|
Nora
socken
Tidpunkten för sockenbildningen på norra sidan
av Ångermanälven vid dess utlopp i havet
och tillkomsten av dess första kyrka är höljd
i dunkel. När medeltidsmänniskornas tankar
började röra sig kring byggande av en kyrka hade
emellertid bygden redan sin historia,
dold och svårfunnen i det forntidens mörker som
vi kallar förhistorien och som klingar av
mot medeltiden under de första århundrandena
efter Kristi födelse. Det finns oerhörda
luckor i vårt förhistoriska vatande eftersom vi
är hänvisade till de fynd som arkeologi och
naturvetenskap ger oss.
Nora socken i Ångermanland är belägen i
kustlandet i kustlandskapets östra del, där
Bottenhavet och Ångermanälvens
långsträckta mynningsvik bildar en naturlig
sockengräns
i öster, söder och sydväst. I övrigt
gränsar socknen till Nordingrå, Skog och
Bjärtrå socknar.
Med sitt fördelaktiga läge vid kusten blev den
trakt som numera utgör Nora socken mycket
tidigt bebodd av människor. De skyddande vikarna
erbjöd goda hamnplatser, vikarna och
vattendragen var rika på fisk. I anslutning till dessa
fanns lämpliga platser, där invandrarfolket
kunde resa sina boningar och bryta mark för sina
små tegar. Som en följd av detta är Nora
socken rik på fasta fornlämningar. Den
största gruppen av lämningar i Nora är
gravarna, som
är av tre huvudtyper: Högar, rösen, och
stensättningar med jord- eller stenfyllning. Den
största
gravhögen i Nora finns på gravfältet vid
prästbordet 2:1. Den var irsprungligen 27 m i diam.
och 2,5 m hög. I Hol finns Holhögen (på Hol
1:2) som är 18 m diam. och 2 m hög.
Sedan år 1314 har Nora socken utgjort eget
pastorat, till vilket mot 1500-talets slut
Bjärtrå och
Skogs socknar hörde som annex. År 1798 blev
socknen först lektors- och 1898 biskopsprebende.
Socknens prebendenatur upphävdes dock åter mot
slutet av 1800-talet.
Den nuvarande sockenkyrkan uppfördes åren
1804-1805. Byggmästare var Siemon Geting.
Innan dess hade socknen en medeltida stenkyrka, om vilken
det berättas, att den var nära att
bliva nedbränd av ryssarna under deras härjningar
i trakten. Kyrkan kunde räddas från
förstörelse därigenom att ryssarna , just
när de hade kastat upp en brinnande fackla på
kyrkans tak, skyndsamt blev återkallade till sina
fartyg. Befolkningen, som när fienden
stormade an hade satt sig i säkerhet uppe bland bergen,
kunde därifrån iakttog vad som skedde
med deras kyrka. När de nu såg att ryssarna gav
sig av, skymdade de ner till byn och släckte
branden i sin gamla sockenkyrka. Så räddades det
gamla templet den gången från
förstörelse.
Men vad inte ryssarna hann med att utföra vid sitt
besök, gjorde tyvärr sockenborna själva
något århundrade senare. När man
uppförde den nya kyrkan raserades nämligen det
gamla
templet, och stenen från dess murar användes
för det nya kyrkobygget.
Man hade förstånd nog att tillvarata den gamla
kyrkans dopfunt, ett praktfullt gotländskt
1200-talsarbete av kalksten, försett med intressanta
reliefskulpturer. Den utgör numera den
nya sockenkyrkans förnämsta dyrgrip.
Socknes viktigaste näringsgrenar har varit jordbruk,
boskapsskötsel, skogshantering och
industri. Förutom dessa näringsgrenar har det
bedrivits ett betydande fiske i kustlandet.
Den odlade bygden återfinns i dalgångarna och
är i stort sett fördelad över hela socknen.
Nora gamla kyrka
Enligt Hülphers räknar sockenkyrkan i Nora sin
ålder från 1300-talet men uppgifter finns
som tyder på att den kan vara ännu något
århundrade äldre. När Hülphers skrev
detta omkr.
1770 beskrevs kyrkan som mörk och förfallen. Den
hade genom århundradena byggts till och
reparerats otaliga gånger, vid ett tillfälle blev
ombyggnaden rätt omfattande.
Redan på 1600-talet blev kyrkan genom sina brister och
sin otillräcklighet en ofta återkommande
fråga i stämmoprotokollen. Vid en
biskopsvisitation 1764 drev nyutnämnde kyrkoherden,
prosten
Erik Unander, igenom ett uttalande i frågan om
kyrkobygge med följande lydelse:
Som kyrkan i anseende till församlingens
folkrikhet fanns vara nog trång
och orymlig, så föreställdes
nödwändigheten att om dess utvidgande wara
omtänkt. Församlingen förklarade sig wäl
härtill wara hågad med beklagade
att förmåga därtill felade, förmenande
att trängseln genom en ny lektare
kunde förekommas och afhjelpas. Dock, som de på
föreställning funno,
det kyrkan därigenom skulle blifwa för mycket
igenbyggd och äfwen mörk,
så samtycktes till kyrkans utvidgande, hwartill
församlingen likwäl förmodade,
att genom collect få understöd. Och beslöt
att byggmästaren Hagman skall
anmodas att resa hit till kyrkans besiktande samt gifwa
förslag, på hwad sätt
byggnaden bäst och med minsta omkostnad må kunna
verkställas.
1765 gick man till domkapitlet och begärde rätt
att uppta rikskollekt för ändamålet. Det
protokoll
som fördes över förhandlingarna har av
ingenjören Richard Ulander och hans dotter Britta
Ulander
i Stockholm påträffats år 1951 i
Riksarkivet och är av mycket stort värde till att
ge en inblick i
det läge som rådde. Protokollet har följande
ingress:
Ahr 1765 den 17 december blef till följe
af Respektiwe Landshöfdinge
Embetets skrifwelse under den 2 i denne månad Nora
moderkyrka i
södra Ångermanland behörigen besiktigad,
sedan Församlingens
Ledamöter hwid Biskops-Wisitationen den 9 nowember 1764
för
befunnen trängsel och orymlighet om utwidgande sig
förenat, samt
till then önskan om hielp och understöd genom
Collecter, sig i
underdånighet ärna anmäla; Närvarande
Häradshöfdingen Martin
Lundeberg med följande af Uthärads Nämnd.
neml. Häradsdomareen
Erich Ewertson i Frånö och Nämndeman Hans
Mårtenson i Nänsjö.
"Ärneborne och Kosterfarne" byggmästaren Jacob
Eurenius, Länsman Jonas Norlin,
nämndemännen
Olof Person i Ärsta, Jon Ersson i Ramsta, Marcus Olsson
i Östanö, Erich Nilsson i Hohl, Olof Jonsson
i Bresätt och Jan Andersson i Klocke, Torsten Nilsson i
Folkja, Hans Hermansson och Per Andersson
i Salom samt kyrkvärdarna Jan Mårtensson i
Rossvik och Nils Göransson i Tierna deltogo också
i
förrätrningen. Dessa representanter för kyrka
och socken hade ingen angenäm uppgift att fylla
när de
skulle uppvisa sin kyrka i förfall efter många
år av vanhävd men man kan förmoda att de
försökte dela
med sig av vanäran till de befullmäktigade
företrädarna för Nora sockenstämma Johan
Torstensson i
Folkja, Olof Ersson i Ry, Lars Persson i Salteå, Jon
Johansson i Fröök, Johan Olsson i Gafwik,
Per Hansson och Anders Andersson i Skallsta samt Erich
Persson i Böhlen.
I stort sett var det endast kyrkomurarna som undgick
kritik. Rent makabra förhållanden noterades.
Golven voro så ruttna att stanken från nedsatta
lik trängde upp i koret och sakristiian, kistorna voro
ej
nedgrävda och kunde ses genom springorna i golvet.
Bänkarna på såväl mans- som
kvinnosidan samt
nattvardsbänken voro så trånga att man ej
kunde mötas utan "klämmande och trängsell"
och för
övrigt var kyrkan så trång att en stor del
av menigheten, som tillvuxit i antal, fick stanna
utanför
kyrkan utan att höra Guds ord
Ifråga om penninganskaffningen till ny kyrka
noterades att Bjärtrå socken, som var annex under
Nora,
med sina 97 bönder på 33 7/96 mantal samt Nora
och Skog med sina sammanlagt 242 bönder skulle
gemensamt bidraga till bygget. Prosten Unander meddelade,
att direktören Hallenius på Sandö
Glasbruk "som eljest är beläget i Biertrå
sochn, lofwar skiänka glas till alle Fenstren, emedan
hans och
thess follck, med mera beqwämlighet kunna bewista
Gudstiensten härstädes."
Stridigheter i församlingen
Redan 1766 avled kyrkoherde Unander och därefter
avstannade intresset för kyrkobyggandet under
lång tid. Saken förbättrades ej av att de
som ansvarat för kyrko- och fattigkassan lånat ut
pengar utan
fullgoda säkerheter, vilket lett till att kyrkan kommit
på obestånd. Nu följer en tid av brister
i
förvaltningen, kyrkokassan sinade och till och med
gudstjänstlivet tog skada i så hög grad att
nattvarden
försummades. Inköp av nattvardsvin reducerades
till mindre än en femtedel. Präst och
församling var
i strid med varandra och denna tid kännetecknas av
oeninghet, misstänksamhet, angivelser och
processer.
1791 anmäldes kyrkobygget på nytt till
domkaplitet av "församlingens styresmän,
Kongl.
Hofpredikanten och Prosten Fought tillika med socknens
länsman, klockaren, sockenskrifvaren och
en jordägare (vilka) hafwa hwid nyligen väckt
fråga med yrkande af ny kyrkas byggande i Nora"
men
denna framställning gillades ej av "Deputerade
från Nora" sm ansågo att sökandena ej
besinnat den
svåra ekonomiska ställningen.
