För oss som växte upp i Ådalen på 30- och 40-talen och hade musikaliska intressen
var det nästan ett axiom att man skulle spela dragspel. De klart lysande stjärnorna
var ju förstås Karl Grönstedt och Hans-Erik Nääs, som hade nått stora framgångar
som dragspelsmästare.

För min egen del blev det redan i fem-sex-åldern klart att även jag skulle spela dragspel.
Inte minst sedan jag på en utedansbana i närliggande Gålån (Hans-Erik Nääs hemby)
upplevde det märkliga att vid ett uppträdande med Kalle Grönstedts orkester
(scenshow skulle vi väl säga i dag) fick jag se en person steppa på en omkullvält
bastrumma. Det gjorde i sanning intryck på en liten sexåring. Om man blev dragspelare
så skulle man ju varje dag få träff folk som gjorde roliga saker..

Det stod inte längre på förrän mina föräldrar lyckades skaffa fram ett durspel till en
som dittills fått nöja sig med att rycka i soffkudden när Kalle eller Hans-Erik eller någon
annan spelade i vår relativ nya Aga-Baltic-radio. Både Kalle Grönstedt och Hasse Nääs
var för övrigt goda vänner till mina föräldrar och kom ofta och hälsade på. Min mor hade
till och med varit skolkamrat med Hans-Erik en tid.

Kalle kom från Lugnviksstrand, som gränsar till mitt eget Klockestand - gränsen mellan
"byarna" (som ligger på norra sidan av Sandöbron) och därmed också mellan socknarna
Bjärtrå och Nora -gick några meter utanför vårt hus. Och ett par-tre kilometer längre upp
låg lilla Gålån, som var hemvist för Hans-Erik Nääs och hans familj. Deras dotter Ulla,
som också blev dragspelare, var klasskamrat med mig i vad som då kallas småskolan.

Varför just de trakterna blev ett dragspelets Mekka är väl höjt i ett visst dunkel, men det
lär väl ha börjat med att en man vid namn Wilhelm Wallgren någon gång i början av
förra seklet införskaffade ett treradigt dragspel för 65 kronor - ett då för tiden högt pris -
och inspirerade även andra till att använda lite "modernare" instrument. Dittills hade ju
de som spelade dragspel mest använt s.k. Magdeburgare, vilket nog i och för sig gick
bra när man spelade till dans på exempelvis kajen till Sandö glasbruk.

Bland "pionjärerna" i den nya våg som uppstod kan man nog räkna Kalle Grönstedts far,
Carl-Gustav - kallad "Gamm-Kalle" - och den lite originelle bohemen och mångsysslaren
August Öberg. De spelade mycket tillsammans på dansbanor längs älven och använde
ofta ekan som transportmedel till engagemangen.

Vid ett tillfälle skulle de spela i Nyadal (som ligger vid den nya Höga kustenbrons norra
fäste) och rodde iväg några timmar före dansens början. Efter vägen passade man på att
slänga ut gäddraget och hade turen att få napp på napp. Så när de rodde hem på natten
hade de 15 kronor och tre gäddor för besväret.

August Öberg bodde ett par hundra meter från Grönstedt och spelade från barndomen
både dragspel och andra instrument. Dessutom hade han gjort sig känd som skicklig
dragspelsreparatör och fiolbyggare. Viss kompostionsverksamhet bedrev han också -
Kalle Grönstedt har på sitt förlag givit ut några av Augusts melodier.

För min egen del hade jag inte något egentligt musikaliskt påbrå, annat än min morfar
som spelade lite fiol och tramporgel och min mor som kunde några grepp på gitarr.
I övrigt var det i släkten bara två av mina kusiner som sysslade med musik. Lage
spelade trummor och hade väl en viss talang för detta men vi spelade aldrig ihop.

Min några år yngre kusin Rigmor spelade dragspel (förstås) och turnerade en
hel del tillsammans med kompisen Birgitta och de uppnådde som två duktiga
dragspelande unga flickor i nedre tonåren en rätt stor uppmärksamhet.

Min offentliga "debut" på mitt durspel blev att sitta i bersån och osynlig för
publiken på landsvägen ovanför (mest elever från den på Sandö belägna
verkstadsskolan) spela den snabbt inövade repertoaren som bestod av
"Johan på Snippen", "Kvantingen". "Se farfar dansar" och andra lämpliga
melodier för det tvåradiga ryck-och-tryckinstrumentet. Alltid kom det väl
någon femöring nerdansande utför slänten...

Men om det gällde att spela för någon som kom på besök blev det tvärstopp
och dragspelet hamnade under soffan. Utom när Kalle kom. Jag måste ha känt,
trots min blygsamma ålder, att han förstod vad jag sysslade med, så där var det
inga problem.

Föga anade jag emellertid att jag senare i livet skulle tillsammans med Kalle
och Erling Grönstedt och Hans-Erik Nääs ingå i den för radio- och
grammofonbruk bildade orkestern Ådalspojkarna, där jag var medlem
under några år i början av 1960-talet.

Här ingick också tidvis andra ådalingar, som t. ex. gitarristen Kjell Sjölund
(från Lugnviksstrand), känd kanske mest för sin medverkan med Andrew
Walter i "Frukostklubben".

Efter några år lyckades Hans-Erik Nääs övertala mina föräldrar att investera
i ett "riktigt" dragspel och när han kom hem från Stockholm nästa gång hade
han med sig ett femradigt italienskt spel som jag satte högt värde på,
Cooperativa L´armonica Stradella d´Italia, som jag lärde mig att det hette.
Detta satte om möjligt ännu bättre fart på spelandet och de intensiva
övningarna resulterade i bland annat ett andra pris (en kristallvas) vid en
dragspelstävling i Kramfors där Han-Erik Nääs var medlem av juryn.

