Ådalen 2 Ådalens Hjärta Huvudsidan Ådalen 3

Under sommaren, runt midnatt speglas sol och måne samtidigt i Ångermanälvens mörkblå vatten. Just i det ögonblicket uppstår sinnebilden av Ådalen, dragspelstonerna tränger fram ur folksjälen och bävern, landskapsdjuret, går på nattskift.

Ådalen med stort Å    Följ med på en resa i tiden i Sveriges vackraste landskap  Lunde   Historisk plats för Ådalshändelserna 1931. Här dödades 5 arbetare av militär  Det lilafärgade landet Att få se och uppleva det är en hissnande känsla. Här finns Ådalens hjärta  Dragspelsälven   I en eka på Ångermanälven komponerades "Månsken över Ångermanälven"  Musikarvet   Det finns många som för traditionen vidare  Årstidsdikter   Läs och upplev Birger Normans underbara språk  Ådalen1931   Glöm inte bort Ådalen-31. 70 år har gått sedan dödsskotten i Lunde!  Gålsjö Bruk   Från Järnbruk till kursgård och kapell.  Weinerkvintetten   Ett av Ådalens populära dansband!  Verdandihuset   Logen 231 Verdandis lokal som flyttades från Sandö till Klockestrand.  Affärsrörelser   Affärsverksamhet i Lugnviksstrand, Klockestrand och Sandö.  Glasblåsning    Glasbruksarbete: Blåsning av fönsterglas vid Sandö Glasbruk.  Personalen vid Sandö glasbruk   Vilka yrken hade personalen vid Sandö glasbruk?  På helig mark   Safari på helig mark i Höga Kusten  Missionshus i Ådalen   Läs om de gamla missionshusen i Ådalen  Lugnvik i Ådalen   Hyllning till Lugnvik: Sågverket - Björkå AB - Frikyrkan  Sölve Forssell   Den mångsidige skalden från Lugnvik  Konsum i Ådalen   Det var en gång en "Koppra" butik...  Bo Harry Sandin   En av Ådalens söner  Svanön   Birger Norman berättar om en gången tid  Laura Fitinghoff   Författare till Barnen från Frostmofjället

Index Ådalen

ÅDALEN MED STORT Å Begreppet Ådalen Blotta begreppet Ådalen väcker minnen och känslor hos de flesta av oss. Åtskilliga har läst Birger Normans Ådalen 31, andra har sett Widerbergs filmatisering och många har besökt minnesmärket i Lunde. För att inte tala om alla de som trotsat motvind och snöbyar och tagit sig upp till Sandöbrons krön för att fotografera utsikten och eventuellt resesällskap. Här där Ångermanälven förenar sig med Bottenhavet utbreder sig nu ett fridsamt och naturskönt stycke Sverige. Den stora havsfjärden och dess stränder vilar liksom upp sig efter en hektisk och dynamisk period. För knappt ett sekel sedan nådde träepoken sin kulmen och varje strandmeter nyttjades av sågverk, brädgårdar, fabriker, kajer och hamnar. Ute på fjärden trängdes stora in- och utländska fraktfartyg med mängder av bogserbåtar och passsagerarbåtar av växlande storlek och utseende. Idag är allt det där historia. Många av miljöerna och byggnaderna är starkt förändrade eller helt enkelt utplånade. Många av de människor som var med "när det begav sig" har gått ur tiden. Men dessa trakter ruvar förvisso på många hemligheter och ju mer man lär känna området ju mer intressant och spännande blir det hela.   Ådalen med stort Å Ådalen med stort Å finns bara i Ångermanland där den mångbesjungna Ångermanälven med sin natursköna dalgång sätter prägel på hela landskapet. Efter den stora isen Det hela började egentligen med den värmeperiod för dryga 10.000 år sedan, som fick den stora tunga inlandsisen att lämna de trakter, som idag är Ådalen. I det landskapet som då blottades fanns alla de fantastiska geologiska formationer nipor, krång, terasser, raviner etc. som vi förknippar med begreppet Ådalen. Landet som fortfarande reser sig Isens enorma tyngd hade pressat ned landet i jordskorpan och över 40 procent av nuvarande Ångermanlands yta låg under vatten. Befriad från isen började landet resa sig ur havet och marken täcktes successivt av ett växttäcke. De första Ångermanlänningarna Kringvandrande jägare och fångstmän sökte sig tidigt i historien till de mellannorrländska breddgraderna lockade av det gynnsamma klimatet, av markens grönska, fiskarna i vattendragen och viltrika skogar. Kommande släktled skulle så småningom bli bofasta, odla jorden och bygga upp det kulturlandskap, som vi åtminstone delvis återfinner i älvdalarna och längs den ångermanländska kusten. Från källorna till havet Ångermanälven har sina källor i södra Lapplands fjällvärld och efter knappt 50 mil mot sydost mynnar den i en djup vik i Bottenhavet, strax norr om residensstaden Härnösand. Ångermanälvens dalgång nedströms Junsele, några mil söder om Lapplandsgränsen, kallas Ådalen. På sin väg mot havet möter älven de mest skiftande miljöer och företeelser. När vi möter det övre Ådalen i Junsele handlar det till övervägande del om natur i olika former - skogar, berg, sjöar, myrar och vattendrag. När vi närmar oss Nämforsen ändras successivt landskapsbilden. Här i gränslandet mellan naturmark och kulturbygd levde och verkade Ådalens främste naturskildrare Pelle Molin, som i några få meningar i "Ådalens Poesi" fångat den stämning, som faktiskt fortfarande råder i bygderna kring Ådalsliden. Ytterligare några "vackra" mil och vi passerar den skönt belägna staden Sollefteå och noterar att dalgången blir allt bredare och ljusare. Att tala om slättlandskap är väl att överdriva. Då passar begreppet jordbruksbygd bättre när man skall beskriva såväl utseende som verksamhet i Ådalen mellan Sollefteå och Kramfors. Men vi måste vidare. Det är ju i första hand mötet mellan älv och kust och vad som där tilldragit sig haver, som jag vill skildra. När industrin kom till Ådalen Låt oss gå tillbaka några sekel i historien. Till slutet av medeltiden. Praktiskt taget alla ångermanlänningar ägnar sig åt åkerbruk och boskapsskötsel. Landskapet i stort är täckt av till synes obegränsade och mer eller mindre värdelösa skogar. Människorna bor för det mesta i byar. I landskapet finns också några större handels- och marknadsplatser. Älvarna och öarnas kraft och transportkapacitet är ännu ej utnyttjade. Den flikiga havskusten erbjuder en mängd skyddade hamnar. Sjöfarten är än så länge mycket ringa. Ådalen står väl rustad inför den skogsbaserade industriepok, som snart skall ta sin början och som i flera sekel skall prägla den totala miljön, näringsliv och människor i denna del av landet. Liten industrihistoria Ända sedan 1400-talet kände man i Sverige till tekniken att använda vattenkraf för att såga timmer. Det skulle dock dröja till slutet av 1500-talet innan den första vattensågen på Johan lll:s order byggdes i Ådalen. Den placerades vid Lästa i Ytterlännäs. Sågen som var klumpig och ineffektiv var endast i bruk ett par decennier. Eftersom eken blev allt mer svår att få fram i södra Sverige närde statsmakterna ett stilla hopp om att kunna bygga örlogsfartyg av furu i Norrland. Flera fartyg byggdes i Medelpad under 1600-talets andra hälft. Tiden var dock ej mogen och varvet flyttades till Kalmartrakten. Det började egentligen med järn Det var först när järnbryken etablerades i Ångermanland som man kan börja tala om en industriepok. Vi har nu hunnit till slutet av 1600-talet. I de mellansvenska gruvdistrikten började bristen på träkol till den energikrävande järnframställningen bli kastrofal. Statsmakten som är mycket mån om järnbruken kastar då sina blickar på de stora norrländska skogarna, vilket leder till att fler järnbruk anläggs i bl.a. Ångermanland. Dessvärre finns ingen malm här. Den får fraktas långa vägar bl.a. från Stockholms skärgård. Under till synes omänskliga strapatser når malmen järnbruken vars lokalisering oftast bestämdes efter tillgången på skog. Så här efteråt och med facit i hand kan man fråga sig om det inte varit mer rationellt att skicka träkolen till gruvorna i stället. Totalt anlades sju järnbryk i Ådalen. I anslutning till bruken växte samhällen upp som i mångt och mycket var självförsörjande enheter. Nästa kapitel i Ådalens industrihistoria börjar i mitten av 1700-talet då den finbladiga vattensågen gör sin entré och man kan nu börja tala om träförädling även om verksamheten fortfarande är småskalig. Andra exempel på industriell utveckling i Ådalen under 1700- och 1800 talet är skeppsvarven och Norrlands första glasbruk, som anlades på Sandö redan 1750. 1853 kom ångmaskinen Ångmaskinens uppdykande på scenen i mitten på 1800-talet innebar en nära nog total förändring av förutsättningarna att gå vidare med att stärka Ådalens näringliv. Ångsågen var driftsäker och kunde lokaliseras där det var lämpligast ur t.ex. transportsynpunkt. Alla procedurer t.ex. flottning, torkning och rengöring av sågat virke, som hörde till vattensågsepoken var också snart ett minne blott. Nu blommar det Massor av råvara, en effektiv teknik och gynsamma näringspolitiska beslut både i Sverige och i exportländerna ledde till att Ådalen blev centrum för en intensiv och blomstrande industriellverksamhet. Den stora havsviken vid Kramfors kantades av ångsågar, som gick på högvarv. I väldiga brädgårdar torkades och lagrades plank och bräder för att lastas på de fartyg, som väntade ute på redden. Bogserbåtar pilar fram och tillbaka. All denna verksamhet krävde arbetskraft i mängd. En del arbetare kunde rekryteras i länet. Drygt en tredjedel kom från Norrland många kom från Värmland. Hela 2000 var födda utomlands. Under en trettioårsperiod, 1870-1900 ökar t.ex. befolkningen i industrisocknen Gudmundrå med 224 procent. Ytterligare förändringar - utveckling var att vänta. Den elektriska strömmen började slå ut ångan i de kvarvarande sågverken. I slutet av 1800-talet var det för Ådalens del dags för massaindustrin. Den inleddes med att det första sliperiet för framställning av mekanisk massa togs i bruk vid Björkå bruk 1889. Mellan 1896.1929 uppfördes två sulfit- och fyra sulfatfabriker i Ådalen. Ofta lokaliserades massafabrikerna till tidigare sågverksplatser. Behovet av bostäder var skriande. På kort tid byggde bolagen enkla baracker, som innehöll en mängd små lägenheter. Vid sidan om dessa områden växte samhällen upp där bl.a. hantverkare, handelsmän och de som hade egna hem dominerade. Frikyrkan, nykterhetsrörelsen, kooperationen, arbetarrörelsen, folkbildningen m.fl. spelade en stor roll när det gällde att skapa, gemenskap och samhörighet hos alla de som var verksamma i denna annorlunda miljö. En fantastisk utveckling Vägen till denna fantastiska industriutveckling hade kantats av stora och små problem. Strejker, demonstrationer, konflikter är inga direkt ovanliga händelser. I bilden finns också ständiga konjunktursvängnigar och därmed instabil lönesättning och det ständiga hotet från konkurrenterna. Det ödesmättade 30-talet Ådalen närmar sig en vändpunkt. Sedan 1930-talet har Industri-Ådalen drabbats av en stor befolkningsminskning. De 43 ursprungliga stora sågverken är idag endast två, Bollsta och Lugnvik, och av de sex massafabrikerna är det bara Utansjö och Väja-Dynäs, som är kvar. Här ska inte spekuleras i orsak och verkan men man kan kanske ändå konstatera att Ådalen med sitt dåvarande ensidiga och konkurrenskänsliga näringsliv drabbades särskilt hårt i den strukturförändring, som skett i vårt land det senaste halvseklet. Men i Kramfors har man lärt sig hantera kriser att ta nya tag och komma tillbaka. Man satsar friskt på ett differentierat och progressivt näringsliv. Med delar av Höga Kusten och Ådalen inom sina gränser har turism ökat avsevärt under senare år. Något att vara stolt över Av den gamla traditionella Industri-Ådalen återstår inte så mycket. Kvar finns vissa samhällen och enstaka byggnader, kvar finns foton och människor, som kan berätta om hur det såg ut och gick till en gång i tiden. Det är ett mysterium att avvecklingen gick så fort och att spåren efter denna intensiva period sopades bort så snabbt. Ibland när man talar med Ådalsbor får man en känsla av att man skäms över det hela. Ingenting kan ju vara mer fel. I Ådalen och hos Ådalsfolket bör i stället stoltheten över väl utfört värv råda. I dag Dagens Ådal är i stort ett kulturlandskap inramat av natur av bästa märke och insprängda litet speciella tätorter. Är man intresserad och litet observant skall man finna att spåren trots allt finns där. De finns i pålraden i strandkanten, i kolbottnen, som blottas efter ett enda spadtag, i strökajens mönster, i den övergivna jordkällaren eller den märkliga husgrunden. Spår som vi skall vara rädda om, spår som ökar vår kunskap och förståelse för Ådalen med stort Å. Epilog Slutorden får bli ur "Mitt Ådalen" av Mauritz Edström: En dag börjar jag fantisera om att man borde tillverka ett lager med minnesbräder, enkla, vitmålade bräder med rundad överkant, spetsade nertill och med påskrift om när de olika sågverken och fabrikerna byggdes och dog. Så kunde man köra runt och sätta upp dem på sina rätta platser. Det skulle bli en skog av ny sort i Ådalen. En skog av minnesmärken. ------------------------------------------------------------------ Artikeln som är lite omskriven är från "Röda Vägar" av Lars Guvå. Boken finns på CEWE- Förlaget, Bjästa. TOP OF PAGE