Lektor CG Nordin förordnades att bringa ordning i
frågan och han lyckades vid en allmän<
sockenstämma få enighet om att församlingen
skulle "företaga sig denna sak och skrida till
werkställighet." Under de följande fem åren
skulle uppbörd av medel företas med uppbörd
av fyra
Riksdaler Banco per år och seland. Tre bönder,
nämligen Abraham Abrahamsson i Kallsta,
Jon Mårtensson i Grubbe och Jon Månsson i Allsta
protesterade mot utlagan med det hjälpte inte.
Nordins ingripande i församlingens liv innebar en
vändpunkt och arbetet kunde fortsätta under
fridsammare former. Fem år senare utsågs Nordin
till kyrkoherde i Nora församling, först med
lektorsprebende och efter 1805 med biskopsprebende. Han blev
sedemera biskop i samma stift och
han fick sin sista viloplats intill muren på Nora
kyrkogård.
Den nya kyrkan
Uppdraget att bygga den nya kyrkan gavs till den
kände kyrkobyggaren Simon Geting, som i december
1802 inlämnade två ritningsförslag till
kyrkostämman. Vid denna tid beskrivs den gamla kyrkan
som
obrukbar och det är troligt att man gått
händelserna en smula i förväg och redan
börjat riva den.
Kyrkostämmans önskan att bl. a. av
kostnadsskäl sätta tornet i öster ogillades
av alla instanser.
1804 tillstyrktes bygget av Kongl. Öfwerintendents
Ämbetet och så kunde man äntligen börja
arbetet,
som fortskred utan egentliga förseningar. Invigningen
förrättades den 1 juni 1806 av Carl Gustaf
Nordin,
som den 29 maj året innan blivit biskop i
Hernösands stift.
Kyrkans inventarier
En märklig klenod är dopfunten från
mitten av 1200-talet. Den är gjord av kalksten i tre
delar med bilder
inhuggna i relief runt om. Vid kyrkorestaureringen 1914 blev
den insatt i koret och erhöll då en
dopskål
med kanna av mässing, som skänkts av bröderna
P.A. och Olof Bergström.
Kyrkklockan, som efter omgjutning 1679 väger 1250 kg
har en mäktig och vacker klang. Den bär
följande inskription: "Mich. 4.2: ´Kommer,
låter oss gå upp till Herrens berg och till
Jacobs Gus hus,
att han lärer oss sina vägar, at wi måge
vandra på hans stigar´. M. Petrus Steuchius,
superint. Hernös.;
M. Jacobus Eurenius, H. loci pr T. pastor anno 1679.
Ambernus Andrae me facit 1679. D. Ps. 122"
På andra sidan: "Erik Lund, Borgmästare i
Hernösand."
1693 gjöts lillklockan av Lars Bertilsson i
Gudmundrå. Vid den senaste omgjutningen 1837 fick
den
följande inskription: "År 1837 då Hr Doctor
och Biskopen F.M. Franzén var kyrkoherde, Per
Brandell
v. pastor och komminister, Eric Svanberg i Ramsta samt Jonas
Nordén i Gräta kyrkvärdar, blef denna
klocka på församlingens bekostnad omgjuten i
Stockholm af Sam. Ch. Grönvall." På andra sidan
står:
"Följ det ljud som över berg och dalar kallar dig
ännu till Herrans hus. Och af Ordet, som
därinne
talar, som upplyser bättrar och hugsvalar, kom att
hemta kraft och frid och ljus."
Kyrkan har en rik samling av silver, mässing, malm,
koppar och tenn ävensom glas och textilier.
Rysshärjningarna i Nora vid midsommartiden 1721
medförde att nästan alla textilier som
då
fanns i kyrkan bortfördes men Nora kyrka kom
ändå lindrigt undan jämfört med andra
kyrkor efter
kusten. Skadegörelsen på kyrkan inskränkte
sig till sönderslagna fönster och en uppbruten
kyrkokista. Bland kyrkans böcker kan nämnas Carl
Xll:s bibel av år 1703 samt Gustav Wasas av 1541.
En donation av Ester Elisabeth Borgström i Nordvik
lade grunden till ett orgelverk på 19
stämmor.
Det invigdes 1862. Kyrkorgeln ombyggdes 1950 och fick
därmed en storlek som är bätter anpassad
till det stora kyrkorummet.
Kapell och Församlingshem
1749 tog gävlefiskarna, som över somrarna
fiskade i Berghamn, initiativ till uppförande av ett
kapell i
fiskeläget och det blev den nytillträdde
kyrkoherden Nils Sundius som blev den drivande kraften
till
byggets genomförande. Kapellet har fått stor
betydelse för den ekumeniska verksamheten.
Löviks församlingshem är inrymt i den
gamla skolan. Där har utvrcklats en tradition med
juldagsgudstjänst och friluftsfester under sommaren.
"Ring, klocka i Klockestrand, ring Helgd över
älv och land, Ring ro över arbeets id, Ring
budskap om
själarnas frid". Så lyder en del av inskriptionen
på den klocka som hänger i klockstapeln vid
Klockestrands församlingshem. Tanken bakom denna
kyrkolokal var att ge möjlighet till
gudstjänstliv
även inom industrisamhällen långt borta
från församlingskyrkan
Källa:
Årsbok Ångermanland-Medelpad 1990-91:
Fornlämningar i Nora socken, Ångermanland
Abraham Hülphers: Samlingar till en beskrifning
öfwer Norrland 1771.97.
Oscar Parkman: Nora i Ångermanland
Nora Häradsrätts protokoll
Domkapitles handlingar
Domkapitles protokoll
Byggnader i Nora
Lugnwiks-Posten
top
Färjor och
färjförbinderser i nedre Ådalen
1. Hornö - Veda. Den
största färgförbindelsen låg c:a milen
söder Klockestrand. mellan
Hornö i Nyadal ochVeda. Den största färjan
gick ungefär där nu Högakustenbron
sträcker sig
över älven. Det dröjde ända till 1931
innan den första självgående färjan kom
i drift. 1997 var
det helt slut med trafiken i det gamla färjläget.
Då var den 1800 meter långa Högakustenbron
färdig.
Själva överfarten över
Ångermanälven finns beskriven av ett flertal
resenärer. Färjningen var en
ålderdomlig och inte helt riskfri metod. Men så
gick det till under 1600, och ända fram till
1800-talets
senare del. Under dessa tidevarv - och långt in i
vår tid - var passagen över den öppna
havsviken
säkert ett mycket spännande - för att inte
säga direkt farligt - inslag i resan.
Överfärden skedde nämligen med hjälp av
handrodda skötbåtar och kunde, eftersom dessa
var
ganska små, bli hiskliga äventyr när
sjön gick hög. För att färja över
de hästdragna vagnarna
tvangs man t ex att fästa ihop flera båtar och
placera ett hjulpar i vardera. Det krävs inte
mycket
fantasi för att föreställa sig att detta
innebar mycket dramatik många gånger.
Sedan sågen i Nyadal tillkommit gick verkets
bogserbåtar i viss trafik med pråmar över
älven.
"Blomsterkungen" Carl von Linné passerade
Ångemanälven 1732 på sin resa upp till
lappmarkerna.
Den store botanisten tog den traditionella
överskeppningsleden mellan Veda och Nyadal - eller
Hornö som är det äldre namnet på
Nyadal.
Veda var redan vid denna tidpunkt en nyckelpunkt på
landsvägen norrut. Här fanns sedan 1682 ett
reguljärt gästgiveri.
Abraham Abrahamson Hülphers: Resa genom
Norrland 1758. "Måndag 17 juli. Uti Veda by
lemnade wi hästarne på andra sidan ån.
Stormen hade någorlunda stillat sig, at wi utan
dröjsmål
kunde passera öfwer den bekanta
Ångermanaån, som är bland de bredaste
öfwerfarter i riket.
När storm är, få resande i flere dagar
här blifwa uppehållne. På en liten
båt stältes nu wår wangn.
Eljest bindes twenne båtar tillsammans och
ställes hälften på hwarthera, som synes nog
äfwentyrligt.
Öfwerfarten genom 3 roddarkarlars och 1 styrmans
försorg skedde på 25 minuter, och war bredden
här öfwer - 1/4 mil. Uti Hornö by på
andra sidan ån togs hästar".
Joh. Wilh. Zetterstedt, Professor, Akademisekr.,
Riddare av Wasaorden, Ledamot af Kungl.
Vetenskapsakademin, m.m. skrev 1832 sin "Resa genom
Umeå Lappmarker". Här skriver han om
sina upplevelser i våra trakter.
"Man bereder sig till farten öfver
Ångermanelfven, såsom till en lång och
betydlig sjöresa. Men också
är denna elf den bredaste, som Sverige äger i
Norden. Den är vid färjstället icke som en
vanlig å, utan
bred som en stor insjö, och små och stora fartyg
gå därigenom. Den är äfven något
helt annat att fara
oppföre och utföre efter elfstranden, än att
segla tvärtöfver den strida floden. - Man
betraktar himlen
om några hotande moln der uppstiga; man ser på
den krusiga vattenytan om vinden är i annalkande
och på trädens toppar om stormen redan fattat i
deras viftande kronor. Orolig och tvekande
efterfrågar
man hvarandras tankar. Nu inträffar något af de
olyckliga förebåden. Då inställer man
för
ögonblicket sin resa. Är åter himmelen klar,
kännes ingen tryckning i luften och stå
träden alldeles
stilla, då tillkallar man båtfolket i WEDA. Fyra
starka karlar, som tillika hafva en allvarsam uppsyn,
följa med ned till stranden. Här
frånspännes hästarne, och vagnen drages ut
på den båtlika färjan.
Själf stiger man sist derutpå. Redan äro de
begge tjocka jernkedjorna, genom hvilka båten
fästades
vid bryggan, lossade från sina krokar, och de fyra
årorna höres plaska i vattnet. Nu ror man med
sakta
vaggad fart gent öfver den qvartmil breda elfven till
Hornön vid andra stranden".
