På 1880-talet kom Sandö glasbruk och Sandö sågverk överens om att gemensamt
bygga skolhus på Sandö. Det blev fyra fastigheter: storskolan, småskolan, skolkök,
gymnastik- och slöjdsalar samt uthus. Storskolan låg mitt emot nuvarande Diplomaten.
Efter dåtida förhållanden var folkskolan en förstklassig skola med moderna lokaler
och undervisningsmetoder.
År 1935 lades de gamla folkskolorna på Sandö, Klockestrand och Lugnviksstrand
succesivt ner. Skolundervisningen koncentrerades till den nyuppförda centralskolan
i Klockestrand. Den gamla folkskolan på Sandö kom sedan att användas av
verkstadsskolan och i en av de gamla skolsalarna hade postmästeren fru Lundberg
(Sven Lundbergs fru) sitt kontor. På övre våningen i f.d. Mauritz Tennmans
tjänstebostad bodde yrkesläraren Burström med familj. I slutet av 1940-talet
eldhärjades den gamla skolbyggnaden.
Efter skolhusbranden fick postverket flytta sin versamhet till den lilla folkskolan.
(Ena halvan av skolan revs i samband med Sandöbrobygget).

Karl Emil Markström, Kantor på Sandö 1923-28 berättar:

- I 55 år hade den store tonsättaren vilat i sin grav, när min tjänstgöring
på Sandö tog sin början.Några år tidigare hade det kommit ut en ny stadga
för folkskolan. I den fick den unge pedagogen lära sig om ett alldeles nytt
ämne, Hembygdskunskap. Dessutom skulle Bergspredikan utgöra tyngdpunkten i
Kristendomsundervisningen, och individens egenart borde på ett helt annat
sätt än förr tillgodoses. Man skulle bibringa eleverna kunskap om den egna
hembygdens förhållanden och näringsliv. Ute i det fria skulle hela klassen
då och då samlas för att mera direkt få studera Guds skapandeverk och inte
enbart inom skolans väggar erhålla sin utbildning. Med det snaraste begav
jag mig således ned till hyttan för att sätta mig in i åtminstone det
viktigaste jag borde känna till för att inte "komma till korta vid provet".
Men när jag nästa dag skulle dela med mig av min nyförvärvade kunskap började
hela klassen att se mer och mer förbryllad ut. Så säger en av eleverna:
"Det där kan vi förut. Vi ä' ju där nere nästan jämt!" - "Ja men då," var
mitt svar, "kan väl ni lära mig i stället!" Och det gjorde de med den äran.
Så nog var det ett bra exempel på "annorlunda" undervisning!
Knappast kan man väl begära, att Franz Berwalds tonkonst skulle ha satt
några spår efter sig på hans ö. Därtill är hans musik säkerligen allför
svår både att förstå och utföra. Men musik fanns där, i ett flertal former
till och med! Missionskyrkan på platsen hade en riktigt bra blandad kör,
en stråkorkester övade regelbundet och höll god stil, och när det så
behövdes, på Nykterhetsfolkets Dag t ex, såg och hörde man en ganska
rutinerad mässingsextett. Det hade inte gått många dagar, förrän jag
fick uppdraget att leda en manskör. Det var för mig början till en
oförgätlig tid detta att under fem år få vara tillsammans med de
trofasta och glada sångarbröderna. Och vilka minnen! Först och främst
de talrika framträdandena både på hemmaplan och i kyrkor och profana
samlingslokaler ända från Vibyggerå och ned till Domkyrkan.

Numera är det ganska svårt att samla åhörare till en musikstund, men före
och i början av radions genombrott fanns en allmän "musikhunger", som gjorde
att också amatörer som vi möttes av mycken välvilja och tacksamhet.
En mera vardaglig episod vill jag också bevara från glömskan: Jag vaknar
tidigt en morgon vid några säregna ljud, som tycks komma från en punkt nere
i trappan. Der förefaller att vara någonting jag känner igen. Men något fel
är det i alla fall. Så kommer en av mina goda vänner upp och säger: "Vi är
här för att gratulera dig, men du hör ju själv hur det låter. Vi fick inte
med någon första bas. Kom ned och hjälp oss!" - Visst! Om ett ögonblick
står jag med de andra nere i trappan och hjälper till med att, nu något
mera fulltonigt hylla födelsebarnet däruppe.- "Ett intressant fall av
flagrant personlighetsklyvning!" Skulle måhända en av våra psykologer
utbrista.
Det känns vemodigt, när jag tänker på att många av de kära sångarkamraterna
lämnat det jordiska. Hur mycket skulle jag inte ge för att få leva om denna
tid med dem och göra allting så mycket bättre!

