Mera Historia
|
Pilgrimstid - Kyrkotid - Sevärdheter Ångermanlands medeltid i vår närhet |
|
Ådalen blev efter forntida
ångermanländska förhållanden en
betydelsefull bygd, rik på folk. Det framgår
av |
|
Kyrkotid. Medeltida kyrkor i Ångermanland |
|
Vid ångermanälvens
mynning: Nora - Högsjö - Gudmundrå -
Bjärtrå - Ytterlännäs. Under medeltiden tillhörde Nora, Nordingrå, Nätra och Själevad de rikaste socknarna i landskapet |
|
Ångermanlands medeltida kyrkor |
|
Anundsjö
kyrka -
Bjärtrå
kyrkoruin -
Boteå
kyrka -
Eds
kyrka -
Grundsunda
kyrka -
Gudmundrå |
|
Sevärdheter i Ångermanland |
|
Arnäsbackens
ödegård - Finna
ödeby -
Frånö
gravhögar -
Kungsgården och Bjätrå skans -
Kyrkesvikens |
Det är svårt för oss 2000-talister att tänka
sig in i hur människorna levde på medeltiden.
Ett helt årtusende har förflutit sedan vikingatiden
övergick i medeltiden och nära 500 år
sedan den slutade. Tidsperspektivet blir mer gripbar om man
tänker i generationer. Det har
inte gått mer än 15-20 släktled sedan Gustav Vasa
bröt med katolska kyrkan och upphöjde
sig själv till kyrkans överhuvud. Mycket har blivit
annorlunda, men vårt behov av trygghet,
mat och kläder, tro och hopp delar vi med våra
förfäder.
Ett sätt att komma närmare det förflutna är
att besöka några av våra välbevarade
medeltidskyrkor. Där möter oss utsmyckningar, bilder och
skulpturer som blickar ner på
oss precis som de gjorde på våra förfäder. Vi
behöver inte blunda för att tänka oss tillbaka
i tiden - här är det ännu medeltid
Den person som var mest känd och betydelsefull i Skandinavien
under medeltiden var den
norske kungen Olav Haraldsson. Kung av Norge från 1016. Som
viking övergick han i
Rouen till kristendomen och påbjöd efter sin hemkomst
Norges kristnande. Han fördrevs
av Knut den store och stupade mot en norsk här vid Stiklestad,
när han med den svenske
kungen Anund Jakobs hjälp sökte återta sitt rike.
Olav Haraldsson i Sverige kallad Olof,
mest känd som den kanske mest nitiske av kristendomens
tillskyndare i Skandinavien.
Men det var först efter hans död, när ryktet om hans
helighet börjades spridas, som han
blev föremål för en utbredd helgonkult. Mängder
av kyrkor och platser tillägnades honom
längs pilgrimsvägarna. Olof framhölls speciellt som
böndernas och sjöfararnas
skyddspatron. Han dyrkas i hela Norden; minnesdag 29 juli.
Pilgrim.
Som de flesta unga män under vikingatiden gav sig
kungaättlingen Olav Haraldsson ut på
äventyr för att vinna guld, ära och berömmelse.
Enligt den isländske skalden Snorre
Sturluson,
var Olav tolv år när han drog ut med sina skepp och
härjade på Östersjön, längs kusterna i
Sverige och Danmark, England och Frankrike. På väg till
Jerusalem blev Olav i en dröm uppmanad
att återvända och lägga hela Norge under sin krona.
Olav hade blivit döpt under vikingatåget och
han kom att kämpa för att Norge skulle bli kristet. Detta
blev en lång och blodig historia eftersom
det bergiga och fjordtäta Norge var uppdelat i en mängd
små isolerade kungadömen. I femton
vintrar pågick kampen om makten i Norge. Olav fick till slut ge
sig och flydde med sin familj och
sina närmaste män genom Värmland och Närke. Han
kom så småningom till sin svåger, kung
Jaroslav i Gårdarike i Ryssland. Där hade Olav en
dröm i vilken den gamla kungen av Norge,
Olav Tryggvasson, uppmanade Olav att återvända till Norge
och återta den makt som Gud givit
honom. Åter till Sverige besökte Olav sin släkting,
kung Önund. Här nåddes Olav av budet att de
norska hövdingarna samlade en stor bondehär i
tröndelag. Trots att alla avrådde honom bestämde
Olav att själv samla en här, möta bondehären och
återta sitt arvrike. Under den långa marschen upp
genom Sverige anslöt sig en mängd män till Olavs
trupp. Hären kom upp genom Jämtland och gick
över Kölen till Tröndelag. Vilken väg Olav och
hären tog på sin väg mot Stiklastad är
mycket
knapphändigt beskriven i Snorres Olofssaga. Snorre skriver att
"... Olav flyttade sin här genom
skogsbygderna. Ibland genpm ödemarken och ibland över stora
sjöar. De drog eller bar skeppen
med sig mellan sjöarna... Han saktade inte av på
färden förrän han kom till Jämtland.
Därefter for
han norrut till Kölen". Detta lämnar mycket åt
fantasin. En plats som dock benämns i Snorres saga
är den norska gården Sul, några mil väster om
Skalstugan i Västjämtland. Hären bör ha
färdats längs
det som idag är Skalstugevägen.
Vid gården Sul nära den trönderska gränsen
mot Jämtland, råkade Olavs här trampa ner bonden
Torgeirs åkrar. Olav red runt och beskådade
förödelsen och sade sedan till bonden, att Gud skulle
se till att åkrarna hämtade sig inom en vecka. Ett under
skedde och skörden var räddad. Hela tiden
strömmade hugade stridsmän till Olavs här. Kravet var
att männen lät döpa sig. En av dessa
stridslystna var Arnljot från Revsund i Jämtland.
Vid Stiklastad möttes de båda härarna. Olavs
män, trettio hundraden, var bara en tredjedel så
många
som bondehären. Med stridsropet "Framåt, framåt
Kristus män,korsets män, konungens män",
drabbade Olavs trupp samman med sin övermäktige
motståndare. Olav och hans män kämpade med
stort mod och fällde många män. Till slut
kringrändes de dock och Olav sårades dödligt.
Först
högg Torstein Knarrsmed kungen ovanför knät med sin
yxa innan han själv höggs ner. Olav slängde
sitt svärd, lutade sig mot en sten och bad Gud om hjälp.
Då stötte någon ett spjut upp i veka livet,
under Olavs brynja, innan Kalv gav Olav banesåret med ett hugg
i halsen.
Så föll Olav Haraldsson i slaget vid Stiklastad
år 1030. Man begravde Olavs kropp i hemlighet,
av rädsla för att hans fiender skulle komma över
liket. Nu spreds ryktet om Olavs helighet. De
överlevande från slaget återberättade allt som
hänt och alla under som skett kring Olav. Han blev
föremål för legendbildning och skalder förde
berättelserna vidare i allt fantasifullare varianter.
Ett år och fem nätter efter Olavs död grävdes
kistan upp under ledning av Olavs gamle biskop
Grimkels ledning. Till allas häpnad hade Olavs hår och
naglar växt och han såg ut som om han
nyss stupat. När biskopen sedan lade hår från Olavs
huvud i elden utan att det tog eld stod det
klart att Olav var helig. Olavs kropp lades i en silverkista och
placerades i Clemenskyrkan i
Nidaros den 4 augusti. På den plats där han legat begravd
sprang det fram en källa, vars vatten
botade många krämpor. Norges nationalhegedom, Nidaros
Domkyrka restes över
Olav den heliges grav 1070, med de älsta delarna av kyrkan
är från mitten av 1100-talet.
De flesta människor under medeltiden gjorde någon form
av pilgrimsvandring. Man
besökte heliga platser, en källa eller en helgad kyrka,
eller så gick man till ett helgons
grav i sitt eget land eller utomlands. Kulten att besöka heliga
källor är en urgammal
hednisk tradition som övertogs av den katolska kyrkan. Folk
uppsökte offerkällor med
mineralrikt vatten för att söka bot mot någon
krämpa eller mot barnlöshet. Vattnet
spelade en viktig roll i den katolska kyrkan och människorna
tilläts att fortsätta
valfärda till de heliga källorna. Att källorna
längs vägen blev heliga kan ha berott på att
gott dricksvatten var sällsynt under högsommaren.
Värmen och kroppsansträngningen
krävde att pilgrimen drack mycket. Rykten och muntlig trdition
förberedde pilgrimerna
på var de hälsosamma kallkällorna kunde väntas
ligga och särskilt de källor som Olav
manat fram i Guds namn. Heligast av alla källor var den som
fanns i domkyrkan i Nidaros,
den källa som sprungit fram där Olofs kropp legat begravd.
Vid denna källa såldes små
lerkrus som pilgrimerna sedan kunde bära hem det heliga vattnet
i. Två sådana krus har
hittats i Ångermanland och ett i Jämtland, på en
plats i Offerdal där enligt sägnen ett
katolskt kapell legat. Fynd av pilgrimsmärken i medeltida gravar
visar, att en del reste
ända ner till Sydeuropa, med de flesta nöjde sig med att
resa inom Skandinavien.
Vilka krafter som låg bakom varje enskild pilgrimsvandring
är svårt att veta. Klart är
att den katolska kyrkan dels uppmuntrade till vallfart som en del i
kulten av helgonen
och dels gjorde pilgrimsvandringen till botgöring för
människor som ålagts att sona
sina synder eller brott de begott. En viktig faktor var den
rädsla alla människor kände
inför synden, döden och risken att hamna i helvetet.
Orsaken till vanliga människors vallfärder finns dock
beskrivna i några fall då pilgrimen
vid framkomsten redogjorde för vad som legat bakom deras
vandringar. Detta bokfördes
i mirakeluppteckningar, som sedan spreds för att öka
helgedomens attraktionskraft.
