Mera Historia
Redan för 50 000 årsedan nyttjades naturligt glas av
stenåldersfolket i Främre Asien.
Omkring 5 000 år f.Kr inleddes den första
glastillverkningen. Märkligt är att man i dagens
glasblåsarverkstad vid tillverkning av hushålls- och
prydnadsglas för hand arbetar med verktyg som i
många fall är lika gamla som glashanteringen själv, t
ex spiken, klippsaxen, pinnsaxen och bensaxen.
Glasblåsarens pipa började användas vid tiden kring
Kristi födelse.
På 400-talet e.Kr kom fönsterglaset.
De första svenska glasbruken kom till Sverige först
på 1500-talet. Glasblåsarna tog man från
Italien,
Holland och Tyskland. Först under 1700-talet fick gemene man
tillgång till enklare glasvaror, sedan
hanteringen växt ut ganska avsevärt. Under 1800-talet
skapades så en svensk glasblåsarstam, som
ganska snart nådde internationellt rykte för sin
skicklighet.
Ett glasblåsarhem: Enkla möbler i blå eller brun
färgbotten med blommor i dekorativa färger.
Köksinredningen bestod av fällbord, stolar, soffa,
långsäng och vedlår intill den öppna spisen. I
taket
var stånggungan fästad. Kakelugnar fanns mycket tidigt i
det finare rummet, där möblerna bestod av
skänk, dragkista, långsäng, bord, stolar och
reskista.
Prydnadsföremål av glas fanns det gott om, dessa gjorde
glasblåsarna åt sig själva och formade efter
egen fantasi. Det var blomvaser, blomkrukor, glaskupor och mycket
annat. Glasleksaker i form av djur
fanns det gott om i hemmen. En sak som allmänt förekom var
de sirligt vridna blomkrukspinnarna
med den flerfärgade kulan i övre ändan. Dricksglas,
muggar, tillbringare, karotter m m tillverkades
för kökets behov.
Golven var för det mesta bara och skurades rena varje
lördag. Der skedde med varmvatten, sand och
björkruska. Husmödrarna gick barfota under skurningen och
gned ruskorna fram och tillbaka på
golvet med sina bara fötter.
Husmanskosten var enkel. Korn, råg, malt, salt och en del
andra varor lämnades ut från
bruksmagasinet eller brukshandeln.
Det bryggdes stora mängder öldricka i hemmen. Varje
mästare hade ett bastant krus med öl i hyttan,
där värmen från smältdeglarna gjorde dem
både svettiga och törstiga. Många av patronerna
och
inspektorerna föraktade inte att ta sig en ordenrtlig klunk ur
glasblåsarnas krus.
Som ett slags gemensamma högtider för hela
bruksbefolkningen var barndop, bröllop, begravningar
och husförhör då det förekom extra
förplägnad och då folk var litet mera givmilda. Vid
sådana
tillfällen samlades också alltid in pengar till brykets
fattigvårdskassa.
Ungdomens nöjen var enkla. Ofta fanns det någon bland
glasblåsarna som kunde spela fiol eller
något annat instrument. Mer behövdes inte för att
kunna ställa till en lördagsbal i närheten av
bruket.
Ofta förekom då slagsmål mellan bruksungdomen och
besättningar på segelfartygen.
Det berättas att när tyskarna kom till Skönviks
glasbruk i Medelpad på 1860-talet var det som en ny
anda svepte in över samhället. De var gladlynta och
sjöng gärna under arbetet.
Under namnet "Tysken Lindberg" har en av dessa lämnat ett
varaktigt minne efter sig i hornmusikens
historia i Sundsvallsdistriktet. Han organiserade och ledde en
mässingssextett bland glasblåsarna och
just denna lilla kår blev den första hornmusiken i
distriktet, där det med tiden kom att finnas sådana
vid varje något så när ansenligt sågverk. Hans
rätta namn var Daniel Lindenberg.
Minnen från kolarnas och milornas tid
I storskogens djup lurade många faror på kolaren.
Ville det sig illa kunde han falla ned i milan och
omkomma. Därhemma gick hustrur och fästmör och gruvade
sig för att mannen skulle råka ut för
skogsrået. Man hade ju hört hur hon kunde
förvända synen på en sexhungrig kolare så att
han i det
fula trollet såg det allra grannaste fruntimmer...
Att tillverka kol vid milor i skogen är ett yrke som sedan
länge är försvunnet. Men i bl a
Dan Anderssons tid steg ännu rök från hundratals
milor. Det är inger tillfällighet att han och andra
diktare med värme och intensitet kunnat berätta om
kolarlivet som de gjort, i all den stund de själva
vaktade vid milor. Så här diktade Dan Andersson:
Jag väntar vid en stockeld medan timmarna skrida.
medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida -
den käraste, den käraste med ögon blå.
I Dan Anderssons diktning, tolkas den ensamhet som kolarna
måste uppleva i mörka kalla höstnätter
i kolarskogen. I litteraturen har smugit sig in ett visst romantiskt
skimmer kring kolningen som inte
blivit mindre med avståndet i tiden när vi nu tar yrket i
betraktande.
Kolarlivet som var sunt och friskt var även förenat med
faror. Skrönorna om hur huldror och annat
trolltyg drev sitt spel i skogarnas djup är många.
Fästmör och kolarhustrur därhemma kunde inte
känna sig allt för säkra på att pojk-vän
eller make
lämnades i fred i sin koja där långt borta i
storskogen. Skogsrået kunde inleda den ensamme i
frestelse och få honom "bortgjord". Det finns massor av
sägner kring denna del av kolarlivet.
Det fanns emellertid mera realistiska faror för kolaren. Det
hände att kolare omkom genom att under
sitt arbete ramla ned i milan och där brändes till
döds. Kolningen omfattade ett flertal moment, men
det var när kolaren skulle klappa samman stybben uppe på
milan som risken att falla igenom förelåg.
I den glödande massan inne i milan var han då
räddningslöst förlorad.
Gamla kolare brukade tala om att en mila kunde "slå".
När en mila slog berodde det på att det inne i
milan uppstått vissa gaser som vid den starka hettan
expolderade. Härvid kastades den skyddande
stybben av milan varvid luftens syre fick fritt tillträde till
milan som då fattade eld om den inte snabbt
kunde täckas på nytt.
Gamla kolare har berättat om hur kolare som befunnit sig uppe
på milan blivit kastade flera meter från
milan när den slog. Vilka skador man än ådrog sig vid
ett sådant tillfälle var man glad att inte ha fallit
ned i milan.
Varför all denna kolmilsrök över skogarna?
Varför gjorde man så mycket kol, kan man fråga
sig.
Jo, under 1800-talet, då den svenska järnhanteringen
utvecklades till verklig storindustri förbrukades
vid järnbruken enorma mängder träkol för
smältning av malmen.
Tillverkningen av träkol fick stor omfattning och beredde
arbetstillfällen inte bara åt kolare utan
också åt småbönder som fraktade kolen
från skogarna fram till bruken i sina s k kolryssar.
Milornas tid är slut och kolaryrket borta. I elektricitetens
tidevarv smälts malmen på annat sätt.
Inte sedan vi under andra världskrigets
avspärrningsår drev våra bilar med gengaskol har
kolning
varit aktuell.
En som var kvickt ur groparna och i stor skala bedrev kolmilning
under andra världskriget var ägaren
av Björkå AB, Per Hjalmar Hedberg. I
Björkå-reviren skogar anlades ugnar för träkol
och gengasved.
Och där fanns att ta av. 75 000 hektar skog och 90 kilometer
flottleder. Man kan gott tala om en
krigsindustri, en spegelvändning av industrikrisen under andra
världskriget, då sågverken fick lagra,
blåsa ner, leva på sparlåga.
Kol och gengas blev en ersättningsindustri på två
sätt. För bensinen som blev borta, men också
för de normala sysselsättningarna i Ådalens export.
Sommaren 1942 sände Arbetsförmedlingen i
Kramfors ut Riksarbetslag dvs gäng av industriarbetare som
skulle ut i skogen och hugga ihop
för folkförsörjningen.
Då och då reses och tänds en mila av någon
hembygdsförening bara för att hålla vid liv minnet
av
ett gammalt hantverk. På en del håll är det en
turistattraktion.
Den kanske förste prosaisten som gav en mera ingående
skildring av livet i ett järnbrukssamhälle
var Erik Gustav Geijer:
"Det var ett friskt leverne om vintern. Järnbruk och
nordisk vinter höra tillhopa. Dessa lågor ut
ur djup av snö, det under valv och pelare av is framforsande
vattnet, de tunga, vitt skallande
hammarslagen, som i en natur, frusen till vila, visa att
människan är vaken, senkraft och svett i
köld och drivor, kol- och tackjärnskörare i
långa rader, med rimfrost i skägget, hästarna
gnäggande med varma skyar ur näsborrarna, vimlet av folk
och bestyr; det är en tavla att se..."
Geijers dikt om "Den lille kolargossen" glömmer man inte efter det att ha läst den.
Sagorna och sägnerna kring kolningen kommer att leva kvar
länge i litteratur och konst, i
hembygdsgårdarnas samlingar och dokument.
En gammal kolare berättar att han sett skogsrået. Hon
hade varit hos honom inne i hans koja.
Men hade haft otur; inte kunnat förvända synen på
honom. Han såg att hon var ful som stryk.
Han hade nänligen fått avlösning ett par nätter
vid milan och varit hemma hos hustrun.
Skogsråets konster bet inte på honom.
Dan Andersson är väl den som bäst tolkat kolarens
liv. Om kunskap och överdådig
iakttagelseförmåga vittnar de här raderna:
Röken kväljer kvävande
våt av ångor vävande
het och stark och frän.
Kolen kallna klingande
knäppande och ringande
i höga svarta hoparna
vid de askbeströdda groparna
emellan frusna trän.
Källa:
Kvällsstunden nr 12/1995: Sven A Melin
Björkå. Ett historiereportage, Minnesskrift 100 år:
Birger Norman
Fyra berättelser från det gamla Ådalen.
Förord
Under 1800-talet, och runt sekelskiftet samt i början av
1900-talet var kykans makt
stark över bondefolket i Ådalen. Samtidigt kanske det
fanns, omedvetet, rester av en
hednisk subkultur bevarad hos befolkningen. Tron på det
övernaturliga var stark.
Det fanns synska män och kvinnor, som hade stor
förmåga att hjälpa. Kanske fanns
där kvar rester av en foklig religion parallelt med det
etablerade samhällets. Folket
levde som ett med naturen. Det vi ser som vidskepelse var en naturlig
del av deras liv.
Där möter en värld som vi har svårt att
förstå.
Längs Ådalen, liksom i hela Ångermanland, var
tron på det övernaturliga stort. De mest
omtalade och välkäda väsendena var vitterfolket, "di
osynlige". Tron på deras existens
har levat länge. Vitterfolket var en avbild, en spegelbild av
vanliga människor. Den största
skillnaden var att de var osynliga. Någon gång kunde det
likväl hända att man fick se dem.
De levde och bodde som människorna, de hade boskap, och de hade
en ofta obesvarad
längtan efter gemenskap med människorna. Många
är berättelserna om hur människorna
kommit i kontakt med vitterfolket. Här återges en enda:
"I Ådalsbyn levde på 1870-talet ett bondefolk, som
allt gick väl tillhanda förutom att en ko
i ett visst bås inte stod att binda. Man fick ta hur starka rep
som helst och knyta så väl man
ville, ändå var kon lös på morgonen. Det
besynnerliga var, att repet aldrig var avslitet, utan
träljen var uppknäppt eller repet uppknutet. Man
försökte byta om kreatur, men det kvittade,
kon i just detta bås var alltid lös på morgonen.
Så for husbondefolket till julottan en gång
och lämnade en dotter på femton år ensam hemma.
När dottern gått och stökat en stund
på morgonen, så knackade det på dörren och en
vacker flicka kom in. Dottern i gården
hade aldrig sett henne förut. Den obekanta flicka sade:
'Eftersom vi varit grannar så länge
kan du väl följa med mig hem, så får du se hur
vi har det.' I sin häpenhet svarade flickan ja,
men frågade om det var långt. 'Det är bara en liten
bit', svarade den andra flickan och så
gick de. Om en stund var de i ett så vackert rum, att flickan
aldrig hade sett dess make.
Vägghyllorna var prydda med silverbägare och slevar och
skedar. På bordet stod en kanna
och ett stort fat, allt av silver. I fatet var den allra finaste och
vitaste gröt. Den andra flickan
sade: 'Jag skulle gärna bjuda dig att äta, men vänta
en liten stund får du se hur obehaglig
matplats vi har.' I samma ögonblick fick flickan se, hur en brun
och illaluktande vätska kom
sipprande genom taket ner i grötfatet. 'Tror du att det är
bra för oss att bo här, när ni ställt
en ko rakt ovanför vårt matbord? Vi har bott här
mycket längre än ni, så ni kan gärna flytta
på kon', sade den andra flickan. Så med ens försvann
allt, flickan var hemma igen. Hon
visste inte hur det skett. När föräldrarna kom hem,
talade hon om vad hon hade sett och
hört. Då flyttade de genast kon till en annan plats i
ladugården. Sedan dess fick alla djuren
vara i fred för vittrorna."
(Ur Murbergets arkiv)
Finns det idag något kvar från denna skrockens värld?
Några exempel kan vara belysande.
Än idag händer det att människor går
över en äng där det växer blommor. Man
plockar
en prästkrage utan att närmare tänka på saken,
börjar plocka av ett krondblad i sänder
allt under det man rabbla för sig själv:
gift, ogift, gift, ogift...
Tar en blomma till, fortsätter att rabbla:
älskar, älskar inte, älskar, älskar inte...
En helt oskyldig lek men rötterna finns kvar i det gamla bondesamhällets folktro.
Det finns fortfarande unga människor som än i dag
plockar sju sorters blommor eller
fyrklöver och lägger under kudden på midsommarnatten.
Det finns beteenden som fortfarande finns kvar efter våra
förfäder utan att vi tänker
på detta. Många går inte gärna under en stege.
Lägger inte nycklarna på bordet, etc,etc.
Skrock, ja visst men det finns ett handlingsmönster som
betydde mycket för våra förfäder:
tur-otur, lycka-olycka, liv-död, osv. Detta mönster
bröt man inte i det gamla
bondesamhället.
Kap. 1
Till man och kvinna skapade Han dem
Den gamla tidens syn på kvinnan kan förefalla oss
något egendomlig. Det verkar
som om kvinnan betraktades som ett slags lägre stående
väsen som i allt skulle
vara mannen underdånig.
Människor levde dock under helt andra sociala och ekonomiska
villkor och i ett
samhälle där man utgick från helt andra
värderingar. Tankegångar från den gamla
s k hustavlan, Martin Luthers samling av bibelspråk fogat till
lilla katekesen, levde
länge kvar. Dessa bibelspråk var ordnade i tre grupper,
"stånd", och ansågs inrättade
av Gud. Ett sådant stånd var överheten vars
främste representanten var kungen, han
var "konung av Guds nåde". Ett annat sådant stånd
var äktenskapet och familjen.
Än i dag heter det i vigselritualet att "äktenskapet
är av Gud stiftat". Gud hade också
givit regler för förhållandet inom äktenskap och
familj. Det var Guds vilja att barnen
skulle lyda föräldrarna och att hustrun skulle vara mannen
underdånig. Denna form
av över- och underordning var nödvändig för att
samhället skulle fungera. "När var
och en sin syssla sköter, går det oss väl evad oss
möter".
Mannen var alltså familjens överhuvud. Han hade det
övergripande ansvaret för
familjen och att man och hustru tillsammans bildade en helhet och att
man
kompletterade varandra. Det var alltså mer en fråga om en
praktisk arbetsfördelning
än om en värdering av mannens respektive kvinnans
värde. Var och en skulle göra
det han eller hon ansågs mest skapad för. "Karlatag skall
inte blandads med
kvinnfolksgöra", hette det. Med detta som bakgrund
framväxte i trakterna av Ådalen
en nästan detaljerad uppdelning av kvinnliga och manliga
sysslor. En uppdelning som
skiljer sig i vissa avseenden från förhållandena
söderut.
Så här beskriver en besökare söderifrån mötet med norrlänningen omkring 1860:
"Hos norrlänningen finns åtskilliga vanor och bruk som är annorlunda än på andra
orter. Vilken hemmansägare söderut skulle väl avsäga sig det viktiga bestyret att
verkställa såningen. Här förrätas den av kvinnor. Dessutom deltar kvinnorna i flera
tyngre arbeten ute på fältet. De föra både lien och spaden och är behjälpliga vid
tröskning och mäld". Han tycket att "norrlandskvinnan ser bra ut. Växten är smärt,
fötterna små, gången rak och ledig". Bortklemad är hon inte. "Man ser henne ofta
i 20 till 30 graders kyla springa i livstycke och lintygsärmar mellan gårdshusen".
Hon är "företagsam, duktig och renlig", men hon är å andra sidan också "envis,
självrådig, inte sällan snar till vrede och har stark böjelse för fåfänga och grannlåt".
Det händer att de inte syr själva utan anlitar byskräddaren, "vilken t o m kan hålla
en modejournal från huvudstaden".
Så långt den stockholmske besökaren.
Intressant är en redogörelse för uppdelningen av
manligt och kvinnligt arbete som
finns i redovisningar av allmogens arbetsuppgifter som
länsmännen i bl a Ådalen
hade att avge 1764.
Kvinnan skulle sköta hushållet, det ansågs vara helt
naturligt. Männen stod
främmande för detta arbete. Länsmannen i
Sollefteå angav: "Hushållssysslorna är
något, som jag inte så noga kan specificera."
Kvinnan skulle ta ansvar för boskapen och ladugården.
Mannen ansvarade för hästen
och stallet. Till boskapen räknades fåren. I maj
släpptes dessa ut på sommarbete
i skogen.
Tore Nordlander berättar om en familj som var bland de
fattigaste av alla fattiga.
Trots sin fattigdom röstade de på högerpartiet. "Dom
hade läst och tolkat bibeln så,
att getterna på den ytterst dagen skulle vara på den
vänstra sidan och fåren på den
högra. De hade hört att socialdemokraterna och
vänstern hörde ihop, därför skulle det
vara bättre att rösta på högern och komma i lag
med fåren."
Andra kvinnoarbeten var att bereda hampa och lin. Den "mjuka"
delen av slöjden,
spinna, väva, sticka, sy och brodera etc. Brygd och bakning
sköttes alltid av kvinnor,
männen ansågs inte renliga nog. En kvinna kunde harva men
aldrig plöja. Kvinnorna
hjälpte till med höbärgningen och skörden.
Både män och kvinnor kunde så, men lin
skulle alltid sås av en kvinna. Kvinnan hade att ombesörja
allt som hörde hushållet till.
Det gällde inte bara mat och dryck, sömnad och
städning, hon skulle också ha allehanda huskurer
till hands om någon blev sjuk. Många kunskaper gick i arv
från mor till dotter i generationer.
Männen slöjdade och smidde. Slöjden utgjordes ofta
av bruksföremål. Man har på ett
effektfullt sätt utnyttjat materialets skiftningar, inte minst
vad det gäller näver. Föremål
av trä målades nästan alltid. Ett omålat
föremål ansågs tyda på fattigdom.
Denna beskrivning av kvinnligt och manligt arbete är
från 1760-talet. Förhållandena torde
dock ha förblivit i stort sett oförändrade,
åtminstone ytterliggare drygt hundra år.
Kap. 2
Ungdom, kärlek och frieri
En vacker midsommardag vigdes pojken och flickan till man och
hustru.
Men dessförinnan hade mycket skett. Konfirmationen och den
första nattvardsgången.
Det var högtidligt. Han bar svart kostym och hon bar lång,
svart klänning. De var då
de båda på allvar togs upp i de vuxnas krets.
Skolgången minns de. Hur kallt det var i
skolsalen på morgonen, innan de fått eld i den stora
svarta kaminen. De hade ibland fått
sitta våta om fötterna hela dagen sedan de gått i
den djupa snön. Men skriva, läsa och
räkna hade de lärt sig.
Många flickor drömde om att bli lärarinna. Men ofta
fanns det inte pengar för studier.
Tidigt hade de fått börja arbeta, flickan och pojken.
Semester, det ordet hade de aldrig
hört, och ledig hade de bara haft någon dag under
hösten. Pojken hade ett bestående
minne. Det var från de dagarna då han exercerade
beväring (lumpen) i hela femton
dagar. Beväringsinrättningen hade kommit redan 1812.
Mötesplatsen var först Graninge,
sedan blev det Sånga Mo och slutligen 1988 Sollefteå.
Allt var inte bara bekymmer och arbete. Det fanns nöjen
också. Richard Sjödin från Junsele,
född 1898, berättar att han arbetade i skogen hela veckan.
På lördag kom han hem till byn.
Så fort han ätit bytte han kläder. Sedan kunde han
tillsammans med byns övriga ungdom
gå till dans en hel mil bort. När han närmade sig
festplatsen gömde han vardagsskorna
under en buske och tog på sig söndagsskorna. Sedan blev
det dans långt in på natten till
musik av fiol eller dragspel. Munspel kunde också duga. Ibland
fanns inte någon musik alls.
Då dansade alla medan de trallade och sjöng.