Hilding Helgeson berättar:

Mitt namn är Hilding Helgeson och jag är född på Sandö. Jag föddes i småskolan,
som var den östra byggnaden av de fyra som bildade en fyrkant på den tiden.
Vi hade en vaktmästarbostad på övre våningen mot storskolan. I övrigt bodde lärare
i huset, men jag kommer inte ihåg namnen. Vi bodde på skolan till 1936. Då lades
skolan ned och vi flyttade till Killingholmen, där vi bodde till 1941.1942 byggde
min pappa Helmer ett hus på Lugnviksstrand, och dit flyttade vi 1942. Jag flyttade
från Lugnviksstrand 1948 och gick i en handelsskola i Katrineholm. Har sedan flyttat
runt i Sverigeoch mesta tiden jobbat inom området informationsbehandling (IT).
I början av 1900 var min farfar skolvaktmästare på folkskolan på Sandö och jobbade
i sågverket. Pappa tog sedan över vaktmästarjobbet. Vi bodde på Sandö till 1937.
1936 började jag på skolan påKlockestrand och gick där till 1943. Därefter så
jobbade jag på Konsum som biträde under först Årad Anevad och sedan Johan
Sjölander.På den tiden då folkskolan hade sina lokaler på Sandö, fanns det fem
olika byggnader grupperade runt en "gräsrundel".

1. Småskolan som låg österut mot Klockestrand.
2. Storskolan, mot "bakpå ön" eller Klondyke. Nuvarande Diplomaten.
3. Slöjdsal, mot Lundesidan.
4. Lärarbostad, arbetarbostäder och gymnastik. mot nuvarande landsväg på Sandö.
5. Dasset låg mellan Storskolan och Slöjdsalen mot Lundesidan.
1: Vi hade en vaktmästarbostad på övre våningen i småskolan. I det huset är
jag född. I övrigt bodde lärare i huset, men jag kommer inte ihåg namnet.
2: Storskolan (enl vad jag fattat) hade rejält tilltagna klassrum med en
värmekamin mitt i salarna. Uppe bodde lärare. En av dem var Engla Olsson.
3: I detta huset var sjöjdsalarna och förråd.
4: Här i detta hus fanns postkontoret. Det fanns ochså en samlingssal,
som användes för olika slags möten. Jag fattade det som det också var en
gymnastiksal, men det kan vara fel. Ovanpå fanns det lärarbostäder och i
en lägenhet bodde min farfar och farmor (han var då pensionär, men fick
tydligen bo kvar med farmor där uppe).
5: Mellan husen 1-4 fanns en gräsmatta, som jag tyckte var väldigt fin.
Den satte en särskild prägel på hela "etablisemanget". Lennart Bylund berättar:
Storskolan låg mitt emot nuvarande Diplomaten.
Enligt Lennart Bylund skulle då hus 2 vara gymnastiksal, nuvarande
Diplomaten, och Storskolan skulle då vara hus 4.

Kerstin (född Wedin) uppvuxen på Sandö berättar om Diplomaten:

Jag minns ju hur det här huset såg ut innan det byggdes om. Posten låg i
ett hus bredvid, men närmare gamla E4. I det huset bodde fam. Burström.
I övre delen av Diplomaten var det lägenheter. Bl.a bodde bilmekanikerläraren
Grahn där. När jag var liten var det verkstad eller förråd i nedre våningen.
Farbror Egon (Ekström) byggde sin båt där och då var jag dit flera gånger.
Jag kommer inte ihåg, när man byggde lägenheter i nedre plan, men Svea
och Karl-Erik Emt bodde i den ena. I den andra bodde Elna Westerlund
och hennes mamma i flera år. Innan man byggde om var ingången till den
nedre våningen mot E4. Mera om Diplomaten:
Den 10 maj 1907 kom 140 militärer till Sandö och 60 till Dal. De skulle
skydda det "Kempeska sågverksimperiet" under Sandökravallerna år 1907.
Hela Sandö var som en belägrad plats med förbud att landstiga. Det fiins en
bild som visar militärer intill gymnastkssalen på Sandö. Idag kallas den
fastigheten för "Diplomaten".

