Historia

 


Slaget vid Little Bighorn
Den 25 juni 1876
Indianernas sista triumf

Indianerna hade lämnat sitt tilldelade landområde i South Dakota,
och regeringen skickade dit kavalleriet för att fånga in dem.
Överstelöjtnant Custer var den förste som nådde lägret söderifrån
med en styrka på 646 man. Hans order var att vänta på två styrkor
som skulle angripa norrifrån - men Custer kunde inte motstå frestelsen
att visa sina överordnade vad han dög till. Han blåste till attack.

Från utsikstpunkten Crow´s Nest i Wolf Mountains cirka två mil därifrån
hade kavalleriets spejare för länge sedan fått syn på indianbyn med
kanske tusen tipis. Överstelöjtnat Custer hade inlett det angrepp
som skulle bli hans sista.

George Armstrong Custer (1839-1876)

På officersskolan var Custer en av de sämsta eleverna,
men i kraft av sin oräddhet klarade han sig bra under
det amerikanska inbördeskriget (1861-1865). År 1867
utsågs han till överstelöjtnant och fick befäl över sjundekavalleriregementet. Under åren som följde
begick Custer flera felsteg och undgick avsked enbart
tack vare sin hjältestatus.
Little Bighorn blev han sista dumhet.

Wooden Leg (1858-1940), cheyenneindian

När Wooden Leg stred vid Little Bighorn var han bara 18 år.
Några år senare blev han spejare för kavalleriet, och som
50-åring lät han döpa sig och utsågs till domare.
I slutet av 1920-talet berättade han om sina
upplevelser för en författare som gav ut historien.
Här visar han ett gevär som han erövrade från en
kavallerist under slaget vid Little Bighorn.

Dagen började som så många andra för den unge indianen Wooden Leg.
Just denna dag skulle dock bli ihågkommen långt in i nästa årtusende.

Kavalleriet angriper indianerna från tre sidor. Custer lämnar kvar en
mindre styrka och delar upp resten i tre, innan han går till attack.
Wodden Leg är med på det mesta av slagfältet.

Major Reno har befälet över 140 män. Vid middagstid går de till attack mot
lägret, men måste dra sig tillbaka till floden och förskansa sig på Reno Hill.

Kapten Benteens 115 män är på väg norrut, men vänder om för att komma
Reno till undsättning. de gräver sig ned på Reno Hill, tills förstärkning
anländer två dagar senare.

Överstelöjtnant Custers 210 män rider mot norr i skydd av bergsryggen.
De går till attack österifrån, men drivs tillbaka till Last Stand Hill.

Siouxhövdingen Gall går till motattack mot Reno och jagar de vita
över floden. Medan några av Galls krigare belägrar Reno, går resten
till attack mot Custer.

Indianen Crazy Horse angriper Custer norrifrån, medan Gall angriper från
söder. Custers män fångas i en fälla på Last Stand Hill, och samtliga stupar.

Sitting Bull (1831-1890)

 Sitting Bull kämpade för sitt folks överlevnad
Som hövding för hunkpapa, en grupp lakota-sioux-indianer,
hade Sitting Bull framgång både på slagfältet och inom
politiken. År 1868 blev han ledare för en koalition av alla
lakotaindianer. När vita bosättare slog sig ned i den del av
South Dakota som ett traktat hade tilldelat indianerna, rådde
Sitting Bull sitt folk att återvända till sina gamla jaktmarker
vid Little Bighorn.

   Läs hela berättelsen om slaget vid Little Bighorn på min blogg.

 

Ådalingens Hemsida
Senast uppdaterad: Historia. 2007-03-27
© Lars-Ivan Söderlund