I en mirakelberättelse berättas det att bonden Åsvid
i byn Klen i Torsåker i Ångermanland
gått till Stockholm i juni 1423 för att besöka
svartbrödraklostret i Gamla stan. Hans
pilgrimsvandring kom sig av att han lyckats släcka elden i sin
välfyllda visthusbod, sedan
han bett den heliga Birgittas förbön, lovat att
nedlägga offer vid domonikanerklostrets bild
av Herrens korsnedtagning och i Sankta Birgittas helgedom samt
slutligen bett att
mordbrännaren skulle förlåras. Att Åsvid
kopplade undret som skedde till de offer han
lovat helgonen visar konkret hur stark tron var på helgonens
kraft.
Hade man begått en svår synd kunde prästen
åligga syndaren att göra en pilgrimsvandring
som botgörng. Under vandringen hade pilgrimen gott om tid att
begrunda och ångra sina
synder. Vid hemkomsten skulle pilgrimen sedan avlägga rapport
och bevisa att han eller
hon verkligen hade kommit ända fram. Bevis kunde vara
påskrifter på respasset under
resans gång eller ett köpt pilgrimsmärke som
gällde för den specifika helgongraven.
Pilgrimsvandringen krävde naturligtvis en rad
förberedelser. Först och främst skulle
prästen ge sitt bifall och skriva ut ett formellt
tillstånd. Pilgrimen behövde ett respass
för att under resans gång kunna bevisa, att han inte var
en vanlig tiggare och lösdrivare.
Före avresan välsignade prästen också pilgrimens
utrustning, vandringsstav och
packsäck, en ritual som klargjorde, att pilgrimsvandringen var
en helig handling.
Beroende på var pilgrimen startade sin vandring fanns det
olika vägar att välja mot
Nidaros. Huvudvägarna var flera. Kom pilgrimerna med segelfartyg
steg de säkert i
land vid S:t Olofs hamn i Selånger. Några
näraliggande landsvägar föjlde Ljungan,
Indalsälven, Ångermanälven eller den väg som kom
från Hälsingland upp genom
Härjedalen. Hade pilgrimerna inte råd att åka
båt kunde de följa Norrstigen, vägen
som följde kusten från Gävle och upp genom Medelpad
och Ångermanland. Andra
leder kom via Dalarna och Hälsingland och passarade genom
Härjedalen innan de
ledde in i Tröndelag via Skarvdörrspasset norr om
Funäsdalen. Gick pilgrimen
landsvägen från södra Sverige torde den viktigaste
pilgrimsvägen ha gått genom
Värmland och in i Norge.
S:t Olofs hamn var en viktig hamn för pilgrimerna som var
på väg till Nidaros.
Härifrån utgick den så kallade Mellanriksvägen,
vars sträckning var den kortaste
mellan Öster- och Västerhavet. Mellanriksvägen
följde Ljungans dalgång, vek av
mot Storsjöbygden för att sedan följa Indalsälven
upp mot gränsfjällen och in i
Tröndelag.
Pilgrimerna var inte bara främmande som kom långt
ifrån och passerade genom de
mellannorrländska landskapen. Många pilgrimsvandringar
startade och slutade i de
små byarna i Ångermanland, Medelpad, Jämtland och
Härjedalen med människor som
beslutat sig för att vallfärda till Nidaros, Vadstena eller
någon annan ännu mer avlägsen
vallfartsort.
Sett ur dessa lokala perspektiv blir pilgrimsvägarna
betydligt fler än de man vanligtvis
framhåller. Alla dessa pilgrimsvandrare, som startade i sina
hembyar, valde givetvis de
lokala bygdevägarna att färdas på, även om de
så småningom torde ha sökt sig ut på de
större, mer etablerade pilgrimsstråken för att till
exempel kunna ta sig över fjällkedjan.
Ute på de större vägarna fann våra lokala
pilgrimer snart sällskap av andra och kanske
mer långväga vandrare som var på väg mot samma
mål.
Hade man pengar tog man sig naturligtvis fortare och komfortablare
fram med båt
och häst. Vissa hade till och med råd att anlita en
ställföreträdande pilgrim, om de
inte orkade eller hade tid att färdas den långa
vägen. De flesta pilgrimer hade säkert
begränsade kassor eller inga pengar alls. Dessa fick i så
fall gå och kanske tigga sig
fram, vilket var fullt legitimt i det medeltida samhället,
då givandet av allmosor var
en from handling. De fattiga skulle i gengäld be
förböner och givaren hoppades
därigenom få hjälp att rädda sin egen själ.
Kända personer på pilgrimsvandring
Under medeltiden gång ökade antalet pilgrimer. Det
finns också exempel på
pilgrimsresor som dokumenterats, där mer kända personer
sökt sig till olika
helgongravar. Mest omtalad är kung Magnus Eriksson, som den 7
februari 1350 i ett
brev till bönderna i Ragunda och Hammerdal i Jämtland
meddelade, att han tänkte
stanna hos dem över påsken på sin färd till
Nidaros och "sancta olofs". Han bad att
alla män med nät och not efter förmåga skulle
skaffa fram fisk till fastetiden. Sannolikt
flydde kungafamiljen på detta sätt undan digerdöden i
södra Sverige.
Den kanske mest beresta svenska pilgrimen var Heliga Birgitta som
besökte både
Jerusalem, Santiago de Compostela och Rom. Därför borde hon
även ha besökt
Nidaros, som var den fjärde populäraste vallfartorten i den
katolska värden. Några
skriftliga bevis finns inte, men folktraditionen pekar på
några Birgittakällor, bland
annat en i Åre, som tecken på att hon besökt
trakten.
Föregångare på S:t
Olofsleden.
Pilgrimsmärken och så kallade salvelsekrus var
dåtidens andliga souvernier, eller
kanske snarare bevis för att pilgrimen verkligen hade nått
sitt mål. Pilgrimsmärkena
var små, massproducerade metallbleck som kunde inhandlas
på vallfartsorten. De
pilgrimsmärken som hittats i Ångermanland och
Jämtland har säkerligen tillhört
människor som kommit hem efter avslutad pilgrimdfärd.
Från Sånga kyrka i
Ångermanland, kommer ett vackert pilgrimsmärke som
föreställer S:t Olof och måste
vara hemfört från Nidaros. I Gudmundrå gamla kyrka,
också Ångermanland. har man
funnit tre pilgrimsmärken som föreställer den heliga
Birgitta och som har hemförts
efter pilgrimsfärder till Vadstena. Andra "pilgrimssouvenier"
är de tre små
salvelsekrusen i keramik som hittat i Jämtland och
Ångermanland. Ett av krusen har
hemförts till den lilla skogsbyn Gärde, Offerdals socken i
norra Jämtland, ett annat till
Själevad i Ångermanland och ett tredje till Arnäs i
Ångermanland. De anses komma från
domkyrkan i Nidaros och har antagligen innehållit heligt vatten
från Olofs egen källa.
Den kristna tron blev under medeltiden en gemensam tro för
alla människor i Europa.
Såg pilgrimen kyrkor längs vägen, innebar det att det
fanns en kristen befolkning.
I många generationer omformade människorna det gamla med
det nya. Gamla heliga
platser, som källor, fick fortsätta att vara heliga, nu i
helgons namn. Och på många
hedniska Hov - platser för hedniska offerriter - bygdes kyrkor i
Guds namn. Heliga
människor som hörde till den nya religionen fick ibland
ärva asagudarnas attribut.
Som exempel menar vissa, att Olof med sin yxa morsvarar Tor och hans
hammare.
Den katolska helgonkulten med sin mångfald av figurer kan
sägas motsvara den
mängd gudar som tidigare fyllde människors vardag med
mening. Att se på kyrkornas
helgonbilder skulle enligt kyrkan ge människorna möjlighet
att samla sina av världsliga
ting splittrade sinnen och se tecknet i himlen. Vid varke enskild
helgondag kunde
prästen under gudstjänsten ta fram mirakelberättelser,
som föredömen för åhörarna.
Kristnandet blev en lång process. Under vikingatiden bedrev
engelska och tyska
munkar katolsk mission i Skandinavien. De tävlade om att
etablera församlingar och
befästa ett kristet tänkande bland de krigiska vikingarna,
som under sina härtåg
plundrade kloster och köpmän vart de kom åt.
Munkarnas strategi var att vinna
hövdingarnas intresse för kristendomen. Därigenom
hoppades munkarna att
befolkningen skulle följa efter. Den katolska kyrkan och
kungamakten hade ett
gemensamt intresse av att kristna befolkningen. Genom att utvidga den
katolska
världen fick kyrkan ökade inkomster samtidigt som kungen
stärkte sin makt över de
tidigare självständiga landskapen. I vissa bygder tog det
många år innan bönderna
accepterade den nya tron, trots att kristendomen inte varit obekant
för de vittberesta
vikingarna.
Den som försöker förstå hur kristendomen
infördes utifrån vår tids företällningar
om religion gör
ett stort misstag. Tron var i äldsta tid inte så mycket en
fråga om personlig övertygelse och fromhet.
Den var i första hand en fråga om makt. Kristendomen
infördes genom våld utövat av våra
äldsta
kända kungar. Den som inte fogade sig i dessa kungars
befallningar om vilka gudar som skulle
dyrkas, riskerade att mista huvud och alla sina egendomar.
Kanske ska man också se den tidens egendomliga
massomvändelser i ljuset av den trosuppfattning,
som dåtidens människor kan ha haft. Att en kristen kung
segrade i strid kunde uppfattas som ett
bevis på att han hade stöd av en starkare Gud än
deras gamla asagudar. Det kunde vara skäl nog att
byta tro. Den kristna kulturen var vid den här tiden
representerade det moderna, det som hade
framtiden för sig. Vikingarna hade mött denna kultur
på sina handelsresor och härjningståg nere
i Europa och hade säkert imponerats av den.
Ansgar som var representant för den tyska missionen
företar 829 sin första missionsresa till svearna.