LUNDE. I den 4 mil långa havsviken mynnar Ångermanälven i Bottenhavet. Här möts älv och kust och det är inte vilken älv eller inte vilken kust som helst. Älven är den mångbesjungna Ångermanälven och kusten är den berömda Höga Kusten. Här vid Sandöbrons södra fäste där gamla E4:an, riksväg 90 och älven strålar samman ligger den lilla orten Lunde, numera riksbekant men även tidigare en viktig del av gamla industriådalen. Lunde var nämligen tullstation och in- och utklareringsort för alla de fartyg, som hade Ådalens industrier som destination när det begav sig. Och de var inte få. Under högsäsong d.v.s. vår och höst, kunde ett hundratal fartyg finnas vid sågverken. Detta om något är historisk mark. "Det var som om det svenska samhällhets grund plötsligt rivits upp framför våra fötter och som om nationen ställts på var sin sida om avgrunden"skrev Artur Engberg om Ådalshändelserna. En klarsynt analys av en händelse, som man lika litet då som nu kunde tänka sig i Sverige. Tio arbetare träffades av militärens kulor, fem dog på Kristihimmelsfärdsdagen 1931 i Lunde. Med låt oss börja från början. Depressionen var inledd, det jäste på många håll i landet. I Gävleborgs län fanns Marma-Långör-koncernen, som bestod av fem aktiebolag, vilka inte var anslutna till arbetsgivareorganisationen. Koncernens arbetare var däremot mangrant organiserade i Svenska Pappersindustriarbetare-förbundet och Svenska Sågverksarbetareförbundet. Förhandlingar om ett nytt löneavtal hade inletts i juli 1930. Med det försämrade läget på sulfatmarknaden ville bolaget motivera sitt krav på sänkta löner från 1:18 till 1:14 kronor i timmen och dessutom höja hyresbeloppen och vedpriserna för arbetarkåren. Då ingen av parterna kunde enas, beslöt arbetarna att förklara Marmafabriken i blockad den 4 oktober 1930. Skeppning av sulfatmassa som lagrats i Vallvik skulle utföras av Söderhams Stuveri AB, men fabriken var blockerad även när det gällde transportarbete. Då måste man anlita så kallade arbetsvilliga d.v.s.icke organiserade. Detta ledde till total strejk inom koncernen. Missnöjet i Gävleborg spred sig till Ådalen. Den 13 januari sympatistrejkade arbetarna vid Utansjö och Sandviken. Inledningen till kravallerna i Ådalen varpåbörjad.Förhandlingarna mellan parterna i Ådalen följde i stort samma mönster som i Marma, vilket ledde till att strejken vid ådalsfabrikerna blev total. Dessutom förklarades lastning och lossning vid fabrikerna i blockad den 29 januari 1930.Det som fick stubinen att börja glöda,var den så kallade Sûrtaxkommittén,som bestod av representanter för Arbetsgivare-och Redareföreningen. Kommittén hadet ill uppgift att under konflikter hålla hamnarna igång med hjälp av arbetsvilliga.   Onsdagen de 13 maj hade tidningen Nya Norrland saker att berätta. På första sidan kunde man läsa: INVASION AV STREJKBRYTARE I ÅDALEN I GÅR.   Strejkbrytarna hade förts upp till Lunde och blivit inkvarterade i "Villan". I tidningen fanns också en notis om det protestmöte, som Lunde transportavdelning annonserat till nästa dag. Nya Norrland var ensam om att ha en ledare om saken. Den rubricerades: STRIDSSIGNALER.Språket i artikeln var starkt. "Herr Versteegh förnekar sig icke. Slödderimporten till Ådalen är indirekt hans verk. Med denna har han i Ådalens sociala liv återinfört ett moment,som man trodde för alltid avfört från dagordningen, en kampmetod som man trodde definitivt övergiven efter det olyckliga 1907. Befolkandet av den beryktade strejbrytarvillan i Lunde är en stridssignal till alla arbetare i Ådalen.Harm och bitterhet skall födas därav, men ock beslutsamhet att bjuda allt det motstånd som är möjligt mot försöken att till återuppväcka barbariet till avgörande i de fackliga striderna"   Det följer en karateristik av direktör Versteegh: oresonlig och osolidarisk både mot avtalsbundna industrikolleger och mot arbetarna. "Kronan på verket sätter han genom att förmå stuveribolaget att åtaga sig utlastningen av den blockerade massan". Den 13 maj anlände ett sextiotal man till fabriken i Sandviken och sattes omgående i arbete. Hur man från bolagets sida kunde räkna med att arbetarna stillatigande skulle acceptera detta strejkbryter, är en gåta. Vid ett möte i Kramfors samma dag svallade känslorna hos de församlade. Mer eller mindre spontant beslöt man för ett demonstratåg mot strejkbryteriet. Demonstranterna satte sig i rörelse mot Sandviken där ångaren Milos lågvid kaj.   På kajen i Sandviken pågick lastningen av Milos. Strejkbrytarna anade ej vad som väntade. När demonstrationståget nådde fram till lastplatsen förstod strejkbrytarna faran och flydde ombord på "Stufvaren V1",samma båt som tidigare på dagen fraktat upp strejkbrytarna från Lunde. Båten var nu på väg att lämna kajen. Demonstranterna äntrade Milos och sökte upp dem som inte hunnit sätta sig i säkerhet. Tre stycken hissades upp i taljor från lastrummet och fick hänga till llmän bespottning, innan de drogs in över däck. Några slogs sanslösa. Fyra togs till fånga och placerades i täten vid återtåget till Kramfors. I Kramfors förhördes fångarna inför demonstranterna. Myndigheterna var skakade. De poliser som bevakade lastningen i Sandviken hade inget att sätta emot när demonstrationståget kom. Strejkbrytarna som flytt med stuvarbåten hade inkvarterats i Lunde på Stuveribolagets område, vilket fridlystes omgående. Polis togs upp från Härnösand och Sundsvall. Från I 21 och I 3 i Sollefteå rekvirerades militär, delvis beridna. Kaptenerna C.F.N.Mesterton och Axel Qvarnström ledde den militära styrkan. När militären lastade ur vid Sprängsvikens station möttes de av mottagningskommitté, utrustad med stenar, plankor och annan bråte som kastades på militären. Militärförläggning upprättades i Lunde. Folkmassan blev större och man drog sig mot förläggningen. Oroligheter spred sig i leden och landsfogden tvingades läsa upprorslagen för den stora massan. Detta hindrade inte de uppretade arbetarna att attackera militären med ytterliggare stenkastning. Militären svarade med rökgranater, dom kastades in i människohopen. Dagen därpå,den ödesdigra Kristihimmelsfärdsdagen 1931, hade anordnats ett möte i Frånö Folkets hus. Några förslog att man skulle samlas till ett demonstrationståg och gå till Lunde. Samtidigt med mötet i Frånö övervägde länsstyrelsen i Härnösand att förbjuda användandet av strejkbrytare. Länstyrelsen begärde nu hos Arbetsgivareföreningen att strejkbrytarnas arbete skulle inställas. Men svaret blev nej. Följden blev, att länsstyrelsen under åberopande av & 6, mom.1 i landshövdingeinstruktionerna(åtgärder för ordningens upprätthållande)fann sig föranlåten att utfärda följande beslut "För upprätthållande av ordning och säkerhet finner länsstyrelsen nödigt föreskriva, att tills vidare lastningsarbete icke får bedrivas av de i Lunde kasernerade arbetsvilliga vare sig vid Sandviken eller annorstädes i Ångermanälven." Klockan är nu 14.00. En timme senare skulle det gigantiska demonstrationståget med 3000 man vara frame i Lunde.   Militären hade åkt ner i Ådalen med uppfattningen, att kommunisterna hade en hemlig, röd kamporganisation av militärt snitt. Det enda man verkligen vet är att det fanns en Röd Front-avdelning. Men dess bildande hade det stått i tidningar om, fullt öppet som annat i mötesväg.   I efterhand kan tyckas att den rätta militära åtgärden hade varit att aldrig släppa in demonstranterna i Lunde. Samhället är för backigt krokigt, trångt och vint. Det måste bli farliga situationer. Naturligtvis hade det varit rätt strategi.   Men landsfogde Påhlman och kapten Mesterton stod inför en annan uppgift: nämligen att låta demonstranterna demonstrera och samtidigt skydda strejkbrytarna. Man räknade med eventualiteten av angrepp. Därför tänkte man också i försvar.   Vägspärrarna bestod inte av plank och taggtråd. Man ställde ut två ryttarpatruller. Gevären laddades med två lösa skott överst,och tre skarpa underst i magasinet. Skarpa skott fick användas endast på särskild order. Skulle det gå så långt,hade man order att skjuta framför folkmassan. Inte mot den. Några tycks ha uppfattat orderna så,att man fick skjuta mot benen på angripare. Kulsprutorna kunde inte laddas med lösa skott.   Ådalskommissionen skriver: "Vad som hände efter demonstrationstågets ankomst till Lunde och till dess dödsskotten fallit är sammanträngt till en mycket liten tidrymd. Det hela utspelades på endast några få minuter."   Nu såg man demonstranterna komma uppe på infartsvägen. Fanorna och standaret. Väja-Dynäs hornorkester i vita mössor. Musiken gick av vägen vid Lunde Folkets hus, och spelade vidare från en liten terass. Demonstranterna fortsatte framåt. De hade ännu inte nåtts av meddelandet om landshövdingens förbud för strejbrytarna att arbeta.   Det rörde ju själva ärendet för hela demonstrationen. Täten på demonstrationståget möter nu två ryttare. De ropar till demonstranterna att stanna,och ställer hästarna tvärs över vägen. Sen kommer tumultet.Folk skriker:   "Vägen är fri! Vi har rätt att komma fram! Det är en fredlig demonstration-flytta på er! "Några hoppar ut vid sidan av vägen, för att komma förbi. Det blir stenkastning. En av ryttarnas häst blir skrämd an en fana, stegrar sig, tumlar runtr och hamnar i diket.   Tre-Fyratusen personer tränger på uppifrån samhället. Vägen sluttar hela tiden, folk vet inte vad som händer eller just händer. Ner i det lilla samhället på den smala vägen väller under dessa minuter folkströmmen emotståndligt, själverkande, inget kan hjälpa det! "Man blev formligen skjuten framåt" sa en fackföreningsman vid förhören efteråt.   Chefen för den militära styrkan, kapten Mesterton,ser nu demonstranterna komma, och drar slutsatsen att ryttarpatrullen inte kunnat stoppat demonstranterna uppe på vägen. Han ropar: "Halt i lagens namn stanna annars skjutes här skarpt!"   Han ropar tre gånger.   Han skjuter varningsskott med sin revolver, som han riktar mott ett potatisland i närheten. Medan han ropar och skjuter, springer demonstranter över vägen och slänger sig i ett dike, han förlorar dem ur sikte. Han bedömer detta som ansatser till framryckning.   Man är nu framme vid ögonblicket som avgör. Avståndet mellan demonstranter och militär kunde nu tillryggaläggas på ett par sekunder. Han vänder sig om och ropar:   "Eld!" De lösa och skarpa skotten avlossas i omedelbar följd. Några dog av rikoschetter. Några föll för direkskott. Mesterton springer bortefter ett plank för att få förstärkning. Furir Tapper får order att komma med sin kulspruta. När han tar ur bandet, går tre skott av våda. Han tittar till, och säger: "Det gick över! "Kanske i överdelen av Skräddarns hus, tror han. I musiken stod den unge jazztrumpetaren Tore Alespong. När han hörde gevärssalvan, tog han trumpeten och blåste "Eld upphör!" Han förstår inte själv hur det gick till. Nästan en reflex. När de kommit tågande in i Lunde, hade en musikvolontär sprungit över vägen. Det kan vara detta, säger han. Det kan ha väckt enassociation,som blev kvar i bakhuvudet. Alespong hade själv gjort militärtjänst som musiker.   Tapper hörde signalen när han sprang med kulsprutan. Några bland militären säger att de hörde signalen efter skottlossningen. Andra medan den pågick. Allt var över mycket fort.   Erik Bergström föll nere mellan husen,träffad av en rikoschetterande gevärskula. Försökte krypa bakåt efter vägen. Bars in i ett hus och dog där. Evert Nygren fick två direkskott i brösthöjd och dog omedelbart. Sune Larsson träffad av en rikoschett, dog vid vägkanten. Viktor Eriksson fick en rikoschett, dog på platsen. Längre upp i samhället står Eira Söderberg och tittar på demonstrationståget,när hon blir träffad. Av vilka skott kunde aldrig fastställas. Hon bärs in i Skräddarns hus, skjuten i underlivet. Hon lever ännu, men genomlever icke.   Allt stannade av. Förlamning, skräck, sen vågor av panik uppför vägarna, förtvivlan, raseriet, det vanmäktiga, och en dov uttoning av det ofattbara. I Lunde fick man ta vara på varann, bäst det gick. Militären gjorde ingenting för att hjälpa.   Detta är en serie detaljer. Det finns fler, en oöverskådlighet. Detta är ett försök att ordna det ofattbara till en begriplighet.   Nu nådde också landshövdingens meddelande fram till demonstranterna. Från en stenmur läste Arne Olsson från Nya Norrlands platsredaktion i Härnösand upp telegrammet. Det hade kommit på telefon till en diversehandel i närheten.   Den andra autentiska ögonblicksbilden är från Konrad Östberg. Han har en slutvinjett: "Stämningen var ytterst tryckt och med blottade huvuden sjöngs Internationalen, varvid demonstranterna voro vända mot militär-och strejkbrytarförläggningarna. Det var en högtidlig stund och många tårfyllda ögon syntes bland de församlade. Det torde säkert ha varit med förvåning landsfogde Sune Påhlman och militärbefälhavaren från sina skyddade platser bevittnade denna värdiga demonstration från arbetarnas sida.   Flaggorna som den soliga morgon hissats i topp, var nu på halv stång i hela Lunde, och samhället låg redan i skugga.   Kvällen kom och långsamt löstes den väldiga folkmassan upp, ut över Ådalen. -------------------------------------- Vad hände sedan? Strejkbrytarna återsändes till Stockholm. Ådalen tömdes på militärer. Allt gick lugnt till väga. Den 21 maj begravdes Lunde-offren. Vid begravningen hade 25 000 tusen männskor samlats. Samma dag reste Ådalskommissionen från Stockholm. Arbetarna i Ådalen återgick till sina anställningar den 26 maj, sen man firat pingst. Fortfarande steg arbetslösheten. Den 30 maj började häktningarna. -------------------------------------- De två rättsuppfattningarna. I slutet av 20-talet och början av 30-talet diskuterades två rättsuppfattningar. Den ena var det etablerade samhällets, ofta benämnt det borgerliga. Det andra var arbetarrörlsens.Motsättningarna blev konkret i synen på strejbryteriet.I Ådalen fick den en brännpunkt I Sollefteå fann krigsrätten, att ingen bland militären kunde göras personligt ansvarig för de fem döda i Lunde eller för skottskadorna. De frikändes. Alla krav på skadestånd och andra ersättningar underkändes.   Däremot dömdes kapten Mesterton till 8 dagars vaktarrest utan bevakning, och för att ha försummat en del i kontakterna med landsfogden.   Löjtnant Beckman dömdes till 10 dagars vaktarrest för oförstånd i tjänsten. Furir Tapper dömdes till 3 dagars vaktarrest för försummelse, när han skulle flytta kulsprutan. Det hade inte kunnat styrkas att skottet från kulsprutan dödat Eira Söderberg.   Sergant Rask frikändes. Han ansågs vara i livfara. Krigshovrätten undanröjde domarna mot Mesterton ochBeckman. Högsta domstolen fastställde Krigshovrättens beslut. Det var bara domen mot Tappet som stod kvar.     Den andra rättegången mot arbetarna hölls i Härnösand. Domstolen dömde i chockartat hårda straffsatser: Axel Nordström fick straffarbete i 2 år och sex månader för ledarskap av upplopp, brott mot annans frihet och demonstration utan tillstånd. Helmer Sjödin dömdes till 8 månaders straffarbete för misshandel och deltagande i upplopp.Gusten Forsman fick för deltagande i upplopp 4 månader Törnkvist, som hade tagit i ett rep som man halade upp strejbrytare ur lastrummet på "Milos", fick 2 månaders villkorligt för brott mot annans frihet.     Lekmannamässigt kan man förstå domsluten i Sollefteå och Krigshovrätten. Militären var ett redskap, olämpligt och farligt .Ansvaret finns längre bak,och högre upp. Ekonomiska maktpositioner, som inte lät sig beröra, än mindre rubba. Ett samhälle, låst,hårt i sina motsättningar. De två rättsuppfattningarna stod mot varandra, men den ena hade makten. Det är det som syns i Härnösand. Rättens bedömning av misshandeln, säger att den i stort sett var av en sort,som kan förekomma även vid dansbanor, marknader och tumult på näringsställen med fullständiga rättigheter.I regel stannar det vid böter och skadestånd. Nu gick det sanhällsbevareri i handläggningen. Det gällde att framhäva den enda gällande rättens natur. Slutorden får bli Frans Severins, redaktör och ledarskribent i järnvägsmännens vid denna tid oansenliga tidning Signalen. "Varför skall man ovillkorligen söka medvetna förbrytare,med berått mod begångna mord? Hela denna affär är så tragisk, att man helst skulle vilja föreslå en allmän amnesti för deltagarna på båda sidor, både de kommunistiska vettvillingarnaoch de omdömeslösa myndigheterna. Båda parter handlade under trycket av stundens hetsiga stämning. Den kallt beräknande förbrytaren synes i själva verket ha varit Sv.arbetsgivarföreningen. Dessvärre är sålunda den enda verkligt skyldige formellt oåtkomlig. Nu har ju åtal redan verkställts och domar exekverats, varför varje normal rättskänsla kräver räfst även med den andra sidan. Här får inte fingrarna läggas emellan eller också skola även arbetarna fritagas från ansvar. Friandet av båda parter synes oss i alla händelser vara det mest sympatiska när inte den ende verkligt skyldiga kan fällas." ------------------------------------------- Epilog. Den 29 november 1936 reste Sveriges arbetare en sten på Gudmundrå kyrkogård som bär Erik Blombergs "Gravskrift". Här vilar en svensk arbetare. Stupad i fredstid. Vapenlös, värnlös. Arkebuserad av okända kulor. Brottet var hunger. Glöm honom aldrig. Erik Blomberg Bo Widerberg gjorde på sin tid en film på plats här uppe med titeln Ådalen 31.   På plats i Lunde invigdes Lenny Clarhälls monument 14 maj 1981, på femtioårsdagen efter de tragiska skotten.   TOP OF PAGE

DET LILAFÄRGADE LANDET. Att få se och uppleva det är en hissnande känsla. Ådalsförfattaren Mauritz Edström har i sin bok Mitt Ådalen en fin beskrivning av det lilafärjade landet. Citat". Jag far in i det lilafärjade landet. Ett landskap av svartnande silhuetter med vattnens blänk som oförmodade ljusningar i tillvaron eller vassa sylar av klarhet. Havet av bergryggar rullar i vågor mot en mer ogripbar än skrämmande oändlighet. En sensommarkväll högt ovanför Sandöbron på älvens norra sida räknar jag lagren av åsar och berg bortom varann. Solen går ner bakom en molnbank över älven. Längst bort orange-svarta berg, sedan nyanser av tunnblå,djupblå, grönblå, mörkblå. Ljusgrön lövskog på närmare håll och en svart granskogskant. Den dovt skimrande fjärden. Tillsammans får skiftningarna en lilafärgad överton. Det finns klara dagar med hissnande djup i landskapet, då jag ser det högt uppifrån. Ibland uppstår egendomliga kontraster mellan djup och platthet. Skogskanterna nära står som klippta i svart papper eller liknar enkla, gammaldags teaterkulisser medan lagren av bergsryggar öppnar ett gap i ögat mot nästan bottenlösa djup. Det finns ljusa stilla kvällar,då bergens och skogens skuggor driver sitt spel i det blänkande vattnet. Då älven liksomflyter i luften av blånande skimmer. Andra kvällar är ljuset annorlunda. Dessa violetta kvällar. Det mättade,varmt rödaktiga lila och det tunnare, svårgripbarare violetta är framför allt under sommarhalvåret landskapets grundton. Fråga mig inte hur den uppstår. Sin färg får Ådalen av de många höga bergen, där granarnas grönska infärgas av återspeglingarna från älvens vatten och färgar det tillbaka,prövar jag att beskriva det. Förklaringen känns torftig. Egentligen är det målarnas sak att förklara.Där finns det också, hos Helmer Osslund som aldrig tröttnade att måla dessa skogar och vatten, i Ludvig Nordströms akvareller och hos andra målare av skilda kynnen. Färgen finns även i landskapets blomma, styvmorsviolen. Slut "Citat. Hit till Ådalens hjärta och det lilafärgade landet återvänder jag gärna. TOP OF PAGE

GÅLSJÖ BRUK Från Järnbruk till Kusrsgård och Kapell i Ådalen. Liten historia från Ådalen Från Jordbrukssamhällets - Järnbrukens - Sågverkens tid - Nutid. På Ångermanälvens norra sida ligger Boteå-bygden där en gång vaggan för det ångermanländska jordbruket stod i tidernas begynnelse när landet reste sig ur havet efter istiden. Det var på den bördiga myllan som Holms säteri anlades, Norrlands enda frälsegård som fick privilegierna 1676 för Carl Larsson Sparre. Det var från Holm järnbruken i Björkå och Gålsjö styrdes medan ägarna avlöste varandra. Och det var från Holm som den stora omvandlingen styrdes när järnhanteringen blev skogsindustri och ett bolag som skulle: Växa till ett imperium med Europa för sina fötter, som patronen på Gålsjö utropade från herrgårdstrappan när bruksfolket lämnade Gålsjö med kvinnor och barn utan att veta vart de skulle ta vägen. Brukets manufakturjärn gav för liten avkastning och patronens planer på sågverk och export krävde stora pengar. Vid mitten av 1800-talet var familjeföretagens saga all; då kom aktiebolagens tid. Gålsjö såldes till Holm och Graninge bruksbolag 1847 för att 1872 bli Björkå bolag och hundra år senare helt uppgå i storkoncernen SCA. Men banden mellan bolaget, Holms säteri och Gålsjö behölls. En tid drevs en vattensåg på Gålsjö och en viss smidesverksamhet behölls som service för skogsförvaltningen. Och den siste mästersmeden Bernhard Boija framlevde sina sommardagar i sin brukslänga ända in på 1980-talet. Holms säteri restaurerades när Per Hjalmar Hedberg och hans hustru Jontha tog över Björkå bolag 1928 och än idag utstrålar gården ett sällsynt linjerent 1700-tal. 1953 skänkte Björkå bolag Gålsjö herrgård med flygel och härbren till Härnösands stift och 1971 överläts hela bruket. Arbetslösheten i Ådalen vid skogsindustrins stora strukturomvandling på 1970-talet gjorde att statliga pengar kunde frigöras och användas för restaurering av Gålsjö bruk till den kurs-, fritids-, hantverks- och kulturgård det är idag. Under järnets tid var det spänningar mellan bygdens folk och brukets. Bönderna tyckte sig vara förmer. Men alla var de beroende av kapitalet . Vid bruket kunde anas en gryende revolution. Människorna böjer och böjer sig med får till slut nog. Oppositionen mot patron på Gålsjö och hans bokhållare fick dock ingen annan följd än att bruket lades ner och folket fick gå. Gålsjö Bruk 1991 och nutid. -ÖPPNA FÖR MIG rättfärdighetens portar! Tre gånger stötte biskopen kräklan mot kyrkporten. Då rasslade det till i låset, och dörrarna till det nya Gålsjökapellet slogs upp. In strömmade omkring 170 invigsningsgäster med två biskopar och fem andra präster i täten. De möttes av ett kyrkorum, som andades ljus, harmoni och evig vår. Invigningshögtiden ägde rum den 11 augusti 1991, nästan på dagen 20 år efter det att det gamla kapellet ödelagts av en mystisk brand - det var den 13 augusti 1971. På knappt tre år har en gammal åttakantig timmerloge förvandlats till ett vackert och funktionellt kapell, och det har skett genom massor av ideellt arbete. Gålsjö har nu äntligen fått ett fristående kapell. - Vi har länge nog fått hålla andakter och gudstjänster i en lokal, som dessutom använts för lektioner, kurser, utställningar och andra aktiviteter säger gårdsprästen Lennart "Thylle" Thylander. Kyrkomålaren Pär Andersson i Lidgatu har skapat ett harmoniskt och optimistiskt kyrkorum i ljusblått och ljusrosa. Inspirerad av åttakantsformen har han med några enkla penseldrag förvandlat kapellet till ett tabernakel, ett uppenbarelsetält. Altartavlan har den himmelska måltiden som centralmotiv. Det är en solvarm och intensiv tavla med rik kristen symbolik. I bakgrunden reser sig ett högt berg, utför vilket rinner fyra floder. Det är de fyra evangelierna, som flödar ut över världen. På toppen av berget står lammet med den rödvita segerfanan och herdestaven. I två porträttmedaljonger nedtill på tavlan framträder en demonisk Johannes Döparen och en ung Maria, representanter för det gamla och det nya förbundet. Vinet och brödet symboliseras av gröna vinrankor och gula sädesax. Till de inredningsdetaljer, som fångar ögat, hör också gårdssmeden Lars-Erik Larssons vackra järnsmiden, bl.a. en magnifik takkrona och en vacker kärve med förgyllda ax. Klockorna, som ringde samman menigheten, är gjutna på Bergholz Klockgjuteri i Sigtuna. De har båda fått inspirerande texter. På den lilla klockan citeras psalm 59 i nya psalmboken: "Lov, pris, tack och ära, vår Gud och vårt lamm." Den stora klockan har texten hämtad från Paulus brev till efesierna: "Sjung och spela för Herren av hela ert hjärta..." Predikostolen har sin egen historia. Den stals i mitten av 1800-talet från Örträsk kyrka i Västerbotten. För några tiotals år sedan på mitten av 1980-talet dök den upp hos en antikhandlare i Timrå och var på väg att bli bardisk i en villa. Då dök Ågrens Data i Härnösand upp som sponsorer och räddade den åt Gålsjö. Det var naturligtsvis många, som ville gratulera stiftet och stiftsgården till det nya kapellet. I centrum för hyllningarna stod naturligtvis gårdsprästen Lennart Thyllander, som på egen hand tiggt och sjungit ihop drygt 1 miljon kronor till kapellet. - Utan "Thylle" skulle vi inte ha haft något kapell idag, säger gårdsstyrelsens ordförande. "Thylle" har en tro, en vilja och en energi som kan försätta berg. Han har ständigt legat tre steg före, han har varit jobbig ibland, men idag tror jag att alla förlåter honom för att han inte alltid väntat på de formella besluten. Utan tvekan kommer kapellet i Gålsjö att betraktas som "Thylles" livsverk. Han sitter redan i monter i vapenhuset med gitarren i famnen, skulpterad i trä av biträdande länsarkitekten Per Sjöstedt i Härnösand. Invigningen blev en mammutföreställning, som varade i nära sex timmar. Till slut en kärleksförklaring till Trösklogen som förvandlades till ett åttakantigt kapell: - Ditt namn är inte längre loge utan kapell. Förr beredde människor säden till sitt dagliga bröd på Ditt golv - nu är Du ett heligt rum, där människor får del av Livets bröd. I Gålsjö kapell arrangeras Psalmtoppen - kyrkans svar på Svensktoppen. Gålsjö bruk vid landsvägen mellan Sollefteå och Örnsködsvik har på några årtionden vuxit till ett kulturellt centrum. Nu skördar bruket den framgång det aldrig riktigt hade som järnbruk. Och dess ryktbarhet når långt utanför Sveriges gränser. TOP OF PAGE

