ÅDALSMINNEN 1

---> Huvudsida
---> Index Ådalen
---> Ådalens Hjärta

 

Ådalsfolk, och folk i förskingringen på 2000-talet berättar om sin hembygd

 

Här berättar:

Stig Sandström  Om Sandöverken

Lena Berglund  "Hemma" i Bjärtrå / Bild: Gata i Strinne på 1960-talet

Kenneth Belin  Som ung i Nyadal

Micce Lundh   Min far och Sandöbron

Tore Ramström  Klockestrandsskolor / Fattiggården

Hilding Helgeson  Född på Sandö/ Gamla skolan / Sandö-minnen

Kerstin Karlsson / Vedin Barn på Sandö

Anne-Charlotte Elmquist / Dahlberg Född i Dynäs, minns familjens tid i Ådalen

Lennart Bylund  Klocke och byarna runt omkring år 1940

Ina Boman - Grönstedt Berättar från sitt sommarparadis i Ådalen

Karl Emil Markström Kantor på Sandö 1923 - 1928

Thomas Sjödin Lunde som jag minns

Bengt Westin Minnen från Centrala Verkstadsskolan på Sandö

 

Stig Sandström

 

Sandöverken delas genom församlingsgränsen mella Bjärtrå och Nora församlingar. Lugnviksstrand
och Klockestrand. Denna gräns går bakom uthuset, beläget på Stig Nyhléns fastighet. Uthuset står
inom Nora församling, f.d. Gullbritts kiosk tillhör Bjärtrå.
Nuvarande High Coust Riders klubblokal ligger inom Bjärtrå, även Sandön tillhör Bjärtrå.
Bebyggelsen söder om vägen till "gamla färjestället" ligger inom Nora församling. Kan nämnas att de
flesta fastighetsbeteckningarna heter Lugnvik och Klocke.
Norra delen av Lugnviksstrand kallades populärt för Cuba, från nuvarande Inga Anderssons, tidigare
Lannes fastighet, till Byströmska huset. (Numera kallas hela Lugnviksstrand för Cuba).

Arbetstillfällen: Många i produktiv ålder arbetade på fabriken Svanö. En del arbetade på Hallstanäs
fabrik, sågverket i Lugnvik och fabriken i Sprängsviken. Ett flertal arbetade i stuveriarbete.
I äldre tider fanns glasbruket och sågen på Sandö.

Lite om näringsidkare: Bröderna Glader (isoleringsfirma) tillverkade sin massa i uthuset tillhörande
Lundbergs Bageri. Spillmassan från Svanö och Hallsta, revs och blandades med tjära.

Jag har fraktat både massa och tjära till fabriken, tjära från den s.k. "tjärgropen" på Sandö, minne
efter glasbruket.

//Tore Ramström från Klocke, numera Härnösand berättar lite om isoleringsmassan:
Adolf Schliker var glasmästare, omtalad 1910. Han var gift med Rut Emilia Grundel f. 1890.
Han startade tillverkning av en isoleringsmassa för rör. Massan var gjord på asbets och kokades
i det hus som står på stenpiren ut i älven strax norr om Kalle Ramströms hus, Klocke 1:64.
Bröderna Glader tog över tillverkningen. Massan är nu förbjuden och flera av bröderna Glader tog
skada av massan.//

Halléns och Nordvalls.
Albin Hallén lät bygga den affär som fanns på Lugnviksstrand f.n. Jan Ove Westmans bostad och lager.
Före denna byggnation var Hallén föreståndare för Sandö Diversehandel, belägen vid ångbåtskajen på
Sandö, även filialen "Suntes" vid "Suntes" kajen, granne med Axel Edströms fastighet på Lugnviksstrand.
Affären sköttes av Erland Boman, populärt kallad "LillBoman". Drev i många år affär i Östanö, Nora.

Anställda: Albin Hallén, föreståndare. Valter Nordin Sandö.
Amy Norlen Wikner, Rut Eklund, Gunnar Sjödal Lugnviksstrand.
Rut och Olle Nordvall skötte själva affären.
Familjen Björklund skötte själva affären.
Familjen Nordvall köpte affären på Lugnviksstrand av Albin Hallén.
Familjen Björklund köpte av Nordvall.
Nordvalls bedrev även affär (filial) på Sandö (Sven Vedins hus.)

"Dacke" (Oscar Flodén ) startade med agentur per "lättviktare" sedan bil, för att sedan starta "Dackes
Kapitalvaruhus". Drivs i dag av Marianne och Tommy, barn och barnbarn.

Bror Flodén (bror till Dacke) var anställd av A. Hallén, som drev den sport och cykelaffär som fanns i
Nordinska huset på Lugnviksstrand. Före den av Hallén startade sportaffären, bedrev Hasse Westin,
Lugnvik, sportaffär i samma lokal. Där arbetade Lennart Sandin.

Lantbrevbäringen: Edvard Melander med sin trehjuling, hade alltid hunden Kej med sig. Melander
lämnade posten i en stor plåtlåda vid nuvarande Håkan Tjärnströms hus (f.d. Fritjof Källman). Många
av ortsbefolkningen stod och väntade på Melander för att få sin post. När Hallén öppnat sin affär fick vi
hämta posten där, gällde även folk boende ända uppe på Cuba. Så småningom fick vi alla egna postlådor.
Signe Lektorp, dotter till Edvard Melander var under många år postutdelare. Gertrud Edman arbetade
som lantbrevbärare, cyklade från poststationen och runt Lugnviksstrand och Klockestrand.

// Lennart Bylund från Klocke, numera Gävle berättar om lantbrevbäringen. Postgången mellan
poststationen och befolkningen i omkringliggande tätorter och byar sköttes utav lantbrevbärare.
Följande brevbärare har tjänstgjort:

Omkring år 1910: Johan Grafström i Klocke.

Under åren 1933-53: Edvard Melander i Grubbe. I sin tjänsteutövning använde han sig utav en
"trehjuling", som drogs utav schäferhunden Kej. Längre fram ersattes Kej av gråhunden Klinga.
Hundarna utgjorde även ett bra skydd mot eventuella "skurkar".

Under åren 1953-1985: Signe Melander-Lektorp övertog postgången efter sin far. De sex första åren
användes mopeden som färdmedel. Under den resterande tjänstgöringstiden användes bil.
I dag utgår all postgivning från Kramfors. Numera måste"brevbärarna" åka åtskilliga mil per dag för
kunna tjäna sin kundkrets.//

Stig Sandström berättar vidare om mjölktransporterna: Under tiden vi körde mjölk, med lastbil till och
från mejeriet i Skog, fick vi uppleva hästplogningens svårigheter, många gånger kom hästarna inte fram,
då fick bönderna köra fram mjölkkrukorna till Klockestrand eller Skullersta. Sionsbacken på Klockestrand,
som var förbindelse mot Klocke, har en brant stigning. Tänk er den utan plognig!

Innan det blev vanligt med en likbil fick min far och jag köra de döda till kyrkan med lastbil.
Runt bilflaket hängdes ett svart tyg och bilflaket pryddes med 6-8 små granar. Det var också
vanligt att innan man for med kistan från hemmet så hade man en liten andaktsstund på
vägen innan resan gick till kyrkan.

Vi fick även fara till sjukhuset i Härnösand med lastbil och köra hem kistor med de döda.
Proceduren var den samma, med sorgprydd bil.

Några kända kajplatser:
Längst söderut fanns "Isgrens" kaj / bryggan, ingen angöring för älvbåtarna, kajen belägen i
närheten av Ramströms fastighet Klocke 1:64. Stolprader finns fortfarande kvar.

"Bonnkajen" trafikerades av samtliga älvbåtar. Konsum och Nygrens fick det mesta av sina varor
levererade med båt. Tyngre gods, slåttermaskiner, plogar och annan utrustning levererades till många
jordbrukare, från Härnösand till "Bonnkajen".
Vägen till de rester som finns kvar av kajen, går ner till älven mellan f.d. Pelle Höglunds skomakeri och
Mats Selins fastighet, f.d. Konsum Solid butik 1.

"Färjkajen", hörs av namnet, färjförbindelse mellan Klockestrand och Sandö, Väg till kajplatsen går
Lervägen ner förbi f.d. Körnings kiosk.

"Suntes"-kajen, belägen vid nuvarande Benny Lundgrens hus, endast en del gamla pålar finns kvar.
Älvbåtar med varor till Sandö Diversehandels filial (Suntes affär) lossades vid kajen.
Även passagerare kunde kliva av eller på vid kajerna.

Vi gick och läste, konfirmationsundervisning, tillsammans med de övriga från Bjärtrå. Vi höll till i den
då ganska nya Klockestrandsskolan. Ungdomar från Lugnvik och Strinne åkte båt till Sandö, sedan
med "färjrodden" över till Klockestrand.

 

Lena Berglund

Blir så himla glad av att titta på din hemsida, för det blir lite "hemma".
Nä, Bjärtrå är inte hembygden för mig, men som du vet så det det för min sambo, Bertil Bohman.
Men nåja lite hemma är det i alla fall, för jag var sommarbarn i Bjärtrå mellan år 1962 - 1972 hos
Anna och Sigurd Westin, de som hade kondis mitt i byn. Är de bekanta?
Och under hela mitt liv har jag alltid återvänt till Bjärtrå för semester eller annat och haft kontakt med
familjen Westin. Idag finns inte Anna och Sigurd i livet, men väl deras barn: Roland, Britta och Marianne.
Och kan du tänka dig, att jag träffade min stora kärlek här i Eskilstuna, och så visar det sig
vara en Bjärtrå"grabb". Så nu har Bjärtrå även blivit "hemma" för mig. Vi åker dit i påsk, förresten! (2002)

Jag har faktisk några fotografier över byn, från 1962 som jag vill skicka till dig. Kanske får de plats på
din hemsida....fram till att jag gör en egen (någongång).
Och visst har vi väl minnen både Bertil och jag som vi kanske kan dela med oss av...så det ska vi fundera
ut och delge dig senare.

Kanske kommer du ihåg något från Kondis och familjen Westin, kanske rent av lilla jag (på den tiden),
Stockholmstjejen som var hos Anna och Sigurd varje sommar.

Ja, det är i allafall en himla trevlig hemsida du har med massor att läsa. (vilket jobb du lagt ned). Bra gjort.

Hälsningar från: Lena Berglund och Bertil Bohman, Eskilstuna

Gata i Strinne, Bjärtrå på 1960-talet

 

Kenneth Belin

Jag heter Kenneth Belin och bor i Järfälla utanför Stockholm, häromdagen satt jag och sökte efter
Nyadal på nätet, jag kom då till din hemsida och blev fantastiskt glad över att ha hittat den.
Min mamma, hette som ung Anna Maria Westin och kom från Kolbacken i Nyadal, hon flyttade till
Stockholm i 20-års åldern, min morfar som hette Petrus Westin och var född 1878 bodde kvar i
Nyadal tills han dog nästan 100 år gammal.

