Ådalsdokument

Berättelser om arbetarbefolkningen i Ådalen.

Huvudinriktning: Sågverksfolk

Sågverkens arbetarbefolkning

 Människan söker alltid, oavsett tid och rum, att utnyttja 
 de möjligheter som sammanhanget erbjuder för att ta plats,
 att skapa utrymme för livet - en plats där livet äger rum.
 
 
 Bakgrund
 
 Fram till 1870-talet var det vattendrivna sågverk som svarade för  
 huvuddelen av exportvolymen.  Dessa vattensågar fanns i inlandet 
 där kraft kunde utvinnas från älvar och andra vattenflöden.  De
 ångsågar som under 1850-talet och i början av 1860-talet hade 
 etablerats i Ådalen och utmed Medelpads kust  kom med tiden  att 
 stå för en allt större del av den totala exporten i takt med att 
 de blev fler och  större.  Sågverken kunde rekrytera sina arbetare
 från närområdet: småbönder, torpare och jordbruksarbetare och andra
 sysslor.  Ingen bodde på längre avstånd från sågverket än att de kunde
 återvända hem, om inte varje dag så åtminstone efter arbetsveckans 
 slut.  En fast boende befolkning vid sågverken var inte särskilt 
 omfattande vid denna  tid. Personal som sågverksbolagen önskade vara 
 bofast vid sågverken var  kontors- och befälspersonal, i första hand
 inspektor  och sågställare, samt vid ångsågarna också en maskinist. 
 Inspektorn var verkets platschef och sågställaren förman i såghuset. 
 Man hade också tidigt försökt få vissa yrkeskunniga arbetare, som 
 sågare, kantare och sorterare, att bosätta sig vid verken genom att
 erbjuda dem fast anställning, hela eller delar av året.  Ett annat 
 sätt  var genom kontrakt få dessa arbetare att återvända till nästa 
 säsong. Vid de tidiga exportsågverken fanns förutom en inspektorbostad
 också några få arbetarbostäder uppförda för de fast anställda
 arbetarna som kom att mantals- och kyrkoskrivas vid sågverket.
 Under 1860-talet ökade efterfrågan på sågade varor.  För att öka 
 produktionen måste arbetsstyrkan utökas.  Tydligare blev detta under 
 1870-talets början, då sågverksindustrin upplevde en period med stigande
 efterfrågan och höga trävarupriser. Det var då som sågverksindustrin 
 inledde sin väldiga expansionsperiod.  Nya sågverk etablerades och 
 redan existerande verk sökte öka produktionen så långt den befintliga
 anläggningen tålde.  I Sundsvallsdistriktet skedde utbyggnade på kort 
 tid och med en omfattning som saknar motstycke i världen.  Kulmen nådes
 1890 då 42 ångsågar samtidigt fanns i området.
 I  Ådalen och Härnösandsdistriktet fanns detta år 44 sågverk.  
 11 sågverk fanns i Örnsköldsvikdistriktet.  Detta innebar att decenniet
 före sekelskiftet hade Västernorrlands sågverksdistrikt sammanlagt över
 hundra ångsågar i drift samtidigt.
  
 Arbetskraftsbehov
 
 Behovet av arbetskraft blev nu betydligt större än vad som kunde 
 tillgodoses av det lokala befolkningsunderlaget.  Sågverksbolagen
 blev helt beroende av att kunna rekrytera arbetare utanför den lokala 
 arbetsmarknaden.  Sågningssäsongen var länge begränsad till sex månader,
 från april till oktober.  Under denna period var behovet av arbetskraft 
 störst vid vårskeppningen i juni och höstskeppningen i augusti. 
 En regelrätt folkvandring inleddes mot de stora norrländska 
 sågverksdistrikten, Sundsvall och Ådalen.  Stora skaror av arbetsvandrare
 sökte sig till sågverken under sommarens sågnings- och skeppningssäsong. 
 De viktigaste rekryteringsområdena för sågverksindustrin i Västernorrland
 var trakter där överbefolkningen var särskilt kännbar: skogsbygder i
 Värmland, Dalarna, Dalsland, Västerbotten samt norrlandslänens skogs- och 
 jordbruksbygder och finska Österbotten. Sågverksbolagen sökte så långt 
 det var möjligt att anställa "pålitligt, dugligt och sedligt folk".  
 I allmänhet krävdes av de arbetssökande, åtminstone för de som sökte 
 fasta anställningar, att de kunde visa upp ett intyg utfärdat av prästen 
 i hemsocknen, där det framgick att han, som det heter i 1853 års tillägg
 till försvarslöshetsstadgan "är känd, såsom den der iakttager ordning och
 sedlighet i sitt lefverne, samt söker efter förmåga sig ärligen försörja".
 
 Bosätta sig vid sågverken
  
 Efter varje sågnings- och skeppningssäsongs slut försökte allt fler 
 att stanna och bosätta sig vid sågverken.  Denna utveckling önskade 
 sågveksbolagen att motverka så långt det var möjligt.  Bolaget såg 
 helst inte att de arbetare som tillhörde den rörliga tillfälliga 
 anställda arbetsstyrkan kyrko- och mantalsskrev sig vid verket 
 Man hade inget intresse av att ta ansvar för ytterliggare arbetare
 under de perioder då det inte fanns något arbete att erbjuda.
 
 Genom att kyrkoskriva sig på platsen hoppades arbetarna att få 
 förtur till arbete när säsongen inleddes. Det var ont om bostäder,
 och bolagen måste lösa bostadfrågan för många på kort tid.  I rask 
 takt uppfördes arbetarkaserner i två våningar.  Bolagen uppförde
 dock inte fler bostäder än som behövdes för att garantera driften.  
 Ofta räckte det med att endast en eller ett par kaserner byggdes,
 eftersom den bofasta befolkningen var liten.  Tilldelningen av 
 bostäder var ett instrument bolaget hade i sina händer för att
 reglera vilka man önskade skulla var bofasta och mantalsskrivna 
 vid sågverket.
 
 Den bofasta befolkningen vid sågverken kom nästan uteslutande att 
 bestå av  sågverkets fast anställda arbetare och deras hustrur och 
 barn.  Äktenskapet hade en stark ställning och den vanliga 
 samboendeformen var kärnfamiljen. För en man att ensam bosätta sig
 vid sågverket och bygga upp ett hushåll utan relation till en kvinna,
 var i denna situation och i sågverksindustrins specifika sammanhang
 med ojämna inkomster och återkommande arbetslöshetsperioder, i det
 närmaste otänkbart. Han behärskade helt enkelt inte de färdigheter
 och kunskaper som definierades som kvinnliga och som var oumbärliga
 för försörjningen. 
  
 Kvinnors plats inom sågverkssamhället
 
 Om det för männen inte var möjligt att bygga upp ett hushåll vid
 sågverket utan relation till en kvinna, vilka möjligheter hade då 
 kvinnorna att bosätta sig vid sågverket utan relation till en man? 
 Egenligen inga. 
 Sågverksindustrin var helt dominerande av manlig arbetskraft,
 vilket inte betyder att kvinnor var utestängda från sågverksarbete. 
 Men inga kvinnor bodde vid sågverken, eller arbetade vid sågverken, 
 utan att ha en relation till en man som hade anställning där. 
 De var hustrur, trolovade, systrar eller döttrar till någon 
 sågverksarbetare. 
 Ensamhushåll för kvinnor eller hushåll av enbart kvinnor existerade 
 inte, med några få undantag. Då handlade det om änkor till anställda 
 sågverksarbetare, som bodde kvar vid sågverket en tid efter det att
 mannen avlidit.  Det som förde kvinnor till  sågverksdistrikten var
 alltså inte enbart arbetet vid sågverket, utan olika bindningar till
 män, där äktenskapet var det viktigaste.
 
 Mannens fasta anställning utgjorde förutsättningen för både
 familjebildningen och bosättningen vid sågverket.  Som fast 
 anställd fick han företräde till arbeten och förmåner som fri 
 bostad och ved, med också andra förmåner som sammantaget kom  
 att utgöra basen för familjens försörjning. Varje familj 
 utformade ett försörjningsmönster utifrån sina egna
 förutsättningar. De människor som sökte arbete vid sågverken
 hade i allmänhet inget yrkeskunnande som sågverksarbetare, 
 men var vana med hårt kroppsarbete.  Det var  också personer
 med fysisk styrka och uthållighet som sågverksägarna i första
 hand efterfrågade. 
 
 Sågverksindustrin var som sagt helt dominerad av manlig 
 arbetskraft. Ändå förekom det att kvinnor längre eller kortare
 perioder fick anställning vid sågverken och dess lastageplatser.
 Arbeten som erbjöds kvinnor var återkommande korttidsanställningar,
 oregelbundet fördelade över året och med en lönenivå som motsvarade
 mideråriga pojkars inkomster.  I såghuset och brädgården sysselsattes
 kvinnor med att dra spån, plocka knubb och städa avfall.  Andra 
 arbetsfält för kvinnor var arbeten inom  klenvirkesstuveriet,
 barlastlossning, kolning, inom bolagets jordbruk  och trädgårdar,
 och städning av kontor och andra lokaler.
 Många kvinnor hade en tid, ibland under flera säsonger, fått sin 
 utkomst som hushållerska till arbetarlag av säsongarbetare. 
 Det som räknades till kvinnliga sysslor befattade sig lösarbetarna 
 helst inte med; de arbetade och sov.  I allmänhet rekryterades hon av 
 arbetarna redan innan vandringen till norrlandskusten tog sin början,
 och hade en relation till arbetslaget i egenskap av mor, dotter,
 syster, trolovad eller släkt till någon eller några av arbetarna.
 

 När de nu blev 6-8 st. från samma bygd brukade de ta med sig
 en hushållerska, hon kunde vara syster eller fästmö till någon
 av karlarna.  Då kom de ifrån allt bekymmer med matlagning, disk,
 inköp av mat, vidare lagade hon kläderna och stoppade strumpor.

 
 Denna anställning ska jämföras med att hon som ogift tog anställning
 som piga. Hon fick laga försvar genom att tillhöra ett hushåll där
 hon fick sin utkomst.
 En annan form av hushållsarbete mot betalning var att tjänstgöra som 
 kocka på bolagets bogserbåtar. De flesta lösarbetare hade inte
 hushållerskor anställda, vilket skapade efterfrågan på lagad mat. 
 Många familjer hade inhysingar, lösarbetare som mot betalning hade
 kost och logi i bostaden, eller endast kost, så kallad kostgång.
 Andra husliga arbeten som kunde vara inkomstbringande var att "gå och
 hjälpa bönder", hjälpa bolagets tjänstemän och lösarbetare med att
 tvätta, sy och laga kläder, liksom att sälja mat, soppa eller annan 
 förtäring.  Det senare var varor som särskilt erbjöds
 stuveriarbetare och sjömän på lastageplatserna eller ombord på båtarna.
 En kvinnas arbete var ett nödvändigt ont, något som både mannen och 
 kvinnan i familjen önskade begränsa.
 Det som händer under 1800-talets sista decennier är att kvinnoarbetet
 inom sågverkens olika arbetsplatser minskar kraftigt, för att fram mot
 sekelskiftet nästan helt upphöra. Kvinnorna var inte utestängda från
 sågverksarbete, men de flesta valde bort det.  De kvinnor som var 
 anställda i såghuset, i brädgårdarna och vid kolningen var ogifta,
 ofta med finsk härkomst.  Däremot fanns många kvinnor fortfarande kvar
 i klenvirkesstuveriet och i barlastlossningen , i jordbruksarbeten 
 och i hushållsarbeten för bolagets räkning. Här återfinns också de
 bofasta gifta kvinnorna, det vill säga hustrur till sågversarbetare.
  
 Matlagningen
 
 Matlagningen var en nyckeluppgift inom hushållet och definierades som 
 ett kvinnligt bidrag till familjens försörjning.  Eftersom det var 
 kvinnans färdigheter som låg till grund för hennes starka position i
 familjen, slog hon också vakt om den.  Hon delade inte med sig av sina
 färdigheter till män. Kvinnorna utstängde männen och gjorde färdigheterna
 svåråtkomliga genom att mystifiera matlagningen och definiera den som
 svårbemästrad. Matlagningen och andra hemsysslor gav kvinnan en stark
 position i familjen genom att hon blev oumbärlig. Beredningen av maten
 upptog en stor del av dagens arbete.  Hustrun var konstant upptagen med
 att tänka på mat och matlagning, planera, göra inköp, se till att
 tillräckligt med ved fanns inne och tillräckligt med  vatten för 
 matlagningen och disk.  Den mat som  fanns måste ransoneras och
 fördelas.  Familjens välstånd byggde mycket på den utbredda förmågan 
 som fanns hos kvinnorna att ta tillvara allt som gick att äta.
  
 Familjen var anpassad efter sågpipans rytm.  Ljudet från pannhusets 
 ångvissla delade in arbetsdagen för både kvinnor och män.  Signalen 
 markerade när arbetet började och slutade i brädgård och såghus, 
 samt tid för matrasterna. Dessa hålltider bestämde också rytmen för
 det dagliga hushållarbetet, framförallt tiderna för matlagning som 
 det övriga hushållarbetet måste rätta sig efter.  Matordningen var
 dess orubbliga ryggrad och maten skulle stå varm på bordet 
 på bestämda klockslag. 
  
 Före arbetsdagens början drack man alltid kaffe, frukost vid niotiden,
 ofta bestående  av sill eller strömming och potatis, middag klockan 
 två, kaffe efter arbetsdagens slut och kvällsgröt klockan åtta.
  
 Den 8 juli 1897 besökte Jenni Bünsow tummaren Nordlund med hustru och 
 son vid Skönviks sågverk för att teckna ned familjens matvanor.  
 Beskrivningen är detaljerad och ger oss en god bild av hur styrande 
 sågverkets rytm var för familjen.
 

 Hustrun steg upp kl. 5 och kokade kaffe åt männen, hvilket
 de drucko på sängen. Kl. 1/2 6 stego männen upp och kl. 6 måste
 de vara nere vid sågen och börja sitt arbete.  En bror till 
 hustrun var husets spisgäst.  Sedan männen gått, städade hustrun
 sitt hem och lagade frukosten, hvilken åts kl. 9-10 och bestod af
 stekt sill och oskalad, kokt potatis med smörgås, dricka, samt 
 kaffe med bröd och skorpor.  Efter frukosten återvände männen 
 till sitt arbete och hustrun röjde undan diskerna, och gick upp i
 bakstugan för att baka.  På mellantiderna gick hon hem för att 
 sätta på hafregrynssoppan till middagen och för att se efter den
 och elden.  Kl. 12 stannade hon hemma och gjorde middagen färdig,
 dukade bordet o.s.v.  Kl. 2-3 var det middag.  Den bestod af 
 kallt, "danskt fläsk" med ägg och smörgås, dricka och till supamat
 hafregrynssoppa.  På efterm. hvilades ej.  Hvar och en hade brådt
 på sitt håll.  Kl. 6 slutade männen sitt arbete och vid deras 
 hemkomst dracks kaffe med smörgås och skorpor.  Männen läste
 tidningen, röckte sin pipa och gjorde det sig behagligt och
 hustrun stickade på en strumpa.Till kvällsmaten kl. 8 lagade
 hon vattgröt, som åts med nysilad mjölk. Dessutom gafs det till
 kväll smörgås med ost, korf och kall strömming. 
 Kl.11 var det sängdags.

 Hustruns aga för kläder
 
 Till kvinnors arbete hörde också allt som hade med textilier att göra,
 både framställning och vård.  Alla textilier, tyger och kläder, vävda 
 och stickade, var dyra i inköp.  Färdighet att spinna och väva var 
 utbredd bland sågverkens  bofasta kvinnor.  Liksom  vävningen var 
 stickningen allmän.  Det stickades sockor, vantar, mössor, tröjor och
 täcken. Hustrun sydde också familjens kläder själv.  Hon sydde om gamla
 kläder till nya, och kanske det viktigaste, lappade  och lagade gamla
 trasiga plagg så att de gick att använda ännu en tid.  Gick  det 
 absolut inte att använda kläderna längre hamnade trasorna slutligen
 som inslag i mattvarpen.  Ingenting fick kastas som gick att ta 
 tillvara. Arbetsblusarna, så kallade bussaroner, syddes av hemvävd
 blå bomullstvills och plocktyg av ylle, som tillverkades av upprepade
 yllesockar och tröjor. Det upprepade garnet kardades och spanns till
 nytt garn, eller skickades till spinnerier för att komma åter som garn.
 Av garnet vävdes sedan tyg för sommar- respektive vinterbruk. 
 Dessa arbetskläder, liksom tyger av både bomull och ylle, började från
 1870-talet att kunna köpas i handelsbodar och av gårdfarihandlare,
 men det var först fram mot sekelskiftet som det  industriellt
 tillverkade textilierna blev ett alternativ till det tidsödande
 självproducerade tyget.
  
 Eftersom klädförrådet var litet och kläder byttes ytterst sällan,
 tvättades kläder högst en gång i månaden, medan årets storbyk, som 
 kunde pågå en hel vecka, förlades till försommaren och hösten.  
 Vid de sågverk där bolaget hade uppfört tvättstugor tvättade man där.
 Tvättstugorna saknade ofta vatten, varför allt vatten måste bäras
 för hand. Bland annat på grund av slitet med  vattentransporterna 
 blev klädtvätten, som i sig var  ett tungt arbete, kanske  det 
 fysiskt mest krävande arbete som kvinnor utförde. 
 Till tvättstugan måste också ved bäras.  Sedan kläderna kokats och 
 stötts inomhus skedde sköljningen och klappningen i något vattendrag
 i närheten eller i "havssjön". Sköljningen krävde sådana stora mängder
 vatten att det inte var möjligt att transportera  det till tvättstugan.
 Vid många sågverk hade bolaget uppfört klapp- och sköljbryggor som 
 ofta låg intill brädgårdskajen.  Därifrån transporterades sedan de
 blöta kläderna hem för torkning i anslutning till bostäderna.
 Vattnet, som var nödvändigt till både matlagning och rengöring,måste
 ofta bäras långa sträckor och hämtas ibland flera gånger om dagen.
  