De danska och norska konungarnas härnadståg till England
förde med sig ett anglosachsiskt
kulturinflytande i Norden. Olav Haraldson hade med sig hem engelska
missionärer, som verkade i
Norge och Sverige, bland dem S:t Sigfrid. Knut den store, Sven
Tveskäggs son, som blev konung i
England 1016, sände engelska biskopar till Danmark, när han
1018 blev härskare också över
detta land. Det blev en dragkamp mellan engelsk och tysk mission i
Norden som tycks ha fortsatt
ända till omkring 1100, då man räknar att
missionstiden tog slut och Sverige var kristnat. Då stod
de nordiska kyrkorna färdiga att själva överta sin
organisation och förvaltning genom egna biskopar.
Både den engelska och tyska missionen har lämnat
spår i svensk kultur, den tyska dock i allmänhet
på ett senare stadium. Vi finner engelska mönster i
myntens och runstenarnas utsmyckning.
Kristendomen infördes i Sverige genom en lång serie
händelser. Den mest bekanta är Ansgars
missionsverksamhet.
Den förste svenske kung som mottog dopet var Erik
Segersäll, känd från segern på
Fyrisvallarna
över en stark vikingahär. Men dopet ägde rum i
Damnark, och sedan Erik återvänt till Uppsala,
avföll han åter till hedendomen. Olov Skötkonung var
den förste konung som var kristen i Sverige.
Hedendomen behöll sitt grepp i Svealand, medan kristendomen
fortfarande hävdade sig i
Västergötland, där den hade djupare rötter.
När och hur det hedniska morståndet i Svealand
bröts
och uppsalatemplet gick sin undergång till mötes, är
höjt i dunkel. Vid 1000-talets slut ägde templet
ännu bestånd.
Från den nordiska hednatidens slutskede finns en ofta
åberopad skildring av det berömda templet i
Uppsala. den står att läsa i ett verk på latin av
den tyske klerken och historieskrivaren Adam av Bremen,
avslutat på 1070-talet.
I detta tempel, som är helt beklätt med guld, tillber
folket tre gudabilder. Tor såsom den mäktigaste
sitter i mitten; Oden och Frej har sina platser på var sin sida
om honom. Dessa gudar har följande
kännetecken. Tor, heter det, härskar i luften och
råder över åska och blixt, storm och regn,
goväder
och gröda. Oden, vars namn betyder raseri, styr krigen och
förlänar människan tapperhet mot hennes
fiender. Den tredje är Frej, som skänker henne fred och
lust. Hans bild är också försedd med en
väldig
fallos. Templet i Uppsala, detta svearnas ryktbara "hov" (hif
'gudahus') var ett av hedendomens
starkaste bålverk i Norden och bör ha haft sin andel i att
kristendomen mötte segare motstånd i
Sverige än i våra grannländer Danmark och Norge.
De tre huvudgudarna Oden,Tor och Frej var symbolerna för den
ohyggliga synden mot kristendomens
budord. Hednagudarna levde i en demonvärld med
fruktansvärda blandvarelser. Tors bockar sågs som
djävulska avgrundsdjur, som hörde hemma i helvetet. Det
finns än idag kvar föreställningar om
djävulens
bockhuvud och bockfot.
Det fanns dock en del likheter mellan kristendom och hedendom. Man
hade gudstjänster med riter, kyrko-
eller tempelbyggnader som uppfördes över döda
hövdingar eller helgon. Seder med mat och dryck samt
de olkia "himlarna" för själen. Hedendomen hade sina himlar
och kristendomen hade helvetet, skärselden
och paradiset.
Skillnaden var att hedendomen hade många gudar och
kristendomen hade endast en gud. Den kristna
gudstjänsten var mycket annorlunda än de hedniska
ritualerna. Inne i kyrkan fanns bildstoderna av Kristus,
Maria och helgonen. Där fanns många vaxljus som spred ett
vackert sken, prästerna svängde rökelsekar,
sjöng sånger och rabblade böner på latin. Den
katolska ritualen framfördes på latin och folket
förstod
naturligtvis inte ett ord.
Ramsor som "hokus, pokus filiokus" är bevarade från den
katolska mässan. På latin heter det "hoc est
corpus f´ili corpus".
Se: Hednatro - Hednakult
Striden mellan kristendomen och hedendomen tycks i allt
väsentligt ha stått - inte om tron eller
läran - utan om kulten. När missväxt och andra olyckor
drabbade landet, har man sökt orsaken i att
bloten till de gamla asagudarna försummades.
Missionsverksamheten under medeltiden gick uppifrån och
nedåt. Man började med de hedniska
staternas konungar, hövdingar och stormän för att med
deras hjälp åstadkomma massornas omvändelse.
Norges befolkningen kristnades formellt genom ett påbud av
dess konung Olav Haraldsson den helige.
I Norge hade den gamla asatron ett starkt fäste i
Tröndelagen. Där fanns bl.a. två mycket viktiga
tempel, där man vid stora högtider höll blot till de
gamla asagudarnas ära. Den ena låg i Lade strax<
utanför Trondheim, där ladejarlen, landets vid den tiden
mäktigaste hövding hade sitt säte. Det andra
låg i Mære i trakten av nuvarande Steinkjer. Att
förstöra dessa två centra för den gamla
religionen
var för den framväxande norska kristendomen lika viktig som
nedbrytningen av Uppsalatemplet var
för den svenska. Ladetemplet ödelades först, omkring
1000 e Kr genom Olof Tryggvasson. Men
tron var därmed inte utrotad. Mæretemplet fanns kvar och
åtnjöt stort anseende i bygderna. Det var
Olof Haraldsson - han som senare skulle bli den helige - som tog sig
an uppgiften.
När kungen övergick till kristendomen, förlorade
han automatiskt sin översteprästliga ställning i
hednakulten. Delvis överflyttades dock hans ställning till
den kristna kyrkan. Genom att han
medverkade till att införa kristendomen och gav initiativ till
kyrkobyggen och genom att han
beskyddade den nya, långifrån rotfästa religionen
blev kungen kyrkans överhuvud. I Östgötalagen
från 1200-talets slut är det kungen som skall besluta om
kyrkobyggen, och enligt Hälsingelagen
är det han ensam som har rätt till böterna vid
dråp i kyrkan. Inte förrän kristendomen hade fast
rot
i landet och den kyrkliga organisationen var genomförd, kunde
kyrkan börja frigöra sig både från
kungamakten och ättesamhället.
Sverige kristnades betydligt långsammare än Danmark och
Norge, men omkring år 1000 var de
yttre förutsättningarna för en kristen mission i
Sverige gynnsammare än under Ansgarmissionens tid.
Före 1100-talets ingång hade missionen inte nått
norr om Medelpad. Kristna runstenar i Hälsingland
och Medelpad från 1000-talets mitt eller senare antyder att
missionsverket hade nått dessa landskap.
De gamla gudarnas vanmakt uppenbarades genom att hedniska
kultplatser förstördes och den krista
trons överlägsenhet påvisades genom maktprov. Gamla
hedniska sedvänjor kristnades också. Hedniska
kultfester kristnades till folkfester, hedniska offermåltider
gjordes till kyrkliga gillen, och hedniska
offerkällor förvandlades till kyrkliga vallfartsorter. De
många anonyma småväsen som dyrkades i
den enskilda kulten drabbades ej av samma öde. Tron på
jättar, dvärgar, älvor, vättar, troll och
tomtar levde vidare. Inte heller reformationen ändrade så
värst mycket i dessa folkliga föreställningar.
Missionskyrkan blev folkkyrka och missionspredikan
förrätades på latin, men sockenprästen var
skyldig at ge en kort utläggning av evangeliet på folkets
eget språk. Sockenprästen fick lättare att
fostra folket när kyrkotukten organiserades. För att
få vara med i nattvarden vid påsken måste
den kristne avlägga bikt inför prästen. Bikten skulle
vara uppriktig och fullständig. Som botgöring för
sina synder ålades den kristne oftast bön, fasta och
allmosor (satisfaktion). För grova synder
utdömdes särskilda straff. Det mindre bannet
(excommunicatio minor) innebar att botgöraren uteslöts
ur sakramentets gemenskap och alltså inte fick gå till
nattvarden under strafftiden. Det större banne
(excommunicatio maior) uteslöt från all gemenskap med
kyrkan, också från kyrklig begravning.
De äldsta kristna kyrkorna i Sverige var enstaka byggnader
som uppfördes på viktigare orter under
missionstiden på 1000- och 1100-talen. På ett fåtal
ställen byggdes de av sten men eljest av trä.
Dessa äldsta kyrkor i vårt land var stavkyrkor, som var
byggda helt och hållet i trä. Hur det gick till
när bönderna i Växsjö stift skulle bygga en
sådan stavkyrka, kan man läsa i Smålandslagens
kyrkobalk.
Alla bönder i socknen deltog i arbetet. Uppgifterna var
många: hugga timmer i skogen och göra körslor,
vara med vid själve bygget och lämna mat till den som
arbetade där. Om någon försummade sin
skyldighet, straffades han med böter. Vid sidan av kyrkan skulle
man anslå jord till en prästgård.
Fyra hus skulle uppföras där. I en stuga skulle
prästen bo, med en ladugård för sin boskap och
en lada för spannmålen och höet. Det fjärde
huset var ett härbärge, en gäststuga för
främmande
besökare eller fattiga vandrare.
En större förändring i böndernas liv var
byggandet av stenkyrkor. Kyrkobygget var ett gigantiskt
arbetstag och stenhus var något helt nytt för bygdens
folk. Kyrkorna måste ha sett sig
förunderliga, där de började höja sig över
de låga gråtimrade gårdarna, som låg
utspridda
vid älv- och sjösidorna, högt och väl synligt
för församlingsborna. I både svensk och
norsk kyrkolag stadgades, att kyrkor skulle byggas av bygdens
befolkning. Enligt
Hälsingelagen skulle befolkningen och prästen ansöka
hos biskopen i Uppsala om att
få bygga en kyrka. Misslyckades man eller om någon i byn
höll sig undan, eller
misskötte framforslingen av byggnadsmaterial, skulle man
böta till biskopen. Norra
Sveriges medeltidskyrkor i sten byggdes först i det som varit
huvudbygder redan under
vikingatiden. Därefter skedde en expansion under 1200- och
1300-talen, med ett helt
nätverk av kyrkor, vilka förmodligen ersatte äldre
träkapell. Ångermanland är mycket rikt
på kyrkliga lämningar från medeltiden. Här
ligger kyrkorna tätt som pärlor på ett halsband.