DRAGSPELSÄLVEN. Ångermanälven har i folkmun fått smeknamnet"Dragspelsälven". Varför? Kanske därför att under 30-och 40-talet fanns här tre av Sveriges bästa och namnkunnigaste dragspelare i Ådalen. Karl Grönstedt i Lugnviksstrand, Hans-Erik Nääs i Gålån och Andrew Walter på Sandö. Inom en halvmils radie mitt i hjärtat av Ådalen bodde dessa tre dragspelsgiganter, som var och en var svenska mästare på dragspel flera gånger om. Ganska unikt att bland de tiotusentals dragspelare i Sverige fanns dom tre bästa här i Ådalen. Kanske var en bidragande orsak att man sporrade vandra till stordåd, och att den vackra naturen inspirerade på ett speciellt sätt. Här komponerade Karl Grönstedt "Månsken över Ångermanälven" i början av 40-talet, sittande i en eka som brodern Erling, också en dragspelsvirtuos, rodde utefter den praktfulla älven. Kompositionsfärden är faktiskt sann. TOP OF PAGE

DET MUSIKALISKA ARVET När ett samhälle förändras så bortfaller också vissa kulturformer som tidigare varit viktiga. Vi kan ta folkmusiken som exempel. I bondesamhället var spelmansmusiken funktionell. Det fanns brudlåtar, skänklåtar (när gåvorna bars fram till brudparet), det fanns avskedslåtar. Spelmännen bjöd upp till dans på logen eller i ett vägskäl. Mycket av detta musikaliska arv utplånades i Ångermanland när de religiösa väckerserörelserna drog fram i slutet av 1800-talet. Men tack vare Karl Peter Leffler, upptecknades ändå mer än 1000 melodier framför allt från Ådalen. Fiolspelarna Artur Nestler och Erik Nordien - Junseleveckans eldsjäl - har spelat in ett tjugotal låtar från Junsele som aldrig tidigare tecknats ner. Att karaterisera den specifikt ångermanländska folkmusiken visar sig vara komplicerat. Spelmännen vandrade från landskap och tog låtarna med sig: det finns helt enkelt inga klara gränser mellan landskapen. När en spelman har stannat och komponerat egna låtar har detta uppfattas som bygdens egna. När någon spelar en låt bör man istället säga: det här är en polska efter den och den. Folkmusiken har idag fått ett stort uppsving, men i utbildningssamhällets anda. Gårdagens spelman var autodidakt, dagens har musikutbildning. Man hör ofta en som tillhör den äldre generationen säga: Dom unga spelar säkert mer korrekt än vi gör, men vi har odygden kvar, vi vågar leka. Vid sekelskiftet började dragspelet tränga ut fiolen från dansbanorna och Ådalen blev nu dragspelsdistriktet framför andra. Dragspelslegenderna Hans-Erik Nääs född i Sprängsviken och Karl Grönstedt från Lugnviksstrand turnerade landet runt med sina orkestrar. Grönstedts vals "Månsken över Ångermanälven" är väl vid sidan av "Livet i finnskogarna" den mest älskade av svenska valser. Nu är både Nääs och Grönstedt borta, men dragspelets traditioner förs vidare av Jörgen Sundeqvist, uppväxt i Kramfors, men numera bosatt i Bjästa. Han betraktas av många som en av Sveriges främste dragspelare. Redan som barn visste Jörgen Sundeqvist vad han ville. Som tioårig började han få lektioner av Hans-Erik Nääs. Han lyssnade till de äldre dragspelarnas berättelser om cykelfärder med dragspelett på pakethållaren till spelningar i hela Ångermanland. Så småningom kom han att framträda med både Nääs och Grönstedts orkestrar i radio och TV. Efter ett år på Framnäs Folkhögskolas musiklinje åkte han till Amerika och studerade för dragspelslegenden Anthony Galla-Rini. Det hela avslutades med en världsomspännade turne där Galla-Rini och Jörgen Sundeqvist framträdde tillsammans. De framträdde bl.a. i Sundsvall tillsammans med Sundsvalls Symfoniorkester. På frågan. Är dragspelet och dragspelsmusiken densamma nu som på Nääs och Grönstedts tid? svarade Jörgen. - Nej, dragspelet har utvecklats, det har en helt annan spännvidd idag. Det har också gjort att moderna komponister nu skriver kompositioner för dragspel. Tonsätteren Johannes Degen från Härnösand skrev för Jörgen konserten "Anataxis" för dragspel och stor orkester, uruppförd av Norrköpings symfoniorkester. Degens sista koposition före sin död blev "Bajanka" (det ryska namnet på ett konsertdragspel) för dragspel, stråkar och blåsare. Den framfördes på turné med Jörgen och den ryske dragspelaren Yuri Kazakov som solister. De skivor som de äldre dragspelslegenderna spelat in är för länge sedan slutsålda, men Jörgen Sundeqvist har i "Dragspelstoner från Ångermanland" gjort en nyinspelning med deras låtar.   TOP OF PAGE

ÅRSTIDSDIKTER OM ÅDALEN  Om hösten Hösten ha komme vä blana som brinn på lönna å aspa. Vinn däri svia vissle i rise å kasta slahöken mot molna som fär å danse i yrsel. Skogen han orgle å blåne            Vinterdan Snön jämres unner laddsûlen. Tri å trätti grader mitt på dan. Som en sågfil däri bröste når man dra andan. Mörkre legg å lura som en storen svartkatte baka Tuägga. Int en fågel. Int ett häraspår. Sola stryk lågt över Orrmyra, rö som ett fröddöre.        När isen gå Som stenbiten blixtre å skvätt borti bäcken, hoppe å fär hjärte i bröste når sola stig över Åskogen, vitsippen sla ut, trasten skväka å abbarn ta på nappe oppom rödyktalen nerom färjställe. Sêtt här bärfota å värme kylknöla.  Sommarkvällen Rönna blomme. Katta sov på bron. Fågla somne i skogen. Daggen fäll. Igelkatta fnöke nermä velire. Annars äne tyst. Vinn ha lagt sä. Men nattbläkta vingle å fär som hon va däri tvärdrage.      Sommarljuse Om sommarkvälla stå träna å spröte oppne däri vattne.   En himmel neri sjön. En aen omma synranna. Ljusst å bottenlösst åt bägge hålla!   Va som ä opp å va som ä ne jett vi no ha nan foltjomröstning för å klära ut. Årstidsdikter om Ådalen. av Birger Norman   Utanikring - Dikter på ångermanländska. Speleka - Nya dikter på ångermanländska   CEWE-förlaget,Bjästa         GLÖM INTE ÅDALEN 1931. Minnena efter Ådalen 31 riskerar försvinna     Förslag att rusta upp demonstrationsvägen Rusta upp den del av demonstranternas väg som finns kvar och skylta tydligt. Det kan bli en turistattraktion. Den idén lanserar Torsten Wiklander, Knäfta i Kramfors, som tycker att mycket av det som finns kvar av den tragiska men historiska händelsen i Lunde 1931 glömts bort. För 70 år sedan marscherade tusen och åter tusen arbetare, enligt Västernorrlands Allehanda 7000 personer, mellan Frånö till Lunde för att demonstrera. Hur det slutade vet alla. Fem personer sköts ihjäl och kravallerna i Lunde, eller Ådalen 31, är för evigt inristat i historien. Snart finns det inte så många spår kvar av den historiska händelsen. Det finns ett minnesmonument i Lunde. Men demonstrationsvägen håller på att försvinna helt. Delar av den är redan borta och om det blir som vägverket vill ska det allmänna underhållet helt försvinna och ytterligare en bit av marschvägen bli åkermark. Torsten Wiklander bor själv inte långt ifrån vägen och har på senare år tänkt allt mer på idén - Det är inte mycket som behöver göras. Röj upp allt sly och gör vägen åkbar. Sedan sätter man ut några skyltar och minnesplattor, t ex vid den plats i Strömnäs där den klassiska bilen av demonstrationståget togs. Naturligtvis ska det även skyltas från Riksväg 90, säger han.Wiklander tror att turistbussar med guider skulle kunna åka förbi och titta. Förbipasserande skulle kunna stanna om det skyltas bra - Jag har själv tre år i rad haft besök av studenter från lantbruksuniversitetet i Uppsala. De kommer hit för att titta på skogsbruket. Men de frågar om Ådalen 31 och jag visar dem var demonstranterna gick, berättar han. Ådalen 31 är en stor historisk händelse. Kravallerna är allmänt kända i hela landet och i skolan får eleverna läsa om tragedin. Det finns böcker om demonstrationen och Bo Widerbergs film är en klassiker. Men några större ansträngningar att använda minnet turistiskt har inte gjorts. - Så här skulle man aldrig ha gjort i södra Sverige. Där skulle man ha vårdat det här, säger Torsten Wiklander. I maj i år är det 70 år sedan skotten föll. För 20 år sedan uppmärksammades 50-årsminnet med en stor demonstration längs originalvägen. Om inget görs snart blir det svårt att göra något liknade av 75-årsdagen. På 100-årsdagen lär det inte finnas någonting kvar. - Jag tycker att det här är någonting för Kramfors kommun att ta tag i och det bör göras medan Vägverket fortfarande har ansvaret för underhållet, säger Torsten Wiklander. Hur står det till bland de politiska beslutfattarna i arbetarkommunen Kramfors? Källa: Tidningen Ångermanland TOP OF PAGE

WEINERKVINTETTEN. Weinersextetten - kvintetten Klockestrands - sextett - kvintett med rätta spelglädjen Bakgrund: Kapellmästare och drgspelaren Eric Westin berättar. -Jag startade den första orkesten 1943. Det var Gösta Weiners kvartett. Gaget var blygsamt, kanske 15-20 kronor per kväll, men det behövdes och man fick lov att göra sitt bästa för att få behålla det. I Ådalen kunde man musik och att nå framgång på genvägar var inte att tänka på. Parkgubbarna var minsann inga dunungar och det gällde att stå på god fot med dem om man skulle få spelningar. Det säger Eric Westin, etablerad droskägare i Kramfors sedan 1950- talet, en gång orkesterledare med hemortsrätt i Lövik, Noraström. Under min verksamma tid fanns det 52 orkestrar registrerade i Kramfors musikförmedling. Då gällde det att hålla sig i trim för att inte försvinna i mängden. De flesta gängen var också bra. Eric Westin är en av de många dragspelsmästare som är med i Kramfors dragspelsklubb. De allra flesta i klubben har ett förflutet som dansmusiker, säger han. På 1940-1950-talen fanns det verkligen gott om dansställen i Ådalen. På rak arm kan jag räkna upp ett 25-tal från Utansjö till Skogsblomman i Undrom. Dagens ungdom vet inte vad den mist. -Den första orkesten 1943 var en kvartett med Gösta Westin, Gunnar Nilsson, Karl Norlin och jag själv. Det var Gösta Weiners kvartett, omåttligt populär i Ådalen en bit in på 1950-talet, ty just då skulle det vara dragspelskvartetter. Även orkestrarna utifrån, de sk stockholmsgängen, hade dragspel som huvudinstrument, resten var kompet: gitarr, bas och trummor. -Men 1954 ville jag lite annorlunda, berättar Eric Westin. Kvartetterna blev gärna lite enformiga, det gick inte att variera som man ville. Då startade jag Wienersextetten, som fick den då ganska ovanliga sättningen med tre saxar, bas, trummor och dragspel. Det var ett djärvt steg, med det lyckades bra. Det blev ett toppgäng. Ungdom från den tidens dansställen minns Wienersextetten som något alldeles speciellt. Den förde med sig något nytt som slog an så det dundrade. -Det blev nästan för mycket av det goda, berättar Eric Westin. På ett år hade vi 167 speltillfällen, det blev i snitt tre spelningar per vecka. Det var nästan en omöjlig situation. Jag körde "droskbil" (taxi) på den tiden och fick många morgnar stiga direkt från orkesterbilen över till droskbilen. Men gaget behövdes som tillskott, i varje fall var det dessa som betalade instrumenten. Weinersextetten med hemortsadress Klockestrand, var orkestern som på kort tid svingade sig upp som ett av Ådalens populäraste musikgäng, givetvis med dansmusik som specialitet. Den trevliga sextetten bestod av enbart drivna musiker, som tidigare spelat med i olika gäng. Förutom kapellmästaren, vilken som sagt spelar dragspel, består kapellet av Sven Westerlund, som spelar altsax, tenorsax och klarinett. Lars-Ivan Söderlund, tenorsax. Lennart "Putte" Berglund, klarinett och tenorsax. Thore Forslund, bas. Lennart Hultman, trummor. Som favoriter på respektive instrument har Lennart Berglund Stan Getz och Benny Goodman. Lars-Ivan Söderlund gillar framför alla andra Charlie Parker. Sven Vesterlund gillar i sin tur Earl Bostik. Lennart Hultmans favorit är Buddy Rich. Kapellmästaren själv, som i gänget kalas för "Pelle", håller tummarna upp för Art van Damm. Weinerorkesterns Orkesterbil var en "Volvosugga" Lars-Ivan Söderlunds första spelning var i Kilforsens Folkets Hus i Ångermanland. När Lennart Berglund slutade i Weinersextetten blev det nya namnet Weinerkvintetten. Ett flertal musiker har varit med i Weiner sextetten - kvintetten under åren. Här kan nämnas några: Tommy Viklund klarinett och saxofon. Leif Lundh saxofon. Karl Gustaf Öhgren bas. Holger Eriksson trummor. Willy Norlin trummor.   ©   Lars-Ivan Söderlund TOP OF PAGE

Verdandi Verdandilokalen som flyttades från Sandö till Klockestrand Nykterhetsföreningen 231 Verdandi bildades 1882. Till VÖT för den nybildade föreningen utsågs folkskolläraren Mauritz Tennman. Logemötena hölls i den f.d. Berwaldska villan på Sandö. År 1890 erhöll nykterhetsvännerna ett eget hus på Killingholmen.   Under åren omkring sekelskiftet synes musiklivet ha varit särdeles blomstrande på Sandö En utomordentlig stråkorkester med den skicklige Viktor Nordin som violinist och dirigent gav livligt uppskattade konserter både utomhus och i logen 231 Verdandis ordenslokal.   År 1907 firade föreningen sitt 25-årsjubileum. Samma år 1907 kom IOGTs ordenshus Verdandi att bli omtalat över hela Sverige. Efter en danstillställning i IOGTs ordenshus gav sig ungdomar av till en strejkbrytarförläggningen på Sandö, "menageriet" sade man, och några pojkar i tjugoårsåldern stormade den. Detta är nämt i historien som (Se -->) Sandöupploppen   När Sandöbron byggdes tvingades nykterhetsvännerna flytta sin lokal till dess nuvarande plats i "Liabacken" på Klockestrand. Det behövdes ett torn för gjutningsarbetena. Det tornet placerades på Killingholmen där Verdandihuset stod. Detta innebar att det inte fanns plats för huset som packades ihop och transporterades till Klockestrand. Det mesta av trävirket till utsidan av huset togs om hand och användes vid återuppbyggnaden. I Klockestrand gjöts ett riktigt fundament för huset som på Killingholmen stått på torpargrund. Huset var betydligt större när det stod på Killingholmen. Då innehöll det även en vaktmästarbostad.   På 1970-talet köpte Sandö IF huset av Verdandi, med det har även i fortsättningen kommit att kallas för Verdandihuset. Sandö IF har inte längre något fotbollslag,och har alltså inte längre verksamhet förlagd till Sandö.   I dag är Verdandihuset ett Aktivitetshus som passar alla åldrar och det är ofta något på gång i huset. PRO har studiecirklar och månadsmöten, vägföreningen i Klockestrand och Lugnviksstrand har möten liksom Socialdemokraterna. Det finns en skotersektion och en Strannasektion som anordnar underhållning och aktiviteter av olika slag. Bridgesektionen är däremot vilande. Verdandihuset har renoverats och byggts om så att det nu är i mycket bra skick. Man har byggt en bastu, ett solarium och ett litet gym.Sandö IF har runt 250 medlemmar.   Under min barndomstid var det stor aktivitet i Verdandilokalen. Stor och omfattande IOGT verksamhet, med ungdomsloge och vuxenloge. Ett mindre Bibliotek. Stora festtillställningar. Dans. Film tre gånger i veckan: Onsdagar och Söndagar med matiné och kvällsföreställning.    TOP OF PAGE