 Helgens frihet
 
 Efter en arbetsvecka med 12 timmars arbetsdag från måndag till lördag
 kom helgledigheten. Innan sågpipan blåste av arbetet klocka sex på 
 lördagen ställdes sågverkets olika arbetsplatser i ordning och städades 
 inför helgledigheten.
 I hemmet prioriterade hustrun uppgifter som hade till syfte att omvandla 
 bostaden till helg. Golven skurades, mattorna piskades eller byttes,
 trappan sopades och granris lades framför "bron".  Ved och vatten bars 
 in för att man skulle komma undan dessa sysslor under söndagen. 
 Sågverksarbetarna brukade på lördagskvällarna efter avslutad måltid raka
 sig och byta kläder. På söngagsmorgonen sov man längre på morgonen. 
 På söndagarna erbjöds en annan kost än på vardagarna:  köttsoppa, smör 
 på brödet, pannkaka, socker och vetebröd till kaffet, och på bordet en
 ren duk eller handduk. Köttsoppan hade en särställning som helgmat i 
 sågverksarbetarfamiljernas kosthåll. Söndagarna var också avläsbar i
 kläderna.  De smutsiga arbetskläderna byttes mot rena, eller till 
 helgdagskläder för dem som ansåg sig ha råd.
 

 I hvardagslag kläda sig sågverksarbetarne och deras
 hustrur ungefär som arbetare på andra orter.  
 Helgdagskläderna utmärka sig hos mannen genom den 
 vackra blåa kavajen och den trefliga mjuka rundhatten 
 eller ock den mindre klädsamma, men mera herrskapsaktiga
 bonjouren och en vanlig styf filthatt; qvinnans drägt är
 den den burgna bondqvinnans.
 

 Söndagarna innebar en tid då mannen var fri och skild från lönearbetet.
 Det blev en tid som  han kunde hantera som han ville.  På söndagarna 
 kunde männen inta andra ytor än vardagens. Till de typiska manliga
 helgsysslorna hörde att hugga ved om det behövdes och mocka i grishuset. 
 Mannen hade också i allmänhet huvudansvaret för potatislandets skötsel.  
 

 Mången familefar trivdes bäst med att sitta på huk i
 potais- och grönsakslandet på söndagarna och "påta" 
 Andra åter gick till svinhuset och dröjde sig kvar 
 där med mockning och borstning av nasse hela 
 söndagsförmiddagen.

 Fiska tycks man ha gjort så fort tillfälle yppade sig. Särskilt för 
 familjer med många barn, kunde fisket bli nödvändigt som ett tillskott 
 till familjens kosthåll.
 
 Man samlades på en bänk utanför kasernerna, i grupper vid uthusen, eller
 flanerade en vända ner till ångbåtsbryggan för att "posta" båtarna. När 
 båtarna anlände blev det alltid liv och rörelse.  Här inträffade ofta 
 händelser som tillförde umgängeslivet nya samtalsämnen och berättelser.
 Kvinnorna däremot hade inte som männen någon fri tid att hantera. 
 Kvinnornas liv var en annan än männens.  En sågverksarbetarhustru måste 
 ägna nästa lika mycket tid åt hushållsarbete och andra sysslor på 
 helgdagarna som på vardagarna. Men kvinnans sysslor under söndagen var
 ändå en skillnad i jämförelse med vardagen rutiner.  Allt var lugnare
 när inte sågpipan bestämde rytmen.  Det var också den enda dagen familjen 
 kunde ha för sig själv. Måltiderna tillsammans blev lite extra utdragna 
 och vanligt var också att man företog en gemensamm längre utflyckt eller
 tog med sig kaffe till en skogsbacke eller annan plats i bostades närhet.
 
 Barnens sysslor i sågverkssamhället
  
 Under 1800-talets sista decennier ökade barnens antal i 
 sågverkssamhällena  explosionsartad. Barnens uppfostran var fast,
 spontan och handlade om ekonomiska realiteter.  Barnen förväntades 
 bidra till familjens försörjning så fort de hade förmågan. 
 Barnarbete sågs som både naturligt och nödvändigt.  För de bofasta
 arbetarfamiljerna var det därför önskvärt att barnen så tidigt som 
 möjligt började arbeta vid sågverket. I första hand gällde detta
 pojkarna i familjen, med det förekom att flickor anställdes för olika
 enklare sysslor vid sågverken, även om deras antal var betydligt 
 lägre i en jämförelse med pojkarnas.  
 Barnarbetet liksom kvinnoarbetet inom sågverksindustrin var 
 marginellt i förhållandet till männens lönearbete vid sågverket.
 När sågverksindustrin expanderade under de två sista decennierna
 på 1800-talet kom bolagen att bli mer och mer beroende av minderårig 
 arbetskraft, vilken var både billig och lättillgänglig.
 
 Vanliga sysslor i hemmet som barnen fick hjälpa till med var att se 
 efter småsyskon, passa elden, hämta vatten, gå ut med slaskhinken,
 ge grisen mat och bära ved, både från brädgården till familjens vedbod
 och mer dagligen från vedboden in i lägenheten.  Gå ärenden hörde 
 också till barnens uppgifter. Vanligt var också att barnen dagligen 
 gick med kaffe till fadern i brädgården eller såghuset så att han 
 skulle få varmt kaffe till kafferasterna, en uppgift som annars ålåg 
 hustrun. Barnens hemarbete handlade inte bara om ett tillskott
 av arbetskraft som ekonomiskt kunde mätas, utan ingick också i 
 barnuppfostran. Barnens arbete var sällan koncentrerat till en enda
 uppgift. Många sysslor utfördes samtidigt som barnen var aktiva med 
 annat, till exempel samtidigt som man såg efter sina småsyskon,
 passade elden eller höll ett öga på en kokande gryta, kunde man ägna 
 sig åt lekar och leksakstillverkning.
 Redan i 8-9-årsåldern började barnen att arbeta vid sågverken.  De 
 valigaste arbetsuppgifterna för de yngsta var att märka virket vid 
 utlastningen, plocka knubb, stapla och stuva splitved, lägga ut strö 
 vid stabbläggningen, hugga ved, vagna strö, ta undan bakar och ribb 
 vid sågningen, och dra kätting vid  uppfordringsverk.
 Barnen var väl medveten om att deras förvärvsarbete hade betydelse
 för familjens ekonomi, trots den låga betalningen och arbetets 
 sporadiska förekomst. Det var aldrig frågan om att barnen skulle få 
 behålla pengarna för egen del, utan det var självklart att förtjänsten 
 skulle vara ett bidrag till  familjens gemensamma ekonomi.
 

 Så kom man i den åldern att man skulle hjälpa till med
 hemmets ekonomi och jag började arbeta vid sågverket.  
 Förtjänsten var 9 öre i timmen, kr 10:80 i avlöning. 
 Med stolthet bar jag min första hem till mor. 
  
 Ja i alla fall fick vi avlöning. 10 timmar om dagen 
 arbeta vi, när avlöningen kom kunde jag få några
 ören av far, då blev det skrammel i byxfickan med dom 
 där kopparslantarna..... det synes genast på far att 
 det gick lite lättare, han sken upp ibland, då vi gick
 hem till målen.

 

 Det var också först som arbetare med egen inkomst som barnen blev något
 i de vuxnas ögon. Därför såg de flesta barn fram emot att få börja arbeta. 
 Det innebar något stort att kunna tjäna pengar genom eget arbete.
  
 Hela familjen - man, hustru och barn - alla var engagerad i att förbättra
 familjens ekonomi. 
   
 Lägga upp förråd inför vintern
 
 Livet under vintern förutsatte förmåga att lägga upp föråd.  Potatis 
 och spannmålsprodukter var stommen i kosthållet, med strömming 
 eller sill och  fläsk som sovel.  De var regel att man på  hösten, 
 då familjen hade kontanter, köpte till exempel en fjärding 
 saltströmming eller en tunna sill och en säck rågmjöl, ibland också
 amerikanskt fläsk, salt nötkött och fårkött.  De som inte  hade eget 
 potatisland köpte potatis för vinterbehovet av någon bonde.
 De flesta sågverksarbetarfamiljer hade hushållsgris.  Grisarna 
 köptes som  kultingar på vårarna av särskilda försäljare av smågrisar 
 som for mellan verken.  De föddes upp under året på matrester  och 
 potatis, men också gräs och klöver om det var ont om annat foder,
 slaktades till jul.  
 Grisslakten var en stor händelse i sågverkssamhället som ingen 
 kunde undgåv att uppmärksamma. "Det var ett ohyggligt skrik
 hela dagen."
  

 Till jul slaktade vi alltid en gris och då blev det
 kalas förstås med palt, fläsk, istersmör, pyllsa,
 blodbröd, blodpannkaka m.m.  Då åt man så gott någon
 månad framöver svartaste vintern.  Sedan kom man 
 tillbaks till samma som förut igen för att försöka 
 leva på billigaste möjliga sätt.
 

 Hösten bärplockning var också viktig för förrådshushållningen, 
 och brukade resultera i stora kvantiteter bär.  "Man plockade mycket
 blåbär och lingon och kokade in.  I regel hade varje familj en 100 
 liter inkokta skogsbär."
 
 Även hanteringen av ved ingick i förrådshushållningen.  Veden var 
 gratis för alla fast anställda arbetare.
 
 Välfyllda förråd med mjöl, kött, potatis, bröd, bär och ved var ett 
 konkret uttryck för att man stod rustad inför vintern.  Det skapade
 en vetskap om att  man kunde klara sig med egna medel under den tid 
 arbetet vid sågverket låg nere.
  
    
 Lösarbetare och verksfolk 
 
 Trots att en fast befolkning fanns vid sågverken var bolagen helt 
 beroende av att arbetare utifrån tillfälligt kunde anställas under 
 sågnings- och skeppningssäsongen.  Många människor passerade 
 genom sågverkssamhällena  under högsäsongen: försäljare av olika 
 slag - bönder, fiskare, judar, gårdfarihandlare - sjömän och bofasta 
 från angränsande sågverksorter.  Människor kom och gick i en
 ständig ström.  Den bofasta befolkningen kom att betrakta sig själva,
 men framför allt kom de att betraktas av andra, som verksfolket - de 
 som tillhörde verket.
 Under högsäsongen översteg de tillfälligt anställda säsongsarbetarna, 
 så kallade lösa arbetare (löskarlar eller lösingar),  de fast anställda
 i antal.  De säsongsanställda arbetarna utgjorde ingen social enhetlig 
 grupp.  En stor andel bestod av torpare, småbönder och husmän, som 
 efter arbetssäsongens slut återvände hem till jordbruket eller andra 
 sysslor på hemorten, liksom det bland dem fanns arbetare utan stadig 
 bostad, som ständigt flyttade från arbetsplats till arbetsplats.  
 De senare var i huvudsak unga män utan försörjningsansvar.
 Bolagen lät uppföra särskilda baracker för säsongsarbetarna,
 så kallade löskarlsbaracker eller löskaserner.  Det finns många 
 fylliga beskrivningar av löskarlsbarackernas interiörer och 
 säsongsarbetarnas sätt att leva, så som det upplevdes från de bofasta
 arbetarfamiljernas perspektiv. En sågverksarbetare född 1865 minns 
 följande från sin barn- och ungdomstid i Väja:
 
 

   I dessa baracker hände det sällan, att det skurades eller 
   sopades. Man ville knappast gå dit in, ty då blev man full 
   av ohyra. Barackerna voro mycket primitiva.  Husgerådet 
   bestod av hopspikade sängar och bord  och en bräda med pallar
   under fick utgöra sittplats. Man låg på halm och trasiga 
   täcken... För det mesta höggo lösfolket sin ved inne i baracken.
 

 Författaren och plankbäraren Karl Östman kände väl till förhållandena 
 i dessa baracker från sitt eget arbetsliv:
 

   Efter väggarna brädsängar, två på varandra med hyvelspån i.  
   I sängarna, de flesta, låg spån utan något omkring den
   bara botten, tillplattad smutsig.  En filt, undansparkad i 
   ett hörn, eller ett täcke, en avlagd rock, satte en sorts 
   färg på begreppet säng. Golvet, ursprungligen av trä, påminde
   osökt om ett sådant i en skogskoja.  Sophögarna i vråarna vid 
   spisen förhöjde ej färgen - skakfall av halm och boss under
   sängarna, snusbussar, gamla skor och avlagda paltor.  
   På spiselhörnet i en panna med ben torkade några potatisar, 
   bredvid en mindre menlös sådan med flott, som stelnat.... 
   På hyllorna sågs köksattiraljet, och det var ej av det mycket
   vackra eller dyrbara slaget.  En specificering skall jag 
   försöka göra, ehuru jag knappast tror att det roar någon. 
   Först var det bleckfatet med degröran, en lång trästicka 
   för kålbullsfabrikationen.  Det var mjölpåsar, små och stora 
   sådana, som "lagts igen" efter användningen och andra, som 
   stod och gapade rätt opp i luften eller snett utåt som skaften
   på en hop bredvid varandra till torkning uppställda stövlar.
   Så var det kaffekvarnen, närmare bestämd en tom literbutelj,
   vilken användes på så sätt vid malningen, att den rullades 
   åter och fram över kaffebönorna lagda på ett papper.  
   Fläsksvålar, som torkat och liknade spiralfjädrar av någon 
   sort, tittade fram mellan mjölpåsarna på hyllorna jämte
   brödkanter, medikamentflaskor och skoborstar.
  

 
 Här rådde en annan ordning, här gjordes andra prioriteringar, här
 fanns andra mål, i jämförelse med vad som gällde hos de bofasta 
 arbetarfamiljerna. Lösarbetarna kunde hålla till godo med mat som 
 inte behövdes tillagas, som bröd och amerikanskt fläsk, hade gott
 om likvida medel som öppet förslösades på brännvin och kortspel, 
 gick omkring i arbetskläder vardag som helg, städade sällan eller 
 aldrig, och blandade mat och kläder om vartannat.
 
 Till familjens ordentlighet hörde också en kontrollerad 
 alkoholkonsumtion. I familjerna accepterades inget supande på andra
 tider än under helgerna och då sällan på andra ställen än i hemmet.
 
 Det finns många berättelser om det myckna supandet i 
 löskarlsbarackerna, på ölkrogar och utmed vägarna. 
 Från Ådalen berättas följande:
 

   Man körde ut öl från Härnösand och Sollefteå och följde
   älven där sågverken logo.  I Djupdalsbacken vid Sandviken 
   fanns ett bryggeri och en ölstuga.  Sommararbetarna och en 
   del arbetare höllo till mycket här.  De söpo sig fulla och 
   lågo längs utmed vägarna. De voro så berusade, att de inte
   kunde ta sig hem.
 

  
 Det utbredda superiet bland säsongsarbetarna, som ofta utmynnade 
 i olika våldshandlingar, störde inte bara den lokala befolkningen,
 utan blev också ett problem för myndigheterna.  Landshövdingen i 
 Västernorrland skriver i sin femårsberättelse för åren 1871-1875:
 
 

   I motsats till den bofasta befolkningen inom länet, bland 
   hwilken brott och gröfre bestraffenhet jemförelsewis 
   förekomma, gör den lösa befolkningen sig oftast skyldig
   till swårare lagöfwerträdelser.  De flerhanda brott imot 
   den personliga säkerheten, hwilka under denna period timat
   hafwa oftast bliwit föröfwande af dessa lösa arbetare 
   ibland hwilka finnarne under rusets inflytande utmärkt
   sig för en synnerlig wildsinthet.
	

 Fylleriförseelser, lindriga våldsbrott och brott mot lokala 
 ordningsstadgor ökade kraftigt under denna tid, mycket beroende
 på att fylleri och bråk blev synligt och offentligt åtkomligt i
 dessa tätbefolkade områden.  Som orsak anges, förutom inslaget av 
 "främmande lösa arbetare", tätheten på utskänkningsställen, både 
 lagliga och olagliga, som var belägna i närheten av de flesta
 sågverk, samt den ambulerande ölförsäljningen som bedrevs av
 lokala bryggerier utmed vägarna.  Många krogar var illa beryktade.
 
 "Å fan vad man söp och slogs.  Borta vid finnkasernerna var det 
 vilda slagsmål, särskilt mellan finnar och värmlänningar.  Då kom 
 kniven ofta fram", berättas det från Kramfors.  Från Hovid på Alnö
 finns liknande uppgift:  "I dessa lösbaracker kunde det ibland gå
 ganska hett till när spriten på helgerna flödade, och när någon
 finne blivit alltför berusad och omtöcknad, kunde kniven många
 gånger sitta löst till".
  
 Vid sågverken bodde de finländska arbetarna i allmänhet för
 sig själva i finnkasernen, som låg skild från löskarlsbaracken 
 och de bofasta arbetarnas bostadlängor.
  
 Den sociala gränsdragningen skedde emellertid sällan eller 
 aldrig i direkt konfrontation med lösarbetarna själva. 
 I arbetslivet var skillnaden mellan "kategorierna" knappast 
 observerbara för en utomstående betraktare. Det var istället 
 i det dagliga samtalet mellan makar och grannar, i
 berättandet om lösarbetare och andra främmande grupper, i talet
 om de andra, som skillnaderna definierades.
  
 Det var i arbetssfären som mötet mellan de bofasta arbetarna
 och säsongsarbetarna var som intensivast.  Det sociala landskapet 
 var här ett annat än vad som kunde betraktas från arbetarkasernernas
 perspektiv. De olika arbetsplatserna i brädgården, såghuset,
 timmerbommen och kolgården intogs av arbetare med olika uppgifter,
 som i sin tur utgjorde grunden för hierarkier.  Detta innebar att 
 en gränsdragning mellan olika arbetare, inte utgick från om man var
 tillfälligt eller fast anställd, utan hade yrkesroll och kunnande 
 som sorteringsprincip.
 
 De flesta säsongsarbetare anställdes för arbete i brädgården och 
 i utlastningen. De var framför allt i brädgårdarna som de bofasta
 arbetarna mötte de tillfälligt anställda arbetarna i gemensamt 
 arbete. Arbetet bedrevs här som lagarbete mot ackordslön och
 fodrade därför smidigt samarbetsförmåga för att inte ackordet 
 skulle fördärvas. Situationen krävde att arbetarnas status som 
 bofast och lösarbetare underkommunicerades.
 
 Men skillnaden fanns där och fick konturer vid rasterna.  
 Till måltidsuppehållet skyndade de bofasta hem, där hustrun hade
 maten färdiglagad och framdukad, och till rasterna fick han kaffe
 levererad till arbetsplatsen.  "När klockan närmar sig 12 på dagen
 komma hustrurna ner i brädgården med kaffe i korgar till sina män,
 eller på andra håll småflickorna till sina pappor".  Varmt kaffe
 fanns aldrig att tillgå för lösarbetarna.  En konkret gestaltning 
 av en social gräns.  Inte heller tillagade maträtter ingick i den 
 dagliga matordningen för lösarbetarna, med undantag för dem som 
 gick i kostgång.  Säsongsarbetarna fick under matrasterna på plats
 hålla till godo med otillagad mat: korv och amerikanskt fläsk, 
 spisbröd och limpa, dricka och vatten.
  
