lag
och ordning från balkongen på »Höga Nöjet« inför 4.000 personer.
Men Ståhl ger sig inte. I ett möte efter mötet håller han fast vid att planen
att storma fängelset ska genomföras.
Militär från Umeå anländer till Härnösand på förmiddagen. Fängelset
befästs i hemlighet av militär trupp. Ett lamt försök görs i Kramfors att
skilja manskapet från befälet.
Arbetare från Ulvvik, Lövvik och Rö visiterar källarna hos bönder.
Måndagen de 30 april: 800 personer genomför inventeringar hos
bönder i Styrnäs, Säbrå och Nora.
På kvällen sammanträder ledningen för Härnösands Arbetarråd
med de ledande syndikalisterna och tvingar dem att ta tillbaka
planen att storma fängelset.
Tisdagen den 1 maj: Förstamajdemonstrationerna genomförs utan
några intermezzon eller våldshandlingar.
Hungerrevolten i Ådalen är över.
Sommaren som kom blev kort, men brännande het.
Nu fungerade livsmedelsförsörjningen något bättre en tid. Sedan började
det regna mycket och länge, och 1917 års skörd slog totalt fel.
På hösten kom socialdemokraterna för första gången med i en svensk
regering. Men vintern blev hård. Svälten var värre än förut. Spanska sjukan
skördade många offer.Inbördeskrig bröt ut i Finland.
Monarkin störtades i Tyskland.
Precis som under våren 1917 stod det och vägde några månader på
hösten 1918 mellan inbördeskrig och en fredlig utveckling i Sverige.
Sedan infördes rösträtten och utvecklingen gick in i lugnare banor.
Det blev ingen revolution.
Den
långa marschen.
Hungermarschen från Kramfors till Nyland den 26 april var den händelse under dessa
stormiga vårdagar, som gav störst eko.
Det märkligaste med denna hungermarsch var måhända storleken. 5.000 personer
har nämnts. Kanske var det flera.
Det var också en ansenlig sträcka, som demonstrationståget marscherade. Tåget
innehöll många kvinnor och äldre och nästan samtliga arbetare inom industri-Ådalen.
Kvinnorna hade huvudansvaret för att det stod mat på bordet, och kvinnorna spelade
därför en mycket aktiv roll under hungerdemonstrationerna i Ådalen.
Men för de många människorna var det naturligtvis hungern som drev dem ut på
landsvägarna. Agaton Lundin har i ett radioprogram beskrivit hur det kändes 1917:
- Jag vet, att det hände ibland, att man var så hungrig, så att man visste inte...
man hade lust att bita i det, som inte var mat.
Det hade börjat i Kramfors redan vid 6-tiden på morgonen. Istället för att följa
herrarnas fabriksvisslor och börja dagens arbete, samlades flera tusen människor - helt
överraskande för myndigheterna - till en ny demonstration.
Liksom förut var det djungeltelegrafen som fick ut arbetarna.
På något håll försökte fackföreningsstyrelserna hålla emot, men när de såg att
huvuddelen av arbetarna, inte bara några enstaka hetsporrar, ville ut och demonstrera,
var det bara att rätta sig efter detta och skicka bud efter fackföreningsfanan, om man
hade någon.
Den enda fabrik som uteblev var Svanö, som av någon anledning inte fått meddelandet
i tid. Ett stort antal kvinnor hade denna gång anslutit sig.
Brödbutikerna i Kramfors centrum besöktes av demonstranterna, som begärde att få
köpa bröd utan kort. Rädda att något värre skulle inträffa, gick affärsinnehavarna
mängden till mötes. Demonstranterna betalade ordentligt för sig, även om
polisrapporterna berättar att expedieringen skedde »under en oerhörd brådska«.
Varenda smula gick åt.
Demonstranterna ställde upp i led, fyra och fyra. Arbetarna från Frånöfabriken lär ha
haft ett plakat eller banderoll med texten »Bröd eller kulor«.
I brödbutikerna hade demonstranterna - enligt polisens berättelser - sagt att de
behövde matsäck, eftersom de planerade att gå till Nyland och vidare till Torsåker och
Holms säteri.