AFFÄRSRÖRELSER. Affärsverksamhet i Sandöverken. AFFÄRSRÖRELSER I SANDÖVERKEN I Kramfors kommun i Ådalen ligger Sandöverken: Sandö, Lugnviksstrand och Klockestrand samt byarna Klocke, Nyland, Grubbe, Skullerstabölen, Gålsjö och Gålån. Utav dessa bildar Sandö, Lugnviksstrand och Klockestrand en större central enhet. På 1900-talet fanns i små samhällen, på gångavstånd , allt som människorna behövde.   Den industriella framväxten på Sandö följdes av en stor befolkningsökning, som i sin tur ställde krav på varudistribution, skolor och bostäder. De anställda vid bruket bildade handelsbolag s.k. hushållningsföreningar. År 1906 bildades AB Sandö diversehandel. På många orter förvandlades dessa handelsbolag till industriledningens lydiga redskap. Genom brukshandeln hade Bolaget en garanterad makt att leda och kolla. Ofta tog arbetarna varorna på kredit ( på kritan ), särskilt under vintern, då många arbetare var permitterade. Kreditgivningen stärkte bolagets makt över de anställda. Eftersom Sandö sågverks AB, med undantag av Johansson lilla affär på Killingholmen, saknade egen affär var sågverksfamiljerna hänvisade till köp av varor på Sandö diversehandel eller Berglunds diversehandel på Klockestrandssidan. Den första bolagshandeln på Sandö var belägen intill Stampudden, på den norra delen av Sandö. År 1888 eldhärjades bolagshandeln. Glasbruksledningen beslöt då, att en ny bolagshandel skulle uppföras vid färjläget vid Klockestrandssundet. Placeringen av den nya diversehandeln passade utmärkt för att kunna tillgodose både sågverks- och glasbruksbefolkningen med varor. På Klockestrandsidan låg Öhmans hattaffär och begravningsbyrå. Köpmannen Öhman bedrev även droskrörelse. KOOPERATIONEN PÅ SANDÖ Den 29 maj år 1915 bildades Kooperativa föreningen Solid i Klockestrand. 1917 öppnade Kooperativa föreningen Solid i Klockestrand ett försäljningsställe på Sandö: Butik 2. Glasbruksledningen upplät f.d. hyttmästarens bostad till konsum butik. På 1940-talet revs fastigheten och konsum fick flytta till f.d. glasbrukskontoret. Efter många år i f.d. glasbrukskontorets lokaler blev konsum uppsagd till flyttning. På Sandösidan intill Klockestrandsbron låg en fastighet. I fastighetens källarvåning var två affärslokaler inredda. Postverket hyrde den ena och den andra fick konsumföreningen hyra. Dålig lönsamhet mm tvingade föreningen till sist att upphöra med verksamheten på Sandö. Samma öde hade tidigare drabbat Sandö diversehandel. KLOCKESTRAND Glasblåsaren Gottfrid Grundel sadlade om och blev en framstående affärsman. Han arrenderade bolagshandeln och utvecklade rörelsen till en av de största i Ådalen. Efter en del år på Sandö gjorde Grundel en nysatsning. Han etablerade sig som egen affärsidkare på Klockestrand. Grundel lät uppföra ett boningshus med därtill hörande affärslokaler. Efter Grundels flytt till Klockestrand benämndes Sandö diversehandel för Grundels eftr. Affärssatsningen i Klockestrand slog inte väl ut. Det blev konkurs 1923. Gottfrid Grundels karriär som glasblåsare, framstående affärsman och duktig industriledare som disponent för Sandö glasbruk åren , slutade som vägarbetare i AK:s regi 1905 startade J.B. Nygren tillsammans med sin hustru Emma en affärsrörelse År 1927 gjordes en ommbyggnad av affärslokalerna. Sonen Sören började tidigt att arbeta i sin fars affär. Efter fadens bortgång fortsatte Sören att sköta affärsrörelsen tillsammans med sin mor Emma under firmanamnet J.B. Nygrenseftr. År 1984 blev det nya ägare till Nygrens f.d. affärshus. Under tiden 1985 till 2001 har olika handelsverksamheter förekommit: Hemslöjdsaffär, loppmarknad, Custom C. AB, bilar och MC mm. Affärshuset kallas idag för Blåhuset. KONSUMFÖRENINGEN PÅ KLOCKESTRAND   Styrelsen för den nybildade konsumföreningen Solid i Klockestrand beslutade den 6 juni 1915 att hyra handlaren August Sundströms nerlagda handelslägenhet med fasta inventarier, halva salen som kontor, ett rum och kök, samt magasin och vedbod för 320 kronor. Styrelsen fick i uppdrag att köpa vikter och nödvändiga bodinventarier. Samt förbjöd de anställda "att icke lämna något på köpet, vare sig karameller eller något annat". Efter några år var Butiks 1 gamla lokalerna otidsenliga. I november 1926 beslöts att bygga nytt. En lämplig tomt i korsningen av vägen Lugnvik - Hornö och byvägen från Klocke till Bondkajen inköptes. Grundstommen till affärshuset kom från Sandö. Sågverkskasernen närmast Killingholmen revs och fraktades till Klockestrand. Byggnadskostnaderna uppgick till 20.000 kronor. Invigningen av nya Butik 1 ägde rum 1 nov. 1927.   PRIVATAFFÄRER PÅ LUGNVIKSSTRAND   Sundströms ( Suntes ) affär nere vid Ångermanälven var med all sannolighet den första affären på Lugnviksstrand. Handelsmannen Albin Halén övertog affärsverksamheten på Lugnviksstrand och Sandö diversehandel. På Lugnviksstrand lät Albin Halén uppföra en ny affär och i anslutning till denna ett boningshus. Med ålderns rätt lämnade Halén affärsverksamheten på Sandö och Lugnviksstrand. Före detta konsumföreståndaren Nordvall övertog Haléns affärsverksamhet på Sandö och Lugnviksstrand. Efter Nordvall kom Björklund som affärsidkare. På grund av dålig lönsamhet lades affärsverksamheten ner på Lugnviksstrand och affärslagret såldes ut. Idag finns en bilverkstadsrörelse i de f.d. affärslokalerna.   Albert Nording ägde ett hus som stod i vägen för den nya vägsträckning från Klockestrandsbron. Fastigheten revs och ett nytt hus uppfördes på Lugnviksstrand. I det gamla huset fanns Jensens herrekipering, "Kebbes" frisörsalong, Monarks cykelaffär och Nordings café, som ägdes av Albert Nording. Till det nya huset följde de gamla hyresgästerna Jensen och Monark. Herrekiperingen och cykelaffären kom med tiden att upphöra och i dess ställe kom Konsum nummer 8, som bedrev handel på Lugnviksstrand fram till 1960-talet.   ETT NYTT HANDELSCENTRUM I KLOCKESTAND   År 1928 startade Stina och Viktor Nyhlén "Nyhléns Chark" på Klockestrand. Ett nytt hus uppfördes intill charkaffären 1945. Under en viss tid hyrde Klädkonsum en del av bottenvåningen. 1954-90 bedrev familjen Nyhléns en diversehandel i fastigheten.   Konsum Solid gick upp i KF Kramfors den 1 januari 1961. När Klockestrands Missionsförsamling byggde en ny kyrka anmälde Konsum och Postverket sitt intyresse att få hyra affärlokaler i missionskyrkan. Efter en tid kunde Konsum och Posten flyttade in. Konsums huvudbutik i Klockestrand lades ner och man flyttade över verksamheten till de nya lokalerna. Den 31 december 1993 efter 78 år i allmänhetens tjänst lade Konsum i Sandöverken ner sin versamhet.   Den 31 december 1994 startades en privataffär, Klockestrands Närköp.   SPECIALBUTIKER   Före år 1950 tillät inte hälsovårdslagen att handelsmannen sålde olika slags varor i samma butik. Enligt bestämmelserna skulle specerierna säljas i en särskild lokal, charkvaror i en annan och mjölk i en tredje. Diversehandel, Viktualie ( livsmedel, matvaror )- eller Specerieaffär var vanliga beteckningsar för butiker som förde s.k. torra varor. kaffe, kryddor, mjöl, gryn, karameller mm. Man förde även i dessa butiker s.k. korta varor: tyger, nålar, knappar, pennor, bläck, skor, galoscher mm. Färskvaror såsom kött och fläsk köptes hos slaktaren. Mjölk och bröd köptes i mjölkboden. Fisk tillhadahölls i fiskaffären.   MJÖLKBODEN   Fram till 1940-talet hade, i regel varje mjölkproducerande jordbrukare mjölkkunder på Sandö, Klockestrand och Lugnviksstrand. I mitten av 1940-talet förbjöd svensk lag denna typ av mjölkförsäljning. Jordbrukarna ålades att leverera all mjölk till ortens mejeri. De nya bestämmelserna väckte stor ilska hos många jordbrukare, och det skulle dröja åtskilliga år innan alla accepterade det nya tillvägagångssättet att skicka mjölken till mejeriet i Skog.   Mejeriet tog emot jordbrukarnas mjölk. Lastbilsägarna Lars Johan Sandström och tidvis även Folke Nyberg for runt i byarna och hämtade jordbrukarnas mjölkflaskor, som stod uppställda på mjölkpallar (mjölkborden). I mejeriet behandlades mjölken efter konstens alla regler. Bondens mjölk blev grädde, smör och ost. Skummjölken köptes av bonden till ett lägre pris och den användes till matlagning, kalv-och grisuppfödning. Den mjölk som mejeriet levererade till mjölkaffärerna innehöll en låg fetthalt (3%), och den mjölken ansågs vara bra för folkhälsan.   Mjölkkammaren på Sandö var inrymd i det gamla glasbrukskontoret i anslutning till Konsumaffären. Under glasbrukstiden var mjölkkammaren belägen i det s.k. Berwaldska gjuthuset. Kooperativa föreningen Solid lät uppföra en mjölkbutik intill huvudaffären i Klockestrand. Efter en del år överfördes all mjölkförsäljning till huvudaffären. Den f.d. mjölbutiken kom senare att användas till herrekipering (Hellström), affärsrörelse (Ivar Mellander), frisörsalong ("Kebbe" Westin), och skomakeri (Per "Pelle" Höglund) På Lugnviksstrand sköttes mjölkförsäljningen av fru i Sandström deras fastighet. KIOSKER   "Davidas". Under åren 1935 - 1979 bedrev Davida Kiörning kioskrörelse i Klockestrand.   "Hedbergs". Den förste ägaren var Karl Hedberg. Efter honom har följande personer ägt kiosken: Tommix, Alva och Curt Bergkvist (1971-1984), Peter och Mari samt Gullbritt Källman. Den lilla kiosken utvecklades med tiden till ett modernt gatukök. Den nya sträckningen av E 4 bidrog till att kundunderlaget minskade och ägaren tvingades stänga gatuköket med tillhörande kiosk.   "Lindgrens". Oskar Lindgren uppförde en kiosk mellan Lidströms och Sundins fastigheter på Klockestrand. Lindgrens hustru Mia skötte kioskrörelsen. Familjen Lindgren sålde med tiden kioskrörelsen till Maj Näsström.   "Sofias". Sofia Sundin övertog Maj Näsströms kioskrörelse och flyttade verksamheten till sin fastighet.   "Hildas". Hilda Karlsson på "Cuba" hade också en liten kioskrörelse inrymd på verandan. Under badsäsongen bedrev Hilda kioskrörelse även i Gålåviken. Varje helg fraktade hon upp en hjulbaserad kiosk till Gålåbadet.   CAFEER   "Nordings". Cafeet ägdes av Albert Nording med fru och revs i samband med Sandöbrobygget.   "Mias". På Sandö bedrev Mia Blad en caférörelse vid färjstället intill Killingholmen. Idag återstår endast resterna utav "Mias" jordkällare. När Sandöbron stod färdig flyttade Mia sitt café till f.d. glasbrukskontoret, där hon bedrev caférörelsen till sin bortgång 1949.   "Lurvas". Hillevi Hedbergs café på Lugnviksstrand.   "Anna-Brittas". Intill Nygrens affär på Klockestrand hade Anna-Britta Ramström sitt café.   "Dahlins". I anslutning till bageriet hade makarna Dahlin ett café på Lugnviksstrand.   BAGERIER     "Lundbergs". Bagaren Jöns Lundberg var gify med Gottfrid Grundels dotter. I en av Grundels fastigheter på Klockestrand bedrev Jöns Lundberg bagerirörelse.   "Kiörnings". På 1930-talet startade Davida Kiörning en bageri-och kioskrörelse i Klockestrand.   "Dahlins". I Lugnviksstrand hade bagaren Edvin Dahlin och hans hustru Edla bageri och caférörelse.   TEXTIL-, MODE-OCH SYBEHÖRSAFFÄRER.   "Öhmans". Vid färgstället i Klockestrand låg Öhmans. I huset fanns en hattaffär, en begravningsbyrå, samt en taxirörelse i mindre skala.   "Doras". Dora Ramström var hattmodist och bedrev en sybehörsaffär i Konsum Solids första affärslokal på Klockestrand. År 1937 anordnades auktion efter Dora Ramström.   "Jennys". Jenny Nentzen född Nylander hade sin handarbetsaffär i fastigheten intill ( nedanför ) lärarbostaden på Klockestrand. Hon sålde även barnkläder.   "Kajsas". Kajsa Wedin från Killingholmen hade en modeaffär i Gustav Lidströms f.d. målarverkstad på Klockestrand.   "Märtas". När Kajsa Wedin upphörde med sin verksamhet år 1957 övertog Märta Estman textilaffären. 1960 upphörde Sundins skrädderi och efter några år flyttade Märta Estman sin verksamhet till Sundins. År 1975 slog Märta Estman igen sin rörelse. Utförsäljningen ägde rum på Verdandilokalen.   "Saras". Sara Asplund var en ofta anlitad sömmerska. Sedan barndomen var hon rullstolsburen.   "Klädkonsum". Konsum hyrde lokal av Nyhléns. "Jensens". Herrekiperingen i Nordings fastighet på Lugnviksstrand. "Hellströms". Herrekipering i f.d. mjölklokalen intill Konsums huvudaffär i Klockestrand. SKRÄDDARE. "Sundins skrädderi". Erik Johan Sundin bedrev skrädderirörelse i sin fastighet på Klockestrand från 1930 fram till 1960.   "Jonas Söderlunds skrädderi". Jonas Söderlund var bror till Anna Wedin, och han bodde hos henne. På övre våningen i systerns hus hade han sitt skrädderi. Huset låg nedanför Nyhléns fastighet och är känt som f.d. roddaren Vedins hus.   "Janne Söderlunds skrädderi". Janne Söderlund hade sitt skrädderi på Lugnviksstrand. Janne var bror till Jonas Söderlund och Anna Wedin. De var födda i Skog och var barn till min farfars fars bror Jonas Söderlund född 1828-03-30. Janne var gift med Amanda Norman från Gålsjö. Deras fosterdotter var Amandas brorsdotter Gunhild Norman, gift med Albin Lundgren. Från barndomen var Janne rullstolsburen.     SKOMAKARE.   Nils Grafström. Klocke   Karl Lindahl d.ä. Klocke   Elis Öberg. Lugnviksstrand   Erik Ögren. Klockestrand   Ville Wikner. Klockestrand   Per Höglund. Klockestrand     MÅLARMÄSTARE   Anton Söderström. Lugnviksstrand   Gösta Burman. Lugnviksstrand   Eskil Burman. Lugnviksstrand   August Öberg. Lugnviksstrand   Gustav Lidström. Klockestrand   Henning Sundin. Klockestrand   John Öberg. Klockestrand   Gottfred Bylund. Klockestrand   Einar Wallin. Klockestrand   Gotthard Nordlöv. Klocke     FOTOGRAFER   Carl Nording var en ofta anlitad fotograf i Sandöverken.   Julia Grundel flyttade efter maken Gottfrid Grundels död år 1933 från den Grundelska villan till skräddarmästaren Sundins fastighet, och där på övre våningen inrättade hon en fotoatelje.   Ingemar Holmlund hade sin fotoaffär i Anna och John Öbergs fastighet.     POSTSTATIONEN   Den 1 juni 1905 började Sandöverkens poststation sin verksamhet på Sandö. Med all sannorlighet var poststationen förlagd till brukskontoret. Tidigare sköttes postärendena på Sandö, Svanö och Strömnäs av personalen på Frånö postkontor. Folkskolläraren och nykterhetskämpen Mauritz Tennman var under många år postmästare på Sandö. Han var bosatt i Lugnviksstrand, i ett hus, som var beläget strax ovanför Hedbergs kiosk. Huset revs för att bereda plats för dåtidens Riks 13. 1935 lades de gamla folkskolorna på Sandö, Klockestrand och Lugnviksstrand successivt ner. Skolundervisningen koncentrerades till den nya centralskolan i Klockestrand. Den gamla folkskolan på Sandö kom sedan att användas av verkstadsskolan och i en av de gamla skolsalarna hade postmästaren fru Lundberg sitt postkontor. I slutet av 1940-talet eldhärjades den gamla skolbyggnaden. Efter skolhusbranden fick postverket flytta sin verlsamhet till den lilla folkskolan. Fru Lundberg flyttade från Sandö och blev postföreståndare i Frånö. Till hennes efterträdare utsåga Göta Vedin. Återigen flyttades postkontoret och denna gång till postmästaren Göta Vedins fastighet. 1961 flyttades postkontoret från Sandö till den nyuppförda missionskyrkan i Klockestrand med Göta Vedin som föreståndare. Efter en del år efterträddes Göta Vedin av Rut Zetterberg. 1992 lades postkontoret i Lunde och Klockestrand ner och ett nytt kontor öppnades vid Sandöskolans reception. Den nya placeringen av postkontoret på Sandö medförde många nya arbetsuppgifter, vilka skulle svara för den nya tidens krav på postservice ( bankärenden, ekonomisk rådgivning, försäkringar, aktie- och valuta handel ). Efter 95 års verksamhet i Sandöverken beslöt postverket att lägga ner postverksamheten på Sandö och detta skedde den 1 juni 2000. Den siste postmästaren blev Mona Andersson.     LANTBREVBÄRINGEN   Postgången mellan poststationen och befolkningen i omkringliggande tätorter och byar sköttes utav lantbrevbärare. Följande brevbärare har tjänstgjort:   Omkring 1919: Johan Grafström i Klocke.   Under åren 1933-53: Edvard Melander i Grubbe. I sin tjänsteutövning använde han sig utav en "trehjuling", som drogs utav schäferhunden Kej. Längre fram ersattes Kej av gråhunden Klinga. Hundarna utgjorde även ett bra skydd mot eventuella "skurkar".   Under åren 1953- 1985: Signe Melander-Lektorp övertog postgången efter sin far. De sex första åren användes mopeden som färdmedel. Under den restrerande tjänstgöringstiden användes bil. Idag utgår all postutgivning från Kramfors. Brevbärarnas arbetssituation har helt förändrats. Postdistrikten har blivit större och antalet kunder ökat. Med bilens hjälp måste "brevbärarna" åka åtskilliga mil per dag för att kunna tjäna sin kundkrets. Kunden har blivit lidande på allt detta. Postlådorna som förr fanns utanför bostaden har nu flyttas tillsammans i grupper ofta lång från bostaden.     GÅRDFARIHANDLARE   Benämningen "gårdfarihandel" kommer av det fornnordiska ordet fari som betyder resande. Gårdfarihandel bedrevs av kringresande personer och för vilka det fordrades länsstyrelsens ja. I äldre tider fram till 1864 ägde invånarna i vissa västgötska härader privilegium att idka gårdfarihandel d.v.s. sälja hemtraktens tillverkning, av tyger, garner mm ( knallar ). År 1864 erhöll alla de som så önskade samma rätt att bedriva gårdfarihandel i vårt land. På Sandö var det "bolaget" som bestämde, och de förbjöd all gårdfarihandel på ön fram till 1900-talet. Gårdfarihandlarna hade i regel ett stort sortiment av varor i sina väskor såsom: dukar, strumpor, underkläder, hängslen, livremmar, knappar, tråd, förkläden mm. Gårdfarihandlare i Sandöverken August Nordin, Klocke Åke Grönstedt, Grubbe Karl Gustav Grönstedt, Lugnviksstrand Karl Hedberg, Lugnviksstrand   Karl Nyberg, Klockestrand Försäljare av radioapparater, vitvaror, hushållsmaskiner mm   "Dacke" på Lugnviksstrand   Erik Nääs i Gålån ( repr. för Alfa Laval ).     TAXIRÖRELSE   Clarence Bergkvist, Klockestrand   Karl Hedberg, Lugnviksstrand   Andreas Johansson, Klockestrand   Arne Nordin, Nyland   Birger Ramström, Klockestrand   Gunnar Ramström, Klockestrand   Öhman, Klockestrand     LASTBILSÅKERI   Erik Lundkvist, Klockestrand   Stig Lundkvist, Klockestrand   Gottfrid Norlén, Klockestrand   Folke Nyberg, Klockestrand   Lars Johan Sandström, Lugnviksstrand     Vad fick man för sitt arbete- vad fick man för pengarna år 1900?   Pigan på glasbruksherrgården tjänade 94 kronor per år plus fri kost och bostad. En brädgårdsfaktor tjänade 1200 kronor per år och en stabbläggare på Sandö sågverk hade 800 krononr per år plus fri bostad, fri vedbrand och tillgång till ett krydd- och potatisland. ( Stabbläggaren var den bäst betalde arbetaren i brädgården ). Timmerpåstickaren och klantpojken fick 11 öre per timme i lön. Jordbruksarbetaren på Sandö fick 180 krononr per år plus fri kost och bostad. Glasblåsarna stod i en klass för sig. Det fanns glasblåsare som kom nära 4000 kronor i inkomst per år. ( Glasblåsarnas levnadsstandard stod givetvis i nivå med inkomsten. Det var inte utan orsak som man kallade glasbruksbefolkningen för "herrskap". Öbefolkningen skilde sig även på annat sätt från den övriga Ådalsbefokningen. Glasblåsarna och deras familjer talade ett korrekt och vackert språk, som skilde sig väsentligt från den ångermanländska dialekten. Orsaken var tidigare inflyttningar från Tyskland, Frankrike och Belgien. Dessa invandrare blev "tongivande" på skilda områden i samhällslivet ).     Så här lång tid måste man arbeta för att kunna skaffa följande varor år 1900.   "1 kg socker". 2 tim. 24 min. "1 l mjölk". 30 min. "1 kg potatis". 14 min. "1 par skor". 25 tim. "1 kostym". 140 tim. "1 kg smör". 6 tim. 7 min. "1 tjog ägg". 3 tim. 18 min. "1 kg fläsk". 2 tim. 51 min.     Avsikten med affärsrörelser i Sandöverken är att väcka minnen till liv från en gången tidsperiod. Med minnesbilder och muntliga berättelser har vi tittat in i den rika skattkammare för att se oss omkring, jämföra, minnas och begrunda. Nu är vårt besök i skattkammaren över, och vi är tillbaka i verkligheten. Vi kan bara konstatera att våra minnesbilder har blivit skadade under årens gång, och de är svåra att renovera. Vi är tillbaka i samhällen med stängda affärer, kiosker, cafeer och bagerier. Samhällen, där skräddaren har tråcklat färdigt och skomakaren slagit sin sista pligg. Den nya tiden har hunnit ifatt oss. Varuhus och stormarknader har kommit och trängt undan de små butikerna och hantverkslokalerna. Genom sin närvaro i Kramfors har de medvetet eller omedvetet tvingat människor på de små orterna att åka flera mil för att köpa en burk färg eller ett par rullar tapeter.     Källa: Affärsrörelser i Sandöverken av Lennart Bylund ( Med tillstånd att använda ). Läs mer om I Handelsbo´a TOP OF PAGE