 Lösarbetarna var i allmänhet skickliga i arbetet, fysiskt starka 
 och värderade friheten att bestämma över sig själv högt.
 Med kroppen kunde man visa kroppsstyrka, våghalsighet, 
 uthållighet och tåla fysik smärta, ingöt respekt och anseende, 
 gav prestige och en speciell nimbus bland arbetskamraterna. 
 Den som kunde arbeta, ta i när det behövdes, var en  riktig 
 arbetskarl och kunde alltid räkna med uppskattning från 
 omgivningen. Detta var en viktig drivkraft i arbetet.  
  
 Lösarbetarnas umgängesliv på fritiden överensstämde inte med 
 verksfolkets normer för anständigt beteende.  Detta betyder 
 inte att inga bofasta deltog i till exempel lösarbetarnas 
 supande och kortspelande på kvällar och helger. Här finner man 
 inte familjefäder, utan verkets unga män, de ännu ogifta utan 
 försörjningsansvar.
  
 I de fall slagsmål förekom vid sågverken där delar av den
 bofasta befolkningen deltog, var det därför uteslutande 
 verkets unga pojkar som deltog.  Det var framför allt vid
 danstillställningar som slagsmål uppstod. Det finns många 
 berättelser om vilda slagsmål mellan sågverkens ungdomar
 och främlingar utifrån, lösarbetare och sjömän, men 
 vanligast var slagsmålen mellan ungdommar från olika sågverk.
 Från Ådalen berättas att pojkarna gick till dansbanan för att
 "få dansa och slåss, inte därför att man hade något egentligt
 att slås om, utan endast därför att pojkarna från angränsande 
 värk skulle ha smörj, emedan de voro från ett annat värk och 
 vice versa". Slagsmål var här en viktig och utveckland 
 institution, liksom i andra samhällen där kroppslig 
 arbetsförmåga och därmed kroppsstyrka hade ett centralt värde,
 för att markera tillhörigheten med gruppen utåt och stärka
 sammanhållningen inåt.
 
 Fester och båtutflykter
 
 Det var vanligt att verksägarna vid de flesta verk själva 
 arrangerade fester och utflykter med traktering och musik för
 sina arbetare och deras familjer.
 Det var en fest för alla som var bofasta vid sågverket, män och
 kvinnor arbetare och tjänstemän, verksägare och de anställda. 
 Festen blev en manifestation av sågverket som en enhet, en 
 symbol för tillhörigheten till samma plats, samma sågverk och
 samma sågverksbolag. Särskilt tydligt blev detta i samband med 
 båtutflykterna, då omgivningen lätt kunde identifiera vilket 
 verk som var på utflykt, genom båtens namn och flaggor som den 
 pryddes med. Sommarens utflykter och fester arrangerade av bolaget
 var viktiga händelser för sågverkens arbetarbefolkning, som man
 gärna återkom till i vardagens samtal.  Minnerna formades till 
 berättelser och återberättades år efter år.  Det skapades myter
 om sågverksägaren och hans familj.  Berättelserna handlar om hur 
 enkel, vänlig och "folklig" sågverksägaren var trots det sociala 
 avståndet, samtidigt som arbetarna fick ta del av den "fina" 
 världen.  Om grosshandlare Sundberg, ägare till Alviks sågverk på
 Alnö, berättas följande:
 

 Det hände till och med att vi bjudna på kaffe i hans vackra
 villa  Cigarrer och cigaretter.  En sådan gång var det en av
 arbetarna som yttrade att det kanske blev för mycket rök om 
 vi satte igång och  rökte alla, vi voro minst ett femtiotal. 
 Då sade grosshandlare Sundberg så här:  "Rök ni gubbar, här 
 har varit rök och här skall det  bli rök.  Det är inte alla 
 dagar ni får kaffe och rökverk förstår ni."  Sådana små 
 inslag i vår tillvaro gjorde att livet kändes skönt en  lång 
 tid efteråt.  Vi gjorde också alla vårt bästa för att det
 skulle  gå bra för vår snälle grosshandlare.

 
 Vid fester tog verkets arbetare för givet att sågverksägaren skulle 
 bjuda frikostigt.  Med festen kommunicerade verkägaren välvilja och
 omtanke också utåt.  Genom att bjuda in tidnigsreportrar att följa
 festfirandet, gjordes tillställningarna offentligt kända genom 
 reportage och notiser i ortstidningarna.  I samband med festfirandet
 var de vanligt att verksägaren bidrog med olika gåvor som kom 
 arbetarna till godo, bidrag till självhjälpskassor eller till
 donationsfonder.  Dessa anslag kunde vara mycket generöst tilltagna.
 Det var vanligt att arbetarna framförde ett officiellt tack som
 motprestation.  Efter att ha blivit bjuden på en båtutflykt sommaren 
 1879, skriver arbetarna ett tack till bolagsladningen för Vivstavarv,
 som de fick publicerat i en av Sundsvalls tidningar:
 

 Söndagen den 6 juli hade arbetarna vid Vivstavarv en 
 utflykt med  ångaren av samma namn, vilken av Vivstavarvs
 bolag var ställd till vår disposition, och hade bolaget 
 frikostigt anslagit  etthundrafemtio kronor till inköp av 
 förfriskningar, som vid måltiderna på ett begärligt sätt 
 anlitades och vilka verkade ganska uppmuntrande på lynnet.
 Dagen skall hos oss leva i ett friskt minne.  För denna 
 angenäma utflykt hava vi att tacka Vivstavarvs bolag och 
 särskilt disponenten, herr konsul J. Ekström, hos vilken 
 vi alla stanna i tacksam förbindelse.

 
 Men även arbetarna gav gåvor.  Särskilt vid födelsedagar och
 andra familjefester, där tal hölls, gåvor överlämnades och 
 musik framfördes i form av körsång eller hornmusik.  
 När arbetarbefolkningen gjorde uppvaktningar riktade till
 verksägaren och hans familj var det aktiva handlingar som 
 syftade till att uppnå egna fördelar i framtiden.
 
 Sågverksägaren och bolaget arrangrede också storslagna och
 påkostade fester, som genom sitt överdåd skapade en extra 
 glans åt tillställningen.  Ofta arrangerades festerna i samband 
 med jubileer av olika slag.  Till dessa evenemang var ofta
 gäster utifrån inbjudna, som disponenter från andra sågverk,
 landshövdingen och andra högre ämbetsmän.  Vid flera av dessa
 tillfällen, och alltid i samband med bolagsjubileerna, var det
 självklart att också arbetarna på något sätt blev indragna i
 festligheterna. Här fick arbetarna konkret ta del av bolagets 
 välstånd, som de alla varit med och bidragit till.  Vanligt var
 att bolagen i samband med jubileumsfirandet utnyttjade tillfället
 för utdelning av  utmärkelser och gåvor i form av medaljer och 
 pengar till arbetare för lång och trogen tjänst.
 Festligheterna var förlagda till maktens rum: herrgården,
 herrgårdsparken eller finare restauranger.  Bordsplacering,
 kläder, sättet att föra sig och tala blev otvetydiga markörer 
 för den sociala hierarkin.  För arbetarna var det ett spel på en 
 främmande arena, men där de av sågverksägaren var välkomna och
 innerligt önskade att deltaga.
 Arbetarbefolkningen var dock utesluten från de flesta fester med
 prominenta gäster, vilka endast kunde betraktas på avstånd.
 Från Sprängsviken berättas om ett mansdagsfirande som sågverkets
 ägare ordnade varje år:
 

 Disponent Hasselblad hette Carl Fredrik, Carl-dagen 
 brydde han sig inte om, men Fredrik-dagen den var
 så mycket mera firad, till den dagen rustades det 
 mycket, då var ådalssociteten samlad på herrgården,
 då var det fest, och vi gamla, som då voro unga vi
 talade derom än i dag.  Båtar från alla sågverk,
 och även en de båtar från Suindsvallsdistriktet 
 lågo då vid Nensjö brygga och väntade på sna herrar 
 som var på Fredriks-kalaset.  Då fingo hornmusiken 
 ledigt från arbetet.  Det skull naturligtvis spela 
 på herrgårn och det var hundratals menniskor som 
 stod utanför inhägnaden och såg på festligheterna
 och hörde musiken och allt sorlet från de många
 gästerna.  Det hände t.o.m. att det blev efterkalas 
 för många av dem.  Till det kalaset byggdes årligen 
 en dansbana vid herrgården, den revs ned efter 
 varje år.  Dessa fester pågingo i många år, och man
 riktigt längtade till den dagen igen.

 
 Särskilt glamoröst blev det när sågverket gästades av
 kungligheter. Mottagandet blev påkostat med äreport, 
 kanonsalut, middag osv. När kung Oskar II besökte Svartviks 
 sågverk bestämdes "att en större äreport av granris skulle 
 resas nere vid den gamla sågens kaj, vidare en mindre vid 
 ingången till herrgårdens park.  Hela vägen från kajen upp
 till parken lades ut en bred blå matta av filt med gula
 bårder."  Det var storslaget, nästan overkligt.
 
 Det låg ensymbolisk glans över ett sågverk som ägdes av en
 ansedd och förmögen verksägare.  För den bofasta befolkningen 
 var  det en stolthet att tillhöra det verk som fått företräde 
 framför andra  platser i trakten för till exempel  ett kungligt
 besök.  Detta sågs som en bekräftelse på bolagets  förmåga att
 också i fortsättningsvis kunna garantera arbete och
 livsuppehälle på platsen.
 
 När vårskeppningen var över i juli upphörde kraven på 
 skoftarbete i brädgården och en lugnare period vidtog då
 åtminstone söndagen blev arbetsfri tid.  Under denna del av 
 sommaren var det vanligt att familjer företog utflykter 
 tillsammans på helgerna.   Ofta skedde dessa utflykter med båt.
 En sågverksarbetare minns från sin tid vid Klampenborgs sågverk 
 strax söder om Sundsvall att det var "en omtyckt utflykt att ro
 till Spikarna på Alnön.  Det var en 3-4 roddbåtar som var och
 en rymde en 8-10 personer.  Man hade med sig saft och kaffe.  
 En dragspelare och fiolspelare följde med.  Och man dansade i 
 det gröna.  Dylika utflykter hade man 2-3 gånger på sommaren."
 Även organiserade utflykter förekom varje sommar.  Bogserbåt 
 och pråm lånades av sågverksbolaget för dessa lustfärder.
 

 Några nöjen förekom söndagen med utflykter i lövade 
 pråmar, som bogserades av båtar, som bolagen i allmänhet 
 lämnade kostnadsfritt, till Alnön eller någon annan plats 
 i skärgården, där man slog sig ned i det gröna och varje 
 familj var för sig själv.  Med husmodern i spetsen plockade 
 man upp det som fanns att förtära i korgen medan far 
 ordnade kaffepannan.

 
 Vissa båtutflykter, som de kallade månskensturerna i augusti, 
 utvecklades till en institution i sågverksdistrikten under 
 1800- talets slut.  Från Sandviken norr om Kramfors i Ådalen 
 berättas följande:
 

 Man hade utflykter i augusti månad.  En båt lånades 
 av bolaget. Och några pråmar kläddes med lövade kvistar.
 En hornmusikkår spelade och det var dans i den ena pråmen
 medan kaffe och bröd serverades i den andra pråmen...  
 Ibland for man uppåt och ibland nedåt älven.  
 Turen företogs på söndagskväll. 
 Man kallade en sådan utflykt för "augusti månskensturer".

 
 Vanligt var att de flesta  båtutflykter arrangerades av 
 nykterhetsloger, frireligiösa församlingar eller andra 
 föreningar för medlemmarnas familjer.  Vid framkomsten till
 festplatsen hade man ordnat med föredragshållare i något för
 föreningen angeläget ämne, innan färden företogs hem igen.
 Många äldre sågverksarbetare har i sina berättelser låtit oss
 ana hur stämningsfullt det måste ha varit att med verkets
 bogserbåt, prydd med flaggor och lyktor, företa återfärden i 
 augustikvällens mörker.  
 Föreningarna verkar aldrig ha haft några svårigheter att få 
 låna bogserbåt och pråmar av bolaget för dessa ändamål,
 vilket tyder på ett gott förhållande mellan sågverksägaren
 och den bofasta befolkningen.  Sågverksbolagen hade en positiv
 inställning till föreningsverksamheten alltsedan den 
 frireligiösa rörelsen blivit etablerad i sågverksdistrikten
 på 1870-talet, "enär den skänkt dem nyktert och ordentligt folk."
 

 Från Lugnvik har berättats att bolaget satt i en ångbåt
 till "de äldres dag" så att man kunde färdas i båt till
 kyrkan i Bjärtrå.

 
 
 Ett rum och kök
 
 Arbetarbostädernas standard kunde variera i en jämförelse
 mellan olika sågverk, även om skillnaderna inte var särskilt
 stora. Det berättas att det fanns "bättre" och "sämre" 
 sågverk i detta avseende. I jämförelse med sitt tidigare liv
 som backstugusittare och småtorpare upplevde de bofasta
 arbetarna att de vid verken levde ett gott liv, eller som en 
 arbetarhustru uttryckte det: "fali bra har vi det här och
 mångahanda påkostning så gör di för oss och de´ifrån början 
 te slut". Vivstavarv i Sundsvallsdistriktet kom att betraktas
 av arbetarna som "det sköna idealet för allt hvad sågverk heter".
 I motsatts till förhållandena vid de övriga sågverken var det
 allmänt att arbetarna här bodde i rum och kök.
 Lägenhet om ett rum och kök och med bohag som motsvarade
 vivstavarvsarbetarnas standard, speglar inte de allmänna 
 boendeförhållandena i sågverksdistrikten vid denna tid.
 Vanligast var en bostad om ett rum som användes till både
 kök och sovplats.
 Men bostadsstandarden skulle komma att förbättras vid alla 
 sågverk fram mot sekelskiftet. Under 1890-talet började
 bolagen att bygga om äldre bostadskaserner eller bygga nya 
 med ett större antal lägenheter om rum och kök, försedda med 
 järnspis och kakelugn. Detta innebar att alltfler successivt
 fick större bostäder och en bostadsstandard som tidigare varit
 förbehållen förmän och mer kvalificerade arbetare.
 Stor betydelse hade det för kvinnorna när bolagen installerade
 järnspisar i arbetarkasernerna från 1880-talet, vilka kom att
 underlätta matlagning och bana väg för ett annat kosthåll.  
 Man kunde nu ha flera kastruller och pannor på gång samtidigt,
 man kom ifrån det ständiga passandet som som det innebar att 
 hantera öppen eld med flammor och fara för barnen. Man 
 sparade tid. Järnspisen var också en bättre värmekälla än den
 öppna spisen. Högavlönade arbetare investerade själva i 
 järnspisar innan de blev standardutrustning i arbetarkasernerna.
 Spisarna var fristående på fötter med dragrör av plåt som 
 fördes upp genom skorstenen. Dessa spisar betingade ett högre 
 pris. Men införandet av järnspisen innebar att man förlorade
 den kraftigaste ljuskällan i lägenheten. Den ljuskälla som
 kom att ersätta den öppna spisen var fotogenlampan. 
 Järnspisar och fotogenlampor följdes åt som nya inventarier
 i arbetarhemmen och blev tecken på välstånd. 
 Symaskinen som enligt bouppteckningarna började bli vanlig
 på 1890-talen, kom också att underlätta kvinnans arbete, 
 liksom att varor som tidigare tillverkats i hemmet blev billiga
 att köpa, som tyger, arbetskläder och matbröd. Detta betydde
 dock inte att den tid som spenderades på hushållsarbete minskade,
 men arbetet ändrade karaktär. Hushållsarbetet fick ett delvis
 annat innehåll. Mer tid började läggas på att ordna och pynta,
 att visa upp både för sig själv och andra ett välstånd i hemmet.
 Mycket kvinnlig energi lades på detta arbete. Här finner vi
 ett område där både tid, arbetskraft och andra ekonomiska 
 resurser investerades för att uppnå och behålla ett socialt 
 anseende i relation till andra verksbor, men också för att 
 skapa en känsla av stolthet och värdighet inåt mot den egna
 familjen. Ett uttryck för detta var den större boendeytan som
 de flesta kom i åtnjutande av vid sekelskiftet snarare fick en 
 symbolisk än en praktisk funktion. Man fortsatte att tränga 
 ihop sig i ett rum i utbyte mot att en yta i lägenheten under
 vardagarna fick stå prydlig, ordnad och orörd. I kammaren, 
 som rummet ofta kallades, fick inte barnen leka "ty kammaren 
 skulle vara snygg". Endast när man fick besök, till jul och 
 vid bjudningar vistades man där. Som gäst, eller "främmande",
 blev man naturligtvis bjuden att stiga in i "kammaren", 
 lägenhetens finrum. Det var ett rum vid "sidan av", som 
 aldrig hade funktionen som centrum för familjens hemmaliv. 
 I allmänhet inte heller vad gällde umgänget med grannar
 eller vänner, som skedde utomhus eller i köket när de 
 flesta av familjemedlemmarna inte befann sig där.  
 "Finrummet" i arbetarmiljöerna fick en stark symbolisk
 laddning, "en önskan att skapa ett fredat område, en 
 kulturell reträttplats som stod tyst, städad och sval i en 
 värld av trångboddhet och improvisationer. Det var ett rum 
 som alla visste fanns och som kunde visas upp.
 Möblerna i finrummet var konkreta tecken på att man fått
 det bättre. "Alltid ett bord mitt på golvet i finrummet. 
 Man hade till exempel imperialsäng, skänk och byrå vid ena 
 väggen och soffa och chiffonger vid motsatta". Det blev allt
 vanligare att de hemsnickrade möblerna ersattes av köpta.
 En viktig händelse vart när den gamla gustavianska sängen 
 byttes ut mot en imperialsäng.  Imperialsängen var både dyr
 i inköp och betingade ett högt andrahandsvärde, vilket
 tydligt framgår i bouppteckningarna. En imperialsäng stod i
 en värdeklass för sig tillsammans med symaskinen och järnspis.
 Det var sågverkens högst betalda arbetare som först skaffade
 sig dessa föremål. Imperialsängen och spegelskänken hörde
 till modemöblerna och blev typiska finrumsmöbler. Möblerna 
 var tillverkade i furu och målade som mahogny, ek eller 
 valnöt. Andra möbelnyheter som användes sparsamt men ändå
 köptes var kommoderna och lavoarerna. De svarvade
 pinnstolarna räknades också hit. Vidare kan nämnas klocka,
 spegel, krukväxter, oljetryck på väggarna, ofta av kungen 
 eller kungafamiljen, termometer, porslins- och glassaker.
 Att lägga in korkmattor blev ett tecken på bättre ekonomisk
 ställning. Men korkmattorna var alldeles för dyra att kunna
 läggas in över hela golvytan. Istället köptes bitar som 
 ofta placerades under det runda bordet i finrummet. 
 Väggarna, vilka tidigare varit omålade eller täckta med 
 blad ur gamla tidningar, målades eller täcktes med mönstrade 
 tapeter i mörka färger. Finrummets gardiner, dukar och
 överkast, ofta med virkade spetsar, var tillverkade av vit
 bomull. De vita textilierna tillsammans med den vita 
 kakelugnen skapade en stark kontrastverkan mort de mörka
 möblerna och väggarna, en medveten estetik som gav 
 intryck av renhet och ordningsamhet. Hustrun ägnade mycket
 tid åt arbete med finrummets textilier, som strykning och 
 stärkning.
 Sammantaget kom alla dessa uppräknade inventarier att
 representera en prydnad och "lyx" i en tillvaro där de 
 materiella resurserna annars definierades som knappa.
 Man ser hur självrespekten kom till uttryck i
 heminredningen, kosthållet och familjemedlemmarnas 
 uppträdande som mycket kom att handla om förmågan att
 "kosta på sig".
 Det var i det dagliga arbetet för överlevnaden och i
 strävan att tänja dess gränser som både självrespekten 
 och respekten från andra bygges upp. Man skulle klara 
 varje situation så att den materiella utdelningen blev 
 så stor som möjligt, och därmed hålla misär och 
 uppgivenhet på behörigt avstånd.
 Denna riktning i det dagliga görandet skapade också
 kontroll och överblick över den situation man befann 
 sig i. Man kan säga att denna praktik separerade det 
 meningsfulla från det meningslösa, det ordnade från 
 det kaotiska, det goda livet från fattigdom
 och förnedring.
 