I slutet av 1800-talet började det byggas upp ett nytt samhälle i Klockestrand
och Lugnviksstrand. Det fanns glasbruk och sågverk på Sandö som behövde
arbetskraft. Massafabrikerna på Svanö, Hallstanäs, Nensjö, Kramfors, Sandviken
och Utansjö sysselsatte många människor. Det fanns ett sorteringsverk på
Granholmen där många hade säsongsanställning. En kraftig befolkningsökning
och nybyggnad skedde under de tre första decennierna av 1900-talet.
År 1898 köpte Nora kommun ett nyuppfört bostadshus vid Sionsbacken på
Klockestrand. Det gjordes om till en folk-och småskola och på hösten samma år
startade undervisningen på den nya Klockestrandsskolan. Den gamla skolan i
Grubbe fick därmed ett mindre upptagningsområde och år 1923 omvandlades
den till en B:3 skola. Grubbe folkskola lades ner år 1950. Den siste
tjänstgörande läraren i Grubbe var J. Hugo Krooks.

Reportage från Sandö Glasbruks 150-års Jubileum

En fest, som länge lät tala om sig, var den storslagna festen vid
150-årsjubileet lördagen den 1 septemberår 1900. Det var ett stort
ögonblick för hela den lilla ön, som högtidsdagen till ära klätt sig
i sin vackraste skrud. Flaggor, vimplar svajade nära nog överallt och
åtgärder för en storartad eklärering voro vidtagna
Vid tvåtiden på eftermiddagen samlades de inbjudna i Ebenezerkapellet,
Sandö missionsförsamlings kapell.
Från kapellet tågade medaljörerna i procession till disponetbyggnaden,
företrädda av brukets musikkår, som blåste en marsch. Senare gav bolaget
middag för ett hundratal personer, medaljörer såväl som andra inbjudna,
inrättad i Sandö folkskolas skolkök och serverad i gymnastiksalen samt
arrangerad av källarmästare Arnell i Härnösand. Serveringen övervakades
av från Stockholm särskild anskaffade vaktmästare, och för den musikaliska
underhållningen svarade ett likaledes enkom fördetta tillfälle engagerat
kapell. Den improviserade matsalen var rikt smyckat med flaggor.
På ena fondväggen hade konungensporträtt anbringats och på den motsatta
en vy av glasbruket och porträtt av dess styrelse, grosshandlaren
J.A. Hedberg, direktör E.A. Enhörning och disponeten Gustaf Lewerentz.

Källa:
Lennart Bylund
Hilding Helgeson
Kerstin (född Wedin)
Karl Emil Markström "Från Ådalar och fjäll, Härnösands stift 1976"
Torbjörn Fogelberg "Sandö Glasbruk 1750-1928"

Klockaren i äldre tid

Överallt i landet bl.a. i Bjärtrå, Skog och Nora socken, Ångermanland var
det meddelande av kunskaper i kristendomens stycken, som drev fram
undervisningen i boklig kunskap. De döpta och i den kristna församlingen
upptagna barnet skulle undervisas om dopets betydelse.