De flesta var nyfikna på vem som skulle bli deras
tillkommande. Särskilt flickorna hade
många knep att lista ut detta. Ett välkänt knep som
lever kvar i vår tid var att på
midsommaraftonen lägga sju sorters blommor under kudden.
Från Bjärtrå berättas att det gick lika bra
med fyrklöver. En flicka hade just fyrklöver under
kudden. Hon drömde så intensivt om den pojken hon var
förtjust i att denne vaknade mitt
i natten och var svettig och sjuk. Det gick dock strax över och
visst blev det just de två.
Man skulle heller inte bli förvånad om man en
julkväll fick se en flicka som oavvänt satt
och stirrade på två glas brännvin. Om hon
väntade tillräckligt länge skulle den yngling som
hon sedan skulle gifta sig med komma och skåla. Det trodde i
varje fall flickan.
Pojkarna uppvaktade flickorna på olika sätt bl a genom
vad man kallade nattfrieri. Ibland
sökte en ensam pojke sent på kvällen upp den flicka
han gärna ville träffa. På landsbygden
stod alla dörrar öppna och det var ganska enkelt för
pojken att tyst och osedd smyga sig
in i dunklet. Det gällde ju att inte väcka någon.
Ibland kunde dock förargliga misstag uppstå.
Den kärlekskranke yngligen kanske hamnade i fel säng.
På andra håll samlades alla byns pojkar och gick
från hus till hus där det bodde flickor.
Vid dessa kollektiva nattfrierier var det inte fråga om
tystnad, smygande eller försynthet.
Högljutt och stojande klampade pojkarna in. Man stannade en
stund och sedan gick man
till nästa gård. Visst hände det att någon
pojke hade svårt att slita sig loss och föredrog att
stanna kvar.
Man har också framhållit att det fanns oskrivna lagar
för nattfrieriet, t ex hur mycket kläder
man fick ta av sig. Något mera lössläppt sexuellt
umgänge förekom inte, det förhindrades av
den sociala kontrollen som såg och hörde allt.
Ett tecken på att man var fästfolk var att ge en
fästmansgåva. Den skulle helst på ett naturligt
sätt kunna ses av andra, när den användes. Vanligt var
det med klappträ, mangelbräden och
rockhuvuden. Gåvan borde inte ha någon skarp egg eller
liknande ansågs man i Ådalen.
Då fanns det risk att lyckan kunde trasas sönder.
Flickornas gåvor var ofta mer personliga. Det sista man gav
före giftemålet var en vackert
broderad skjorta, brudgumsskjortan.Det sägs att en sådan
skjorta bara användes två gånger,
första gången när pojken var brudgum, och sista
gången när han bereddes för sin sista färd.
Så småningom kom frieriet. Ofta klarade väl
ungdomarna detta på egen hand, utan
inblandning utifrån. Men det var inte alltid så enkelt.
Tore Nordlander berättar:
"Det var aldrig så noga då de skulle gifta sig. Det var
föräldrarna som bestämde, om dom
gilla varann hade mindre betydelse. Jag minns en som skulle gifta
sig. Han fick inte den han
gillade. Vet ni vad han gjorde? På bröllopsnatten rymde
han från den han gift sig med och
gick till den han tyckte om. Hon var för simpel hon, så
henne fick han inte ta. Det skulle vara
pengar, det var alltihop det. Så bara för att hålla
ihop förmögenheten gifte sig många med
sina egna kusiner. Då spriddes inte det dom hade vind för
våg. Det var en bidragande orsak
till att utbölingar, som bara skulle luras, aldrig kom in i
släkten. Och det var ju bra ur många
synvinklar det. Men därigenom vart det en klasskillnad. Dom som
var fattiga kom aldrig upp
för det fanns ingen rik att gifta sig med. Och dom som var rika
gifte ju sig med sina gelikar."
Paul Lundin från Ådal-Liden berätta att det var
vanligt att skicka en eller två bönemän till den
tilltänkta brudens föräldrar.
Det hände också att ungdomarna var "tvungna" att gifta
sig. Tvånget bestod i att de väntade barn.
Ibland blev väl dessa ältenskap lika lyckliga som alla
andra. Men om föräldrarna ansåg
att det var ett dåligt parti kunde det hända att pojken
eller flickan blev förskjuten hemifrån
och barndomshemmets dörrar blev för alltid stängda
för dem.
Det fanns flickor som blev med barn men där fadern var
"okänd". I bästa fall tog föräldrarna
hand om barnet, i andra fall måste den stackars flickan
försöka klara sig helt på egen hand.
"Men på männen fick aldrig någon skugga falla".
När de unga tu skulle gifta ansågs det vara mycket
viktigt att bruden var jungfru, alltså
inte hade gjort någon sexuell debut. Endast en "orörd"
kvinna fick bära brudkronan. Skulle
det visa sig att någon med orätt burit kronan kunde hon
få böta för detta. Det påstås dock
att även en "kränkt" brud kunde få möjlighet att
bära kronan om hon skänkte en gåva till kyrkan.
Efter vigseln följde sedan bröllopsfestligheterna som
ibland kunde var i dagarna tre.
Kap. 3
När lillan kom till jorden
Det ligger ett torp mitt inne i skogen. Det är numera
övergivet. Björk och sly återtar de
tegar som en gång gav skörd och bröd. Huset har
börjat förfalla. Det är tyst runt torpet.
Skogen återerövrar vad människan med svett och
möda röjt.
För omkring hundra år sedan var här liv och
rörelse. Mor och far bodde här med sina
tolv barn. Der var många, tycker vi i dag, men det är
långt ifrån säkert att alla nådde
vuxen ålder. I Härnösand under senare delen av
1800-talet, dog vart fjärde barn i
späd ålder. Min farfar Johan Söderlund, 1868-1950,
Skog sn, hade 10 syskon.
7 av syskonen dog under första halvåret.
Det hände att spädbarnen kvävdes till döds.
För att hålla värmen i den ofta kalla stugan
låg småbarnen länge i samma trånga, smala
säng som modern. Olyckan var då lätt
framme. Denna dödsorsak ansågs vara så naturlig att
den inte krävde någon speciell
undersökning. Det räkte med en anteckning i kyrkboken
"Kvävd". Från Gålsjöbruk
berättas att den siste brukspatronen hade sexton barn. Av dessa
nådde endast nio
vuxen ålder.
Det var en olycka för en kvinna att inte få barn, det
stod till och med i den Heliga Skrift.
I Moseboken hade man läst om Sara och Hagar, i evangeliet om
Elisabeth som var
kommen till hög ålder och var ofruktsam. Men det fanns
bot, det visste de gamla och kloka.
Man skulle ta en rejäl käpp. Med den slog man först en
orm och därefter slog man med samma
käpp ordentligt kvinnan där bak. Å andra sidan fick
inte barnen komma alltför tätt. Därför skulle
man aldrig vagga en tom vagga, det kunde framkalla graviditet. Det
fanns vissa möjligheter att
själv bestämma barnets kön. Stod den
äktenskapliga sängen längs med golvtiljorna blev det
en
pojke, stod den tvärs över blev det en flicka.
Trots att man fick många barn var det alltid högtid i
stugan var gång ett barn kom till världen.
Ett barn var utsatt för många faror.Så länge
man hade den öppna härden fanns en ständig
risk att barnet skulle få brännskador. Därför
satt man ofta barnen i en barnstol som med
kraftiga rep hängdes i en krok i taket. Barnet satt tryggt och
skönt och kunde gunga fram
och tillbaka, skyddat inte bara för elden utan också
från det iskalla golvet.
Barnen skulle döpas så fort det var möjligt.
Före dopet var barnet utlämnat åt mörkrets
och ondskans makter. Vid dopet skulle det finnas faddrar, helst
två par: storgudmor och
storgudfar samt lillgudmor och lillgudfar. Om båda
föräldrarna avled skulle faddrarna ta
hand om barnet.
Både pojkar och flickor hade i allmänhet kolt ända
tills de började skolan. Vidare hade de
livstycke och hemstickade grova strumpor. Alla kläder gjordes
på gården, och gick nästa
alltid i arv. Det förekom att barnen fick turas om att gå
ut eftersom inte kläderna räckte till.
Skor tillverkades oftast av den vandrande byskomakaren, ibland med
hjälp av ganska enkla
verktyg. Eftersom skor oftast gick i arv var man inte så noga
med passformen.
Hade man bra ställt kunde barnen få klä om till
söndagarna. Flickorna hade halvlånga
klänningar och pojkarna ståtade i sjömanskostym.
I de högre kretsarna förekom det ren klälyx. Det
berättas om en flicka från Holms säteri
att hon skulle på sitt unga livs första bal. Den ägde
rum på Gåsljö bruk. Flickan var så
finklädd, att hon inte tordes sitta i vagnen utan stod upp hela
vägen.
Lekplatser fanns det gott om. Men man hade stränga order att
inte gå för långt in i skogen
eller alltför nära älven. Hade man ändå
trots allt ha gjort detta, började man på
hemvägen
fundera över hur mottagandet kunde tänkas bli. Med
hjälp en prästkrage kunde man
förutsäga det genom att plocka av ett kronblad i
sänder, allt under det man rabblade:
"Olåt, golåt, smörgåsa, risbasta".
Redan i 10-11-årsåldern fick barnen börja arbeta
vid bruken och sågverken. De utnyttjades
på ett närmast omänskligt sätt.
Ändå fanns det tid för lek. De vanligaste
leksakerna var mycket enkla. Kottar och pinnar
blev olika slags djur. En barkbit blev ett gungande skepp. Pojkarnas
favoritleksak var hästen.
Den kunde vara stor eller liten, grovt tillyxad eller elegant snidad.
Flickornas käraste leksak
var en docka. Ofta var det en enkel trasdocka, men det kunde
också vara en fin docka med
huvud av porslin, och kanske hade den till och med fingrar och
tår.
En del lekar förekommer än i dag, såsom att hoppa
hage eller spela kula.
När man lekte "Kurra gömma" (kure jymme) valde man ut den
som först skulle stå och
sedan leta genom att ställa upp sig i en ring och läsa
följande:
Arnika,
drarnika
fika toka
bonden snoka
fick jag se
hästen grå
sal uppå
vippa, vappa
källa trappa
brunn slut,
knäpp ut,
Den som denna domen faller på
måste ut för knuten gå och stå.
Kap. 4
På ålderns höst
Många levde hela sitt liv på samma gård.
När krafterna började avta kunde den yngre
generationen ta över. De gamla kom att leva på "undantag".
I allmänhet skrevs ett regelrätt
kontrakt, "födorådsförmån". De gamla fick bo
kvar på gården endera i huset eller i en
liten stuga på gården. Detta sätt att bereda de
gamla drägliga förhållanden hade givitvis
många fördelar. De slapp den stora psykiska
påfrestningen det måste innebära att vid
hög
ålder byta miljö. Man kunde hjälpa till med
gårdens sysslor och passa barnen. Gamla vanor
och bruk fördes vidare från släkte till släkte.
Med det fanns också nackdelar. Många gamla
hade svårt att släppa ansvaret. De unga kom i en
svår situation och måste ofta ta hänsyn.
Den unga hustrun kunde få en svår ställning.
En samtida anmärker:
"I allmänhet är det gårdsägarens son eller
måg som övertar ansvaret för gården.
Därigenom
uppkommer förr eller senare det olyckliga
förhållandet att de äldre blir en börda för
de yngre.
Kärleken dem emellan försvinner och det som borde
utgöra samhällets innersta rot
undergrävs och förstörs."
Här ett födorådskontrakt från 1850-talet:
"Till födorådsförmån för vår övriga livstid vilja vi undertecknade oss förbehålla:
Till husrum i vår livstid förbehålles salen och förstugukammaren, mindre herberget,
rum i bryggstugan vid bryggning och bakning och dylika tillfällen, del i badstuga
och fähuset, fårhuset avtages enskilt. 5 tunnor korn av ren säd, en tunna råg som
allt höstetiden av logen levereras. Även förbehålles att för nästkommande år skörda
till rågsvedjan 6 tunnor potatis årligen, 1/2 tunna kålrötter, dito 3 kannor linfröutsäde
som utsås å försvarligt land. 1 mark humle, föda för en ko och tvenne får, som
försvarligen skötas och ansas, 7 famnar granved, 1 famn björk i vedlidret uppsatt.
Skjuts till och från kyrkan, kvarn och andra förefallande behov. Allt årligen. När
endera av oss makar med döden avgår förfaller hälvten av ovan nämnda födoråd
undantagandes födan för kon, som kommer att stå fast till bådas avgång."
De gamlingar som inte hade några pengar men som
ändå kunde sköta sig själva fick "gå
på roten". De gick alltså från gård till
gård i en fastställd ordning.
Den som inte kunde ta vara på sig själv eller gå
från gård till gård placerades på
fattighuset.
Ofta försökte man inom socknen ordna
förhållandena men ibland hände det att
sparsamhetsivern
tog överhanden. Tore Nordlander berättar:
"Samhället var ju så funtat att var och en skulle reda sig själv på egen hand. Men det
fanns ju ändå någon slags fattigvård, men hur den var går inte att tala om. Jag minns att
kommunen hade slagit upp en gård. Nu är den riven för länge sedan. Men den var inte
bättre gjord än då katta sprang upp på vinden kom hon ner genom mellantaket. Det var
inte något tak utan dom hade bara haft några bräder och spännt pappen över."
Här följer en gammal kungörelse:
"Efterlysning: Fattighjonet Sara Greta Rets, som natten till den 29 nästlidne April
aflägsnat sig från det ställe inom Rumskulla socken, där hon blivit anvisad plats.
Rets är 40 år gammal, medelstor till växten, bleklagd, enögd, döv och talar illa
samt i hafvande tillstånd. Och torde, därest hon anträffas, till Rumskulla socken
återföras. 12 maj 1883"
Förr i världen levde man med naturen på ett annat
sätt än nu. Födelse och död var något
naturligt,
något som man inte dolde och skyggade inför.
Det berättas att det hörde till god sed att alltid ha virke
färdigt och i beredskap för en kista.
Ofta hade man redan snickrat en som stod i "snickarboa". Man kunde
provligga i sin egen
kista.
Ibland kunde det vara lång väg till kyrkan och
kyrkogården. När det hade varit dödsfall och
kistan skulle fraktas dit måste man ibland stanna och vila. Med
tiden blev det vanligt att
stanna vid en bestämd plats, såsom vid en "liktall",
där initialerna på den döde inristades.
Allteftersom liktallarna blåste ner eller torkade bort valde
man nya.
Begravningen var ofta hela byns angelägenhet. De flesta ville
hedra den bortgångnes
minne genom att följa honom eller henne på den sista
färden. Begravningen var en mycket
stor högtid. Det var sed att då få
begravningskaramell med sig hem, till barnens stora
förtjusning.
Sederna var många och omständiga.
Källa:
Maj-Britt Kristiansson: Hantverk och tradition i Ådalen
Tore Nordlander, Överlännes
Skogs gamla kyrkböcker
Nordiska museets handlingar nr 65
Ångermanlands hembygdsförenings årsbok 1939
Paul Lundin, Näsåker
Richard Sjödin, Junsele
Hulda Sjölander, Sollefteå
Alvar Fridlund
Ester Bergqvist, Nora
Gustaf Selinder, Näsåker
Murbergets arkiv
Angerman, Ångermanlands Hembygdförenings tidning. 2-01
Preludium
Norrstigen - ett uttrycksfullt ord från heden tid, beskriver
var man skulle färdas och i vilken
riktning färden gick, när man på 1200 och 1300-tal
skulle ta sig från Mälardalens relativa
tätbebyggelse upp till de glesbebodda trakterna efter den norra
kusten. Dagsturernas längd
var ganska begränsad. Det tog år innan gästgiveriet
kom till, men man kan spåra både plats, tid
och ägare till sekelskiftet 1700. Så föreskrivs att
"Nödige hus för wägfarande såsom Sahl eller
Giästestugu med sine kamrar, Stall och Wagnslider dem
Giästgifwaren efter Lag och Husesyns
Ordningen ut rätt stånd hålla bör".
-----------------------
På historisk mark. En vandring på Norrstigen sommaren 2003
I tidningen Ångermanland kunde man sommaren 2003 läsa
om en lärare på Torroms skola i Nora
som vandrat en sträcka på Norrstigen med sina elever.
Varje sommar sedan några år tillbaka har
han med nya elever vandrat en sträcka på Norrstigen i
närheten av Nordviks Lantbruksgymnasium.
I samband med en släktträff 11-13 Juli 2003, på
Utviks Gården i Nora, fick jag möjlighet att vandra
en sträcka på denna historiska väg, "Norrstigen".
På denna väg har många kända personer
färdats.
Jag lämnade Utviks gården och gick ut till gamla
landsvägen som förbinder Nyadal-Nordvik och
Nora kyrka. Där kom jag i samspråk med Sten Melander,
boende i trakten, som hade mycket att
berätta om bl a Norrstigen. Han föreslog att jag skulle
gå mot söder och upp mot Utviks gamla
skola där det också en gång varit en barnkoloni.
Efter att ha lämnat landsvägen vid vägskylten "Utvik"
tar jag sedan till vänster. Först en
tillfartsväg som leder till några boende i trakten.
Så bär vägen utför en brant backe ner till
en
vacker "däld". Därefter en lång backe som leder upp
mot Utviks gamla skola. Så var nog den gamla
Norrstigen på många ställen. "Backe upp och backe
ner". Vägen smalnar av och blir knappt en
byväg ämnat för häst och kärra. Känslan
av en mycket gamal väg infinner sig.
Väl framme vid Utviks skolan finner jag 1/2 milsstenen med dess
postament i ett alldeles perfekt
skick. Efter en stunds betraktande vänder jag åter mot
gamla landsvägen och går en sväng mot
Nordvikshållet.
När man åker från Utvik bilvägen mot
Nordvik, syns Norrstigen mycket tydligt parallellt med
bilvägen till vänster upp mot skogsbrynet. Den bildar en
terrassliknande upphöjning.
Sten Melander berättar att han brukar slå en del av Norrstigen med en lie så att den inte växer igen.
Upplevelsen att gå på Norrstigen var enorm.
Varför får inte fler möjligheten att gå
på Norrstigen.
Sten Melander berättar att det kommit busslaster med folk som
vandrat på Norrstigen.
Men, varför skyltar inte någon upp Norrstigen när den
är så lättillgänglig att nå. Börja
vid 1/4
milsstenen vid Nordviks Lantbruksgymnasium och skylta mot Utviks
gamla skola där 1/2
milsstenen står.
Något för Nora Hembygdsförening?
När ärkebiskop Nils Allesson den 29 dec. 1302 rastade
vid Segersta kyrka, gav han uttryck för sitt
missnöje med den besvärliga färd han hade bakom sig.
Han hade just passerat den dystra Ödmorden,
där det endast fanns några förfallna skjul för
de vägfarande att taga in i.
Vid Norrala, där kungsgården "Hög längst i söder" låg, talade Gustav Vasa till hälsingarna 1521.
I slutet av 1600-talet gjorde Karl XI, som var en resande och
inspekterande kung, åtminstone
två norrlandsresor varav den ena följde Norrstigen
ända upp till Torneå.
Carl von Linné gjorde sin berömda forskningsresa,
Lapplandsresan, 1732, då 25 år, ensam och
mest till fots, klädd i skinnbyxor och grova kängor.
Reseskildringen, lter lapponicum, har blivit
en litterär klassiker. "Så snart jag kom in uti
Ångermanland, strax begynte på landsvägen stora
och djupa backar visa sig, att man med möda tordes rida
nedför dem. - Vart jag mig vände, sågs
ej annat än höga berg." Bergen, skriver han också,
förhindrar "det behagliga västanvädret" och
skogen "sunnanvädret att här få spela".
Norrstigen var den väg som Abraham Hülphers
färdades på sin Norrländska resa 1758. Under
resan skrev han dagbok som han 20 år senare gav ut i tryck.
Dagboken är en intressant och
roande läsning över stort och smått,
klädesdräkter och levnadsvanor, orglar och kyrkklockor,
handel och samfärdsel. Se: En resa
efter Norrstigen
74 år senare, 1832, gjorde professor Johan Wilhelm
Zetterstedt en resa ända från Lund via
Stockholm till Umeå och tillbaka igen. Hans ärende var att
berätta om Umeå Lappmark,
och liksom Hülphers skrev han dagbok.
Bayard Taylor från England besöker Sverige 1857. Han
reser vintertid och skriver en reseskildring
"Nordisk resa, Sommar- och vinterbilder från Sverig, Lappland
och Norrige". Där skildrar han bl a
övernattningen i Weda och färden över
Ångermanaån.
Norrstigen i historiskt perspektiv
Hälsingelagen, Kungsgårdar och Norrstigen
På den tiden då allt svenskt land i norr
tillhörde det stora ärkestiftet Uppsala, var landet i norr
till
stora delar glest bebyggt. Kulturbygderna låg som små
öar i stora skogsområden. Minnen av
dessa obebodda ödemarker har vi i gränsskogarna
Ödmorden, Årskogen och Krångeskogen.
Ödmorden = Ödmården, är gammal benämning
på skogstrakterna i norra Gästrikland och södra
Hälsingland. Årskogen, gränstrakterna
Hälsingland och Medelpad. Krångeskogen, Medelpad och
Ängermanland. Skuleskogen, delar Ångermanland i
"sunnanskogs" eller "frammanskogs" och
"nordanskogs". Trots dessa skogar fanns det täta och
långväga förbindelser. Det framgår av
fornfynden. Redan tidigt fanns det färdevägar (ridstigar)
längs norrlandskusten och i älvdalarna.