 
 
"Hvart hän jag såg, såg vid såg jag såg". / Sehlstedt
 

Top

Från den gamla tiden

Brädgårdsarbetare

 Minnesanteckningar från Lugnviks brädgård

 Folke Löfgren  född i Lugnvik berättar om de människor han mötte 
 i brädgårdsarbetet.  Brädgårdshantverket skildras in i  minsta
 detalj och har ett stort dokumentärt värde.  Virkeshanteringen i 
 dag vid våra moderna sågverk liknar inte mycket det arbete som 
 Folke Löfgren beskriver.
 

 Gamla foton ger minnesbilder

 
 Jag sitter och tittar på två bilder (foton) från brädgården i
 Lugnvik 1942, samma år som jag lämnade Lugnvik.  Simon Sundin,
 Valle Höglund och Petrus Öström står på en stapel och jag, som
 var senare, symboliseras med en keps på en meterhög brädstump.
 Kameran, en fin lådkamera, hade jag lånat av Staffan Källman. 
 I bildens bakgrund syns taktäkta pråmar längs brädgårdskajen 
 och ute på vattnet en stor ångare med Sverige målat i mycket 
 stora bokstäver längs fartygssidan. Det andra fotot är taget 
 1945.  Då var jag hemma på semester, med egen kamera, och hade
 gått ner till brädgården för att träffa några av mina 
 arbetskamrater.  Den bilden visar Simon och Valle under hårt
 arbete uppe på en stapel medan Petrus, utanför bild, lägger
 bräder på stapelkranen, vars övre del syns i förgrunden.
 Kepsen, från förra bilden, har ersatts av en riktid serare som 
 jag ej känner igen.  I bakgrunden syns andra staplar där man
 transporterar bräder i tillfälliga rännor mellan staplarna. 
 Dessutom syns en bit av en "brädstol", som användes för 
 transport av bräder ned till den fasta rullbanan och vidare
 till kapverket. Allt detta väcker minnen och jag förs i 
 tankarna tillbaks till tiden när jag arbetade  i brädgården.
 

 Minnesbilder från Lugnviks brädgård

 
 Brädgården i Lugnvik var, när den anlades i början av 
 trettiotalet, en av de modernaste och vackraste i landet.
 Desutom var de som arbetade där mycket gladare än t ex 
 arbetarna på sågen.  Man kunde märka detta redan när de 
 åkte till arbetet, särskilt under sommarhalvåret.
 Förmodligen berodde detta på att arbetsmiljön och 
 arbetsplatserna var mera omväxlande med frisk luft och 
 vanligtvis en fin utsikt jämfört med arbetsplatserna inne
 på sågen.  Även när det regnade försökte man hålla humöret
 uppe trots att alla som arbetade i brädgården drabbades 
 hårt, men, när det för dj--t, då gick stabbläggarna hem.
 Detta ledde normalt till att sågen stannade efter någon 
 timme i brist på tomma vagnar.
 
 Kontakten med brädgården började redan i småskolan genom 
 att skolvägen gick nära förbi brädgården.  Vi, barn från 
 Lugnviksbacken, kunde därför under vägen till och från 
 skolan följa det som tilldrog sig där.  Loket kom t ex 
 med fullastade vagnar och körde in dessa på olika stickspår
 beroende på den plats där stapling skulle ske.  Man såg
 arbetarna, som staplade och lastade av vagnarna, vilka 
 sedan samlades upp av loket för att återföras till sågen. 
 Brädstaplarna byggdes upp och täcktes med tak medan andra 
 avtäcktes revs ner för att via kapverk, pråmar och Lill-Kalle,
 föras ut till båtarnas lastrum.  I brädgården var det liv 
 och rörelse och därför fanns det alltid något att titta på 
 under vår vandring till och från skolan.  Det var endast 
 under några vintermånader som nästan allt arbete stannade 
 av och brädgården liknade en sovande stad med snötäckta hus 
 och gator, som glittrade i vintersolen-- en sömn i skönhet:
 Kung Bores stad.
 
 En närmare kontakt med brädgården fick jag under
 folkskoletiden bland annat genom Bert Boman, som var en 
 klasskamrat med en speciell hobby: Han registrerade alla 
 fartyg som lastade i Lugnvik.  Vi gick ibland  tillsammans
 ned i brädgården och sökte efter med bräder fyllda pråmar,
 som väntade på kommande båtar.  Båtens namn stod skrivet 
 på pråmlasten och Bert kunde registrera detta ibland innan 
 båten var införd som "väntad" i tidningen.  Dessutom kunde
 vi se vilka bräddimensioner som båten skulle lasta. 
 De flesta pråmarna, som fanns längs brädgårdskajen, var 
 kraftigt byggda och doftade tjära.  Hela brädgården doftade 
 gott, och det var ett nöje att gå på den rena sanden mellan
 stapelraderna där varje stapel bars upp av 16 stycken, 
 vackert gjutna stapelfötter.  Jag kan fortfarande se detta,
 när jag vill, och känna doften av gran men särskilt den 
 mäktiga doften från furustaplarna.
 

 Allvaret börjar - Ett försök på sågen

 
 Senare, när jag var 15 år och hade fått arbetsbok, började
 arbetet med en "provvecka" på sågen och vid ett kapverk för
 splitved. Anordningen var ny och bestod av ett "bord" 
 (ca 3x3 m) med en kaptrissa vid vänstra sidan av det långa
 bordet. Några i bordet försänkta, parallella kedjor med
 klackar, som stack upp över bordsytan, var medbringare för 
 de bräder, som lades på bordet. Medbringarna förde varje 
 bräda mot kaptrissan, som kapade bort den icke godkända 
 delen av brädan. Tillförseln av bräder kom inifrån sågen.
 De ramlade ner "från ovan" och hade en större eller mindre
 "valkant" som typiskt fel. Efter avsyning av varje bräda 
 skulle jag lägga den på bordet i sådant läge att den delen 
 kapades bort, som hade en för stor valkant eller något annat
 fel. Längderna bestämdes i fot eller halva fot, vilket fanns 
 markerat med linjer i bordets yta.  Sedan brädan kapats och 
 medbringarna fört över den till andra sidan av bordet,
 ramlade den ned på den uppsamlingsyta som fanns där. Intill
 denna yta fanns en spårbunden vagn som skulle lastas med 
 färdigkapad splitved. Arbetet bestod således av: att ta en 
 inkommen bräda, syna den och bestämma var kapningen skulle
 göras, lägga den i rätt position för kapning.  När högen av
 kapade bräder blev lagom stor, var det att gå runt kapbordet
 och till vagnssidan, stapla de kapade bräderna på  vagnen och 
 därefter åter till den växande högen vid påläggssidan osv.
 Det blev väldigt flängande fram och tillbaka för att hålla 
 undan för allt "småvirke", som kom inifrån sågen.
 
 Kapningsbordet såg ut att vara nytillverkat och hela
 anläggningen verkade vara ny.  Detta förklarade varför 
 inspektor Andersson kom varje dag och tittade på hur det
 fungerade.  Han visade också, vid ett av sina besök, att en
 valkant alltid måste bestå av en viss del fast trä för att 
 brädan skall kunna godkännas som splitve. Det räckte således 
 inte enbart med det rätt hårda övergångsskiktet mellan bark 
 och trä, som normalt satt kvar i valkanten.
 
 När jag efter några dagar började komma in i arbetet, som 
 "flöt" bättre och bättre, lade jag mer och mer märke till 
 den mycket höga bullernivån.  Det huvudsakliga bullret kom 
 inte från det kapverk, som jag arbetade vid, utan från olika 
 transmissionsanordningar i taket ovanför mig.  Jag insåg då,
 att jag inte kunde trivas i detta oväsen, utan jag ville
 arbeta i brädgården med mindre buller och dessutom med 
 fåglar och sjöutsikt.  Där ville jag arbeta och tjäna lite 
 pengar till en cykel,matbidrag till mamma, nya Hermods-kurser
 och spara lite för kommande studier.  Jag valde brädgården
 före ett springpojkjobb i Stockholm, som blev många 
 lugnvikspojkars lösning på arbetsproblemet under denna
 tidsperiod. 
 

 Den moderna brädgården - min tids brädgård

 
 Den för min generation aktuella brädgården anlades i
 början av trettiotalet och ersatte den tidigare 
 brädgården, som hade högbana. Denna hade gjort det möjligt
 att utan avancerad teknik bygga höga staplar genom att
 "väga" upp bräderna från högbanans nivå.  För transporten
 nedåt från banan användes snedställda rännor av trä. Nu rev
 man högbanan, schaktade och planerade - i etapper - den 
 stora ytan från ångbåtskajen längs viken och nästan ända
 fram till Ödsbäcken.  Därefter lades ett sandlager över
 hela brädgårdsytan och ned mot den pålade kaj som  byggdes
 ut längs sidan mot vattnet.  I detta sandlager lades 
 syllarna till det rälsbundna bansystem som gick
 från sågen och längs brädgårdens landsida.  Från detta
 huvudspår gick stickspår ner mot kajen, vilket gjorde det
 möjligt att med vagnar nå alla stapelplatser på den stora
 brädgårdsytan.  För hela detta ombyggnadsarbete basade 
 Albin Nyberg, som var rättare vid bolaget ocg dessutom
 svarade för jordbruksarbetet, hästar och 45 kor - om jag
 minns rätt.
 Med ett diseldrivet lok och många lastvagnar, som kunde
 köras på det fina bansystemet, hade man löst problemet
 med transporterna från sågens sorteringsverk till
 staplingsplatserna i brädgården.  För att kunna bygga 
 höga staplar behövdes speciella staplingskranar. 
 De var spårbundna och av paternostertyp, som tillät en 
 stapelhöjd av 10 meter, vilket var betydligt högre än
 vad som kunnat byggas med högbana.  När virket hade
 torkat behövdes ett system för transport från stapeln
 till kapverket för vidare behandling och uppstapling i 
 en pråm, som sedan, av båten Lillkalle, fraktades ut till
 ångare eller skutor väntande vid sina dykdalber.
 
 Transporten från brädstapeln till kapverket utfördes
 på en fast rullbana mellan de två stapelraderna, som 
 fanns mellen varje stickspår.  Längs rullbanan fanns en
 räls på varje sida om banan.  Den gjorde det möjligt att 
 skjuta en "brädstol", som var placerad över rullbanan, 
 längs stapelraden och till den stapel som skulle förse 
 kapverket med bräder.  Uppe på stapeln bars bräderna 
 till brädstolen och lades i denna.  De föll sedan i 
 zig-zag-rörelser, vilket begränsade fallhastigheten ned 
 till rullbanan, där de sedan transporterades vidare 
 till sorteringsbordet vid kapverket.
 
 Rullbanan var av en robust konstruktion och uppbyggd,
 med en ränna av trä, till 1,7 meters höjd över marken. 
 Stålrullarnas övre del låg över rännans botten och 
 drevs av en kedja, som gick längs hela rullbanan och
 var kopplad till kapverket, när detta var anslutet. 
 Den delen av rullbanan som slutade nere vid kajen var 
 breddad till ett sluttande sorteringsbord där bräderna 
 lade sig i bredd och gled sakta ned mot den plats där
 "sorteraren" stod, när kapverket var anslutet. 
 Kapverken kunde skjutas längs  kajen och anslutas till
 aktuell rullbanas roteringsbord.
 

 Kapverket - funktion och arbetssätt

 
 När ett kapverk var i drift kunde det höras längs hela 
 brädgådskajen.  Man kunde dessutom höra, på ett ungefär,
 vilken dimension som kapades.  Vid små virkesdimensioner
 var tonen hög och varje kapningsljud kort, medan det vid
 grovvirke eller plank var en längre ton och en lång 
 kapningstid. Även tiden mellan kapningarna kom med 
 tidsmellanrum och i en viss takt: framända --- bakända, 
 framända --- bakända osv. Vid småvirke t ex (1 x 5 tum),
 gick både kapning och transport av brädan mycket snabbt 
 genom kapverket.  Var det färemot plank, t ex 2 x 7" eller
 ännu värre 3 x 9", då gick både kapning och transport 
 lugnt och säkert genom kapverket. Till detta bidrog det 
 goda samarbetet mellan kaparen och klantpojken.  Hann 
 klantpojken inte med åkte klanten med brädan och ramlade
 ner mellan kapverket och den korta rullbanan, som förde 
 brädan vidare till pråmen.  Den var den normala 
 mellanstationen före lastning i ångare eller skuta.
 Före kapningen hade kapningsställena bestämts och 
 markerats på brädan av sorteraren, som också var lagbas.
 
 Sorteraren - lagbasen, styrdes i sitt arbete av de 
 uppgifter han fick från brädgårdskontoret och faktor 
 Bergman eller inspektor Andersson.  Det gällde sort,
 dimensioner, kvalitet samt vilken eller vika staplar han
 kunde använda till aktuella leveranser.  Kapverken kunde 
 flyttas längs brädgårdskajen och således anslutas till 
 den rullbana där den aktuella brädstapeln låg.  Kapverket 
 kopplades till rullbanans sorteringbord och arbetade som 
 en enhet tillsammans med detta.  De bräder, som från 
 stapeln kastades ned i brädstolen, transporterades av
 rullbanan till sorteringbordet vid kapverket. Sorteraren
 tog bräda efter bräda från det sluttande bordet, där de 
 av sin tyngd matades i sidled ner mot honom, och märkte
 ut var kapning av både framkant och bakkant skulle
 göras.  Den delen av brädan som ej hade erforderlig 
 kvalitet kapades bort.  Dessutom registrerade han brädans
 slutliga längd genom att, när framändan kapades, göra det
 bakre kapmärket på brädan, efter en skala i fot, och 
 samtidigt göra ett streck i motsvarande läge på en i
 sorteringsbordet fastsatt märkbräda.  Därmed fick han på 
 märkbrädan en registrering av varje brädas längd. 
 Med lämpliga intervall summerades längderna, varefter 
 märkbrädan hyvlades av för ny andvändning.
 
 Kaparen och klantpojken hade ett mycket nära samarbete. 
 Kaparen kapade brädan efter de märkningar, som sorteraren
 gjort och klantpojken tog hand om det som blev över när
 brädans fram- och bakända hade kapats.  Normalt blev det
 en liten klant i båda ändarna men det kunde också bli en 
 större klant på t ex fyra till sex fot längd eller mer,
 som kastades i en särskild pråm och inte i den vanliga 
 klantpråmen.  De två klantpråmarna var mindre, öppna
 pråmar, som låg på var sin sida om den stora, taktäckta
 pråmen där de kapade bräderna lastades.  Den mindre
 klanten kastades snett framåt över kajen till pråmen, 
 och de långa bitarna (splitven) kastades snett bakåt 
 över kajen och till den andra pråmen.  Om det var
 grovvirke fick han vända sig för att kasta de tunga 
 bitarna den fem-sex meter långa sträckan till pråmen.
 Klantpojken måste vara både snabb och stark för att på 
 ett bra sätt klara av sitt arbete.
 
 Mannen i pråmen och på stapeln alternerade mellan 
 de två arbeterna.  Mannen i pråmen staplade bräderna 
 från golvnivå upp till manshöjd i rader med en brädbredd.
 Brädraderna byggdes upp från pråmens yttersidor i rad
 efter rad mot centrum och med jämn framkant.  För
 staplaren i pråmen gällde det att med händerna och det
 förskinnsskyddade lårbenet fånga upp den bräda som kom
 fråm kapverket.  Om han misslyckades måste bräderna
 tagas från golvet, vilket blev arbetssammare och tog 
 längre tid.  Arbetet på stapeln var något enklare och 
 bestod endast i att bära bräder till brädstolen. 
 Vid grovvirke var båda arbeterna mycket tunga.
 
 När en pråm var lastad återstod en stämpling med 
 bolagets stämpel av varje bräda innan leverans kunde ske.
 Det var därför som bräderna måste staplas med jämn 
 framkant, vilket resulterade i en plan "vägg" av 
 brädändar, som lätt kunde stämplas.  Detta gjordes efter
 det att hela pråmen var lastad och utfördes av "stämplaren",
 som ej tillhörde kaparlaget.
 

 Kapverket - personer och händelser

 
 Vårt kaparlag bestod av sorteraren Sven Andersson, kaparen
 farbror Jonsson, på stapeln och i pråm Emil Engman med
 varierande medhjälpare samt klantpojken Folke Löfgren.
 Alla var vänliga mot mig och arbetet som klantpojke blev
 omväxlande genom att vi ofta bytte plats till nya rullbanor
 för att kapa nya virkesdimensioner.
 
 Sven Andersson, som var lagbas, var ganska tystlåten och
 gick för det mesta omkring och smålog när det var något 
 som krånglade. Han var rätt lång och höll huvudet lite 
 snett, vilket gjorde att man kände igen honom på långt 
 avstånd, när han kom gående. Som lagbas bestämde han
 och var och när olika kapningsarbeten skulle börja och 
 avslutas samt ansvarade för virkets kvalite. Han utförde 
 sitt arbete lugnt och balanserat.
 
