// En artikel hämtad från ett gammalt gulnat tidningsurklipp från 1958.
Infört i tidningen Nya Norrland torsdagen den 26 juni 1958.
Artikeln återges som den var skriven, och den känns ålderdomlig i
sin formulering .//
Midsommarhelgen 1888 framstår i Norrlands historia och då icke
minst i Ådalen som en fasans och förödelsens tid. Eldsvådor utbröt
samtidigt på flera ställen, de flesta med katastrofal verkan. Samma
dag brann två av landsändans städer: Umeå och Sundsvall.
Dessutom rasade skogsbrand överallt, och även där gick oersättliga
värden till spillo. Varje dag kom med nya olyckor. Det var en tid full
av oro och osäkerhet - "den stora vreden låg tung över landet."
Här i Ådalen var man sedan gammalt van vid eldsvådor. Oftast var
dessa av stora mått, men en så stor och ödeläggande brand som den,
vilken härjade Sandö midsommarhelgen 1888, hade man hittills inte
skådat. Sandö var den tiden Ådalens för att inte säga ett av hela
Sveriges största industricentra. Där fanns det gamla glasbruket, på
sin tid det främsta i sitt slag i hela världen, och där fanns även ett av
Ådalens största sågverk. Alltsammans blev lågornas rov, och när
elden till sist hade gjort sitt verk färdigt, var större delen av ön en
enda stor, rykande askhög.
Det fanns ännu några personer kvar i livet på 1950-talet som var med
om den förfärliga händelsen "när Sandö brann". I Klockestrand bodde
då den nittioårige Johan Körning. Han var med om olyckan och berättar,
att man måste kasta från sig allt, som man hade för händer och springa
vad man orkade för att undkomma en kvalfull död i de rasande lågorna.
Det var den 25 juni 1888, dagen efter midsommardagen. Man hade
nyss mer eller mindre grundligt firat helgen, men nu var helgen slut,
och den grå vardagen utan några som helst omväxlingar eller äventyr
i det ständigt enahanda hade börjat på nytt igen. Snart skulle det
dock bli ett äventyr och en omväxling av så stora dimensioner, att de,
som hade olyckan att få vara med aldrig kunde glömma sin ohyggliga
upplevelse.
Strax före klockan två på eftermiddagen började den stora sågen på
Sandö helt plötsligt blåsa den ena signalen efter den andra. Folk
rusade till från alla håll för att se, vad som inträffat.
Från alla håll slog väldiga eldflammor dem till mötes. Hela dagen
hade en stark blåst varit rådande, men nu hade vinden utvecklat sig
till full orkan. Elden spred sig med förfärande hastighet, och snart
stod det klart för var och en, att det enda, som återstod att göra, var
att så fort som möjligt sätta sig i säkerhet. Att tänka på att försöka
släcka elden, var fåfängt, ty så gott som hela ön var inom ett par
ögonblick ett enda stort flammande bål. Man gjorde visserligen ett
försök med sågverkets spruta, men inom ett par sekunder måste man
lämna den stora sprutan åt sitt öde och släckningsmanskapet måste
hals över huvud fly för att rädda sig undan lågorna.
Den förste, som märkte, att eld utbrutit, var Johan Körning, anställd
vid sågverket på ön. Han fick se, att det brann i gräset på den s.k.
Killingholmen. Skyndsamt ilade han dit för att släcka. Under
språngmarschen stötte han ihop med en gammal bomförman, som
hette Pelle Norman, vilken han gjorde uppmärksam på, vad som var
å färde. De båda männen hjälptes åt att släcka de till en början
oskyldiga lågorna, vilka dock ganska snart började ta allt större
dimensioner. Det lyckades dock för de bägge männen att till slut
kväva elden, och de trodde nu, att all fara var avvärjd.
Ny eld på annat håll
Snart nog skulle de emellertid tas ur sin villfarelse. De råkade
nämligen kasta en blick åt det håll, där sågverket var beläget.
En förfärande syn mötte dem därvid. I brädgårdens västra hörn
fanns ett splitvedsskjul, och från dess tak syntes eldflammor stiga
upp. Körning berättar, att det från den plats, där han och kamraten
befann sig, såg det ungefär ut, som om en fotogénlampa varit placerad
på skjultaket. Lågan slog nämligen rakt upp i luften som i en
fotogénlampa, då den slår upp i lampglaset.