Hälsingland var ursprungligen namn på hela området
norr om Ödmården (Stor-Hälsingland).
Det nuvarande Hälsingland framträdde på
1300-talet.
När en väg längs norrlandskusten för första
gången träder fram i historiens ljus, heter den
Norrstigen och sträcker sig från Ödmorden i
söder till Skuleberget i norr. Vi hör för
första
talas om den i Hälsingelagen 1374.
Så här säger Hälsingelagen: "Om
skjutsgärd och Uppsala öd.
Så skola hälsingarna hålla väg genom snön
och göra skjutsning. Vid Mårdbäck skola de
möta
med åtta hästar för skjuts och med tio, om man skall
göra väg. På återfärden skola de
följa
konungens foror till Hamrånger. Inne i landet skall det vara
så, som gammalt och fornt har varit:
Norrstigen till Njurunda, därifrån till Selånger,
därifrån till Alnö, så till Hässjö,
så till Älgsjö. Sedan
taga ångermanlänningarna vid och svara för
färden tillbaka till Selånger. I skjutsgärdet är
ingen
fritagen. Bönderna må själva lika dela
skjutsgärden sig emellan i varje skeppslag. Dessa äro
Uppsala öd: Hög längst i söder, Hög i
Sunded, Hög på Norrstigen, Näs i Selånger,
Norrstige i
Säbrå, och Kutby. Dessa gårdar må ingen byta
eller sälja från kronan, ej heller något som
hör till dem".
Här är Norrstigen för första gången
nämnd, och vi får veta dess sträckning ganska
väl.
Hälsingelagen handlar om vinterfärder, eftersom konumgens
skatt forslades om vintern.
Sommarvägen gick något annorlunda. Vidare talar
Hälsingelagen om, var kungsgårdarna låg.
Kungsgårdarna sammanfattas under namnet Uppsala öd. Flera
av dem heter Hög, och det innebär,
att de voro förlagda vid de sedan heden tid nedärvda
tingshögarna, ofta gamla gravhögar. Det
nuvarande Hälsingland var indelat i tredingar med var sin
kungsgård. Den sydligaste tredingen,
det gamla Alir, hade sin kungsgård i Norrala, och den hette i
Hälsingelagen "Hög längst i söder".
De båda andra kungsgårdarna var "Hög i Sunded" (vid
Högs kyrka strax norr om Hälsingtuna
kyrka) och "Hög på Norrstigen (= kungsgården i
Jättendal). Medelpads kungsgård var "Näs i
Selånger", som också kallad Kungsnäs. I
Ångermanland fanns det två kungsgårdar, "Norrstig
i
Säbrå" och "Kutby", dvs. kungsgården i
Bjärtrå. Norrstigen torde ha passerat alla dessa
kungsgårdar utom Kutby. Förbi Kutby gick däremot
Ridvägen-Östra Ådalsvägen.
Gästgiverier, Skjutsverksamhet, Vägar, Milstenar, Respass och Avrättningsplatser
Norrstigen visade var man skulle färdas och i vilken riktning
färden gick, när man på 1200
och 1300-tal skulle ta sig från Mälardalens relativa
tätbebyggelse upp till de glesbebodda
trakterna efter den norra kusten. Även om den användes
endast av ett fåtal; biskopar, fogdar
och andra av Kunungens tjänstemän, så ansågs
den dock så viktig, att den skulle lagfästas
i Hälsingelagen, vars jurisdiktion omfattade även
landskapen Medelpad och Ångermanland.
Några citat ur denna ger en viss uppfattning om innehåll
och avsikt.
"Så skola hälsingarna hålla väg genom
snön och göra skjutsning."
"Inne i landet skall det vara så, som gammalt och fornt har
varit. Norrstigen till Njurunda,
därifrån till Selånger, därifrån till
Alnö, så till Hässjö, så till
Älgsjö."
"Bönderna må själva lika dela skjutsgärden sig
emellan i varje skeppslag."
Här är det alltså frågan om en
vinterväg. som i möjligaste mån använde sig av
isen på de
frusna vattendragen, som fanns i hela kustområdet.
Böndernas skyldighet att såväl bygga
som underhålla transportlederna stadsfästes också.
På vissa sträckor fanns alternativa leder,
antingen för gång eller båtfart men efter hand som
Norrstigen blev åretruntväg utvecklades
den till den led, som senare fick karaktären av först
ridstig och senare in på 1600-talet dålig
kärrväg. Sommarvägen, som senare blev
"Landsvägen" har med all säkerhet funnnits redan
på 1500-talet, dock inte som väg i vår mening utan i
bästa fall som gång och ridstig.
Vinterresor med häst och släde var nog genomförbara,
men hjulfordon fanns inte
då på våra breddgrader.
I landets södra delar, hade nu Sverige börjat bli en
stat, ett rike med kungamakt,
skatteindrivare, ämbetsmän, prästerskap, krig och
soldater. Resandet hade ökat och begreppet
våldgästning nått sådan omfattning att det
blivit en plåga för den ickeresande bondeklassen.
I de nordliga glesbygdslandskapen var inte natthärbärget
den tunga bördan, här betydde det
långväga skjutsandet mer av ohägn och besvär
för bonden.
Axel Oxenstierna - rikskansler och rikshushållare var
stöttepelaren i det Sverige som började
växa fran som en stormakt i Europa. Ständiga
skärmytslingar med Danmark och deltagande
i det trettioåriga kriget krävde statlig organisation och
administration och ett uppbåd av soldater,
som orsakade ökade inrikes transporter och resande.
Klagomål från bönderna över ökade
pålagor gav resultat i ståndsriksdagen och år 1633
utkom Förordning "Om Skiutzninngar
sampt Tawernor och Gästgifware åå Landet". Den
reglerade den s k kronoskjutsen och
något senare (1644) kom så den viktiga "Krogare och
Gästgifware Ordningh", som i princip
gällde ända in på 1800-talet, den utkom i en
något modernare tappning i1734 års
"Gästgifwareordning".
Ur 1734 år Gästgivarförordning kan följande
läsas:
35 genomarbetade paragrafer om stort och smått, om vad man
får och inte får göra, om brott
mot lagen och böter därför, om ansvar för
tjänstefolk och förbud för barnarbete, om hästar
och
vagnar, om mat och dryck, om halm och hö. om allt som i en
modern terminologi kann kallas
infrastruktur. Lagen visar samhällets uppfatning av hur resandet
skulle gå till och med lite
fantasi kan man måla upp en situation på en
gästgivargård eller i en brant backe där två
vagnar
ska mötas. Några citat ur lagen.
"nödige gästgivargårdar skola vara ej längre
från varandra än två mil... med nödige hus
för
vägfarande, såsom sal eller gäststuga med sina
kamrar, stall och vagnslider."
Ett gästgiveri skulle bestå av en våning för
adel, en för annat hederligt folk och en för gement
sällskap.
Stallen skulle vara stora.
Till normal standard hörde också att kunna
tillhandahålla "nödige Sängkläder, Linne,
Bordtyg och
annat Husgeråd samt Lius och Wed, Mat, enkelt och dubbelt
Brännevin, Öl och Swagöj jämte Hafra,
Hö och Halm för Hästarne". Kostnaden för dessa
tjänster skulle sättas upp i matsalen eller
gäststugan
och taxan skulle godkännas av landshövdingen varje år
vid tid för Mickelsmäss. Men förordningen
ställer också krav på resenären. "Gör
Gäst wåld med sår, blånad eller blodvite
å Gästgivaren eller hans
hjon, have brutir edsöre och ware ogilt alt det han i samma
gärning får. Slår wåld Gäst dem
annorledes
eller kallar dem oqvädinsord ligge det alt i tweböte. Samma
lag ware där Gästgifwaren eller hans hjon
sådan gärning göra å gäst eller hans
hjon". Lagtexten ger en god inblick i tidens sedvänjor.
"Landsväg bör läggas där det tarvas och
landshövdingen låta rannsaka varest den jämnast
och genast göras kan. Landsvägen skall vara tio alnar bred,
men väg till ting, kyrka eller
kvarn sex alnar."
"Vid vaeje hel mil bör uppsättas Stolpar eller stora Stenar
och mindre vid varje halv och
fjärdedels, varå miltalet utmärkt är."
"Vinterväg över sjöar och mossar skall varje by
för sina ägor utstaka, där isen starkast och
minsta fara är."
"På sön och högtidsdagar tillåtes ingen under
gudstjänsten att anträda resor till sjöss eller
lands."
Dessutom utfärdade K.B.(Kungl. Maj:ts Befallningshavande,
Landshövdingen) egna
förordningar, som innebar ännu fler restriktioner. Varje
gästgiveri skulle föra dagbok, där alla
resenärer skulle skriva in sig, tala om varifrån man kom
och vart man skulle resa, hur många hästar
man behövde och till slut eventuella anmärkningar eller
klagomål. Reste man utanför länet skulle
man dessutom kunna uppvisa ett respass, som utfärdats av
K.B.
Med tanke på att reshastigheten inte var större än
6-7 mil per dag sommartid, kanske något mer
under vinterföret, tänkte man sig nog för innan man
gav sig ut på långfärd. Det var många
hinder
och uppoffringar som skulle klars av.
Härnösan - Stockholm tur och retur tog två veckor!
Respass krävdes för resor utom länet. Den
länsindelning som skedde 1811 reducerade länet
till landskapen Medelpad och Ångermanlan och det innebar att de
flesta resor av någon längd
skulle förberedas med passanskaffning. Det var en procedur i tre
steg. Först fick man gå till
prästen och få ett intyg.
Med det papperet i fickan gick man till kronolänsman och talade
om för honom vart man skulle
resa när det skulle ske. Och kanske inte minst viktigast
ändamålet med resan. Med det intyget,
där en civil myndighetsperson vidimerat den kyrkliga
uppfattningen om vederbörande, kunde
man sedan få ut själva respasset hos länsmyndigheten
och med det hade man rättighet att mot
betalning utnyttja gästgiverier och hållskjutsar och
bedriva viss handel på marknader och andra
platser som inte var förbjudna. Passtvånget upphörde
1860.
Gästgivare förde alltså dagbok över hur
många skjutsar och hästar, som användes och denna
skulle
sedan in till K.B. för kontroll. Dessa finns bevarade på
landsarkivet i Härnösand. Man har gjort en
beräkning att det var ca 10 skjutsar per dag som trafikerade
Norrstigen i mitten av 1800-talet. Även
om man teoretiskt fördubblar det värdet med hänsyn
till att ekipagen tomma skulle hem igen så blir
det inte någon större trängsel på vägen.
Några av de viktigaste paragraferna gällde just
vägar och gästgivargårdar och det betydde
för Norrlands del att den upptrampade och på sina
ställen byggda "Norrstigen" fick status
av landsväg med de krav man ställde på en sådan
och med det ansvar som Kronan samtidigt
tog för byggnad och underhåll.
Vägen kom till med 10 alnars bredd och det anlades
gästgivargårdar på varannan mil.
10 alnar motsvarar 6 m och den bredden bestämdes för att
två vagnar skulle kunna mötas.
Två mil mellen gästgivargårdarna kom till med tanke
på hästen. Hästen skulle ju också tillbaka
igen, och fick därför gå eller småspringa i
fyra mil innan den gjort sitt dagsverke. För att inte
plåga den mer än nödvändigt bestämdes
också att man inte fick köra fortare än att det
tog
1 1/2 timme att köra 1 mil, d v s 7 km/tim.
I mitten av 1600-talet hade Medelpad och Ångermanland en
befolkning på ca 15.000.
Sveriges totala folkmängd bedömdes då till en dryg
miljon. Härnösand var ett litet fiskeläge
och Sundsvall hade nyligen fått sina statsrättigheter.
Majoriteten av befolkningen var bönder,
som arbetade på hemmaplan och aldrig eller mycket sällan
hade anledning att resa hemifrån.
Resorna utgjordes nog liksom förut mest av statens olika
befattningshavare på tjänsteuppdrag.
Under senare delen av 1600-talet började således en
landsväg sakta komma till, men sommartid
var den fortfarande inte mer än en ridstig. Det dröjde
ända fram mot mitten av 1700-talet innan
ridstigen hade förändrats till en framkomlig
kärrväg.
I slutet av 1600-talet gjorde Karl XI, som var en resande och
inspekterande kung, åtminstone
två norrlandsresor varav den ena följde Norrstigen
ända upp till Torneå.
När Oxenstierna tog initiativet till
"Skjutsförordningen" hade han klart för sig att vägen
också
måste mätas upp, så att både resenärer
och kusk höll reda på reslängden och med hjälp
av
restaxan kunde göra upp om priset. 1663 var hans yngre
släkting
Johan Oxenstierna guvernör och landshövding över
Norrland med placering i Gävle.
Denne ägde ett gods nere i Småland där fanns ett
kalkbrott och därifrån fraktades sjövägen
upp
ett antal lämpliga milstenar, som på plats sedan
förseddes med dels miltal som angav avståndet
från Stockholm, dels en krona och ett namnchiffer.
Under Johan Oxenstierna(1660-1680) började också de
första milstolparna komma upp. Det
var landsvägen, den tidigare Norrstigen, som först fick
sina märken. De flesta av dessa stenar är
försvunna, med det finns tillräckliga bevis för att
1663 är begynnelseåret för det officiella
vägmätningssystemet i vara trakter. Före 1660 fanns
det inga milmärkningar.
Kronofogde Nils Bergqvist i Nordvik, Södra Fögderiet var
en trovärdig person som
svarade på en skrivelse från kanslirådet Johan
Elers, där denne frågar:
"Har wägarna blifwit mätte och med stolpar eller milstenar
utmärkte?"
Nils Bergqvist svar:
"Den 4de April 1792.
År 1663 är denna wäg först uppmätt och med
hällar eller milstolpar uti Högwälborne
Herr Landshöfdinge Otto Wellings tid af kalksten på hwarje
mihl uppsatte; De
inskriptioner som derå skjedt äro genom ålder
förlorade, at derå icke något nu kan
avtagas. År 1750 under Högwälborne Herr Baron och
Landshöfdingen Gripenhielms
tjänstetid äro fjärdedels och halfmilsstolpar uppsatte
de förre åttakantade och de
senare nämnda med Kronor ofwan och sten samt träfot nedan,
warande stolparne
målade ljusblått och Kronorna gula.
Jämväl är efter Högwederbörligt
förordnande år 1783 å gamla landsvägen den
ständigt til 6 alnar bredd widmakthålles, som går
ifrån Folka by förbi Nora Kyrka till
och genom Nordingrå socken, samt vidare intill nya Stora
Landsvägen wid Sundbron
i Ullångers sochn, Nio stycken fjerding och halvmils stolpar
upsatte, gjutna av
tackjern i form av en Piedistall 1 3/4 aln hög mee ett Klot
öfwer, 3/4 aln bred nedan
och emot 1/2 aln ofwan samt 2 tum tjock med Listorna, upsatte å
2 1/4 aln hög
gråstensmur i fyrkant. Mitt på stolparne är ingjutet
Kongl Majt:s Namn samt
C.B. 1783, warande Stolparne med Olljefärg målade hwit,
listorna gröna, Klotet samt
Kronan gul och inscriptioner swarta".
År 1785 lät Landshövding Fredric Adolf Ulric
Cronstedt I Gävleborgs län byta ut äldre
milstolpar mot nya. I en skrivelse till kronobefallningsmännen
lämnade han närmare
föreskrifter. Milstolparna skulle gjutas i tackjärn och
målas med oljefärg enligt en given
förlaga. Gästrikslands milstolpar skulle framställas
vid Forsbacka bruk och Hälsingslands
vid Kilafors bruk. Stolparna skulle sättas på
stenfundament, 2 1/2 alnar i höjd, bredd och längd.
En förlaga finns sedan 1940 på länsmuseet. Det
är en trämatris, målad i svart och grått
med
kungamonogrammet i bronsfärg. Landshövdingens egna
initialer har traditionen givit flera
folkliga tolkningar av F:A:U:Cronstedt 1785: Fan Anamme Usle
Cronstedt och Far Aldrig
Utan Cognac....
De gjutna järnmilstolparna har renoverats och
återfått sina ursprungliga färger. I
Gästrikland
fanns fortfarande 1986 114 milstolpar kvar och i Hälsingland
fanns 200.
Varför gjorde man sig då denna möda med
uppmätning av vägen och uppsättning av
postament och häll på var fjärdedels mil?
Det fanns flera anledningar.
Den första var självklart att reglera kostnaderna för
den skjutsning, som bonden i
skjutshållet utförde. Nu behövde man inte längre
diskutera hur långt man hade
skjutsats utan kunde betala färdtaxan utan prut. Kilometerpriset
fanns angivet på
gästgivargårdarna varifrån skjutsen utgick och
priset per mil var beroende av hur
många som färdades på varje kärra.
En annan anledning var omsorg om hästen. Ett skjutshåll
skulle inte vara mer än två
mil och resenären kunde inte fodra att det skulle gå
fortare än en mil på 1 1/2 timme.
Normalt fick inte skjutsbonden själv åka med på
vagnen, utan han fick gå eller springa
efter. Det var resenärens sak att köra! Dock kan man se
bilder där skjutspojken sitter
med bak på kärran, han var lite lättare. För att
inte behöva undvara bra arbetskraft
hemma på gården satte man ofta småpojkar och
gamlingar till att köra även om
lagen talade om "till att köra må icke små gossar
utskickas".
Före 1754 gick Landsvägen över Nora och
Nordingrå men bedömdes ha så besvärliga
backar att man valde en ny sträckning från Folkja
över Skog och Gallsätter fram till
Sundbron där man mötte den igen. Som en viss kompensation
för prestigeförlusten
minskades då också bredden 10 alnar som en Landsväg
skulle ha till 6 alnar, som var
måttet på en kyrkväg. Man slapp på så
sätt då undan en del av både sommar- och
vinterunderhållet. Den nya sträckningen blev också
en halvmil kortare. Nordingrå fick
också nya fina milhällar, vilka i mycket stor
utsträckning fortfarande, 200 år senare,
står kvar på sina ursprungliga platser.
Landshövding Baltzar August von Nieroth (1807-17) lät
framställa en milstolpe med
överst en kunglig krona och Carl XIII:s emblem, 1 mil och C v.
Nieroth Landshöfding.
Längs ner står årtalet 1811 vilket innebär
att han ganska snabbt efter sitt tillträdande tog
sig an uppgiften att ersätta de gamla stenstolpar som fanns
kvar. Likaså bytte han ut
kvarvarande trästolpar för fjärdingsmilar och ersatte
dem med gjutna hällar för såväl 1/4
som 1/2 mil. En sådan 1/1 milhäll finns i Veda, 1/4 i
Hornö, 1/2 milhäll i Utvik och
1/4 milhäll i Nordvik.
Om aln och milmätning.
Så här skriver Johan Törnsten 17 juli 1792.
Han börjar redan under den danska tidan.
"År 1638 finnes ett Dombref under 14 Juni samma år at
Jemtelands Milar innehöllo
då 260 Mälingar á 48 Norske Alnar, så at en
mil hölt 12 480 norske eller 13 104
Svenske alnar.... Annars innehålla nu Norske mil 15 000 Norske
alnar.
Begreppet aln var inte klart definierat i hela landet och differenser
på upp till 5 cm/aln
lär ha funnits. Detta har också visat sig vid
ommätningar, som skett. Milarna har blivit
kortare eller längre men förhoppningsvis närmat sig
medelmilen. Ett fel på 2 cm per aln
ger 360 meter på en mil och om felet är så litet som
1 cm blir resultatet 50 m på varje
fjärdingsmil. Man kan inte heller utan vidare använda
vår nuvarande mil när man gör
jämförelser utan måste komma ihåg att den
gammalsvenska milen baseras på 18 000
alnar vilket ger ca 10 800 m. I vissa delar av landet (Dalarna)
lär milen mera ha avsett den
sträcka man hann på en timma, vilket gjorde milen beroende
av vägens kvalitet och
fordonets möjlighet att ta sig fram. Detta är inte en
orimlig tolkning, egentligen var det
intressantare att veta hur lång tid det tog att ta sig mellan
två platser än att veta avståndet.
Genom att studera sockenkartor och bykartor har läget
för 1700-talets Landsväg kunnat
identifieras och överföras till modernt kartmaterial. Vid
de inventeringar av fornlämningar
dit milhällar hör, som gjordes på 60-talet, har
då kända platser för milstolpar registrerats
och finns inlagda på de s k gula kartan i 1:20 000.
De gamla vägunderhållsystemet, där de
jordägande bönderna hade sina tilldelade sträckor
har också lämnat märken efter sig. I Säbrå
socken finna fyra stenar med inhuggna namn
eller andra märken som visar var gränserna gått
mellan de olika väghållarna.
Ett annat, men dystrare minne, är de platser som
förknippas med forna tiders bestraffningar.
Avrättningsplatser och galgbackar var ingenting man ville ha
inne i byn och neutrala platser
blev då korsningen mellan sockengränser och Norrstigen.