Under den katolska tiden var det väl närmast dopritualet, Fader Vår och
trosbekännelsen och senare även Ave Maria, som skulle inläras av alla.
Det tillkom föräldrarna, och i händelse av deras frånfälle faddrarna, att lära
barnen detta och att ha tillsyn om deras fortsatta fostran. Genom katekismi
predikningar skulle prästen sedan fortsätta undervisningen hos de vuxna.
Så tillkom Luthers katekeser. "Varje församlingsmedlem skulle undervisas
om vad Gud fodrade av honom, och vad Gud i sin nåd har att skänka".
Det blev därför en angeläget att alla skulle läras att läsa i bok. Härvidlag
var det föräldrar och målsmän som hade det största ansvaret. Att i många fall,
särskilt under 1500-talet, blev en uppgift som översteg deras förmåga, säger
sig självt, då många bland dem själva icke var läskunniga. Men mot sluttet av
1600-talet, då vi börjar få en närmare inblick i förhållandena, synes läskunnigheten
blivit ganska allmän.

Kravet på verklig skolundervisning väcktes från flera håll i vårt land under
senare hälften av 1700-talet, Men då detta innebar anställning av lärare,
ansågs det inte i flertalet socknar icke kunna ordnas. Dessutom ansågs det
rätt allmänt vara överflödigt, att allmogen skulle undervisas i flera ämnen
än katekesen och "att läsa innantill". Detta hade ju föräldrarna och prästern
kunnat hjälpa de unga med hittills, och mera behövdes icke. Dessutom
skulle klockaren hjälpa till med detta. Men i de flesta fall var klockaren så
lite avlönad att han måste försörja sig med annat arbete.

"Klockaren skall vara boklärd och kunna sjunga och skrifva"

Klockarens främsta uppgift var att leda sången i kyrkan; därför passade
endast en person med stark och klar röst till klockare. Var han tillräckligt
musikalisk skötte han även tjänsten som kantor. Klockare har också
tjänstgjort som skollärare. Den egentliga klockarsysslan liksom
klockartiteln är numera borta, tillämpas möjligen ibland på organisten (kantorn).

Klockaretjänsten är mycket gammal i vårt land. Från den tid kyrkan fick
sina första klockor får man väl räkna ursprunget till klockartjänsten.
Till uppdraget att vara ringare lades under tidernas lopp den ena
sysslan efter den andra tills den ursprungliga ringaren blev "klockefar
som allt skall bestyra". Han var framförallt prästens och kyrkans dräng,
men en dräng som det med tiden stäldes mycket höga krav fodringar på.
I en gammal klockarstadga för Härnösands stift står att klockaren skall
vara "boklärd och kunna sjunga och skrifva". Vidare skall han "församlingens
barn vederbörligen undervisa och tukta". Han hade också det delikata
uppdraget att hålla "kyrkogården ren från de dödas ben". Det innebar att
klockaren skulle se till då gravar kastades upp, att benen efter förmultnande
lik lades ned igen.

Kongl. Collegium Medicum - motsvarande vår tids medicinalstyrelse - utgav
1760 en lärobok, som även avsåg att vara en handledning i sjukvård för
klockare. I förtalet till denna läkarbok heter det, att klockaren borde få
"undervisning i de stycker, som han kunde fatta, på det han således måtte
med trygghet kunna tiena sine sockenbor i deras wanliga siukdomar".
Längre fram i förtalet förklaras, att "hwarje socken bör, efter Hans Kongl.
Maj:ts nådiga påbud, hafwa klåckare, som kan öppna ådren"

I klockarens många andra uppgifter ingick att övervaka skurning av kyrkan.
Klockaren skulle också räkna in allt tionde åt prästen, sköta brevbärningen
mellan prästgårdarna, väcka prästen varje julmorgon och hjälpa till med
förekommande sysslor hos prästfamiljen. Klockarena hustru gick inte heller
fri. Hon skulle hjälpa till med bak och andra bestyr vid alla storhelger och
bjudningar samt stryka prästens mässkjorta. I klockaren tjänst ingick att
mottaga och anteckna alla anmälningar om dop, vigsel och begravning.
För sitt arbete uppbar klockaren i lön, en kappe korn, en kappe råg och en
kappe havre av varje lök, dvs hemman. Men lönen kunde variera. Klockaren
måste gå omkring i socknen för att uttaga sin klockarlön. Klockaren klagade
ofta över att klockarlönen var för låg i anseende till det arbete han fick
uträtta, men på det örat ville inte sockenmännen lyssna.