När demonstranterna satte sig i rörelse skedde det dock under ropen »Till Sollefteå!
Till kamrat i vapenrocken!«.
Huvuddelaen av demonstranterna verkade dock från början inställda på att målet
skulle vara Nyland. Till detta fanns åtminstone två skäl:
° I Nyland fanns - enligt de rykten som florerade - flera handlare som sysslat med
matförsäljning i smyg till tyska båtar.
° I Torsåker fanns en mejeriförening och Holms säteri var en storproducent, alltså
parter på jordbrukssidan att förhandla med. Sådana organisationer var sällsynta i
Ådalen vid denna tid. Mycket av mjölk- och smörförsäljningen gjordes upp direkt med
enskilda bönder.
Vid Väja väntade alltså en grupp från fabriken med plakatet »Bröd eller frihet«. Andra
arbetare hade med sig nykterhetslogen »Angantyrs« fana med texten »Nykterhet,
upplysning och människovärde«. De anslöt sig till stora tåget.
Hornorkestrarna i Bollsta och Väja hade inte kunnat ställa upp. I stället kom en
orutinerad sextett ungdomar, »Kamraterna« från Bollsta. Nils Näsholm ingick i
orkestern:
Musiken, den skulle de ha först i tåget. Då kände man sig häv,
vet du, när man var först.
Det hade varit en av de kallaste vårarna på mannaminne. Isen på älven låg
fortfarande. Bara någon dag innan hade det snöat ordentligt. Sedan dess hade snön
smält undan en del. Men det var knappast mer än några grader varmt.
Demonstrationståget var som en lång, ringlande orm som välde fram över blöta och
slaskiga vägar.
I Kramfors funderade timmerrullaren Georg Johansson så det knakade.
Johansson var ordförande i fackföreningen vid Kramfors AB, och han var inte glad åt
det som hänt. Sedan fabriken och sågverket tömts på folk, resonerade Johansson
med E A Edlund, som tidigare varit fackbas vid fabriken och nu var ordförande i
Kramfors övre arbetarkommun. De kom överens om att ringa Albert Viksten i Sollefteå.
Den 29-årige Albert Viksten, som var redaktionssekreterare på Nya Norrland, fick
väckas. Han hade jobbat sent kvällen innan för att få ihop tidningen.
Viksten rusade iväg till halv elva-tåget från Sollefteå. När han kommer in i
järnvägskupén fick han se ett bekant ansikte, Fritz Ståhls. Den 32-årige snickaren
Ståhl hade varit en av de mest aktiva under det s k Sandöupploppen 1907 och hade
ett grundmurat rykte om sig att vara revolutionär.
Anledningen till att Ståhl satt på tåget till Härnösand var att han varit på en
syndikalistisk agitationsturné i sydvästra Sverige. Han hade kommit med ett annat tåg
från Stockholm till Sollefteå på morgonen och var nu, en smula restrött, på väg den
sista biten hem till Härnösand.
Ståhl kände till att det var oroligt i Ådalen några dagar, men när Viksten berättade
för honom om den jättelika demonstration, som hotade att invadera Nyland, kom
det som en överraskning för honom.
När tåget en kvart senare anlände till Nyland och Viksten klev av, hade Ståhl beslutat
sig för att göra detsamma.
Viksten möttes på stationen av Fackföreningsmannen Johansson från Kramfors, som
med hjälp av ett annat tåg hunnit före demonstranterna. Tillsammans gick de till ett
kafé för att överlägga.
Nyland
Det lilla samhället kokade av rykten, främst om väntade plundringar.
Nere i samhället kunde man höra folk ropa:
- Det kommer 10.000 människor, som ska överfalla oss. Det är revolution!
Nere på hamnplanen hade nu flera hundra arbetare från Nylands och Mariebergs
sågar, som hade lagt ned arbetet, samlats.
Viksten och de lokala fackföreningsledarna beslöt efter upprörda överläggningar att
gå det stora tåget till mötes.