Petrus arbetade på den såg som exploderade i början på 30-talet i Nyadal. Min morfar hade massor
av barn, jag tror det var 10 - 12 stycken. Några av mina morbröder var musikaliska och spelade på olika
dansställen under de åren de bodde kvar i Norrland. En ingift morbror arbetade på Sandöbron den
dagen den rasade. Han skrev en dikt eller en vers som trycktes och gavs ut, jag har ett exemplar av den
kvar, han hette Klas Mineur.

Som ung var jag alltid i Nyadal, på olika lov. Kommer ihåg långa vinterkvällar då man tog sparken och
åkte till Klockestrand för att se på film. Underbara sommardagar med bad och fiske i älven.
Om du vill ha en kopia på Mineurs Dikt/vers hör av dig med ett mejl. Jag har även en låda med svartvita
foton som kanske kan intressera.

Tack igen för din fina hemsida med fin information

 

Micce Lundh

Jag tycker väldigt mycket om Sandöbron tack vare min far som satt i kranen när bron brast.
Far hette Allan Lundh och jag hoppas att det inte var hans fel. Han gick bort 79 år gammal den
31 juli 1992 och lämnade ett stort tomrum efter sig.

Många är de gånger när jag och mina tre bröder fick höra berättelsen om raset men även den övriga
historien med allt vad det innebar. Han var även initiativtagare till en minnessten men av det blev det intet.

Synd är att de berörda landskapen, och deras styrande, inte alls är intresserade av sitt byggnadsminne,
ty jag har mailat dem flera gånger utan ett enda svar tillbaks.

Själv har jag ärvt en bunt foton tagna under byggnation och jag har även skrivit en liten historia om raset
den aktuella dagen på min hemsida:

www.micce.com

Kul att se och läsa om andras erfarenheter av bron, själv har jag bara sett den live ett par gånger.

Slutligen vill jag önska en trevlig sommar och behövs det några bilder är det bara att maila mig.

E-Post Micce Lundh: micce@telia.com

 

Tore Ramström

 

Gamla och nya skolan på Klockestrand

Gamla skolan vid Sionsbacken Klocke 1:112
Nya skolan vid bron Klocke 2:58

I slutet av 1800-talet började det byggas upp ett nytt samhälle i Klockestrand och Lugnviksstrand.
Det fanns glasbruk och sågverk på Sandö som behövde arbetskraft. Massafabrikerna på Svanö, Hallstanäs,
Nensjö, Kramfors, Sandviken och Utansjö sysselsatte många människor. Det fanns ett sorteringsverk på
Granholmen där många hade säsongsanställning. En kraftig befolkningsökning och nybyggnad skedde under
de tre första decennierna av 1900-talet.

År 1898 köpte Nora kommun ett nyuppfört bostadshus vid Sionsbacken på Klockestrand. Det gjordes om till
en folk-och småskola och på hösten samma år startade undervisningen på den nya Klockestrandsskolan. Den
gamla skolan i Grubbe fick därmed ett mindre upptagningsområde och år 1923 omvandlades den till en B:3
skola. Grubbe folkskola lades ner år 1950. Den siste tjänstgörande läraren i Grubbe var J. Hugo Krooks.

Grubbe rote, som omfattade byarna Grubbe, Nyland och Klocke, blev färdig med sin skola redan den 27 oktober
1875 och hade dragit en kostnad för allmän utdebitering på 800 kronor.

I skolhänseende hade Klockestrand tidigare hört under Grubbe rote, med barnantalet nödvändiggjorde
upprättande av en egen skola i Klockestrand. Ritningar och förslag till nytt skolhus i Klockestrand lägges
fram för kyrkostämman den 20 december 1897 samtidigt med ett förslag angående Vallens skola i Nora.
Stämman beslutar båda byggena men ändrar den 6 mars1898 beslutet beträffande Klockestrand till inköp av
ett nyligen uppfört bostadshus. Efter en del omändringar tas skolan i bruk på hösten 1898.

Sionsbackenskolan på Klockestrand hade ett uthus där man hade slöjdsal m.m. Dessutom hade
lärarbostäderna där sina vedbodar. När skolan år 1935 ersattes av den nya centralskolan så revs skolhuset,
men uthuset inköptes av församlingen och byggdes om till församlingshem.

Befolkningen på Klockestrand och Lugnviksstrand ökade och den gamla skolan från 1898 vid Sionsbacken
behövde ersättas. Ett skolförbund mellan Bjärtrå och Nora bildas för att gemensamt tillvarataga skolans
angelägenheter för Klockestrand, Sandö och Lugnviksstrand. Skolformen organiseras efter A-typen
och erhåller sex lärare, tre från vardera skoldistriktet. En ny lärarbostad för tre lärare uppföres 1929, och en ny,
modern skolbyggnad för den sammanslagna skolan uppföres av skolförbundet år 1935. Den nya skolan hade
7 lärosalar, gymnastiksal, skolkök och övriga moderna anläggningar. Den nya skolan kom att ligga nära lilla
Sandöbrons norra fäste. Fastigheten heter Klocke 2:58 och är avstyckad ur torpet 2:39.

Klockestrandsskolan lades ner år 1991. Barnen går nu i Herrskogsskolan. Skolhuset är sålt till konsnären
Olle Gustavsson.

Några lärare vid Klockestrandsskolorna:

Anders Strinnholm 1898-1902. Född 1852

Olof Edström 1902-1907. Född 1871 i Edsele. Flyttade till Dal 1907.

Nikolaus Böhlin 1907-1911. Född 1884 i Bölesta Nora. Flyttade till 1911 till Lockne i Jämtland.

Emmy Melander 1903-1942. Född 1880 i Ytterlännäs. Gift med Paul Allard.

Paul Allard 1913-1942. Född 1889 i Själevad.

Emmy Allard 1930-40-tal

Hugo Krooks 1950 till pensioneringen. Kom från Grubbeskolan.

Linda Öhman. 1935-1959. Född 1900. Flyttade till Vallen 1959. Död i Härnösand 2000.

Märta Holmberg. 1950-talet. Död 2000 i Härnösand.

Arvid Lidbom 1940-50-talet.

Rikard Nyberg 1940-tal

Gösta Granström 1950-talet.

 

Fattiggården på Klockestrand i Nora socken.

Klocke 1:45

Fattigvården var en viktig fråga vid Nora sockenstämmor. Bl.a. skulle sockenmagasin med spannmål och
andra livsförnödenheter ordnas vilket bestämdes år 1820 under pastor Brandels tid. Vidare fanns en
fattigkassa eller också ordnades med inkvartering i s.k. sockengång, d.v.s. man fick bo hos bönderna i ofta
rote (3 till 4 byar) ett visst antal dagar. År 1862 kom en lag som sade att kommunalnämnden hade att se till
att de fattiga fick "föda, ved och kläder". Kommunen köpte ett antal torp och stugor som uppläts till en eller
ett par familjer att bebo och sköta. I nyare tid, 1949, inköpte Nora kommun Klocke 1:69.
I bostadshuset fick "RyssValle" Johansson med sin stora familj bo.
Dessa hus kallades "barnrikehus".

1932 invigdes ålderdomshemmet Sunnebo strax invid kyrkan i Nora. Gamla människor pratar ännu om
"fattighuset" när man nämner Sunnebo. Jag har många gånger varit på Sunnebo alltsedan 1950-talet och
aldrig upplevt det som något nedsättande eller undermåligt.

På Klockestrand strax ovanför f.d. sågverksägaren Erik Estmans hus (Klocke 1:131) hade Nora sin fattiggård.
Nora sockens fattigvårdsstyrelse köpte en tomt ur Klocke 1:36 år 1894 av Karl Svedman. Den nya fastigheten
fick beteckningen Klocke 1:45. Det sägs (källa Lennart Bylund på Sofiero, Grubbe Nora socken) att det var
Lindbergs hus i Gålsjö som socknen köpte och flyttade till Klockestrand. Lindberg hette en torpare i Gålsjö
under Grubbe by. Torpet låg precis nordväst om Gålsjöbron. Endast rester av gammal inäga vittnar om
torpplatsen. Efter några turer med huset plockades Lindbergs hus ner av socknen och blev fattiggård på
Klockestrand.

(Se även Gålsjö- byn som glömdes bort).

En änka från Behändighetstorpet (Klocke 1:1) bodde 1915 på fattiggården i Klockestrand. Änkan var
Margareta Larsdotter född 1843 i Älvdalen, död 1917. Margareta, gift 1875-09-19 med Johan Ulin i
Fröstland Bjärtrå sn: Johan var född 1846 i Ullånger.

Jenny Lundqvist född i Klocke Nora sn:1887-08-15 (dotter till Nils Erik Lundqvist och Karin Norell. Nora sn:)
var den siste som bodde på fattiggården innan den revs i mitten på 1930-talet.

 

Hilding Helgeson

Mitt namn är Hilding Helgeson och jag är född på Sandö. Jag föddes i småskolan, som var den
östra byggnaden av de fyra som bildade en fyrkant på den tiden. Vi hade en vaktmästarbostad på övre
våningen mot storskolan. I övrigt bodde lärare i huset, men jag kommer inte ihåg namnen. Vi bodde
på skolan till 1936. Då lades skolan ned och vi flyttade till Killingholmen, där vi bodde till 1941.
1942 byggde min pappa Helmer ett hus på Lugnviksstrand, och dit flyttade vi 1942. Jag flyttade
från Lugnviksstrand 1948 och gick i en handelsskola i Katrineholm. Har sedan flyttat runt i Sverige
och mesta tiden jobbat inom området informationsbehandling (IT).

I början av 1900 var min farfar skolvaktmästare på folkskolan på Sandö och jobbade i sågverket.
Pappa tog sedan över vaktmästarjobbet. Vi bodde på Sandö till 1937. 1936 började jag på skolan på
Klockestrand och gick där till 1943. Därefter så jobbade jag på Konsum som biträde under först
Årad Anevad och sedan Johan Sjölander.

Jag kände också Bo Harry Sandin. Vi spelade ihop rätt mycket. Jag lärde mig spela trumpet och fick
ibland vara med Bo Harry på en del spelningar. Senare under några år så var jag också med i
Iggesunds orkesterförening och Hudiksvalls blåsorkester. Men de senaste 40 åren har jag låtit
trumpeten ligga.