Glasblåsning vid Sandö Glasbruk . Sandö Glasbruk 1750 - 1928 Glasbruksarbete vid Sandö Glasbruk. Blåsning av fönsterglas. Fönsterglas har tillverkats vid Sandö alltifrån driftens upptagande och därefter med all sannorlikhet utan avbrott ända fram till och med 1928. Fönsterglastillverkning. Från råvara till färdigt glas. Glasblåsning hör till det mest fascinerande hantverken. Den var vacker för ögat och imponerande genom de stora måtten. Den fysiska prestationen och precisionen i varje detalj är värd vår beundran. Sandö glasbruk var vida känt för sitt fina glas. På utställningen i Gävle år 1901 belönades Sandöglaset med guldmedalj. En viktig del av tillverkningen var inmätningen och vägningen av ingredienserna i glasmassan. Råvaran till glasmassan bestod bl.a. av kvartssand, soda och kalk. Om man ersatte sodan med pottaska erhöll man "böhmisk kristall". Vissa personer hade till uppgift att med ögats hjälp avgöra när ugnen hade rätt temperatur ( 1050 grader Celsius ) för att kunna ta emot ingredienserna. Det som bidrog till charmen i glasblåsningen var att redskapen var så få och enkla: en ihålig järnstång, en pipa med munstycke samt två träformar av al. Två man arbetade tillsammans vid smältugnarna, mästaren och anfångaren. Den senare hämtar upp på pipan den mängd glasmassa som åtgår och detta gör han på känn och det var en stor prestation, då glasklumpen kunde väga upp till sju kilo. Mästaren blåser i pipan och glascylindern kunde få följande mått: två meter lång, halv meter i diameter och glastjockleken två millimeter. När cylindern är utformad öppnas den nedtill. Detta tillgår så att man sätter en klick vitglödgat glas i botten. Därefter förs cylindern in i ugnen och där uppstår en explosion och cylinderns botten sprängs upp. Därefter klipps botten upp med en sax. Glascylindern bärs ut till sträckugnen. I sträckugnen fäller glascylindern, som tidigare är spräckt med en glödgad järnstång, ut sig. Glaset kavlas för att ev. ryggar skall försvinna. Glaset får svalna och fraktas sedan till skärkammaren, där det skärs i lämpliga storlekar.   Yrken vid Sandö glasbruk I början av 1920-talet bestod personalen av: Glasblåsare och anfångare, stäckare och sträckugnsbiträden, i sträckhyttan av mängkarlar ( som blandade glassatsen ), smältare, gaseldare, gasväxlare och grovarbetare. I skärkammaren arbetade sorterare, skärare, glasuttagare, lådmakare, packare och expeditörer; i degelverkstaden: degelmakare, lertrampare, krossare, murare, hantlangare; i kraftcentralen: maskinister, eldare; i smedjan: smeder och hantlangare. Slutligen kom kuskar, körkarlar, stalldräng och nattvakt. Kontorspersonalen utgjordes av 3 personer utom disponenten. Enligt avlöningslista för Sandö glasbruk 1922. GGA = Glava glasbruks arkiv TOP OF PAGE

På helig mark När de första ångsågarna kom igång i Ångermanland på 1850-talet började en ny tid som skulle förvandla landskapet. Befolkningstillväxten, de stora omflyttningarna och koncentrationen till en rad tätorter, som industrialiseringen gav upphov till, skapade ett behov av nya gemenskapsformer. Arbetare från andra håll i landet förde i många fall med sig nya idéer och tankesätt, som spreds efter kommunikationslederna. Redan före industrialiseringen hade folkliga väckelserörelser uppstått - delvis utanför det etablerade samhällets ram. Pehr Brandell, som var präst i Nora i början av 1800-talet, har spelat en viktig roll för väckelserörelserns utveckling i landskapet. Han står som en centralgestalt för en inomkyrklig väckelse och han blev efter hand nästan legendarisk. Det anses att det på grund av hans auktoritet som denna rörelse till en början stannade inom svenska kyrkan. Men det fanns också separatistiska tendenser inom väckelsen. Den mest kända rörelsen av detta slag uppstod i norra Ångermanland kring Anna Johansdotter Norbäck, vanligen kallad mor Anna. Annaniterna opponerade mot kyrkan, höll egna gudstjänster med nattvardsgång och tillämpade en sträng kyrkotukt. Även om denna rörelse dog ut i början av 1900-talet, är den intressant som exempel på en tidig väckelserörelse utanför kyrkans ram. En del av de lutherska missionsföreningarna som uppstått på grund av den brandellska väckelsen, kom senare att gå över till Svenska Missionsförbundet, som på så sätt på en del orter i Ådalen fick livaktiga församlingar. En annan gren av väckelserörelsen var baptismen med centralort i Sundsvall, varifrån kolportörer sändes ut. När ett par av dessa i mitten av 1850-talet uppenbarade sig i Härnösand, blev man på konservativt håll orolig och undrande om det fanns ett samband mellan de nya lärorna och den politiska radikalism, som visat sig under revolutionsåret 1848, och man varnade för de nya lärorna. Baptismen fick varken då eller senare ett lika starkt fäste i landskapet som fosterlandsstiftelsen och missionsförbundet, men det finns orter där den varit stark. Skorped i norra Ångermanland är en sådan. Därifrån kom Jakob Byström som blev en ledande man inte bara inom baptismen utan också i blåbandsrörelsen och det frisinnade partiet. På senare tid har pingströrelsen kompletterat bilden av Ångermanlands väckelserörelser. Området kring Örnsköldsvik har särskilt präglats av olika religiösa rörelser. Safari på helig mark. Folkrörelsernas historia är dess byggnader - eller åtminstone blev byggnaderna det synliga uttrycket för folkrörelsernas visioner om ett bättre samhälle. För att bevara det som finns kvar av denna historia arrangerades ett missionshussafari i Höga kusten sommaren 1999. Det började med en resa runt till ett 20-tal missionshus som fortfarande finns kvar på norra sidan Ångermanälven i Nora- och Nordingråbygden. År 2000 upprepades turen men det blev också en särskilt seminariedag kring väckelserörelsernas byggnader. Vem har ansvaret för att föra arvet vidare? Vem kan berätta för kommande generationer? I Nora och Nordingrå fick EFS-väckelsen fäste under första delen av 1900-talet och ungefär hälften av missionshusen är från denna tid. De flesta är små och har ett anspråkslöst yttre. Av helt annat slag var de storslagna tempel som byggdes kring Ångermanälven under 1800-talets väckelse bland sågverksarbetarna. De uppfördes av församlingar tillhörande Missionsförbundet och Baptistsamfundet. Flera av dessa stora bönhus är rivna, till exempel det stora Ebeneserkapellet på Sandö där årliga sommarkonferenser samlade hundratals besökare ända in på 1950-talet. Men ett av dem står kvar - och besöket vid detta är höjdpunkten i missionshussafarin. Det är Nyadals missionshus från 1905, ett missionshus som tar andan ur besökaren där det uppenbarar sig på en bergknalle nära Högakusten-bron. Församlingen i Nyadal spelade en viss roll vid de första strejkerna i Ådalen då sågverksägarna manövrerade för att få arbetarna att ta parti mot de strejkande. Händelserna har gått till historien som Sandökravallerna år 1907. Nyadals missionshus är sedan länge privatägt, och från och med år 2000 bedrivs ett byggnadsvårdsläger varje år i sammarbete med Länsmuseet i Västernorrland och Svenska föreningen för byggnadsvård. Det kulturmärkta missionshuset i Nyadal restureras även i år 2001. Åtta deltagare från Skellefteå i norr till Malmö i söder lär sig byggnadsvård under två veckor. Syftet med lägret är att sprida kunskap om byggnadsvård och lära ut traditionellt hantverk och tekniker. På plats att lära ut finns folk med trä som specialité, konservering, fönsterrestaurering, måleri och en byggnadsantikvarie. De moment som ingår i kursen har valts ut både med hänsyn till vad kursen ska ge och vilka delar av missionshuset som är i störst behov av upprustning. Därför fortsätter man det i fjol (år 2000) påbörjade arbetet med att restaurera husets verandatak. Takpannorna som lades på plats 1951 (huset byggdes 1901-1905) har varit för tunga för takets konstruktion och lyfts av. I stället läggs nya stickspån som det var ursprungligen. Kursdeltagarna får själva tillverka stickspån. Man restaurerar även taktassarna, som tar vid där takterassen slutar. Under förra året (2000) renoverades fyra fönster och kanske hinner man med lika många detta år. Ändå återstår massor av fönster innan alla i det magnifika huset har klarats av. Inne i huset pågår en målerikonservering. Med varsamma händer fäster deltagarna färgdekorationer som börjat lossna från träet. I bland genomförs också en varsam retuschering. En tänkbart inslag i en framtida byggnadsvårdskurs vore att måla om huset i dess ursprungliga färger. Skrapprover som genomförts tyder på att huset tidigare var terracottafärgat med inslag av grått. Missionshuset har under byggnadsvårdslägret 2001 visats upp för allmänheten vid två tillfällen. Ebeneserkyrkan på Sandö Kapellet tjänade många generationer Sandöbor. På en av Sandös högst belägna platser uppfördes år 1886 ett missionskapell. Uder 1800-talet och ett stycke in på 1900-talet var det vanligt att man gav kyrkor och kapell bibliska namn, som i regel anknöt till någon viktig tilldragelse i gamla testamentet. Bönhuset på Sandö var inget undantag, det fick namnet Ebeneser. Ordet är hebreiskt och betyder hjälpstenen. Valet av det namnet angav med all sannolikhet missionsvännernas målsättning med sitt bönehus uppe på berget. Nog utgjorde den en ståtlig anblick, den gamla Ebeneserkyrkan på Sandö med sitt lilla, sturska torn som strävar mot skyn och den inbjudande verandan med sitt vitmenande träräcke. Ebeneserkyrkans som byggdes 1886 och försvann 1959. Att den vackra byggnaden rönte detta öde berodde till en del på att Sandö glasbruk lagts ned 1929 och missionsverksamheten förde en tynande tillvaro och till en del på att kyrkans friska virke behövdes för uppförande av det nya kapellet i Klockestrand. Därmed försvann en av de sista stora 1800-tals träkapellen, vilket var synd, då ingen byggnadstyp torde representera Ådalens träepok så väl som dessa. Ebeneserkyrkan med sin stora samlingssal har under många generationer fått tjäna den gudstjänstfirande församlingen med uppbyggelse och andlig inspiration. Många minns säkert de årliga, återkommande Sandökonferenserna, som samlade stora skaror av människor från när och fjärran. Det var inte enbart religiösa högtider som förekom på Ebeneser utan även profana som t.ex. Sandö glasbruks 150-årsjubileum, då Patriotiska sällskapets medaljer utdelades till trotjänare vid Sandö glasbruk. Vid detta tillfälle talade landshövding Ryding och delade ut medaljerna. Disponent Lewerentz fru, Hedvig, fäste medaljerna på medaljörerna. Under högtiden sjöng fru Lewerentz några av Davids psalmer, tonsatta av Wennerberg. Det fanns också en profan samlingslokal på ön, nämligen logen 231 Verdandis ordenshus på Killingholmen. I denna lokal hölls, utöver nykterhetsbefrämjande aktiviteter, uppskattade konserter under medverkan av både stråk- och kammargitarr/orkestrar samt hornmusikkår. På Sandö hade man även tillgång till manskör och blandad kör, som berikade besökarna i de olika samlingslokalerna med vacker sång.     Missionshus i Ådalen // Om intresse finns att besöka missionshusen, så finns kopplat till varje missionshus ett telefonnummer som man kan ringa. Skriv ett mail till Lars-Ivan Söderlund så får du telefonnummer //.   Se även: Helig mark i Ådalen och Höga Kusten. Härnösands folkhögskolas inventering och dokumentation.Missionshus   De finns där på varje ort längs vägen,som ett pärlband. Missionshus, bönhus, kapell och kyrkor. Ibland flera på samma ställe. För några årtionden sedan var de brännpunkter i samhället. Tusentals över hela Sverige. Men Ådalens hus är de mest magnifika i landet. Här fanns gott om bräder, kunnande och initiativkraft. Det nya Sverige växte fram. Ett industrisamhälle med demokratiambitioner och med människor som själva bestämde över sina liv. De tog ansvar för sin tro och sin framtid. I missionshusen gjorde man det i förening med andra. En del av husen står stolta kvar i en ny värld. Andra förfaller och äts upp av tiden. Många har blivit bostäder och stugor eller får tjäna på annat sätt. Tala om återanvändning! I femton av dessa hus firas fortfarande gudstjänst. Många i denna förteckning är rivna. Missionshusen har en märkvärdig historia att berätta.   1. Klocke Missionshus. Byggt 1898. Verksamhet fram till 1963. Uppgick i Klockestrand mfs 1961. Ombyggt nu efter två år arbete till permanentbostad. Ägs av Peter och Anna Ramström. OK att komma. Ring först. De är hemma hela veckan. Jubileumsskrifter (40 år och 100 år) och köpekontrakt finns. Akt nr på Föreningsarkivet 1737 (Klockestrands mfs).   2. Ebeneser Sandö Byggt 1886. Brödraförsamling bildad 1882. Rivet 1959. När Ebeneser revs flyttades Sandökonferensen till Utviksgården i Nora. Jubileumsskrift 1982 finns. Ivar Åkerlund kan allt om huset Fotografier finns hos Olle och Ingeborg Gustafsson, och hos Verner Boden i Härnösand. Verner kan berätta. Ebeneser Sandö stort centrum för sommarmöten. Första söndagen i augusti var det stora friluftsmöten på Sandö "Sandökonferensen". Folk kom fjärran med båtar från Sollefteå, Nya Dal, Härnösand. Missionärer från Kina kom i mantel ner till fötterna och gubbar från Stockholm;Missionsförest. Nyrén, Josef Root. Frank Mangs talade. Väldig kulturverksamhet på ön genom invandrande kulturbärare bl a från Tyskland och Danmark pga glasblåseriet. Glasblåsarna var adel. Aknr 1737 (Se Safari på helig mark)   3. Sprängsvikens missionshus Ådalens första tullhus som på 1940-talet blev missionshus. Ägs idag av Jonas Lundqvist, keramiker. Församlingen bildad 1883. Hade först Missionshuset Sion. Vet ej var det var. OK att komma. Hemma hela veckan. Ring först. Akt nr 1284   4. Nya Dals Missionskyrka Färdig 1905. Församlingen upplöst 1963, därefter i privat ägo. Ägare Ulf Eriksson (tidigare ägare Sven Norberg ). Nyckel hos Leif Olsson. Ritningar finns. Rapport finns från Länsstyrelsen. Renovering pågår i låg takt. Gunilla Bergvall från Sundsvall vet det mesta om historien. Se även Erik Sjöqvist. Ej material på FA (Se Safari på helig mark)   5. Folkja, SMF Sekelskifteshus Lennart Svan är ägare: Odengatan 4, 114 24 Stockholm Församlingen uppgick i Skog. Ej på FA   6. Körning I bruk. Församling finns. Huset flyttat från Sund Lisa Hägglöv bor i lägenheten sedan 1983. Jubileumsskrifter finns i Missionshuset (60år, 100år) Lisa hemma hela veckan. Bara att komma, men ring före. Ej på FA   7. Sionkapellet (baptisterna) Klockestrand I bruk. Ansvarig Rolf och Rakel Värja     8. Lunde (baptisterna) Ägt av Lars Thiger. Byggt 1925 av Lars T:s farfar. Invigt 1926. Lars faster i Stockholm har mycket att berätta. Ok att låna nycket av Rolf Värja. Lars T vill göra stiftelse av huset för att bevara det. Skrevs i tidningen vid invigningen. Turistföreningens Årsskrift 1969   9. Sion Ramvik (baptisterna) Tidigare ägt av Margareta Hallin.   10. Västansjö. Det gamla rivet Nytt byggdes i början p 1970-talet av Sten Bjurström. Såldes för två år sedan till konstnär, sidenväverska. Monika Wedin vet.   11. EFS Sprängsviken ??   12. Missionskyrkan Lugnvik. Lugnviks Missionsförsamling var störst under 1950-talet. Stora ungdomskonferenser i Lugnvik för distriktet under samma tid. Numera en liten församling. Pastorsbostaden i Missionskyrkan hyrs ut privat.   13. EFS Lugnvik Ägs av keramikern Kirsten Nyäng.   15. Missionskyrkan Väja. Köptes av orgelbyggare fr Näsåker. Mitt emot fabriken.   16. Missionskyrkan Nyland. Stort. Omgjort till verkstad. Sammanslagning jan 1963 av Sandslån, Rossön/Nyland och Torsåker/Styrnäs till Nylands mfs. Akt 1999. Fastighetspapper finns   17. Missionshuset Sandslån Omgjort till bostad. Handlaren Doris ägare. Akt 2000   18. Sels Missionshus   19. Hällsjö (Kyrkdal) Louis Eriksson vet   20. Salsåker Ägs och bebos av Dag Wallin. Finns omnämnt i Nordingråbok med runor på. Byggdes av rester av en färbod. Fraktades över isen norrifrån. Akt 1852. Material från 1925.   21. Salsåkers bönhus nr 2   22. Mädans bönhus EFS Byggt på 1920-talet. I bruk fram till 70-talet Sedan okt 2000 ägt av Birgitta Vretblad, Täby Sthlm. Nyckel finns i granngården (Siv) 23. Själands bönhus Ägare Maria Schibbye. Fotoverkstad nere, bostad uthyrd uppe.   24. Salteå bönhus EFS Troligen uppfört 1936. Sedan 1980 bostad för fam Nordlund. Idag bor Henny Nordlund ensam där. Huset nådde tidigare fram till vägen, men lilla salen och övervåningen med bostadsdel revs vid ombyggnationen.   25. Filadelfia Orsta Bostad.   26. Omne Bönhus EFS Omgjort till bostad.   27. Torrom bönhus EFS Byggt på 1930-talet. Verksamhet fram till 1991 då Torbjörn Berglund köpte det. Används som verkstad för byggfirma som jobbar med prefabrikation. Astrid Westin i Bölesta kan berätta. Hennes morfar var drivande vid byggnationen.   28. Häggviks bönhus EFS Ägs av Åke Pettersson, Karlstad, Keramiker. Anna-Lisa Pettersson på Vallen vet. Märta Sjölander kan också berätta, bl a Waldenström sommarmöten   29. Ådals Bönhus Invigt 1929. Köpt 1996 av konstnären Lars Klen från Stockholm. Renovering pågår. 50-årsskrift finns. Henry Nordin i Bjästa kan berätta, liksom Bertil Westman. Sedan 1894 fanns det en Nordingrå Kristliga Ungdomsförening med medlemmar i Fällsvik, Ådal, Sörle och Kåsta. Möten hölls i många år i skolan. Så småningom delade dessa upp sig i olika roten och utvecklade var sin missionsförening och bönehus.   30. Bötsle Missionshus   31. Lagfors (Medelpad) I bruk   32. Baptistkapellet i Loo Mitt emot Nyland. Det första baptistkapellet i området. Privatbostad idag   33. Nya Dals baptistförsamling 34. Utviksgården 35. Filadelfia i Hol 36. Klockestrand Missionskyrka 37. EFS i Mjällom 38. EFS på Vallen Nordingrå 39. Filadelfia Mjällom 40. Agape Mjällom 41. Måviken EFS 42. Filadelfia Bollstarbruk 43. Missionskyrkan Bollstabruk 44. Ullagården Väja 45. Filadelfia Ullånger 46. EFS Nyland Sörgällsta 47. Frälsningsarmén Kramfors 48. Ådalskyrkan Kramfors 49. EFS Nyland 50. EFS Mäja 51. Filadelfia Docksta 52. EFS Docksta 53. Pingstkyrkan Kramfors 54. SMF Nyhamn 55. EFS Kramfors 56. EFS Bräcke 57. Veåsand (baptisterna) 58. EFS Skoved 59. EFS Käxed 60. Armelokalen Bollsta 61. Bibeltrogna Vänner i Dynäs, Vibyggerå 62. EFS Sandslån 63. EFS Ullånger 64. Missionskyrkan Ullånger 65. Missionshuset i Valto             Till följande finns telenummer!   Föreningsarkivet Västernorrland 0611-34 82 53 Fred Nilsson Ivar Åkerlund Lisa Hägglöv Ture Selander Werner Bodén Birgitta Wretblad Olle och Ingeborg Gustafsson Torsten Forzelius Svenska föreningen för byggnadsvård, Ann-Chrlott Strandberg Hasse Bergman. Induistrihistorien Olle Hanneryd TOP OF PAGE