Somliga står ännu i full prakt. Andra har byggts om eller
fallit offer för 1800-talets
rivningshysteri. Ådalens många små och
välbevarade stenkyrkor utgör ett rikt kyrkligt
kulturarv. Mängden stenkyrkor tyder på en omfattande och
välmående medeltida bygd.
Trots det var befolkningen inte tillräckligt stor för att
ha råd med egen kyrkoherde i varje kyrka.
Kyrkan var bygdens nav och prästernas makt var stor. Han var
skyldig att sörja för
församlingens själar. Till huvuduppgifter hörde att
förvalta de heliga sakramenten,
förrätta dop, konfirmation och vigslar, ge nattvarden, ta
emot bikt, utmäta botgöring
och ge sista smörjelsen. Varje dag hade prästen
kortjänst med bibelläsning, psaltarsång
och tidegärder, de böner som bads på speciella
klockslag från morgon till kväll. Vidare
förrättade prästen själamässor över de
döda, vilka sörjt för sin själ genom egna
eller
andras donationer. Varje söndag firades mässa och
därutöver var en mängd dagar helgade
i överensstämmelse med kyrkoårets indelning i
högtider och den liturgi som gällde i stiftet.
Här utgjorde helgondagarna en viktig del, där prästen
hade en rik flora av officier, psalmer
och legender att läsa ur.
Omkring 80 dagar varje år var helgdagar då befolkningen
var förbjuden att arbeta, och
vaje söndag skulle man gå i kyrkan. Den viktigaste
högtiden var påsken, då hela
församlingen mottog nattvarden, Kristi kött och blod
symbiliserat som brödet och vinet.
Den späkande fastan utförde man främst under
påsktiden men också som en from handling
och som en botgöring. För svårare synder ålade
prästen sträng fasta på vatten och bröd.
Till detta kunde prästen också lägga perioder av
böneeläsning, total tystnad, unvikande
av gästabud, nöjen såsom den äktenskapliga
sängen samt användandet av linnekläder,
skor och bolster.
Ångermanlands medeltida centralbygd växte fram där
vi dag finner Torsåkers och Styrnäs
kyrkor på var sin sida av Ångermanälven. Hit
nådde den djupa havsvik, "anger", som givit
landskapet dess namn. Under medeltiden gick vattennivån mer
än 5 meter högre än i dag.
Vid Ångermanälvens mynningsområde utvecklades tidigt
ett maktcentrum med parkyrkor,
fogdeborg och kungsgård. De många ortnamnen och
fornlämningarna från järnåldern visar
att "angermännen" (vikmännen) bosatte sig längs den
bördiga älvdalen och längs den långa
fiskrika kusten redan under århundradena efter Kristi
födelse.
Första gången Ångermanland nämns är
år 1257 i ett brev, där biskop Lars ger 40 dagars
avlat
till dem, som lämnat understöd till domkyrkobygget i
Uppsala.
Den älsta kristna gravplatsen ligger i Björned i
Torsåker, inte långt från det hedninska
kultcentrat
Hov. Under 1200-talet bodde sannoligt landskapets mäktige
landsprost på andra sidan älven vid
den nu försvunna, magnifika "klövsadelkyrkan" i
Styrnäs.
En viktig förändring för de kristna sockenborna var
hur de skulle begrava sina döda. Under
vikingatiden begravde man sina anhöriga på ättebacken
vid gården, utrustade med föremål som
den döde kunde behöva. Nu skulle kropparna begravas med en
enkel svepning, i vigd jord vid
kyrkan. Men gravarna avslöjar för arkeologerna att alla
människor inte anammat de nya
begravningsritualena samtidigt. Från Björned i
Torsåker i Ångermanland och från Rösta i
Ås
i Jämtland, visar att vissa människor lät sig begravas
på ett kristet sätt redan under vikingatid.
Man har också påträffat gravar där
människor begravts på hedniskt vis så sent som
under
1200-talet. En sådan begravning är gjord i ett röse
på Burholmen i Grundsunda i Ångermanland
och en annan vid sjöstranden i Hedeviken i Härjedalen. De
fynden stöder uppfattningen att det tog
kanske 200-300 år innan kristendomen helt slagit igenom.
På en liten åker I
Björneds by i Torsåker med synhåll från
både Styrnäs och Torsåkers
sockenkyrkor har arkeologer undersökt en tidig kristen
begravningsplats. I generationer har man
hittat lösa skelettdelar från människor. Det har
visat sig vara en kristen gravplats som troligen har
använts i 250-300 års tid, kanske redan från
900-talet och ända in i 1200-talet. Männen har legat
i den södra delen och kvinnorna i den norra. Ett gravtomt
område i mitten antyder, att här kan ha
funnits en liten träkyra. Där har man också funnit
ett lårben tillhörande en kvinna. Noggranna analyser
av de välbevarade skelettdelarna visar att de gravlagda är
nära släkt med varandra. Här har funnits
bebyggelse och gravar alltsedan 300-talet e. Kr. Vid den tiden
utgjorde byn en ö i Ångermanälven.
Björned är ett exempel på att de första kristana
generationerna gravlades hemma vid det gamla
gravfältet ända fram till sockenbildningen, då man
fick en gemensam kyrkogård för flera gårdar
och byar.
Troligen har byns invånare tidigt kommit i kontakt med
kristendomen på sina handelsresor,
eller när handelsmän kommit till platsen för att byta
varor.
Det har också visat sig att kvinnans ställning var mycket
stark.
Med tiden kom byn att överges när det inte fanns ett behov
att begrava de döda på gården.
Mannen i Skelett-åkern i Björned i Ångermanland
Närmare 1000 år efter sin död kan han berätta
för oss om sitt liv, och om den tid han levde i. Vi kallar
honom för Olav. Han bodde i Björned by i Torsåker i
Ångermanland en halvö där Ångermanälven
mötte
havet. Här har funnits bebyggelse och gravar alltsedan 300-talet
e. Kr. Längre tillbaka var platsen en ö.
Olav låg begravt på en äng med en 12x25 meter stor
yta som berättar om hur man levde här för länge
sen.
På 1940-talet plöjde en bonde upp skelett. De var så
välbevarade att man trodde de var från pesten på
1700-talet. Först i slutet på 1980-talet började
arkeologerna intressera sig för "skelett-åkern" som
den
kallades i folkmun. Under nästan 10 års tid grävde
man till och från ut här. Individerna var gravlagda i
öst-västlig riktning med huvudet i väster och hade
begravts i olika ställningar med armarna över kroppen.
Det fanns inga gravgåvor, men man fann fragment efter
träkistor. Allt pekar på att det här var en
kristen
begravningsplats man funnit. Till slut hade man grävt fram
nästan 50 idivider här.
Nu har en grupp arkeologer, osteologer, tandläkare,
DNA-forskare, laborativa arkeologer och läkare
arbetat tillsammans i ett tvärvetenskapligt projekt som är
ovanligt i sitt slag. Deras mål har varit att bygga
upp bilder av livet under övergången sen vikingatid- tidig
medeltid. Det visade sig vid utgrävningarna att
gravarna låg i direkt anslutning till en gård från
järnåldern. Det kan betyda att det varit en privat
kyrkogård
vid en stormannagård eller liknande. Särdragen i skeletten
antyder att många var släkt. Detta kan man nu
analysera genom borrprov från ben. Det räcker med en liten
benbit - kanske ett halvt gram.
Här finns all information som behövs för att
fastställa kön, släktskap, etnisk tillhörighet,
bakteriologiska i
nfektioner och ärftliga sjukdomar. Björnedsborna är
släkt med varandra. Den bild man får efter analyserna
är att det finns en klar övervikt av män. Att det
finns en övervikt av män förklaras av att man
undersökt
södra delen av begravningsplatsen. Under tidig medeltid var
kristana gravplatser ofta könsuppdelade.
Norra delen där man tror kvinnorna förväntas vara
begravda har förstörts vid ett bygge. Forskarna har nu
bl.a. genom Isotop-analyser i detalj lyckats avslöja vad
människorna i Björned åt under olika delar av sitt
liv,
och hur dom egentligen mådde. Man har analyserat ett protein
som heter Kollagen och som finns i ben.
Kollagen finns i skallben och tänder. Den första kindtanden
bildas när man är 3 år, den andra i 7 års
åldern,
den tredje när man är 13 år. Har man då
tänderna och en bit av skelettben får man information om
vad
personen ätit under fyra tidsepoker av livet. Man har gjort
Isotop-analyser av individerna som levt i Björned,
ca 30 stycken. Det visade sig att kvinnorna levde mest på
svinkött medan männen mest år fisk och säl.
De små barnens föda var ganska ensidig. Tonåringarna
åt ungefär samma mat som de vuxna.
Kvävevärdet
visar att barnen ammats i ungefär två år. Den som
ammas får ett högre kvävevärde än den som
ammar.
Man får ett högre kvävevärde längre upp i
näringskedjan. Medellängden tillhör den högsta
under
nordisk medeltid. Männen i Björned var 174 cm. Bland de
kvinnor man hittet var medellängden 164 cm.
Överlevde barnen de farliga spädbarnsåren kunde de
bli riktigt gamla. En av de älsta individerna är just
Olav
som blev ungefär 70 år. Olav var en känd person i
Björned. När han kom gående såg man hans
framskjutna,
manliga haka. De visade sig att han hade problem med tänderna i
båda käkarna. I överkäken hade han en
tand kvar. Dom andra var borta, säkert beroende på
tandlossning. Han hade inte många tänder att tugga
med.