På Sandö fanns det gott om lekplatser runt omkring, där vi barn i området kunde leka. Där fanns
sandgropen, som vette mot söder, alltså ner mot husen i Klondyke. Där bodde f ö två av mina
klasskamrater. På Killingholmen fanns det fyra bostadsfastigheter samt Verdandilokalen.
Det var tvåfamiljshus och jag minns att i det första bodde Ögrens, det andra bodde vi Helgesons,
i det tredje en familj Vestin samt i det fjärde en familj som hette Sandström.
I Verdandilokalen bodde vaktmästaren Erikssons samt dit flyttade också min farmor samtidigt
med att vi flyttade till Killingholmen 1937. Verdandilokalen innehöll, som jag minns
den ett rum, där IOGT hade sina möten (Helmer var ju med i IOGT och hade olika uppdrag där, bl a
var han kassör och hade hand om biljettförsäljningen till biografen i den stora lokalen, där också
danstillställningar ordnades). Jag fick slinka in gratis på biografen minns jag och det blev många
filmer där. Verdandilokalen fanns ju kvar där under den tid vi bodde där.

Vi hade många lekar i skogen på Killingholmen. Vi byggde kojor och sådant och speciellt minns
jag en som vi byggde i en skreva i berget mot Sandösidan. Det var ju ganska brant där så det gällde
att se sig för. Sandöpojkarna var med i gänget.
På norra sidan av holmen fanns en badplats som vi kallade Storsten. På Lundesidan på holmen fick
man bevittna uppbyggandet av träbågen för den första Sandöbron. Det var spännande att se när dom
bogserade den färdigbyggda träkonstruktionen till brofästena på Lunde och Killingholmen.
När bron rasade 1939 så var vårat gäng och badade på Sandö. Det fanns en badplats som var
anordnad mot Lugnviksstrandssidan som man hade använt vit sand till och den var mäkta populär
på den tiden. Vi hörde braket och när vi rusade tillbaka till andra sidan ön så fick vi uppleva ett kaos
utan like.

Vi hade en mycket trevlig skoltid på den nya skolan på Klockestrand. Där började jag i 1:a klassen
1936 och slutade i sjunde klass 1943. I ettan hade vi Emmy Allard som lärare och fick i trean en
nyutexaminerad folkskollärare som hette Rikard Nyberg. Han var borta i flera omgångar då han blev
inkallad och flera vikarier hade vi. I femman kom så Gösta Granström som vi fick ha resten av
skoltiden.

Musiken var under min uppväxt ganska viktig. Helmer spelade ju med i olika orkestrar och grupper.
Hans instrument var ju tvärflöjt och piccolaflöjt men också klarinett. Jag har ett kort som är från
1927-1930. Det är hans kamrater Gustaf Kellarsson och Set Bertling som är med på den vänstra bilden.
Klicka på bilderna så blir de större!

Helmer Helgeson, piccolaflöjt/flöjt/klarinett.
Gustaf Kellarsson, dragspel. Set Bertling, fiol

Sandö Manskör 1923-1928
Dirigent: Kantor Karl Emil Markström

 Sandö folkskola 1894

Protestmöte på Sandö
Vi fodra fri föreningsrätt. På bilden även Sandö
horn-och salongsorkester: Ledare Mauritz Bertling

 

Kerstin Karlsson (Vedin)

Kerstin Karlsson, född på Sandö berättar. Lärare och bosatt i Sundsvall. Hon är dotter till Göta och Sven Vedin
på Sandö. I den här lilla berättelsen figurerar i första hand följande personer: Göta och Sven Vedin, mor
och far till Kerstin och Karin Vedin. Lydia Ditzler/Nässlander och hennes dotter Elsa (Elsie) Ottilia Nässlander.
Folkskolläraren Mauritz Tennman och postmästaren fru Lundberg. Några ur släkten Ditzler.

Min pappa, Sven Jonas Vedin är f. 3/10 1909 i Rånäs, Fasterna Uppland. Familjen flyttade till Å, Strömnäs när
pappa var några år. Gifte sig 17/8 1941 med Göta Virginia Vedin f. 3/5 1910 i Gulleråsen, Boda Kyrkby,
Dalarnas län. De fick barnen Karin och Kerstin. Min farmor kommer från Ådalen och farfar från Värns Docksta.
Mamma är dotter till Petrus Nyman i Å, men är född i Gulleråsen.

Familjen ägde ett hus närmast intill Klockestrandsbron på Sandösidan. På sommaren var det Norafjärden
som lockade, nämlingen familjens stuga på Rossöholmen.
Göta var postföreståndarinna på Sandö. Sven var rörmokare.

// Först lite posthistoria: Den 1 juni 1905 började Sandöverkens poststation sin verksamhet på Sandö.
Med all sannorlikhet var poststationen förlagd till brukskontoret. Tidigare sköttes postärendena på
Sandö, Svanö och Strömnäs av personalen på Frånö postkontor. Fokskoläraren och nykterhetskämpen
Mauritz Tennman var under många år postmästare på Sandö. År 1935 lades de gamla folskolorna på
Sandö, Klockestrand och Lugnviksstrand successivt ner. Skolundervisningen koncentrerades till den
nyuppförda centralskolan i Klockestrand. Den gamla folkskolan på Sandö kom sedan att användas av
verkstadsskolan och i en av de gamla skolsalarna hade postmästaren fru Lundberg (Sven Lundbergs fru)
sitt postkontor. På Lundbergs föreståndaretid i slutet av 1940-talet brann delar av Sandö skolan, och
posten fick flytta till den lilla folkskolan. Ena halvan av den byggnaden revs i samband med brobygget.
Fru Lundberg flyttade från Sandö och blev postföreståndare i Frånö. Till hennes efterträdare
utsågs Göta Vedin. Återigen flyttade postkontoret och denna gång till postmästaren Göta Vedins
fastighet, Sandövägen 16. År 1961 flyttades postkontoret från Sandö till den nyuppförda missionskyrkan
i Klockestrand med Göta Vedin som föreståndare. Efter en del år efterträddes Göta Vedin av Rut Zetterberg,
en syster till Sven Vedin
År 1992 lades postkontoret i Lunde och Klockestrand ner och ett nytt kontor öppnades på Sandöskolans
reception. Men efter 95 års verksamhet i Sandöverken beslöt postverket att lägga ner postverksamheten på
Sandö och detta skedde den 1 juni 2000. Den siste postmästaren blev Mona Andersson. //

Efter studenten i Kramfors, flyttade jag till Umeå och utbildade mig till lärare. Under somrarna arbetade
jag på posten. När jag var klar med lärarstudierna gifte jag mig och flyttade till Kvissleby. Började arbeta
på Essviks skola och där är jag fortfarande kvar. Vi har en dotter Anna, som disputerat i zooekoligi och nu
arbetar på Artdatabanken.
Så här uttrycker sig Kerstin om Vedinska familjen: Föutom min rolige och snälle far är vi tråkiga och
medelmåttiga. Ett uttryck i underkant när man läser följande.
Om sig själv säger Kerstin i januari 2003: När jag fyllde jämna år så gjorde jag mycket reklam för mig själv.
Fast egentligen var reklamen riktad mot SV. Kinesiska barnhemsgruppen, som jag är mycket engagerad i.
Jag kommer snart med ett konstlotteri, för att dra in pengar till att hjälpa "Maria", en gravt scoliosskadad
tjej. Dem som jag känner brukar inte komma undan, för sedan jag började med det här, har jag också lärt
mig att tigga ocg prångla ut lotter.

Vår dotter,Anna, har spelat klarinett i flera år, men när hon flyttade till Uppsala lade hon av. Nu har hon
börjat tala om att åtreuppta spelningen, vilket jag verkligen hoppas. Men hon har ett intensivt jobb, så det
är frågan om hon hinner.

//Elydia Kristina Nässlander f.1883-11-12 Säbrå sn: Y. d. 1957 Sandö Bjärtrå.
Lydia fick en dotter Elsa Ottilia. f. 1913-08-29 Gudmundrå sn: Y. d. 1996-04-? Hägersten
Stockholms län. Elydia var hush. Fader Jonas Teodor Eriksson, Kramfors f.1878-11-06.

Elydia Nässlander gift med Ernst Johan Ditzler. f.1873-03-22 Sandö, Nora sn: Y
Ernst d. 1946 Sandö Bjärtrå. De hade inga barn tillsammans.

Ernst Johan Ditzler. Gift 1:a 1894-12-30 med Brita Hornberg Hamberg f.1863-09-16 Sundsta.
Bjärtrå sn: Ernst och Britas fick barnen.
Johan Bertil. f. 1896-07-15 Sandö Glasbruk. Bjärtrå.
Betty Kristina. f. 1898-02-21 Sandö Glasbruk. Bjärtrå.
Ejnar Andreas. f.1899-07-24 Sandö Glasbruk. Bjärtrå. //

Kerstin berättar vidare:
Så till tant Lydia (Elydia). Hon hyrde lägenhet uppe i vår fastighet på Sandö.
Jag minns hennes begravning i Bjärtrå kyrka. Middagen hölls hos oss, för det var så trångt uppe.
Det var inte så många, men Elsie hade letat rätt på sin släkt på farssidan och de fanns med. Det kan ha
varit Elsies halvsyskon. Jag är inte säker. Jag minns i alla fall en kille, som var- är några år äldre an jag.
Vi träffades ute på olika dansställen och höll på så sätt kontakt i några år. Jag kan se honom framför mig
och om jag inte minns alldeles galet hette han Ulf Eriksson. // Med stor sannolikhet var det något
barnbarn till Jonas Teodor Eriksson //. Det var i alla fall en mycket trevlig kille.

Tant Lydias dotter, Elsie, beundrade jag alldeles otroligt. Hon klädde sig mycket elegant och med sitt
blonda hår, rödlackerade naglar och cigarett i munstycket, var hon något helt annat än vad vi var vana att se.
Hon arbetade i baren på restaurang Anglias i Stockholm och bodde på Klubbbacken 15 i Mälarhöjden.
Det måste var 40 år sedan jag såg henne, men hon gjorde ett starkt intryck. Hon var en glad och generös
person och hade alltid roliga presenter med sig.

På Sandö fanns det en familj till med namnet Ditzler. Jag tror att de var släkt. Dottern i den familjen
hette Maj-Britt. // Hon var dotter till Johan Bertil Ditzler f.1896-07-15 Sandö Glasbruk. Bjärtrå,
gift 1921-10-03 med Ida Aurora Gustafsson f.1894-11-08 Bjärtrå . Johan Bertil Ditzler var son till
Ernst Johan Ditzler i hans första äktenskap. Maj Britt Ditzler är f.1924-05-14 //

Min far Sven avled 18/9 1983 Sandö, och min mor Göta avled 6/7 1995 Sandö.
Min syster Karin avled 1988 på Sandö. Jag har fortfarande släkt kvar i Ådalen, med det blir sällan jag
åker upp till mina barndomstrakter. Min svåger och hans sambo har ju huset på Sandö och ca 1 ggr/år
åker vi dit. Uppe i Lia har jag min farbror, som var gift med pappas syster Rut, och dit åker vi lika sällan.
Det blir så när släktingarna dör bort eftersom. Åker vi någonstans så blir det söderut, eftersom Anna
har bott i Göteborg. Men nu är hon tillbaka i Uppsala igen.
När man läser om Ådalen är det som att uppleva lite av sin barndom igen.