Det syntes, som det skulle bli lätt sak att släcka denna låga, - om
bara någon i dess omedelbara närhet skulle observerat den. Själva var
Körning och Norman för långt borta för att kunna hinna fram i tid. Det
fanns emellertid ingen i hela brädgården, som märkte något, förrän
hela skjulet stod i ljusan låga. På själva det brinnande taket fanns det
till och med två personer, men inte heller dessa märkte något, förrän
de hade elden i hasorna, då de för att undgå döden i lågorna måste
våga ett hopp ut från taket. Detta var också i sista minuten, ty snart
var inte blott skjulet utan hela brädgården ett enda eldhav.
Elden kom från bogserbåt
Upphovet till olyckan var en bogserbåt, som hette "Svanö", vilken var
ute i den starka stormen och ur sin skorsten utspydde hela berg av
gnistor. Allting var torrt och lättantändigt, och blåsten gjorde det
givetvis lättare för elden att sprida sig. Brinnande spån från de olika
byggnaderna kastades omkring i luften som ett formligt regn, och
hettan var outhärdlig. Därtill kom de väldiga rökmassorna, som
bolmade fram så tjock, att de lade sig som en ogenomtränglig dimma
över hela nejden, och man visste till sist knappast, var man skulle ta
vägen för att komma undan elden.
Jämmer och elände
Det var ett jämmer och ett elände utan like. Största delen av ön
förvandlades på några ögonblick till en enda, stor hög aska.
Sågverket ödelades fullständigt. Sågen och maskinrummet brann
ner, liksom brädgården samt massor av timmerupplag och virke.
Glasbruket delade sågverkets öde. Dessutom brann både glasbrukets
och sågverkets herrgårdar, stall- och ladugårdsbyggnader samt
rättarbostaden och en mängd kaserner och två pråmslipar. En stor
och vacker tallpark blev också de giriga lågornas rov, och även öns
handelsbod förvandlades till aska.
Gris fick uppskov med strekningen!
Vid sågverkets herrgård omkom en mängd grisar i lågorna. Men öns
handelsman lyckades däremot att rädda sin gris genom att jaga den i
älven. Grisen simmade mot en timmerbom på Klockestrandssidan.
Av de svallande vågorna kastades djuret mitt i in i timret och klarade
sig åtminstone för den gången undan det öde, som förr eller senare
väntar alla av hans släkt - att bli stekt!
Även alla kor och hästar, som fanns på ön lyckades man driva ner
mot vattnet och rädda.
Elden kastade sig även över älven och antände i Klockestrand en
ångbåtskaj samt en nyuppförd mangårdsbyggnad om två våningar.
Kajen lyckades man rädda, med byggnaden, vilken tillhörde en
jordbrukare, som hette Krooks, brann ned till grunden.
Den förfärliga branden kostade lyckligtvis inget människoliv. Det
var dock nära, att ett par personer skulle ha omkommit under
villervallan. Situationen var allvarlig nog men samtidigt av så
sorglustig beskaffenhet, att hela historien förtjänar att återgivas.
Det var nämligen så, att man i Sandö framställde tjära ur stenkol,
som förvarades i väldiga gropar. Dessa gropar stod för det mesta
obetäckta, inte heller fanns något staket omkring dem. Det hade
dock aldrig hänt, att någon ramlat i. Vid brandtillfället hade man
flera sådana gropar, vilka var överfulla av tjära. Under den
fruktansvärda stormen hade en massa löv och skräp lagt sig över
tjäran, så att de stora groparna var så gott som omöjlig att
upptäcka. Det fanns vid denna tid en faktor vid sågverket, som
hette Annfeldt. När elden utbröt, skulle han försöka hinna ner till
älven, där han hade en stor och präktig båt, för att om möjligt hinna
rädda den. Han kom alltså springande i full fart men såg inte de
förrädiska groparna utan sprang direkt ner i en av dem. Det var en
vansklig situation, men ett par personer lyckades dock, fastän de
själva hade elden i byxorna, att rädda den nödställde - dock efter
att först varit tvungna att skära av honom kläderna.