Det finns ledförändringar på flera av skeletten
från Björned. Det är den vanligaste sjukliga
förändringen.
Den vanligaste inflammatoriska ledsjukdomen är
ledgångsreumatism. De är en sjukdom som drabbar ett
stort antal leder. Man ser Olavs ledförändringar i axel,
armbåge, handled, i flera av fingrarnas småleder och
i ena höften. Det spännade är att vissa forskare menar
att ledgångsreumatism kom på 1800-talet. Då är
det
här ett intressant fynd från medeltiden som starkt talar
för att sjukdomen fanns mycket tidigare.
Man har förstorat en bild 133 gånger av en vuxens
persons tandyta. På bilden syns fåror på tandytan
som
har uppkommit av hårda partiklar i maten. Födan bestod
kanske av bröd, flatbröd, gjort på mjöl.
Mjölet kan
ha innehållit kvartskorn från kvarnstenarna. De åt
även grönsaker och de kan innehålla fytoliter, dvs
hårda
partiklar som polerar tandytan när man
Kvinnorna har haft en särställning. På några
platser i Ångermanland finns rikt utrustade kammargravar av
samma typ som i Birka. Vid de hedninska gravarna nära
Björned finns en av de här kammargravarna.
Dom var för de högst uppsatta. De märkliga med de
ånmgermanländska gravarna är att det inte är
män som
är gravlagda här utan det är kvinnor. Det kanske
är i det perspektivet man ska tolka graven med
lårbenet.
Man måste komplettra bilden med att man här i
närheten av Björned funnit en tiotal vikingatidiga
sliverskatter. Betalning för varor som såldes
söderut. De kol-14 dateringar som gjorts på ett antal
av
dom här skeletten visar att man har gravlagts här i flera
hundra år. Åtminstone från 1000-talet till
1200-talets senare hälft. Det allra märkligaste dateringen
är ett litet barn som med 95% sannolikhet
begravts på platsen före år 1020.
På 1200-talet byggdes Torsåkers kyrka i närheten
av Björned. Den här sockenkyrkan tog över den
kristna
riten från gården. Den privata kyrkan i Björned och
kyrkogård, miste sin betydelse. Släktens kyrkogård
i
Björned fanns i 300 år. Fram till slutet av 1200-talet
levde här 6-10 personer per generation. Man vet att
Olav tillhörde den sista generation som begravdes hemma på
gården innan Torsåkers kyrka tog över. Olav
dog när han varca 70 år. Med honom gick en epok i graven.
Forskarna tror att livet försvann från Björned
p.g.a. den nya kyrkan, När den byggdes flyttades makten,
och då flyttade även människorna.
Noter:
Olav "den helige" av Norge
(Haralsson)
Yrke: Kung i Norge 1015-28
Far: Harald Grenske av Norge (-995)
Mor: Åsta
Född: 995
Död: 1030-07-29 Norge, Sticklastad
Begravd: Norge, Trondheim, Nidarosdomen
Familj med Astrid Olofsdotter (-1035) dotter till den förste
svenske kristne kunungen Olof Skötkonung
Vigsel: 1019 Norge, Sarpborg
Barn: Ulvhild Olavsdotter (1020-1071)
Familj med Alvhild Barn: Magnus I "den gode" av Norge (1024-1047)
Mera historia
Olav Haraldsson, Olav den helige, Olav digre (den tjocke), kung av
Norge från 1015 Olav kämpade i
vikingahären i England och Normandie och lät döpa sig
i Rouen. Han bor över en vinter som gäst hos
hertig Richard II av Normandie (1013-149. Rouen var huvudstad i
Normandie, som ligger i nordvästra
Frankrike. Normandie hade norska och danska vikingar erövrat
redan 881. Till en början var de i krig
med den franske kungen, men senare fick de behålla Normandie
på villkor att de skulle försvara landet
mot fientliga makter. Vikingarna lät sig också kristnas -
inte bara till namnet utan även till sinnet.
Efter hemkomsten 1015 hyllades han som kung i sin egenskap av
ättling till Harald Hårfager. Genast
påbjöd han Norges kristnande, vilket ökade den
inhemska oppositionen mot honom. Mot Knut den store
av Danmark-England, som ville vinna Norge, sökte Olav stöd
hos ärkestiftet Hamburg-Bremen och i
Sverige. Olav och den svenske Kungen Anund Jakob besegrades av Knut
den store vid Helgeån 1026,
och Olav fördrevs från Norge 1028. Med svensk hjälp
sökte han återvinna sitt rike, men norrmännen
besegrade honom i ett slag vid Sticklastad (by nära
Trondheimsfjorden) den 29 juli 1030, där han stupade
Olav gifte sig med Olof Skötkonungs dotter Astrid. Att Olav
Haraldsson tyckte om kvinnor, antyder
Snorre Sturlasson när han berättar att kungen hade en
tjänsteflicka, som följde med i kungens hird. Hon
hetter Alvhild och var "mycket vacker". Så hände det en
vår att "Alvhild blev med barn och kungens
närmaste vänner visste helt säkert att han var far
till barnet". Barnet, som föddes, var hans "oäkta" son,
Magnus. Snorre nämner bara denna otrohet mot kungens hustru,
drottning Astrid.
(Källa: Olav den heliges saga, Snorre Sturlasson, kap. 1-4)
OLav vann kyrkans bevågenhet genom att uppträda som
fiende till hedendomen. Kring honom utformades
efter hand en helgonlegend. Han blev Norges skyddshelgon, trots att
han aldrig kanoniserats, och dyrkades
i hela Norden (Sankt Olof). Kulten knöts särskilt till
domen i Nidaros, där Olav enligt legenden skrinsatts
och dit vallfärder gick, bl.a. genom Jämtlandsfjällen.
Bilder av honom är vanliga i svenska kyrkor, och han
framställs oftast med en yxa som attribut (han skall
ha huggits ner med en txa); på vissa bilder visas han sittande
med ett odjur under fötterna. En berömd bild
är den senmedeltida träskulpturen i Sankt Olofs kyrka
på Österlen i Skåne, dit lokala vallfärder
gick. Yxan,
av silver, kan tas loss och ännu under 1900-talet ansåg
många att den botade sjukdomar vid beröring.
Källor:
Maja Hagerman - Spåren av kungen smän
Lars O. Lagerqvist - Sveriges regenter - från forntid till
nutid.
Ordet pilgrim kommer av det latinska peregrinus som betyder främling.
Snorre Sturlasson (1179-1241) - den isländska namnformen
är Snorri Sturluson - var Islands
störste historiker och därtill en betydande diktare. Han
var också en framgångsrik politiker och
duglig affärsman. Han gifte sig rik och ägde flera gods.
Hans politiska position gav honom många
fiender, och efter blodiga ferjder flydde han 1237 till Norge,
där han anslöt sig till Skule Jarl, den
norske kungens motståndare. Han återvände till
Island 1239. Tvår år senare blev han mördad
på
kung Håkons befallning på sin magnifika gård
Reykholt. (Gården hade ett varmbad som är
bevarat ännu idag.) Snorre tillhör världslitteraturen
genom två stora verk: den yngre Eddan och
Heimskringla. Kungasagorna i Heimskringla ("Jordens krets") är
en av höjdpunkterna i
medeltidens norsk-isländska historieskrivning. Från den
mystiska begynnelsen med Odin själv
och ynglingaättens sagogestalter följer Snorre alla norska
kungar fram till Sverre Sigurdsson.
I verket ingår bl.a. den långa sagan om Olav den helige.
Kettil flyktingen
Kettil Jamte, som enligt Snorre Sturlasson gav namn åt
Jämtland, utvandrade från Sparbu med
boskap och bohag. Många följde med honom och röjde
samt odlade upp stora bygder. Kettils
sonson var Tore Hälsing, som på grund av dråp flydde
till Hälsingland. Detta hände under kung
Östen den elakes tid. Han satte sin son som styresman, men honom
slog trönderna ihjäl! De fick
då som ny styresman välja mellan en träl och en hund.
Trönderna valde hunden i tron att de då
skulle få råda sig själva.
När Gunlaug och Ravn slogs om Helga den fagra
Gunlaug Ormstunga och Ravn Onundson hette två isländska
stormän som var kära i samma
kvinna, Helga den fagra. Hon föredrog Gunlaug men hennes far
gifte bort henne med Ravn.
Detta tålde inte Gunlaug varför han utmanade Ravn på
envig. Holmgång var förbjuden på
Island och i Tröndelag. De båda männen begav sig
därför med sina män till Jämtland, där
de
utkämpade sin tvekamp i trakten av Skalstugan. Gunlaug högg
av Ravns ena ben men denna
satte stumpen på en stubbe och ville fortsätta kampen om
han fick något att dricka. Gunlaug
hämtade då vatten i Ravns hjälm. När Gunlaug
lämnade över hjälmen passade Ravn på att ge
honom ett kraftigt hugg i huvudet. Envigen slutade med att Ravn fick
sätta livet till. Gunlaug
fraktades till Levanger, där han dog och begravdes i kyrkan. I
Levanger finns idag Helga den
fagras gata och Gunlaug Ormstungas gata.
Nordens asagudar
Före kristendomens intåg i Norden levde
människorna med naturen. Självklart var att det
måste
finnas gudar som hade makt och kraft att påverka
växtlighet och människors liv. Vid de
religiösa cermonierna som hölls i samband med årets
växlingar offrade man både människor och
djur i offerlundar. Därefter fortsatte festligheterna med mycket
mat och dryck inomhus i stora
hallar. Ofta hade dessa platser namnen Hov eller Vi.
Den viktigaste offerfesten var midvinterblotet. Vart nionde
år samlades man till riksblot i svearnas
hednatempel i Uppsala, där väldiga kultbilder av Tor, Odin
och Frej förvarades, och där kropparna
av människor, hästar och hundar hängdes upp i den
heliga lunden.