Som när jag orsakade stort pådrag bland lastbilschaufförerna som körde sand från sandgropen.
Så här var det. Vi hade en motorbåt och den låg förtöjd vid bryggan vid badstranden. Jag var strängeligen
förbjuden att gå ner till bryggan. Att gå ombord på båten var inte att tänka på. Men så erinrade jag mig
en leksakshink, som fanns inne i ruffen och helt plötsligt måste jag ha den. Jag gick ombord och
hämtade hinken. Då kom jag på att jag skulle röra ihop något gott i den. Vad är det som är gott? Jo,
tårta. Till tårta kom jag ihåg, att mamma använde karamellfärg. Man hör ju på ordet vad gott det måste
vara. Jag hämtade röd karamellfärg och tömde i hinken och sedan drack jag. Det smakade inte alls som
tårta. Det smakade riktigt illa och jag blev illamående. Jag gick till sandgropen, för där kände jag alla
chaufförerna. När jag kom dit kräktes jag. Jag kräktes BLOD! Pappa kallades hem, för det kunde ju
vara något allvarligt. Men pappa han såg vad det var. Dessutom kände han igen den hink han hade haft
fotogen i. Han tyckte inte synd om mig, utan gav mig stryk med en visp. Stackars föräldrar, det kan inte
ha varit lätt med ett sådant uppfinningsrikt barn som jag.
Trevligare erfarenheter av båtar var utflykterna till Granholmen. Vi åkte i en pråm efter Sven Janssons båt.
Det var roliga resor. När jag ändå är inne på båtar, kommer jag att tänka på alla båtar som Halen hade?
Om jag inte missminner mig, köpte Gustav Kjellarsson båten Elkahej av honom. Det var någon "höjdare"
som haft den båten och invändigt var det pockenholts. Undrar vad som hände med båten?
Jag har just köpt ett kort av Sandöbron, där man kan se husen på Killingholmen.
Det är roligt med kort. Jag är stor kortsamlare.

Till slut säger Kestin om sin barn- och ungdomstid: Det fanns så många barn på Sandö och det var en
härlig ö att växa upp på. Jag fick någon gång åka med farbror Sandström i hans lastbil och han myntade
ett roligt yttryck. Farbror Sandström sa, att om barn pratade, stannade bilen!!! Men jag tyckte inte att det var
roligt med farbror Sandström. Det finns nog inget barn som tycker om att tiga.

Vad beträffande ungdom och skola är det där jag befinner mig nu. Om jag inte tittar mig i spegeln tror jag
att jag fortfarande är ung.

Sommar på Rossöholmen i Norafjärden, en havsvik i Ådalen
fr. vänster: Bo Söderlund, Kerstin Vedin med lilla syster Karin och Lars-Ivan med huvudet över vattenytan

 

Anne-Charlotte Elmquist

Jag tycker Höga Kusten är något av det vackraste, planerar att se den nya bron. Jag är född i Sandviken,
Dynäs. Min pappa Oskar Dahlberg arbetade där, min farfar Olof Dahlberg, var befälhavare på en bogserbåt
på Ångermanälven, som det står i visan. Min pappa var också med i tåget "Ådalshändelserna", fick senare
avsked på grund av sin medverkan, hamnade först på AK arbete i Resele, sökte senare på Igelsta ångsåg,
Södertälje, där jag bott i 58 år, jag var 8 år när vi flyttade från Dynäs. Det måste ha varit en hård tid för
mina föräldrar. Min pappa blev faktor på Igelsta, han fick det bra. Har varit död sedan 1979.
Pappas släkt var från Jättesta, jag skulle så gärna vilja ha ett foto därifrån.

Hälsningar Anne-Charlotte Elmquist numera Rättvik.

 

Ina Boman - Grönstedt

Sommaren 2003 träffade jag "Stockholmskan" och "Ådalskan" Ina Boman i maken "Manne" Bomans
föräldrahem - sommarparadiset på Lugnviksstrand. Ina och Manne, Inga och Rudolf (mina föräldrar)
växte upp på samma plats i Ådalen, och var mycket goda vänner. Manne och Rudolf arbetade också
en tid tillsammans. Att vi var släkt på något sätt med Grönstedtarna hade jag hört talas om. Nu fick jag
klarhet. Vi hade en gemensam ana i glasblåsaren Carl Wilhelm Ditzler från Sandö glasbruk.
Min farmor morfar var Carl Wilhelm Ditzler. Inas farmors far var Carl Wilhelm Ditzler.

Hans och Jan Olov10, Gerd Ina9 Boman, ( Frans Gunnar8 Grönstedt, Dorotea Carolina7 Ditzler,
Carl Wilhelm6, Christian Wilhelm5, Johan Josef4, Maria Abelone3 Filion, Johan2, Antonius1 )

Lars-Ivan Percy10 Söderlund, ( Rudolf Josef Osvald9, Vendla Maria8 Vallgren, Maria7 Ditzler,
Carl Wilhelm6, Christian Wilhelm5, Johan Josef4, Maria Abelone3 Filion, Johan2, Antonius1 )

------------

Ina Boman - Grönstedts berättelse

Det var en gång en man som hette Grönstedt och var hemmahörande i Dalarna. Han försåg sina
två söner med pengar och så fick de gå ut i världen på egen hand. Den ene hamnade i Stockholm och
kom så småningom att öppna en spritfabrik med det välkända namnet "Grönstedt". Den andre sonen
sökte sig norrut i landet och hamnade så småningom i Ådalen där han blev anfader till den Ådalska
grenen av Grönstedt.

 

Jag är född 1923 i Fritjof Källmans "lill stuga" intill "gamm gården" på Lugnviksstrand i Ådalen.
Till den stugan flyttade senare Fritjofs dotter Elsy och hennes man Oskar Kvastman. Lill stugan
bestod till en början av ett rum, men senare byggdes den ut med ytterligare ett rum. Här föddes
1921 min äldre syster Irma.

Omkring 1928 flyttade vi till Fritz Hofréns hus. Det hus som Ingrid och Rudolf Söderlund senare kom
att köpa. Huset har en gammal benämning "Kjällsta" nr.1.
I Fritz Hofréns hus bodde det två familjer på första våningen. Till vänster närmast Kalle Andersson
sedemera Fritz - Ingvar Johansson hus bodde Tant Hofrén ( f.d. Rylander-Söderlund), Fritz och Alsy
i ett rum. I det andra rummet till höger bodde Gunnar Rylander och Elin samt barnen Albin och Arne.
Övre våning bestod av ett enda rum med en allkov, resten av övre våning var oinredd. I rummet bodde jag
och min syster med våra föräldrar, vi som kom flyttandes från Källmans "lill stuga". I en hopfällbar säng
som ställdes undan i en garderob på dagen låg min syster och jag skafföttes på natten. Garderoben låg
mot älvsidan och i den låg Irma och jag på sommaren. Vi hade ett otäckt utedass som vi delade med de
andra i huset.

Omkring 1930 flyttade vi till Sandö och bodde i en brukskasern tillhörande Sandö glasbruk. Huset
låg ovanför gamla Konsum och gick man ner över ett litet berg kom man ner till Konsum. Intill Konsum
i en kasern bodde Vendla och Johan Söderlund med sin familj på ena sidan av huset, på andra sidan
bodde Elis Öberg som sedemera flyttade till Lugnviksstrand och blev skomakare. Han var gift med
Betty Kristina Ditzler. Min mormor och morfar Källarsson bodde också på Sandö, ovanför Konsum.
Min bror Reidar föddes på Sandö.
På Sandö fanns en tant som hette Selma Stadin. Hon gjorde karameller som vi barn fick hjälpa till att
sälja. Någon betalning var det inte tal om. Vi fick smulorna som blev över vid karamellbaket. "Å" gott var
det. På "Gröningen" på Klockestrandssidan bodde det en familj och mannen hette "Liss" Lars Andersson.
Han var från Dalarna och var gaseldare på Sandö glasbruk. "Liss" Lars var gift med Katarina Magdalena
Söderlund från Skog, och hon var syster till Rudolfs Söderlunds far. De hade några barn och jag minns
en mycket snygg grabb. Han hette Laurits Emanuel Andersson född 29 juli 1902 och var duktig på fiol.

Arvid Hansson på Sandö ägde ett hus på "Cubaskogen" som min far Gunnar Grönstedt köpte
omkring 1936-38. I det huset är övriga syskon födda. På övre våningen bodde ett tag Magna
Andersson. Efter Magna flyttade "Lill-Bror" Nilsson in några år.

Jag gifte mej med "Manne" Boman 31 januari 1943.
1944 fick Manne arbete i Husum på ett vägbygge. Vi flyttade då till Öden, Grundsunda med vår son
Hasse som då var ett år. Vi och Ingrid och Rudolf Söderlund, hyrde ett hus av en bonde. Vi på nedre
våningen, Söderlunds på övre. Rudolf hade också fått arbete på samma plats. Arbetet skulle räcka över
sommaren. Den sommaren "gick" åskan fruktansvärt. Hasse och jag hade åkt hem till Lugnviksstrand
några dar. Manne som var mycket rädd för åskan blev ensam kvar i lägenheten. En natt när åskvädret
var som värst tog Manne sin sovmadrass och gick upp till Söderlunds på övre våningen.

1947 flyttade vi till Nacka, och där blev vi boende. Manne hade fått arbete på Atlas Copco.
Nästan varje sommar åkte vi kommit upp till Ådalen. Ett tag bodde vi i Viola (Mannes syster) och
Gerhard Erikssons lill stuga. Senare övertog vi Mannes föräldrahem. När Manne avled hade jag kvar
vårt sommarparadis. Den yngste sonen har byggt ett hus på Lugnviksstrand, och den äldste sonen har
under sommaren 2003 köpt ett hus i Ådalen.