I varje fall Viksten närde förhoppningen att man på så sätt skulle kunna hejda
invasionen av Nyland. Så marscherade man iväg i ordnade led, Johansson sida vid
sida med Ståhl.
Vid landsvägsskälet ovanför Nylandsberget mötte det lilla demonstrationståget det
stora, som nu räknade drygt 5.000 personer. Demonstranterna sjöng » Internationalen«
och ropade »leve Ryssland« och »leve revolutionen«. I täten fanns åtminstone en
hornorkester och fackföreningsfanor.
Demonstranterna hade nu gått i över tre timmar. Några möjligheter att hejda tåget
fanns inte. Viksten berättar:
- Vi försökte spärra vägen och få till stånd överläggningar, men vår lilla styrka
sprängdes och vi kastades i dikena under skrän och revolutionsrop.
Det stora tåget slukade alltså upp det lilla. Viksten fortsätter:
- Man kunde lika väl ha försökt stoppa en lavin. Det var ett skred av människor,
uthungrade och förbittrade...
Mängden hurrade, ropade, sjöng. Nästan alla i täten hade sjungit sig hesa. Gamla
gummor och gubbar stapplade fram i smörjan. De var färdiga att stupa av
utmattning. Men ögonen lyste av en nästan fanatisk eld. I Nyland skulle alla problem
klaras ut.
Under vägen hade några bönder besökts. Sista anhalten var Nils Svensson i
Nordanåker, ordförande i socknens livsmedelsnämnd.
Han hade dukat upp på gården med mjölk och smörgås till demonstranterna,
sannolikt på grund av dåligt samvete. Allt gick åt på en gång.
Gustaf Åkesson och hans kamrat Johan Östbom gick demonstrationståget till mötes:
- Vi hann fram till Svenssons, samtidigt som tågets tät kom upp till Svenssons gård.
Tågets kö var då borta vid Ytterlännes kyrka!
Det var blött och lerigt efter vägen, speciellt då vad beträffar nya Nylandsbacken.
Det var ju vanligt detta på dåtidens vägar med dålig vinterväghållning. Den
hästdragna snöplogen gick mest ovanpå och snödikningen var inte effektiv nog.
Förstå då, att det var blött efter vägarna en dag i slutet av april.
Deltagarna i tåget gick med fyra till fem i led och så nära varandra, att det inte
fanns stor chans för någon att exempelvis stanna till och få tag på sin avtrampade
galosch. När tåget passerat såg vägen upptorkat ut och en och annan galosch dröjde
kvar på vägen.
Strax före klockan två på eftermiddagen kom demonstranterna fram till Nyland.
Befolkningen stod längs gatorna, på balkonger eller bakom gardinerna i fönstren.
En kvinna svimmade på en balkong och bars in.
Demonstrationståget ringlade sig ned till hamnplanen. Några föreslog att ledningen
för demonstrationen utan vidare skulle lägga beslag på balkongen till handlare
Westins butik vid hamnplanen och använda den som talartribun.
Massan sjöng »Arbetets söner« och sedan var det Vikstens tur att tala från balkongen.
Vad skulle han säga? Samma morgon som marschen till Nyland hade tidningen t ex
innehållit en artikel med följande slutkläm:
Varför ska frihet råda i Ryssland, men slaveri i Sverige? Varför ska underklassen
ha makt i Ryssland, men vanmakt i Sverige? Varför?
Nu stod den ansvarige utgivaren Albert Viksten öga mot öga med en del av sina
läsare. Han valde att försiktigt dra ned förväntningarna.
Det var, ansåg talaren, regeringens misslyckade livsmedelspolitik, som var orsaken
till det berättigade missnöjet.
Men det var också, menade Viksten i sitt tal, viktigt att inte alltför våldsamt rikta
in attackerna på jordbrukarna. Om några felat, ska man inte därför döma ut hela
bondeklassen. Viksten sa också att kraven bör ställas på arbetsgivarna att de höjde
lönerna, när vinsterna bara rakat i höjden.
Slutligen manade talaren till lugn och besinning och inga överilade handlingar.