Odin (Oden) var far till asagudarna och kallades
också för Allfader. Han var krigsguden som styrde och
ställde med krigshärarna. Den enögde Odin hade offrat
sitt öga för att få vishet och trollkunnighet.
Han var stridens herre, som med valkyriornas hjälp samlade
stupade kämpar till gudarnas boning
Valhall. Han red på den åttafotade hästen Sleipner
och i handen höll han spjutet Gungner.
Korparna Hugin och Munin var hans två följeslagare. De
flög ut över världen och kom tillbaka med
bud till honom. Liksom Tor har Odin germanskt ursprung (tyska Wotan)
och kom troligen sent till
Norden, där han blev främst stormännens gud.<
Tor var Odins äldste son. Hans mor var Moder Jord. Tor
var styrkans gud och han körde en vagn
dragen av två bockar. Det mullrade och blixtrade när han
drog fram - han är åskans gud. Hans
hammare Mjollner kunde krossa klippor och döda jättar. Tor
bar ett styrkebälte som fördubblade
kraften, och järnhandskar som han grep om hammaren med. Tor blev
Nordens huvudgud.
Frej (Frö) var fruktbarhetens gud. Han var den
äldste av de tre nämnda gudarna, med
föregångarna
Njord och Ull. Frej gav människoena fruktsamhet och liv. Han
hade makt över regn, sol, och växtlighet.
Frej var en fredens gud och älskad av människorna.
Skidbladner var hans skepp som han kunde samla
alla gudarna i. Skeppet kunde vikas ihop och läggas i en
påse. Ett vildsvin med gyllene ragg var
hans följeslagare.
Freja (Fröja) var Frejs syster. Hon var
kärlekensgudinna och vaktade över samhälle och
äktenskap. Freja
hade inte gott rykte då hon levde för omoraliskt i
människornas ögon. Hon var också med i de dödas
värld.
Freja åkte i en vagn dragen av svarta katter.
Balder var solens och ljusets gud. Han var kraftfull, god och rättfärdig. Balder blev tragiskt dödad i unga år.
Många gudar omger Odin, Tor och Frej. Bl a den svekfulle
Loke, ljusguden Balder, skaldekonstens
beskyddare Brage och gudarnas väktare Heimdall.
Bland gudinnorna finns kärleksgudinnan Freja.
Odins maka Frigg och Brages maka Idun med ungdomens
äpplen. I dödsriket härskar gudinnan Hel.
Gudarna kallas ofta asar. Fruktbarhetsgudomligheter var
vaner, alfer och diser. Asagård var
asarnas hem.
Midgård, människornas värld, och
Utgård eller Jotunheim där bodde asarnas
fiender jättarna. I världens
centrum stod asken Yggdrasil. Världens undergång
var Ragnarök.
Pilgrimstid, Jamtli Jämtlands läns museum
Media lexikon" Bonniers
Offisiell Guide for Tronheim 2003
St Olavsleden, Reseguide. Naboer AB
Historia kring Kölen, Jämtlands läns museum
Den Svenska historien 1 "Från stenålder till vikingatid"
Bonniers
Följ med till medeltiden. ABF Mellannorrland
Vid Ångermanälvens norra strand ligger
Bjärtrå socken. Bygden har sina rötter i
järnåldern och ortnamn
som Fröstland vittnar om förkristen tro. Den gamla kyrkan,
som numera är en ruin, låg i Nässom.
Här bodde på 1300-talets början en storman vid namn
Fartegn som bland annat var närvarande, när
ångermanlänningarna lovade att årligen erlägga
den så kallade S:t Ologsgärden till Uppsala domkyrka.
I bogårdsmuren finns en vacker och intressant stegport, som
är den enda bevarade medeltida stegporten i
Ångermanland. Dess inre och yttre gavel är byggda på
olika sätt. Alldeles intill kyrkan, vid hembygsgården,
finns rester av järnåldersgravar, och nere vid vägen,
en bra bit utanför kyrkogården, har man vid
vägbygge
påträffat skelett som troligen kommer från en tidig
kristen begravningsplats som föregått kyrkan.
Läs mer om Bjärtrå kyrkoruin
Enligt Hülphers räknar sockenkyrkan i Nora sin
ålder från 1300-talet men uppgifter finns som tyder
på att
den kan vara ännu något århundrade äldre.
När Hülphers skrev detta omkr.1770 beskrevs kyrkan som
mörk
och förfallen. Den hade genom århundradena byggts till och
reparerats otaliga gånger, vid ett tillfälle blev
ombyggnaden rätt omfattande. Redan på 1600-talet blev
kyrkan genom sina brister och sin otillräcklighet en
ofta återkommand fråga i stämmoprotokollen.
Läs mer om Nora socken och kyrkor
Få kyrkor ligger så idylliskt och lummigt som den
lilla medeltidskyrkan i Skog, bland björklundar och med
en svagt sluttande äng ner mot Storsjön. En
rektangulär salkyrka som troligen är från
senmedeltid. Troligen
har det funnits en kyrka på platsen redan omkring 1300. Det
visar en dopfunt i kalksten från denna tid samt
en madonna som är deponerad på länsmuseet i
Härnösand. Där finns också ett relikskrin,
liksom en
Sankt Mikaelskulptur. I kyrkan finns förutom dopfunten
från 1300-talet även ett vackert triumfkrucifix
från samma århundrade.
Under medeltiden var Skog annex under Nora och socknen omnämns
inte förrän 1543.
Det går inte att fastställa när denna lilla klenod
bland stiftets kyrkor byggdes. Av byggnadssättet dras
slutsatsen att den är från 1300-talet men enligt
riksantikvarien Curman kan den dateras till 1200-talet.
Den är av natursten och på 1400-talet slogs tegelvalven.
1646 drabbades den av ett åskslag varvid taket
brändes av. Under århundradena har den omändrats,
förbättras och restaurerats många gånger till
sitt
nuvarande skick. Klockstapeln av trä är från
1770-talet. Den har två klockor. Den stora har
inskriptionen:
"Gudi till ära och Skogs församling till tienst är
denna klock kiöpt år 1771, då hofpredikanten Johan
Fockt
var kyrkioherde och herr Ha:n Ullström comminister. Guten i
Sundsvall af Carl Jac. Linderberg.
Beware din fot när tu går till Guds hus och kom til att
höra". Den mindre klockan är från medeltiden,
troligen den fjärde i ålder inom stiftet. Ovanför
kyrkan på Ås är prästgården vackert
belägen.
Läs mer om Skogs kyrka
Vid den södra infarten till Kramfors, strax nedanför
hembygdsgården ligger den medeltida kyrkoruinen i
Gudmundrå. Vid utgrävningar har det visat sig att kyrkan i
sitt äldsta skede hade ett smalare kor. I denna
stora kyrka har man vid utgrävningar hittat nästan 150
medeltida mynt, de äldsta från omkring 1200.
Mynten har troligen offrats i olika sammanhang. Här har
också hittats färgrika glasskärvor från 1300-
och
1400-talens glasmålningar, fragment av ett processionskrucifix
av Limogetyp från 1200-talet samt delar av
den gamla dopfunten från 1200-talets andra hälft.
Särskilt intressanta är de tre pilgrimsmärken som
någon
eller några haft med sig efter besök i den heliga
Birgittas Vadstena under 1400-talets andra hälft. Några av
de
medeltida inventarierna finns nu i den nya kyrkan. Idag består
kyrkoruinen av en knappt två meter hög mur.
En bit från dagens bebyggelse, och vackert belägen med
utsikt över Mörtsjön ligger Högsjö gamla
kyrka.
En liten salkyrka med en typisk senmedeltida form och ovanlig bland
annat för ett litet fönster som av någon
anledning fått behålla sitt medeltida utförande.
Alla medeltida inventarier förstördes, då ryssarna
brände ner
kyrkan 1721. Högsjö socken liksom Skog, hör till de
yngre bebyggelseområdena längs
ångermanlandskusten,
där inte så många fornlämningar är
kända. Högsjö var annex under Gudmundrå och
omnämns inte förrän
på 1500-talet.
I centrum av Höga Kusten ligger samhället
Nordingrå. Med en länga välbevarade kyrkstallar och
intill en
stor kyrkoruin från medeltiden. Tydligt syns spår i
ruinen hur kyrkan successivt byggts ut för att kunna
rymma den växande befolkningen och kanske prostens krav på
en ståndsmässig helgedom. Här huserade
Ångermanlands prost från 1320, då Nordingrå
övertog myndigheten från Sollefteå socken.
Nordingrå hade
plötsligt blivit landskapets rikaste socken. Här avslutade
biskoparna sina visitationsresor innan de återvände
tillbaka längs Norrstigen mot Uppsala. Vid utgrävningar i
ruinen på 1930-talet hittade man många medeltida
mynt, men även delar av ett processionskrucifix från
1200-talet. I den nya kyrkan kan man se några riktigt
sevärda inventarier som fanns i den gamla kyrkan. Ett
utsökt altarskåp från 1610-talet, tillverkat i
Bryssel.
Koret pryds av ett processionskrucifix, en vacker Birgittaskulptur
på vänster sida och en lika betagande
stående madonna på höger sida.
Människorna kom tidigt till Nordingrå. Den äldsta
undersökta boplatsen i kustlandet är ifrån
omkring
3500 f.Kr, och ligger i Överveda.
Ullångers kyrka är en kraftigt ombyggd salkyrka
från 1200-talet. Fornlämningar och ortnamn i området
visar, att
människor varit bosatta här långt tillbaks i
järnåldern. Kyrkan har flera mycket sevärda
inventarier från medeltiden.
I kyrkans högra sidoskepp hänger ett präktigt
triumfkrucifix ovanför ingången till det lilla runda
landaksrummet.
Här står två medeltida ljusstakar i tenn och bredvid
hänger en vacker rosenkransmadonna från omkring
1500-talet.
Kyrkans verkliga sedvärdhet är ett litet relikskrin
tillverkat i franska Limoges i början av 1200-talet.