Läs mer om min släkt på Ditzler-Grönstedt-Boman

 

Kantor på Sandö 1923-1928

Karl Emil Markström berättar

Eftersom jag växte upp i en familj, där mina föräldrar var lärare, föll det sig rätt naturligt för mig att
välja deras yrke. Vad jag upplevt från skolans värld, först under deras lärargärning och sedan från
min egen, gör, att jag bör ha en viss möjlighet att bedöma och jämföra vad som hänt fram till våra
dagar beträffande de ungas fostran och utbildning till fullvärdiga medborgare.
En väsentlig orsak till att en lärare för några decennier sedan kunde lyckas i sitt värv, var nog det
förtroende, som i allmänhet visades honom eller henne både från myndigheter, föräldrar samt inte
minst från eleverna själva. I min hemtrakt rådde en utbredd uppfattning, att en lärare hade förmågan
att sköta sitt arbete riktigt och bra, på samma sätt som andra ansågs kunniga och skickliga till att
klara av sina yrken och ämbeten.
Denna inställning till läraren, manlig såväl som kvinnlig, torde ha haft en mycket avgörande
betydelse för barnuppfostrarna i fråga, när det gäller deras trygghet och glädje i arbetet.
När man i våra dagar gång efter annan hör talas om hur otroligt låga timlönera var för dem, som
arbetade inom sågverksindustrien, vill jag som jämförelse nämna, att min far som ordinarie lärare
de första åren uppbar en månadslön av 50 kronor. Han hade ändå fyra års utbildning! På den tiden
var visserligen även något så blygsamt som 25 öre av ett visst värde, med detta gällde ju alla
kategorier av människor.

Efter avlagd "mogenhetsexamen", ett års vikariat, utbildning till lärare och fullgjord militärtjänst fick
jag anställning som ordinarie på Sandö i Ångermanälven.
Denna plats har framförallt i två avseenden blivit känd och namnkunnig. Där fanns ett gammalt
ärevördigt fönsterglasbruk. Och där hade i många år fram till 1868 den berömde tonsättaren Franz
Berwald varit chef för sagda företag.
En avsevärd del av den musik, som Berwald skänkt oss, lär ha tillkommit under hans tid på Sandö.
Jag har hört berättas, att han under vintrarna, när han ofta var helt isolerad från sin yttervärld, hade
sitt mest intensiva musikskapande. Och då det äntligen hade blivit öppet vatten, lär han med första
båtlägenhet ha skyndat sig ner till stiftsstaden, där några av hans vänner ivrigt och otåligt väntade
på den nykomponerade musik, de hoppades, att han skulle ha med sig.
Vid en högtidligheten på Sandö år 1946 avtäcktes en minnessten med hans bild i brons.

Glastilverkningen vore bara den värd ett särskilt kapitel. En besökare upphörde aldrig att om och
om igen hänryckas av vad han fick bevitna i "hyttan". En "anfångare", gesäll kunde man kanske kalla
honom. hämtade ur en ugn med ett träbeklätt järnrör, "pipan", en vitglödande klump av massivt glas,
formade den i en våt träskål till något päronformat samt lämnade sedan över det hela till "mästaren",
som efter en hel serie pendlande och blåsande till slut hade framställt en nära halvmeterbred
cylinder av upp till tre meters längd. Hur han till slut genom att spräcka denna och sedan värma den
igen fick den att räta ut sig till en flat skiva, det är åtminstone för mig ofattbart. Den skicklige
konstnären kunde också redan på tidigt stadium bestämma glasets slutliga tjocklek på en millimeter
när. Nog måste man väl förvånas över att ingen dittills kunnat tänka ut en något nyare och bekvämare
metod för att tillverka fönsterglas än den, som de gamla egyptierna långt före Kristi födelse använde
sig av. Men i slutet av 1920-talet gjordes i alla fall en uppfinning, varigenom det blev möjligt
att framställa en glasskiva genom att gjuta den, och därmed upphörde inom kort all verksamhet
i bruket. De flesta av de yngre hantverkarna fick liknande anställning på andra orter, såsom vid den
nybyggda, enligt moderna metoder ordnade anläggningen i Oxelösund. Men då de som regel tog
sina familjer med sig, upphörde skolan och annan samhällelig verksamhet att fungera.

- I 55 år hade den store tonsättaren vilat i sin grav, när min tjänstgöring på Sandö tog sin början.
Några år tidigare hade det kommit ut en ny stadga för folkskolan. I den fick den unge pedagogen
lära sig om ett alldeles nytt ämne, Hembygdskunskap. Dessutom skulle Bergspredikan utgöra
tyngdpunkten i Kristendomsundervisningen, och individens egenart borde på ett helt annat sätt
än förr tillgodoses.
Man skulle bibringa eleverna kunskap om den egna hembygdens förhållanden och näringsliv.
Ute i det fria skulle hela klassen då och då samlas för att mera direkt få studera Guds skapande
verk och inte enbart inom skolans väggar erhålla sin utbildning.
Med det snaraste begav jag mig således ned till hyttan för att sätta mig in i åtminstone det viktigaste
jag borde känna till för att inte "komma till korta vid provet". Men när jag nästa dag skulle dela
med mig av min nyförvärvade kunskap började hela klassen att se mer och mer förbryllad ut. Så
säger en av eleverna: "Det där kan vi förut. Vi ä' ju där nere nästan jämt!" - "Ja men då," var mitt
svar, "kan väl ni lära mig i stället!" Och det gjorde de med den äran. Så nog var det ett bra exempel
på "annorlunda" undervisning!
Knappast kan man väl begära, att Franz Berwalds tionkonst skulle ha satt några spår efter sig på
hans ö. Därtill är hans musik säkerligen allför svår både att förstå och utföra. Men musik fanns
där, i ett flertal former till och med! Missionskyrkan på platsen hade en riktigt bra blandad kör, en
stråkorkester övade regelbundet och höll god stil, och när det så behövdes, på Nykterhetsfolkets
Dag t ex , såg och hörde man en ganska rutinerad mässingsextett.

Det hade inte gått många dagar, förrän jag fick uppdraget att leda en manskör. Det var för mig
början till en oförgätlig tid detta att under fem år få vara tillsammans med de trofasta och glada
sångarbröderna.
Och vilka minnen! Först och främst de talrika framträdandena både på hemmaplan och i kyrkor
och profana samlingslokaler ända från Vibyggerå och ned till Domkyrkan. Numera är det ganska
svårt att samla åhörare till en musikstund, men före och i början av radions genombrott fanns en
allmän "musikhunger", som gjorde att också amatörer som vi möttes av mycken välvilja och
tacksamhet.

En mera vardaglig episod vill jag också bevara från glömskan:
Jag vaknar tidigt en morgon vid några säregna ljud, som tycks komma från en punkt nere i
trappan. Der förefaller att vara någonting jag känner igen. Men något fel är det i alla fall. Så
kommer en av mina goda vänner upp och säger: "Vi är här för att gratulera dig, men du hör
ju själv hur det låter. Vi fick inte med någon första bas. Kom ned och hjälp oss!" - Visst!
Om ett ögonblick står jag med de andra nere i trappan och hjälper till med att, nu något mera
fulltonigt hylla födelsebarnet däruppe.
- "Ett intressant fall av flagrant personlighetsklyvning!" skulle måhända en av våra psykologer
utbrista.

Det känns vemodigt, när jag tänker på att många av de kära sångarkamraterna lämnat det jordiska.
Hur mycket skulle jag inte ge för att få leva om denna tid med dem och göra allting så mycket bättre!

Bild på manskören 1923-1928

Källa:
Från Ådalar och fjäll, Härnösands stift 1976

 

Thomas Sjödin

Lunde som jag minns

Thomas Sjödin, född och uppvuxen på Lunde berättar om ett samhälle fullt av liv och rörelse.
Thomas är numera polis i Stockholm.

En gång var Lunde centrum för Ångermanälvens Stuveri AB och Lunde-Varv. Wästerlunds
konditori, som blev K-märkt. Tre matvaruaffärer, Taxi, och BP som blev STATOIL.
Sandöbrons Idrottsförening som var arrangör för Sandöbromässan. Där ett flertal storheter
framträdde. Bl.a. Zarah Leander.

Lunde blev ett sovsamhälle i och med den nya E4-sträckningen över Höga kusten bron.

Några kända personer från orten att lägga på minnet

Sven Erik Wästerlund "Stora Mässan Sandöbron". Sven Erik och hans hustru Sanna, född
Grönstedt, hade den en gång det så välkända Wästerlunds konditori, med den stora
neonskylten på taket. Skylten finns fortfarande kvar men är sönderrostad och lyser inte mer .
Konditoriet gick i Kk för några år sedan. Sven Erik höll också i den så populära "Mässan".
Som i folkmun blev ett begrepp "Stora Mässan Sandöbron". Sven Erik och Sanna
är avlidna.

Dan Janzon, mycket känd och duktig dragspelare och orkestermusiker av ett modernare snitt.
(Avliden) Dan Janson, dragspel är i mitt ägo.

Knut Janzon, känd violinist från orten och orkestermusiker när han var yngre. (Avliden)

Fredrik Olsson, dragspelare. (Avliden)

Erik Janzon, violinist - musiklärare.

Tommy Viklund, klarinett, saxofon och piano. Orkestermusiker. Spelade bl.a. med Kramfors
Musikkår, Klockestrandsorkestern Weinerkvintetten, som leddes av taxischauffören på Lunde
Erik "Pelle" Westin. Efter militärmusikutbildningen i Sollefteå flyttade Tommy till Göteborg.
Där deltog han stadens musikliv och var bl.a. med i ett känt storband. För några år sedan blev
Tommy svårt skadad i en bilolycka i Frankrike. Han har tagit upp pianospeladet igen.

Elis Wiklund, gammal känd skidåkare. OS-medaljer

Gunnar Norberg, känd vänsterpolitiker och god talare. (Avliden)

Kalle Fika (Gabba), som han också kallades. Lundeprofil som jobbade i Stuveriet. (Avliden)
(Han bodde strax ovanför oss)

Karl-Gerhard "KÅGE" Wästerlund, son till Sanna och Sven Erik Wästerlund, har en tillverkning
av träskor på Lunde, samt en souvenirbutik invid Höga kusten hotellet i Nyadal.

William Eriksson. (84 år). Han hade när han var yngre vattenbåten H2O, som ombesörjde
färskvattentillgången till de flesta fartyg som ankom till Ådalshamnarna. Han skötte även om
förtöjnings- och vakttjänsten ombord på många fartyg. (Även jag tjänstgjorde som vaktman ett
antal gånger i början av 70-talet).

Eskil Östberg. (84 år) Kan det mesta om musiklivet i Ådalen. (Är numera fritidsmusiker,
trakterar både piano och dragspel). Hans bror Stig spelar piano och vibrafon och fortfarande
aktiv tillsammans med bl.a. brodern Eskil samt någon till. De spelar på olika tillställningar i
Kramforstrakten. Eskil är genom sin fru släkt med musiksläkten Janzons. De var ursprungligen
målare (Östbergs måleri).