Källa:
Abraham Hülphers: Dagbok över en resa genom
Norrland
J. W. Zetterstedt: Resa genom Umeås Lappmarker
1832
Göran Ullberg: Tiähl till Weda
Bo G Hall: Strandhugg längs Ångermanälven
2. Hornökrongen -
Svartnora. En annan mindre färja gick
några kilometer längre in i
Norafjärden. Från Hornökrongen till
Svartnoranäset. Hornökrongen ligger på
Nyadalsidan
och åker man över viken kommer man till
Svartnoranäset som ligger på samma sida som
Löviksidan. Den färjan är också nerlagd
något år efter det att Högakustenbroarna
blev klar.
Färjan hade bil- och busstrafik
3. Strömnäs - Svanö.
På västra sidan av
Ångermanälven gick en färja mellan
Strömnäs och Svanö.
Förbindelsen med fastlandet på
Strömnässidan i väster sköttes av en
liten färja, som löpte fram och
åter i sundet. Den var byggd vid Härnösands
mekaniska verkstad och invigdes i november 1913 med
pompa och ståt. Den framdrevs elektriskt med en
kätting. När älven frös till ordnades en
vinterväg
över isen. Färjan gjorde en högst betydande
arbetsinsats: t.ex. fraktade den år 1953, 10 160
lastbilar
och 11 616 personbilar samt totalt mer än 200 000
personer. 1948 hade dock elmotorn gjort sitt
och byttes ut mot en diesel. Omkring år 1950 fick
Svanöfärjan första bussturen till ön.
1982 fick Svanö till slut fick en fast
landförbindelse via en nybyggd bro och en vägbank
till
Sandö och färjan drogs in.
Källa: Bildcirkeln, Svanöbilder Häfte
1
Bo G Hall: Strandhugg lägs Ångermanälven
4. Kinnmärgen -
Frånö. En mindre färja gick
mellan Björknäs i Frånö och
Kinnmärgen i Lugnvik.
Bil- och busstrafik fram till 1944. När Sandöbron
var färdigställd tynade färjtrafiken bort.
En berättelse, en epok.
Journalisten Rolf Forssell bodde som barn i
Kinnmärgen. Från den tiden bär han med sig
många
minnen. Att bo i Kinnmärgen på 1940-talet var som
att bo mitt i världen.
Ett gammalt fotografi: Kinnmärgens
färjställe. Färjmotordunk,
kättingrassel, Forssells kiosk,
sommarklädda människor, dragspel, glada skratt...
Jag ser bilden framför mig och reproducerar
den i tusen variationer. Bild för bild flimrar
förbi. Syner och dofter stiger fram.
Karamellkiosken
med dess sortiment av bananchoklad, gräddtrillor och
Ocialsaft spelade en central roll för alla barn.
Den livliga trafiken på älven med
passagerarbåtar, bogserare, stuveribåtar och
lastångare.
30 öre för folk, 40 öre
för fä. Alla kunde åka med
färjan.
På det gamla fotografiet anländer
motorfärjbåten "Nils" till Kinnmärgens
färjläge, med pråm på
släp lastad med en T-Ford. Vid kaj "Kinnmärgen I"
( Se * ) och i väntan på
nästa båttur till andra
sidan en annan Fordbil. På redden bidar
motorbåten Delfin. Strömbergs hus på
bergknallen.
Kapten Nicanor Strömberg bodde här med sin familj,
sen flyttade Erik och Anna Nässlander in
med stor familj. I gavelrummet längst upp till
höger hyrde färjkarlen Pelle Nordqvist.
Längst ut
på udden ses resterna av en gammal kaj. Här har
flera epoker legat förtöjd, ända från
1600-talet
då färjleden beskrivs i gamla handlingar.
Då var det markägarna som var skyldiga att
hålla färjbåt
och roddare. På fotografiet ser man
Frånöfabriken på andra sidan älven som
bolmar av liv och
luktar celluosa, från såpa och multum.
Vi hade en karamellkiosk. En högkonjunkturgynnad
rörelse sommartid. Det var goda dagar.
Bananchoklad, gräddtrillor, ettöreskola,
läskedrycker, ocialsaft och Fennia. Hit gjorde
August Nordin två bussturer om söndagarna. Han
hade sina ölflaskor i källarsvalt utrymme hos
oss - i gengäld fick vibarn åka med gratis till
Nordingrå.
Att bo och leva i Kinnmärgen på 1930- och
40-talet var som att bo mitt i världen. Det var
inte
bara färjan, "Lungö", som angav en ljus melodi.
Från Svanösundet kom alla
älvbåtar,
timmerbogserare, segelskutor, stuveribåtar och
lastångare. De marscherade upp på den
himmelsspeglande arenan som en glad orkester med
blåsinstrument för munnen. Först
solisterna
Strömkarlen och Gurli med sina silvertrumpeter, den
förre kraffull och effektiv, den senare frappant
och skir, osäkrare på partituret. Därefter
bogserarnas tubor och stuvarnas flöjter. Längst
ned i
orkestern lastångarnas basuner, sävliga i
temperamentet men fint understödjande.
Fram till 1944 var färjtrafiken avgiftsbelagd, 2 kr
för automobilomnibuss, 40 öre för häst
eller oxe,
30 öre för passagerare över 12 år. Det
var i 1930-talets slut som trafiken kulminerade.
Lungöfärjan
slet hårt. 790 bussar fraktades under ett år, 15
000 personbilar, 55 000 cyklar, 241 hästfordon och
kreatur och 143 000 personer. Och gräddtrillorna
langades friskt över kioskdisk!
Färjfolket hade många namn: Erik och Nicanor
Strömberg, Wille Lundkvist, Bror Lundkvist,
Pelle Nordkvist, Petter Bergkvist, Erik Wassberg, Arvid
Näslund, Helmer Lundgren...
När Sandöbron var färdigställd tynade
färjtrafiken bort. 1944 upphörde all tyngre trafik
som bussar,
last- och personbilar. Endast gångtrafikanter och
cykel-, moped och motorcykelburen trafik färjades
över.
Lungö-färjan gjorde sin sorti för att sen
dyka upp på Stockholmsleden Vaxön-Rindö.
Färjleden Kinnmärgen - Frånö
upphörde så småningom.
Till korta kom också karamellkiosken. Den lades ned
och bygggnaden såldes till en Lugnviksbo.
Eftersom den var som en födelseplats för mig
är jag intresserad av var den kan finnas idag.
På alla de fotografier jag har sett från
Kinnmärgen saknas kiosken, tyvärr. Men vågen
på vilken alla
löskarameller vägdes har jag räddat!
* "Kinnmärgen I". Denna
båt köptes som "Trossö" från Vaxholm
till Kramfors på 1920-talet. Främst
användes hon - under namnet "Kinnmärgen I" -
för bogseringsuppdrag men också som
passagerarbåt
mellan Kinnmärgen och Frånö. 1934
köptes hon av Moälvens flottningsbolag,
Örnsköldsvik, och döptes
om till "Falken". I mitten av 1950-talet såldes
fartyget till Finland.
Källa:
Lugnwiks - Posten 1997.
Bo G Hall: Ångbåtarnas Ådalen
5. Lunde - Sandö.
Före Sandöbrons tillkomst gick färja mellan
Lunde och Sandö.
Mellan Sandö och Lunde använde man sig utav en
motordriven färja. Båttrafiken sköttes ett
tag av
Mia Blad, som också drev en caférörelse
vid färjstället på Sandö. Kalle
Ögren på Killingholmen
var ofta en anlitad roddare.
Källa: Lennart Bylund: Sandöverken i gamla kort
6. Sandö - Klockestrand.
I sundet mellan Klockestrand och Sandö använde man
före
Sandöbrons tillkomst år 1943 en flatbottnad
färja för transport av hästskjutsar och
tyngre fraktgods.
Färjan var handdriven d.v.s. över sundet fanns en
stållina som var spänd mellan de två
färjlägena.
Färjkarlarna hade en spännögla eller en s.k.
"nypa" på linan och de drog färjan över
sundet.
Persontransporterna över sundet sköttes av
roddare. Under många år sköttes denna
syssla av
färjroddare Vedin och Johansson på Klockestrand.
En roddtur kostade 5 öre per person.
En liten historia från Sandö ca 1855, där
färjan är omnämnd. Under Franz Berwalds
åttaåriga tid
som direktör för Sandö Glasbruk
uppfördes inte endast en ångsåg utan
även ett bayerskt ölbryggeri,
det senare med tanke på att glasbruket skulle få
bättre avsättning för sina buteljer.
Med sitt goda renommé fick Sandöölet redan
från början stor åtgång
såväl inom som utom landet,
men ännu var det långt kvar till den kalkylerade
omsättningen, och det berättas en lustig historia
om
hur ledningen en gång trodde sig ha funnit ett medel
till ökad konsumtion. En dag på sommaren
uppenbarade sig ett ekipage, bestående av häst
och trilla, på Sandö. Från Klocke hade det
jemte
de åkande tagit sig över på den
färja, som i vanliga fall fraktade brukskorna
över till fastlandet,
och avsikten var, att man så småningom skulle
fortsätta över till Lunde på älvens
motsatta sida.
Eftersom ön inte bestod sig med mer än några
få hästar, väckte de resande ett
oerhört uppseende,
hos vederbörande till och med tanken på att
turistströmmen skulle kunna dragas över
Sandö, där
ett världshus med ty åtföljande
ölservering borde inrättas till fromma för
törstiga strupar.
Historien är kanske uppdiktad, och planen fick givetvis
förfalla.