I Kallbäcken där "landsskillnaden" mellan Medelpad och
Ångermanland går, skedde
den sista avrättningen 1866 på en plats, nu utmärkt
med en liten skylt, ca 100 m in från vägen.
Likaså finns en plats där avrättningar skett uppe
på Saltåsen där tre sockengränser, Nora,
Nordingrå och Skogs, skärs av Norrstigen.
På toppen av Skulskogen, på gränsen mellan
Själevad och Vibyggerå låg en tredje
avrättningsplats där drängen Jonas Johansson
från Nätra var en av de sista som
avrättades, dömd för mord.
Strax untanför Örnsköldsvik, på gränsen
mellan Själevad och Arnäs låg den sista platsen,
som än idag kallas för Galgbacken. Pehr Persson från
Klingre, känd som "Klinregubben"
avrättades där 1812.
Norrstigens historia är inte bara en berättelse om
platser, milstolpar och kända personers resor
utefter Norrstigen, utan även en historia om hur Norrstigen
förändrades via Landsvägen och
Riksväg 13 till dagens E4.
--------------
Den ursprungliga stigen i Nedre Ådalen
valde säkert den kortaste vägen mellan två byar
och vägen har i de flestaf all följt stigen.
På de flesta skogsavsnitten finns Norrstigen fortfarande synlig
ute i terrängen.
Genom att studera bykartorna har också läget på de
gamla färjställena kunnat bestämmas. Naturligt
lade man dessa så att roddsträckan blev så kort som
möjligt. Norrstigen passerade Ångermanälven
vid Veda - Hornö. Färjläget på Vedasidan
låg norr om Hästhuvud udden och på Hornöberget
på
Norasidan. Norrstigen från färjeläget på
Hornöberget och vidare norrut kan lätt följas i
terrängen.
Platsen för färjläget på Hornösidan har
blivit kallad Ryttarhålet. "Hwarest uti vattnet war,
ihopkastad
en 10 alnar lång och bred stenbrygga"
Den första delen fram till 1900-talets gamla färjläget
i Nyadal kallas "Gröna Gången". Från Nyadal
följer den sedan landsvägen förbi 1/4 milstenen och
förbi Ry där den svänger upp till den gamla
skolan med sin 1/2 milstolpe. Vidare förbi Utvik där
Norrstigen syns som en upphöjd terrass vid
sidan landsvägen. Den korsar landsvägen och går in
på förbi Nordvik där det står en 1/4
milstolpe.
Sedan går den genom Folkja och Hol där milstolpen har
försvunnt, och vidare förbi vägskälet vid
Nora kyrka med sin 1/4 milstolpe. När man kommer till
Grötom har nya vägbygget mellan Nora och
Salteå flyttat 1/2 milstopen några meter. På andra
sidan Salteå hittar man 1/4 milstolpen 250 m ute på
en åker efter den nedlagda vägen mot Nordingrå.
Så fortsätter Norrstigen mot Nordingrå och
Ullånger.
Före 1754 gick Norrstigen över Nora, Nordingrå och
mot Ullånger, men bedömdes ha så besvärliga
backar att man valde en ny sträckning från Folkja
över Skog och Gallsäter fram till Sundbron i
Ullånger där man mötte den igen. Från Skog
fanns det också en ridväg förbi Lugnvik och norrut
mot
Kungsgården i Bjärtrå och vidare mot Junsele
benämt "Östra Ådalsvägen". På båda
sidor om
Ångermanälven fanns det vägar som var grenar av
Norrstigen efter kusten. De kallas Västra och Östra
Ådalsvägarna. Under 1500-talet finns det ej mycket
dokumenterat om dessa vägar, men under 1600-talet
dyker de upp i tingsprotokoll från 1661. En milsten hittar man
i Lugnviksbacken. Det fanns också en
väg mot Kungsgården i Bjärtrå över skogen
bortom Gallsäter. Den Västra Ådalsvägen kom
sedemera
på 1800-talet bli Södra Ådalsvägen.
nämns i 1620 års skjutsfärdsförordning. Att
färjlägen eller båtplatser har funnits efter
Norrstigen
och på var sin sida av Ångermanälven vid Veda och
Hornö mycket långt tillbaka i tiden är helt
klart.
Men det var först på 1600-talet som en mer organiserad
färjning kommit till stånd.
Från domboken 1649 finns en notis: "Eftersom det nogsamt
tillsagt är att hela tingslaget den stenkista
och brygga utför Weda bys sjöstrand för den resande
mannen till nytta byggas skulle, om vilken
landshövdingens beställningssedel av den 20 maj 1647 given
är; likväl icke sådant efterkommit blivit
varför nu allvarligen tilsäges att brygga och stenkista av
Gäldens allmoge innan nästkommande öppet
vatten såframt de vilja undfly 3 M var bonde att böta."
Den första beskrivning av en överskeppning finns i en
reseskildring av J Bilbergs "Midnats Solens
rätta och synlige Rum uti Norrlanden. 1695".
"Efter Kongl. Maj:s allernödigeste Befallning reste wij
åstad från Upsala den 21 Maj uti en obekvämlig
och ovanlig Wårtid / af kiöld och Oväder; och
fördenskull ej utan störste Beswär igenoreste
Upland,
Gestrickeland / Hälsingland / Medelpad / Ångermanland och
Wästerbotn / besynnerlig blefwo Wij uti
de sidsta Länderna hindrade aff Snöö och Ijs / och
hade månge Älfwar och Sund / ibland temmelig
breeda att öfwersättia / hwarest Floden nu warsom
starckast; och hade mästedels inge andre Färior än
att man nödgades fästia Hästar och Wagnar i twå
Båtar / twänne Hiul i hwar Båten / bindandes
sedan
Båtarne ett stycke från hwar andra tillsammans med Wedior
/ och de som rodde / wore i bägge
Båterne / så att wij under en sådant
öfwerfäriande hade att giöra men Floden / Wädret
och Färiorne tillijka....
1736 gjorde den franske vetenskapsmannen Outhier en sommarresa i
Norrland och kom den 13 juni
upp till Veda med sitt sällskap.
"Vid midnatt kom vi fram till stranden av en havsvik, i vilken den
stora Ångermanälven mynnar ut. Det
blåste kraftigt; roddkarlarna sade till oss, att det var
bästa vi inte passarade även med vagnen nu; de hade
bundit ihop två båtar bredvid varandra och fäst dem
mycket stadigt. De placerade de två stora vagnshjulen
i den båt, som var längst bort från stranden och
lät hjulen rulla ner på golvplankorna. Sedan placerade
de
på samma sätt de två framhjulen i den andra
båten. De rodde av alla krafter - svårt hindrade av
vinden,
som med kraft tog tag i vagnen".
1758 kom Hülphers norrländska resa.
"Uti Veda by lemnade wi hästarna på andra sidan ån.
Stormen hade någorlunda stillat sig, så at wi
utan dröjsmål kunde passera öfwer den bekanta
Ångermannaån, som är bland de bredaste
öfwerfarter
i riket. När storm är, få resande i flera dagar
här bli uppehållne. På en liten båt
stältes nu vår wangn.
Eljest bindas twenne båtar tillsammans och ställes
hälften på hwartera, som synes nog äfwentyrligt.
Öfwerfarten genom 3 roddarkarlars och 1 styrmans försorg
skedde på 25 minuter, och var bredden
häröfwer en kvarts mil.
"Uti Hornö by på andra sidan ån togs hästar.
Wägen blef något jämdare, dock wore
åtskillige
dälder, som gjorde den nöijsam. Det myckna regnet hade
skurit sig fram och skadat vägen. På flera
ställen stod det öfwer broarne.W i vore nu komna i Nora
sochn, en af de större regala församlingarne,
hwarunder Skog och Biärtrå äro annex. Kyrkan syntes
till wägen". På kvällen kom man så fram
till
"gästgifwargården Fanskog i Skogs sochn, där
nattlägret blef".
1780 Beskrifning öwer Norrland.
"Öfwerfarten wid denna Elf och stora Norrlands wägen
här i Sochnen, är 1/4 mil bred, och wid infallande
storm ofta swår. De söder ifrån kommande hafwa
skiuts till Weda Gästgifwaregård jämte Elfwen, och
få
på ombyte andra sidan wid Hornön i Nora Sockn,
hwaräst äfwen de resande norr ifrån lemna sina
hästar.
Pråmar kunna här ej gierna brukas, utan sättas wagnar
och större åkdon på 2 sammanbundne båtar,
för at
med mera lätthet i motwäder ros och öfwerföras,
särdeles emedan denne emot Hafwet, af många wattuleder
ökade Elf, som är en af de störste i Riket har en
stark ström. Färjkarlarne påstodo, at Elfwen på
norra sidan
emot Hornö berget, wore mot 90 famnar djup, men åt
södra stranden emellan 10 och 20 famnar. Wid
öfwerfarten i lungt wäder, är en wacker utsigt
så wäl åt Hafwet emellan de nedanföre
belägne holmar och
skär, som til de kringbelägne strander, högder och
byar. Från bägge sidor bestrides färjrodden genom
bönder i Weda och Hornö. I anseende til grundare wattn
på Weda sidan, är en lång kostsam
förjebrygga,
som Sochnen underhåller. Wid infallande oppsjö får
Elfwen här starkare saltsmak, men eljest ringa
Laxfisk bygnader, hwilka här på försök blifwit
anlagde, äro såsom icke lönande mäst
öfwergifne."
1859 beskriver engelsmannen Bayard Taylor i en reseskildring
övernattningen i Veda 22 dec.1857.
"Medan vi lämnade Hernösand, följde vi stora
vägen mot norr och kommo långsamt från det ena
skjutshållet till det andra med gamla och utnötta
hästar. På eftermiddagen var det snöväder,
hwarefter
himlen uppklarnade och den långa nordiska skymningen
inträdde... Omkring kl. fyra var det redan
mörkt, och våra hästar voro så långsamma,
att skjutsbonden, en qvick, livlig gosse, oaktat alla sina
ansträngningar icke kunde lyckas att före kl 7 bringa oss
fram till stationen. Wi höllo i Weda vid
Ångermanaån, den största i norra Sverige. I Weda
funno vi ett förträffligt nattqvarter. En nätt,
lugn,
gammalfrankisk liten flicka om tolf eller fjorton år uppassade
oss och sörjde med största nit för
alla våra behof. Vi fingo god aftonvard, en liten nätt
kammare, renliga sängar och på morgonen
kaffe och derefter en riktig frukost.
Omkring kl. half åtta foro vi af... Ångermanaån var
frusen, och vår väg ledde omedelbart öfver dess
yta. Vinden sopade efter den med snö betäckta isen, och
våra ansigten kliade av köld, ty qvicksilvret
stod något under noll. Jag frös om händerna oaktat
mina pelshandskar och jag måste tätt och ofta
gnugga mig om näsan, för att icke låta den
förfrysa...
----------------
Trafiken och vägnätet tillväxte undan för
undan viket medförde ett utökat skjutsväsende.
Med tiden kom dock gästgiveriet mångfald att spela ut sin
roll. Bilismen, som helt och hållet
förändrade resmönstret krävde inte ett
"Gästis" på varannan mil och 1933 upphävdes alla
gamla
resstadgor med en kunglig förordning.
Så här berättar den siste roddaren mellan
Veda-Hornö.
Den siste roddaren, Anron Nystedt, berättar att han rodde
från 1919 till 1931 mot en avgift av 50 öre
per person och ett årligt arvode på 250 kr. Vid lugnt
väder tog det ca 20 mim. att ro över, men höst
och vår när strömmen var som starkast kunde det ta
ända upp till 50 min. "När det var dans i Nora
så kom det ofta folk från Utansjö och Ramvik.
Många stannade kvar och friade till sent på natten.
Då kunde man få vara i gång och ro hela natten
när de kom och skulle tillbaka på andra sidan",
berättar Anton
1931 kom så den första ångdrivna färjan
"Hornö-Weda" och den övertog driften från roddare
och
pråmar. Den gick sedan i drift till 1957 då den ersattes
med en modernare färja.
-----------------
Veda var också ett viktigt vägskäl. Här
började den s k Södra Ådalsvägen, som gick upp
mot Kramfors
och Sollefteå och de industrier av olika slag, som under 1700-
och 1800-talet växt upp efter älven.
-------------------
Sommaren 1758, för 245 år sedan, startade två
äventyrliga ynglingar en upptäcksresa
genom den del av Sverige, som vid den tiden fortfarande var relativt
okänt och gick under
samlingsnamnet "Norrland".
Resa tog 2 månader i anspråk. Initiativtagare till resan
var Abraham Hülphers, 24 år, och hans
medresenär var den 19-årige Jacob Printz.
Under resan skrev Hülphers dagbok som han 20 år senare gav
ut i tryck. Dagboken är en
intressant och roande läsning över stort och smått,
klädesdräkter och levnadsvanor, orglar och
kyrkklockor, handel och samfärdsel. Originalet i en inbunden
volym upptar hela 438 sidor
och finns på Västerås Stifts- och landsbibliotek.
Denna "Dagbok öfwer en resa genom
Norrland 1758 af Abr.Abrah:son Hülphers" utgavs med efterskrift
av Nils-Arvid Bringeus och
Harald Hvarfner 1778 och utgör, tillsammans med Hülphers
"Samling til en Beskrifning öfwer
Norrland 1771" en intressant och roande läsning.
Det tog alltså mer än 20 år mellan Hülphers
resa och hans utgivna beskrivning och den tiden
använde han delvis till att komplettera sina nedskrivna
iakttagelser med informationer och
upplydsningar, som han skaffade genom att samarbeta med
människor han dels träffat under
resan dels myndighetspersoner av olika slag, som han skrev till.
Så fick t ex biskopen i
Härnösand att till sina pastorer distribuera utdrag ur
dagboken för kommentarer och
eventuella rättelser. Lantmätaren Johan Thandbergsson i
Bjärtrå, som var en insiktsfull kännare
av landskapet, hjälpte också till och hans anteckningar
finns med som ett bihang till Hülphers
eget arbete.
Tillsammans är dagboken och sockenbeskrivningen en
utomordentligt givande källa att ösa ur.
Det är imponerande insatser av två unga män, som med
öppna ögon och öron kunnat registrera
så otroligt mycket.
Om Norrland fortfarande kan karaktäriseras som glesbygd, kan
man lätt föreställa sig hur det
såg ut i mitten av 1700-talet. Efter kusten fanns dock en
bebyggelse, som sammanlänkades av
d.s.k. Norrstigen. Från allra första början var ordet
stig helt säkert berättigat och den finns
omnämnd redan i den gamla Hälsingelagen. Efter hand som
befolkningen växte, nya landsändar
som Jämtland och Härjedalen tillfördes riket och idoga
kungar som Karl XI organiserat,
kontrollerat och beskattat allmogen, ökade kraven på
möjlighet att inom rimliga tider få kontakt
med statens tjänstemän i olika positioner. Vägar och
vägunderhåll blev bättre,
gästgivargårdar,
postgång och ridande kurier blev en början till den
viktiga funktion, som vi i dag kallar infrastruktur.
Gästgivargårdar och skjutstaxor som 100 år
tidigare, på 1640-talet, kommit genom drottning
Kristinas gästgiveriförordning, gjorde det enklare att resa
utmed Norrstigen, och från den tiden
kan man följa vilka gästgiverier som fanns utmed
vägarna.
Sommartid var dock fortfarande ur många synpunkter en
olämplig tid att resa. Häst och kärra var
transportmedlet, vägarna var dåliga, grindarna
många, hästarna, som tillhörde skjutshållet,
var ute
på skördearbete men å andra sidan var dagarna
långa och nätterna ljusa. Vintertid kunde man
utnyttja frusna sjöar och myrar, släden tog mycket
större lass men dagarna var korta och det
blev många övernattningar.
Norrstigen försommaren 1758.
Här följer ett urval av platser.
"D. 28 iunii onsdag. Om aftonen kl. 8 skedde afresan ifrån
Westerås" Via Gävle och en runda
genom centrala Hölsingland kom de två upp till vara
trakter.
"D. 13 julii torsdag. Efter 1/4 m resa woro wi uti Medelpad".
Norrstigen. som man nu färdades
på hade tydligen inte varit i bästa skick men
"förledet år hade vice landshöfdingen Swan
låtit
besörja, at blåleer blifwit fyldt på sanden så
at then nu war någorlunda passabel och hård".
Efter att ha passerat tullstuga kom man till Sundsvall "then
wakraste och bäst belägna stad i
Norrland", skriver Hülphers i sin dagbok. Efter att nästa
dag ha sett på stadens kyrkklockor
fortsätter resan förbi gästgivargården i
Färsta till färjläget i Fjäll där han
antecknar färjtaxan:
En egen häst 6 öre kmt
Hwarje person 4 1/2 öre
En kärra el chäs 9
Wang med 4 hjul 16 1/2 öre
Efter landshövdingen resolution
"Nattlägret blef i Fiähl."
Nästa dag fortsätter resan till Härnösand och
framme konstaterar Hülphers."Hernösand, är
wäl störst af de norrländske städer ofwanom
Gäfle. Eftersom de inte reste på söndagar, fick
de
god tid att se på olika saker och han ger en mycket
utförlig beskrivning av kyrkans "orgwärk".
Han antecknar också att fabrikören Lenaeus med stor
framgång driver stt tobaksspinneri,
"och fornerar nu hela landet med denna wahra".
Åter till resan. Härnösand låg inte vid
själva Norrstigen utan vid en stickväg ett stycke
ifrån Säbrå.
"Där ymsade wi nu först hästar".
Innan man kommer till nuvarande Älandsbro passerar man byarna
Stig och Norrstig, namn som
med all säkerhet hänger ihop med landsvägens
ursprungliga benämning.
resan fortsätter sedan på "en ganska backog, men tillika
angenäm wäg" fram till Veda och
"Ångermannaån", där i dag Höga kustenbron
går över Ångermanälven. "Uti Veda by lemnade
wi
hästarna på andra sidan ån. Stormen hade
någorlunda stillat sig, så at wi utan dröjsmål
kunde
passera öfwer den bekanta Ångermannaån, som är
bland de bredaste öfwerfarter i riket. När storm
är, få resande i flera dagar här bli
uppehållne. På en liten båt stältes nu
vår wangn. Eljest bindas
twenne båtar tillsammans och ställes hälften på
hwartera, som synes nog äfwentyrligt. Öfwerfarten
genom 3 roddarkarlars och 1 styrmans försorg skedde på 25
minuter, och bredden här öfwer 1/4 mil".
"Uti Hornö by på andra sidan ån togs hästar.
Wägen blef något jämdare, dock wore
åtskillige
dälder, som gjorde den nöijsam". På kvällen kom
man så fram till "gästgifwargården Fanskog i
Skogs sochn, där nattlägret blef". Från Hornö
tog Hülphers den nya vägen över Folkja mot
Fantskog. Före 1754 gick vägen Folkja, Nora kyrka mot
Nordingrå.
Tisdag den 18 juli började med bättre väder efter
tidigare dagar regn och dimma och de
"kunde nu fägna sig öfwer en klar dag, som av en swalkande
bläster gjorde hettan mindre
beswärlig". I Äskja var det dags för hästombyte
och sen gick vägen vidare över Wibyggerå där
kyrkan fick ett besök och den nygjutna kyrkklockans text skrev
av.
KOM CHRISTEN VILLIGT I GUDS TEMPEL
TILL KYRKAN KALLAR DIG MITT LJUD
MEN GIF OCH AGT PÅ HERRENS BUD
AT HIERTAT DIT FÅR ANDANS STEMPEL
NÄR TRO FRÅN GERNING EJ BLIR SKILD
DÅ TRYCKES IN GUDS EGEN BILD.
På gästgivargården i Docksta gick nästa
hästbyte och samtidigt red postkuriren från
Stockholm förbi. "Gästgifwarna hade allestädes
stränga order at efterfråga om pass,
hwarföre wi äfwen wåra namn anteckna". Dessa pass
hade de båda ynglingarna skaffat
sig vid resans början den 3 juli hos landshövdingen i
Gävle, baron Fredrik Sparre.
Ifrån Docksta var det inte långt "till thet höga
och branta Skulaberget, som wi fölgde nederst
bergsfoten. En håla syntes inemot öfwersta högden.
Min resecamrat gjorde sig den mödan
komma dit up, och war til ingången af denne kula, hwaruti
för mörker han icke wågat instiga".
I Spjute var det dags för hästbyte igen, vidare
förbi Bjästa by och Nätra prostgård till
"Hörnes
gästgifwarg. i Skäleva s:n
Nästa morgon komde ej iväg förrän kl 10 med
gästgivargården i Önska som dagsmål. Ur
dagens
noteringar kan några meningar citeras. "Här i sochnen
är et wälmående folk, ehuru alla äro
bönder,
som utgöra 300 till antalet. Här wet bonden af ingen
träldom utan är sin egen herre". "Wi sågo
åtskillige hundar wid byarne här i landet, mendet war
synnerligt, at alla woro hwarandra like i
storlek och färg. "Wägen begynte nu blifwa mindre backog,
och hade wi som oftast något stycke
sandhed och granskog, sedan wi flere mil ejannat haft än
löfskog".
Torsdag morgon lämnar de den rödfärgade
gästgivargården i Önska där de tydligen haft
lite
svårt med språket. "Bönderna talade här i
landet långt sämre än i södre delen och hade
man
swårt förstå hwad de sinsemmelon språkade".