Släkten i Lunde under 1900-talet

I början av 1900-talet samlades utanför Lunde alla segelfartyg och en del ångfartyg, innan de fick plats för
att "läktras" En av de som hade till uppgift att få fartyg till Lunde och hade kontakt med sågverken i Ådalen,
var min farfarsfar.
Han brevväxlade därför flitigt med de stora bolagen i både England, Frankrike och Tyskland på deras
respektive språk. Bl.a. exporterades virke till de stora kolgruvorna i Wales och Tyskland härifrån. Språken
hade han lärt sig själv. En del av breven finns, tror jag, sparade.

Min farfarsfar hade i sin källare full uppsättning av kaggar innehållande både Whisky och Cognac.

Jag hörde av min farfar någon gång på 60-talet när han berättade om en episod när hans far skulle betala ut
lön. Det var i den gamla stuvarvillan, som fortfarande finns kvar. Bredvid sig och sin stora kassakista hade
han en stor revolver, som var skarpladdad. Var det någon "sjåare" som klagade över utbetald lön, så lade
farfarsfar handen över revolvern och sedan var samtalet avklarat.

Det var i starten/begynnelsen av Ångermanlands Stufveri AB. Även om det inte hette så på den tiden. I detta
bolag kom sedemera min farfar Valdemar att bli stuvarbas, även min pappa jobbade där under en tid på 40-talet
och även hans bror Karl-Erik, som även han blev bas i och var stuveriet trogen fram till sin pensionering.
Han avled stilla den 28 januari 2004 i sin bostad i Kramfors och blev 81 år gammal.

Min pappa bodde en tid i början på 40-talet i Stockholm. Han jobbade med att svetsa gengasaggregat i
Hammarbyhamnen, där General Motors hade en monteringsfabrik. Samtidigt lärde han känna två bröder,
som skulle bli stora i möberbranchen i Stockholm, det var Arnold Staland och Göte Gullborn. Pappa bodde
hos sin faster på Åsögatan tillsammans med dessa två och de hade även gjort militärtjänstgöringen
samtidigt. De startade Stalands Möbler på söder i ett gammalt bryggeri. Båda dessa är avlidna i dag, men
fortfarande så är möberfirman, som säljer kvalitetsmöbler, en av de större i Stockholmstrakten med flera
butiker både norr och söder om stan.

I mitten av 50-talet började pappa att sälja vitvaror åt OSBY-pannan och 1959 var det dags att starta en egen
partihandelsfirma, som såldfe varor till affärerna runt om i Ångermanland.(Han hade då en VW-buss med det
säregna registreringsnumret Y1931. Att ha detta nummer och samtidigt bo i Lunde kan ju sägas vara lite av
en historisk hågkomst av en tragisk händelse).
Detta höll han på med ända till mitten av 60-talet, då han
anställdes av dåvarande Ådalens Järn & Färg i Kramfors, där han var ansvarig för vithandelsförsäljningen och
även sportavdelningen. I sitt jobb med att sälja sportutrustning, hade han flitig kontakt med Sixten Jernberg,
som då var försäljare av skidor. Flera gånger per år kom Sixten Jernberg på besök. En gång fick han också
besök av Pelle "Swing" och dåvarande världsmästaren i brottning.

Min far fick då idén att testa dom båda med ett träningsredskap (en gummistropp med handtag). Det fanns
flera färger, varvid de båda brottarna fick den trögaste. Pappa greppade den mjukare av detta träningsredskap
och drog ut den helt. Nu var det brottarnas tur att försöka ock det gick inte alls varvid Pelle sa: "Du var mig en
stark djävul, du som är så liten". Pappa var inte längre än 1,70 lång och vägde ca. 65 kg. (Dom fick aldrig
reda på hans bluff).

1962 i novembewr föddes min bror Mats Åke. Han föddes med hjärtfel, han var en s.k. "bluebaby". Två gånger
försökte de operera hononm i Uppsala på Akademiska Sjukhuset, men det gick aldrig riktigt som de hade tänkt
och han fick leva med sitt stora hjärtfel.

Till följd av de stora hjärtoperationerna där de skurit upp honom ordentligt, fick han även skolios och fick
därför gå med ryggkorsett hela tiden. 1982 avled han hemma utan förvarningar. Jag hade då varit helt nyligen
och hälsat på hemma i Lunde.

Vid begravningen åkte ett 30-tal bilar med kamrater i kortege från Lunde till Gudmundrå Kyrka. Där deltog
även rektorn vid Kramfors Gymnasium Lars-Erik Steen, där Mats Åke precis skulle avsluta sina gymnasiestudier.

Mats Åke var mycket bilintresserad och hade hunnit med att avverka 3 bilar. Den första var en Volvo 164, som var
i ett mycket gott skick. Guldmetallicklack, sollucka och kromade fälgar m.m. Tyvärr så stals och slaktades den
vid ett besök hemma hos oss i Stockholm. Nästa bil blev en Amerikanare, en Chrysler V8. Därefter en tysk
Ford Granada-80, en silverfärgad lyxutrustad V6:a, som han hade fram till sin död och som jag då tog över.

Lite mer om min släkt

På andra sidan bron, på Sandö fanns "Mias kaffe". Hennes dotter Majlis avled förra året. Hon var
gift med pappas bror Karl-Erik. De hade en dotter, Margareta, som bor i Ånge. Majlis har en son
sedan förut, Egon, som bor kvar på Lunde och heter Bladh i efternamn liksom Mia. Majlis har två kända
släktingar, Bo Harry Sandin, pappa till schlagerlåten "Augustin" som var med på schlager-EM i Cannes
1959, samt Åke Gerhard.

På Klockestrand fanns Nygréns affär. Sören Nygrén hade en fosterson Rolf Nygrén, som
egentligen var släkt med Grönstedtarna, han var kusin med Karl och Erling, gifte sig sedemera med
min mammas syster Ingrid. Rolf dog i hjärtinfarkt för några år sedan. Under en period bodde de i
Nordingrå. Ingrid har fortfarande en sjöbod i Barsta. Sista huset i Nordingrå var i Bönhamn, som de
sålde till riksdagskvinnan Görel Turdin. Rolf var en av ägarna till Riksbingo och hade eget bolag, som
sålde bl.a. bingoutrustningar. Han var under sin tid i Uppsala ägare till St, Pers bingohall i Uppsala.

I korsvägen Lugnviksstrand-Klockestrand låg den gamla kiosken (Hedbergs), som på 50 och 60-talet
ägdes av Sixten Olofsson (Tom Mix). Han var kusin till min pappa Fredrik. Sixten var under sin aktiva
tid bl.a. ordförande i Sveriges Kioskhandlares Riksförening. Ordförande i Sandö IF.
I mitten av 50-talet uppträdde han på Frukostklubben med sin vissling.

Lugnviksminnen

I Lugnvik bodde också flera av mina släktingar. Bl.a. min mormor och morfar, Ester och Frans Wallin.
I Slottet bodde min kusin Lennart "Putte" Berglund tillsammans med sina föräldrar Elov och Anna
(Ester Wallin och Anna Berglund var syskon) tills han träffade Ulla Sandberg. Elov och Anna hade
hand om tvättstugan. Slottet är nu museum för Lugnviks Bilder.

När jag hälsade på hos Lennart satt man i hans lilla "skrubb" och läste Teknikens Värld och Teknik för alla.
Ganska ofta spelade Lennart Graningevalsen på sitt Granessodragspel. När han sedan lärde sig spela
klarinett, började han spela i Lugnviks Blåsorkester om jag inte minns fel. Hans mamma Anna, som inte
var speciellt musikintresserad, tyckte många gånger att han bara utstötte en massa ljud (improviserade) inne i
hans "skrubb" när han tränade. Jag tror att det var under den här tiden Lennart började i Weinerkvintetten.

Min morfar var på 30-talet till sjöss bl.a. på turer till Durban i Afrika. Han var en flitig fotograf och tog
många bilder från sin tid på sjön. Han gick så småningom i land och bosatte sig i Lugnvik.

För morfar, som var maskinist på "Kalle" fanns inte mycket ledighet. Året runt alla dagar, skulle ångtrycket
hållas. Vintertid likadant, så att inte vattnet skulle frysa i pannan. Visserligen var de två om dette arbete, men
likväl så blev det inte så mycket ledigt.

Många gånger åkte man med och fick spaka nere i maskinrummet. Med Axel Molinder som skeppare var det
inte svårt. Han signalerade med maskintelegrafen vad som skulle göras. Morfar avled i slutet v 60-talet endast
en vecka före det att farfar avled.

I Lugnvik gästade jag också Gösta och Gun Westberg, där jag lekte med deras dotter Åsa. Min mor brukar
ofta träffa dom.

Det fanns en åkare i Lugnvik, han hade en grön lastbil, en Volvo tror jag. Han hette Åke Vallgren och bodde
med sin familj uppe i Lugnviksbacken. Det hände att jag fick åka med i lastbilen ibland. Se: Åke Wallgren

Det var ofta man var hos morfar och mormor i "Skvadern" när man var liten. Ofta fick man vara med i bagarstugan,
där mormor bakade tunnbröd, eller i vävstugan.

Jag kommer i håg en episod när jag var ca.10 år. Var nere vid bryggan en förmiddag där vi hade ekan. Nyckeln till
låset var gömd under akterdurken. Jag fick lust att ta en roddtur och ut det bar. Kosan ställde jag mot Lugnvik. Det
tog nog över tre timmar innan jag kom fram. Hälsade på morfar och mormor och var tvungen att ringa hem och
meddela vart jag var. Efter att ha ätit så bestämde jag mig för att ro hem igen, att det hade börjat blåsa störde
mig inte alls. Det var motvind och blåste ganska så rejält. Det tog mig fyra timmar att ro hem och när jag kom till
Lunde så var det kväll och rätt så mörkt.

Skolor

Strömnässkolan, där gick man från 1:a till 4:e klass. Gammaldags 10-talsskola med utedass.
Min pappa gick däe liksom min farfar.
Grämestaskolan, (byggdes 1955) där gick man från 5:e till 7:e klass. Gräestaskolan var också
samlingsskola för de som kom från Frånö, Nemsjö och Sprängsviken då de inte hade någon skola
för 5-7 klass. Fungerar äni dag som skola. Skolchefen där heter Susul Olsson, vilken jag var
klasskamrat med från 1-5:e klass.