Källa:
Nils Henrik Qvist: Ådalen del 1
Lennart Bylund: Sandöverken i gamla kort
7. Köja - Lockne. En
färjrodd fanns Köjasundet i Bjärtrå,
mellan Köja och Lockne fram till
1970-talet. Köjasundet som delar Köja och Lockne
är ca hundra meter brett. Under ett stort antal
år,
ända framtill mitten på 1970-talet var byarna
hopknutna med en roende färja. Färjstället
har haft två
placeringar. Det första var placerad nedanför
trappan från Stenbacken. Därefter flyttades det
ca två
hundra meter i riktning mot Fröstland där det var
placerat fram till det att färjan upphörde.
Fastän
sundet är relativt smalt kan det uppstå starka
strömmar. Detta och besvärliga vindar gjorde att
det var
enbart män med starka armar som kunde räkna sig
till skaran roddare. Färjan var gratis och kunde
ta upp till femton personer. Färjan transporterade
människor, cyklar och till och med hästar. En
episod
från roddaren Pjerros tid. En dag omkring 1922
kom en kvinna och ville bli rodd till "andra sidan".
Pjerro sa att det inte var roddags ännu. Kvinnan
frågade när det då var dags. Om en
halvtimme ungefär:
Se det har blivit andra tider nu frun med ordning och reda
efter det att bolaget fått en ny chef.
Kvinnan stod tyst en stund och svarade Pjerro att hon var
hustru till den nya chefen. Roddaren lär
ha svarat "sitt ner i båten". och kvinnan blev rodd
över till andra sidan. Efter den händelsen
blev
"sitt ner i båten" ett talesätt i bygden. Den nye
chefen som beskrivits var ingenjör Bure Burnej
som flyttat till Köja och just anställts som chef
för Köja Sågverk. Hustrun var dottern
till
Axel Björklund, tidigare chef och delägare av
bl.a. Köja Sågverk.
På 1950-talet byggdes en väntstuga avsedd
för färjans passagerare av Adolf Karlsson,
Köja Snickeri.
Den användes även av roddaren som raststuga och
kontor.
Några data om roddare under årens lopp:
Anders Petter Pettersson född i Kihl i
Värmland den 22 februari 1854. Hustrun Anna
Magdalena
Westman född i Björna den 30 juli 1867. Anders
Petter kom flytande från Stockholm till Köja
1881.
Anders Petter, 30 år, och Anna Magdalena, 17 år,
gifte sig i Bjärtrå den 22 mars 1884. Anders
Petter
var dräng/arbetare/sågverksarbetare vid Köja
Sågverk. Under en tid var han även
färjkarl.
Anna Magdalen Westman dog i Köja 76 år gammal,den
19 jan. 1943.
Anders Petter Pettersson dog i Köja, 92 år gammal
den 12 juni 1946.
Petrus(Pehr) A. Sundqvist född i Sunne i
Värmland den 11 sept. 1848. Hustrun Margareta
(Margit)
Larsdotter född i Elfdalen den 11 mars 1851. Petrus A.,
26 år och Margareta, 23 år, gifte sig den 9
aug.
1874 och bosatte sig i Elfdalen. 1884 flyttade familjen till
Köja. Inom Köja flyttade familjen några
gånger. Petrus var sågare. Han arbetade
även under en tid som roddare/färjkarl vid den
lokala färjan
mellan Köja och Lockne. Petrus dog , 80 år
gammal, 1928.
Erik Teodor Edström född i Helgum den 13
okt. 1880. Hustrun Brita Eriksson född i Junsele den 9
nov.
1880. Erik Teodor hade sysslat med lite av varje. Bl.a. var
han skogsarbetare och under en tid även slaktare.
I Remsle arbetade han som färjroddare tills dess den
bro som sammanbinder färjleden blev klar.
Edströms flyttade i slutet av 1920 talet eller i
början av 1930-talet till Köja då Erik
Teodor erbjudits ansvara
för rodden över Köjasundet.
Färgstället då var det så kallade
första stället. Sedan sågen lagts ner
1940
underhöll vägkassan inte längre färjan.
Ungefär samtidigt flyttades färjeläget.
Edström var känd för att kunna spå
väder. Han kunde t.ex. säga på våren
vad det skulle bli för typ av
höstväder. När sen hösten kom sa
Edström: "Vad var det jag sa om höstens väder
i våras? Det stämmer in".
Ingen kunde säga emot eftersom ingen brytt sig om att
lägga hans så kallade spådom på
minnet.
Hustrun Brita Edström dog 1959, 79 år gammal.
Erik Teodor Edström dog 1964, 84 år gammal.
Bengt Edström född 15 febr.1909. Hustrun
Lilly Vestin född 16 jan 1916. Bengt övertog
rodden efter
fadern Erik Teodor Edström. Han rodde färjan i ca
10 år, fram till 1971. Bengt Edström dog, 77
år gammal,
den10 aug. 1986 Lilly Edström dog, 77 år gammal,
31 aug. 1993.
Bert Egon Eljert Bylund född i
Bjärtrå 1931. Bengt Bylund skötte rodden
från 1972 fram till nedläggningen
1974 i samband med kommunsammanslagningen. 1973 blev
färjan avgiftsbelagd. Kostnaden att bli
transporterad över Köjasundet blev 25 öre
för vuxna och gratis för barn enligt ett beslut i
kommunfullmäktige.
Som avbytare hade Bert hjälp av Arvid Bergman
som juli 1965 köpt färjebostaden tillsammans
med hustrun Rut.
Bert blev vid ett par tillfällen intervjuad av radio,
ortens tidningar pch dåvarande turisttidskriften
Sverige Runt
eftersom han skötte Sveriges enda rodda färja.
Källa:
Jan & Christina Petré: Från Köghven
till Köja....
8. Fastlandet - Hemsön.
Längre söderut vid Sannasundet finns en nu
fungerande färja. Den går
mellan fastlandet och ut till Hemsön. Det är den
enda färjförbindelse som finns kvar i
distriktet.
I äldre tider fanns särskilda roddare vidtalade
som mot ersättning svarade för transporterna till
fastlandet.
Vid stranden nedanför tvåvåningshuset vid
Kojbacken finns ett stenblock som kallas
Tolvöresstenen,
vilket förklaras med att överfarten kostade tolv
öre. Dagens färjpersonal är naturligtvis
mycket erfaren
och kunnig, det är ingalunda lätt att parera vind
och ström i älven. Vägverkets färja
är den naturliga
centrala förbindelsen med fastlandet. I synnerhet
vintertid kan det det dock vara besvärligt att
upprätthålla
trafiken. Då får färjan ibland gå
extra turer - även fast inga trafikanter är med -
fär att isrännan inte ska
frysa till. Bekant är den hårda vintern 1966,
då färjorna ändå frös fast och
man fick ordna en vinterväg
över isen. Men det var i och för sig inte
något nytt. Innan statsisbrytarna kom - de
håller numera rännan
öppen för oceangående fartyg till och
från Ådalens industrier - frös Sannasundet
till på vintrarna och i
stället plogades en isväg mellan fastlandet och
ön.
Källa:
Bo G Hall: Strandhugg längs Ångermanälven
"Villan" på
Sandö, Franz Berwalds hus
Vid en auktion 1850 inköptes Sandö av
grosshandlaren Ludvig Petre. Petre, som vid denna tid var
i
30-årsåldern, hade stora musikaliska intressen
och var medlem i en krets affärsmän som brukade
samlas till
intima små musikaftnar. Till denna hörde
också grosshandlaren Albrecht Wallis och hans syster
pianisten
Johanna Wallis samt den berömde tonsättaren Franz
Berwald, "den ende i samlingen, som inte kunde
räknas
till amatörerna". Berwald var vid denna tid 54 år
gammal och hade varit bosatt i Wien samt vistas på
långa
resor i Paris, Bayern och Österrike. Då Berwalds
ekonomi nu var dålig, beslöt grosshandlare Petre
att inrätta
en direktörspost vid Sandö och erbjuda denna
åt Berwald, vilket denne tacksamt accepterade. Han
tillträdde
tjänsten undet loppet av 1850. "Ehuru helt
främmande för glasblåsning och mera van att
dirigera en
filharmoninsk orkester i Wien än ett norrländskt
industriföretag gick Berwald på ett
förträffligt sätt i land
med de uppgifter, som väntade honom." Petre avled redan
den 7 maj 1852 i Stockholm, endast 34 år
gammal. Följande år, 1853, inköptes
Sandö av grosshandlare Wallis och förvandlade inom
några få år
Sandö till Ådalens förnämsta
industricentrum.
Det var endast under sommaren och hösten som
disponent Berwald vistades på Sandö. Vintrarna
tillbragte
han allt fortfarande i huvudstaden bland sina
musikvänner. Vid norrlandsresan på våren
åtföljdes han av sin
hustru Mathilde Scherer från Köningsberg, som han
hade gift sig med i Wien 1841, och sonen Hjalmar,
den blivande ingenjören, som kommit till världen
1849 i Wien. Familjen hade till bostad fått sig
anvisad
vänstra flygeln, från huvudbyggnaden räknat.
Med behållande av den gamla rumsindelningen hade
den
reparerats och byggts till.
"Villan" och Hyttan på Sandö
före 1888
För att Berwald skulle få det litet
bekvämare under sina besök på Sandö,
föreslogs det, att man skulle bygga
ett särskilt hus för hans räkning. Det var
inte Berwalds mening, att det hela skulle bli så
storslaget som det blev,
med Wallis hade en annan syn på saken. Vid sidan av de
tre insdustrianläggningarna, glasbruket, sågen
och
ölbryggeriet, kunde Sandö uppvisa en
herrgård, vars make man aldrig skådat i
Ådalen. I våra dagar framstår
nog "Villan" - det var det gängse namnet på
Sandö - som en rätt funkisbetonad byggnad med
stora glastäckta
verandor, men det mer romantiska femtiotalet ville
gärna påskina, att gården var byggd i
någon tysk borgstil.
För Ådalbefolkningen blev den i varje fall en
upplevelse, något nytt som kom diskussionens
vågor att gå höga.