Under det att Viksten talat hade Fritz Ståhl trängt upp på balkongen.
Ståhl var en betydligt sämre talare än Viksten, men hans namn var i massans smak.
Agaton Lundin har beskrivit skillnaden så här:
- Viksten och de andra hade ju gått i folkhögskola, de var mer grammatikaliska.
Ståhl var mer direkt.
Nu gick Ståhl i replik med Viksten:
- Det är talat länge nog nu. Nu måste vi handla. En arbetare som svälter har rätt att
ta sin grannes bröd, sa han bl a.
En av dem som lyssnade på Ståhl var Manne Larsson. Hans omdöme:
- Han var bra å tala så där, men jag tyck, att han höll på för länge. Han var i extas
som jag uppfattade de, å han trodde nog att samhälle va på fall å de bara skulle
behövas några trumpetstötar, så föll Jerikos murar.
Karl Lindqvist från Frånö läste upp den resolution, som antagits av demonstranterna i
Kramfors två dagar tidigare. Ståhl dök nu upp igen, krävde att man skulle göra ett
tillägg om att Amaltheamännen skulle friges.
Amalthea var ett strejkbrytarfartyg, som 1908 sprängts i luften i Malmö av tre
ungsocialister, som nu avtjänade långa fängelsestraff. En av dem, Anton Nilsson, satt
i denna stund på länsfängelset i Härnösand.
Det är oklart om mötet verkligen antog Ståhls tilläggsförslag, men han gav sig inte så
lätt. Han fick ordet på nytt och nu blev det ett längre anförande.
Ståhl hälsade från revolutionära kamrater han träffat i Stockholm. Han berättade att
soldaterna vid förbanden i Stockholm var beredda att gå över på arbetarna, så som
skett i Ryssland:
- Nu riktas alla blickar österut. Och varför skulle inte revolutionen kunna genomföras
här, på samma sätt som i Ryssland?
Det svenska kungahuset är bara en lekboll i händerna på utländska intressen. Här
bedrivs sängkammarpolitik och borggårdspolitik. Det är Sveriges drottning, inte
regeringen, som styr. Nej, vräk undan kungatronen och arbetarna ska få mat.
Sedan frågade Ståhl massan på hamnplanen om den var beredd att befria
livstidsfången Anton Nilsson ur fängelset i Härnösand. Sannoligt var det en stundens
ingivelse. Det hördes spridda ja-rop.
Viksten avbröt nu Ståhl och uppmanade honom att besinna sig och tänka över
innebörden av vad han sagt.
Arbetarna vid skiljet i Sandslån hade sett människomassorna i Nyland, lagt ned
arbetet och tågade över isen till Nyland. Deras ankomst vände åter uppmärksamheten
från Ståhl.
Flottningsarbetarna hade inte fått några dyrtidstillägg och led svårt. Viksten
framställde Sandslånarbetarnas krav och massan på hamnplanen instämde i att
en uppvakning borde göras.
Viksten gick ned och ringde flottningschefen Nils V Sandström. Denne var »ytterst
karsk« och nekade att ta emot demonstranterna. Jag förhandlar bara med mina egna
arbetare, förkunnade han. Vi kommer ändå, förklarade Viksten.
Mötet hade tagit en stunds paus, för att förhanlingarna med Torsåkers mejeriförening
om mjölkpriset skulle komma igång. Massan besökte Nylands affärer, där man köpte
bröd och socker utan ransoneringskort, men vanligen till full betalning.
I G A Johanssons affär gick det dock hårt till. Visserligen säger den officiella
versionen,som länstyrelsen rapporterade till Stockholm, att en glasruta i
trängseln blev intrykt,men genast betald till fulla värdet och att några askar
cigaretter försvann. Därutöver skulle inget förgripligt ha skett.
Men Folke Eriksson från Nyland berätter om vad som hände i Johanssons affär:
- Där tyckte jag dom inte gjorde riktigt, det var väl lite fult. Dom rev ner hyllern
med toalettartiklar å diverse, förstår du, å de såg ut som åskan slagit ned,
å dom hade ju reve åt sig påsar, som hade gått sönder.