 Farbror Jonsson var en tystlåten "farbror", som snusade
 och muttrade när något krånglade. En gång när han hade 
 problem med "balataremmen", som drog kaptrissan, tryckte 
 han upp remmen i sitt rätta läge med handen trots att
 motorn var igång. Detta ledde till att remskarven rev upp 
 ett stort sår i handen. Enda behandlingen av detta blev 
 lite snus och en trasa runt handen! och arbetet kunde 
 fortsätta. Normalt arbetade Jonsson mycket lugnt och
 säkert.  Han kunde dock, när det krånglade mycket,
 "slänga" med kaptrissan så att den stutsade upp efter 
 kapningen. Detta gällde det för klantpojken att se upp 
 med. Farbror Jonsson bodde i södra ändan av Långklanten, 
 som var helt byggd av långklant i tre x nio tums format.  
 
 Emil Engman var lång, som Sven, och det gav honom vissa
 nackdelar när han arbetade i pråmen. Var det småvirke och
 det blev högt tempo var det jobbigt för Emil att böja sig 
 ner till golvet när en ny rad påbörjades. De hände ibland
 att han missade mottagningen av brädan och det började 
 trassla och rasa i brädraden, som han höll på att bygga upp.
 Då kastade han bräderna omkring sig, vilket ledde till att 
 Jonsson slutade kapa och tittade förvånat på Emil, men
 jag, som stod nära Jonsson, såg ett kvävt leende i hans
 förvånade ansikte. Han hade visat att han kunde hålla 
 högt  tempo trots att han var 60 år gammal.
 
 Folke Löfgren, dvs jag, var klantpojke i Sven Anderssons 
 kaparlag från sommaren 1040 till sommaren 1941 med 
 uppehåll för några månader över vintern. Mitt arbete var
 i första hand att snabbt ta hand om den klant somblev en
 biprodukt vid Jonssons kapning av brädan. Klantpojkens
 "stora fara" var att komma för nära kaptrissan. När det
 var liten klant och tempot högt, då kunde jag känna 
 "draget" från trissan. Man hade ju livet framför sig och 
 ville behålla alla fingrar, därför lät jag ibland någon 
 liten klant ramla ned mellan kapverket och rullbanan till 
 pråmen. När vi flyttade  till en ny rullbana var det min 
 uppgift att få med klantpråmarna till den nya platsen för
 kapverket. Eftersom Lill-Kalle inte alltid fanns tillgänglig 
 måste jag försöka att dra pråmarna längs kajen med en 
 båtshake som enda redskap. Det kunde vara ett riktigt 
 äventyr om det blåste och man skulle förbi stora takpråmar,
 som låg vid kajen och var fullastade med bräder.  Det hände
 också att klantpråmarna blev överfulla men inte blev
 utbytta och då ramlade mycket klant i vattnet trots att
 jag byggde upp med stående långklant längs pråmkanterna.
 En eftermiddag, när det rasat mycket storklant i sjön
 stannade jag kvar och kröp in under den pålade kajen
 (det fanns förbindelse mellan pålarna i de yttre
 pålarraderna som jag kunde stå på) och började kasta
 upp det som flöt omkring under denna. Efter en stunds 
 kastande skymtade jag någon som gick fram till kajkanten
 och tittade. När han fick syn på mig sa han: "Just så dä 
 ä bra, va´rädd om klanten!" Det var Inspektor Andersson,
 som, något försenad, var på väg från sågen genom
 brädgården och hem till sin bostad vid Ödsbäcken alldeles
 där "Rena" började (Rena var den långa backe, som vi från
 Lugnviksbacken gick varje dag i "ur och skur" på väg till 
 och från skolan, och som endast delvis finns kvar med 
 namnet Byvägen).
 
 Ibland kunde det hända att det behövdes påfyllning av en 
 mindre kvantitet av den aktuella dimensionen, som tagit
 slut vid den rullbana där kapverket stod. Då tog man
 bräderna på en vagn som kördes till dena rullbana. Vid 
 ett  sådant tillfälle hade vi ingen som kunde bära från
 vagnen till rullbanan utan budet gick till klantpojken,
 dvs. mig. Jag ställde givetvis upp och började bära allt 
 vad jag förmådde. Det gällde att visa att men inte var 
 någon "vekling" trots att bördorna blev tyngre och tyngre.
 Det kändes verkligen i armar och rygg men det låtsades 
 man inte om och dagen därpå kändes allt bra igen.
 
 Klantpojkens arbetsplats var normalt framför den öppning
 som fanns mellan kapverket och rullbanan ner till pråmen.
 Om någon skulle passera kapverket måste han vänta tills
 kapningen avstannade. En gång, när kapten Hedbergs son
 (ca 17 år) var på studiebesök i brädgården, höll något
 allvarligt på att hända. Han kom bakifrån, utan att vi
 märkte det, just när jag kastade en storklant snett utåt
 och något bakåt. Min hand och långklantens bakända 
 träffade honom i bröstet just i det ögonblick när jag
 skymtade honom och släppte klanten. Han såg lite 
 medtagen ut och det var tur att jag skymtat honom och 
 avbröt kastet tidigare än normalt även om jag därigenom 
 missade pråmen. Egentligen var det den person som 
 ledsagade honom genom brädgården som borde sett till 
 att han inte kommit så nära utan att vi blivit klara 
 över att någon ville passera. Alla visste vi var
 ansvaret låg men en liten "tråkning" kom ändå:  
 "Du ska väl inte slå ihjäl Hedbergs pojke". 
 

 Från kaparlag till staplarlag

 Förutom arbetet som klantpojke fanns jobbet som stämplare 
 av bolagsmärket i främre ändan av varje bräda, när de 
 lastades i pråmen, eller som serare i ett staplarlag.  
 Stämplingen verkade vara trevligt, genom sin självständighet,
 men nog var arbetet lite enformigt. Det sköttes av
 Arne Nyberg på Västbruket och han tänkte visst inte sluta 
 med detta i "första taget" - så det var inget att räkna med. 
 Arbetet som serare tyckte jag såg trevligt ut och var 
 dessutom bättre betalt. Tjusningen i att vara med och bygga
 upp och forma en stapel hade kanske påverkats av en "bild"
 som jag aldrig kunnat glömma. Stapeln var ett par metaer hög 
 och uppe på den gick Sigfrid Nyberg och bar bräder - en
 praktfull syn:
 

 Hans rena profil och ståtliga gestalt, kroppens 
 harmoniska rörelser och finstämda muskelspel,
 gjorde bördan tillsynes lätt och gången på 
 stapelns bräder till en dans, allt förstärktes
 av solljusets reflexer i svetten som rann över
 det ljusbruna muskelspelet, en atletisk vision 
 från antikens Grekland, mitt i Lugnviks brädgård

 Stabbläggare - stapling av bräder

 
 Brädstaplar byggdes upp med lämpliga luftkanaler för att
 bräderna skulle torka före leverans, som vanligen skedde 
 med båtar till beställarna.  Arbetet utfördes av ett 
 staplarlag som bestod av fyra personer: En påläggare,
 två staplare (uttalades med kort a-ljud som stapplare,
 stappel etc) och en serare. I vårt lag var Petrus Öström
 påläggare, Simon Sundin och Valle Höglund staplare och
 jag var serare. Påläggaren flyttade bräderna från
 brädvagnen, som stod på ena spåret, och över till 
 stapelkranen som stod på andra spåret. Det var alltså två
 parallella stickspår i varje "stickspårsgata" och
 stapelkranen (stapelhästen) stod på spåret närmast stapeln. 
 Den elektriskt drivna kranen var av  paternostertyp vars två 
 parallella rader av medbringare (krokar) drogs av kedjor,
 som också drog överlyftarna i toppen av kranen. Dessa lyfte
 bräderna över till den andra sidan av kranen och satte 
 bräderna på samma medbringare, som fört bräderna upp, men 
 nu på medbringarnas andra sida, vilken är på nedgående. 
 Alla bräder gick alltså upp och över toppen av kran innan
 de på nedgående fördes in över stapeln av "avförarna" och
 togs omhand av staplaren, som därefter bar ut bräderna 
 och lade dem på rätt plats i stapeln.
 
 Serarens uppgift i ett staplarlag var att lägga tillrätta
 bräderna för att få god luftcirkulation i stapeln och för 
 att ge den stabila kanter och hörn. Normalt lades brädernas
 riktning i rätt vinkel mellan de skilda lagren. Vartannat 
 lager var "strölager", som normalt hade dubbelt så stort
 avstånd mellan bräderna som huvudlagren. För att förstärka
 kanten på strölagret lades, när det var småvirke, brädan 
 närmast kantbrädan på extra kort avstånd från denna. 
 Om seraren skötte sitt arbete riktigt blev det raka kanter 
 och sidor hela vägen upp. Detta gav bra ventilation i 
 stapeln och därmed en god torkning av bräderna. Dessutom 
 blev varje stapel ett vackert "bygge" och en prydnad för 
 brädgården. Det verktyg som seraren använde för att utföra 
 sitt arbete kallades kort och gott för "spaken". Den var 
 tillverkad av furu och hade en järnskoning i sin nedre del,
 som gav tyngd och kraft åt verktyget. Järnskoningen var
 c:a 6 mm tjock, 6 cm bred och täckte två sidor av den 
 25-30 cm långa nedre delen av spaken, som  totalt var 
 en meter lång.  
 
 Man kunde tydligt se på en stapel om seraren var oerfaren.  
 Sidorna blev då ofta ojämna  och tenderade att luta utåt. 
 Jag hade sett detta och tänkte förstås: om jag blir
 serare då ska sidorna bli raka och inte luta i någon 
 rikning. Jag fick erfara att det inte var så lätt att
 hindra detta. När jag uppifrån tittade ner utefter 
 stapelns sidor, då såg de ut att gå rakt upp från marken,  
 men när jag kom ner på marken kunde jag konstatera att 
 det gjorde den inte! De lutade mer eller mindre utåt,
 och jag måste införa en korrigering mot denna "synvilla". 
 Felet skulle annars betyda att en stapels yta i toppen,
 när den fått full höjd (c:a 10 m) skulle vara större än 
 basytan. Jag drog därför in varje lagers kantbräda något
 mer än vad jag tyckte att jag skulle göra. Så  småningom 
 lärde jag mig att göra riktigt snygga staplar men jag fick 
 alltid "vara på min vakt" mot utåtlutande sidor. 
 När Valle en dag drog till med "ja se på stappla att nu
 kan du dä här" - då blev jag glad men tog det som en man
 och låtsades "som det regna".
 
 Påläggaren Petrus Öström, som vanligen kallades 
 Petter eller Pelle, anpassade "bördorna" efter brädernas
 dimensioner. Bördorna kunde variera från en till kanske 
 fem, sex bräder när det var små dimensioner (t ex 3/4" x 4").
 Han tog bräderna från vagnen och lade på varandra till en 
 lämplig stor börda, som han visste att staplaren kunde
 hantera.  Bördan låg då på från stapelkranen utdragna rör,
 som andvändes till arbetsbord. Genom "vägning" fördes
 därefter bördan in i det läge där kranens medbringare kom 
 och lyfte den med sig.  Tiden mellan varje medbringarpar,
 som kom i påläggsläget, var 3-4 sekunder och normalt lades 
 en börda på vartannat medbringarpar.  Det var enkelt att
 hinna med när en börda endast bestod av en bräda, som vid 
 grovvirke, men inte alltid så lätt när det det var småvirke. 
 Då ville staplaren ha flera bräder, som inte varierade så
 mycket i längd i samma börda.  Petrus fick då plocka lite
 med bräderna på vagnen för att klara av detta.  Ibland,
 när det rasade på vagnen eller var något annat, som gjorde 
 att han ej kunde hålla tempot, hörde man många kraftuttryck 
 från Petrus, medan Simon och Valle väntade med ett småleende
 och någon liten kommentar.
 
 Normalt var Petrus en balanserad karl, som inte använde 
 kraftuttryck, även om han kunde berätta en och annan 
 "fräckis", för det mesta utan att jag fick höra på. 
 Han var betydligt äldre än Simon och Valle och bodde i Öd
 strax ovanför "Justerbacken" inte långt från Simon, som
 bodde närmare gamla vägen, Ödstjärn och Lugnvik.  Mina 
 föräldrar kände Petrus och hans fru sedan ungdomens dar 
 och det kanske bidrog till hans försiktighet mot mej när 
 det gällde fräcka historier - så var det i början av
 fyrtiotalet om man bara var 16 år. 
  
 
 Stabbläggarna Simon och Valle arbetade mycket bra
 tillsammans. Valle var den yngre och kanske den tystaste
 av dem och den snabbaste när det gällde hantering av småvirke.
 Han kunde ta en börda med upp till sex bräder och "bläddra"
 ut dem under snabbb förflytning, utan att det blev mycket
 för seraren att göra. Det hände att längderna i en börda
 blev ojämna och bläddringen därför inte gick så bra, då 
 "fräste" Valle något om dåligt virke. Små dimensioner och 
 alltför korta längder var inte så omtyckta av staplarna.
 De fick svårigheter att röra sig bra på ett ytlager
 bestående av sviktande, korta bräder.  Det kanske dessutom 
 gav dåligt ackord.
 
 Simon var kraftigare byggd och gjorde ett tyngre intryck
 än den snabbare Valle, men han rörde sig ändå säkert och 
 smidigt på stapeln.  De var också olika i sättet att prata.
 Medan Valle hade ett enkelt och rättframt språk så var
 Simon mera "klurig" och ibland utmanande, när han pratade 
 med mig.  Jag hade ett intryck av att han ofta ville testa
 mig och min optimistiska syn på framtiden.  Han tyckte att 
 jag tog för lätt på svårigheterna att påverka utvecklingen 
 och min egen framtid.  Det var alltid lärorikt och intressant
 att höra Simons och Valles samtal om olika händelser ävan 
 om jag inte alltid kunde delta.  Men det kunde också gå 
 timmar när arbetet var så hårt att det inte var plats för
 något samtal.  Vissa dagar var vädret sådant att det inte
 ens inspirerade till en rolig historia under kafferasten.
 Det normala var dock att vi alla var på ett bra humör, men
 det fanns även ett allvar inför riskerna i arbetet. 
 Det gavs bevis på hur man hade en "beredskap" för att 
 hjälpa seraren, om detta skulle behövas.
 
 När en stapel närmade sig full höjd, c:a 10 meter, var det
 inte lätt att komma från stapelkranens stege och in på 
 stapelns översta lager. Man måste få in foten i stapelns 
 sida och samtidigt ta ett stadigt tag i stapelns övre kant.
 Det var särskilt svårt om kranen lutade ut från stapeln på
 grund av att rälsbanan inte var jämn. Det kunde betyda att
 ett avstånd från kranen till stapeln av en meter vid marken 
 blev flera decimeter mer på 9 meters höjd. Vid småvirke 
 kunde man inte lita på kantbräderna utan man måste ta grepp 
 längre in på stapeln för att få ett säkert tag. Jag gjorde 
 så vid många tillfällen, men vid ett tillfälle lyckades jag
 inte få ett bra grepp utan halkade till. Samtidigt kändes 
 ett kraftigt tag i min jacka, vilket förde mig in över 
 stapeln. Det var Valle, som hade stått och inte visat något 
 större intresse för mig, men som snabbt gripit in när han 
 såg att jag halkade i greppet. Efter detta iakttog jag hur 
 Valle och Simon ofta rörde sig när det var en kritisk 
 situation för mig att komma upp på stapeln. Jag insåg att
 det alltid fanns någon beredd att hjälpa till om det skulle
 behövas, men det var inte prat eller "pjosk" omkring detta.
 
 Det goda samarbetet i laget hindrade inte att man ibland
 försökte skoja lite med varandra. Jag tror det att det
 var Valle som startade resonemanget om att jag skulle gå 
 och köpa för 50 öre "brusändar", som fanns på "handelsbolage"
 (Lugnviks Handels AB, med många i Backen som aktieägare).
 Jag förstod vad det var fråga om, men ställde mig inte 
 avvisande och menade att det enda liknande, som jag kände
 till, det var "tomtebrus". Det menade de båda att det inte 
 var - till brusändar behövdes inget vatten, men det var
 ändå svalkande. Jag gick ut genom den lilla grinden vid 
 "rättargårn" och upp till Handelsbolaget och sade som det
 var, att Simon och Valle ville ha för 50 öre "brusändar".
 Efter en frågande blick förstod Sundkvist vad det var fråga
 om och "spelade" med. Han gick bort till den glastäckta
 disken med charkuterivaror och skar bort änderna på alla
 korvar som fanns där. Det blev stora skinnrosetter åtdragna
 med snören som det var på den tiden. Efter att ha hämtat
 ytterliggare korvändar på lagret gjorde han en stor 
 pappersstrut och fyllde den med korvändarna, lämnade den
 till mig och sade: "hälsa att det finns mer om så önskas".
 Femtioöringen (nuvärde - "en Selma") fick jag behålla "för
 ditt besvär", som han sade.
 
 När jag kom tillbaka till stapeln överlämnade jag den stora
 struten till Simon, som såg lite förvånad ut. Jag framförde 
 hälsningen från Sundkvist. Simon klämde på struten och
 överräckte den till Valle med orden - "vi få nog smaka på
 de här senare". Petrus hade börjat lägga på bräder och 
 Simon gick för att ta emot, men samtidigt fortsatte han med:
 "men jag tro nog stt de ha blive någe missförstånd". Segern
 var Sundkvists och kanske i någon mån min. Dessutom
 hade jag på betald arbetstid tjänat 50 öre extra nästan lika
 mycket som min timpenning.
 
 
 Min "karriär" i Lugnviks brädgård slutade jag som serare i
 augusti 1942. Jag var då 17 år gammal och hade vid sidan
 av arbetet, som varat i två år, preparerat mig med kurser
 från Hermods i bla matematik och elektroteknik. För mig
 kändes det därför mycket bra att efter två års kamp med
 Johan Svanholm, som var ansvarig för utbildningen i Bjärtrå, 
 få en plats på verkstadsskolan i Sundsvall, elektroteknisk
 linje. Därmed började ett långt förlopp av olika utbildningar
 och intressanta arbetsuppgifter - men det är en annan historia.
 
 Det var trevligt och lärorikt att arbeta i brädgården. 
 Alla kärva men småtrevliga "gubbar", som i nästan alla 
 väder arbetade hårt för "bröfödan", är väl värda att 
 ihågkommas som goda representanter för Ådalens arbetarstam
 under den tid då det industrialiserade och exportinriktade
 Ådalen kämpade i skuggan av ett världskrig.
 
 ------
 
 Artikeln av Folke Löfgren är hämtad från Lugnwiks-Posten.
 Medlemstidning för Föreningen Lugnviksbilder, grundad 1986.
 Infört i Nr:2,3 1994, och 1,2 1995.
 Här är artikeln något förkortad.
 