Mer än det yttre var det kanske den originella
inredningen, som konfunderade. Uppfört i inte mindre
än tre
våningar innehöll huset ett betydande antal rum,
däribland två salar, en mindre och så en
större, Pelarsalen,
dekorerad i någon sorts gotisk stil med 24 kolonner
och närmast avsedd som kyrka och musiksalong, en
hyllning till vännen-tonsättaren. Såväl
golv som väggar i den senare salen voro
oljemålade, väggarna i
valnötsfärg, och i taket bildade de kors och
tvärs lagda träbjälkar små
kvadratformade fördjupningar, i vilka
rundsvarvade tappar voro anbragta. Allt detta arbete hade
utförts av svarvare, som särskilt tillkallats
från
Stockholm. För övrigt upptogs huset, för att
citera en samtida skildrare, av "åtskilliga rum,
skrubbar,
korridorer, alkover och smyghål, det ena inte likt det
andra", ja, får man tro en annan berättare, var
huset,
i trots av den förnämlige arkitekt, som lär
ha signerat det, så fantastiskt och opraktiskt inrett,
att ägaren, när
han till slut skulle taga det i besiktning, inte fann
någon lämplig sängplats annat i
tjänstepersonalens avdelning.
Från tornkammaren, dit en trång spiraltrappa
ledde, hade man en ståtlig utsikt över den
kringliggande nejden,
främst då Lugnviks Strand och Klockestranden och
det smala sund, som skilde denna från ön.
Här på älven var
det, som kreturen färjades över, när de
skulle till fastlandet på bete. Och i vackra
sommarkvällar, då
ladugårdsflickorna rodde samma väg för att
mjölka, brukade de roa sig med att sjunga nedan
angivna, av
ingenjör Berwald enkom för detta arbete
upptecknade låt.
Berwald lämnade Sandö 1858 och några
år senare, i januari 1862 brann sågverket och
bryggeriet jämte hela
plank- och brädtillverkningen. Man lyckades den
gången rädda glasbruket.
Midsommarhelgen 1888 brann Sandö på nytt.
"Hemskt såg det ut", skriver
Härnösands-Postens referenter
i en artikel, daterad den 28 juni, "hvar man i går
kväll reste i vår annars så vackra
ådal.... Det täcka Sandö
företrädde nu efter branden en dyster anblick. En
mängd skorstenar reste sig i höjden, allt
brännbart i närheten
var spårlöst försvunnet, kajen afbränd
och därinvid små lämningar af uppbrända
fartyg och pråmar....
Vid sågverket anlades en ny brädgård i
anslutning till det räddade såghuset,
förvaltarbostaden och andra
nedbrunna gårdar ersattes med nya. Vid glasbruket
gällde det framför allt att få den nya
hyttan med alla dess
småhus samt magasiner och dyligt i ordning. Mitt i
tallskogen och med vacker utsikt över älven ned
mot
Sprängsviken byggdes samtidigt för disponent
Lewerentz´ räkning en ståtlig bostad. Det
enda av de
förstörda husen, som inte återuppbyggdes,
var Berwaldska "Villan". Den tillhörde en svunnen epok.
Källa:
Ådalen: N.H.Qvist
Sandö Glasbruk 1750 - 1928: Torbjörn Fogelberg
|
Utkast
till porträtt i helfigur
|
|
I gryningen låg du stilla
med skogar och vatten
Du växte upp med ångsågar
baracker och långväga skepp
Vägglus, halvsvält och
herrgårdens
vithet i parkens grönska
Blå skymning kring kajernas
träd om våren
Du skrek i smärta vid Lunde och Sandö
Du lät ditt bästa blod flyta bort
i 30-talets meningslösa
stenknackarmöda
stämplingsköer och organiserade
fördrivning
av ungdom (vårt hopp och hoppsvikt
för sociala hjältetenorer)
Kring vår barndom var du
vatten, sol och blåbärsskogar
tryggheten på förstubron
och det hisnande loppet på löstimmer
Kring vår ungdom slog du
en bitter blånad av svårmodiga berg
|
Som vuxna ska vi alltid
nalkas dig med hemlig dragning
upproriskhet och stängselskräck
Men mest av allt ska vi älska dig
för ditt levande vatten, för
kvällen
kring kajer och illa planlagda samhällen
för den oroliga puls som är din
De små såghusen med sin
snickarfröjd
sover i björkvikar och vittrar ner
vid bommarnas mörknande vatten
Men än råmar ångarna efter
trä
efter massabalar och hus
på reddernas hävande bröst
På den smala remsan
mellan bondland och världsmarknad
har du byggt dit liv
Över döda epoker sträcker du dig
sargande, rykande, skapande.
|
|
Birger Norman i diktsamlingen "Sånger vid
floden" (1951)
|
Musiksalong
på Sandö och plats i musikhistorien
Även vid sekelskiftet, alltså många,
många år efter det att Franz Berwald genom sin
bosättning där förskaffat
Sandö en plats i musikhistorien, utgjorde den lilla
ön ett centrum för musikvänner i
Ådalen. Det slumpade sig
nämligen så, att de dåvarande båda
chefsfruarna inte blott voro musikaliskt intresserade utan
också själva hade
vackra sångröster. I den villaliknande
disponentbostad, som glasbruket lät uppföra efter
den stora branden på
1880-talet, brukade fru Hedwig Lewerentz samla en del av
umgänget till givande musikaftnar, där, även
om sången
av lätt förklariga skäl dominerade,
tillfälle inte saknades för andra
musikutövare att visa vad de dugde till. En av
de trognaste vid dessa sammankomster var prosten
N.F.Nordberg i Bjärtrå, viken som gammal O. D:ist
ofta lät
höra sin mäktiga stämma, omväxlande med
värdinnan själv och hennes närmaste granne
på ön, fru Lydia Sundelin,
samt dennas syster, operasångerskan Zulamith
Wellander-Svaneskog, då för tiden bosatt i
Ramvik, där hennes
man, doktor C.U. Svaneskog, under några år
utövade läkarpraktik. Genom sin utbildning och
sina framgångar
ute i världen blev doktorinnan Svaneskog helt naturligt
den ledande och i mer än ett avseende tongivande
inom
den lilla Sandökretsen. Hon som hennes syster var
födda i Härnösand samt döttrar till
skeppsklareraren i
Härnösand, brasiliansk-portugisiske vice konsuln
Stanislaus Wellander. I motsats till systern, vars
giftemål
med förvaltare Jonas Sundelin ägde rum år
1881, beslöt Zulamith Wellander att ägna sitt liv
åt konsten. Efter
att ha gått igenom Konservatoriet och med ekonomiskt
stöd av den musikälskande fru Lilly
Bäckström, född
von Ehrenclou, en sentida ättling till knapefamiljen i
Nensjö, studerade hon dels för Lilli Lehmann, dels
för
Marchesi samt var under åren 1877-1878 och 1885-1887
anställd vid Kungliga Teatern i Stockholm.
Dessemellan hade hon hunnit med ett par engagement i Prag
och Ausburg. Innan hon gifte sig 1891,
gästspelade hon vidare i Berlin, Kassel, Köpenhamn
och möjligen i någon annan av kontinentens
större städer.
Som hennes förnämsta roller kan nämnas Ortrud
i "Lohengrin", Fidès i "Profeten", Amneris i "Aida",
Adriano
i "Rienzi", Hedvig i "Wilhelm Tell" samt bergadrottningen i
Hallströms opera "Den bergtagna". Sitt första
offentliga framträdande hade den unga sångerskan
haft på Sandö i den musiksalong, som
grosshandlare Wallis
en gång i tiden låtit inreda för Berwaldds
räkning. Där på Sandö var det
också hon sista gången lät höra
sin
djupa, omfångsrika altröst tona ut inför
någon större krets. Efter mannens död 1901
bosatte hon sig i Stockholm,
där hon avled 18 år senare. I och med att hon
lämnade Ådalen, var det slut med musikaftnarna
på Sandö, vilket
inte hindrade, att konstens fana även i
fortsättningen hölls högt såväl i
Lewerentzka som i Sudelindska hemmet.
Källa:
N.H.Qvist: Ådalen del 2
Glasbrukets
150-årsjubileum år 1900
Reportage från Sandö Glasbruks
150-års Jubileum
En fest, som länge lät tala om sig, var den
storslagna festen vid 150-årsjubileet lördagen
den 1 september
år 1900. Det var ett stort ögonblick för
hela den lilla ön, som högtidsdagen till ära
klätt sig i sin vackraste
skrud. Flaggor, vimplar svajade nära nog överallt
och åtgärder för en storartad
eklärering voro vidtagna.
Marschaler kantade vägen upp mot dispontbyggnaden.
Över vägen från ångbåtshamnen
var rest en äreport
med ordet "Välkommen" och framför porten till
disponentbyggnaden likaledes en äreport i form av
en
slottsportal och med åren 1750-1900 samt å ena
sidan bilden av en segergudinna hållande en
lagerkrans
och å andra sidan inskriptionen "Den som inte
går framåt, går tillbaka". Samtliga
inskriptioner och
teckningar hade utförts av brukets glasmålare,
artisten Hugo Schultz. Marschaler kantade vägen upp
mot dispontbyggnaden.
Vid tvåtiden på eftermiddagen samlades de
inbjudna i Ebenezerkapellet, Sandö
missionsförsamlings
kapell, som av flitiga händer dekorerats med blommor
och grönt. Festen inleddes med att fru Lewerentz
sjöng solo Davids 24: psalm av Wennerberg "Gören
portarna höga och dörrarna vida" med
ackompanjemang av tonsättaren Henning Mankell. Varefter
prosten N.F.Nordberg i Bjärtrå med
utgångspunkt från v. 9 i samma psalm höll
en kort betraktelse, varunder han påminde om, att,
"om Herren icke bygger huset, så arbeta de
fåfängt som därpå bygga", och
särskilt framhöll betydelsen
av Guds välsingnelse för varje företag.
Härefter sjöng fru Lewerentz psalmen "Min
själ längtar efter
Herrens gårdar".