Fritidsaktiviteter på 50 - 60-talet

Fanns inte mycket av den varan. Vi var en hel del från Lunde som i mitten av 50-talet gick på
dragspelskurs under oss i Lunde bibliotek. Dessutom förekom en hel del kurser, modellbygge - keramik - porslinsmålning - pianokurser m.m. Biblioteket var alltså ett ställe som samlade många inte bara genom
den bokutlåningsverksamhet de hade. Föreståndaren under många år var Valerian Andersson från
Strömnäsviken. Bibliotekets saga var all, när den gamla postlokalen bredvid vårat hus köptes av pappa
samtidigt byggde han om Biblioteket till Postlokal 1962, där posten låg tills den flyttades till Sandö.
Föreståndare under många år var Hildur från Strömnäs. På 60-talet började lite aktiviteter på Folkets Hus,
en ungdomsklubb där vi spelade pingis m.m. Redan på 50-talet fanns en barnfilmklubb på Folkets
Hus, som visade lämpliga filmer för oss mindre. (Det kanske trots allt fanns en del att välja på
som barn och ungdom på den tiden). Dessutom fanns ju Sandöbrons IF, som fångade upp fottbolls-
och bandyintresserade ungdom. Hemmaplan låg strax invid "Karusellen" och hette Brovallen.

Varje sommar cyklade man till Gissjöbadet, där jag med flera också gick i simskola 1953-1954. Sedan när
"moppeåldern" inträdde så gick allt mycket lättare. På den tiden 1958, var man ju också i mekaråldern och
fick därför en gammal Husqvarna motorcykel med växelspak på tanken, som det var ämnat att jag skulle få
meka med. Pappa hade tagit bort trotteln till förgasareb, men jag och mina kamrater kom snart på en fiffig idé.
Vi stoppade en passande kork med spik i, där trotteln hade varit. I med bränsle i tanken och vips, så startade
den gamla motorcykeln, som säkert inte hade varit igång på många år.
Nu blev det till att provåka och till slut hade hela Lundes ungdomar kört omkring på motorcykeln. Den gick
inte så fort, kanske 60-70 kmt. men det räckte för oss. Ingen tänkte på att man måste ha körkort, det var ju
så roligt. Ingen åkte emellertid fast, men ibland var det nära att Björkstrand i Kramforspolisens "Svarta Maja"
var på gång.

Min första moped fick jag 1961 det var en Monark, den gick inte lika fort som mina kamraters, så det var att
åka bort till Vägförvaltningen där Egon Bladh jobbade. Av med cylindern och in under borrmaskinen för
urborrning av insuget. Det blev skillnad direkt och toppfarten blev 60-70 kmt. Nu kunde man utan problem
åka både till Härnösand och Norrfällsviken utan att det tog så lång tid. Det hände dock ibland att
Kramforspolisen fick "häng" på oss moppeåkare, men det var ju bara att svänga av vägen och in i skogen,
sedan klarade man sig.
Den ende som kände igen mig var en kramforspolis som jag forfarande har lite kontakt med och som kom
från Lunde. Han sade flera gånger att han skulle försöka få fast mig "på rull", men han lyckades aldrig.
(Tur var väl det).

Idrottsaktiviteter

Fotboll och bandy, skidåkning, cykel samt backhoppning.
I Lunde på Hyssbacken fanns Elis Wiklund, gammal känd skidåkare som bl.a. tagit OS-medalj.
Kan även nämna min gamla farfar Valdemar, som på 20-talet var backhoppare.
Han tävlade bl.a. i Holmenkollen.
Hemmabacken var i Kramfors, där rester från hoppbacken fanns ända tills 60-talet.
Även i Sprängsviken fanns en mindre hoppbacke.
Min mor har samtliga"Prisbucklor" hemma från farfars "glanstid" som backhoppare. Farfar var också
en duktig gymnast. Han var innehavare av Lings gymnastikmärke.
Jag kommer i håg att pappa berättade en episod från när en cirkus gästade Lunde med bl.a. en på den
tiden duktig trapetsartist. Farfar blev inropad av publiken och skötte trapetsartisteriet galant. Det måste
ha varit någon gång på 20-talet detta skedde, för pappa var lite då.
På cykel fanns en ortskändis från Strömnäsviken som jag glömt namnet på.
Under Sandöbrons IF:s "glansdagar" spelade de bl.a. matcher i bandy där en av motspelarna hette "Snoddas".

Stora Mässan Sandöbron

Sandöbrons IF:s hemmaplan låg strax invid "Karusellen" och hette Brovallen. Det var där
Stora Mässan Sandöbron höll till under några sommardagar varje år. I dag finns ingenting kvar där.

Några saker från Mässan kommer jag i håg. I början av 50-talet uppträdde Zarah Leander där.
Pappa berättade att han hälsat på henne och även blivit omkramad av henne och tagit varandra i
hand. Min mamma brukade skämta om att pappa sedandess inte tvättat sin högerhand.

Nästa episod inträffade i slutet av 50-talet eller början av 60-talet. På mässan hade de varje
år ett Tivoli och där ingick en varieté. Där uppträdde en nakendansös, som lät sitt fikonlöv
falla. I publiken satt en polis från Kramfors, som satte stopp för fortsatt uppträdande.
Jag och en till hade smitit in och det såg nakendansösen, som ropade in oss båda och vi fick
sitta bland publiken. Om denna händelse skrev sedan Kar de Mumma en monolog om som sändes på
radion. Min medföljare då kommer från Lugnvik och hans styvpappa hade Järnaffär där.
Släkt med Nygréns i Klockestrand.

I början av 50-talet härjade den s.k. Paratyfusen. Ett krav från hälsovårdsmyndigheterna var att det skulle
finnas Desivon på samtliga utedass. Så kom öppningsdagen för Sandömässan och till sin fasa upptäckte
pappa och Sven Erik att de hade glömt att köpa Desivon. Hemma hade vi dock en flaska som hämtades.
Flaskan ställdes i en av herrtoaletterna. Hälsovårdsinspektören kom på oanmält besök första dagen. Gick
in på "rätt" toalett och såg då Desivonflaskan. När han kom ut så utbrast han: "Och Desivon har Ni, det är bra".

Pappa var kassör och det var det året då Robertino gästspelade på mässan. Söndagen kom och det var en
hel del kontanter, ca 65 000 kr, som förvarades hemma hos oss. På kvällen skulle vi åka till Lugnvik och
problemet var att gömma pengarna. Det löste pappa genom att gömma dem i en syltkastrull och gömma
dem i en garderob med en massa kläder runt omkring. Dagen efteråt kunde pappa och Sven Erik åka till
banken i Kramfors med alla pengar. Det var mycket pengar på den tiden.

Sandöbrotavlorna

Det fanns också en fotobutik på orten: Klints fotoaffär. (Gjorde bl.a. Sandöbrotavlor).
Om försäljningen av Sandöbrotavlorna finns en del att nämna. Försäljningen av dessa startade
någon gång i slutet av 50-talet av Kaj Starrin i Kramfors och uppföljare kom snabbt.
Klint i Lunde, samt Rudolf Södergren från Wäija. Konkurrensen var stenhård. De första
försäljarna var hemmafruar från Lunde. På 60-talet var detmest sommarlediga ungdomar. Bl.a.
jag själv, som sålde åt Janzons kiosk. En stjärnförsäljare som jag kommer i håg var Tommy
Källman från Strömnäsviken, som sålde åt Sven-Erik. Han blev i början av 60-talet
fotograferad i VA, då han ensam hade sålt mer än vi alla andra.
Hela Sandöbron var fullt av försäljare, på den tiden fick man ju stanna på bron. Ibland blev
det nästan slagsmål mellan oss ungdomar om vem som skulle hinna fram först för att få sälja.

Sommaren i Norafjärden

Sommartiderna på 50- och 60-talet åkte man varje helg till farfar och farmors sommarstuga i Norafjärden.
Dock inte under det veckoslut då Sandömässan var. Stugan var belägen på Rossöholmen, ungefär mitt på
i riktning söderut. Några hundra meter bort, mot Fjärdbotten låg Sven Wedins stuga. Där var man ofta och
lekte med döttrarna Karin och Kerstin. Innan man kom till Rossöholmen låg Trollskäret. Och mitt emot
Sven Wedins stuga tvärs över det lilla sundet, låg Ornässtugan.

På lördags em. var det ett riktigt båtrally ut till Norafjärden. Från Lunde åkte familjerna Sjödin,
Mohlin, Edin, Klint samt Lundins vars fru var syster med farfar (Lalla kallades hon) och lever fortfarande.
Likadant blev det på söndags em. då det var dags att åka hem. För det mesta så blev det oavgjort, då de flesta
motorbåtana var ungefär lika långa och hade lika starka (svaga) motorer av märkena Penta, Solo och Albin.
Ibland kunde man få farfars motorbåt att gå lite snabbare om man körde på bensin en stund. På den tiden var
fotogen billigare än bensin. Att köra på bensin gjorde emellertid att motortemperaturen steg så det var inte att
rekommendera för några längre stunder.

Ofta så tog man ekan och rodde runt Rossön och gjorde strandhugg. Metspöt var alltid med och strax bortom
Ornässtugan på väg mot Fjärdbotten låg "Grundet" där det fanns gott om aborre. Där ankrade man upp och
metade ett tag och kom hem till stugan med nyfångad fisk. Ofta rodde man också över till andra sidan, där min
klasskamrat Bengt Edin och hans föräldrar hade sin sommarstuga.

Min farfar satte varje lördagskväll ut strömmingsskötar precis vid udden där Nygrens hade sin sommarstuga.
Många gånger blev det rekordfångster av strömming och bekanta i stugorna runt omkring kom och hjälpte till
att skaka skötarna. Det kunde bli uppemot 500 kilo strömming. Strömmingen lastades i strömmingslådor och
på söndagsmorgonen åkte han till Härnösand och sålde fisken till uppköpare. Om fångsten blev mindre, åkte
han runt i motorbåten eller ekan och sålde direkt till sommarstugeägarna. Det var många gånger man var med
farfar när han var ute och sålde strömming.

Handlade, gjorde man i Nyadal. Där går en av E4-broarna över nu

Alla dessa båtar

Ofta kom William och Britt Eriksson på besök med Vattenbåten H2O eller El ka Hei. El ka Hei var det roligt
att åka med. Den gick ju snabbt, kanske 10-12 knop. Den båten ägdes en gång av Marsalk Mannerheim i
Finland. William sålde båten i början av 60-talet till Anders Kjellarsson. Båten gick till botten sedemera och hur
det gick till vet nog bara han.

Min farfars båt hette Thalassa. Efter det att farfar avled i slutet av 60-talet, fortsatte min farmor att åka dit.
Min far Fredrik hade egen båt på den tiden och det var ofta man åkte ut till Farmor i stugan på somrarna.
Farmor sålde stugan efter några år, 1975 tror jag, då hon inte orkade med längre.

1970 köpte pappa en öppen roddbåt, som han byggde om till Campingbåt. 1973 då jag började poliskolan
köpte vi en båt i Stockholm med inombordare och 1975 köpte han "Kaparen" av Gymnastikdirektör Östling
i Kramfors. Det var eb 28 fots Cabinbåt. "Kaparen" sålde pappa 1985 till en annan Lundebo, som visst
fortfarande har den i sin ägo. Den guppar sommartid vid bryggan i Hörsång eller "Hårsang" som vi bruka säga.