Och dom tog ju så mycke dom kunde då, vet du, stoppa ner i fickern.
Sen promenera dom iväg då me stora packningar under armen och en del hade för
mycket, så dom slängde ifrån sig utefter vägen.
Jag plockade upp bland annat paket med knäckebröd och hårvatten och tvål, och det
hörde väl inte till maten heller.
Folke var bara tolv år och var aldrig själv inne i affären. »En annantordes ju
inte gå in«. Men paketen som låg utefter vägen är en handgriplig detalj, som
tyder på att Johanssons affär verkligen plundrades.
Hur som helst, på kort tid fanns inte en brödbit att uppbringa i hela Nyland.
Det var en uppsluppen, rå men hjärtlig stämning. Mitt i allvaret fanns något av en
fest över det hela.
På hotellet hade man kokat ärtsoppa och gräddat pannkakor åt demostranterna,
så långt förråden räckte. Även om det påstods att det skulle bli revolution, så var
det ju ändå torsdag. Föreståndaren på hotellet hade bara beröm att ge gästernas
goda humör.
Mjölkprisförhandlingarna med mejeriföreningen gjorde vissa framsteg. De tillkallade
bönderna kunde visserligen inte med en gång gå med på arbetarnas krav på en
sänkning av priset till 16 öre litern. Men de ställde i utsikt en sänkning och en ny
förhandlingsdag bestämdes, så att ett besked skulle kunna ges till arbetarna i
samband med de kommande förstamajdemonstrationerna.
Förhandlingarna under dagen med flottningschefen i Sandslån fick resultatet att
arbetarna fick en blygsam kompensation för dyrtiden.
Klockan var nu bortåt halv fem på eftermiddagen.
Viksten gick nu åter upp på handlare Westins balkong, för att hålla ett
slutanförande.Han manade än en gång i sitt tal till lugn och besinning och
brännmärkte tanken på att man genom plundring skulle få mer mat.
Nu var det dags för Fritz Ståhl. Han sa sig inte direkt försvara stölder. Men han
påminde om det överflöd, som de välbeställda levde i och den djupa nöd, som
samtidigt rådde.
Man munhöggs en stund. Till slut utbringade massan ett leve för både Albert Viksten
och Fritz Ståhl.
Människorna var trötta efter dagens mödor. Men hur skulle de komma hem? Bara
en liten del av demonstranterna skulle kunna få plats på det ordinarie kvällståget
kl 18.17. Det innehöll bara två personvagnar.
Huvuddelen av demonstranterna gav sig till fots hem, men en del drog sig nedåt
stationen. Ett extratåg hade ställts i utsikt.
På bangården stod ett antal öppna, tomma godsvagnar pch kolskrov, men det
fanns inget växlingslok. Hur skulle det då kunna bli ett extratåg?
Under vissa protester från järnvägspersonalen började »Skånings-Johan« och några
av hans starka kamrater att för hand växla ihop ett tågsätt godsvagnar.
Manne Larsson minns:
Det var ju så, att de skulle ha tage en bra tid för järnvägsmännen å göre de, för
dom var ju inte mer än ett par man. Banmästare Åkesson var där å så var det en
stationskarl som hette Karsl Smitterlöv, å jag vet int, om de va nå fler.
Hadar Hessel berättar:
När vi kom åter upp till stationen var demonstranterna i full färd med att växla in
vagnarna för att underlätta järnvägsmännens agerande.
Plötsligt hördes en gäll vissling. Några hundra meter norr om stationen syntes
kvällståget komma.
Demonstranterna kopplade samman godsvagnarna med kvällståget till ett enormt
tågsätt. Folk som inte fick plats på vagnarna »var oppe på taket« eller klängde på
sidorna.
Till tonerna av Internationale ger sig det 22 vagnar tunga tågsätttet i rörelse,
medan en vinande snöstorm piskar dem, som ej fått skydd inuti vagnarna.
Revolutionsdagen i Nyland var över.
|