En dag fanns jazzmusiken
där
Jazztrumpetaren Clifford Brown
Jazzens budbärare
Jag växte upp i en musikalisk miljö.
I det lilla samhället Lugnviksstrand
i Ådalen spelades det i många familjer. I min släkt var det
familjen Grönstedt
med Kalle och Erling som de mest kända. Dragspelaren Gösta Burman
och
hans bror Eskil på trummor. Vincent Hedberg på dragspel.
Runt omkring i Ådalen fanns det många dansställen. Där
fanns det också många
dansorkestrar. På den tiden dansade man efter kända evergreens,
där de flesta
var jazzlåtar. Låtarna spelades upp efter ett visst mönster:
Först presenterades
låtens tema i ett ensemblearrangemang, därefter spelade några
i orkestern solo
med komp, varefter låten avslutades med låtens tema i ensembleform.
På radio kunde man lyssna på många
bra jazzprogram. Grammofon fanns hemma
och jag var med i en skivklubb där det utgavs jazzmusik. Det var för
det mesta
kända amerikanska jazzartister. Min första idol blev saxofonisten
Charlie Parker.
Mitt första köpta instrument blev
en trumpet. Det gick inte så bra med
trumpeten, så efter ett tag hängde den på väggen som
prydnad.
Med tiden kom jag att byta in trumpeten mot en beg. altsaxofon på Smålands
Musikvaruhus. Nu hade jag ett instrument som passade mig. Noter hade jag
lärt mig i skolan. Nu började jag också planka solon från
skivorna.
Jag köpte en LP-skiva med Art Blakey kvintett.
"A Night at Birdland", en
liveupptagning från den kända jazzklubben Birdland i New York City,
1954.
På den skivan fanns min andra jazzidol: Trumpetaren Clifford Brown.
Jag lånade ut den skivan till en bekant, den försvann och jag fick
aldrig
tillbaka skivan.
"A Night at Birdland" |
År 2007 kom jag över "A Night at Birdland"
men nu på en CD-skiva. En fantastisk skiva med en vital grupp av virtuos karaktär. |
 |
Clifford Brown, född 30 oktober
1930 i Wilmington, Delaware, USA, död 26 juni 1956, |
När det gällde den skarpa, nästan glasklara tonen samt sättet
att frasera hade
Clifford hämtat inspiration hos Fats Navarro. Men i fråga om uppfinningsrikedom
och känslans uttryck hade den unge trumpetaren skaffat sig en andlig
resning,
som var långt större än hans ålder gav anledning att
förmoda. Trots att hans stil
påverkades av föregångarnas uppfattningar hade Clifford redan
skapat ett
personligt uttryckssätt - en stil med en intensiv, hetsig attack och
ett spontant
inspirationsflöde. Han spel återspeglar känsla. Han byggde
ut sin teknik till det
yttersta för att få ett uttryck för sin enorma fantasi. Clifford
var inte den lugne,
blide stilisten av västkusttyp. Han var betydligt mera av en fri ande,
mer
kraftfull och imponerande än omsorgsfull under kontroll. Ibland lämnade
hans fantasi tekniken bakom sig när han kämpade för att få
fram sina tankar.
Det fanns också ögonblick av ren lyskraft där hans inspiration
lyfte spelet till en
dramatisk höjd. Hans många inspelningar visar honom som en kraftkälla,
en
musiker som trots att han inte längre finns bland oss (han omkom vid
en
bilolycka 1956) kommer att förbli en av de verkligt stora förebilderna
av
trumpetare.
Art Blakey Kvintett:
Clifford Brown, trp. Lou Donaldson, as. Horace Silver, pi. Curly Russel.b.
Art Blakey, dr |
|||
 |
 |
 |
 |
Clifford Brown |
Lou Donaldson Alto Saxophone 1 nov. 1926 |
Horace Silver |
Art Blakey Drums 11 okt. 1919 -- 16 okt. 1990 |
Curly Russell (19 mars 1917 -- 3 juli 1986)
Amerikansk jazz basist
Under 1950-talet fanns en påtaglig önskan
att mera knyta an till jazzens traditioner.
Hos ett jazzmusikaliskt geni som t.ex. Charlie Parker fanns detta drag redan
från början.
Allt han spelade under olika faser av sin utveckling hade en omisskännelig
anknytning till den genuina bluesen, även om han sedan i sitt tonspråk
sökte sig
långt framom sina föregångare.
En stor jazzmusiker som gick ännu längre
tillbaka i sina försök att anknyta till det
förflutna var trumslagaren Art Blakey. Han var under en tid bosatt i
Västafrika
för att på ort och ställe kunna studera bevarande musikaliska
traditioner från
den musik som för flera århundraden sedan flyttades över med
negerslavarna till
Nordamerika och som i fortsättningen kom att ha ett väsentligt inflytande
på den
folkmusik som så småningom skulle växa fram och bli jazz.
Man kan mycket väl höra denna ursprungliga
influens i Blakeys nästan furiösa
trumspel. Samtidigt med att han sökte denna anknytning bakåt kom
Blakey att
under mitten av 50-talet livligt intressera sig för den den samtida jazzen.
Han
samlade unga framåtsträvande musiker omkring sig i sin grupp. "The
Jazz
Messengers". Detta med "jazzens budbärare" var inte bara
ett namn med
slagordskaraktär. Det var faktiskt ett "budskap" man ville
förmedla: en i viss
mån rasmedveten musik, med anknytningar både i den folkliga bluesen
och
den andligt färgade musiken, en rättfram typ av modern jazzmusik
där det
virtuosa aldrig fick bli något självändamål och där
man med hjälp av ett ledigt
tonspråk lade an först och främst på det rytmiska.
Den första av Art Blakeys olika Messenger-grupper
- många förändringar har skett
efter hand - var den som innehöll trumpetaren Kenny Dorham och tenoristen
Hank Mobley plus rytmsektionen Horace Silver piano, Doug Watkins bas och
Art själv på trummor.
Dessförinnan hade Blakey haft en kvintett
under eget namn, där han gav uttryck
för samma rytmiska känsla men där musiken hade en mera virtuos
karaktär.
Detta berodde kanske mest på Clifford Browns medverkan. Clifford hade
anslutit sig till Art efter hemkomsten från Europa 1953, där han
turnerat med
Lionel Hamptons stora band. Bl.a. besöktes Sverige av Lionels storband.