Före medaljutdelningen höll landshövding
Ryding ett tal, vari han omtalade att vid sommarens
industriutställning i Härnösand av en bland
prisdomarna fällts det omdömet om Sandö
glasbruk,
att det nu hunnit den ståndpunkt att dess fabrikat
kunde tävla med vilket annat glasbruk som helst".
Landshövdingen lyckönskade bolagsledningen och
arbetarna till "den samverkan som gjort, att
brukets tillverkning nu intog en så
förnämlig plats i världen".
I samband härmed utdelade han Patriotiska
Sällskapets medalj till inte mindre än tjugosju av
de
närvarande arbetarna, många av dem ättlingar
i rätt nedstigande led till de män, ' vilka redan
på
1700-talet genom sin yrkesskicklighet gjort
Sandöprodukterna till en uppskattad handelsvara.
Medaljörena uppropades och medaljerna fästes
på deras bröst av fru Lewerentz.
Medaljörena var maskinist Per Samuelsson
Byström, byggmästaren Nils Petter Sandin,
hyttmästaren
C.F. Teijler, arbetarna J. Brone, D. Nilsson, J.P. Forsman,
N.O. Nordlund, A.F. Schliker,
J. Hansson, J.P. Nordström, J. Gustafsson, J. E.
Samuelsson, J.Brunsell, C. Johansson Glader,
A.L. Baertling, J.G.Kihl, G.A. Gustafsson, C.E. Eriksson, E.
Eriksson, A. Andersson,
C.J.Johansson, J. Nilsson-Brodén, O. Nyholm, A.
Olsson, F.O. Forsman, C.J. Lundgren och
C.A. Gustafsson.
Den förste av dessa, maskinisten Byström, hade
40 års tjänstetid vid bruket. Vidare märktes
far och
son, J.P. Forsman, Sveriges enligt uppgift älste
glasblåsare vid detta tillfälle, vilken under
sommaren
ingått i sitt 65:e år, och hans son F.O.
Forsman.
Från kapellet tågade medaljörerna i
procession till disponetbyggnaden, företrädda av
brukets musikkår,
som blåste en marsch. Senare gav bolaget middag
för ett hundratal personer, medaljörer
såväl som
andra inbjudna, inrättad i Sandö folkskolas
skolkök och serverad i gymnastiksalen samt
arrangerad
av källarmästare Arnell i Härnösand.
Serveringen övervakades av från Stockholm
särskild
anskaffade vaktmästare, och för den musikaliska
underhållningen svarade ett likaledes enkom
för
detta tillfälle engagerat kapell.
Den improviserade matsalen var rikt smyckat med flaggor.
På ena fondväggen hade konungens
porträtt anbringats och på den motsatta en vy av
glasbruket och porträtt av dess styrelse,
grosshandlaren J.A. Hedberg, direktör E.A.
Enhörning och disponeten Gustaf Lewerentz.
Som ett kuriosum kan framhållas att matsedlarna var
textade på sandblästrat glas. Anordningarna
för dekoreringen hade letts av herr Gunna Mankell. I en
utanför matsalen tillfälligt uppförd
musikpaviljong utfördes taffelmusik av
Odénkapellet. Disponent Lewerentz föredrog en
historik
över glasbruket. Bl a uppgavs att bruket redan på
1770-talet sysselsatt 75 arbetare, vilket antal
senare stigit till 300. Disponent Lewerentz utbringade den
sedvanliga skålen för medaljörerna och
yttrade därvid bl a annat: "Min skål för
Eder, medaljörer, är så hjärtlig menad,
som tänkas kan, och
jag finner inga lämpligare slutord än
förändring af skaldens bekanta vers:
"Förborgadt är, om
lyckan eller nöden en gång skall skönjas i
vår framtids da´r.´ Men antigen vi klaga
eller jubla,
låtom oss med glädje minnas dennadag - minnas
Eder och Sandö glasbruks
gemensamma högtidsdag".
Redan tidigare under middagen hade som sagts disponenten
lämnat en redogörelse för de
viktigaste tilldragelserna i brukets långa och
händelserika historia. Liksom ägde han en
förkänning av de olyckor, vilka skulle komma att
drabba inte blott glasbruket utan öns
industri i sin helhet, slutade han i sin lilla historik
medföljande, nu för oss efterlevande så
vemodsfyllda ord: "Hvad kommande dagar skola bringa, det
är oss förborgadt. Jag kan blott
uttala den af hjärtat gående önskan om den
förhoppningen, att de för det företag,
hvars
150-åriga tillvaro vi i dag samlats att fira,
måtte gestalta sig ljusa och lyckosamma.
Måtte Sandö glasbruk gå en på
utveckling allt rikare framtid till mötes, måtte
det blomstra och
förkofras liksom den bygd, i hvars sköte det
ligger!"
Medaljörernas tack framfördes av
hyttmästaren Teijler i ett av varm religiositet
genomandat
tal. - Under middagen hade skymningen börjat falla
på och en kort stund senare strålade hela
ön i en rik illumination, överallt voro
uppställde brinnande marschaller,
disponentbyggnaden
och den framför denna uppsatta äreporten glimmade
som ett feslott i den rika ekläreringen
med färjade glaslycktor. Illumineringen hade emellertid
knappt börjat, förrän ett stritt regn
började falla och detta fortsatte hela aftonen, vilket
givetvis i någon mån reducerade ljuseffekten.
På aftonen serverades supé för
arbetarna i danspaviljongen, vilken eklärerats med ljus
och
kulörta lycktor. Samtidigt avbrändes ett briljant
fyrverkeri, arrangerat av fyrverkaren Törner
från
Stockholm. Glanspunkten i detta var en dekoration med
Sandö glasbruksfirmas initialer samt
årtalen 1750-1900, omgiven av en mängd emblem.
Fyrverkeriets effekt var synnerligen
storartad mot den mörka molndigra aftonhimlen, helst
då som bakgrund tjänade en serie
bengaliska eldar, vilka genom sin sammanställning
åstadskommo ett oförlikneligt skådespel.
Källa:
N.H.Qvist: Ådalen del 2
Torbjörn Fogelberg: Sandö Glasbruk 1750-1928
De stora
eldsvådornas tid
För Ådalen liksom för stora delar av
Norrland i övrigt framstår midsommarhelgen 1888
än i dag som
en fasans tid. När tidningarnas extrablad den 25 juni
1888 meddelade, att de centralaste och bäst
bebyggda delarna av Sundsvall och Umeå stodo i
lågor, väckte det den djupaste
förstämning överallt
i landet, en förstämning som ökades ännu
mer, när uppgifter kom, att Lilla Edet nere i
Västergötland
och Sandö i Ångermanland också stod i
lågor. På en och samma dag, ja inom loppet av
några timmar
hade de båda städerna och ett par blomstrande
industrisamhällen lagts i aska. I Ådalen var man
sedan
gammalt van vid eldsvådor, ofta av stora mått.
Till följd av den sågspån och allt avfall,
som brukade
hopas vid de eldfarliga brännugnarna. Såghusen
var därför ett lätt offer för den
röda hanen, när
olyckan var framme. Inte mindre eldfängda var de
omgivande brädgårdarna. Rockesågen
mötte sitt
öde 1874, Lockne 1877, Strömnäs 1878, Lugnvik
1883 och Kungsgården 1890, för att nu endast
nämna några av de utsatta verken. Gång
efter annan hade även Sandö sett sin hytta
förstöras, med
en så stor ödeläggelse som den i
midsommarhelge 1888, hade man hittils inte skådat i
Ådalen.
Se:
Sandö
branden 1888.
top
Sandö
Idrottsförening
Historien om ett fotbollslag
Fotbollen på Sandö har gamla anor. På
1800-talet sparkades det boll på Sandö. Redan
år 1905
fanns det en idrottsförening, Sandö IK. Denna
förening existerade till år 1918, då den
lades ned.
Den 18 mars 1920 bildades en ny förening, denna
gång med namnet Sandö AIK, och det var denna
klubbs leegendariska fotbollslag, som några år
framöver spred en sådan glans över
Sandö-namnet,
och än i dag finns berättelsen kvar om den
historiska DM-matchen mellan Sandö AIK och F.V.,
(Friska Viljor) Örnsköldsvik, som spelades
på Hofvalen i Härnösand. Matchen varade i
tre timmar,
och trots att Sandö förlorade, så går
den som sagt till historien.
Det fanns ett tidigt Sandölag.
R. Forsman, E. Almkvist, E. Svanholm, Erland Pierrou, V.
Bodén, H. Lundkvist, Holger Svanholm,
Viktor Eriksson, H. Lundkvist, H. Arnfelt, Valle Berglund,
F. Taylor, reserv, Holger Edgren, lagledare.
När den stora amerikafebern även nåde
Sandö, upplöstes klubben. Fem av lagets bästa
spelare hade
beslutat sig för att emigrera till USA. Styrelsen
för Sandö AIK hade bara en sak att göra, det
var att
lägga ned föreningen. Året var 1925.
År 1927 blev det återigen aktuellt med en
idrotssförening på Sandö. En hel del
fotbollsspelande
ungdomar från Sandö representerade
närliggande klubbar, och tanken på en egen klubb
på Sandö
växte sig starkare och starkare, och så kom det
sig att öns alla idrottsintresserade kallades till
ett
möte i den s k "skärkammaren" på Glasbruket.
Mötet enade sig om att bilda en
idrottsförening,
som fick namnet Sandö IF. Den första styrelsen
fick följande utseende: Gustav Jansson, ordf.,
Jacob Forsman, Kassör, Tagnar Jensen, sekr., Julius
Forsman, Eber Forsman.
Det uppdrogs åt styrelsen att hos Västernorrlands
Fotbollsförbund anhålla om provisorisk
anslutning
för att få deltaga i serie. Detta tillstyktes och
den 27 augusti 1927 mötte Sandö på
hemmaplan
Arbetarnas IF från Härnösand.