 
 
 
 
 

Top

Valfrid Bergsten

    
    
  Prolog till en ådalsberättelse
   
  Jag börja jobba här nere 1914. Då var jag tolv år,det var
  på sågverket jag börja. Å fortsatte med det till 1925, då
  börja jag på båten - bogserbåten som bolage hade - där  var
  sju år. Sen börja jag i brädgården å var där till 1960.
  Då flytta jag från brädgården när den blev moderniserad
  till sågen, där jobba jag till 1969. Då blev jag pensionerad.
   
  --------
   
  Här följer en intervju med Valfrid Bergsten som gjordes 
  omkring 1973-74. Den gjordes i samband med en filminspelning 
  som gick i Tv under namnet: Bygd i förvandling - Industriminnen.
  Valfrid syster Linnéa Bergsten intervjuades också. 
  Se:Linnéa berättar.
 
 
  Valfrid Bergsten började arbeta på sågen i Lugnvik 1914, han 
  var då 12 år, och det fanns gott om jobb.
 
- De va ganska olika. de fanns ju många, va vi sa småpojksjobb. 
  Fanns "masser" med bara 50 procentare utav betalningen.  
  Sågarackordet va det högsta å de va 100%. Så hade vi 50% 
  första början, sen var det 58, å så var det 63, å så var 
  det 68, å 73%. Undan för undan så där.
 
- Vad var det för olika typer av arbete då?
 
- Jaha, de va ungefär avfallsvirke först. Stav å sånt där 
  och småribb, mindre klenare virke. Sen undan för undan
  ville man ju när man blev större hoppa upp i mognare jobb.
 
- Va vad det för olika jobb?
 
- De va ritare först och sedan så....
 
- Ritare vad betydde det?
 
- Man va egentligen inte sorterare utan ritade åt en som stod
  och kapade virke som kom ifrån sågramarna. Så körde man 
  fram brädan åt han, så kapade han av å så ritade man av
  bakändan.
 
- Jaha!?
 
- Där han skulle kapa av så att ingen röta följde med.  
  De va 58%. Då fick man arbeta för fullt.
 
- Och sen då?
 
- Sedan va det med timmer. Det drogs opp timmer med
  en kerratbana hette de. Kätting som man la i foror nere
  i bommen och då va man ju då. Snara timmer, de kallas
  för uppdragare som fraktade upp de där timret på sågen
  i stora foror. Å sen vidare, bar undan avfall uppe på sågen.
  Det fanns "masser" av småpojkar som hade jobb.
   
- Hur gammal var du när du blev sågare?
 
- Jaha! Hjälpsågare va jag. Å då skulle man egentligen vara
  18 år, men kanske va man yngre för man ville ju dit det va
  bättre betalt.  90%. Men då måste man rå med och lyfta
  (skratt) dom där valsarna som de hette på gamla 
  sågramarna, måste man rå med att lyfta för hand och då 
  fick man gunga lite extra. Men då va man 18 år ungefär. 
   
- Vad det motsättningar t ex mellan utsocknes och de som
  bodde här i Lugnvik?
   
- De va de inte. Utan det drevs mycke mä folk. Så om
  sommaren  körde dom ofta med dubbla skift och då tog 
  dom in de kallas för extra folk, sånadär lööösiiinger.... 
  Lösingar kallades dom för å dom kom på sommaren, 
  på våren och for hem på hösten.
   
- Varifrån kom dom då?
 
- Utifrån bondsocknarna där de inte va nå industrier.
  Skog, Nordingrå, Ullånger och Vibyggerå.
   
- Hur klarade sig dom som inte hade jordbruk nu, hur
  klarade dom sig under det här stoppet på vintern 
  som va?
    
- Jaa det va dåligt. Å en del, den som inte hade jobb 
  dom fick ju gå in när det frös till å kättingarna va 
  slut. Sedan va de å leva på kredit på affärerna över
  vintern å sen betala igen på sommaren.  Dom som inte
  hade jobb. En del, de va ju en del som hade jobb,
  som skötte om virke, de skulle lägges tak och de 
  skulle göras en hel del sånt. Å så rullade,
  landrullade dom timmer och sågade på vintern en del.
  Å då körde dom med nedsatt personal liksom, så lite 
  som möjligt.
   
- Hur var förhållandet mellan Lugnviksborna och 
  Disponenten?
   
- De va rätt så bra. De va ju den tiden, sånt 
  förhållande, man betraktade honom som en sorts överhet.
  Men undan för undan så kom de å växla om. Vi hade en
  tid när vi hade (skratt) en som trodde att alla andra 
  va analfabeter. Gick å spela hög inte likt nånting. 
  De passade inte några. När han for härifrån var det
  ingen av arbetarna som gick på avskedsamkvämet
  som vi va inbjuden till.
    
- Vad gjorde han då när han spelade hög?
 
- Jaha.  Kollade gardinerna i arbetarbostäderna, å man
  skulle hälsa å...
   
- Va kollade han gardinerna för?
 
- Ja dom gick å titta om arbetarna hade råd å ha långa
  gardiner. De gick ju inte för sig, utan vidare, bl.a.
  Å mycke andra saker som gjorde att han var väldigt
  impopulär. Jag vill inte namnkänna nånting utan... 
   
   
  För bodde så gott som alla sågverksarbetare i kaserner.
  Många används fortfarande och även deras namn.
   
  Bagarstugan
  Slottet  
  Trehörningen
  Bergbacka
  Torpet
  Heligbäck
  Skvadern
  Nickebo
  Långklanten
  Hällan
   
  Herrgården
  Rättargården
  Lönnhaga
   
 
- Hur var de t då att bo i bolagets bostäder?
 
- Ja de va inge vidare. Man kände de där hotet att man 
  va väldigt beroende utav. Å va man inte till lags för 
  bolagsledningen så va det ajö bara. Man var beroende av
  bostaden så fick man lov å krypa så långt man kunde
  förstås. De va inte alla som kunde krypa å då blev det 
  skärning.
   
- Mmm. Vet du några som fick flytta?
 
- De hände. Jag kan inte erinra mej nån särskild, men de
  hände att de va dom som fick gå de som inte... Dels 
  efteråt av politiska skjäl längre fram. Sedan jag
  blivit vuxen så va de sånna som fick gå.
  
- Att de va för aktiva politiskt?
 
- Utav den rödaste sorten passade inte på den tiden och då...
 
- Om dom agiterade då på arbetsplatsen?
 
- Dom behövde inte göra de heller utan bara dom blev
  känd att dom va de så.
  
- Jaså...
 
- Å de va den mannen som jag nämnde om som var lite så där 
  gammalmodig, som var mest aktiv då just i det avseende.
  
  Så att de va dåliga bostäder va jag minns från min barndom.
  Sedan har det blivit bättre.  De ska sägas så att.....
  
- Hur många va ni som bodde i ett rum, hade ett rum och kök?
 
- Ja är född i en fastighet som hette Hällan. Fyra rum å fyra
  familjer. Två familjer på fyra personer å en på sju å en
  på två. Så va de i den.
  
- Mm... Ja jag skulle  också höra, t ex några festligheter 
  som förekom?
 
- Ja som barn så anordnade bolaget en barnfest för oss 
  allihopa å de liksom en högtid för oss. Då va platsen se.
  De va nykterhetslogen på platsen som hade egen hornorkester
  å spela å vi bjuden på kaffe å smörgås å karameller. 
  Dans kring julgran. Så att de va festligt.
  Till de var det bara arbetarnas barn och tjänstemännens 
  förstås plus tjänstemännen, inga arbetare annars  
  va inbjuden. Sommartid då anordnade dom utflykter i pråm,
  å så , lövad pråm som bogserbåtarna bolagets skötte om
  och drog iväg.
  
- Dansades de på pråmarna då?
 
- Det blev dans i pråmarna då!  Så att de fanns.... Å t ex
  på de gamlas dag som anordnades till kyrkan så satt bolaget
  in en ångbåt som körde dom gamla till kyrkan på den tiden.
  Så de fanns vissa.... de finns vissa solskensglimtar även
  i (skratt) den gamla tiden.
  
  
  
  
  Epilog till en ådalsberättelse.
  
  Jag var född på Hällan. Vi bodde i ett järnspisrum utan kök.
  Därifrån flytta vi 1910. Pappa var stallknekt å skötte om
  hästarna, å var ute och skjutsade herrskap på bruke - kusk
  kallades han också för. Å sen slutade han med de å börja
  som nattvakt 1910. Då fick vi flytt ner till en gård som 
  hette Gårdskasern. Där fick vi två rum för pappa som va 
  nattvakt skulle sova på dan. Vi va fem syskon.
  Så förflöt min ungdomstid.
  
  ------
  
  Valfrid gifte sig med sin Anna 1932. De flyttade in i en 
  kasern som hette Nickebo. I bostaden fanns det kök och två 
  ordentliga rum och två sidoalkover.
  Anna och Valfrid fick en ganska stor familj.
  Det blev så småningom sju barn.
  På 1940-talet bygger Valfrid ett eget hus i Lugnvik.
  Eva som var nummer sex i barnaskaran, kom så småningom
  att gifta sig med Lars-Ivan Söderlund.
  
  Valfrid Bergsten avled 13 februari 1988.  
  Han var då 86 år gammal.
 
 

Top

Linnéa Bergsten

 
 
 
  Det kom in många skutor till Ådalshamnarna.
  Fyrmastade, tre, två - några med segel. De lastade
  bräder, som benämndes "skinn". 
 
  Kvinnor och barn användes som stuvare av splitvedsskutor. 
  Från Lugnvik var det Lydia Nord, Linnéa Bergsten, 
  Judit Ytter, Otilia Grönstedt m fl.
 
 
 
  Splitvedsjäntan
  
  Här följer en intervju med Linnéa Bergsten som gjordes omkring 
  1973-74.  Den gjordes i samband med en filminspelning som gick 
  i Tv under namnet:  Bygd i förvandling - Industriminnen.
  Linnéas bror Valfrid Bergsten intervjuades också. 
  Se:Valfrid berättar.
  
 
  Den kvinnliga arbetskraften utnyttjades inte bara i dom mest
  lågavlönade arbeterna på sågverket.  Att stuva en skuta
  med brädstumpar s k splitved tog lång tid och fick förstås
  inte kosta för mycket.  Därför blev också de kvinnoarbete.
  En av dom som prövat på sånt här är Linnéa Bergsten från
  Lugnvik, 83 år.
 
 
- Hur gammal var du när du började med det här att lasta
  skuterna?  
   
- Jaa..  ja va väl kanske 16 år.
 
- Va ni många, va ni många flickor?
 
- Ja de va mycke fruntimmer ute med såna här stora, bra 
  stora skuter som lasta splitved å stav olika.
 
- Hur lång tid tog det och lasta en skuta?
 
- Jaha de beror på hur stor den va.  En vecka om den va  
  mindre å så tog de väl längre om de då...
  Jag minns inte riktigt... hur länge de tog.
   
- Lasta ni från pråmarna då?
 
- Jaa.
 
- Med tak på?
 
- Ja en del va tak å en del va utan.
 
- Hörru, va tyckte nu Lugnviksborna i allmänhet om den, 
  dom här typen av kvinnojobb?
 
- Jaa.  Dom tyckte väl, jag vet inte att dom tyckte nå
  särskilt för att de där, de man va nödig å tjena 
  allihopa, så att..  Men att jänten gick ut nåt man va 
  ung va väl inte nå bra.
   
- Varför inte det då?
 
- Nää, de vart väl, ja de va väl, man kom väl i sällskap
  med sjöpojka, då va de inte så bra.
 
- Hur mycket tjäna ni per dag?
 
- Ja, jag tror att när jag börje tjena vi en krona om 
  dagen. Då följde ja mamma, för hon gick, gick på, hon
  gick på skuten hon å för att pappa tjente så dåligt.
  
- Mmm.
 
- Han gick på jordbruke, han hade 17 öre i timmen. 
  Och så va hon på skuten å så fick ja följe me henne då.
  Å de va på träskuten, sån där tunna bräder...
   
- Va de tyngre jobb då?
 
- Jaa de va väl lite tyngre än staven men dom var tunn,
  tunna bräder 2 tum?.. ja minns inte va de var för..
 
- Mmm.
 
- Jaadå fick jag följe henne och de gick ju bra.
 
- Mmm.
 
- Och sen fick vi ju vara fler sedan. Men de va mest
  stav och "spliter".
 
- Vilket va bäst att jobba med lastning av skuta eller
  att jobba på sågen?
 
- Jaa de va lika bra, bara man tjene en slant. 
  Så var det väl lika bra.
  
- Tjänade man ungefär lika mycket på båda ställena?
 
- Jaa, man tjende nog mer på skuten, och på ångara å.   
  De hade stuveribolage.. hade ju ångarn.
 
- Ja
 
- Å så de va ju stuveribolage som hade dom.
 
- Ja
 
- Så att då fick vi betalt genom stuveri.
 
- Mmm
 
- På Lunde.
 
- Hur lång arbetsdag hade ni?
 
- Ja på båta de va väl från sex de till sex. 
  Å på sågen från sex till sex.
  
- Jaa.
 
- På lördagar vart de från sex till fem.
 
- Jaa
 
- Då fick vi slute klockan fem.
 
- Jaa.
 
- På lördagar.  
 
  -------  
 
  Linnéa Bergsten var född i Sundsvall 1891.
  Hon avled 6 maj 1979. Linnéa var då 88 år.
 
  
 
 
 

Minnen från barndom och uppväxt

 
  Gösta Sundin - en genuin Lugnviksbo
 
  Född i Ådalen 1920, har samlat en del minnen från sin 
  uppväxttid i Lugnvik på 20- och 30-talet, där Björkå AB hade 
  sågverk och massafabrik. Började i brädgårn som pojke, snodde 
  värvning, kom senare till massafabriken på Hallstanäs, blev 
  laborant där och analyserade massan. Sedan kom nedläggningen,
  Gösta blev friställd och fick strax innan han fyllde 50 börja
  ett verkstadsjobb vid Nordhydraulic.
 
  Vad som gör honom "genuin" är hans förankring i hembygden och 
  hans längtan och behov att i ord och med sina händer beskriva 
  sitt liv och sina minnen. Därmed ger han ett bidrag till 
  eftervärldens kunskap om livet som det levts här under några
  årtionden, som i övrigt är svagt dokumenterande och lite kända 
  av dagens människor. Om sitt att tälja figurer säger han: "Jag
  fortsätter att tälja fram de typer av människor jag mött förr".
 
  Gösta vill fästa uppmärksamheten på barnarbetet. Att börja 
  jobba i trettonårsåldern, att aldrig våga ställa några krav,
  att frysa natt och dag, inte få äta sig mätt och vara utan 
  stereo, moped, radio, dator, mobiltelefon, eget rum, 
  fickpengar o s v.
 
- Det handlar om hur vi hade det i Lugnvik, om mig själv,
  om mina kamrater, våra föräldrar och om makthavare på 
  olika nivåer.  Det handlar också om gamla människor, bland
  vilka det fanns verkliga original.
 
  Gösta Sundin berättar vidare:
 
  Jag är född i februari.  Egentligen skulle jag fötts i januari,
  men mamma gick tio dagar över tiden.  Så här efteråt tror jag 
  att hon medvetet höll tillbaka, av ekonomiska skäl.  Pappa 
  var arbetslös, och lägenheten var svinkall, hur dom än eldade. 
  En dag kom han som skulle bli min farfar, in till mamma. 
  Han gick fram till sängen där hon låg, slängde en 
  tiokronorssedal på sängtäcket och sa:
 
- Här har du.  Nu kan du få då du vill. 
 
  Det kostade nämligen tio krononr att anlita barnmorskan, 
  och inte kunde mamma ge sig till att föda barn på kredit.
 
  Några veckor efter min ankomst till denna världen fick pappa 
  ett tillfälligt jobb. Det var bara det att jag skrek och grät 
  så in i nordens på nätterna. Pappa, som behövde sova för att
  orka arbeta, fick inte en blund i ögonen. En natt, då jag 
  skrek intensivare än vanligt rusade han upp och ryckte mig ur 
  rottingkorgen. Samtidigt slängde han i ilskan korgen i golvet.
  Då drällde det ut massor med vägglös ur den. Pappa tog en
  hammare och slog på korgen. Det blev en stor hög med lus på
  golvet.  Han sopade ihop dem och brände dem i järnspisen. 
  Sedan korgen rengjorts och bäddats om sov jag som en stock om 
  nätterna, och pappa kunde gå utvilad till jobbet varje dag. 
  Jag fick tre syskon i snabb följd. Den sista var en flicka,
  som dog efter några dagar. Det var min första stora sorg.
  Jag förstod att någonting hemskt hade hänt, när pappa for 
  till kyrkan med min lilla syster i en hemsnickrad kista 
  på järnsparken.
 
  Miljön
 
  Vi bodde under min tidiga barndom i bolagets största
  arbetarbarack. Den kallades av folket Rökasärn och innehöll
  sex lägenheter. Vi hade det ungefär som de flesta andra 
  arbetarfamiljer med många barn. Det var aldrig nog, men det
  räckte för det mesta.
 
  Sågverks- och brädgårdsarbetarna hade det slitsamt men 
  arbetarhustrurna hade inte mindre slitigt, snarare tvärtom.
  Dom fick vända och vrida på slanten mer än en gång innan
  dom gav ut den, och många gånger saknades slanten helt.
  Aldrig fick dom köpa någonting onödigt och sällan något 
  till sig själva.  Det var långt mellan klänningstygen och 
  att sy själv var förutsättningen för att få någonting på sig.
  De flesta familjer hade många barn. Kläder och skor gick i 
  arv så länge de höll ihop. Mammorna sydde barnkläder av 
  gammalt tyg. Det fanns familjer, där de minsta barnen inte 
  var utomhus under vinterhalvåret. Detta för att dom inte 
  hade några kläder eller skor.
 
  Det fanns nästa bara arbete. Mannen skulle ha mat kl nio 
  och kl ett, han skulle ha kaffe då han kom hem vid femtiden
  och det skulle kokas gröt till kvällsmålet, omkring kl åtta 
  på kvällen. Hustrun skulle tvätta under ytterst primitiva 
  förhållanden. Hon skulle hålla eld i spisen, sy och lappa 
  kläder, stoppa strumpor och baka tunnbröd. Hon skulle 
  knäskura golven och bada ungarna i en träbunke på köksgolvet.
  Allt hon gjorde skedde dessutom under en väldig press från
  den äldre generationen. De gamla människorna måste respekteras
  och särskilt de gamla kvinnorna kunde göra livet till ett 
  helvete för en ung arbetarhustru. De hängde i fönstren 
  överallt, gapade och skrek och lade sig i allting. Det mesta
  måste göras som dom hade gjort förr. Den pressande 
  omgivningen godkände inga radikala förändringar av någonting.
 