Någon större trafik tycktes inte råda på
vägen, trots att det var den tidens huvudled. "Altifrån
Gefle
hade wi nu warken möt någon resande eller bondkärra,
och utom wid gästgifwar-gårdarna och byarne
hade wi ej på wägen träffat någon gående
eller ridande, som på en så stor wäg synes wara
sällsamt.
Folket woro idag man af huse på höbergning, så at wi
på flere ställen måste wänta efter
hästar".
De är nu uppe i Ångermanlands norra del, Nordmaling,
och närmar sig Västerbottens-gränsen.
"Här i sochnen hade ej bönderna hwägstycken hwar
för sig, men i de andre socknar i söd. fögderiet
war utmätt för hwarje hemman, hwarföre de och här
uppe ej bry sig så mycket om väglagningen,
utan den ene litar på den andre. Bäst wore om den
beswärlige sandheden med något leer kunde
hielpas, ty nu fick sanden öfwer hiulsnafwet på de
fläste ställen".
Så fortsätter resan ända upp till Torneå
där man överväger om man ska vända tillbaka eller
fortsätta
genom Finland. De två hade lite olika uppfattning men man
bestämde sig att på prov fortsätta genom
Finland. Vedermödorna med språk, färjningar över
floder och annat blev så stora att man ändrade
sig efter några dar och vände tillbaka til Torneå.
Den 3 aug börjar återresan och man följer samma
väg söderut, men övernattar på andra
gästgivargårdar än på uppresan. Den 10. är
man tillbaka i Ångermanland igen och hinner räkna
17 grindar mellan Tävra och Bröste.
Här ett utdrag ur gästgivartaxan i
Ångermanland.
|
1 wällagad måltid |
1 d.- |
|
husmanskost |
-20 |
|
för 1 dräng |
-14 |
|
1 kanna öhl |
-20 |
|
1 kanna swagdricka |
- 6 |
|
säng om natten |
- 6 |
|
1 brasa björkwed |
- 3 |
|
1 d:o tall, granved |
- 2 |
Den 12 aug är man tillbaka i Säbrå och stannar
över helgen för att bl a gå i kyrkan. Han
beskriver
också prästerskapets förmåner vad gäller
hästar. "Skiuts- och reservehästar hafwer både
prästerskap
och chronobetjente här i Norrland sig förbehåldne,
heilka de vid förefallande tillfälle kunna
kommendera utan at behöfwa taga från
gästgifwaregården. Således hade biskoppen 8
reservhästar,
pastores och chronobefaldnings-männerne 5 till 6 samt
länsmänner 2. Således kuna resande altid
wara försäkrade resa fort".
Måndag tar han reda på hur höskörden ser ut
att bli, hur man bakar tunmbröd. Avfärden mot Fjäl
skedde kl 5 på eftermiddagen.
"Höbärgningen war nu afslutad, och åkrarne
började hwittna till skörd. Mörkret
förkortade
alltmer de långa dagarna. Stjernorna sågo wi först i
qwäll." Vid Fjäl tog de nattkvarter och han
avslutade dagens anteckningar med "Hållhästar äro
både i Medelpad, Ångermanland och
Westerbotn dageligen twå til hands i
gästgifwaregårdarne, och äro bönderna på
de fäste ställen
så omtänkte, at de hafwa dem antigen ködrade eller i
någon äng inwid gårdarne".
Nästa morgon började med färjning över
Indalsälven, vidare stora vägen förbi
häradshövdingen Björners boställe, Hamstra och
Kungsnäs till Selånger. "Kyrkan, som är gamal
med målning i taket, är märkwärdig däraf,
at hälsingelagboken i forna tider här varit förwarad,
men
nu är den ej mer tilfinnande utan af en orthens
häradshöfdinge borttagen."
Den 16 augusti skedde avresan från Njurunda. "Wägen
öfwer Årskogen war backog.
Gräntzeskillnaden emellan Medelpad och Hälsingland war
efter 1 mils resa".
Där lämnade våra resenärer våra landskap
för att den 24 augusti vara hemma igen.
"Westerås kom kl 10 om aftonen i ögnasicktet hwarest denne
nöijsame 8 weckors resa
lyckelig ändades, som med upresan til Torneå tilsamans
blifwer 255 mihl hwarunder man
på fram och återresan med båt och färgor
färdats öfwer 39 bredare och mindre elfwar och
färgesund samt besedt 42 kyrkoprydnad, med rescamraten, som tog
genaste wägen ifrån
Sahla till Avesta.
Således slutes denne dagbok".
14 dagar senare har han emellertid hunnit sammanställa sina
anteckningar, skriva
"företal" och med en dikt tilägnat det hela sin fader. En
liten reservation i förordet
beskriver en del av författarens vedermödor. "Tiden har
icke tillåtit mig sedan
hemkomsten förbätra skriften och meningarne. De äro i
sin första swaghet sådane,
som en ständig resa kunnat tillåta upteckna, än
på en gästgifwargård, än på knä
i
wagnen utan skrifbord, nu åter på en färja m.m.
Trötta lemmar, sömn och hwila hafwa
täflat med hwarandra de få stunder som eljest till ditt
nöje behageligare skrifsätt
kunnat användas."
------------------
Hwar äro de gamla gästgifvaregårdarne vid
färjställena och där sjö och älf gjorde det
möjligt för
folk att bilda byar och nära sig på de jordlappar, som
här blefvo öfvers för skogen i dalsluttningarne?
Hwar äre de små husen, där köket med sin
öppna spisel och muntert flammande långvedsbrasa, de
stora väggsängarne i två våningar med hwita och
blommiga sparlakan och där gästgifvarefars
jaktattiralj och gästgifvaremors söndagsstass hängde
på långväggen, utgjorde enda gästrummet?
Och hwar är gästgifvarefar själv och
gästgifvaremor, som klockan sex på morgonen väckte
en
resande syndare med sitt fryntligaste leende, sitt salta, doftande
kaffe i porslinkannan och sina
bästa hveteskorpor och kringlor, bevarade i nedersta
byrålådan sedan sista kalaset?
Alla har de snart försvunnit.
(Ernst Walter Hülphers "Ångermanländingar", 1900)
------------------
Källa:
Reseskildringen, lter lapponicum, Carl von Linné
Lapplandsresan, 1732,
Dagbok från en Norrländsk resa, 1778, Abraham
Hülphers
Samlingar til en Beskrifning öfwer Norrland, Medelpad 1771
Ångermanland 1780 Abraham Hülphers
Norrstigens milstenar, Göran Ullberg, Härnösand
1996
Fiähl till Weda, Göran Ullberg, Härnösand
1999
Från Norrstigen till Projekt Höga Kusten, Gören
Ullberg, Härnösand 1995
Muntlig tradition, Sten Melander, Utvik, Nora
Tidningen Ångermanland
Väghistoriska samlingar. Excerpter, Prof Nils Friberg
Midnats Solens rätta och synlige Rum uti Norrlanden.1695, J
Bilberg
Journal d'un voyage au Nord 1736, Outhier
Nordisk resa, Sommar- och vinterbilder från Sverige, Lappland
och Norrige,1859. Bayard Taylor
Ur "Ångermanländingar", 1900. Ernst Walter
Hülphers
Ångermanland i litteraturen, Sobers landskapsböcker
1991
Ångermanland Medelpad 1994-95. Ångermanland Medelpad
Hembygdsförbund 1994
Från ådalar och fjäll, Härnösands stifts
julbok 1956
Bonniers Media lexikon
Turistpocket, Upptäx Färder i Gästrikland &
Hälsingland 1986
ANNO 1963. Rundvandring på Svanö
med Birger Norman
Jag tvivlar nästan på att den finns kvar. Den fyller ju
ingen uppgift längre. Men nog hade det varit
skojigt att återknyta bekantskapen med den. Det är
så många minnen förknippade just med den gamla
pumpen. Men sannerligen. Just i svackan mellan tvättstugan och
vägen upp mot "Nybyggena" står den,
rostig och övergiven, nästan dold av al och vide.
Birger Norman lyser upp. Här har han den mitt framför
ögonen. Pumpstången som inte längre vill
fungera och med förgängelsens dystra färg struken med
decenniers pensel. Pumpen var en naturlig
samlingsplats. Här möttes man med vattenhinkarna, här
utbytte man tankar. Här passarade livet på
ön revy.
Svanösundets vatten krusades av blåsvarta ilningar
denna höstdag, när vi tillsammans med
Birger Norman embarkerade färjan för att sedan ägna
några timmar åt en rundvandring på ön.
Men inne i den forna timmerbommens bassäng stillnade vattnets
krusningar och tonade ut.
Här låg sågen. Birger Norman och svepte med
handen över de gulnade björkar som nu intagit
dess plats. Och där, på andra sidan vägen, låg
brädgården nyanlagd och terpentindoftande då
sågen
brann 1930. Nu kantas brädgårdskanalerna av raserade
stränder och ruttnande timmerpålar.
Där brädstaplar låg har sanden brett sitt skyddande
täcke. Här är vegetationen minimal.
Öns sågverkssida och fabrikssida var strängt
åtskilda. Ett ingenmansland utan bebyggelse
markerade gränsen. Småpojkarna på
sågverkssidan hade inget umgänge med sina
jämnåriga vid
fabriken. De representerade skilda världar och konfronterades
endast med varandra i den
gemensamma skolan eller under sommarens envig på
fotbollsplanerna. Annars var de fullt
upptagna av sina egna lekar upptåg på var sitt
håll.
Birger Norman har tidigare skildrat sina upplevelser från
hemmaön i bunden form.
I sin bok "Ön" berättar han på prosa om
sågverket och dess människor. Jag tycker det var
intressant att pröva denna nya berättarform, säger
han. Det finns ju ingen bok som skildrar livet
i sågverksmiljön, och jag har länge drömt om att
kunna levandegöra typer och profiler i
arbetarbarackerna kring sågen. Men romanform ligger inte bra
till för mig. Jag saknar nog den
fabuleringsförmåga som behövs för att spinna
vidare på en genomgående intrig. Därför har
jag
valt att i korta prosastycken återge hågkomster
från min egen tid uppväxtid, men jag hoppas
fortfarande att någon träder fram och presenterar den
första sågverksromanen från Ådalen.
- Du har tidigare i många sammanhang gett glimtar från det forna Svanö. Tryter aldrig materialet?
- Det gör det inte. Ibland när jag, kanske till
någon jultidning, levererat berättelser från min
barndomsö så har jag tänkt för mig själv:
har jag inte tömt ut alla minnestillgångar nu. Men
ständigt dyker nya minnen fram, likt en källa som aldrig
sinar. Min ungdoms Svanö står
levande för mig i varje detalj.
- Men du är storstadsmänniska nu invänder vi.
Fördunklas inte hågkomsterna med avståndet
bådei geografi och tid?
- Märkligt nog gör det inte så, säger Birger
Norman. Minnena träder fram intensivare i stället.
Den som påstår att landsortförfattaren som flyttar
till storstaden inte längre är i stånd att
skildra
landet tar fel. De bästa landsortsromanerna har kommit till i
storstaden.
Birger Norman är acklimatiserad stockholmare och vill inte
längre tillbaka till Svanö. Inte till
Svanö av i dag. Det är sågverkets Svanö och dess
många original han hyser kärlek till, en
tillgivenhet som aldrig går att utplåna. Han vill till
pråmslipen och rasslet från bomekornas
vindspel, till käbblet vid tvättrännan, till
ångbåtskajen.
Ångbåtarna bevarar han som dyrbara reliker i sin
minneskammare. "Angur", torr i rösten
som en sedesam bokhållare, "Strömkarlen" den
framgångsrike grosshandlaren i vit väst med
broderier, "Nora", rund om baken som en uppasserska i aktersalong,
"Nyland" som kom tyst
i kvällningen likt en ljust gråklädd diplomat,
"Pelle", diversearbetaren med mjöl på blusen och
fiskfjäll på tåhättorna. Och tidigt och sent
smög "Trafik I" och "Trafik II", ett par äldre ogifta
systrar i grå långkoftor, snedgångna remkängor
och syföreningsknut i nacken. Alla dessa ser
han framför sig än i dag.
"Smeden" - Karl Asp, numera på Gudmunsgården - minns
Birger Norman också med alldeles
tydlig förälskelse. Han kunde dra historier av sällsam
sannolikhet.
Och "Icke Åhlund" som klippte hår och var den förste
på ön som köpte radio dröjer han
gärna vid, liksom vid Manne på gammskola, som nötte
upp en glansslipad stig i det grå
urberget i stället för att begagna sig av den mera
ändamålsenliga trätrappan.
Och plankbärare Vassén som bodde vid det nuvarande
kisaskeupplaget minns han också.
Själv var Birger Norman som ung pojkspoling med en gång
och hjälpte till med att rulla
en sten från det höga berget rakt genom Vasséns
grishus, så att suggan yrvaken tumlade
ut genom hålet.
Naturligtvis är det en miljö med mycket armod och
torftighet, men liksom så många andra som
upplever sin barndom i minnet, betraktar även Birger Norman allt
detta med kärlek och vördnad
som växer med tidsavstånd och rumsavstånd.
Särskilt stark blir denna känsla, när den
hämtar
näring ur vackra händelser som den han berättar om
"Momma Vestin":
"I det öppna fönstret syns en rund gumma, med fina rynkor
över kinderna, som ett övervintrat
äpple. Hon har en smårutig huvudduk, som skjutits tillbaka
över håret och nu ligger kring det
blommiga bluslivet. Glasögonen har åkt ned en bit på
näsan. Med tummen breder hon smör på
ett stycke kornbröd. Mellan de vita trådgardinerna lutar
hon sig ned till den bleka barnungen i
vårleran. Det var första världskrigets värsta
matbrist. Den lätt syrliga smörsmaken har bevarat
hennes bild genom åren."
Mer behöver inte berättas för att resa detta
äreminne över en av öns innevånare.
Vi vandrar runt på en ö som har föga likheter med
Birger Normans barndomsö. Gammskola
är borta, badhuset i Vältviken likaså. Fyren vid
Svanösundet har fått ett tidsenligare snitt,
pärlsponten i bolagsbostäderna är utbytt mot masonit.
Borta är utedassena tapetserade med
Allers och Allt för Alla, borta den vita ponnyn som
herrgårdsbarnen åkte i.
Men postluckan i det rödfärgade huset uppe på
berget finns kvar, och sågverksbarackerna
ligger också där de skall. Fast nu är de
moderniserade nästan till oigenkännlighet.
Svanösundets vatten krusades av blåsvarta ilningar
denna höstdag, och från björkarna
droppade gulnade blad. Bilden hade ingenting gemensamt med bardomens
solbelysta grönska.
Allting ändrar karaktär.
Källa:
Olle Lindström, Kramfors Nya Norrland, Lördagen den 19
oktober 1963
Axel Andersson, Nya Norrland, Måndag den 21 oktober 1963
Saker och ting från förr i världen
I många församlingar i Ångermanland och Medelpad
har under 1900-talets sista decennier
hemslöjdsinventeringar ägt rum. De har genomförts
på initiativ av länets hemslöjdsnämnd i
nära samarbete med hembygdsföreningarna och i samråd
med landsantikvarien. Det har blivit
hög tid att samla in det som finns kvar ute i bygderna. Nu finns
en omfattande dokumentation,
bestående av beskrivningar och foto i färg och svart/vitt,
förvarad hos många hembygdsföreningar
och på länsmuseet.
Vid en hemslöjdsinventering i Styrnäs, Boteå,
Överlännäs och Sånga hösten 1981
upptecknades
inte mindre än 2 250 föremål. En tidigare inventering
i Helgum gav lika gott resultat. Då gjordes
1 845 dokumentationer. Förnämliga och stora samlingar av
hemslöjd finns på Länsmuseet
Murberget Härnösand. Och i alla hembygdsgårdar
längs hela Ådalen finns hemslöjd bevarad.
Mycket av den gamla slöjden har förekommit. En del har
kastats bort när den nya tiden med
massfabricerade saker bröt in och katalogerna från
Åhlén och Holm lockade med moderna ting.
En del blev kvarlämnat, när man övergav
gården och flyttade till staden eller vårdhemmet.
Tiden
tog ut sin rätt, fönstren slogs ut, taket började
läka, vatten och snö trängde in och vinden fick
fritt
spelrum och mycket fördärvades. Gamla saker har under
senare tid stulits. Mycket har sålts på
auktion och spritts åt alla väderstreck,, både inom
och utom landet. Men många gamla ting finns
kvar. De många gamla och fina föremål som kommit
fram under inventeringarna, ger en god
inblick i det liv man levde förr
Barnaskarann var ofta stor för i världen, tio, tolv barn
var långt ifrån ovanligt. Arbetet var hårt och
slitsamt. Men ändå hade man tid att ägna sig åt
varje barn. De gamla tingen berättar. Vaggor har
återfunnits på alla platser i olika utförande och
mer eller mindre dekorerade. En praktisk sak som
än i våra dagar används är en barngunga, som med
kraftiga rep kande fästas i taket eller något annat.
Där sattes barnet och kunde gungas sakta och lungt, utan risk
att falla ut. Då som nu lekte barnen.
Redan i vaggan kunde barnet få en skallra. De något
äldre barnen fick ofta något mycket
omsorgsfullt gjorda och färggrant målade saker,
framförallt är det dockor, hästar, vagnar, allt
gjort
hemma på gården. De gamla tingen berättar
också om ungdomsårens romantik.
Fästmansgåvor
är nästan otaliga. Oftast är det klappträ eller
rockhuvuden. Gemensamt för dem alla är den omsorg
med vilken de utsirats och dekorerats. Under långa
vinterkvällar lade den unge mannen ner hela sin
själ och sin fantasi för att skapa det vackraste och
finaste han kunde. Till romantikens värld hörde
också brudskjortan Det var ofta mästarprovet för den
blivande hustrun och därför gjord både med
kärlek och yttersta omsorg. I vissa trakter sägs, att den
skjortan skulle användas endast två gånger,
den ena gången under bröloppsnatten, den andra, då
man lades på bår.
På en del platser i forna tiders socialvård figurerade
en trägubbe, ca 15 cm hög. Den skickades från
gård till gård och var tecknet på att gården
stod i tur att härbärgera luffaren när han kom
på besök.
Då var det tid att ta fram luffarkorgen, i vilken luffaren
skulle beredas sängplats. Det var en stor
spånkorg, ca 180 x 100 cm.
De gamla tingen skildra också livet ur en annan, speciell
aspekt, nämligen ur religiös synpunkt.
Någon egentlig gräns mellan andligt och världsligt,
mellan vad som hörde tron till och det vanliga
livet fanns inte. Religionen var invävd i allt, den var en
naturlig och självklar del av livet i alla dess
yttringar. För de allra flesta var det odiskutabelt och
självklart, att Gud var alltings skapare och
uppehållare och hans godhet kom till synes också i
naturens rike. Tron på att Gud var med överallt,
bär också alla de bonader vittne om, som prydde både
kök och finrum. Ofta återgav de ett bibelord,
som gav uttryck åt förtröstan, trygghet och ro. Det
måtte ha varit en styrka och en lisa för själen i
hårda tider av svält och umbäranden. Det vanligaste
bibelordet syns ha varit "Herren är min herde".
Till vardagsbilden räknas husförhöret som
årligen återkom. Förutom själva
förhöret i den kristna
tron kontrollerades en hel del annat. Prästen medförde
därför den stora husförhörslängden, där
för
den oinvigde obegripliga tecken kunde införas, utvisande
läskunnighet m.m. För att bereda denna
märkliga bok en tillräckligt hedrande plats täcktes
ofta bordet med en speciell duk, husförhörsduken.
Den var givetvis gjord med all den skicklighet och
konstfärdighet som tillverkaren var mäktig och är
av den anledningen ofta en klenod väl värd att bevara. Den
var ofta mörk i färg. Utmärkande för just
denna duk var dock den rektangulära fyrkanten i mitten. Där
var platsen för husförhörslängden, just
där skulle boken ligga.
Böcker för privat bruk var dyra och förekom
sporadiskt. Ofta fanns en familjebibel och en poststillla.
För att inte de dyrbara sakerna skulle skadas eller
fördärvas tillverkade man ett särskilt, relativt
stort
skrin, utformat som ett bokbord med ett sluttande lock, på
vilken boken kunde läggas, när man läste
ur den. Skrinet var ofta rikt dekorerat, i synnethet locket. Givervis
förekom där, liksom på de flesta
saker man tillverkat, både tillkomstår och tillverkarens
initialer till glädje för efterkommande generationer.
Veckans storta händelse var kyrkobesöket. Hela familjen
skulle då vara prydlig och fin. Hästen hade det
bästa seldonet, där särskilt bogträet ofta var
väl utskuret och dekorerat. Skulle man gå till fots till
kyrkan,
ville man inte onödigtvis slita på skorna, utan man bar
dem i en ask, kyrkasken. Det var en oval, relativt
stor men ändå lätt ask, försedd med lock och
handtag. Även den var oftast gjord med stor omsorg, i
allmänhet målad och dekorerad.