Tanken på båten drev honom emellertid att fortsätta den avbrutna
språngmarschen ner till standen, dit han anlände precis lagom för
att konstatera att hans båt ett par sekunder tidigare slutat sina
dagar i lågorna.
Den andra olyckan av samma slag inträffade dagen efter. Branden
och blåsten hade då avstannat en smula och allting såg ut som
Jerusalems förstöring. Det var förmodligen inför detta sorgliga
faktum, som en av öns infödingar vid namn Östlund, tagit ordentlig
florshuva ( lätt rus) som tröst i bedrövelsen. Han kom nu gående
på vinglig stråt och innan han visste ordet av, låg han mitt i en av
de stora gropparna. Detta hade åtminstone det goda med sig, att
han på ett ögonblick blev alldeles nykter, men att utan hjälp komma
upp ur tjäran, var fullständigt omöjligt. Han började gallskrika så att
det hördes långa vägar och hojtade: "Det talas om, att det finns ett
helvete, och här är det." Till sist kom ett par personer, Andersson
och Rydberg tillstädes. Den nödställde Östberg låg då ungefär mitt
i den stora gropen och för att kunna få upp honom, måste de räcka
fram en mindre planka, som han fick hugga tag i och på detta sätt
dragas i land. En av räddarna fick upp sin stora slidkniv och skar
sönder kläderna på det arma offret, varefter han kunde hjälpas upp
ur gropen. Spritt naken måste han nu springa över hela Sandö till
sitt hem, vilket inte härjats av elden. Ett fönster stod där öppet
och in genom detta kastade han sig nu handlöst med dunder och
brak, varvid han var nära att skrämma livet ur både hustru och barn.
Flera fartyg brann.
Vid kajen låg vid olyckstillfället flera fartyg, alla segelskutor. Samtliga
fattade eld och de flesta av dem blev också den röde hanens rov, bland
dem norska barken "Freja" samt ett svenskt fartyg, som hette "Theresia"
och vilket i likhet med de andra seglarna blivit förtöjt med fören mot
"Svanö" och aktern mot den brinnande brädgården.
Så snart befälhavaren på "Theresia" lyckats kapa förtöjningarna, tog han
en tross och rodde ut till ett annat fartyg, "Ådalen", som befann sig i
närheten, samt bad att bli bogserad till en säkrare plats. Men "Ådalen"
vågade inte närma sig eldhavet, och till sist måste "Theresias" kapten
överge sitt fartyg, som i den starka blåsten snart drev tillbaka mot
brädgården och förintades.
Det tyska fartyget "Auguste" hade större tur. Ett par bogserbåtar lyckades
föra fartyget i säkerhet. Ett fjärde fartyg, Peter Dickson, räddades av en
engelsk ångare, som dök upp i sista ögonblicket. Det norska fartyget
"Amalies" öde var synnerligen tragiskt. Blott en timma före eldens början
hade det anlänt till Sandö och låg nu förtöjd vid glasbrukskajen. det hade
glassand ombord för glasbrukets räkning , och det var meningen, att
fartyget efter lossning skulle gå till Sandviken och Härnösands ångsåg
för att ta in trälast på Holland. Både kaptenen och besättningen gjorde
vad de kunde för att komma från det farliga grannskapet, men eftersom de
inte hade någon bogserhjälp var alla ansträngningar fruktlösa. Inte förrän
elden började nå vattenlinjen och ankarkättingen av sig själv löpte ut,
lossades förtöjningarna, men då var det för sent. Den ståtliga barken drev
ut till havs och det sägs, att det var en både hemsk och obeskrivligt
vacker syn att se det brinnande fartyget driva neröver älven. Ingen enda
människa befann sig ombord, det till döden dömda fartyget manövrerade
sig självt. Under sin dödsfärd gick det rakt igenom en s.k. Stakagård,
vilken tillhörde byamännen i Nyland i Nora, och förstörde ett par nya laxnät.
Det blev en ganska kännbar förlust för ägarna. Men vinden drev fartyget
nedför floden och sjönk till sist på bakre sidan av den s.k. Granholmen.
År 1916 tog Sandö glasbruk upp stora mängder av den sjunkna lasten.
Det var den finaste sand, hämtad från Belgien, vilken därmed ändå till sist
kom till nytta efter att ha legat på botten av Ångermanälven under så
många år.