Klockaren Hägglund i Sköns socken, Medelpad bar prästgårdens post under
många år till Sättna prästgård. Längre fram i tiden ingick det också i tjänsten att
sköta sockenbornas post, som han delade ut varje söndag.
Att dela ut post ingick i klockarens åtagande i många socknar längre fram i tiden.
En gammal sed var att klockaren skulle väcka prästen varje julmorgon i tid,
ty julottan började klockan fyra i vissa socknar.

I Sköns socken i Medelpad fick klockaren Hägglund följa med prosten
Backlund på hans resor och ansvara för att hålla eld i prostens väldiga rökpipa.
När den slocknade eller skulle tändas efter en ny stoppning, fick klockaren
kila in i närmaste gård efter vägen för att få den tänd vid den öppna spisen.
Under vägen tillbaka till den i åkdonet väntande måste han röka den för att
elden inte skulle slockna. Vinter och sommar, år efter år fick klockaren sida
vid prästens sida och vakta elden i pipan. Inträffade resorna under
klockarens skoltjänstgöring var det bara att skicka hem barnen för den dagen.

Källa: "Ur Skönsbygdens historia". Klockaren i äldre tid. Reinhold Olsson
"Nora i Ångermanland" Folkundervisningens historia i Nora. Oscar Parkman

Ebeneserkyrkan på Sandö

bild 1

Ebeneserkyrkan på Sandö

Läge:
Sandön, Bjärtrå socken, Kramfors kommun. Det exakta läget är klart,
kyrkan har legat nära krönet av berget söder om vägen över ön. Se bild 1
Fastighetsbeteckning: Sandö 2:5.

Det var storslagna tempel som byggdes kring Ångermanälven under
1800-talets väckelse bland sågverksarbetarna.
De uppfördes av församlingar tillhörande Missionsförbundet och
Baptistsamfundet. Flera av dessa stora bönhus är rivna, till exempel det
stora Ebeneserkapellet på Sandö där årliga sommarkonferenser samlade
hundratals besökare ända in på 1950-talet. Men ett av dem står kvar -
Det är Nyadals missionshus från 1905, ett missionshus som tar andan ur
besökaren där det uppenbarar sig på en bergknalle nära Högakusten-bron.

Ebeneserkyrkan på Sandö

Kapellet tjänade många generationer Sandöbor.

På en av Sandös högst belägna platser uppfördes år 1886 ett missionskapell.
Under 1800-talet och ett stycke in på 1900-talet var det vanligt att man gav
kyrkor och kapell bibliska namn, som i regel anknöt till någon viktig tilldragelse
i gamla testamentet. Bönhuset på Sandö var inget undantag, det fick namnet
Ebeneser. Ordet är hebreiskt och betyder hjälpstenen. Valet av det namnet
angav med all sannolikhet missionsvännernas målsättning med sitt bönehus
uppe på berget.
Glasblåsaren och frikyrkomannen Franz Grundel var en av initiativtagarna till
bildandet av Sandö Brödraförsamling år 1882. (Svenska Missionsförbundet).
Han var också en av drivkrafterna bakom byggandet av Ebeneserkyrkan år 1886.
Nog utgjorde den en ståtlig anblick, den gamla Ebeneserkyrkan på Sandö med
sitt lilla, sturska torn som strävar mot skyn och den inbjudande verandan med
sitt vitmenande träräcke.
År 1959 rev man den vackra Ebeneserkyrkan Att byggnaden rönte detta öde
berodde till en del på att Sandö glasbruk lagts ned 1929 och missionsverksamheten
förde en tynande tillvaro och till en del på att kyrkans friska virke behövdes för
uppförande av det nya kapellet i Klockestrand. Därmed försvann en av de sista
stora 1800-tals träkapellen, vilket var synd, då ingen byggnadstyp torde representera
Ådalens träepok så väl som dessa.

Före medaljutdelningen höll landshövding Ryding ett tal till medaljörerna.
Därefter uppropades medaljörerna och medaljerna fästes på deras bröst av
fru Hedvig Lewerentz.