Kvinnorna bar schalett. Enligt den dåtida tolkningen av Guds
ord kunde en kvinna inte sitta barhuvad i
kyrkan. Schaletten var en mycket viktig detalj i klädseln och
återfinns i en mängd olika utföranden och
var ofta i dyrbart material. Om man inte hade med flera, fanns dock
möjligheten att skaffa en scharlett
andvändbar både till vardags och söndag. Sådana
har återfunnits bl. a. i Ångermanland och Medelpad
och nyproduceras nu, även om den inte andvänds för
sitt ursprungliga ändamål. Den var vävd i en
fyrkant med rutigt mönster men delad diagonalt i två
färger, blått och rött. När den användes
veks
den efter den linje som skijlde färgerna åt. Den blå
sidan bars utåt på vardagarna, den röda utåt
på
söndagarna. Därigenom markerades på ett enkelt
sätt skillnaden mellan helg och söcken.
Kyrkan och dess inventarier, av silver, textil, trä är
av rent oskattbart värde. Det är inte blott ur rent
kristen utan också ur kulturhistoriskt synpunkt. Det är
utomordentligt förnämliga tillgångar
som kyrkans ansvariga har att vårda. Särskilt textilierna
måste förvaras väl. Expertis måste vid
renovering anlitas.
Linet i Ångermanland och Medelpad var förr känt
för sin höga kvalité. Sannolikt
sammanhängde
det med klimatet, de ljusa nätterna och frosten, som kom
relativt tidigt. En engelsk kännare tvekade
inte att säga, att linet härifrån var det yppersta
han sett. Då linet gav sin odlare god bärgning var
det kanske inte så underligt att dalgångarna ofta lyste
nästan himmelsk blå av linblom.
När en kyrkas altartavla skulle målas borde duken vara av
bästa kvalité och det finaste man visste
var det egna linet.
Men det finns också enklare föremål, ganska
amatörmässigt gjorda. Det kan vara en oblatask av
näver, klädd med sammet. Den är en klenod på
sitt sätt. Den är en bygdens gåva till kyrkan,
ett
minne från fattiga människor i skogarnas och myrarnas
land. De hade inte guld eller silver. De
tog det material de hade och gjorde det finaste de kunde för att
skänka till kyrkan. Och vem vet,
kanske hyste han, som en gång snidade den enkla asken, lika
ödmjuka, fromma och goda tankar
som den, som gör ett dyrbart mästerverk i renaste silver.
Källa:
Från Ådalar och Fjäll 1976, Maj-Britt
Kristiansson
Hantverk och tradition i Ådalen, Maj-Britt Kristiansson
Muntlig tradition.
Ådalen från ett annat perspektiv
Från backstugusittare till återvänd storstadsbo
Före sågverksepoken i Ådalen, på
1850-talet, var nästan alla torpare eller bönder, med
några få
undantag. Ännu långt in på 1900-talet levde de
flesta av jordbruk, men i takt med att sågverk och
massafabriker byggdes, blev allt fler lönearbetare, ofta med ett
litet stödjordbruk vid sidan om.
---------
Ned mellan Ångermanlands blånande berg och djupa
skogar flyter "den ståtliga, vattenrika och
af sköna stränder omgifna Ånfermanelfen" för att
citera lantmätare O Forslöfs ord från 1859.
Halvvägs genom landskapet möter den
Fjällsjöälven och efter ytterliggare några mil
Faxälven.
Tillsammans faller de sedan ut i den djupt inskurna
Ångermanviken.
Den odlingsbara jorden i dalgångarna är bördig.
Hela sträckan söder om Junsele har en gång
legat under havsnivå och fylldes då av mäktiga ler-
och sandavlagringar. Sedimentbildningen blev
särskilt riklig på sådana ställen där
havsfjorden och älven mötte varandra och stora, jämna
platåer
bildades. Vid landhöjningen skar älven ner nya fåror
i dessa avlagringar och det särpräglade
nip- och terasslandskapet uppstod, som karateriserar Ådalen.
Vid kusten visar förekomsten av gravhögar en tidig
befolkning. Gravhögar av yngre typ finns i stor
mängd på norra sidan av nedre Ådalen och visar att
denna del därnäst togs i anspråk. Byanamn
på
"-sta" är mycket ålderdomliga och det visar sig, att
samtliga sta-byar i området ligger på de
lättodlade
älvsandplatåerna. I de nedre delen av Ådalen är
sta-byar mycket vanliga, medan de är sällsynta i de
övre älvdalarna.
Byarnas jordbruk kompletterades med svedjebruk och
fäboddrift. Svedjefallen och fäbodvallarna,
vars ursprungliga främsta uppgift var att utöka
betesmarkerna. Dessa övergick sedan i många fall
till stadigvarande boplatser när folkmängden ökade. De
nya byarna blev ljusa gläntor i den tysta,
milsvida skogen.
Under 1500-talet upplevde jordbruket i Norrland en
blomstringsperiod. Fram till mitten
av århundrandet hade de ganska fåtaliga bygderna i nedre
Ådalen vuxit betydligt genom
nybyggesanläggningar.
Enligt beräkningar ökade antalet arbetsföra
män i Ångermanland under åren 1541-60 från 2
500 till
4 000. Det skulle innebära, att befolkningen utgjorde omkring 12
000 personer. Inte ens hälften
av de hemman som fanns kunde producera så mycket spannmål
att två personer i hushållet kunde få
en dräglig bärgning. Ett enda missväxtår kunde
man i allmänhet uthärda, men kom flera helt nära
varandra, var det många som fick ta till tiggarstaven.
Avkastningen från djurskötseln blev därför
av
allra största vikt för böndernas livsbehov och gav
även värdefulla bytesvaror. En enda ko gav
årligen
smör till ett värde som motsvarade en persons årliga
behov av bröd och mjöl. Antalet kor var av den
anledningen större än antalet människor i landskapet.
13 500 kor på 12 000 invånare.
I jordeböcker som upprättades vid Gustav Vasas
skatteläggning, omnämnes många ödebyar.
Troligen ödelades dessa redan under medeltiden. Ödebyarna
tycks ha varit fler på södra sidan
av älven. Under 1600- och framför allt 1700-talet
uppodlades många på nytt.
Bebyggelse i bygdernas utkanter vid moränsjöar och
mindre vattendrag härstammar ofta från
1700- och 1800-talen. Nyodlingarna fick då ett stort uppsving.
Invandrande finnar stod dock
redan kring sekelskiftet 1600 för en tidig kolonisation av
avlägsna skogstrakter. De slogs sig
ner främst i skogarna mellan Gudmundrå och Graninge.
Livet för byarnas folk var strävsamt, fattigt och fyllt
av prövningar och folkmängden ökade endast
långsamt. Missväxt vart ett ständigt
överhängande hot. De svåraste svagåren namngavs
och levde
länge kvar i minnet. 1697 var ett av de värsta i Norrland,
då all gröda frös bort. Året kallas
svartåret.
Frost förstörde grödorna också 1812 och 1821.
1703 föll inget regn mellan sådd och skörd.
Året
kallas bränn- eller vitåret. Regn och stora
vattenflöden förstörde skördarna på de
klent dikade
åkrarna 1733 och 1777. 1867 var det svagåret, då
våren kom först vid midsommar och hösten kom
med frost som tog den senvuxna grödan.
Mer och mer skatt pålades folket, nya skatter var
gärderna och hjälpskatterna. Kriget mot Ryssland
föranledde konungen att utkräva livsmedel, s k
kostgärder. Dessa utgick årligen 1555-57. De var
avsedda för de norrlandsknektar, som under Mats Törnes
befäl logo i Finland.
Särskilt hårt drabbades befolkningen av krigen i
början av 1600-talet. Vid sekelskiftet 1599-1600
fanns i Ångermanland enligt beräkningar 2 650
jordbrukshushåll. Krigsåren medförde extra
pålagor och i hundratal skrevs ångermanländska
bönder ut som knektar. Efter striderna på
slagfält
och till sjöss var i genomsnitt en person för varje
hushåll borta. Utskrivningara följde varandra slag i
slag och till sist togs också pojkar ut. Vid 1619 års
utskrivning uttogs 66 nya knektar i Ångermanland.
Av dessa uppges 30 vara under femton år. Få av
bondesoldaterna som drogs bort återsåg någonsin
sina hem. Jordbrukshushållens antal i Ångermanland
minskade med 25% mellan åren 1599 och
1615. Folkökningen var liten 1600-talet ut.
Efter stormakrtidens långa krig började emellertid
befolkningen öka snabbare tack vare "freden,
vaccinet och potäterna". Från 1720 till 1860 ökade
landets befolkning med ungefär 2,4 miljoner
invånare och tredubblades därmed. Det var en väldig
mängd männidkor, som alla behövde
antingen jord eller arbete för sitt uppehälle. Under
1700-talets andra hälft inleddes också
nyodlingarnas och torpanläggningarnas tidevarv.
På 1700-talet började även vägbyggamdets
liksom bruksanläggningarnas tid i Ådalen. På
båda
sidor om Ångermanälven anlades de båda
ådalsvägarna som förband älvdalsbygderna.
Under
1700-talets första år anlades järnbruken i
Sollefteå, Gålsjö och därefter i Bollsta. 1750
byggdes
Sandö glasbruk och 1771 Björkå järnbruk. 1844
anlades Kramfors stora sågverk, det första
finbladiga i Norrland.
Bebyggelsen expanderade. Nya torp växte upp runt de gamla
byarna, nybyggen anlades i
älvdalsbygdernas utkanter och långt inne i skogen och
brukens omgivningar befolkades.
När befolkningen i Sverige ökade så kraftigt under
1700- och 1800-talen, var det landsbygdens
obesuttna skara som ökade allra mest. Torpare, backstugusittare
och tjänstehjon blev fler än
någonsin tidigare. Också i Västernorrlands län
var proletariseringen av jordbruksbefolkningen
tydlig. 1854 fanns här ca 6 700 självägande
bönder, 4 400 torpare, 15 600 drängar, bondsöner
m fl samt 1 800 backstugu- och inhysesfolk, kvinnor och barn
oräknade. Med de jordlösa
uppstod en ny samhällsklass och byarna, där invånarna
dittills varit varandra någorlunda jämlika,
blev små klassamhällen. De som inte ägde jord var
utestängda från bystämmorna och kunde
alltså
inte delta i de beslut som fattades om byns angelägenheter.
Backstugusittare och inhyseshjon
bildade ekonomisk och socialt en ren underklass och levde i stor
fattigdom.
"Då härstädes icke finnes bosatta andra så
kallade Herremän än kyrkoherden, länsman och
folkskoleläraren, så är det ganska få av hela
socknens befolkning, som icke höra till den arbetande
klassen, ty församlingens klockare måste i anseende till
sin ringa lön äfven hänföras till denna
klass..."
(Lantmätaren P E Sidenbladh 1849 i sin "Beskrifning öfver
Hellgums socken".)
Torpare och backstugusittare
Dagsverkstorpare arrenderade jord, oftast av en bonde.
Förhållandet mellan bonden och torparen
reglerades genom ett kontrakt. Torparen erlade en mindre skatt,
antigen i pengar eller in natura
samt ett visst antal dagsverken. När ensittarlagen infördes
1925 fick dagsverkstorparna rätt att
friköpa den mark de arrenderat och brukat.
Självägande torpare var vanliga i Ådalen.
Det som skilde dem från bönderna var hemmanets
storlek.
Torpet var för litet att leva av och inkomsterna
därifrån måste drygas ut, oftast med arbete i
skogen.
Backstugusittare betalade en avgift vid tillträdet
till en mycket liten bit jord med stuga.
I övrigt hade han inga prestationer att fullfölja gentemot
jordägaren.
Om backstugusittare berättar Stina Westin född 1913,
Hakesta, Multrå. "När jag var liten fanns
det några små backstugor här ovanför i skogen.
Det finns inte mer kvar av dem än stengrunden
till en av stugorna. Husen stod på ofri grund. Ingen odlad mark
hörde till och vad gummorna och
gubbarna levde av är inte gott att säga. Det var väl
allmosor från byborna. Vi barn tyckte det var så
spännade att hälsa på gumman i en av stugorna. Vi
plockade ved åt henne för att göra oss ett
ärende.
Veden förvarade hon i en särskild liten kåta. Sen
bjöd hon oss på kaffe som hon saltade. Inte var
det gott men intressant! Gumman stod ofta och kokade gröt
när vi kom. Hon använde en trebent
järngryta och hon avslutade alltid måltiden ned att
hälla i en skvätt mjölk och sedan skrapade hon
grytan alldeles ren. Hennes stuga hade bara ett enda rum. Man kom
utifrån rakt in i rummet. Hon
hade två getter. Gethuset var ingrävt i slänten och
hade en fönsterglugg på sin enda brädvägg.
Fram till någon gång på 20-talet bodde gumman kvar
i sin stuga.
I en annan av backstugorna bodde det en gumma och en gubbe som alltid
var ovänner.
De hade ritat ett kritstreck som delade stugans rum mitt itu och
sedan hölls de på var sin halva."
"De största glädjeämnena i mitt liv var då vi
slapp vägglusa och dagsverka".
( 94-årig torparhustru från Höven i Resele socken i
Ångermanland" )
Klasskillnaderna var emellertid inte lika utpräglade i
Norrland som i södra Sverige.
Levnadsvillkoren tyck ha befrämjat ett mer socialt utjämnat
samhälle. Skillnaden mellan fattig
och rik var mindre än på många andra håll.
Backstugusittarna var färre i Västernorrlands län
än
i övriga Sverige. I Skåne och i landskapen runt
Mälaren uppstod ett feodalt präglat
storjordbrukssystem med godsherrar och underlydande. Det beryktade
statarsystemet hade där
sina viktiga utbredningsområden men förekom knappast i
Norrland.
Den norrländske torparens ställning skilde sig inte
så mycket från den självägande
småbrukarens.
Många torpare var också de självägande. Men man
var tvungen att kombinera jordbruket med ett
annat arbete, för det mesta skogsarbet, sågverks- och
fabriksarbete, något som även småbrukarna
ofta gjorde.
Arrendetorparen hade en osäkrare tillvaro. Ofta skrevs
kontraktet på 50 år eller torparens och
hans hustrus livstid. Det förekom också kortare
kontraktstid. Dagsverksskyldigheten och
beroendet var betungande. Arrendetorparen hade varken hem eller jord
att lämna över till sina barn.
De som blev torpare kunde vara fattiga pigor och drängar, men
också bondbarn, som inte var
lyckliga nog att överta fädernegården. För pigor
och drängar kunde torpet vara enda möjligheten
att gift sig och bilda egen familj.
Det ångermanländska "utanvidsfolket", d v s torpare och
backstugesittare, hänvisades
ofta till älvarnas södra stränder. Bebyggelsen
där ger ett anspråkslösare intryck än
på de norra sidorna.
Glesbygd - Framtidstro
I odlingslandskapets utkant, i det inre av det fagra, trolska och
mytomspunna Ångermanland,
ligger byn. Inte långt från en av de tre älvar som
rinner genom landskapet. Byn ligger på en
sydsluttning mot en sjö med samma namn. Förste nybyggaren
kom hit 1764. Förfäderna
kunde knappast ha valt en bättre och vackrare plats. Byn fick
så småningom många invånare
men är numera tyst och nästan helt övergiven. Husen
är vällhållna och prydliga, liksom marken
som omger den. I dag finns en bofast familj i ett av husen.
Övriga hus är obebodda vintertid,
men lever upp några korta sommarveckor.
Ellen har berättat om hur det var i byn förr. Hon
tillbringade sin barndoms somrar på 1930- och
40-talen i byn hos sin morfar. Då var där liv och
rörelse och folk i varje stuga trots att byn låg
avsides. Ingen väg ledde dit på den tiden. När man
till sist byggde väg började flyttlassen gå,
men inte till utan från byn.
Till morfars gård hörde tre bostadshus;
mangårdsbyggnad, sommastuga och gammfolksstuga
samt en mängd ekonomibyggnader; bryggstuga, lagård,
där det fanns fem kor, två hästar, får och
getter, dubbelhärbrä, loge, "bossta" (bastu där man
torkade korn), sommarlagård nere vid sjön,
källare, lador och kornhässja. Fäbod hade man på
andra sidan sjön, 2 km bort.
Gården var till stor del självförsörjande.
Mesta möjliga tillverkades hemma. Till gården
hörde
kolmila (man kolade väldiga mängder på 40-talet),
tjärdal, ett schlähus (släd-), som fungerade
som verkstad, smedja, där allt i smidesväg, som
behövdes smiddes, och såghyvel, som drevs
med gengas.
Skolbarnen möttes vid bussen på andra sidan älven.
De fick inte åka färja eller båt ensamma.
Sista biten hem åkte de efter häst. Barnen hjälpte
till ganska mycket. Att dra separatorn och köra
häst hörde till deras uppgifter.
------------
Finns det en framtid för glesbygden? Ja tror det. Man kan se
en liten trend att folk som bor i de
stora städerna, söker sig mot en lungnare tillvaro. Allt
större tempo och stress, gör att folk börja
tänka om. Man lämnar helt enkelt allt för en ny start
i livet. I Norrland och även i övriga delar av
landet finns odlingsbar jord som ligger och väntar. Kanske
är det en möjlighet för många att trappa
ner och närma sig naturen. Att odla för sitt uppehälle
kan vara möjligt. I dagens samhälle kan man
dessutom arbeta på distans var som helst i landet.
Källa:
"Ådalen, så bodde landsbygdens folk", Ann Renström,
CEWE-Förlaget
"Landskapsboken Ångermanland", ur en krönika av Karl Erik
Johansson i Backe. Allhems förlag
Under 1700- och 1800-talen blev Ångermanland mer än
något annat landskap i Sverige känt och
berömt för sina skickliga konstslöjdare. Folket
här ägde ett gott handlag, då det gällde att
behandla
trä, antingen det var fråga om byggnationer, finsnickerier
eller utsmyckningsarbeten. Med gott
omdöme, god smak och konstnärlig fantasi
förskönades både Herrens hus och böndernas
boningar,
men konstnärerna själva var inga utbildade hantverkare utan
enkla allmogemän, som förstod sig på
träets formbarhet och estetiska möjligeter. Orsaken till
detta plötsliga uppsving i trä- och även
smideskonst kan ligga i den snabba folkökningen. Kyrkorna
ombyggdes för större församlingar,
men de få som utbildats för sakral utsmyckning hann inte
med allt arbete, och då övertogs detta av
andra skickliga händer. Predikostolar, pelare, kyrkodörrar,
altarskåp, allt skulle utsiras och
dekoreras, eftersom kyrkan blivit församlingens statussymbol. De
flesta av dessa bondekonstnärer
lever bara kvar i sina verk. Deras namn är glömda. Men
folktraditionen och kyrkböckernas
räkenskaper har ändå bevarat några
mästarnamn. Inom Nolaskogsområdet torde de mest
bekanta
ha varit Pehr Zakrisson i Kubbe, Anundsjö, och Anders Olsson i
Lakamark, Grundsunda, som
brukade benämnas "Träbiskopen". Ur arkiven har man
också plockat fram ett tredje mästarnamn,
nämligen Erik Olofsson Bring från Bredbyn. "Sunnan skogen"
d v s området söder om Skuleberget,
hade ett stort namn i bondemästeren Pehr Westman från
Hemsö. Bundna vid sin torva som jordbrukare
ägnade sig alltså dessa män åt konstnärlig
verksamhet. Deras produktion skulle inte inskränka sig till
utsmyckning av kyrkbyggen. De ångermanländska bondehemmen
krävde i många fall en högre
materiell standard, sedan traditionella handelsfärder mot
Stockholm eller mot Norge skänkt en tryggare
ekonomisk grund. Det blev träsnidarnas uppgifter att förse
dessa hem men vackra skåp, ornamenterade
klockor, snidade speglar och mycket annat.
Bondemästarnas arbeten älskades, beundrades och
berömdes av många men inte av hantverkarna i
städerna, som efter hand blev utkonkurrerade. I en supplik av
Härnösands borgerskap hette det att en
mångfald yrkesfolk under sken av att bedriva jordbruk i
själva verket försörjde sig på sina
konstverk
och betjänade både ståndspersoner och allmoge med
vad de kunde åstadkomma. Grannstaden Sundsvall
klagade vid samma tid över att gesäller slog sig ner
på landet och fördärvade marknaden för
stadens
skattetyngda yrkesmän. I landshövdingeberättelsen
för Västernorrland av 1792 hette det också, att
hantverkare var spridda överallt i socknarna, så att
ingenting saknades för allmogen, medan däremot
städernas hantverkare föga kunde gagna sig och andra. Deras
belägenhet var usel och fattigdomen
bland dem tilltog för varje dag, varför deras arbete
också blev både sämre utfört och dyrare.
Trots
denna dystra situation för stadens hantverkare kan man inte
frånta bondemästarna värdet i deras
insatser. Deras gärning är utan tvivel ett stycke mycket
betydelsefull svensk kulturhistoria.
Källa:
"Landskapsboken Ångermanland", ur en krönika av Karl Erik
Johansson i Backe.
Allhems förlag
Skogsarbete
I Ångermanlands skogsbygder bodde många
småbrukere och fattiga skogstorpare. När
skogsindustrin
expanderade och behövde arbetskraft fanns det folk i dessa
bygder. Det hade kommit nya kraftkällor.
Ånga och elektricitet gjorde att man avverkade allt större
områden. Skogsarbetarna kunde inte längre
gå till och från sina hem under dagens arbete. De fick i
stället bo i skogskojor under ytterst primitiva
förhållanden.