  En gång fick mamma ett par lufter gardiner av sin bättre
  lottade syster, men hon gruvade sig länge, innan hon vågade 
  sätta upp dem. Dom var för fina och tanterna skulle 
  naturligtvis tycka att hon var slösaktig som kastat ut pengar
  på så fina gardiner. Hon blev i alla fall tvungen att sätta 
  upp dem därför att systern i ett brev aviserade ett besök.
 
  Mamma stickade täcken själv, och hon lånade en vävstol och
  vävde mattor av trasor hon klippt under flera år. Vävstolen
  stod i köket hela vintern. Dunk, dunk, samma dunkande varje
  dag. Ingen hade någon egen vrå att dra sig tillbaka till.
  Inget badrum, ingen toalett inomhus, inga särskilda sovrum,
  ingen telefon, inga tekniska hjälpmedel alls. Inte ens varmt
  i lägenheten än då man stormeldade. Man frågar sig hur folk
  orkade och framför allt då hur arbetarhustrurna orkade. Jag
  anser dem vara de verkliga pionjärerna, när det gällde 
  marschen in i det mera organiserade industrisamhället, och
  jag tycket att det borde resas en jättestaty till minne av
  deras kamp.
 
  Pappa kunde inte annat än arbeta, och detgjorde han av alla
  krafter, när det fanns arbete. Dessemellan var han, som 
  alla andra på sågverket, utan jobb och då var det kärvare. 
  Inte så att vi svalt eller led nöd, men han blev besvärligare
  hemma. Han trivdes inte med sysslolösheten, och det gick
  ibland ut över oss andra. Nog tog han de tillfällen som
  bjöds av extrakraft på vintern, men det var inte ofta dessa 
  extrajobb gav något ekonomiskt utbyte. Både mamma och 
  vi tyckte ändå det var bra om han fick något att hålla på med.
  Han blev snällare då.
 
  Några leksaker fick vi aldrig. En gång fick jag i alla
  fall en träbåt, som pappa hade gjort själv. Det var en 
  julklapp. På juldagen stod jag på kökssoffan och tittade ut.
  När mamma kom kom bärande på en hink vatten skulle jag
  knacka på fönsterrutan åt henne. Det gjorde jag med båten.
  Glasrutan gick sönder, och jag fick stryk. Den båten lekte
  jag aldrig med.
 
  Mamma var duktig på att baka tunnbröd. Hon bakade åt 
  många tanter som av olika anledningar inte själva kunde
  baka. Under sommarhalvåret stöpte hon i bagarstugan,
  men när det blev vinter så stöpte hon inne i köket. 
  Där stod det stora baktråget till morgonen, då dom bar 
  ut det till kälken och drog iväg med det.
 
  Någongång hade vi främmande. Då drack dom kaffe och var 
  det riktigt festligt bjöds det på vattenlingon och socker.
 
  De flesta barn hade dåligt med kläder. Mamma hade under
  sin tid som bondpiga skaffat sig en Singer symaskin och 
  var duktig på att sy, och vi var därför aldrig utan kläder.
  Finkläderna skulle man ha på sig om söndagarna. Vi tyckte
  att de dagarna var de värsta, för då skulle man vara 
  särskilt rädd om kläderna och kunde därför strängt taget 
  inte göra annat än stå alldeles stilla. En sommar sydde 
  mamma sjömanskostymer till alla fyra barnen. Jag, som
  var äldst, skämdes över att gå klädd som vår lilebror som 
  var nio år yngre, men jag vågade aldrig visa det. Det var 
  ju duktigt av mamma att sy så fina kostymer och då måste 
  man ju ha dem på sig.
 
  Av någon underlig anledning kom jag en tid att mera umgås
  med barn som hade föräldrar utan anknytning till bolaget.
  Det var bagarens, bondens, verkstadsägarens och 
  klädhandlarens pojkar, det var söner till ett par änkor som 
  jag aldrig förstått vad dom levde av och några till.  Kanske
  flydde jag från sågen och detta allt överskuggande bolag
  på det sättet. Bolaget, det var något bra för där fick man 
  jobb, men det var också något hemskt som man måste ha
  respekt för och som man måste böja sig för. Inte för själva
  bolaget men för dem som representerade detta bolag.
  Det var disponenten som bodde på herrgården. Han hade 
  egen gårdskarl, som bl a skötte den stora trädgården. 
  Han hade kusk som med häst och släde skjutsade
  disponentens son till skolan, när alla andra barn fick lov
  att gå. Pojken och jag gick i samma klass båda åren i
  småskolan, och mer uppstilad än han var kunde nog bara 
  en prins vara. Det hände nog att man kände ett visst hat
  mot den pojken och mest fick lust att ge honom på käften,
  men det hande aldrig. Hur skulle det ha gått. Kanske avsked
  för pappa. Konstigt nog fick han vara ifred för barn utanför
  bolaget också. De var nog varnade av sina föräldrar, som
  fast dom inte jobbade på sågen, ändå var beroende av att
  stå väl till med överheten. Då man mötte disponenten åkte 
  kepsen snabbt av.
 
  Så var det inspektoren. Han basade för det praktiska arbetet
  med sågen, brädgården, kolbacken och pråmslipen. Han stod
  över faktorerna, en för sågen och en för brädgården. Sedan 
  kom sågställaren och lagbasarna, och det var till och med en
  viss rangskillnad på de vanliga arbetarna. Vissa jobb ansågs
  finare och innebar högre status. Under disponenten, när det
  gällde de administrativa, var kontorspersonalen.  Det var
  kamrern, bokhållaren, skeppsklareraren och dom som
  kallades brukstjänstemän.
 
  Några var väl lite skolade, men de flesta hade nog kommit 
  in i kontorsjobbet på annat sätt än genom sina kunskaper.
  Man lärde av varandra, och när någon lämnade företaget
  avancerade någon i de egna leden.  Rena inaveln alltså.  
  Det märkliga var att även den enklaste kontorist eller
  växeltelefonist betraktades av arbetarna som bättre folk.
  Om någon annan än lägst kontorister umgicks med
  kontorsanställda, var det lärare och likställda, inte 
  arbetare. Bolaget hade årliga fester för tjänstemän. 
  En särskild herrmiddag, då de inbjudna fick fri skjuts 
  till restaurang i stan men måste vara klädda i smoking för
  att få vara med. Den festen var alltid före midsommar.
 
  Så var det en fest för både herrar och damer. Den ägde rum 
  på vintern, och då var det smoking och lång klänning. De 
  lägre tjänstemännen hade nog svårt med ekonomin efter den
  festen för självklart skulle frun ha ny klänning varje gång.
  Det var bolaget.
 
  Det fanns också en annan grupp människor i byn som stod
  ovanför oss vanliga. Det var länsman, som hade sina stora
  kalas och bjudningar med jämna mellanrum. Då lyste det från
  massor av lampor, och länsmansgården såg ut som en 
  atlantångare en svart natt. Vi stod många gånger utanför och
  tittade. Hur kunde någon ha så mycket mat, så mycket frukt
  och annat gott.
 
  Dit kom från grannsocknarna någon annan länsman, doktorn, 
  veterinären och några från stan. Kanske var det domare och
  advokater. Så var det lärarna och sjuksystern, bankkassörskan
  och postfröken, polisen, fröken på telegrafen och några till. 
  Sedan kom handlarna och andra egna företagare. Sist kom 
  vanliga arbetare som förstås räknades som ingenting.
 
  Pappa blev aldrig du med skolläraren fast dom var jämngamla
  och bodde alldeles intill varandra. Skolläraren var gift med 
  en bonddotter, och hon blev också för fin att umgås med vare
  sig arbetare eller bönder. Så var det de fattiga åldringarna.
  Dom hade litet att leva av. Det skulle vara lite sparat då 
  och lite extraförtjänster som vedsågare och hjälpkarlar åt 
  storgubbar och bönder. Dessutom fanns några notoriska 
  bråkstakar som helst ville ha revolution. Sist kom några 
  byfånar, som inte gjorde en människa för när, men som var
  tacksamma objekt för halvvuxna pojkar, som kunde reta dem i
  det oändliga. Två skomakare, två bagare och en skräddare 
  fanns också.
 
  Skräddaren hade inte mycket jobb åt arbetarna. Dom gick i 
  blus och blåbyxor söndag som vardag. För småpojkarna var
  det bagarna som var viktigast. Otaliga är de som med
  brödkorgen på cykeln eller kälke stretat runt i utbyarna 
  och kursat råglimpor, skorpor och annat.
 
  På somrarna ökade befolkningen för då kom lösingarna.
  Det var folk från jordbruksbygderna i avlägsna kommuner,
  där det inte fanns något industrijobb. Sågen kördes med
  dubbla skift hela somrarna, och då behövdes dessa
  löskarlar, som fick bo i bolagets baracker.
 
  Många av lösingarna blev kvar i samhället och bildade 
  familj. De var duktiga arbetare och sparsamma män som
  så småningom byggde sig egna hus i bygden.
 
 
 
  Svens morbror
 
  Svens moster var gift med Jonke, brädgårdsfaktorn. I detta 
  fanns inget positivt för Svens del. Av någon underlig 
  anledning var det precis tvärt om. Han begrep inte vad 
  morbror Jonte hade emot honom. Kanske var det hans 
  uppkäftiga utseende som var emot honom. Som den där gången 
  då Svens mamma skickat honom till mostern i ett ärende, vad 
  det nu var. Då han kom in i köket  hos mostern satt Jonke 
  och en annan karl vid bordet och pratade. Sven tog av sig
  mössan, hälsade och tog ett par steg fram. Då röt Jonke åt
  honom och skrek.
 
- Lägg dej där va döra.
 
  Precis som om Sven var en hund. Han sa vad han skulle
  till mostern och sprang därifrån
 
  Svens pappa arbetade på sågen och hade i arbetet ingen
  kontakt med svågern, faktorn. Däremot hände det att
  familjerna umgicks privat, mest vid stora helger.  
  En annandagjul bjöd Svens föräldrar hem faktorns. Svens 
  syskon var alla äldre än honom och hade gått till en fest i
  Godtemplarlokalen. Han själv ansågs för liten och var hemma. 
  Han satt och titta på bordet med de utdragna skivorna. 
  Han såg mamma sätte fram det ena fatet efter det andra av 
  god mat, sånt som man aldrig åt annars. Det skulle, som
  seden var, i köket. Dels var det största rummet och 
  dessutom var det varmast. 
 
  Det började bli dags. Pappa hade vitskjorta och mamma 
  svart klänning och nystärkt förkläde. Sven satt alldeles 
  stilla på kökssoffan och väntade, nybadad och vattenkammad.
  Det vattnades i munnen på honom, när han tänkte på allt gott.
 
  Äntligen hördes kraftiga stampanden utifrån farstubron. 
  Dörren rycktes upp. Det blev ett välkommen och ett tackar
  tackar. Efter diverse stånkanden och stönanden, fick faktorn
  av sig gångpälsen och ytterskorna och såg sig om efter en 
  sittplats. Han såg Sven ensam på pinnsoffan och gick fram 
  till den. Då han lutade sig fram för att sätta sig hördes 
  plötsligt ett kraftigt ljud, som om någon rivit av ett 
  stycke tyg. Faktorn reste sig hastigt och spände
  ögonen i Sven.
 
- Skäms du inte, pojkfan. Skaru skite då je fo främmende. 
 
  Svens pappa kom som skjuten ur en kanon, högg Sven i ena
  armen, slängde in honom i kammaren och låste dörren.  
  Där fick Sven sitta hela tiden kalaset varade utan att
  få någonting. Han grät mest hela tiden. Han hade inte 
  skämt ut sig. Det var morbror Jonke som, med djävulsk 
  precision, ordnat undan  honom från festen. 
  Med en brakskit.
 
  De första åren i brädgården vågade Sven inte ha någon
  egen åsikt om någonting. Det var faktorn som gav order, 
  han som bestämde och hade monopol på tänkande. Han hade
  en son i ett buntarlag. Där arbetade fyra man i ett 
  lagackord. En skrapade ihop småvirke på en stapel och
  kastade ner bördorna på en brygga. Nästa man tog virket 
  och placerade det efter fotlängd i särskilda fack. 
  Därifrån lyftes det fram och buntades ihop med snören,
  som sedan skars av med en avbruten och omslipad bordkniv.
 
  När det blev kafferast kom alltid sonen fram med två 
  kaffekoppar.  Faktorn kom nämligen alltid rusande för att
  få sig en kopp.  Själv tyckte han det var för besvärligt 
  att ha flaskan med hemifrån.
 
  En dag var en av buntarlagets medlemmar sjuk och Sven,
  som var fenomenal på att göra buntknutar, blev ersättare.  
  Så småningom blev det kafferast och alla plockade fram 
  termosflaskorna. Faktorn kom snart springande och skulle
  ha sin vanliga slurk. Hela tiden han drack sitt kaffe 
  grymtade han och pratade med gubbarna. Sven satt tyst 
  ett stycke bort. Faktorn sög i sig sista kaffeskvätten,
  tittade på Sven och sa:
 
- Du säj ingenting du.
 
- Nää, sa Sven. Dä ä bätter att tige å bli betrakte
  som dum, än att bara prata å bevise att man ä dum.
   
  Faktorn sa ingenting.  Han gick bara därifrån.
 
 
  Klunse på Filialen
 
  Innan Konsum kommit in i byn, bildades en handelsförening 
  eller rättare ett handelsaktiebolag. Det såldes ett antal 
  aktier för tio kronor stycket och så byggdes två hus för
  affärsverksamheten. Huvudaffären kom att ligga i backen, 
  strax ovanför sågen. Den andra kallades Filialen och 
  placerades uppe i själva byn, vid skolan. Filialen var vår
  affär och där hade föreståndaren öppet till klockan åtta om
  kvällarna. På vintern samlades många av byns manfolk där,
  inte för att handla utan för att prata med varandra och för 
  att klunse. Det var en enkel variant av vadhållning och 
  ansågs, till skillnad mot kortspel om pengar, fullt tillåtet.
 
  Det gick så till att någon ritade ett antal streck på ett
  papper. På ett av strecken ritade han en stor svart kluns. 
  Över strecken lades så ett papper som skymde klunsen. Var 
  och en av deltagarna drog sedan ett tvärstreck över det,
  där dom trodde att klunsen fanns. Den som prickat 
  klunsstrecket vann. Insatserna var femöres punschflaskor.
  Ibland kom pappa hem med ganska många sådana flaskor och 
  då blev det fest. Annars var det dåligt med godis.  
 
  Alla handlade på bok. Handlaren skrev upp allt i en bok 
  som  man alltid måste ha med när man handlade. Vid varje
  avlöningstillfälle betalades sedan det man var skyldig. 
  Efter att ha handlaat på kredit hela vintern, då sågen stod 
  och alla var arbetslösa, måste man hålla på hela
  sommarsäsongen för att bli skuldfri strax före jul. 
  Sedan var det att börja på kredit igen. Några blev väl 
  aldrig fri från skulderna under hela sin livstid  När man 
  så betalade av på boken, fick man av handlaren en strut
  med karameller.  
 
  Karameller var ingen vidare försäljningsvara. Vem hade råd 
  att köpa sånt onödigt. Ibland sålde handlaren bröstsocker 
  som satt som diamanter på ett snöre. Det hände att man
  någongång kunde köpa för fem öre bröstsocker. Det räckte
  länge om man sög på det och sög man på bröstsocker så att
  någon såg det, då måste man dela med sig. Det gjorde man
  inte till vem som helst. Alltså gick man till något ställe
  där ingen visste var man var och där satt man då och sög 
  och sög. Sällan fick vi barn någon karamell för att vi
  gick ärenden t ex. Nej, då var det mest pepparkakorna 
  som var betalningsmedlet.
 
 
  Käppkineserna på fabriken
 
  Ute på en halvö, mitt emot sågen, byggde bolaget en  
  massafabrik. Där arbetade magra, bleka män som vi barn
  trodde tillhörde en annan ras. Så småningom förstod vi 
  att blekheten berodde på att fom alltid arbetade inomhus
  i en väldigt pressande och ångande miljö. De blekgula
  fabriksarbetarna kallades för käppkineser av brädgårdsfolket. 
  Namnet kom sig till en del av att på fabriken användes 
  klenare virke än på sågen. De brunbrända, garvade
  brädgårdsarbetarna fick i sin tur heta brädgårdsindianer.
 
  Fabriksarbetarnas barn och vi från sågverket hade samma 
  skola, samma bolag, samma barnfester osv, men umgicks
  inte vidare flitigt med varandra dessemellan. Allt till
  och från fabriken gick sjövägen. Det fanns bara en dålig 
  och oftast lerig väg dit ner. Man måste gå på utlagda
  plankor för att klara sig någorlunda torrskodd, om man 
  skulle vägen fram. Några av arbetarna, som gick skiftgång,
  bodde uppe i skolbyn. När dom haft nattskift, måste dom
  sova på dagarna i stället. Då hade vi barn inte roligt. 
  Deras tanter var ute och hyssjade åt oss så fort vi öppnade
  munnen. Vi måste smyga oss fram för att inte väcka 
  käppkineserna.
 
  En av mina kamrater hade sin pappa på fabriken och ibland
  måste han gå med mat till honom. Jag följde med en gång.  
  Det var i slåttertiden och vackert väder. Mamman hade 
  gjort i ordning maten i en unikabox. Det var några
  brödbitar och en sked i en påse och klimpvälling i en 
  liten, emaljerad hämtare. Vi sprang barfota på plankorna 
  efter vägen. Vi hade hunnit halvvägs, då kamraten stöp i
  någonting. Han ramlade raklång och matboxen slängdes
  ut på en nyslagen åker. Hämtaren åkte ur och stjälpte.
  All välling och klimp åkte ut på gräset  Vi gjorde det 
  enda vi kunde. Med våra nävar skrapade vi ihop det som
  kunde räddas och öste tillbaka det i hämtaren. Vi måste 
  skynda oss  för han väntade nog på maten. När vi kom till
  fabriken, var det en allvarlig pojke som lämnade över
  unikan till pappan. Själv stod jag på behörigt avstånd,
  väntade det värsta. Pappan tog fram hämtaren, lyfte på av
  locket och tittade på klimparna. Dom var fulla med
  grässtrån. Dom såg mest ut som små, gröna igelkottar. 
  Han tog fram slidkniven, letade rätt på en träpinne och 
  spetsade den. Sedan stack han pinnen i en klimp, plockade
  bort grässtråna från den och började äta. Han åt utan att
  säga ett endaste ord. Vi stod hela tiden tysta och
  tittade på.
 