HYLLNING TILL LUGNVIK  Något om Lugnviks by historia Det vi i dagligt tal kallar Lugnvik är tre byar, Norrland, Mäland och Lugnvik, grupperade kring Lugnviksfjärden samt en fjärde by, Öd vid Ödstjärn. Även Bergsviken bör nämnas fastän den inte är en by i egentlig mening utan ursprungligen utgjord under Norrland och Mäland. Bergsviken började förmodligen redan under 1500-talet att användas som fäbodar av nämnda byar men på 1800-talet uppblandades fäbodställena med fast bebyggelse av torpkaraktär.  Beskattning av folket - Makthavarnas käraste sysselsättning. Den älsta bevarade skattelängden för Ångermanland upprättades 1535. I längden redovisas en extraskatt, som detta år uttogs med anledning av kriget mot Lybeck. Skattlagda är i Lugnvik 3 bönder, i Mäland 2 och i Norrland 4. Öd finns inte med.   //Här ses utdrag ur skattelängden för Bjärtrå socken. Den är uppdelad byavis: Här är Lugnvik och Mäland. En övning i gammelsvenska och gammelstavning. Maanttalatth aff Berattradh Sokne Gi jordhe landbo j Lunghwick x öre ij öre mi jndher Erijck landhboo j mark Mattas x öre Ni jels j Mellandh x öre Peder x öre Ur Ångermanlands älsta skattelängd.//   Går vi hundra år framåt i tiden och ser på en boskapslängd från Lugnvik från 1635 har Lugnvik 4 bönder, Mäland 2, Norrland 4 och Öd 1. Tillsammans har man 11 hästar, 3 tjurar, 80 kor, 117 getter och 16 får. 1736 finns i Lugnvik 5 bönder, i Mäland 3, i Norrland 5 och i Öd 1. Några torplägenheter har ännu inte tagits upp men man kan utgå ifrån att vissa båtsmanstorp finns. Gårdarna låg i regel vid denna tid tätt tillsammans. Något som både var till fördel och nackdel. Man hade skydd och hjälp av varandra men byggnadssättet kunde vara ödesdigert vid eldsvådor. Var sedan grannsämjan inte så god kunde närheten vara påfrestande och trätorna kom ibland upp vid tinget. Ägorna var spridda på många ställen och det var svårt att kunna driva jordbruket rationellt. I mitten av 1700-talet sätter staten igång med jordreformer för att åstadkomma större skiften och 1757 kommer förordningen om storskifte. Lantmätarna får mycket att göra, varje by skall gås igenom och ägorna skall läggas samman, kartor skall upprättas och man skall försöka göra det så att alla blir nöjda, vilket inte är så lätt. Lantmäteriverket i Sverige inrättades redan 1628 men så många kartor från den tiden finns inte bevarade, däremot finns många kartor från storskiftets tid. Lantmätarna lade ner mycket arbete på att göra utförliga och vackert färglagda kartor. För Lugnvik, Norrland, Mäland och Öd finns kartor, och till varje karta hör en utförlig beskrivning. Under senare delen av 1700-talet börjar man ta upp torplägenheter och år 1803 finns i Lugnvik 3 torp, i Norrland 1 och i Öd 2. 1827 och 1866 kommer nya jordreformer, laga skiftet. Nu sprängs de gamla byarna, gårdstomterna läggs inom de samlade ägorna och man får längre till grannarna. Tills industrin kom var jordbruket levebröd för de flesta. Man får också tänka sig att det finns backstugor i byarna, som inte redovisas i skattelängder. På 1870-talet kommer de stora förändringarnas tid. 1874 bildas Lugnviks Nya Ångsågs AB. Redan året innan hade inspektor Gjörud inköpt 19 seland jord av bonden J.E.Boman i Lugnvik. Mycket folk behövdes till sågverket och snabbt byggdes bostäder. Efter en tid i sågverkets bostäder började man bygga egna hem och en del av den tidigare bondeägda marken styckades till tomter och under 1900-talet har byggnationen fortsatt i olika etapper och blandningen av olika byggnadsstilar ger idag ett trevligt intryck av Lugnviksbygden.    Industrin förvandlade Ådalen Ådalens industrihistoria är nära förbundet med dess topografi - dess folkrörelsehistoria likaså. En flod - geografiskt snarast en bred havsvik - ger den väsentliga kommunikationen. Landremsor på båda sidor om älven erbjuder en bördig åkermark och senare också lämplig plats för industrier. Tillgång till skog på nära håll leder efter ångsågarnas och massafabrikernas intåg till ett kraftigt industriellt uppsving. Men även om floden är bred, är dalen det inte. Befolkningen koncentrerades till landremsan närmast älven och med industriutvecklingen följde en kraftig befolkningstillväxt och det uppstod en rad småsamhällen, ibland skilda genom berg och vatten, men ändå nära varandra, några på öar i älven, som Sandö och Svanön, några geografiskt begränsade av berg och skog som Dal och Hornö. En kommunikationsriktning var den viktiga: efter älven, d.v.s. ungefär norr - söder. De stora skeppen visade vägen till all världens länder från "den smala remsan/ mellan bondland och världsmarknad". Det var också den vägen som de nya idéerna kom. Från 1890-talet fanns det ännu en betydelsefull led norr - söder. Det var järnvägen som förband Härnösand med den norra stambanan i Långsele. Det var inte bara folkets järnväg utan också en maktens väg, som kopplade samman militärförläggningen i Sollefteå med residens- och stiftstaden. I Härnösand fanns tingshus och centralfängelse och efter banan kunde militär sändas till oroshärdar i Ådalen, en möjlighet som skulle komma att utnyttjas också år 1907. Direkt förbindelse med Stockholm via en ostkustbana tillkom först senare. Ville man ta sig till huvudstaden fick det ske över Långsele och den resan tog 22 timmar. Vägen över Långsele fick man också välja om man skulle komma med tåg från Sundsvall till Ådalen. En annan förbindelse norr - söder erbjöd de talrika ångbåtarna på älven. Men det tog längre tid och årstid och väder gav naturliga begränsningar. Från Härnösand kom man till Stockholm på 27 timmar, om vädret var bra. Genom ångbåtstrafiken förband vattnet de olika samhällena. Men de skilde också - de nuvarande broarna vid Sandö, Hammar och Hornö-Veda fanns inte, utan man fick ta sig över älven med färja eller båt. Det kunde tidvis leda till isolering. I mitten av 1800-talet var Ådalen främst en bondebyggd, dock inte utan industrier. Där fanns vattensågar, järnbruk, glasbruk och skeppsvarv. Men jordbruket dominerade. I hela länet var 87% sysselsatt med jordbruk (riksgenomsnittet var 77%), medan 7% hörde hemma i yrkesgruppen industri och hantverk. Några stora brukssamhällen som i mellansverige fanns inte, de anställda bodde ofta i torp på brukets ägor och förenade arbete vid detta med jordbruk. År 1853 började den första ångsågen i Ådalen och därmed inleddes en radikal färändring. Glasbruksdisponenten Franz Berwald startade på Sandö den första ångsågen 1853.  Lugnvik i Ådalen Lugnvik är ett gammalt sågverksssamhälle på norra sidan av Ångermanälven. Det ligger längst in i en fjärd som både kan kallas lugn och liknas vid en lunga. Förr hette det Lugnvik. Någon behörig myndighet har ändrat namnet. För nu stavas det Lungvik på den typografiska kartan över Sverige och i liknande sammanhang. Min hustru Eva är född i Lugnvik. Där bodde vi också som nygifta. Vi fortsätter att använda den gamla stavningen. Socknen och kommunen hette Bjärtrå och sträckte sig från Sandö i söder till Sandslån i norr. På 1930-talet uppgick befolkningen till 5-6 000 personer. I slutet av 1970-talet återstod efter alla utflyttningar ungefär 2 200 personer. Nu på 2000-talet har befolkningen reducerats ytterligare. Tidigare låg sågverksplatserna tätt: Sandö, Lugnvik, Lockne, Fjärdvik, Köja, Mariberg och Kungsgården. Allt är borta, av Lugnvik återstår bara torkanläggningen och justerverket. Sågningen har flyttats till nya sågen i Bollsta. Bygden verkar vara på väg att återgå till sitt förindustriella stadium. Det finns fortfarande bondgårdar och torpställen. För satt sockenstyret i Strinne, vid kyrkan, där de rikaste bönderna bodde. Och där satt det in i det sista - fast Lugnvik med utkanter rymmer mer än hälften av den gamla socknens befolkning - tills Bjärtrå liksom de omgivande socknarna Nora, Skog, Ullånger och Styrnäs uppslukades av Kramfors storkommun. Det har funnits ett sågverk i Lugnvik i över hundra år. Hela samhället växte upp kring sågen. Före bilismen fanns bara en större arbetsplats inom räckhåll, den 1922 byggda och 1967 nedlagda massafabriken på Hallstanäs. Man kan se den här betydelsen för bebyggelsen. Nere vid fjärden låg sågverket med sin timmerbom. Kolbacken och ångbåtskajen med sitt höga, röda magasin. Vid kajen lade älvbåtarna med sina passagerare till. Bortom ångbåtskajen kom brädgårn med sina kajer. Där låg klantritan för klanten som såldes som ved till arbetarna och ovanför den låg spruthuset med brandsprutan. Från sågen gick rälsbanan - fram till mitten av 1930-talet högbana - med lok och virkesvagnar. Där fanns kapverk, stapelkranar, pråmslip och de gula brädstaplarna som sände ut sin massiva trädoft över hela samhället. Vid kajerna pråmarna för olika ändamål, täckta och öppna, och bogserbåtarna "Kalle" och "Lugnvik". Sågen var som en enda stor rasslande marskin. Årets händelse var när isen gick upp på fjärden och skeppningssäsongen började. Då plockades taken av staplarna, plank och bräder kastades ner till kapverksledningens rasslande rullar, som blixtsnabbt sände fram dem till sorterarn och kaparn. Kaptrissan höjdes i sitt vinande skär, och klantpojken hyvade undan de avkapade ändarna. Virket gick vidare ut till stuvarn i pråmen, där också märkpojken sprang runt med sin stämpeldyna och satte den röda stämpeln i plankans eller brädans ände. När pråmen var fylld bogserades den ut till det väntade fartyget, och virket vinschades ombord, stuvades i lastrum och surrades på däck. Så fortgick i stort sett det klassiska brädgårdslivet, med löpande moderniseringar genom åren, ända till Lugnviks brädgård som den sista i Ådalen revs bort 1961 och ersattes med ett modernt torkhus. Där snabbtorkades virket, förpackades i buntar för lagring i virkesmagasinen och lastades med trukar och kran ombord på fartygen, som lade till direkt längs kajen. I backarna närmast ovanför sågen och brädgården låg bolagets mark och bebyggelse. I en vacker sluttning med parkliknande trädgård fanns Herrgårn. Strax intill Kontoret och jordbrukets stora ekonomibyggnader. Rättarns hus och villor för sågställare och andra tjänstemän. Där grupperade sig också de vitmålade arbetarkasernerna med sina svarta tjärpapptak, av vilka några finns kvar än. Lägenheterna var mest på ett rum och kök, men det fanns också enkla "spisrum". Varje familj hade sin del i uthus, dass och slaskhus. I slutet av 1930-talet satte man upp skyltar med namn på kasernerna. Namn som Långklanten (den var byggt av klant), Trehörningen, Heligbäck, Skvadern, Grindstugan, Nickebo, Sörgården och Bergbacka. (I Bergbacka bodde Eva och jag som nygifta.) Lika länge har det funnits namn på de olika delarna av samhället runt fjärden. Bruket var området med bolagskasernerna runt sågen. Ovanför kom Backen, med arbetarnas egna stugor och egna hem. Utefter brädgårn låg Västbruket med ytterliggare kaserner och på Hallstanäs ännu en omgång bolagskaserner för fabriksarbetarna. Däremellan låg Byn, den ursprungliga Lugnviks by, med bondgårdar, småskolan och storskolan, affärer och en blandad bebyggelse åt olika håll. Ända fram på 1930-talet förekom det vilda slagsmål mellan pojkarna från de olika delarna av samhället. De som var uppifrån Backen mötte Västbrukarna när det var basar i Ordenshuset, och man gick ut i skogen för rejäla, blodiga uppgörelser med nävar och knogjärn. När man inte slogs inbördes hände det att brukspojkarna förenades mot gemensamma yttre fiender, mot "Bjärtråfasan" eller mot intränglingar nerifrån Lugnviksstrand som var ute efter jäntorna. Det sociala livet i samhället organiserades kring de olika missionshusen samt Ordenshuset och Olympia, där det bjöds på basar och dans. Korsvägen ovanför sågen var en av mötesplatserna. Där stannade bussarna på genomfart mellan Undrom och Docksta, från Sollefteå till Härnösand eller mellan Nordingrå och Kramfors. Där langades den bruna plåtlådan från apoteket av till föreningshandeln. Där kunde gubbarna hämta sina paket med motboksskickning från systemet i Härnösand. Där stod pojkarna och hängde med cyckeln om kvällarna. Eva har berättat följande: På den tiden var inte busschafförerna så noga med att passa busstiderna. Evas mor Anna var för det mesta lite sent ute när hon skulle åka buss. Då fick någon av barnen springa upp till korsvägen och stanna bussen, säga till chaffören att vänta på deras mor som kom halvspringande nere i backen. Inga problem, busschafören väntade. En annan mötesplats var hos J H Libell. Han var ortens mångsysslande fenomen, skomakare, skohandlare, skeppshandlare, och upprätthöll en outtröttlig samhällstjänst som mötes- och transportcentrum. Inga främmande språk kunde han. Men vare sig det kom tyskar, spanjorer, holländare eller engelsmän och ankrade nere på redden, så äntrade han friskt lejdarna och kunde på flyttande hemmagjord utrikiska funera fartygen med vilka varor de än behövde. Samtidigt med inåtvändheten i bruksmiljön fanns öppenheten utåt. Tänka sig ett litet samhälle med egen världshamn! Så länge älven var öppen låg nästan alltid fartyg och lastade. Och vårens ankomst markerades mindre av händelserna i naturen av de dagar då isbrytarna "Ymer" eller "Atle" kom och bröt ränna eller Kramfors stora bogserbåt "Kolbjörn" och bolagets egen "Lugnvik" rensade fjärden. Om kvällarna kom sjömännen vandrande upp mellan stugorna för att handla, se om det var dans eller bio i Ordenshuset eller bara för att gå runt. Någon djupare kontakt mellan sjömännen och Lugnviksfolket blev det sällan eller aldrig, mest på grund av bristande språkkunskaper. Men dörren stod öppen mot världen. En inte minst viktig del av kvinnornas arbetsliv utspelades sommartid längs bäcken som rinner genom samhället och av någon anledning heter Heligbäck. På en lång sträcka hade där en rad familjer var sitt "tvättställ". En brygga över bäcken, ett par stora svarta bykgrytor av gjutjärn, som murats kring med stenar, och tvättbunkar av trä. En vacker sommardag kunde det stå blå rökar på flera ställen längs bäcken, dofta byk och såpa från trasmatteskurningen. De som inte hade eget tvättställ fick låna.  Ångsågen I Bjärtrå socken satt på 1800-talet en egensinnig kopparslagare och samlade fornsaker. Han förde uppteckningar också, om sånt han såg själv och sånt han hörts berättas. Han hette Per Edholm, och fick 1921 en riksdagspension. Enligt Edholms anteckningar, skulle bjärtråbönderna på 1700-talet ha gjort försök med en vattensåg. Den slog inte särskilt väl ut. Som många andra räknade de fel på vatteneffekten. Den första ångsågen i landet kom till nästan av misshugg. J.E.Söderberg i Tunadal, nere vid Alnö-sundet i Medelpad, anhöll 1848 hos Länstyrelsen att få bygga en ångkvarn. Som binäring villen han driva ett par sågramar med samma maskin. På försök tillsattes ett par sågramar, och följden blev, att så snart man sett vad dessa dugde till, så blev de huvudsaken och kvarnen bisak. Huvudsaken spreds sig. Fem år senare var man igång i Ådalen. Franz Berwald fick igång ångsågen på Sandö 1853. Kramfors och Lockne året efter. I början av 1870-talet gick i Lugnvik en ung man med sågverksplaner. Han hette Axel Nilsson. Men Nilsson ser ut att ha fått besvär. Bygget gick sakta, och blev aldrig färdigt. Till sågverket i Lockne hade det 1865 kommit över en ung man från Ringerike i Norge. Han hette Ole Gjörud, f. 1841 - d. 1896, och var son till en sågverksförvaltare. Efter fem år på Lockne anställdes Gjörud som inspektor på Lo. Här började han hysa allvarsamma planer på Lugnvik. Gjörud slog sig ihop med ett par män på frammarsch: Constantin Falck och Gustaf Hamnqvist. Den gjörudska bolagsbildningen i april 1874 fick namnet Lugnviks Nya Ångsåg AB. Det brukar tolkas så, att Axel Nilsson ändå bildat ett första bolag för sågen som aldrig kom i gång. Hur stor den första Lugnviks-sågen var, finner man inga uppgifter om. Den gick tio år, sen tog elden den. När man 1884 byggde nytt, blev den på fem ramar. Brädgården stod kvar från gamla sågen. Gjörud ser ut att ha varit en driftig och lyckosam företagare. 1889 anlade Ole Gjörud Norrlands första träsliperi i Björkå. Han flyttade från svärföräldrarnas Fantskog till herrgården på Björkå.  Björkå AB bildat 1872 Vi är framme vid år 1895. Då köper Ole Gjörud hela Offers AB, med såg, nedlagt bruk och tillgängliga skogar. Bondbolaget, Lugnviks Nya Ångsåg AB och det gamla Björkå AB sammanslås till ett enda. Det får namnet Björkå Aktiebolag. Året efter avlider Ole Gjörud hastigt efter ett slaganfall uppe i Björksjön, där han varit på inspektionsbesök hos skogsförvaltaren. Han blev 55 år. På Åbordön som delar Ångermanälvens yttersta utlopp i en nordlig och en sydlig gren fanns en ångsåg som anlagts av en Bjärtråbo, trävaruhandlaren Sundin. Sågen drevs med en lokomobil, och Sundin fick i gång ramarna 1873. Sågen köptes 1890 av Åbords Sågverks AB. Disponent i företaget var härnösandsbon Per Henrik Norberg. Det var honom man kallade på, när Ole Gjörud avled. Norberg tillhörde redan släkten. Samma år som trebolagsfusionen skett, och paret Gjörud firade silverbrölopp, har Norberg och Olga Gjörud gift sig. Olga och Per Henrik Norberg slog sig ner på Holms säteri i Björkå. Där föddes barnen Jontha, Hertha och Carl Henrik. Den nye chefen för Björkå AB var 33 år när han tillträdde, och satte igång med friska krafter. Sen mitten av 1700-talet hade ingen vågat sig på några projekt uppe i Högfors. Men under Norbergs ledning byggdes ett träsliperi också i Högfors. Det kom igång 1898. Framgångsrikt och företagsamt gick man mot sekelskifte. Men så kom 1917. Det året avled Per Henrik Norberg. Han efterträddes av sin broder, konsul Johan Norberg. Bakom sig hade han sin trävarurörelse i Härnösand. Sen var det plötsligen slut med det lugna framåtskridandet! Högfors träsliperi brann 1918. Våren 1919 steg vattnet i den trånga Björkån, växte till en våldsam kraft och tog med sig hela Björkå träsliperi ut i Ångermanälven. Nu flyttade man verken, rörde sig men strömmen ned till Lugnvik och Hallstanäs. Bolaget hade också lagt sig till med en mindre såg i Hallstanäs. Nu rev man den, 1920 och på den gamla såggrunden byggdes det nya Hallstanäs träsliperi. År 1922 stod sliperiet färdigt. Uppe i Högfors fanns sen 1921 ett kraftverk, som stod för den elektriska driften i den nya anläggningen. Men vid den här tiden hade det på nytt hänt något i Björkå AB:s ledning. Konsul Johan Norberg avled 1922; samma år som driften sattes igång i det nya träsliperiet. Nu låg bolagets industri koncentrerad vid Lugnviksfjärden. Den 1 februari 1923 efterträddes konsuln Johan Norberg av löjtnanten vid marinen, Per Hjalmar Hedberg. Det innebar att den industriella successionen vid Björkå AB fortfor att hålla sig inom familjekretsen. Löjtnant Hedberg var sedan 1916 gift med Per Henrik Norbergs dotter Jontha. Bakgrunden fanns med redan från början. Han var son till disponenten Gustaf Hedberg i Forss AB, och född i Domsjö 1881; med andra ord vad som i Ådalen benämnes en nolaskogsare. Den nye chefen var 32 år, och inte rädd av sig. Per Hjalmar Hedberg satte igång med att modernisera sågen i Lugnvik. Den nya ångcentralen stod färdig 1924, och hade kostat en miljon. Den brann året efter. En ny Lugnvikssåg byggdes för elektrisk drift; något som blev vanligare under 1920-talet lite varstans. Men sågverkstidens kulmen var passerad, fast den inte låg helt uppenbar. Men på Lugnvik moderniserade man brädgården de tre åren från 1934 till 1937. Hallstanäs höll också takt med utvecklingen. Där byggde man ut. I Lugnvik och på Hallstanäs fick man göra som andra under de dystra åren på 1940-talet: lagra, blåsa ner, leva på sparlåga. Men Perj Halmar Hedberg var kvick ur gropparna med något nytt: ugnarna för träkol och gengasved. Och det fanns att ta av. Hedberg hade 1923 bland mycket annat blivit chef över 75 000 hektar skog och 90 kilometer flottleder. Men han slarvade inte med råvaran. Han blev en modern skogsbrukare i stor stil, öppen för forskning och framsteg i brukande och avverkning. Decennierna kom och gick; utvecklingen accelerade. Ingen ska kunna påstå, att inte Per Hjalmar Hedberg hängde med in i det sista. Det sista, det blev åren som avslutade 1950-talet. Då revs brädgården på Lugnvik. I stället kom torkhus med hetluft, virkesmagasin, truckar och lastning från kaj i stället för på redd. När 1960-talet gick in, tillträdde sonen Per-Olof Hedberg, posten som verkställande direktör i Björkå AB. Då hade Per Hjalmar för länge sen blivit Kapten. Och Kapten var ett begrepp. Saken får utredas en smula. Genom samhällets brokiga enhetlighet gick hårfina gränser. Högst fanns disponenten i den vita herrgården med parkliknande trädgård. Fester. Oåtkomlighet. Tjänstebil. Chauffören som titulerades kusk. Disponentens dotter var spröd och blek som det hörde till. Sen kom landsfiskalen i sin av grönskan inbäddade villa, inspektorerna och tjänstemännen på Kontoret. Det fanns bara ett kontor som räknades. Handelsmännen och sågställarna, sågarna och bogserbåtsskepparna och de andra bäst ställda arbetarna. Gränserna blev finare ju längre ner man kom. Men de var skarpa. Högt över alla fanns Kapten, som ägde Bolaget, som ägde sågverket, som gav arbete, som ägde fabriken, som hade marken, som uppbar hyrorna, som ägde skogen, som sålde veden, som levererade elkraften. Han dominerade allas tankevärld med sitt ägande och alla dess aktiviteter. Men han bodde på annan ort, och man såg honom sällan. Men redan genom att se vad han hade för sig, förvandlades Per Hjalmar Hedberg från ett begrepp till en mänsklig varelse. Stockholms-Tidningen hade en rapport från Gålsjö, Björksjön och Holm hösten 1953. I Björksjön var en skogsby just anlagd. Kulturjournalisten sammanfattar: "Man tror sig försatt till ett av STF:s vandrarhem, men när man ser kapten Hedberg - rödkindad sjöcharmör med böljande vita tinninglockar - dunka mannarna kamratligt i ryggen och förhöra sig om gemensamma bekanta i Vilhelmina och Tornedalen, förstår man att det är det kärva timmerlandet Norrland i en välskött och humaniserad upplaga som man möter." Det är en ögonblicksbild, men också ögonblicksbilder säger något. Särskilt om man är ute efter personliga och mänskliga karakteristiska. Min svärfar Valfrid Bergsten, som arbetade under hela sitt verksamma liv på Lugnviks sågverk ( i 55 år), har skrivit in följande på försättsbladet i minnesskriften "Björkå" av Birger Norman. Citat: "Med tacksamhet vill jag minnas den Hedbergska släkten. Vänligt bemötande vid personliga samtal, ingen överlägsenhet, varken i tonfall eller bemötande. Jag känner mig hedrad av att fått personligt samtala med Kapten P. Hj. Hedberg och Disp. P. O. Hedberg." /Valfrid Bergsten/ Per Hjalmar Hedberg fyllde 70 år i oktober 1961, och fick sångarförbundets medalj vid en konsert i Bjärtrå kyrka. Han levde till 1966.  Lugnvik under 1960- och 70-talet Så började en förändrings vind blåsa över Lugnvik. De nya generationen av ägarna inom familjen Hedberg började 1966 avveckla sin industriverksamhet genom att sälja Lugnvikssågen till SCA. Året efter lade man ned massafabriken på Hallstanäs, och 1974 var det dags att sälja även skogen och bostäderna. Björkå AB gick till historien. Liksom i andra sammanhang slök jättekoncernen SCA det mindre familjeföretaget. Redan innan hade rationaliseringarna börjat förändra den yttre miljön i och med att brädgårn, ångbåtsmagasinet och pråmslipen försvann. Det var inte många som hoppades på något. Det var nog bara en tidsfråga innan SCA skulle lägga Lugnvikssågen sa man i Lugnvik den gången. Dom vill flytta allt till Sundsvall. Marknaden styr. Lugnvik går nog samma öde till mötes som Marieberg. 1973 lade SCA ner Mariebergs sågverk, och gjorde bortåt 100 man arbetslösa, trots att företaget tidigare bedyrat att det inte var aktuellt med nedläggning. Man motiverade nedläggningen i Marieberg med att sågen var för liten och inte lönsam. Med det var bara svepsjäl. Mariberg kunde mycket väl ha lönat sig, om den bara fått bra virke att såga. Men SCA hade bestämt sig för att göra sig av med den. Därför gav man den skittimmer, dimensioner som gjorde den olönsam, säger flera som var med. Men det kom en ny högkonjunktur för trävarorna. Priserna steg och Lugnvikssågen gick för fullt. SCA började göra smärre nyinvesteringar, man fick miljöpengar till en del av moderniseringarna och byggde ett nytt ströverk. Det gamla såghuset som var dragit, vinterbonades. Bommen och barkningsanläggningen moderniserades, och hösten 1978 bygger SCA om två av de tre dubbelramlinjerna. De ersätts men nya klingverk och automasisk sortering av virket i stället för de gamla kap- och sorteringshusen. Tio man av de omkring 90 anställda rationaliseras bort. Med det är offret för överlevnad. Därmed försvinner även en del av det gamla sågverksarbetet. Sågningen blir en datastyrd process, där ett maximalt virkesuttag ur timret bestäms automatiskt. Sågaren blir en systemtekniker, som manövrerar instrumentbordet i sin glasbur.  Lugnvik på 2000-talet I dag 2001 ser Lugnvik annorlunda ut. Sågningen har upphört. Ordenshuset är jämnat med marken. Herrgården är såld. Den påtagligaste yttre färändringen markeras av butikernas försvinnande. Borta är bilverkstan mitt i backen, Tjernbergs sybehör som blev Hellströms ekipering, Konsum som övertogs av Perssons charkuteri, Kjellströms papperhandel och kaféerna - allt är borta. Bland de gamla samhällets uppsättning av butiker, hantverkare och mötesplatser fanns tre kaféer. Där tittade sjömännen in, när de kom upp från sina fartyg om kvällarna. Där kunde en vägfarande ta rast. Undomen gick in på Forsbergs, Löfgrens eller Emma Fälldins och handlade en sockerdricka. Räckte pengarna hängde dom kvar där och tog en kopp kaffe och kanske delade på en cigarett och smygrökte. Borta är kaféerna. Något tog slut i och med det gamla familjeföretaget Björkå försvann. Lite tog samhället slut när den outtröttlige Libell dog. Den gemenskap som mitt i all fattigdom fanns på verket har tunnats ut. Folk lever mer för sig själva, bryr sig mindre om varann, går inte och hälsar på hos varann i stugorna som förr. Uppe i byn överlever Olympia numera på bingon. Det lilla centrum som idag finns kvar av Lugnvik ligger på Västbruket. Där finns bensinmack och bank, där finns tidnings- och korvkiosken och där finns Närköp. SCA och Granige har byggt en ny såg tillsammans i Bollsta. Lugnvik har blivit lovat ett hyvleri för vidareförädling av virket. Men marknaden sätter nog stop för sådana planer. Hur Lugnvik kommer att fortleva beror förstås på hur sysselsättningen i hela omgivningen utvecklas. Men kanske beror det också litet på vad invånarna tillsammans kan komma överens om att göra av det. Folkrörelser: Frikyrkan i Lugnvik Sågverks- och fabrikssamhällets religiösa geografi var enkel. Kyrkan låg mer än en halvmil bort. Det var långt med dåtidens kommunikationer. Den spelade en underordnad roll bland arbetarbefolkningen, även på grund av avståndet. För det fanns förstås andra skäl. Kyrkan representerade mycket av det gamla bondesamhället som brutits sönder av industrin. Till kyrkan hörde särskilt folk, däribland överheten, även de namnkristna. Till kyrkan for man för julotta, bröllop, barndop eller begravning, och i dessa ärenden har ju den svenska kyrkan behållit sin ledande ställning. De "troende" hörde inte till kyrkan. De fördelade sig kring Lugnviksfjärden huvudsakligen på tre lokaler. Missionsförsamlingens bönhus på bruket låg i Lugnviksbacken. Uppe i byn fanns Lutherska bönhuset, som samlade kring sig en liten krets av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Längst upp mot skogen i samma del av samhället låg Frälsningsarmén, som var frigjord nog att ibland också utnyttja godtemplarlokalen på bruket. Lugnviks Brödraförening (SMF) bildades1902. Antal medlemmar 1907 var 26. Brödraföreningens (missionsförsamlingens) bönhus byggdes 1906.Senare tog man namnet missionsförsamling. 2002 firar man 100 år. Bönhuset byggdes av fattiga och hängivna människor. Ett och annat bidrag i form av lite virke fick de väl av bolaget. På samma sätt som godtemplarlokalen fick bidrag till Ordenshuset eller idrottsföreningen till Olympia, de två världsliga samlingslokalerna Det första protokollet från 1902 talar om att årsbudgeten då var 174 kronor, och där det heter: "Som vi är endast några få och fattiga vänner har vi inte kunnat hålla oss med egen predikant." Det fick församlingen råd med först 1937. I dag på 2000-talet är man tillbaka i den gamla situationen, och man får på nytt klara sig med tillfälliga förkunnare och medlemmarnas egna insatser. I Missionsförsamlingens bönhus på bruket fanns en sorts varm värdighet, som ibland stegrades några grader så att de mera strängt bibeltrogna tyckte det blev för mycket känslosamhet. Man hade juniorer, som på somrarna fick fara till Missionsförbundets sommarläger på Vårholma. Och på Sandö var det stora friluftemöten första söndagen i augusti, då predikanter som Frank Mangs talade och hela familjer for dit på utflykt med barn, matsäck och vimpelprydda båtar. Lugnviks missionsförsamling har till skillnad från många andra frikyrkliga grupper praktiskt taget helt rekryterats ur arbetarbefolkningen. Här gick en gräns mellan troende och icke troende bland arbetarna. Ändå var bönhusets inflytande inte begränsat till de frälsta medlemmarna. Det var en social mötesplats dit även utanförstående gick ibland. Till de tillfällena hörde de norrländska symötena då kvinnor stickade eller broderade och säkert skvallrade en del också medan pastorn höll andakt och läste en berättelse, och man drack kaffe på det dukade långbordet mitt i salen, där ljuslågorna flämtade. Ett par kvinnor i taget "bjöd in" och stod för kaffebordet.Det kunde vara svårt att säga nej till en sådan inbjudan, man kunde bli ställd utanför och det låg lite prestige i att varit inbjudare till ett lyckat symöte. Mauritz Edström, författaren, född 1927 från Lugnvik berättar: Som barn följde jag tidigt med mina föräldrar och syskon till bönhuset. Det var en plats för både fest och högtid. Vi skickades till söndagsskolan, där tant Anna - som var sömmerska till vardags - kompletterade den vanliga skolans "bibliska" med en intensivare undervisning. Där ingick tidningen Barnavännen, missionssparbössan med negern som bockade på huvudet till tack för varje ettöring. Men det var också julfest med andakt och tomte, glödande väckelsemötern och obegripliga predikningar klockan elva på söndagsförmiddagar då det säkert var roligare någon annanstans. I bönhuset förekom film endast undantagsvis. Men däremot var ljusbilder, skioptikon, tillåtet. Det varma mörkret. Missionären längst fram berättar om främmande folk och förhållanden på sina arbetsfält. Vi får ana världen långt borta. Han pekar med sin käpp. Stöter den i golvet. Nästa bild. Han visar oss vilda negrer dansa utanför sina hyddor, medicinmän som umgås med onda andar, infödingar som skördar maniokrötter på fälten, kanoter på floden, missionsstationen med sin kyrka omgiven av yviga palmer och omvända hedningar som döpts i vita skjortor vid Kongoflodens strand. Förr sa man i Lugnvik. Vi ska "gå på bönhuse". Nu säger man Missionskyrkan. Det antyder vad som hänt med den frikyrklighet många svenskar är uppfödda i närheten av. Glidningen mellan "bönhus" och "missionskyrka" är synbar. Pärlsponten har ersatts av sobert vita väggar. De gamla bänkarna är utbytta mot förnämare kyrkbänkar. Plåtkaminen längst bak i salen som eldades glödhet om vintern är borta, har blivit ersatt med centraleldning. Lutherska bönhuset uppe i byn var en mindre lokal med bruna bänkar, vitt podium och bakom den en kopia av "Nattvarden". Till vardags lånades lokalen av skolstyrelsen som gymnastiksal för folkskolan. Då var bänkarna undanställda medan eleverna hoppade bock över plintarna, gjorde höfterfäst och gick på bommen med altartavlan som bakgrund. På söndagarna var där möten, stillsammare än i andra frikyrkor. Den lutherska lågkyrkligheten var länken mellan kyrkan och frikyrkan. Längst upp mot skogen i samma del av samhället låg Frälsningsarmén. Den är nerlagd och borta. Hos armén var det högre stämning och mera drag. Där kunde man visa film.   Sedan fanns avvikare och individualister, mer eller mindre ensamma på platsen med sin tro och samfundstillhörighet. I Kramfors och Ullånger fanns närmaste Filadelfia.   Den här beskrivningen kan gälla för hela Ådalens religiösa skiktning. Den har länge varit mycket blandad.   Ett inslag i traktens väckelsehistoria som gav genljud i hela landet var pingströrelsens framväxt under 20- och 30-talen. Två kyrkoherdar, G E Söderholm i Överlännäs och Nils Ramselius i Nordingrå, gick 1920 respektive 1922 under uppmärksammade former över till pingstväckelsen   Från 1970-talet och senare finns ingenting som tyder på att situationen skulle vara en annan för frikyrkorna i Ådalen än den som råder i det övriga Sverige. På många håll föråldring, stagnation och tillbakagång. Men i tecknet av det också en uppmjukning av de skarpa samfundsgränserna och en känsla av samhörighet i stället för de gamla, bittra trosstriderna. Strukturförändringarna har verkat även på det religiösa området: avfolkning, vikande underlag, koncentration av verksamheten. De nya frikyrkobyggena är få. Många församlingar har krymt så att man inte kan hålla sig med egen pastor, har slagits ihop eller upphört. Föråldringen är oundviklig. Det finns inte många unga kvar på platser som Lugnvikatt värva proselyter bland. På 30- och 40-talen fanns frikyrkorna som en närliggande verklighet att ta ställning till. Historierna om de frälsta som klättrade uppåt väggarna och kröp under bänkarna i extas under bönemötena florerade. När det inte fanns någon annan underhållning gick många unga till Filadelfia, Elim, Salem eller Betel för att ha skoj och driva lite bus. Och på den vägen fastnade förstås en och annan på Människofiskarens utslängda krokar. Medan frikyrkan och bönhuset ingick i ungas begreppsvärld, ligger den numera som en värld för sig. Människor tar ställning även nu. Men väckelrörelserna har förändrats med samhället, som alla folkrörelser.     Missionförbundet var en väckelrörelse ungefär som folkrörelserna i politiken. Inom alla folkrörelser upplever man idag en stelnande demokrati. Man lyssnar allt mindre till medlemmarna. För var det ofta fackföreningsmöten i Ådalen. Nu är det mest styrelsemöten. Herbert Tingsten har sagt: "förr kom kraven underifrån, nu kommer besluten uppifrån". Detta blir ju "diktatur" om man inte sprider uppgifterna utan får en liten grupp som bestämmer medan resten saknar inflytande. Det skulle behövas en väckelserörelse även inom arbetarrörelsen. Förr gjorde man frivilligt arbete för saken. Nu vill man ha betalt.   Valfrid Bergsten, fackligt aktiv och ordförande i Lugnviks Missionsförsamling under många år, hade en klarsynt öppenhet. - Det dummaste man kunde göra vore att hålla fast vid den gamla inställningen, att de troende måste dra sig undan "världen" för att inte riskera att bli påverkade och smittade av den. Då kan man ju heller inte göra något åt den. TV har skapat en ny situation och bragt hela världen in i hemmen. Därmed har också många av de gamla syndabegreppen fått vika för en friare inställning, dessa rigorösa gränsdragningar mot det "världsliga" som han kallar "väckelsens barnsjukdomar, då man tävlade om vem som var mest andlig". Valfrid och många andra klarsynta var inne på samma tanke: att samfunden måste ge upp inrotade positioner, gräva ner de gamla tvistefrågorna om dop, försoning och samla sig till en hel frikyrka. I dag skulle nog Valfrid om han fått leva, tala om en enad gemensam kyrka.       Hur länge Lugnviks missionsförsamling och Ådalens många frikyrkliga grupper kommer att finnas kvar beror likafullt inte endast på tron, väckelsen och deras förmåga till förnyelse utan också på sysselsättningen och den fortsatta samhällutvecklingen.   TOP OF PAGE