Byggnadens historia

Källor:
"Jubileumsberättelse Klockestrands Missionsförsamling etthundra år
6/10 1882 -16/10 1982" av Herbert Svensson m.fl.
"Höga Kustens Heliga Mark" /Härnösands Folkhögskola/Fred Nilsson
Ivar Åkerlund
"Sandöverken i gamla kort" Lennart Bylund
"Sandö Glasbruk 1750 - 1928" Torbjörn Fogelberg
"Muntlig tradition"

Resumé:
De finns där på varje ort längs vägen. Missionshus, bönhus, kapell och kyrkor.
För några årtionden sedan var de brännpunkter i samhället. Det nya Sverige växte
fram. Ett industrisamhälle med demokratiambitioner och med människor som själva
bestämde över sina liv. Som tog ansvar för sin tro och sin framtid. I missionshusen
gjorde man det i förening med andra. En del av husen står stolta kvar i en ny värld.
Andra förfaller och äts upp av tiden. Många har fått tjäna på annat sätt, blivit bostäder
och stugor. I flera hus firas fortfarande gudstjänst. Missionshusen har en märkvärdig
historia att berätta.

Läs mer om missionshusen i Kramfors och Härnösands kommuner:
"Höga Kustens Heliga mark" - Härnösands Folkhögskola:
www.harnosand.fhsk.se/missionshus

Olle Gustafsson

Olle Gustafsson framför "Vårens ögon"

"Vårens ögon".

Konstnären Olle Gustafsson berättar om när han fann sitt tidiga motiv.
"Det var vår och jag gick där hemma på tomten, så lycklig över att livet höll
på att återvända. Blommorna hade börjat komma och jag fick syn på det
där blå havet. Det var ett tecken, ett Guds tilltal att det fanns så mycket
att glädja sig åt".

Olle berättar innerligt om hur det tog tid innan han kom på hur han
ville avbilda sin syn, underifrån, för att visa blommornas kraftiga
strävan mot ljuset.
"Jag kröp närmare och närmare och till slut låg jag där och bokstavligen
kysste blommorna, så glad över att se denna bild av livet. En granne såg
mig genom fönstret och ringde till Bojan på jobbet och sa att nu är det
illa ställt med Olle. Han ligger med näsan rakt ner i gräset".

Nu backar vi till ungdomsåren. Olles lust stod till det estetiska. Tog
sånglektioner samtidigt med Alice Babs, Jan Sparring ocg Margareta
Hallin hos professor Ragnar Hultén och tillbringade mycket tid hos
formgivarna och konstnärerna i Gustavsberg där han bodde.
Fästmön Bojan hade intresset åt annat håll: Hon skulle bli
baptistpastor. Då fanns evangeliets berättelser inte alls i Olles värld.
Vägen dit beskriver Olle så här.

"Jag var malaj på K1 i Stockholm och när jag städade efter en blöt fest
på mässen sopade jag upp en liten bok. Den var vackert ultramarinblå.
Nya testamentet stod det, och alldeles oläst var den. Den ska jag ge
svärfar, tänkte jag, och stoppade den innanför rocken".
"Men svärfar, baptisten, tyckte att han hade biblar så det räckte.
Ta den du Olle och bläddra i den någon gång, läs ett ord då och då,
sa han". Olle började slå i den ultramarina. Och blev gripen.

Den ultramarina färgen fanns tidigt i Olles medvetande.

Olle började läsa på bibelskola medan Bojan läste klart.
Sedan flyttade de till Köpmanholmen utanför Örnsköldsvik. Bojan blev
den första kvinnliga baptistpastorn i Ångermanland. Hon predikade
och han sjöng. Hon var den lågmälda, han den uttryckfulla. Tillsammans
bildade de ett bra team. Tre församlingar delade på deras tjänster.

Med tiden fick Olle allt fler uppdrag som en pastor skulle ha. Bl.a
begravningar och sjukbesök. Saker som han inte kunde säga nej till
Han började känna sig mer och mer sliten.

Det kom en kallelse från församlingen i Vimmerby, som ville att de skulle
komma ner och provpredika. Bojan och Olle arbetade hårt in i det sista.
Vid ett sjukbesök i Örnsköldsvik segnade Olle ner i trappan. Det var andra
gången på kort tid det hände. Läkaren hade ett allvarligt samtal med honom.