Mitt stora intresse för att utöva musik i alla sammanhang förde också med
sig att jag till och med satt och spelade under konfirmationsläsningen. Min
gamle konfirmationslärare Per Wagndahl, sedemera prost i Västerås, som
jag träffade åtskilliga år senare har berättat detta så det måste ju var sant...

Både Kalle Grönstedt och Hans-Erik Nääs var redan på 1930-talet välkända
musiker. Kalle hade vunnit SM i dragspel år 1933 och samma år segrade
Hans-Erik i Grand-Prix med Olle Johnny på andra plats. Nääs vann också
det svensk-norska mästerskapet 1934 och deltog även i Nordiska
mästerskapet detta år, vilket finländaren Viljo Vesterinen vann med Kalle
Grönstedt och Hans-Erik Nääs på "medaljplats". Året efter vann återigen
Nääs mästerskapet före Olle Johnny.

Kalle Grönstedt kom till Stockholm i början av 30-talet och spelade bl.a. på
Vanadisteatern och verkade många år på Virveln. Hans egen orkester var
emellertid från 1936 ill 1941 baserad hemma på Lugnviksstrand, liksom
Hans-Erik Nääs företrädesvis var hemma i Gålån.

Där vistades också av och till Andrew Walter, eller Anders Valter Persson
som han egentligen hette. Walter kom från Jämtland och började sin karriär
som "gårdsmusikant" redan i fem-årsåldern. Artistnamnet antog han i
samband med en smärre turné tillsammans med sin bror 1933.

Jag minns inte att jag träffade Walter någon gång under min uppväxt men
fick god kontakt med honom när han bildade den s.k. Spelmansorkestern
1958 och jag fick i uppdrag att både komponera och framför allt arrangera
låtar till denna välklingande orkester som förutom två dragspel och komp
hade både fioler och celli såväl som blås i besättingen.

Från och med 13-14-årsåldern blev det för mig av intresse att som de "stora"
pojkarna bilda egen orkester. Första försöket i den vägen blev"Flunses"
(namnet kom sig av att alla råkade vara förkylda vid första repet) som gjorde
si debut i Bispgården i Jämtland med en repertoar av cirka tio låtar, som
vevades om och om igen. Några av låtarna bestod av aktuella schlager,
som jag med örat vid radion hade skrivet ner. Ingen av oss hade ju råd att
köpa pianonoterna och ännu mindre de s.k. B-arr som fanns och som f.ö.
dåligt passade vår instrumentkombination (oftast dragspel, klarinett - ibland
trumpet, gitarr och trummor). Det blev till att skriva själv.

Efter några år med diverse konstiga engagemang - bl.a. som "kapellmästare"
(med ett nytt treradigt Accordia som arbetsverktyg) vid de shower som en
lindansare som kallades Multråmannen turnerade med (han hade blivit
känd för att gå på lina på Multråberget i Soleffteå utan att ramla ner...) -
hamnade jag 1949 på Hola folkhögskola mellan Kramfors och Sollefteå,
vilket blev en vändpunkt på flera sätt. Det viktigaste var att jag träffade
min blivande hustru Ulla där.

Men dessutom visade det sig att en av lärarna, Gunnar Elgeskog, hade
spelat bas i violinisten Emil Iwrings orkester på en kryssning till Amerika.
Så det blev ju förstås en hel del spelning på skolan också därtill väckte
Gunnar (som även var god cellist) ett intresse för den klassiska musiken,
som fortfarande består.

En av eleverna, bosatt i Utnäs på andra sidan älven, berättade också
att han just kommit hem från en turné som ackompanjatör till den kände
sångaren Anders Börje, vilken han inom parentes inte gick vidare bra
ihop med, och skulle nu bilda en orkester.

Året innan hade jag som 18-åring bland 22 bidrag vunnit en av tidningen
Nya Norrland utlyst kompositionstävling med en melodi med det logiska
namnet "Nya Norrlandsvalsen". Så ryktesvis var jag redan ganska känd
bland musikantkollegerna, och jag nappade givetvis på erbjudandet att
medverka, ock så bildades "Sten Landers kvintett", som under ett antal år
spelade på de flesta dansställen både i Ångermanland och Jämtland.

Sten Landers kvintett

fr.v. Bo Harry Sandin, Pedro Björklund, Stig Högberg, Åke Wikner och Sten Lander.

Här fick jag nu tillfälle också att med växlande framgång vädra mina
eventuella talanger på trumpet och vibrafon. Det var en rolig tid med
duktiga medmusikanter som inte var främmande för att pröva olika
stilar. Vi försökte oss på s.k. George Shearing-stil med melodi i
vibrafonen och s.k. "block-chords" i pianot vilket både var roligt att
spela och till synes även roligt att dansa till. Bebopen, som uppstått
några år tidigare med den originelle trumpetaren Dizzy Gillespie som
föregångsman, var kanske inte fullt så populär bland publiken men vi
föreföll väl lite Dizzy-tyffa med solglasögon och basker som yttre attribut...

Turnéerna med Sten Landers kvintett pågick tills min kosa vid mitten av
50-talet styrdes till Stockholm. Här kom jag genom Stens förmedling i
kontakt med med ännu en ådaling, schlagermästaren Åke Gerhard, i
vars smågrupper jag ingick som mer eller mindre medlem. Omsider
kom jag också att hamna i den mediala hetluften genom medverkan i
Hasse Tellemars "Refrängen" och som vinnare av schlagerfestivalen
1959 med tangon "Augustin".

Sedermera kom jag emellertid att ägna mitt intresse och min tid till helt
andra delar av det musikaliska fältet. Men det är som man brukar säga
en annan historia.

Källa:
Kvällsstunden 15/12 2006