Redan år 1928 blev Sandö IF seriesegrare i
Ådalsserien Div. 1. Det blev avancemang till
Elitserien,
och år 1930 tampades Domsjö och Sandö om
seriesegern. Det blev Domsjö som vann serien, och
vid dessa klubbars möte i Sandö den 15 juni 1930
kom det in 503 kronor, ett rekord på den tiden.
Då var entréavgiften 90 öre och för
äldre 50 öre, och att märka att
idrottsplatsen vid den tiden
saknade staket.
Sandö IF 1927
Sandö IF:s fotbollslag 1927: sittande fr.v. Holger
Ögren, Robert Forsman, Ragnar Forsman. Mitten
raden:
Berthold Almqvist, Harald Bladh, Viktor Eriksson.
Stående: Ragnar Grundell, Rune Lundberg, Ivar
Forsman,
Holger Svanholm och Emil Ekberg. / Röd tröja vita
byxor
Klubben hade inte bara framgångar utan även
motgångar, och dessa blev för stora när
Sandö Glsbruk
lades ned 1928. Arbetslöshet följde, och
Sandöpojkarana blev tvungna att fara ut på
AK-jobb, ofta långt från
hemorten, men när söndan kom, då var alltid
grabbarna på plats. Men att framgångarna inte
blev som förr är
ju lätt att förstå. En sak som är
värd att komma ihåg från den tiden är
att spelare från andra platser gärna
sökte
sig till Sandö .
Sandö fick också en verkstadsskola på
1930-talet, och många goda spelare bland eleverna har
under årens lopp
spelat för Sandö.
År 1943 måste emellertid styrelsen
kapitulera. På grund av spelarbrist blev det på
ett möte bestämt att låta
klubben vila. Det var den gången som "Tom Mix" skrev i
VA att den natten sov inte Jacob Forsman och
Holger Edgren så mycket.
År 1945 blev det liv i föreningen igen och
allt sedan dess, till nedläggelsen av fotbollslaget,
har klubben låtit
tala om sig bland de "stora" klubbarna i Ådalen.
På sensommaren 1949 arbetade den kände
storbrottaren Gösta Andersson från Sundsvall vid
verkstadsskolan i
Sandö. Styrelsen kontaktade Andersson om han var villig
att konditionsträna Sandögrabbarna. Detta gjorde
han
med besked. På hösten stormade sandölaget
fram till en säker ledning efter
höstomgångens slut. På våren
fortsatte
Gösta med samma fart och det hela slutade med en
säker serieseger i Södra Ångermanlandsserien
spelåret
1949-50.
År 1949 satte Sandö IF:s fotbollslag
publikrekord i Ådalsliden, 800 personer.
Erland Pierrou, Kuno Forsell, Sven Öström,
målvakt, Sixten "Sicka" Johansson, Arne Pierrou,
lagkapten,
Kjell Nyman, Bengt Vestin, Nils-Erik Jansson, Sune Jansson,
Kjell Berggren, Bernt Nordkvist.
Sandö IF:s lag som 1951 slog Svanö SK med
5-1.
Bernt Nordkvist, Bengt Vestin, Bert Mellander, Jonta
Nilsson, Kjell Berggren, Kjell Nyman, I. Frölander,
"Sicka" Johansson, K. Nordberg, G. Norberg, Erik
Edström, Sixten Olofsson "Tom Mix", lagledare.
Sandö IF 1954
Den 9 maj 1954 slog Sandö IF
Domsjö med 2-1.
Stående fr.v. Olle Sjölund, Bert Mellander,
Sture Edgren, Yngve Lövgren, Bernt Nordkvist, K G
Persson
Holger Svanholm, lagledare.
Knästående fr.v.Uno Nording,Stig Nylén,
Kuno Forsell, målvakt, "Sicka" Johansson, Jonta
Nilsson.
Idrottsplatsen
Sandö IF hyrde ett markområde av Kramfors AB
på den s.k. Stampudden. Idrottsplatsen var
förlagd till
den västra sidan av Stampudden. Fotbollsplanen var en
sandplan, men det var något visst med den i alla
fall. Det fanns ingen idrottsplats i hela Ångermanland
som var så tidigt spelklar på vårarna som
just
Sandö Idrottsplats. Men så hade föreningen
ett eget specialrecept för att få planen
spelklar. Alla hjälpte
till att frakta bort snön från planen.
Olika klubbar formligen "slogs" om att få komma till
Sandö för att spela första vårmatchen.
Föreningen
gjorde lite pengar på vårmatcherna. Alla ville
ju spela på Sandö-planen om vårarna och
klubbarna hade
inte nog med lovord att ge Sandö Idrottsplats. Men
när lagen sedan uppträder på samma plan i
en
seriematch, då heter det alltid: "Vilken dj-a plan".
Särskilt när gästerna fått stryk av
Sandö fick man
höra denna kommentar. Idrottsplatsen
förbättrades tack vare anslag från
Riksidrottsförbundets
Idrottskommité, Bjärtrå och Nora kommuner.
Omklädningsrum, materialbod, bänkar för
publik att sitta
inköptes. Om tider kom så att fotbollsplanen
kunde besås och bli försedd med gräsmatta,
skulle den
säkert kunna göra anspråk på att ha
blivit en av Ådalens bättre, för läget
var utomordentligt.
Tack vare ledningen för Sandö verkstadsskola fick
Sandö IF vid kyligare väderlek disponera
skolans
bastu, där spelarna kunde basta efter matcherna.
På 1970-talet bygdde man på Sandö en ny
idrottsplats med gräsplan. Den låg närmare
Killingholmen,
där tidigare ett vedupplag från Sandö
glasbruk låg. 70-talet, då var Sandö IF
på väg mot sitt slut
som fotbollslag.
Sandöprofiler
berättar:
Bröderna Pierrou; Arne, Erland och Evald var mycket
duktiga fotbollsspelare.
Erland Pierrou, är en av klubbens
färsgstarkaste spelare, aktiv under åren
1928-1951 berättar.
Från en jubileumsskrift 1952
"Att närmare precisera alla de matcher jag har i
minnet är omöjlig, jag har spelat sammanlagt
över 400 matcher
för Sandö IF. Debuterade i A-laget mot Domsjö
IF år 1928, vi vann med 5-3 och jag hade den äran
att göra ett
mål, för detta fick jag av några
SIF-anhängare en silvertallrik. En annan match som jag
särskilt mins var när vi
slog Kramfors IF med 8-3, den gången gjorde jag fem
mål. Jag har även haft äran att två
gånger representera
Ångermanland. Två gånger har Bollsta IK
lånat mig, vi spelade båda gångerna mot
utländska lag, den ena
gången slog jag in ett mål på den
målvakt, som då var Ungerns
landslagsmålvakt.
Vid en match i Härnösand, då vi mötte
IFK, stod det redan efter en kvarts spel tre noll till IFK,
då ropade vår
lagledare Tom Mix till mig och sade att vi inte skulle vara
rädd för bollen, detta retade mig och jag bad de
andra
att elda på, det dröjde inte länge
förrän det stod tre mot tre och när det hela
var över hade vi vunnit med 7-5.
Sedan har vi ju den bekanta matchen i Ådalsliden.
Innan vi sprang ut på plan fick vi order av
ovannämnda
lagledare att ta det lungt i början. Det såg
hotande ut då Ådalsliden tog ledningen med
två noll men jag hade
känslan att det ordnar sig nog bara Ådalsliden
rusat av sig den värsta yran. Vi kvitterade till 2-2
strax före
halvlekens slut, och när vi gick till sockerdrickan
såg jag på grabbarna att de var färdiga. I
andra halvlek jagade
min bror Arne på oss så att när pipan
ljöd för full tid hade vi vunnit med fyra mot
två.
I början av min fotbollstid tränade vi i regel
fem kvällar i veckan och då var det roligt att
spela. När man är riktigt
tränad kan man spela i vilken fart som helst och man
klarar sig även bättre från justeringar.
På senare tid hade jag
inte samnma träningslust som förut och när
jag kände att det började ta emot då lade
jag av, men att det kliar i
påkarna när man ser bollen kan jag inte
förneka. Roligt har det varit, många vänner
har jag fått och dessutom har
man ju rest omkring och sett vårt fagra Norrland".
Från samma jubileumsskrift 1952 berättar
Holger Edgren: Jag har varit lagledare i många
år och dessutom har
jag även tjänstgjort som materialförvaltare.
Under denna tid som jag tjänstgjort har jag fått
vara med om både det
ena och det andra. Det värsta jag varit med om var nog
en gång i Härnösand då vi spelade mot
Älgarna. Målnätet
var trasigt vid ena gaveln och just i det hålet
behagade en Älgaspelare placera bollen. Våran
målvakt bekymrade sig
inte det minsta för att ta bollen, han såg att
bollen gick på utsidan av stolpen. Men domaren
blåste hur otroligt det
än låter för mål och inga protester
lönade sig. Att märka att denne domare vid den
tiden ansågs som Norrlands
bästa. Väl inkommen i omklädningsrummet var
det flera Älga-grabbar eom erkände att det var
inget regelrätt mål.
Det är sådana episoder som tar musten ur en
lagledare.
Dessutom minns jag em match i Husum, där det för
båda lagen gällde vara eller icke vara i serien.
Det blåste full
orkan när matchen började, vi fick medvind och en
tryggande ledning med 4-0. Husum började i andra
halvlek
en återhämtning som kom en att darra i
knävecken. När Sandö ledde med 4-3 då
stack jag iväg till ett kafé, som
låg i närheten, ty mina nerver stoppade inte.
När 5 min. återstod av matchen morskade jag
emellertid upp mig och
återvände till idrottsplatsen. Ställningen
var då 4-4 och klockan visade att det var tre min.
kvar av matchen. Det var
då det hände. Våran utomordentlige center
Hugo Lundkvist gjorde ett sologenombrott från halva
plan och
avslutade det hela med ett kanonhårt skott i
mål.
forts.