En hel mängd pråmar, som var full-lastade med plank, fattade även eld och
brann fullständigt. Man kan göra sig en liten föreställning om den
fruktansvärda storm, som vid detta tillfälle rasade, då man får veta, att en
stor skeppsbåt med manskap från en av de brinnande skutorna kantrade på
grund av stormen så att besättningen simmande måste rädda sig i land.
Men detta var inte allt. Man framställde vid sågverket i Sandöverken en sorts
tunna bräder, som kallades "rävskinn". Vid brandtillfället hade man ett stort
upplag sådana. "Rävskinnen" var lätta och tunna, nästan som papper. Hela
upplaget antändes och blåste all världens väg. En del av dem följde med den
starka vinden så långt som till byn Ry i Nora socken, en hel mil från Sandö,
där en stor bondgård tillhörande hemmansägare vid namn Per Nilsson,
antändes och nedbrann till grunden, liksom en vattensåg i samma by, vilken
ägdes av byamännen.
Största förödelsen åstadkom dock "rävskinnen" i byn Nyland på Norasidan,
där de i förening med brinnande spån och dito segelduksrester antände ett
vidsträckt område med en synnerligen vacker och värdefull skog, som
fullständigt förstördes. Elden gick över det s.k. Nylandsberget, och här
gjorde den sin sak grundligt, ty inte blott skogen utan även all jord och mossa
brann upp. Till och med själva berget förvittrades av elden. Där har aldrig
sedan dess funnits den minsta växtlighet.
Det egendomligaste var dock att ingen av byns gårdar nåddes av elden, fastän
byn befinner sig alldeles vid bergets fot. En tjock rök låg utbredd över hela
nejden, så att folk i de olika gårdarna inte ens kunde se så långt som till
närmaste granne, utan man fick vara rädd för, att något hus i byn kunde vara
antänt utan att man hade en aning därom. Dessutom regnade det formligen av
gnistor och brinnande partiklar i sådan mängd, att folk blev brända i ansiktet
och på händerna. Det kan i detta sammanhang berättas ett par episoder som
till fullo kan bestyrka det elände, som rådde. Hos en familj i Nyland hade man
bjudning. På grund härav var mycket folk samlat. Man satt och festade som
bäst, då väldiga rökmoln började komma över berget. Man visste inte ännu
någonting om den stora olyckan på Sandö, utan man trodde, att eld utbrutit på
någon annan plats på södra sidan av älven. Sällskapet beslöt sig att gå upp
på berget för att se, varifrån röken kom. Man hann också ända upp på bergets
topp, men där möttes man av ett eldhav så stort, att man inte ens kunde
överblicka detsamma. Hela bakre sluttningen av berget, där den bästa skogen
var, stod i ljusan låga. Det var med yttersta nöd, som sällskapet lyckades klara
sig undan de snabba lågorna, vilka bokstavligen var dem i hälarna.
Samtidigt var även ett par andra personer från Nyland ute i samma ärende. Även
de hade sett röken och för att utröna orsaken till den begav de sig upp på berget.
Det var dock nära, att de med livet skulle få plikta för sin djärvhet. Särskilt för
den ene av dem hängde det på ett hår när.
Under den vilda flykten att hinna undan de framstormande eldmassorna fastnade
han i en bergskreva och höll inte på att komma loss. Med förtvivlan i hjärtat
såg han elden närma sig med förfärande fart. Den överhängande faran gav honom
emellertid fördubblade krafter och han lyckades i sista sekunden rycka loss foten
och komma ur sin nödställda belägenhet. Med elden i hälarna kom han slutligen
hem mera död än levande.
Sandö hade även tidigare hemsökts av elden. Både år 1867 och 1885 hade stora
eldsvådor rasat på ön. Och även efter år 1888 har flera eldsvådor gått över
samhället. År 1904 utbröt en ny stor eldsvåda och 1918 brann sågverket ännu en
gång ner till grunden och byggdes aldrig upp igen. Sandö kan alltså i år fira både
70-årsminnet och 40-årsminnet av två tragedier. Den största av dem var dock
"branden 1888." ( Denna artikeln skrevs år 1958 ).
Undertecknat:
Ego.