  Vad vi inte förstod var att vi just då bevittnade ett
  prov på den självbehärskning den attige alltid måste 
  vara utrustad med för att överleva.
 
 
  Mamma och överheten
 
  Inte en vinter till i Rökasern, sa pappa flerfaldiga
  gånger under sommaren. Det måste bli ett slut på allt 
  frysande. Vi barn kunde inte vara på golvet på vintern.  
  Det var för kallt. Det var kökssoffan som var vår 
  lekplats under vintern och den var ju oerhört begränsad.
  Efter flera uppvaktningar hos bolagsledningen och med oss 
  barn som främsta argument, fick vi så småningim lov att 
  flytta in i en annan av bolagets kasärner. Den var i 
  något bättre skick än den tidigare och bestod av fyra 
  lägenheter. I nedre planet fanns fyrarummaren för en 
  gammal f d faktor, enrummaren för ett nygift, ungt par 
  och tvårummaren som skulle bli vår. I övre våningen 
  fanns bara en lägenhet, en tvårummare men där fanns också 
  garderober för alla i huset boende. Dessutom fanns där en 
  liten matbod för varje familj. För vår del var det gott
  om utrymme i både matboden och klädgarderoben så länge 
  vi bodde där.
 
  Den pensionerade faktorn var rena sociteten jämförd med
  oss andra. Det fanns en stor trädgård till huset, men i
  den skulle faktorn husera ensam. Där växte stora 
  körsbärsträd och skördarna tog faktorn hand om. Pappa 
  fick inte vända lite jord i trädgården, såatt vi kunde 
  så lite morötter ens. Han måste ge sig iväg ut i den 
  steniga terrängen utanför trädgården och bryta upp en 
  jordbit. Faktorn gick mest omkring och vaktade det 
  gräsbeväxta parti som låg framför huset. Vi barn fick på 
  inga villkor springa där och ändå var det ingen sådd 
  gräsmatta utan vanlig ängsmark. Den enda som till sist
  vågade trotsa den vresige, kalottprydde faktorn, var mamma.
  En dag bredde hon ut en filt på gräset framför vårt
  kammarfönster. Där skulle vi barn sitta medan en farbror
  skulle fotografera oss.
  Faktorn kom ut, med käppen höjd och röt åt mamma.
 
- Si ette båna dina. Ta bort dom från gräsmatta,
  annars ska ja vise dej ja.
  
  Han tog ett par steg närmare henne, men det blev nog ett 
  steg för mycket. Mamma blev illröd i ansiktet. Nu kunde
  hon inte behärska sig längre. Hon ryckte käppen ur 
  händerna på honom och slängde den långt ner i trädgården. 
  Sedan ställde hon sig i försvarställning, som en boxare
  som höjer garden, spände ögonen i faktorn och skrek.
 
- Nu har du gått för långt, gubbfan. Vi har samma 
  rättigheter som dej att vara på gårdsplan. Nu har jag 
  brett ut filten och barnen sitter på den  Där ska dom 
  sitte tills dom är fotograferade. Sedan skall dom få lov
  att vara och leka på den här gräsmatta så länge här finns 
  något gräs. Nu går du in, fortare än kvickt, annars skall
  jag trycka ner dej i kalotten och dra pipskägget över dej.
   
  Hon drog åt sig andan, innan hon avsluttade.
 
- Gå in till kärringen din innan jag gör mej olycklig på dej.
 
  Faktorn såg ut som vore han död, fast han stod alldeles 
  upprätt. Han var förstummad. Det bara rosslade lite svagt 
  i halsen på honom. Ilskan, blandad med förvåning över att
  någon vågade tala till honom, en f d faktor på bolaget, i 
  dessa ohöviska ordalag, gjorde honom stum. Han blev
  alldeles styv i hela kroppen. Underkäken glappade så att
  pipskägget fladdrade. 
 
  Under tiden kom reaktionen för mamma. Hon började
  stortjuta. Då blev det alldeles för mycket för faktorn.
  Han vände sig om och gick in till sig utan att få fram
  ett ljud.
 
  Det blev lite stökigt med fotograferandet i all 
  uppståndelse, men plåtade blev vi och fotot blev bra
  för fotografen hade inte ens glömt sätta plåten i kameran.
 
  Jag börjar i brädgården
 
  När pappa kom hem en dag från brädgården, sa han att nu var 
  det nog bäst att jag gick till doktorn och fick arbetsbok. 
  Det skulle bli kapning i brädgården, och de första båtarna 
  väntades när som helst. Då behövdes det massor med småpojkar,
  och eftersom det fanns flera än som behövdes, var det bäst 
  att vara ute i tid.
 
  Vi var ett gäng som stack iväg till doktorn dagen därpå, och 
  det var spännande att bli undersökt och vägd. Jag fick en blå
  bok med mitt namn på, och inne i den stod uppgifter som var 
  nödvändiga för arbetsgivaren. När vi kom hem gick vi ner till
  brädgårdsfaktorn och frågade egter jobb.
 
- Har du arbetsbok får du börja i morgonbitti, sa han och spände
  ögonen i mig. Klockan halv sju ska du vara här vid kontoret, sa
  han vidare, å då får du börja i Bergmans laget som klantpojke.
 
  Jag gick hem och berättade för mamma att jag fått jobb, och 
  jag blev förvånat över att hon fick tårar i ögonen och inte såg
  vidare glad ut.
 
  På natten sov jag dåligt, men jag var nere vid kontoret i god 
  tid före halv sju. Faktorn kom och ville ha arbetsböckerna. 
  Herre Gud. Jag hade i ivern glömt min bok hemma. Jag måste 
  säga som det var. Han tittade på mig.
 
- Det var illa, men hinner du springa efter den innan sågen 
  blåser halv sju, må det vara hänt.
 
  Oj, som jag sprang. Det var tur att jag hade lätta gymnastikskor
  på fötterna. Det bar iväg över stock och sten så det bara blåste
  om det. Jag tog genvägen bakom lagårn och stallet och märkte 
  inte ens att jag trampade ner i ytterkanten på dyngkasen. Jag 
  blev blöt om fötterna men bara sprang. Snart var jag tillbaka 
  med boken och anfådd och svettig lämnade jag den till faktorn.
 
- Jaha, det var kvickt. Du klara nog klantpojksjobbet, sa han.
 
  Att vara klantpojke innebar att jag skulle ta vara på det 
  kaparen skar av på både bräder och plank.
 
  Det kom flera båtar samtidigt och det blev brådska i brädgårn.
  Vi måste göra övertid flera kvällar och på lördagarna. Min
  första industriavlöning blev dock inte så stor, men det kändes
  härligt,när jag kunde lämna den till pappa. Själv fick jag en
  slant, som jag fick göra precis vad jag ville med. 
  Jag var en riktig arbetare.
 
 
  Abbe Vicke Hej
 
  Det finns och har funnits många olycksfåglar, men frågan är 
  om det i en  brädgård funnits någon större än Abbe Vicke Hej.
  Det var ett öknamn på honom. Annars hette han Albin. Han kunde
  ha varit min farfar, så gammal var han, och han var en av mina 
  första arbetskamrater. Han basade över dom som jobbade med 
  klantritan. Det var en stor byggnad, där väggarnas bräder var
  glest spikade för att släppa in luft som skulle få klanten torr.
  Från detta jättelika vedupplag kördes sedan klanten ut till 
  arbetarna under vinterhalvåret. Klanten, som var avkap från 
  bräder och plank, kastades i pråmar och fraktades sedan av 
  bogserbåtar till kajen vid upplaget. Från kajen gick en ledning
  med en bred transportrem, som drog upp veden till ritan. Vi var
  ett gäng småpojkar som lossade, och Albin ledde och ansvarade 
  för det hela. Varje morgon skrev han tidlappar och varje dag 
  skulle dessa lappar lämnas till brädgårdsfaktorn.
 
  En morgon hade vi just börja kasta klant på ledningen då Albin
  fick syn på faktorn. Han spratt upp ur pråmen och började 
  springa utefter kajen för att hinna i fatt honom. Ivrig som han 
  var såg han inte en fastläggningsring på kajen utan tangerade 
  den och fick en liten kursändring och störtade i vattnet. 
  Vi sprang dit det fortaste vi kunde men såg först bara 
  Albins slokhatt.
 
- Han ha drunkne, sa Sune.
 
  Men ingalunda. Han flöt upp och någon stack ned en bräda till 
  honom att hålla sig i. Sedan kom några äldre karlar och fick 
  upp honom på kajen.
 
  En dag, när han skulle starta motorn som drog remmen, ramlade
  han ner i klantritan, bröt högra armen och fick dessutom en
  massa andra, mindre skador. Det renderade Albin flera månaders
  vila, men en morgon satt han som vanligt vid brädgårdsporten.
  När faktorn kom frågade han hur i fridens dar Albin kunnat
  drulla ner i ritan.
 
- Drulla, sa Albin. Dä ä väl lätt å ramle ne, när man måste 
  klive ut på en smal planke för tell å starta motorn.
 
- Det kan väl aldrig vara nödvändigt, tyckte faktorn, att 
  utföra något balansnummer för att starta en motor.
  Man måste se upp. 
 
  Dom bråkade ett tag och det hela slutade med att Albin och 
  faktorn gick bort till klantritan för att på ort och ställe
  rekapitulera händelseförloppet. Albin klev upp på en stege 
  och kom ut till en liten plattform. Därifrån gick han ut på
  en planka som gick fram till motorn. Av bekvämlighetsskäl 
  hos montören var motorn placerad mitt under dragremmen.
  Att det inte blev bekvämt för den som skulle starta och slå 
  ifrån motorn hade ingen tänkt på.
 
- Sä här måste jag göra, skrek Albin. 
  Faktorn såg faran och skrek.
 
- Låt bli, låt bli. Gå genast tillbaka.
 
  Men det var för sent. För andra gången gjorde Albin luftfärden
  ner i klantmassorna, och åter bröt  han armen, men nu var det
  den västra. Det blev på nytt att gå hem och kurera sig och så
  småningom var han åter frisk. Den här gången skulle han börja
  lite lätt med att stapla splitved, en längre, snyggt kapad
  klant som såldes till lådvirke. När jag skulle hem för att äta
  frukost mötte jag Albin. Han kom gående med en galosch på ena 
  foten och haltade svårt. 
 
- Ska till sjuksyster, sa han. Ha fått en splitved på stortån.
 
  Albin var på sin fritid vaktmästare på godtemplarlokalen och
  den sysslan skötte han till förbannelse, skulle man kunna
  säga. Han gjorde sitt jobb bra, men dessutom lade han sig i 
  mycket som han inte hade med att göra. Det spelades mycket
  amatörteater under Albins tid. En kväll gästades 
  godtemplarlokalen av ett gäng som uppförde ett stycke där 
  mamman i pjäsen skulle jaga sin ostyrige pojke runt matbordet.
  Då råkade hon sparka till en pinnstol så att den åkte över 
  rampen och hamnade nere bland publiken. Det höll på att bli 
  kaos av hela skådespeleriet. Albin rusade fram och fick tag 
  i stolen. Istället för att försynt ställa den på sidan eller
  lämna in den genom sidodörren, klev han över lamporna i
  rampen, och det är förståeligt att det blev virrigt med en 
  helt ny och onödig skådespelare på podiet.
 
  Albin tålde inte att dörrarna var öppna mellan stora och
  lilla salen. Han sprang alltid dit och smällde igen dem om
  någon lämnat dem på glänt. När fackföreningen skrev till
  tidningsredaktör Ivar Österström och frågade om han ville 
  hålla föredrag på deras årsmöte, skrev Österström till svar.
 
- Jag lovar att infinna mig och tala på ert möte, men det 
  gör jag bara under vissa villkor. Det är att ni smörjer 
  gångjärnen på dörrarna och binder fast vaktmästaren. 
  
  Österström hade varit  i den lokalen tidigare och gjort 
  sina erfarenheter.
 
  Författaren Albert Viksten gjorde många turnéer som 
  föreläsare. När han första gången gästade vår 
  föreläsningsförening och skulle tala i godtemplarlokalen 
  sa han till Albin att han tyckte det var dålig akustik i 
  salen. Albin stirrade förvånad på Viksten.
 
- Dä kan ja inte begripe. Fönstra ha stått öppen hele dan 
  och ja ha vädre ordentligt.
 
  Trots sina många olyckor levde Albin till åttioårsåldern.
  Aldrig fick han reda på att vi småpojkar var orsaken till
  mycket som han råkade ut för. Som t ex klantlossningen,
  när någon av oss tyckte att det var lämpligt med en paus.
  Då var det bara att slänga en tjock klant mellan 
  transportremmen och vändhjulet. Då spändes remmen med en 
  knyck som gjorde att den sprang av. Då måste Albin gå ända
  till sågen och låna remsträckaren och dra ihop remändarna.
  Sedan skulle remmen sys ihop och detta tog alltid sin 
  rundliga tid. Han förstod aldrig hur remmen kunde gå av utan 
  orsak, och så här efteråt är det väl lika bra det.
 
 
 
  På planken
 
  Jag höll på att lasta klant, då faktorn kom. 
  Han knuffade på mig.  
 
- Nu går du till Alberts lage å hjälp tell å bär ne.
 
  Vad han menade var stt jag skulle gå till ett visst 
  kapverkslag och hjälpa dom som var på stapeln. Jag visste 
  att om man skulle vara två man vid nerbärningen, då betydde 
  det att man skulle kapa plankor. Tungt virke, alldeles för 
  tungt för en femtonåring, som inte var utväxt. Det var det 
  ingen som brydde sig om, när det var bråttom i brädgården.
  Det låg tre segelskutor och en ångare ute på redden.  
  Jag gick bort till sorteraren, som behövde en man, och
  anmälde mig.
 
- Jasså, ja trodde vi skulle få en karl till hjälp ja. 
 
  Det skulle han få se att han fått, tänkte jag där jag stod
  i mina blåbyxor, min randiga skjorta och mina gymnastiksskor.
  Jag skulle mycket riktigt vara uppe på stapeln tillsammans
  med en stor, kraftig karl som var en av lösingarna.
 
  Vi klev upp på stapeln, ledningen sattes igång och vi
  började bära. Först tog han en planka och bar till ledningen.
  När han gick efter den andra klev jag fram med min. Så lyfte
  och bar vi hela förmiddagen. De första plankorna kändes inte
  så tunga men de blev tyngre och tyngre. Det brände i ryggen 
  och svartnade för ögonen när jag lyfte de längsta av dem. 
  Plankorna var tre gånger tio tum och det fanns dom som var 
  tjugosju fot långa. Jag bar och bar och trodde aldrig det 
  skulle bli matrast. När sågen äntligen blåste, orkade jag 
  nästan inte ta mig ned från stapeln. Jag tog cykeln och åkte
  hem, men jag orkade inte äta. Jag lade mig på kökssoffan 
  och vilade. Mamma blev ängslig och undrade om jag var sjuk.
  Pappa som orkade med allt, tyckte att jag skulle gå till
  sängs tidigare om kvällarna, så skulle jag inte vara så trött
  på dagarna. Han visste inte vilket jobb jag hade. Jag cyklade 
  tillbaka och fortsatte att bära. Bar, svettades och hade
  tårar i ögonen både av ilska och smärta. Hur jag genomled 
  den dagen fattar jag inte.
 
  När det blev avlöning väntade jag att jag skulle få lite mer 
  betalt för att jag slitit som en fullväxt karl, men jag fick 
  bara som vanligt. Då talade jag om för pappa vad jag jobbat
  med den där dagen, och han blev så arg att han sa till 
  faktorn att om han satte mig på plankor en gång till så 
  skulle han bli evigt olycklig. Jag klarade mig en tid men 
  snart åkte jag på både det ena och det andra. Inte vågade
  man neka. Det fanns hur många som helst utanför
  brädgårdsgrindarna, som var villiga att ta ens jobb,
  om man inte orkade.
 
  Faktor, inspektor, disponent, min barndoms skräckfigurer. 
  Hur kunde ni ha egna barn?
 
 

Gunnar Norberg

facklig gigant i Ådalen

 
 Gunnar Norberg föddes 30 novber 1922 som nummer sex i en syskonskara 
 av sju barn  Efter folkskolan började han sin yrkesbana vid Strömnäs sågverk 
 och senare på Lunde varv och Svanö sulfitfabrik.
 1938 började han att arbeta som hamnarbetare under sommarhalvåret.  Vintertid 
 arbetade han i timmerskogen.  Detta fortgick fram till 1958 då sjöfarten började
 gå året runt och hamnarbetet blev hans heltidssysselsättning.
 Gunnar Norberg kom tidigt att intressera sig för fackliga och politiska frågor. 
 Sin politiska bana började han i socialdemokratiska ungdomsförbundet.  Men till 
 följd av en konflikt på arbetet i början av 1940-talet, då hans arbetskamrater i
 stuveriet avstängdes från sina jobb, lämnade han SSU och gick med i Sveriges
 kommunistiska parti.  1948 blev han ordförande i avdelning 40, en post han 
 innehade fram till och med 1991.
 Från 1948 och till slutet av 1970-talet innehade han även en rad politiska uppdrag 
 för sitt parti i Kramfors kommun.  Han var även partidistriktets ordförande i
 Västernorrland fram till 1975.  
 1972 var han med och bildade en ny facklig organisation i form av Svenska
 hamnarbetarförbundet.
 Från 1980 och fram till pensioneringen, 1989, arbetade han på heltid med fackliga
 frågor som förtroendeman åt förbundet i Örnsködsvik.  Efter pensioneringen 
 fortsatte han med sitt fackliga och politiska engagemang och tog även på sig en
 del förtroendeuppdrag.
 Gunnar Norberg kännetecknades som en envis person med hett temprament och gav inte
 upp i första taget.  Han var alltid diskussionslysten och berättade gärna historier
 från gångna tider.  Han reagerade starkt mot det som han uppfattade som orättvisor.
 Han var också en humoristisk och varm person och genom sin raka stil skaffade han 
 sig många vänner men även fiender.
 Han var även intresserad av hembygden och dess framtid.
 1952 gifte han sig med Britt Sjödin.  Makarna fick fyra barn tillsammans. 
 De bosatte sig i Gunnars föräldrahem. 
 Gunnar Norberg avled 19 juni 2002.
 
 Källa: Tidningen Ångermanland
 
 
 
 
 
 
 
 

  När en dag har gått finns den inte längre kvar.
  Vad återstår då mera än en berättelse? 
  Om berättelsen inte berättades och böcker inte
  skrevs skulle människorna leva som djur,
  enbart för dagen.
 
  Isaac Singer,
  Nobelpristagare i litteratur. 

Top