Klondyke
Klondyke - guldrusch, nybyggare
- vilket spännande namn!
Se bild från Klondyke /
Inger Bohman berättar
Klondyke på Sandö i Ådalen. Numera rivet
bostadsområde som låg på den södra
sidan av Sandö. Området
tillhörde Sandö Såg. Sandö Klondyke
blev väl aldrig omtalat utanför Ådalen. Men
för oss som bodde i närheten,
var det en spännande plats. Bara namnet Klondyke
innebar något extra.
En gata på några hundratal meter, stora
grå-vita bostadslängor, vedbodar, utedass,
båthus och pråmslip. Och så den
stora och farliga sandgroppen bakom husraderna. Vilket
gjorde att det låg ett tunt lager sand över hela
området.
På sidan ner mot älven låg
tvåvåningshusen, på andra sidan vägen
mot sandgropen redskap- och vedbodarna.
Och ovanför sandgropen en bit in på höjden
låg Sandö folkskolor.
Här i Klondyke bodde under många år
familjer, och massor av barn, kända som okända
människor.
Lokalisering: Från Klockestrand sett till
vänster när man kommer över bron till
Sandö. Till vänster nedför en
ganska brant backe. Där stannar vi upp. Numera finns
inget kvar av den gamla bebyggelsen. Hela området
är nu
ett övningsområde för Räddningsverket.
Vi backar i historien.
Nedför backen: Första huset som möter oss
är Sandö nya diversehandel. Placeringen av den nya
diversehandeln
vid Klockestrandssundet färjeläge passade
utmärkt för att kunna tillgodose både
sågverks- och glasbruksbefolkningen
med varor. Intill divesehandeln låg Sågverkets
personalmatsal som uppfördes 1900, och som på
senare tid blev bostad
åt familjerna Bagge, Jansson och syster Beda m fl.
Så gatan bort mot väster ligger "Klondyke
gårdarna" som uppfördes 1903.
[ Där var det liv och rörelse! Kvinnor skriker
till sina ungar. Från Ljungs lägenhet hörs
dragspelsmusik.
I Kvastmans lägenhet övar Birger på sin fiol
och kanske dagdrömmer, att han står på en
stor scen och spelar.
Både Birger och hans bror Oskar var duktiga
fiolspelare.
Västerut, borta vid vattnet finns en
pråm-båtslip, där finns små hus
för bl a båtar och redskap, Här bygger min
far
Rudolf och Oskar Kvastman en eka på sin fritid. Oskars
far, Frans tittar till och kommer med råd ibland. ]
Här i Klondyke bodde folk från släkten
på farmors sida: Ernst Johan Ditzler, hustrun Kristina
Elydia f. Nässlander.
Johan Bertil Ditzler, hustrun Ida Aurora f. Gustafsson,
dottern Maj. Båda familjerna hade flyttat
från
glasbrukets kaserner.
Allan Källman, min morbror, hustrun Mary f.
Högberg, sonen Stig.
Oskars Kvastmans föräldrar: Frans Oskar
Kvastman, han var av smedsläkt, hustrun Anna Maria f.
Näsström,
hemsonen Birger. Sonen Oskar hade flyttat till
Lugnviksstrand och var gift med min moster Elsy f.
Källman
I Klondyke bodde Handlaren Ragnar Enock Jensen med
familj.
Glasarb. Jörgen Oskar Ljung, hustrun Ellin Elvira,
sönerna Uno (gitarrist) och Tord.
f. Pråmbyggaren Lars Johan Larsson, f. i
Värmland. Gift med Anna Karolina f. Näsman,
Gudmundrå sn.
Se Inger Bohman
Rörmokaren Sven Wedin, hustrun Göta, dottern
Kerstin. De flyttade sedan till ett eget hus.
En av Sandö IF eldsjälar, Holger Edgren med
familj, sonen Sture fotbollsspelare i Sandö IF.
Bengt Westin, fotbollsspelare i Sandö IF.
f. Pråmbyggaren Lars
Johan Larsson, f. i Värmland. Han kom som många
andra värmlänningar att söka sig till
sågverksdistrikten i Ådalen där det fanns
gott om arbete. Gifte sig med Anna Karolina f. Näsman,
Gudmundrå sn.
Barnaskaran var stor, bl a Astrid f.1900. De fick
utöver henne 11 barn, (Agda, Egon, Manfred, Albert,
Otto, Olga
och Adéle nådde vuxen ålder) Ett av
barnen, Astrid f.1900, Utansjö Högsjö sn, kom
att arbeta på Konsum på
Sandö och gifte sig sedan med Gunnar Nilsson från
Nyland, Nora sn. Gunnar var murare och sedemera lärare
i
detsamma på Sandöskolan. Som nygifta flyttade de
in i det hus som Gunnar själv byggt i sin hemby.
De fick två flickor, Inger och Gunrid.
Astrid dog samma år som Sandöbron rasade och
kriget bröt ut, och Gunnar blev ensam med två
små flickor.
Gunnar gifte om sig 1942, med Elin
Här berättar Ingers dotter Catrin Axelsson: Min
mor Inger tillbringade mycket tid på Klondyke,
både innan
Astrid dog, och efteråt. Anna Karolina (Astrids mamma)
låg länge sjuk hemma innan hon i sin tur dog
1948.
Strax innan dog dottern Agda.
De sköttes i hemmet av en annan dotter (Adéle,
yngst i barnaskaran) som fick hjälp av min mamma
Inger.
Inger var inte gammal då men "var så illa
tvungen" att hjälpa moster Adéle att vända
på de sängliggande.
Adéle gifte sig aldrig, och gick bort 1997 på
Klockestrands äldreboende, 92 år gammal.
Mina
Klondykeminnen
Av Inger Bohman
numera Huskvarnabo
Min mormor och morfar Karolina och Lars Larsson bodde i
Klondyke på Sandö. De bodde i det första
huset, första
ingången, med ingång från gaveln. jag
minns husen som mycket charmiga, även den lilla trappan
(bron) med räcke
och bänk minns jag med glädje.
Det var blommor och (tror jag) odlingar med grönsaker
vid långsidan av husen, ned mot älven, det var ju
som en
slänt ned mot parken.
En bit från älven stod en tvättstuga och det
fanns en fin badstrand och brygga. Längre bort
(söderut) fanns dassen
med många dörrar. Jag känner igen doften av
de gröna växter som växte därikring,
när jag befinner mig där de växer.
Morfars lägenhet bestod av ett rum och kök.
Köket var normalstort med stor spis med kåpa i
ett av hörnen. Där
fanns även ett stort skafferi, som jag tyckte om att
gå in i och hitta mig något gott. I rummet fanns
orgel, skrivbord,
en stor vacker säng med mera. På skrivbordet
fanns bland annat runda glasföremål (pressar?)
från glasbruket.
Det var mycket vackra.
Jag älskade att klä ut mig och fick härja
fritt i garderoberna bland klänningar, skärp och
skor.
Vad jag minns så bodde Jonas Nordins uppepå i
samma hus och jag lekte med deras flickor ibland.
Vet också att tidigare (cirka 1922-1932) så
bodde morbror Manfred och hans fru Lisa (Elisabeth) samt
mina kusiner Ethel och Sven uppepå i andra änden
av huset. Samtidigt bodde Lisas mamma, Engla Jansson,
i undervåningen.
Senare (kanske 1935-36) så bodde min morbror
Albert, moster Hilma och mina kusiner Ingrid och Börje
på
övervåningen i samma hus. Själv var jag
knappt född då, men min syster Gunrid lekte med
Ingrid. Hon lekte
även med en flicka Sällberg.
Jag var ibland längst bort i raden av hus och lekte,
tror att det fanns gungor där. Sand fanns ju
överallt och mer
än nog. Jag minns doften av sand och trä.
Det fanns en igelkott i "skogen" vid morfars som var
ganska tam. Jag behandlade den som min egen och
döpte
den till Hitler, ett namn som jag ofta hörde talas
om...
Ibland gick vi till det då nedlagda glasbruket och
letade vackert glas.
När Sandöbron var klar så promenerade jag
och någon av mina mostrar över den, det var
så spännande.
Kan nämna att jag också har minnen av när
vi tidigare blev färjade eller rodda över
från Klockestrand till
kajen på Sandö, därifrån var det
nära till morfars.
Min mamma Astrid dog när jag var knappt fyra
år, och jag minns henne inte så väl, men
jag vet att hon spelade
(bl a på luta) och sjöng. Hon var med i
baptistförsamlingen och arbetade på Konsum innan
hon gifte sig med
min far, Gunnar Nilsson från Nyland i Nora.
Inger Bohman juli 2003
|
|
Klondyke på Sandö i
vinterskrud
På bilden bröderna Oskar tv. och
Birger Kvastman, Klondyke på Sandö.
Oskar 1916-1996, f. i Sandviken, Gudmundrå
sn. Birger 1921-199?, f. Sandö
Bjärtrå sn. De växte upp på
Klondyke. De var duktiga musiker, och hade fiol som
sitt huvudinstrument. Birger blev musiklärare
och flyttade så småningom till Deje i
Värmland där han arbetade som
musiklärare. Oskar förblev Ådalen
trogen. Arbetade under lång tid på
Svanö fabiken tillsammans med min far Rudolf i
massatillverkningen. När Svanö fabriken
lades ned började Oskar på Utansjö
fabriken. Oskar var gift med min moster Elsy
1921-2001 f. Källman. De var länge
bosatta på Lugnviksstrand i en liten
gård tillhörande Elsys far Fritjof
Källman. När så husen såldes
flyttade Oskar och Elsy till Kramfors. På sin
fritid byggde Oskar fioler, och var med i olika
musikcirklar, bl a under Tore Warés tid i
Nordingrå. Tidigare i yngre år spelade
han dansmusik bl a med Gösta Burmans orkester.
|
forts.
top
|