Sölve Forssell Den mångsidige skalden från Lugnvik   Lars Evert Sölve Forsell föddes 28 /12 1923 i Bjärtrå i Ångermanland. Kyrkobokförd 1989 i Nora, Kramfors kn, Västernorrlands län. Mantalskriven 1989 på samma ort. Frånskild 1954-03-03. Död 1992-02-14 Nora sn: Y. Han var länge bosatt i landskapet, i Lugnvik, men har arbetat som journalist här och var i landet. Han har också varit verksam som trubadur och har skrivit en hel del visor. På LP-skivan "Visor vid Wessman" möter vi Forsell som visdiktare. Här finns bl.a. hans visa "Jag minns dina steg". Han var också novellist och har medarbetat i radio. Han debuterade 1949 med vishäftet "Några ord om Johansson". Här möter vi minnesbilder och stämningar från ett ungt ådalskt 30-tal. "Johansson är ett samlingsnamn för arbetarna i allmänhet och ingen enstaka person", skriver han. "Om någon skulle tycka att de här visorna är besläktade med en socialistisk predikan, så är skulden icke min. Jag har försökt hålla mig till sanningen, och om sanningen och socialismen är samma saker, så är det inte mitt fel". Sölve medverkade också i Bo Widerbergs "Ådalen 31". Ragnar Forsberg, Kramforsbo, som spelade rollen som uppretad, arbetslös, amatörboxare i filmen har många roliga minnen från inspelningarna. Han berättar: En mycket känd scen i Ådalen 31 är när ådalsprofilen Sölve Forssell spelar en man som mot att krypa genom en ryssja blivit lovad en spritflaska längst inne i ryssjan. När flaskan visar sig innehålla vatten krossar han den mot en stenhäll. Den scenen spelades in på stranden till Gumåsviken, alldeles bakom Ragnars hus. - Jag hade sagt till Bo Widerberg att man gärna fick ta scenen hos mig. När jag en dag kom hem var gårdsplanen full av bilar och det kom en person och stoppade mig. Jag ljuger inte om jag säger att 50 brännvinsflaskor skogs sönder mot stenhällen som efter inspelningen var täckt med glas.   Sina sista år bodde Sölve Forssell i Klockestrand i Ådalen.     Journalisten Sölve Forsell har redovisat några personliga minnesbilder från ångbåtarnas sista årtionde på Ångermanälven. Där finns några fina iakttagelser, som är värda att ta till vara och citera: Det var en ålderstigen men effektiv och ändamålsenlig flotta som patrullerade av farvatten dessa skiftningsrika somrar. Varje båt var ett unikum, som inte tålde några jämförelser. Varje detalj var original. Maskindunket, vissellätet, utseendet - ja t o m doften växlade från båt till båt. Så fort jag känner lukten från en silltunna, minns jag alltid "Angur" och kanske även i någon mån "Noraström". Några sådana doftassociationer ger däremot inte minnesbilderna kring exempelvis "Turisten". När tankarna går tillbaka till henne, så är det i första hand på kapten Leo Granlunds vita hakskägg, jag tänker. Han var den absoluta typen för en patriark med vänlig pondus. Och det var inget sken som bedrog. Han var verkligen också en vardagsprelat med milda ögon och mycken vänlighet i sinnet. Medan båten bidade vid bryggorna i Härnösand eller Sollefteå, gick han omkring på lasaretten i de båda städerna och hälsade på patienterna, talade med dem och delade ut skrifter över subtila ting. Det är slående hur ofta det förekom musik i en eller annan form ombord. Blåsorkestrar, manskörer och - handklaver! Inte för inte var Ådalen dragspelets förlovade land. Kalle Grönstedts namn hade visserligen inte ännu trängt så långt utanför den inre kretsen. Och hans "Månsken över Ångermanälven" väntade alltjämt på att bli uppskattad och nynnad. Men det fanns andra förmågor, vilket Forsell beskriver så här: Ibland om söndagarna kom ett knippe lösryckta toner från ett ensamt handklaver farande med vinden över vattnet. Som vilsna måsar svärmade de kring de helgpyntade farkosterna. De var inga rederistädslade musikanter, som stod för det musikala rusthållet. Någon enstaka gång förekom det visserligen, att en och anna kringflackande bohem fick tillstånd att spela ombord, för sin ekonomiska förkovrans skull. 30-talet var ju, som bekant, inte enbart en solskimrande idyll. Porträttet av den epoken var sammansatt av både skuggor och dagrar. Men slika arrangemang hörde till undantagen. Som regel var det någon av passagerarna, som utan annan favör än de spridda applåderna drog sina låtar till ackompanjemang av frustande pistonger och rasslande styrkätting. Bredbent och med uppkavlade skjortärmar stod denne jularboepigon på däck och trvade sig med arbetsstyva fingrar igenom en många gånger trådsliten repertoar, medan solen kokett kråmade sig i de blänkande beslagen. Nästan varje söndag uppträdde någon lokal musicus, från denna dragspelsfrälsta bygd, till egen och andras förnöjelse. Med rosor på kinden och Ernst Rolf i blick, spelade han sig igenom ett decenniums schlagerproduktion och fick emellanåt oväntat hjälp av kaptenen, som blåste uppsluppna solin vid de lummiga bryggorna.   Här en artikel om Sölve Forsell - från Lugnwiks-Posten nr 2 2001 - signerat Kurt Forsell Stockholm.   Den mångsidige skalden från Lugnvik Hans liv innehöll både ljusa och mörka sidor.   Han kom vandrande över bergen i den tidiga gryningen och följde visslande granskogens mjuka barrstigar. Han bodde i Lillgangsta i ett gammalt hus, som för länge sedan ägdes av min farfar. Huset låg ett stycke högre upp längs älven. Det känns lätt att tänka tillbaka på sin barndoms soliga dagar, då vi ofta gjorde våra besök där.   Den jag nu berättar om är skalden och journalisten Sölve Forsell. Det hände sig att han gick en utbildning på Sandö verkstadsskola, och nu kom han glad till sinnet för att följa oss i roddbåten till Svanöfabriken, där han fått anställning. Det här skedde varje vardagsmorgon och vi var två i familjen som hade samma ärende. Tänka sig poeten i blåställ på verkstadsgolvet! Fast på ett sätt hade han egentligen kommit rätt. Där tillverkades ju den pappersmassa som förädlad blev till papper och på vilket han se'n kunde skriva sina dikter och noveller.   Men tiden där blev kortvarig för tidigt kände han, att det inte riktigt var hans intresseområde. Han tog i stället värvning och blev volontär på I21 i Sollefteå. Med entusiasm och humor gav han sig på många utmaningar. Han hade dessutom god känsla för språket och snart satt han en tid på Nya Norrlands redaktion. Därefter följde tidningsjobb bl a som redaktionssekreterare på tidningen Södra Skåne och Gotlands Allehanda. En tid arbetade han på kommunalkontoret i Bjärtrå och fylld av energi lånade han ibland hem en stor skrivmaskin för att skriva i sin enkla kammare.   Han blev fri författare 1953 och gjorde resor i landet. Han medverkade i lyrikveckor i ABFs regi tillsammans med Martin Westerholm, Lars-Åke Melin och Torsten Bergman. 1958 gav han ut diktsamlingen "Liten svit för piccola och puka". Men visste ni att denne vismakare uppträdde sju gånger i Frukostklubben med Sigge Furst?!! Och ackompanjerades av Göte Wilhelmsson på piano. Han sjöng också visor i egna radioprogram. Radio- och tidningsvärlden var således kända media för honom. Han var mångsidig och till en av de ofta spelade melodierna, nämligen "On the sunny side of the street", har Sölve Forsell som översättare till svensk text. Den heter då "Gatan badar i solsken".   Efter ungdomsåren kom han under vissa tider att vistas i Stockholm, och eftersom jag bodde i storsta'n sedan mitten av 50-talet kunde vi därför ha glädje av varandras sällskap. Det blev en del nöjesliv. En kväll drog vi till Klarakvarteren och krogen W6, som på den tiden var många journalisters tillhåll. Det var i julmånaden december och sta'n var pyntad och grann och överallt tindrade juleljus i häftiga färger. Snön föll vit och mjuk till marken och vi kände något av julstämning, när vi traskade gatan fram, och stämningen följde med oss in på krogen.   Det blev en riktig trivselkväll med god mat och dryck som dukades fram av servitriser, som på snabba fötter balanserade sina brickor mellan borden. Vi lyssnade till några musikanter, som dock hade svårt att göra sig hörda i allt högljutt prat och buller från gästerna. Det kom in ett sällskap genom dörren och plötsligt såg jag hur Sölve med yviga gester försökte ge sig till känna. Han kände ju många och snart stod Lasse Widding och Bengt Bedrup vid vårt bord. De berättade att de var ute och representerade och nu hade de några vackra Lucia-kandidater i släptåg för det var ju den tiden på året. De gick snabbt vidare och efteråt sa Sölve med ett leende: "Världen är full av överraskningar!" Vi tömde våra glas och gick ut i den kyliga vinternatten. Det hade slutat snöa och vi såg en himmel beströdd av tusende stjärnor.   En tid kort efteråt möttes vi igen. Sölve, som alltid hade ont om pengar, skulle skriva en artikel till tidningen Arbetet. Han hade en befängd idé att gå till Radiotjänst på Kungsgatan 8 och där låna ett rum och en skrivmaskin. Han kände folk i receptionen och det gick bra. Vi hade turen med oss för vägg i vägg med bara en glasruta emellan stod några spelmän med höjda stråkar. Vi gjorde tecken att vi också ville höra och snart hade vi musik i högtalarna, medan Sölve skrev sin artikel. Tala om musik under arbetet! Jag erinrade mig hur vi just från Radiotjänst på Kungsgatan 8 varje nyårsafton brukade lyssna till Sven Jerring, när han i radio lät alla Sveriges domkyrkor med dess klockklang tona ut i nyårsnatten. Nu var vi alltså där!   En dag återvände Sölve till Ådalen. Han fortsatte att skriva dikter och artiklar till tidningar och tidskrifter. Iblsnd besökte han också Hotell Mäland i Lugnvik för en drink och han måste ha känt skillnaden i jämförelse med storsta'ns krogar. Ofta sågs han komma med en gitarr under armen för att på något sätt skaffa pengar till dagens behov. När Bo Widerberg behövde folk till sin film "Ådalen 31" fick Sölve en av de mindre rollerna.   Det fanns också mörka sidor för Sölve. Vi som stod honom nära hade ofta en önskan, att hans kontakt med Bacchus inte skulle vara så begärlig, för då kunde kanske hans liv ha fått ett helt annat innehåll. Men sedan tio år tillbaka har han lagt ner sin penna för gott och hans röst har tystnat.   Sölve Forsell avled 14 februari 1992       En visa av Sölve Forsell   Jag minns dina steg Nu när allt är över och till ända ber jag dej ur dimman stiga ut oss kan inte längre något hända vi är framme nu vår nesa slut misstro inte mina tomma händer i dess kupa resterna av dej minnen samlade längs livets stränder spridda skärvor från vårt livs pompeij.. Jag minns dina steg som gick vilse i gräset och aldrig ett fotfäste fann Jag minns dej som sol över frostlupna marker där missmodets ljungeldar brann från saknad till skymning är avståndet ringa men ljust i mitt aftonaland oss skulle vi sörja som bär alla minnen av sol i min kupade hand Sanningen om oss finns bortom orden tystnaden vår enda kommentar allt för sent i hjärtat och på jorden att gå ut bland frågor och bland svar alltför länge dröjde vi i dimman skamsna o förlamade av sorg mörkret svart som synd i elfte timman men vår kärlek oss en väldig borg.... Jag minns,,,,,     Sensmoral   Ur "Liten svit för piccola" av Sölve Forsell   En gång var en femöring mitt samlade kapital och jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle lägga den i församlingskollekten eller bygga upp en karriär åt mig   I min villrådighet singlade jag slant och tappade myntet   Det finns alltså inga olösliga problem TOP OF PAGE