Arbetarna i skogen blev tidigt uppdelade i två grupper,
körare och huggare. Körarna var hästägare och
småbönder. De var de som gjorde upp kontrakten med
bolagen. När arbetena skulle börja i skogen om
hösten, kom bolagens förvaltare till körarna för
att "sätta bort arbetena". Då uppstod något som
närmast
kunde jämföras mred auktioner, där det gällde
för körarna att underbjuda varandra, för att få
arbete under
vintern. Lägsta budet fick arbetena. I arrendatorernas d. v. s.
köranas ackord ingick både körning och
huggning. Basvägar skulle plogas eller skottas för att
timret skulle komma till avläggen vid flottlederna.
När kontraktet var uppgjort anställde körarna sina
huggare. Körarna blev arbetsgivare åt huggarna och
därmed följde skyldigheten att skaffa bostäder
på arbetsplatsen. Körarna såg till att deras
skogskojor
blev så billiga som möjligt. Allt för att hålla
kostnaden nere. I dessa kalla, dragiga och mörka
bostäder
delade körarna rum med sina huggare. Kojorna var låga
timmerhus med sovbritsar runt väggarna. En
uppmurad eldhärd i mitten och ett öppet rökhål i
taket. Golvet var den tilltrampade marken.
Arbetsdagarna var långa, tolv till femton timmar i kylan och
vintermörkret. En ohygglig trängsel rådde i
kojan vid dagen slut, då var och en skulle fram till eldpallen
för att laga sin egen mat. Den ensidiga kosten
bestod av: kolbullar,amerikanskt fläsk, salt sill och potatis
samt det eviga kaffedrickandet som orsakade
svåra magbesvär. Det kunde statistiskt bevisas, att ingen
befolkningsgrupp i landet led så mycket av gikt
och magsår som just skogsarbetarna. Gikten och den reumatiska
värken var en göljd av kölden under
arbetsdagarna samt omväxlande hetta och kyla i kojan på
nätterna.
På den tiden pågick skogsavverkningen nästan
uteslutande på vintern. Snön och isarna gav de
bästa möjligheterna att frakta timren. Under
avverkningarnas dödsäsonger drevkörarna sina
småbruk.
Huggarna tog ofta anställning vid flottningen. Många
ångermanlänningar började sitt skogsmanaliv
som flottare.
Skogsarbetet har änmda fram till 1900-talets mitt varit en
historia om grovt slit, onda ryggar,
lungsot, frostskador och dålig kost. Trängseln
framför eldpallen vid dagen slut i de större kojorna
var inte bättre än den ensamme arbetarens återkomst
till en utkyld torvkåta. Snarare tvärtom. Men
under1940-talet hände något, som helt revolutionerade
förhållandena i de större barackerna.
Arbetarna anställde en kocka, som skötte matlagningen och
försökte hålla något så när rent
inomhus. De som förut bråkat om platserna vid härden,
fick nu komma och sätta sig vid ett
färdigdukat bord. Kockan hade sitt eget rum och hörde
alltså till kojlaget. Denna förbättring av
skogsarbetarnas villkor bredde snabbt ut sig och var så gott
som allmän i den svenska skogen
efter tio års tid. Då försvann kockorna ur bilden.
Skogsarbetet började nämligen drivas mycket
mer rationellt än tidigare. Maskinerna övertog
muskelarbete, och de stora maskinerna fodrade
framkomliga vägar. Alltså bygdes ett nät av
skogsbilvägar av vilka många gick ända fram till
avverkningsplatserna, och på dem fraktades både arbetarna
och deras tekniska hjälpmedel.
Kojornas tid som bostäder var förbi. Skogsarbetarna
åkte i egna bilar eller i bolagens minibussar
till och från arbetet. De kunde liksom de flesta andra få
vistas i hemmet och familjen, när arbetet
var slut för dagen. I stället för de gamla
timmerkojorna ställde arbetsgivarna upp flyttbara
rasthyddor, där karlarna åt och vilade en stund mitt under
skiftet.
Om skogen tidigare for hårt fram med människan,
så far i dag människan hårt fram med skogen.
Hästen är sedan länge bortrationaliserad.
Skogsarbetarna är ett fåtal. Stora maskiner gör
hela
avverkningsarbetet. . Industriernas behov av råvara kan inte
täckas av den årliga skogstillväxten.
Kalhyggena breder ut sig. Djupa spår blir kvar i naturen.
-----------
Solidarisk med sin utgångsmiljö av skogs- och
flottningarbetare, sin bardomsmiljö, skriver
min favoritförfattare, Nils Eric "Nicke" Sjödin från
Röån, Junsele, friskt och folkligt på sitt
ångermanländska bygdemål.
Ur "Åslappe", och "Nymoa", Nils Eric Sjödin.
Cewe-Förlaget
Skogsreskapen
|
Före sågblati´n Håggyxa, Snöskôvla |
Måttkäppen, Vännhäkan, Sen komme Nymoa å faan. |
Ordförklaringar. före sågblati´n = innan sågen
kom |
Sen komme
Motorsåga
|
Vä bärä yxa Stocksåga Två tredjedela Svansn |
Tå motorsåga Man feck dreck kaffe Men dä ä givet Särskilt |
Ordförklaringar bärä = bara |
Rickard Sjödin från Röån, Junsele,
berättar om hur han som 13-årig pojke gjorde sitt
mandomsprov
genom att begå den s.k. flottareden. Det var på
våren 1911, flottningen i Röån hade tagit sin
början.
Det ryktades att Betarsjön hade onormalt lågt
vattenstånd, vilket betyde långvarig flottning,
då
virkesmängden som skulle flottas fram var rekordstor. Vi
somskulle utföra arbetet hälsade detta
förhällande med stor tillfredsställelse. Det skulle ge
oss många arbetstimmar med många 35-öringar
för fullgoda flottare och 18-öringar för oss som inte
uppnått 15 års ålder. Arbetstiden var i regel
fjorton timmar men anpassades efter förhållandena - den
kunde bli kortare men för det mesta längre.
Vi hade kommit fram till den 11 juni, ett datum som etsat sig in i
mitt minne. Det rådde nervös
brådska i torpstugan den morgonen. Mor väckte oss tidigare
än vanligt med orden: 'Opp nu och
hjälp till med matsäck och klara er själva. Det har
snöat minst ett kvarter (cirka 15 cm) i natt, och jag
måste i väg till fäbodarna och se till kreaturen.'
Jag ställde mig i ordning och hastade fram till min
flottarepost, som låg en halv mil inpå skogen. När
jag kom fram, var jag redan blöt upp till knäna av
nysnön på den halvt igenväxta stigen. Jag
ställde matsäcken i en lada och tände upp en eld.
Men
redan nu började timret komma flytande, och det gällde att
hålla uppsikt. Ån flöt rätt så spak
med
en bredd av 15-20 meter, men den ringlande sig i bukter och krokar
med många möjligheter till
brötbildning. Flottarepassen var uppdelade i s.k. skiften
på en längd av en fjärdedels mil per skifte.
Vi var tre man på vart skifte, alltså en betydande
sträcka att hålla uppsikt över och klara av för
varje
man. Värmen vid elden fick jag aldrig känna, för det
bildades en bröt på andra sidan ån, och jag fick
den att syssla med. Jag lossade timret, men det kom nya täta
massor, så jag höll mig i värme genom
att springa och lossa stockarna här och var. Snöfallet hade
blivit regnblandat. Det såg ut att bli en
arbetsam dag. Att söka skydd i ladan eller torka vid elden var
inte att tänka på. Klarade man sin
uppgift utan hjälp så räknades man som god flottare
och kunde få timpenningen höjd med någon
femöring närmare de vuxnas lön.
Det hade nu bildats ett nytt besvärligt fäste på
andra stranden, dit stockarna stack in och bildade en
bröt. Jag var ju timmerlöpare, som det hette, så jag
sprang över och arbetade undan de leda fästerna
och byggde för med någon landstock här och där.
Men jag måste hinna tillbaka igen, innan timret<
glesnade för mycket, så jag stack i väg över
på stockarna. Det konststycket hade jag gjort många
gånger, men nu låg den blöta snön kvar på
timret, som blivit såphalt. Jag hade norrbottenpjäxor
på
fötterna. De är utan klack (komagar kallas de på
flottarspråke) och de är de falskaste skor en flottare
tagit på sina fötter - men de billigaste. Mitt ute
på ån måste jag göre ett längre hopp till
nästa stock,
och då hände det. Visst nåde jag fram till stocken,
men när jag satte min fot på den, sa det bara svisch,
och jag låg i plurret med mössan flytande bredvid mig. Jag
behöll båtshaken, slog ena armen om en
annan stock och nappade till mig mössan. Sedan kravlade jag mig
upp och lyckades balansera på
timret till land. Trots missödet kände jag mig obeskrivligt
glad. För det första hade ingen sett, när
jag drumlade ner i vattnet, och för det andra var det kutym
bland flottare att inte räknas som fullgod
i jobbet, förrän man åkt i plurret, så att
mössan flöt. Detta sista kallades för flottareden, och
den
ritualen hade jag nu ofrivilligt klarat av.
Rickard Sjödin har under sitt låga liv prövat
på allt som männen i de ångermanländska
skogarna fått
uthärda. Han har varit en hårdförd skogskarl, som
slitit ut i sig i bolagens tjänst. Långa tider var han
alldeles ensam med sin häst i skogen, och han bodde då i
en liten koja med tillhörande iskallt stall.
Han både körde timret och brosslade åt sig
själv. Att brossla var att dra ihop timret i skogen, hugga
upp vägar och hjälpa köraren att lasta. Brosslingen
ansågs som det tyngsta arbetet. 1953, bodde
han sex mil från hemmet och hade sju kilometer till
närmaste by. Han var ensam i kojan elva veckor,
hade ingen tidning och ingen radio. Varje söndag åkte han
skidor in till byn för att köpa mjölk och
proviantera. Hästens foder hade han fraktat dit dagarna innan
arbetet tog sin början.
Rickard Sjödin började på äldre dagar skriva
ner sina minnen, många av dem i poesins form. Dessa
minnen är en kulturhistoria, av stor dokumentär betydelse.
Ångermanland blev det sista landskap i Sverige där man
hade flottare. Numera går all virkestransport
på landsväg och tåg. Det fanns ett visst drag av
"flottarromantik" kring flottarna. De drog fram från
plats till plats och blev för många flickor den
första sommar romantiska upplevelsen.
År 1952, lanserade programledaren i Sveriges Radio, Lennart
Hyland, bandyspelaren och sångaren
Gösta "Snoddas" Nordgren i programmet Karuselen. "Snoddas"
nådde enorm populartitet som
sångare efter framträdandet i radioprogrammet Karuselen
med sången Flottarkärlek. Han turnerade
flitigt under några år som sångare.
Flottarkärlek har en lite vemodig melodi och texten bygger
på
flottarromantiken. Här följer första versen av
Flottarkärlek. (Haderian Hadera)
Jag var ung en gång för länge sen,
en flottare med färg..
Alla jäntor var som vax uti min hand.
I alla torp, i alla byar hade jag en liten vän.
I från Norderås till skiljet ner vid Berg.
Haderian hadera, haderian hadera.
I från Norderås till skiljet ner vid Berg.
Källa.
"Landskapsboken Ångermanland", Allhems förlag
"Focus", Lexikon
"Bonniers", Lexikon
Lin, Linum, förekommer på norra halvklotet med
över 200 arter, både vilda och odlade. Mest känt
bland de odlade arterna är vanligt lin, Linum
usitatissimum. En ettårig upp till 5 dm hög växt
med
vanligen blå blommor. Vanligt lin odlas i två former, som
textilväxt (spånadslin) och som oljeväxt
(oljelin). Spånadslinet odlades redan i Främre Asien och
Eugypten redan år 4000 f.Kr. I Sverige är
spånadslinet belagt redan under stenåldern. Linodlingen,
som har haft sin största utbredning i
Hälsingland, Småland och Ångermanland, nåde
sin kulmen 1865.
"Linhantering i forna dagar".
Skörden
Linet rycktes upp med rötterna för
att ingenting av fibrerna skulle gå förlorat. Efter
torkning i det
fria repades frökapslarna bort.
Rötning
Linhalmen rötades antingen i vatten eller
på fuktig mark för att växtlimmet i stjälken
skulle lösas upp
och de spinnbara fibrerna lättare kunna skiljas från
stjälkens vedartade delar.
Bråkning
Linet torkades antingen ute i det fria i s.k.
lingropar eller över ugnen i en linbastu. Det torra linet
bråkades dvs veddelarna bröts sönder mellan
bråkans fasta underlag och den vidsittande rörliga
träklingan.
Skäktning
De sönderbrutna veddelarna skavde man
sedan av med en skäktkniv (skäktträ) mot en
skäktstol.
Skäktkniv och skäktstol var ofta fästmansgåvor
och därför vackert utsirade.
Häckling
Till slut häcklade (dvs kammade) man linet
på en linhäckla för att skilja de långa
fibrerna (tågorna)
från de kortare (blånorna). Linet var sedan klart till
spinning.
Spinning
Fibrerna fästes på spinnrockens
linfäste och spanns till garn. Garnet förvarades i
härvor tills det var
dags för vävning. Linfibrerna är vanligen gulbruna
eller ljust grå. Efter blekning blir de vita
Vävning
Linet spelade en stor roll i det gamla
bondesamhället. Av garn gjort på de längsta fibrerna
vävde man
det finnaste linnet. Blaggarnet, gjort på blånorna,
användes till grövre vävnader. Den färdiga
vävnaden,
linne, är stark och glänsande och känns sval.
Bomull och andra material har nu till stor del ersatt linnet, men
det används alltjämt i t ex finare dukar,
handdukar, konstvävnader etc.
"Linhanteringen i forna dagar", Bonniers Media lexikon
Den Ångermanländska linberedningen.
En uråldrig näring i vårt land är
linberedningen. Den finns med i mycket gamla beskrivningar,
och den ingår också i folkvisor. Redan under
stenåldern odlades linet i Sverige, med det var först
på 1700-talet, som linkulturen tog riktig fart, framför
allt i norra Ångermanland.
Stephen Bennet hade 1739 av Kungl. Maj:s blivit förordnad som
direktör för linberedningen i de
nordliga provinser, där linkulturen redan fanns. Om det
ångermanländska linets berömvärda kvalitet
säger han:
"Det lin som växer uti Ångermanland, må billigt
skattas för det bästa i världen, som det äger
både
längd och styrka och finhet, vilka kvaliteter äro rara att
finna uti ett och densamma slags lin. Några
kvinnfolk uti Ångermanland bereda och häckla sitt lin
rätt väl samt spinna någorrlunda fint jämt
och
gott lingarn därav, dock långt ifrån den finheten,
till vilken deras sköne lin borde och kunde spinnas.
Deras ordinarie manér att sortera sitt garn och väva sina
lärfter är eländigt, hos några få
personer
undantagandes."
Stephen Bennet hade 1739 av Kungl. Maj:t blivit förordnad som
direktör för linberedningen och
lärfttillverkningen i de nordliga provinser, där
linkulturen redan fanns. För att förbättra
kunnandet,
framför allt i Ångermanland, inrättade han
spinnskolor i nolaskogsområdet. Den första skolan
förlades till Nätra. Bennet tog med sig redskap och
skickligt folk från manufakturkontorets
linnefabriker söderut och sammankallade först allmogen i
Nätra sockenstuga, där man lovade att på
försök sätta tre kvinnor i spinnskolan.
Försöket utföll till högsta belåtenhet,
för Bennet skriver, att
"linberedande med ribjärn, läder och finare häcklor
var emot deras manér att borsta lin som fem mot
tre, varöver de mycket fröjdande sig tillstod, att
våra spinnrockar voro bekvämare och bättre till
fint
lingarns spinning än deras tillförne brukliga
spinnrockar".
Ryktet om den lyckade verksamheten i Nätra spreds sig snabbt,
och när Bennet under julen
besökte Själevad, Arnäs, Sidensjö och
Anundsjö infann sig inte bara kvinnor utan också unga
bönder och drängar. Bennet sägher om
ångermanländskornas skicklighet: " I anseende till att
kvinnfolken uti Ångermanland äro fallna till fina
lärfters vävande, kan man göra sig säkert hopp
om
dessa anläggningars önskeliga framgång
därstädes". Hans föväntningar infriades till
fullo, för snart
hade linberdningen tagit större fart i nolaskogsområdet
än någon annanstans i hela landet. För de
mest förtjänstfulla insatserna vankades också
statsbelöningar. Sekreta utskottets handels- och
manufakturdeputation föreslog att "till den fina
linnevävnadens uppbringande vissa premier måtte
förunnas åt var och en spinnerska, som årligen
levererar ett visst kvantum av vissa grader och finhet
till fabrikerna"
De först belönade blev hustrurna till kapellanen Jonas
Törnsten och länsmammen Matthias
Norberg i Nätra. De fick var sin silverbägare med lock "med
den meningen ingraverade, att de äro
till merberörda hustrur skänkta av riksens ständer
till belöning för deras beviste flit med fina
linnevävnader. Bägarna må väga åtminstone
30 lod vardera utom locket."
I boken "Resa genom Sverige år 1804" berättar Ernst
Moritz Arndt om ett besök i Gudmundrå:
Nu på en 60 eller 70 år har man nästan i alla
socknar i Ångermanland sått lin och hampa.
I synnerhet böra nämnas Nätra, Nordingrå,
Arnäs, Nora och Sidensjö. Obetydliga jordägare
hava
därigenom blivit rika samt hela socknar välmående och
befolkade. Det bästa lin i hela Norrland
skall växa i Nätra socken, och där har även
spånad och vävning blivit bragt till högsta
fullkomlighet.
Där utspinner man ett lod lin till en mer än 4.000 alnar
lång tråd, och det fasta lärft, man väver,
är i
alla avseenden lika gott med det holländska men
överträffar det vida i styrka. I varje hus finnas
två
eller tre vävstolar, spinnerierna oberäknade, och det
är en dålig gård, där man icke årligen
försäljer
300 till 400 alnar fin lärft. Genom denna industri och den
därav följande välmågan har dessa
människors husliga levnad undergått en hel
förändring. Åkerbruket har genom denna
välmåga även
vunnit mera styrka och idkas med mera flit. I stället för
forna härvarande nedrökta kojor har man
nu byggt upp snygga hus, många av två våningar med
sex eller åtta rum. En viss prakt, till och med
lyx har härav även blivit en naturlig följd. Man
påstår att folket just i dessa socknar skall vara det
mest muntra och hyggliga i hela Ångermanland. Om man här
vill berömma en flicka, så säger man:
'Hon ser ut som en spinnerska från Nätra'. Alla socknar
hava väl icke så mycket lin och hampa, som
den nyssnämnda, med detta näringsfång är dock
tämmeligen allmänt i hela Ångermanland och
sprider
sina välgörande verkningar även till den mest
avlägsna delen av provinsen."
I "Economisca Annaler", tryckt i Stockholm 1808 heter det bl
a:
"Vår norrländska linneväfnad utgör en
hufvudmärkvärdighet i Sveriges näringshistoria: det
skall i
alla tider blifva ett ämne både för beundran och
practisk undervisning, att en aflägsen, på landet
bosatt menighet, med jorbruket till hufvudyrke, och inbyggare i ett
ganska hårdt climat, hunnit till
stor fullkomlighet i en riktande och svårlärd slögd,
och det utan läro-år, skrå-aga och uteslutande
rättigheter."
Intresset att hålla gamla traditioner vid liv har alltid
varit stort i de ångeremanlänfska bygderna.
Linberedningen från lin till färdig duk var t ex ett
ämne som sysselsatte en studiecirkel i
hembygdskunskap i Vibyggerå under 1972-73. Linet såddes
hos lantbrukare Alfons Öberg i
Nyland, och efter skörden rötades det i
Gällstasjön. Vid rötningen fick linet ligga ett par
tre
veckor i vatten, varefter det hässjades för torkning.
På en loge Norrgällsta arbetade hela
cirkelgruppen med linberedningen. Fru Brittie Näslund, som var
cirkelns ledare, var också
guide för intresserade åskådare.
I logen blev linet först klubbat, och
den som skötte denna procedur "snodde samtidigt kunsen"
d v s han vred samman linstråna i buntar, lämpliga
för ett handgrepp. Man klubbade linet för att
få ytterhöljet att spricka från innerfibrerna, som
man ville komma åt. De klubbade buntarna bars
fram till den som skäktade dem. Han slog "kunsen" mot en snabbt
roterande käpp, eller "vinge",
för att få bort så mycket som möjligt av
blånorna. Därefter gick bunten vidare till en person
som
satt vid "dragen". Det var ett redskap, med vilket man befriade
innerfibrerna från de sista resterna
av blånor. När detta arbneta var färdigt,
övergick man till att spinna lintråd på spinnrockar,
och
slutfasen i studiecirkelns verksamhet skedde naturligtvis vid
vävstolarna.
Bland de hembygdsföreningar, som ordnat kurs i linodling,
märks Säbrå i Ångermanland.
Hembygdsentusiasten Vilma Margareta Grafström skrev i samband
därmed en liten skrift,
"Om lin". (1969, 2:dra upplagan 1972) Skriften illustrerades med
teckningar av henne själv.
Hon berättar om linets väg.