Några km söder om Skuleberget ligger Docksta, som under
medeltiden var den centrala byn i Vibyggerå.
Socknens gamla kyrka, troligen uppförd under 1200-talet, ligger
mycker vackert vid hembygdsgården. Med
sitt höga läge har man utsikt över bergen, havsviken
och Mjällomslandet på andra sidan
Ullångersfjärden.
Den vackra salskyrkan med sitt plana tak av trä präglas av
senare tiders kyrkokonst, men i kyrkan finns också
ett medeltida triumfkrucifix som är en välgjord
framställning av Jesu lidande på korset.
Nätra kyrkoruin är lummigt och skönt belägen
vid Nätraån i Bjästa. Socknen omnämns i
början av 1300-talet,
men till skillnad från flera av de andra medeltidskyrkorna
längs ångermanlandskusten, har inga spår efter
något
smalare kor hittats. Runt om ruinen och kyrkogården syns en
vall, som är lämningar efter bogårdsmuren. Under
medeltiden tillhörde Nätra en av de rikaste socknarna i
landskapet.
Grundsunda medeltidskyrka ligger tre mil norr om
Örnsköldsvik. Kyrkan ligger vackert i en sluttning
ner mot Prästsjön som tidigare var en djupt inskuren
havsvik. Det sägs att kyrkan är byggd där sju byar
mötte varandra. Namnet Grundsunda syftar troligen på det
grunda sund man måste passera för att nå
kyrkan från kusten. Korsblinderingen på östra
gavelväggen sägs ha väglett sjöfarare. I koret
finns
komplicerade stjärnvalv från 1500-talet. Ett
rökelsekar av brons finns från medeltiden. Första
gången
socknen omnämns är 1314. Intill kyrkan ligger
hembygdsgården.
På en höjd vid Anundsjöns västra ände
ligger Anundsjö vackra kyrka från 1400-talet. Den är
omnämnd
tidigast 1443 och var annex under Själevad fram till seklets
slut. Sevärt är kyrkans triumfkrucifix från
1500-talets början. Omkring 200 meter nordost om kyrkan ligger
grunden till en äldre kyrka, som med ett
litet långhus och ett smalare, rakt avslutat kor troligen
uppfördes i början av 1200-talet. I det äldsta
skedet
har kyrkan små dimensioner.
Med utsikt över Drömmesjön och Bysjön
står Sidensjö kyrka, troligen byggd i slutet av
1300-talet.
Sidensjö omnämns tidigast 1386 och var länge annex
till Nätra kyrka. Kyrkorummet är ålderdomligt
och trångt. Här finns en rad medeltida inventarier, bland
annat en säregen kunga- eller biskopsfigur,
ett triumfkrucifix från tidigt 1500-tal, en madonna samt en
"helig man", som troligen föreställer
kyrkands skyddshelgon Sankt Laurentius. Kyrkan äger också
en silverpaten från omkring 1320-1330
och en senmedeltida mässhake.
Ytterlännaäs gamla kyrka är kanske den ädlaste
och mest omhuldade av de ångermanländska kyrkorna.
Få kyrkor kan mäta sig med denna kyrkas medeltida
sevärdheter. Kyrkan är helgad åt S:t Georg. Inne
i
vapehuset möter oss den smala och höga romanska kyrkporten
med sina mästerligt smidda låsbeslag från
1400-talet med ett lejon som dörrkläpp, troligen från
1100-talet. Framme vid koret syns på södra
långhusväggen tydliga spår efter det smalare koret.
Från den höga tvåvånigsläktaren kan man
beundra
målningen av S:t Olof i södra hörnet samt av Kristus
och Maria som förebedjare på domens dag. Håkan
Gullessons kanske finaste och bäst bevarade madonna, ett
triumfkrucifix, ett rökelsekar och en dopfunt i
röd gotländsk marmor. Kyrkan har också kvar en
medeltida kyrkklocka som friköptes från Gustav Vasas
klockskatt 1531. De vackra väggmålningarnas färger
lyser fortfarande klara efter snart 500 år.
Traditionen berättar att kyrkobygget i Ytterlännäs
påbörjades av fem bönder: Pål i Veija,
Funt i Mo, Kil i Lägdom, Raka i Angsta samt Hålätter
i Stensätter.
En mil nordväst om Kungsgårdeen ligger Styrnäs
kyrka, vackert belägen på en hög udde vid
ångermanälven.
Här fanns fram till 1800-talets mitt en av Ångermanlands
märkligaste kyrkor. På grund av sina två torn
kallades
kyrkan i folkmun för "byxkyrkan". Genom uppgifter från
1600-talet vet vi, att en medeltida gravhäll har funnits
här, den enda vi känner till från Ångermanland.
Den nya kyrkan är märklig genom att den, till skillnad mot
den
gamla, har sitt kor i väster.
Mittemot Styrnäs, på andra sidan älven, ligger
Torsåkers medeltida kyrka. Både namnet Torsåker och
kyrkplatsen
Hov vittnar om att sockenkyrkan ligger på samma plats som den
hedniska kultplatsen. Kyrkan byggdes i början
av 1200-talet och är helgad åt Sankt Olof. Kyrkan har
tidigare haft ett smalare kor vilket framgår av murskarvar
som syns om man tittar noga på väggarnas insida
ungefär vid predikostolen. Vid undersökningar i golvet
hittades
en mängd medeltida små mynt. En mycket vacker madonna
frå 1200-talets andra hälft finns kvar, liksom andra
medeltida föremål. Kyrkans tak och väggar är
fyllda av bilder och mönster i klara färger. Katolska
symboler
som måste ha präglat befolkningens
föreställningar om liv och död.
Högt uppe på älvkanten ligger den vackra,
gulmålade salkyrkan i Boteå. Kyrkan har ett ovanligt
sidokapell i
söder, den så kallade "Lillkyrkan". Kyrkan är kanske
ursprungligen byggd i början av 1300-talet, men den har
redan under medeltiden utvidgats och byggts om vid flera
tillfällen. Kapellet - det enda i sitt slag i norra Sverige
-
är liksom dopfunten och valven från medeltiden. Dopfunten
som står i kapellet är i kalksten och från
1400-talet.
Den har minuskelskrift runt cuppan som lyder: Que apud te est fots
vite et in lumine tuo videbimus lumen tuum.
I översättning motsvarar detta närmast: Herre, hos dig
är livets källa, och ditt ljus se vi ljuset.
Överlännäs kyrka utgör ett av de vackraste
exemplen på ett medeltida kyrkobygge. Kyrkan har ett av de
vackraste
läge i den ångermanländska kulturlandskapet.
Från den upphöjda vall som kyrkan ligger på, sluttar
ängarna och
den nya kyrkogården mjukt ner mot Ångermanälven.
På söderväggen kan man vid starkt solljus se den
gamla
igenmurade porten. Inuti kyrkan höjer sig de vackra medeltida
stjärnvalven likt kaskader ur sina smäckra valvanfang.
Inte långt från kyrkan finns det stora gravfälten i
Holm och Björkå. Rika gravar som vittnar om
långväga kontakter
under övergångsperioden mellan hednisk och kristen tid.
Uppe på en höjd ligger den rödlysande medeltida
kyrkan i Sånga. Härifrån kan med blicken följa
Ångermanälven
miltals åt båda hållen. I kyrkan finns en
källa och hit har människor i århundraden
vallfärdat för att dricka av det
undergörande vattnet. Källan är inbyggd i sakristian.
1942 gjordes ett märkligt fynd i ett av Sångas
altarskåp.
När det tyska Sankta Annaskåpet från 1400-talet slut
skulle rengöras, fann man ett pilgrimsmärke
föreställande
Sankt Olof instoppat baktill i skåpet. Märket är
tillverkat omkring 1500 och det är säkert en pilgrim som
efter
hemkomsten från Nidaros offrat det till Santa Anna.
Eds medeltidskyrka är en vacker vitrappad kyrka belägen
uppe på nipkanten norr om Ångermanälven,
nedanför
Forsmoforsarna. Liksom flera andra medeltida kyrkor är denna
byggd på ett gravfält från järnåldern.
Första gången
socknen omnämns är 1337, och utgjorde då annex till
Sollefteå. Den har utvidgats vid flera tillfällen.
Ursprungligen
var kyrkan mycket liten och nästan kvadratisk. Under
senmedeltiden byggdes ett långhus till som rymde sju
manfolks- och lika många kvinnfolksbänkar. Kyrkan har
genomgått många restaureringar. Bevarade medeltida
föremål utgörs av ett rökelsekar av malm
från 1300-talet och en madonna. På kyrkogården
vilar många patienter från
Österåsens sanatorium.
I Junsele nya kyrka finns några av de medeltida inventarier
som tidigare tillhört ett träkapell från
1700-talet.
Bland annat ett altarskåp, sannolikt utfört av en lokal
skulptör under tidigt 1500-tal. Maria omges här bland
annat av den helig Olof. Det äldsta föremålet,
kyrkans raritet, är ett litet processionskrucifix från
1200-talet.
Ingen vet när den första kyrkan byggdes i Junsele.
Ramsele medeltidskyrka är en pärla vid Faxälvens
strand. I kyrkliga uppbördslängder från 1300-talet,
över
det så kallade korstågstiondet, finns Ramsele socken med.
Kyrkan besöktes av ärkebiskop Olof vid hans
visitationsresa i norra Sverige 1319. På 1920-talet togs de
överkalkade målningarna från omkring 1600-talet
fram igen. En liten dörr med små fönster ger en bild
av hur mörkt det kunde vara i en medeltida kyrka, innan
fönstren förstorades för att tillgodose nya
religiösa ideal. Bland medeltida inventarier finns ett
rökelsekar från
1300-talet, en ljuskrona och en mässhake från sent
1400-tal.
I Frånö finns Ångermanlands största
gravhög från järnåldern. Två stora
högar ligger omedelbart öster om Frånö,
nordost om landsvägen. Den större - är 30 meter i
diameter och 4,5 meter hög, den andra som har samma höjd
är
20 meter i diameter.