Konsum i Ådalen

Historik   KF bildades år 1904. KF hade i början "liggande kedjor" som symbol, men år 1967 blev den "liggande åttan" KF:s nya symbol. I maj 1995 lanserades ytterliggare en ny cymbol "VÅGEN", som knöt an till den gamla symbolen från 1967.   Konsumföreningar bildades över hela Sverige. Filialer växte upp som svampar runt om i bygderna. I Ådalen längs Ångermanälven fanns det Konsum butiker i så gott som alla samhällen.   1941 öppnade Kooperativa Förbundet det första snabbköpet i Sverige. Kunderna tar själv varorna från hyllorna.   Alla små Konsum filialer var beroende av huvudbutiken. Med tiden blev det så att varje Konsum butik skulle bära sina egna kostnader. Lönsamheten blev sämre och så började en nedläggningsvåg drabba Konsum över hela landet. Kvar blev bara de stora butikerna. Folk fick åka allt längre för att göra sina inköp. Kvar ute i samhällena blev små Konsumägda Närköpsbutiker, med ett begränsat utbud. Men i dessa butiker fanns ändå tillräckligt med basvaror för att folk kunde handla lokalt. Närköp kom att bli ett annat namn för början till den slutliga nedläggningen, för vad det gällde var att man ville styra folk till varuhusen i Kramfors eller Härnösand. Närköpsbutikerna blev så småningom privata Närköpsbutiker.   ------   Det var en gång en Konsum butik.....eller "Koppra butiken" som vi sa i hembygden   Den 29 maj år 1915 bildades Kooperativa föreningen Solid i Klockestrand. Klockestrand, huvudbutiken fick nummer 1. Konsum Sandö år 1917. Butiknummer 2 Konsum Lugnvik.Butik 3 Lugnviksbacken Konsum Lugnvik.Butik 4 Lugnviks by Konsum Ry, Butik 5. Konsum Nyadal, Butik 6. Konsum Lövik, Butik 7. Konsum Lugnviksstrand Butik 8. 1940 till 1960-talet   På Klockestrand hyrde Klädkonsum några år lokal av Nyhléns   Se även affärsrörelser i Sandöverken   Under åren 1915 - 1993 har följande personer haft uppdraget att vara föreståndare:   Butik 1 på Klockestrand. Emanuel Tjäder, Einar Åsman. Erik Andersson, Emil Backlund (1926-1932) Årad Andersson (1932-1946) Johan Sjölander (1946-1959) Stig Altin (1960-1993)   Butik 2 på Sandö. Herbert Sjölander, Ellen Sandberg, Sture Edgren mfl.   Butik 8 på Lugnviksstrand. Nils-Erik Jansson, Kjell Berglund, Sture Edgren.   Konsum Solid gick upp i KF Kramfors den 1 januari 1961.   Efter 78 år i allmänhetens tjänst lade Konsum i Sandöverken ner sin verksamhet. Den 31 december år 1993 upphörde den sista konsumbutiken. Den siste konsumföreståndaren blev Stig Altin.   Konsum Lugnvik.Butik 3 Butiken låg i backen ovanför Lugnvikssågen. Föreståndare för den butiken var under några år Gösta Westberg. Gösta blev sedan föreståndare för Lugnviks Handels AB. Konsum Lugnvik.Butik 4 I den ursprungliga Lugnviks by, med bondgårdar, småskolan och storskolan, och inte långt ifrån nerlagda Mälans hotell, fanns det en Konsum butik.   Den sista Konsum butiken i Lugnvik fanns i Centrumhuset på Västbruket. Där finns numera en privat Närköps butik. Konsum Ry, Butik 5. I "Kina", byn heter egentligen Ry, eller Rystrand som det numera står på vägskylten, vägen mellan Klockestrand och Nyadal, fanns det en Konsum butik.   Konsum Nyadal, Butik 6. Låg i den branta backen ner från berget.   Konsum Lövik, Butik 7.   Konsum Lunde. Låg vid nerfarten till Lunde Varv, mitt emot Västerlunds Konditori. Verksamheten lades ner 1977. Fastigheten revs 1978 på grund av den farliga utfart till E-4:an. En ny utfart byggdes. Konsum Lunde låg alltså efter den gamla väg där 1931 års demonstrationståg gick fram.   Konsum Strömnäs. En tidig butik fanns i backen från Strömnäsviken upp mot Strömnäs. En senare Konsumbutik fanns i Strömnäs centrum.   Konsum Sprängsviken. Inte långt från tågstationen fanns en Konsumbutik. I närheten av Nensjö fabrik låg det två Konsumbutiker på ett inte alltför långt avstånd från varandra.   Konsum Svanö.   Konsum Frånö. Konsum Skog.   Konsum Nyhamn.   Konsum Kungsgården.   Konsum Sandslån.   Konsum Nyland.   Konsum Lo.   Konsum Kyrkdal.   -----   En dikt av Birger Norman   på Ångermanländska.   Kopprakvitto   Dä val intvätt mä återbäringa, kom nan faranes å sa på districksmöte.   Dom kan spära in kvittopåsan å. Dom kan behålle kvitto mä.   Dä ä för smott å törke sä i aschele mä.   ------   Nuläget 2002   I 0612-området 2002 finns Konsum Nords Kramfors butiker:   Konsum Kramfors City. I folkmun Domus i Kramfors. Konsum Bollstabruk Konsum Ramvik

TOP OF PAGE