Linet "ryckes i steg" på åkern. -
Sedan hässjning - Därefter "rötas", d v s knippen
lägges ut på s. k.
'"klavar" eller stegar som belastas med stenar och sänkes ner i
vatten. - Sedan klubbas" linet och
sedan - "bråkas" det, så att all halm försvinner och
de mjuka, fina lintågorna börjar glänsa. -
Därpå
"drages" linet i en draga. (De tre sista momenten kan också
göras i en maskin, en linskäkt.) - Därpå
"häcklas" linet, d v s drages genom en häckla, som är
fästad vid ett bockbord. "Man drar tills man
får linet att flyta genom häcklans taggar utan
motstånd och bli glänsande och mjukt som ett litet
barns lingula hår." - Därefter är det i stort sett
klart för spinning och - vävning.
Källa:
"Om lin", Vilma Margareta Grafström
"Economisca Annaler", Stockholm 1808
"Resa genom Sverige år 18041", Ernst Moritz Arndt
"Studiecirklar i hembygskunskap i Ångermanländska
socknar", Vibyggerå och Säbrå
"Linhanteringen i forna dagar", Bonniers Media lexikon
"Landskapsboken Ångermanland", Allhems förlag
För ungefär ett hundra år sedan inträffade
utan jämförelse de två svåraste
fartygsolyckor
som på sin tid drabbade persontrafiken på
Ångermanälven. I historiken över sjöfarten
på
Ångermanälven ingår namnen "Bollsta" och "Gerda" med
en ödesdiger klang. Vid dessa olyckor
gick båda fartygen till botten. "Bollstas" haveri skedde 1885,
"Gerdas" 1893. De inträffade under
den hektiska period då Industriådalen tillkom. Den
förbindande länken, för att inte säga
pulsådern,
i denna intensiva utveckling var Ångermanälven. Den
reguljära vattenburna passagerartrafiken var
en av förutsättningarna. Ett helt nätverk av
längre och kortare linjer växte fram och knöt
samman
alla de nya tätorter som tillkom längs älven.
Älven korsades oupphörligen av de olika verkens
bogserbåtar i skiftande uppdrag med pråmar,
timmersläp och annat. Segelfartyg, ångbåtar,
slupar
och skutor trängdes med alla andra typer av flytetyg och det
måste helt enkelt ha varit rejält trångt
på älven. Naturligtvis förekom det åtskiliga
tillbud, mindre kollisioner, grundstötningar och andra
incidenter av mera godartat slag i persontrafiken på
älven. I klart väder och dagsljus var det väl inte
så svårt att undvika mötande fartyg. Men i
dålig sikt, snöglopp, regn, tjocka eller mörker
måste det
många gånger ha varit mycket besvärligt att
hålla reda på medtrafikanterna. Befälhavarna var
utomordentligt skickliga och de kände till farvattnen som sina
egna fickor efter kanske flera
decenniers arbete ombord på älvbåtar. Härtill
kom att befälhavare och rorgängare alltid använde
kompass och klocka, även vid utmärkt sikt när dessa
hjålpmedel egentligen inte fyllde någon
funktion. Men med denna teknik kunde man gå med hög fart
även när vädret var ogynnsamt.
År 1877 medförde en oväntad storm att
vattenståndet plötsligt sjönk så kraftigt, att
inte mindre
än tre båtar samtidigt stod på grund i älven,
nämligen "Fänrik Stål", "Ådalen" och "Svartvik"
-
förutvarande "Eugenie". I mars 1908 sjönk "Hemsö" vid
sin vinterplats vid kajen nedanför
residenset i Härnösand. Vid dessa tillfällen kom inte
någon människa till skada. Däremot lär
"Svartvik" ha fattat eld utanför Lunde vid ett tillfälle
och måst sättas på grund. En man hoppade
över bord och drunknade och befälhavaren kapten Nordquist
blev illa brännskadad i ansiktet.
I juni 1904 kolliderade vidare "Noraström" med "Verdandi", en
mindre ångslup utanför Ramvik
så olyckligt att den senare båten klövs och
sjönk, varvid dess maskinist omkom.
Olyckan med "Bollsta" inträffade vid fyratiden på
eftermiddagen den 22 september 1885, då
båten var på hemväg från Härnösand
och fördes av kapten Magnus Berlin. Efter att ha besökt
bryggorna i Sanna och Rö hade den just saktat in vid
Mörtsal nära Veda i sundet mellan
Åbordsöns norlvästra spets och den södra
älvstranden. Där skulle några passagerare
avlämnas
i en mötande roddbåt. I samband med en gir krängde
skrovet till och däckslasten - främst ca
150(!) mjölsäckar och tre fat socker - försköt
sig varvid en stark slagsida uppstod. Situationen
skulle troligen ha gått att klara om inte ett par ventiler i
försalongen stått öppna, så att denna
snabbt
vattenfylldes. Inom loppet av några minuter kämpade
besättningen och passagerare - totalt ca 25
personer - för sina liv i vattnet. Många kunde klara sig
upp i en av livbåtarna som kommit loss i
rätta ögonblicket, medan andra flöt på
landgången. Några klamrade sig fast på flytande
säckar
eller höll sig simmande. Någon kunde omhändertas av
roddbåten och fram, för allt av
passagerarångaren "Noraström", som lyckligtvis befanns sig
i närheten. Ungefär 20 personer
anses ha blivit räddade. Sammanlagt omkom dock fyra personer,
varav en passagerare och en
besättningsman. Restauratrisen ombord, som också var
kaptenens hustru, liksom hennes
biträde blev fastklämda under några lårar och
följde båten till botten. Båten sjönk på
10-15
meters djup och bärgningen blev besvärlig.
Som ett första led bogserades "Bollsta" in till bryggan vid
Mörtsal. Sedan fördes fartyget ner til
residensstaden, där det förlades vid ångsågens
kaj på Kronholmen. Några större skador hade det
inte fått. Överbyggnaden var småt ramponerad och
soltältet i aktern hade trassats sönder. Men
detta kunde lätt repareras.
"Gerda" var en mindre båt - knappt nitton meter lång -
och byggd 1887 på Jönköpings
mekaniska verkstad för Ångslupsbolaget Trafik i Nyland.
"Gerdas" ödesstund kom den
28 oktober 1893 i sundet mellan Lunde och Killingholmen där
Sandöbrons mäktiga spann
idag överbryggar vattnet. Olyckan inträffade vid sjutiden
på kvällen. Båten hade drejat bi
någon minut för att lämna av en passagerare till en
mötande roddbåt utanför Killingholmen.
Samtidigt skulle stockholmsbåten "Nordstjernan" passera
på väg uppför älven. Sannolikt
räknade kaptenen på den större båten med att
"Gerda" - vars lanternor var tända och fullt
synliga - skulle ligga still. När slupen sedan fick fart och
styrde mot Lunde var olyckan
oundviklig i synnerhet som "Nordstjernan" gick med för hög
fart - 13 - knop - för att kunna
stoppas i tid. Båda fartygen signalerade, men
förgäves. I det kritiska ögonblicket slog "Gerda"
back, vilket förvärrade situationen ännu mer.
"Nordstjernans" stäv träffade den lilla båten
på
babords sida nästan midskepps och vinkelrätt så att
"Gerda" fick stora skador och sjönk på
två-tre minuter. Alla ombordvarande - sammanlagt femton
personer - hamnade i vattnet.
Några var simkunniga och lyckades hålla sig uppe, med
flertalet drunknade. Totalt omkom
elva personer. Bland dem kapten Petrus Berglund.
Räddningsarbetet försvårades av att
mörkret redan fallit och att stark blåst rådde.
Dessutom tycks insatserna från "Nordstjernan"
ha varit både senfärdiga och ofullständiga. En
repände kastades ut från det större fartyget i
vilken kapten Berglund och den svårt brände maskinisten
på "Gerda" fattade tag. Men den
halades inte in och de orkade inte hålla sig kvar utan
föll tillbaka ner i det kalla vattnet.
De personer som räddades togs upp av roddbåtar som kom
från Lundestranden.
Hur olyckan gick till blev aldrig helt utrett
Alla de omkomna vid "Gerda"-olyckan påträffades inte
genast. Ett tidens tecken är att de
anhöriga fick utlysa ett belopp om 200 kronor till den som
återfann kapten Berglunds lik. Detta
ledde till att inte mindre än 18 draggande roddbåtar
korsade olycksplatsen. Så fort kaptenens
kvarlevor påträffats upphörde dock sökandet
trots att en okänd arbetare som varit ombord ännu
saknades. "Inget pris var utsatt för den okändes
upptäckande och han fick ligga där" konstaterade
Hernösands-Posten torrt.
"Gerdas" katastrof väckte förstämning i vida
kretsar. Inte minst drabbades de efterlevande svårt,
i flera fall genom att familjeförsörjarens oväntade
bortgång försatte hustru och barn i en omöjlig
situation. Ett exempel på detta är Emma Berglund,
änka efter befälhavaren ombord. Genom
olyckan lämnades hon ensam med fyra små barn, det
äldsta sju år. Och dessutom var ett femte
på väg. Några försäkringar fanns inte att
falla tillbaka på utan hemmet måste splittras och
barnen
fördelades bland Emmas syskon.
De efterlevandes situation togs särskilt upp i det
skillingtryck som spreds efter olyckan. Det bar
rubriken "Ångaren Gerdas förolyckande" och bestod
av fjorton verser med en tidstypisk
känslofull utformning. Texten är kanske inte direkt
något av verskonstens främsta verk men den
avsiktligt troskyldiga stilen gjorde säkert verkan. Man kan
utgå från att detta skillingtryck, som finns
i åtminstone två utgåvor, bidrog till att göra
"Gerda"-olyckan uppmärksamhmad över hela landet.
Här återges några verser. Texten inledes
sålunda:
"Från elfvens sköna stränder
Man skådat mången gång
Hur fartyg der anländer
Med flaggbepryder stång.
Men tänk när ödets fackla
Blir tänd i mörkan kväll,
Och budet smyger sakta
Till mången fredligt tjäll."
Själva sammanstötningen skildras några verser
längre fram med melodramatisk ådra och
i kraftiga färger:
"Och Gerda gick den kvällen
Såväl som andra dar.
Fast inte stjernepellen
Var lysande och klar.
Då reste med förhoppning
Så mången från sitt hem.
Som tänkte att nå målet,
Men döden mötte dem.
Nordstjernan, elfvens drottning,
Hon kom med blixtens fart.
Men tänk er hvad förvåning!
Det blev ett hiskligt brak
Det var så hemskt att skåda
Den fasanfulla stund,
Då dessa båtar båda,
Och Gerda sjönk på stund.
De jemmer-rop som hördes
Nu ej beskrifvas kan
Och alla hjertan rördes
Men få man hjelpa kan.
Då syntes alla kämpa
Med fasansvärda rop
Men böljan tycktes hemta
Och samla dem i hop."
Så utmynnar texten i en religiös betraktelse där
alla manas sätta sin förtröstan till Gud
som är den ende man kan söka sig till i nödens stund.
Ett vanligt grepp bland författare
av skillingtryck. Dessförinnan har man hänvisat till de
efterlevandes svåra lott:
"Det var visst omkring elfva,
Som grafven hastigt fann
I denna djupa bölja
Vid elfvens kalla strand.
Men tänk de arma hemma,
Som sådant budskap fick.
Det skulle hjertat grämma
Då bort de deras gick."
Både "Bollsta" och "Gerda" bärgades så
småningom. Av lätt insedda skäl döptes de
om.
"Gerda" återtog sina turer, nu under namnet "Trafik II". Sedan
"Bollsta" återvänt fick hon det i
Ådalens sjöfartskretsar välkända namnet "Joh
Nyberg", alltså inte utskrivet "Johan Nyberg" som
ibland felaktigt angives. Avsikten var givetvis att detta skulle vara
en välmotiverad hyllning till
denne - på sin tid mycket välbekante - sjökapten och
stordonator från Nyland.
Även i fortsättningen gavs bevis på att "Joh
Nyberg" var vad man brukar säga en "olycksbåt".
1894 såldes hon till två redare i Nordmaling och
två år senare grundstötte "Joh Nyberg" i
skärgården utanför Vasa eller Nikolaistad, ett namn
som tsarregimen givit staden. Efter bärgning
gick båten i trafik mellan Örnsköldsvik och
Umeå samt mellanliggande hamnar. Men slutet blev
dystert. 1915 reparerades "Joh Nyberg" på Bonäsets varv.
Det övertogs då också av handlare i
Örnsköldsvik för att undvika att kaptenen och
ägaren, som de trätt i borgen för, skulle gå i
konkurs.
Kort därefter förliste fartyget med man och allt. På
den sista resan var det felaktigt trimmat vid
avgången från Örnsköldsvik, men vid
uppehållet i Husum rättades detta till. I alla fall
uppgavs
det vara fallet. Fartyget siktades den sista gången från
Holma fiskeläge vid niotiden på kvällen den
20 maj, utan att man lade märke till något särskilt.
Tolv personer följde fartyget i djupet, endast en
förolyckad och en livbåtskapell påträffades
efteråt. Vad som hänt med "Joh Nyberg" var länge
obekant. Först sommaren 1975 påträffades vraket av
två sportdykare två sjömil sydväst om
Långro udde. Efter den sista reparationen hade f ö
fartyget gått utan sjövärdighetsbevis.
"Gerdas" senare öden kan sammanfattas kort. 1917 lämnade
hon Ådalen såld till Sävenäs,
där hon byggdes om till bogserbåt. Senare fick fartyget i
tur och ordning Piteå och Haparanda
som hemmahamnar för att 1949 säljas till AB Kemi OY
på andra sidan Bottenviken. Hennes
fortsatta historia sedan hon fått finska ägare är
inte bekant.
Några ord om "Nordstjernan" och dess befälhavare. Vid
denna tid fanns en rad passagerarfartyg
i drift mellan huvudstaden och de norrländska kuststäderna.
"Nordstjernan" byggdes 1871 vid
Motala Warf i Norrköping för ett rederi i Sundsvall.
Första åren gick hon mellan Stockholm och
Örnsköldsvik men 1882 blev Nyland den norra slutstationen.
Nära förbundet med fartygets rykte som Norrlandskustens
elegantaste och snabbaste fartyg
var dess befälhavare C A Petterssson, vanligen kallad "Pelle
på Stjernan". Denne blev legendarisk
för sin djärvhet, närmast gränsande till
dumdristighet och fåfänga. Ofta höll fartyget
otillåten
hastighet, saktade inte in i smala sund och rörde upp svall som
skadade stränder och småbåtar.
Bakom detta låg givetvis den knivskarpa konkurrensen
stockholmsbåtarna emellen och dess
ständiga krav på förkortade restider. "Nordstjernan"
med sina 15 knop var det snabbaste av alla
passagerarfartyg som vid denna tid gick mellan huvudstaden och olika
norrländska kuststäder.
Efter ytterliggare några olyckor tröttnade rederiet och
avskedade kaptenen år 1900.
Källa:
Ångermanland Medelpad 1988-89. Ångermanlands och
Medelpads Hembygdsförbund
Ångbåtarnas Ådalen. Bo G Hall, Cewe-Förlaget,
Bjästa
Tidningen Hernösands-Posten
En gammal bild berättar
Det finns en flygbild över Lugnvik från omkring 1937.
Fotografen har kommit inflygande från söder
och man ser sågverket närmast i nedre kanten och i
övre kanten ser man upp mot Strinne. Lugnviks såg
och brädgård dominera bilden.
Kan man se en bild fast man inte har bilden framför sig?
I Lugnwiks-Posten nr. 1-April 1993 skriver Raoul Nord om hur han
mer än en gång fördjupat sig i
bilden och han minns allt när det nu ligger för mina
ögon.
Berättelsen är delvis omarbetad. Så här berättar Raoul:
Kortet är av lövgrönskan att döma från
sommartid. Tar man en lupp ser man tydligt hur dalgången
i bakgrunden upp mot Strinne öppnar sig som en dragkedja, svagt
kan Österstrinne urskiljas. Längst
västerut försvinner den just färdiga "nyvägen" i
en kurva mot Ödstjärn. Det är sparsamt med hus.
Sjuksysterbostället ser så ensamt ut på lägdan
och man anar gården Albäck intill. Västbruket med
sina dass och vedbodar ser ut precis som det varit från
början. Herrgårdens alla kringhus och
trädgården är i gammalt skick.
Rättargården, stalllet, ladugården och logen samt
Locknekasern
(Slottet) ligger i en prydlig rad och strax där ovanför
ligger kontoret och Bagarstugan. Huset som
Carl Bergsten bodde med sin familj i Ullmarksbacken
(Sörgårdsbacken) och det mitt emot liggande
spruthuset, där den hästdragna brandsprutan stod och
där även lik förvarades i avbidan på
färd
till kyrkan. Där stod bomarbetaren Nestor Nyberg och en kamrat
till honom, sedan de dragits ned
i djupet av en kättinfylld eka och drunknat. Det var inte
så konstigt som det låter för så på den
tiden
att man skulle se de döda innan man for med dem till kyrkan.
Där stod också Carl Bergsten en gång
innan han färdades till Bjärtrå kyrka.
Där-ovanför spruthuset ligger Sörgården med sina
bodar och
så ser man man stigen som viker av mot Långklanten, sedan
den gått över bäcken på en liten bro.
Maskinist- och sågställarbostället ligger
ovanför sågbommen. Västerut ser man Skatan och
övre
klantritan. 1937 var nya brädgården i stort sett
färdig och det är den som syns på bilden.
Rälbanan
går på mark utom närmast sågen beroende
på att den gamla utlastningen alltjämt är i bruk.
På redden
"ligg en skute å en ångar". Pråmar här och
där men man kan inte se till bogserbåten Kalle, han
rusar
väl omkring på Hallstasidan. Bakom
brädgårdskontoret är en öppen plan och det tyder
på att man där
inte hunnit sätta ut plintarna för staplar men spåren
kan skymtas. Sedan bär det vidare mot nedre
klantritan, bassängen där gubben Fredriksson hade ekan och
båthuset för "lustjakten" Sälsten, vilken
sedemera brann upp om jag minns rätt. I det stora
förrådet härskade Adolf Strinnholm, vilken var
mycket mån om bolagets egendom. Inte långt från det
stora förrådet ser man fliskonvajern ut till
karvpråmarna där Johan Sjödahl stod med en grep och
en cigarrstump i munnen. Tre fyllda pråmar
som har dragits åt sidan, en är rund, av betong. Även
från sågens pannhus går en transportör
till
övre sidan av sågen där ibland sågspån
kunde läggas på hög. På bilden finns inte de
senare byggda
husen efter Gålåvägen, Valfrid Berstens och Kalle
Edholms. Bilden är beskuren så att bolagshusen
Heligbäck, Bergbacka, Trehörningen, Torpet, Grindstugan,
Nickebo, Skvadern och Hällan inte finns
med på bilden.
Källa:
Lugnwiks-Posten 1-1993
Åke Wallgrens i Lugnvik och hans lastbil
Svante Wallgrens far Åke var från Lugnvik i
Ångermanland. Åke visste hur man hanterar masonit.
Svante berättar om sin far: Farsan var väldigt händig.
I mitten av 1950-talet byggde han ett hus på
sin lastbil. På så sätt fick familjen en husbil
långt innan vi hade sett något sådant påfund.
Här hade
vi både matlagningsmöjligheter och logi. Det var en
upplevelse för oss barn att åka hus. Min mamma
Elsa hade tre av sina syskon i Stockholm och när vi åkte
och hälsade på dem kunde vi parkera
bekvämt vid deras sommarställe i Bålsta. På
vägen stannade vi i Furuviksparken och tittade. Och när
vi övernattade på flaket kände vi verkligen hur bra
vi hade det, speciellt om det regnade. Medan andra
campare låg i fukten i sina tält.
Lastbilen användes normalt till att frakta koks och kol. Min far
hade konstruerat det hela så att han
kunde skjuta upp den där ganska lätta masonitkåken
på ett par bräder som han lutade mot flaket.
Sedan var det lika lätt att ta ner kåken igen. Belysningen
inne var ett ljus, det lilla 6-voltsbatteriet
till starmotorn var det inte värt att använda, då
hade vi riskerat att inte få igång bilen på
morgonen.
Flakbygget gjorde att vi kunde resa på ett helt annat
sätt. Vi hade ingen annan bil än lastbilen så
på
det här sättet kunde hela familjen komma ut på
biltur.
Källa:
Dagens Nyheter
Lugnviksposten 1-2004
Liten släkthistoria:
Åke Wallgren, en släkting till mej från Lugnvik
Min farmor Vendla Maria Vallgren f. 1870-02-14. Sandö
Bjärtrå sn: Y.
hade en tvillingbror, Pehr Vilhem Vallgren f.1870-02-14.
Pehr Vilhem var Gift med Emma f. Norell 1865-04-30. Nora sn:Y.
Pehr och Emma hade bl a sonen Åke Hjalmar f. 1904-05-07
Svanö såg, Gudmundrå sn:Y.
Åke gift 1932-08-27 med Elsa Margaretha f. Nordell 1910-11-09.
Dal. Y.
Åke och Elsas barn: Reymond, Svante och Elisabeth.
Åke avled 1984-09-21 Lugnvik Bjärtrå sn: Y
Mer om släkten Wallgren
Lars-Ivan's Hemsida