Då de bygdes låg de innanför en skyddad vik av
Ångermanälven Här är sannolikt platsen för
en järnåldersgård
med hamn och handelsplats. Storleken på högarna
berättar om att två betydande personer begravts här,
storbönder
och handelsmän. Antagligen levde de under folkvandringstid
(400-600 e Kr) som i dessa trakter kännetecknas av
högkonjunktur då man började odla upp Ådalens
bygder.
Samiska miljöer och gravar vid Vetasjön
Den samiska befolkningen under medeltiden har inte lämnat
efter sig några monumentala lämningar som
runstenar eller kyrkor. Det är först under det sista
decenniet som arkeologer lyckats tolka de mjuka avtrycken
i landskapet efter fjäll- och skogssamernas bosättningar.
Plötsligt framträder mängder av så kallade
härdmiljöer,
det vill säga platser där eldstaden i kåtan
stått, och enstaka flatmarksgravar, som saknar synliga
lämningar ovan
mark. Av fynden antar man, att området varit boplats från
stenåldern och långt in i historisk tid. Generation
efter
generation har återvänt till samma visten år efter
år. De ligger ännu idag inom Vilhelmina södra
samebys
vinterbetesland. Här finns också fina exempel på
fångstgropssystem, lämningar efter den ålderdomliga
jaktmetod
som gick ut på att i älgens naturliga
vandringsstråk, i dalgångar och mellan sjöar driva
djuren mot dolda gropar
mellan stängsel. Bara i Ångermanland har man hittat
tusentals fångstgropar.
På Arnäsbacken strax norr om Örnsköldsvik
ligger kustens nordligaste höggravfält från
järnåldern. På den tiden
gick en lång vik ända in hit via den nu nästan helt
igenväxta Öfjärden. Vid gravarna finns lämningar
efter det
tillhörande gårdskomplexet, som visar på över
1000 års kontinuerligt boende på platsen. Längs
stigen passerar man
först ett tiotal huslämningar med 5-10 meters mellanrum.
Platsen bebyggdes i tre perioder mellan åren 600 till 1500.
Under de yngsta husen har man funnit spår av äldre
hustyper. Man hade övergått från stora stolpbyggda
hus med
många funktioner, till flera små knuttimrade hus med
olika funktioner. Gravhögarna som ligger i andra ändan
av
åsen har förmodligen fungerat som gårdsgravfält
under bosättningens äldre historia. Enligt gamla kartor
heter
platsen Västerarnäs. Den ligger mycket nära både
prästgården och Arnäs 1700-talskyrka, som är
byggd på samma
plats som den medeltida. När den äldre kyrkan byggdes vet
man inte, men Arnäs tillhörde i början av
1300-talet
Själevads och Grundsunda socknar. Västra Arnäs
omnämns första gången 1492 när marken enligt ett
domslut av
ärkebiskopen i Uppsala överläts till kyrkoherden i
Arnäs. Enligt en muntlig tradition ska byn ha donerats till
den
nybyggda medeltidskyrkan av två barnlösa män mot att
själamässor lästes över dem.
Bytomten har legat öde sedan dess. I den nya kyrkan finns bland
annat en Sankt Olofsskulptur.
Ådalen blev efter forntida ångermanländska
förhållanden en betydelsefull bygd, rik på folk. Det
framgår av
de många, till ytan små socknarna. De många tidiga
kyrkorna berättar också om att åtminstone
Ådalen måste ha
varit en välbärgad bygd. Den första stenkyrkan byggdes
i Styrnäs på 1100-talet och gjordes efter sed som
försvarskyrka. Den var i bruk ända till 1850-talet då
den revs.
För att stärka försvaret uppfördes borgen
Styresholm mitt emot Styrnäs försvarskyrka. Styresholms
fogdeborg,
den nordligaste medeltida fogdeborgen längs kusten låg
mitt i Ångermanälven i början av 1400-talet. Idag -
när
landet har höjt sig närmare 5 meter - ligger den på
fastlandet. Borganläggningen består av två delar,
varav den
mindre, "Pukeborg", delvis är förstörd av
järnvägen och bebyggelse. Bägge delarna är
uppdelade i tre platåer
med omgivande vallgravar. Vid undersökningarna har flera hus
hittats och föremål som visar att man bott och
arbetat här - bland annat med bronsgjutning - under en intensiv
men relativt kort period. Styresholm ligger vid
Ångermanälvens strand alldeles nedanför Hola
folkhögskola i Prästmon. Platsen markeras i dag av en
hög
vågig kulle med en skarp nipkant mot öster vid älven.
En minnessten restes på krönet 1934.
Läs mer om Styresholms fäste: Se
Landskapet Ångermanland
Källa:
Pilgrimstid, Jamtli Jämtlands läns museum
Svenska vägvisare, Ångermanland Medelpad. Bo Rosén
|
Äldsta skriftliga
omnämnande, äldsta belagda plantyp, bevarade eller
säkert kända fynd och invenrarier samt |
|
Kyrka *=undersökt |
Äldsta belägg |
Äldsta plantyp |
Äldsta inventarier |
Preliminär datering |
|
Anundsjö* |
1443 |
rakslutet |
Skulptur tid 1200-t |
1200-t |
|
Arnäs* |
1374 |
rektangulär |
Messale 1200-t, dopfunt 1300-t |
1300-t första hälft |
|
Bjärtrå* |
1314, 1316 |
rektangulär |
- |
Sent 1200-t |
|
Boteå* |
1314, 1316 |
absid |
Mässhake 1400-t, patén sent 1400-t |
Tidigt 1200-t |
|
Dal |
1488 |
- |
Dopfunt tid. 1300-t |
1300-t slut |
|
Ed |
1337 |
- |
Rökelsekar 1300-t, madonna |
Tidigt 1300-t |
|
Edsele |
1535 |
- |
Triumfkrucifix 1100-t, processionskors 1200-t |
1200-t? |
|
Fjällsjö |
1535 |
- |
Madonna 1200-t |
1300-t slut? |
|
Grundsunda* |
1314, 1316 |
rektangulär |
Rökelsekar 1300-t |
Sent 1200-t |
|
Grundsunda* (Kyrkesviken) |
- |
rakslutet |
(boplats:rökelsekar 1200-t) |
1200-t mitt |
|
Gudmundrå* |
1314, 1316, 1345 |
rakslutet |
Dopfunt c.1275 kalk & patén 1300-t, glasmåln. 1300-t |
Tidigt 1200-t |
|
Helgum |
1535 |
- |
Kalk 1320-1330 |
1400-t? |
|
Häggdånger |
1314, 1316 |
- |
Dopfunt 1200-t, mässhake 1400-t första hälft |
1200-t |
|
Högsjö* |
1507?, 1535 |
rektangulär |
- |
Sent 1300-t |
|
Junsele |
1531 |
- |
Processionskors 1200-t, kalk & patén, skulptur (tid.) 1400-t |
1400-t |
|
Långsele |
1314, 1316, 1346 |
- |
Mässhake 1400-t |
1200-t |
|
Multrå |
1535 |
- |
Altarskåp c.1500 |
1400-t? |
|
Nora |
1314, 1316, 1319, 1341 |
- |
Dopfunt c.1220 |
1200-t |
|
Nordingrå* |
1314, 1316, 1319, 1324 |
rakslutet |
Processionskors 1200-t mitt, dopfunt 1200-t |
1200-t |
|
Nordmaling* |
1480 |
rakslutet? |
Oblatjärn |
1300-t? |
|
Nätra* |
1314, 1316 |
rektangulär |
Madonna 1300-t mitt, lavatorium 1400-t, ljusstake |
1300-t |
|
Ramsele |
1273, 1314, 1316, 1319 |
- |
Rökelsekar 1300-t, ljuskrona mässhake sent 1400-t |
1200-t |
|
Resele |
1314, 1316 |
- |
Kalk & patén 1300-t, mässhake & vävnad 1400-t rökelsekar, ljusstake, krucifix |
1200-t |
|
Sidensjö |
1386 |
rektangulär |
Patén 1320-1330 |
1300-t |
|
Själevad * |
1314, 1316 |
rakslutet |
Madonna sent 1200-t |
1200-t |
|
Skog |
1535 |
- |
Madonna sent 1200-t, dopfunt c.1300 |
Tidigt 1300-t? |
|
Sollefteå |
1273, 1314, 1316, 1337 |
rakslutet |
(Krucifix 1300-t), madonna 1400-t |
1200-t mitt/första hälft |
|
Stigsjö |
1542 |
- |
Kalk, mässhake 1400-t mitt |
- |
|
Styrnäs |
1314, 1316, 1374 |
klövsadel/kastal |
Kalk c. 1500 |
Sent 1100-t/tidigt 1200-t |
|
Sånga |
1303 (socken?) 1535 |
- |
Madonna tid. 1300-t, patén 1300-t |
1200-t |
|
Säbrå |
1314, 1316 |
- |
- |
1200-t |
|
Torsåker* |
1314, 1316, 1341, 1345 |
rakslutet |
Madonna c. 1300-t, kalk 1320-1330 |
Tidigt 1200-t |
|
Ullånger |
1316, 1482 |
rektangulär |
Relikskrin tid. 1200-t |
1200-t |
|
Vibyggerå* |
1314, 1316 |
- |
Madonna 1200-t slut |
1200-t |
|
Ytterlännäs* |
1314, 1316, 1390 |
rakslutet |
Dörring tid. 1200-t, kalk, patén 1320-1330, dopfunt, triumfkrucifix |
1200-t |
|
Ådalsliden* |
1314, 1316, 1498 |
rektangulär |
Madonna 1200-t slut, kalk & patén 1320-1330 |
Sent 1200-t |
|
Överlännäs |
1314, 1316 |
- |
- |
Sent 1200-t |
|
Källa: Medeltid i Ådalen. Styresholmsprojektet 1986-1992 | ||||