Flera gånger åkte vi till Ulvön med Kaparen. Det spelade ingen roll om det var hög sjö, den klarade det
med glans. En gång när vi hade varit i Norrfällsviken och var på väg hem, möttes vi av nordlig kuling när
vi kom ut till havs. Våghöjden var ca. 3 m. Hemfärden gick på mindre än två timmar. Ibland var uppe i över
20 knop. Båtens toppfart var på den tiden ca. 15 knop innan vi bytte motor till en starkare på 170 hkr.
Toppfarten blev då 27 knop.

Har själv sedan många år egen båt här i Stockholms södra skärgård. Är inne på båt nr.7. Sedan 5 år har det
varit en 30-fats Holländsk stålbåt med flybridge. Det verkar som om man inte kan vara utan båt, då man mer
eller mindre varit med sedan födseln till sjöss. Få se hur länge man orkar med.

Musikminnen

Vi var en hel del från Lunde som i mitten av 50-talet gick på dragspelskurs under oss i Lunde bibliotek.
Det var Stieg Erikson från Undrom, som höll i den här kursen, som pågick under två terminer.
1954-1955 då jag lärde mig spela dragspel av Stieg Ericsson, var där två flickor från Sandöverken, som
ofta uppträdde med sång på Lunde Fokets Hus. En av dem gifte sig med Teold Nääs pojke Benny och de
flyttade till Stockholm.
I mitten av 60-talet var det Dan Janzons tur att starta en dragspelskurs, även den gick jag i, tror att det måste
ha varit 1968

Min mamma hade Hans Erik Nääs mamma som kund i damfriseringen. Han både körde henne dit och hämtade
henne. Ibland spelade han på mitt dragspel. Var med pappa och hälsade på hemma hos honom i Gålån några gånger.

Var åkte man och dansade?
Strömsborg, Brännaborg, Kustladan i Docksta, Ramviks Folkets Hus, Hultoms Loge på Hemsön, Folkets Park
i Kramfors, Fokets Park i Härnösand samt Sollefteå m.fl. ställen runt om i Ådalen. Midsommarfesterna i
Näsåker och Kornsjöstrand utanför Bjästa, där bl.a. Millie Smith från Jamaika uppträdde med hennes hitlåt
My Boy Lolli Pop. Det hände också att man åkte ända ner till Sundsvall och även Örnsköldsvik.
För det mesta åkte man till Stömsborg, då jag genom Rolf Nygren kände de som drev dansstället och
därigenom gick in gratis.

Bröderna Grönstedtarna hade en vokalissa från Lugnvik Margit Palm, (ogift Forsberg,bodde i närheten av
Libells). Hon sjöng med i Karl och Erling Grönstedts orkester på början av 40-talet.
Hennes make Lennart Palm, drev konsumaffär i Kungsgården under några år på 50-talet innan de
flyttade till Krylbo.

Årtalet var 1981 och det var midsommardagen. Jag och min dåvarande fästmö, numera fru och hennes två
barn hade med Kaparen åkt från Lövik till Fjärdbotten. Vi hade firat midsommarafton i Lövik. På kvällen i
Fjärdbotten, satt vi vid grillstaden, när en herre med familj från Kramfors kom i deras båt. Åke Wiberg hette
familjen. Jag hade dragspelet med ochsatt och spelade när familjen Wiberg också bänkade sig runt grillstaden.
När jag spelat färdigt, övertog Åke Wiberg själv dragspelet och spelade en gammal ådalsmelodi till vilken
han sjöng. Melodin heter: "Så var livet i Ådalen - seklet var ungt...". Kompositören är en gammal ådalsbo,
utflyttad sedan många år. (anm. han heter troligen Gunnar Karlsson från Frånö).

Jag bad efteråt att få noter hemskickade och de kom efter en tid. Emellertid hade jag lite svårt att tyda
handskrivna noter och fick sedemera hjälp av Eskil Östberg. Han kände kompositören själv och skrev om
noterna så att harmonierna stämde bättre. Dessutom så hjälpte han mig att lära mig spela melodin, som var
ganska svår, på mitt dragspel.

Det dröjde inte länge förrän Dan Janzon hörde av sig till mig och frågade var han kunde få tag i Åke Wiberg.
Han fick reda på var han kunde få tag i honom. Slutresultatet blev en ny orkester med namnet "Åke Wiberg
med Lunde-Grabbarna". Med följande: Åke Wiberg, sång, Dan Janzon, dragspel, Eskil Österberg, dragspel,
(anm. kan det vara Eskil Östberg?) Lasse Lundholm, gitarr, Karl-Göran Bergman, bas. De spelade in en tape
med melodier av ådalskompositören Gunar Karlsson. De åkte runt och spelade i den konstellationen ett tag.
Bl.a. spelades en del av dessa låtar i Kramfors lokalradio. Jag har naturligtvis denna tape i min ägo.

Då på den tiden hade jag ett italienskt dragspel, Accordiola. Detta brann upp i båten vi hade då 1991 i
Stockholms norra skärgård ute vid Finnhamn.

Jag har fortfarande kvar det dragspel jag lärde mig spela på i början av 50-talet, förutom Dan Janzons
elektroniska dragspel. Dessutom har jag en Lewingitarr, som jag köpte 1964. Den kostade då 900 kr och
var av typen Country & Westerngitarr med stor klanglåda & plektrumskydd samt smal hals.

Affärslivet

När jag var ung fanns det tre matvaruaffärer i Lunde, ett konditori, en kiosk, två bensinstationer,
två damfrisörskor samt en fotofirma i Lunde. I dag finns bara en bensinstation med tillhörande
gatukök kvar. Det är vid den ombyggda karuselen. Trots det, bor det nog fler personer i Lunde
numera än vad det gjorde förrut.

Ovanför oss vid postren efter den gamla vägen (Postvägen) låg Näslunds affär där vi oftast
handlade. Elis Näslund hette han och han drev affären tills åldern satte stopp.
På den tiden handlade man på "bok". Dvs. man skrev upp det som inhandlades och betalade
en gång i månaden vid lön. Hos Elis Näslund kunde man handla allt från matvaror- tyg- till
spik och masonit.

Kopperativa-Konsum, som sköttes av Hjalmar Forslund och hans fru Henny fram till att affären

Bredvid Folkets Hus låg Wiklunds affär.

Damfrisersalongerna drevs av min mamma, Mary Sjödin i vårt hus på Postvägen, samt
hemma hos Signe Johansson, vars hus låg strax nedanför efter samma väg.

Det fanns också en fotobutik på orten: Klints fotoaffär. (Gjorde bl.a. Sandöbrotavlor).

Ådalens TV-service. Kjell Flodéns TV-affär, som vuxit och blivit en av Kramforsområdets
största. Innan starten låg där en bondgård som ägdes av Ivan Nylén. (Släkt med Nyléns).
Där var man ofta och hoppade i deras hölada, samt köpte "komjölk" samtidigt. (Det var
många gånger som mjölkkrukan var full med halmstrån).

Även en kioskrärelse fanns, som drevs sommartid av Knut Janzons fru. Bredvid hade de
en korvkiosk.

Träskofabriken startades av Sven Erik Wästerlund i Vägförvaltningens gamla fastighet när
de flyttade till Skog. Fortfarande i bruk genom KÅGE dock i mindre skala.

Taxistationen när jag var liten, låg inrymd i en liten stuga nedanför Nilssons hemman, för att
när BP byggdes i slutet av 50-talet få plats där. BP startades av familjerna Eskil och
Stig Öberg i början av 60-talet och övertogs efter några år av Göran Wall. PÅ den tiden var
det fullservice på macken. Dvs. Biltvätt, bilservice m.m. 1975? ändrades BP till STATOIL.
Ny ägare blev en person från Sprängsviken. STATOIL Sandöbron-Lunde upphörde i och med
nya E4-sträckningen över Höga Kusten bron.

Shell vid Lundekarusellen, startades på 40-talet av Sven Lundblad. (avliden) Han hade även
fullservice och även fordonsreparationer. Han gick i pension i början av 70-talet. Macken
övertogs av en ny förmåga. På 90-talet ändrades Shell till det namn den har i dag.

Knutssons åkeri. Fortfarande i drift med en av Knutssönerna vid rodret.

Nyhléns Charkuterifabrik. Etablerades på orten av bröderna Nyhlén i början av 70-talet i
nybyggda lokaler efter att förut ha varit inrymda i en källarvåning i Kramfors (gamla
plåtindustrihuset bredvid järnvägen). Innan dess hade de vuxit ur lokalerna på Klockestrand.
De sålde av verksamheten i början av 90-talet till Scan. Namnet har behållits och fortfarande
är det namnet Nyhléns som står på de flesta charkuteriförpackningarna som säljs i butikerna
runt omkring Ådalen.

Sjukvård m.m.

På orten fanns också barnmorska, Anna Stina Wiberg, som bodde nedanför oss ovanför
bensinstationen. I Strömnäs fanns distriktsläkarmottagningen granne med Herr/Damfriseringen.

Lunde-Varv

Historik:
Bildades på 1930-talet? av Ångermanälfvens Stuveri AB och fabrikerna runt omkring för att
ombesörja skötsel och rep. av bl.a. bogserbåtarna. Disponent under många år i början var
Bror Alstermark.
Därbyggdes det både färjor, lotsbåtar samt en hel del s.k. 200 båtar till
marinen (Landstigningsbåtar). Varvet hade också stora arbeten på fabrikerna runt omkring.
De hade då under mitten av 60-talet fram till nedläggelsen, till sitt förfogande en stor
flytdocka samt den gamla slipen, som fortfarande finns kvar.
Flytdockan såldes 1974 då verksamheten flyttades till Ramvik. Till varvet kom så gott som
samtliga bogserbåtar efter norrlandskusten för översyn varje sommar. En del för omfattande
ombyggnationer. Jag var själv med om detta, då jag sommarjobbade på varvet under åren
1968-72. Innan dess sommarjobbade jag i stuveriet under åren 1964-1967. För det mesta
som kranförare ombord på fartygen. Det kunde vara allt från ångdrivna kranar till moderna
Hägglundskranar.
Största åren var under 60- och början på -70 talet.
Efter flytten till Ramvik startades en ny industri på gamla varvet, det var en karosseriverkstad
för tunga släp och lastbilar. Den verksamheten gick omkull någon gång på mitten av 80-talet

Nuläge:
Kvar finns bryggor och båtklubbsverksamhet - uppläggning av fritidsbåtar.

Thomas Sjödin kan nås på E-postadr.Thomas Sjödin

 

 

top