Flytten till Vimmerby ställdes in. En sommarstuga i Bojans hemtrakter i
Klockestrand blev deras nya hem.
Bojan fick arbete på Biståndsutbildningsnämnden på Sandö, vilket gav
bröd till tvåbarnsfamiljen. Olle började måla. Träffade den expressive
Malte Nyberg Tolv som han fick gå i lära hos i fyra år. När Olle visade sina
tidiga tavlor för honom sa han "uuh, vad hemskt, häll lacknafta över alltihop!"

Olle hittade så småningom sina egna uttryck. Mycket collage, färgsprakande
landskap inspirerande från hans barndom och ansikten, som han funnit i allt
från äpplen till psalmböcker. Men det är de mustiga blåsippsmotiven han
har blivit mest känd för. Blåsipporna som hjälpte honom tillbaka till livet.

Olle fick med tiden råd att bygga en ateljé på tomten, ett vacker
kapellliknande timmerstuga. Men den blev snart för liten.

I mitten av 1990-talet blev den stora skolan vid älven i Klockestrand
till salu. Där har nu familjen sin verksamhet. Sönerna med sportaffär och
tryckeri i nedre våningarna. I övre våningarna har Olle sin ateljé och konstsalar.
Ett museum över det nedlagda glasbruket på Sandö, där Bojans far arbetade
tills det lades ner. Tidigare hade även Bojans farfar och farfarsfar arbetat vid
glasbruket. Glasbruket som gav försörjning åt hela byggden, men tvingades
upphöra när det maskintillverkade glaset tog överhand. Bojans far fick nytt
arbete på porslinsfabriken i Gustavsberg. Där Bojan och Olle träffades.

Olle berättar hur han trivs i den stora, ljusa ateljén, hur nöjd han är med det
liv och hans familj fått. Han har svårt för den ökande egoismen ute i samhället,
missundsamhet, girighet och avundsjuka. Han tycker inte att han passar in
längre därute. "Men här i ateljén mår jag så bra".

Fortfarande efter ca 35 år söker han nya sätt att avbilda vårens förebådare.
När jag lämnar Olle efter samtalet ser jag en liten målning som han har
arbetat med under dagen. En fantastisk vacker liten målning:
"Vårens ögon" - Blåsippor.

Källa:
Personligt samtal.
Kyrkans tidning 2-8 sept. 2004, art. Lars Rindeskog

Lort-Sveriges skapare tar sig ett dopp

Sommar över Sverige 1936.

Också över sågverkssamhället Holmsund lyste solen den här söndagen.
Vi var på väg mot skeppningshamnen vid Umeåälvens utlopp, jag och
pappa. Och mötte då en jätte, tatuerad likt en färgplansch, som drog en
kärra med ett stort träkar på. Han sökte en brunn med rent, friskt vatten
och pappa gav besked om Rehnbäckspumpen strax intill.

Väl i hamnen började vi gå längs kajen och titta på alla lastfartygen,
med virkespråmarna från brädgården utefter sidorna. Plötsligt stod
vi vid en liten segelbåt, en ganska sällsynt syn i skeppningshamnen.
En liten jolle vaggade vid aktern, men ingen syntes till ombord.
På kajen däremot var det folk, och några badade vid segelbåten.
Man hoppade från kajen, dök och plaskade och det var rop och
glädjeskrik.

Då kom det upp en allvarsman från segelbåtens ruff. Hans hjässa var
skallig, han bar pincené som blixtrade i solen, hade en skäggvalk
under näsan och var iförd något som kallades morgonrock, sa pappa
efteråt. Mannen blängde bistert mot de badande.
Då, genom stojet, hördes åter skramlet ifrån jätten med kärran som vi
mött vid Rehnbäckspumpen. Vattenkaret var skippfullt nu, det såg jag.
I samma stund ljöd Rösten, likt en dånande signal, från segelbåten:
- Hör UPP!
Det blev tyst. Då såg jag mannen lyfta ena armen och ödesdigert peka
likt en Karl XII upp mot Umeåälvens lopp.
- Ni badar, återtog den starka rösten, i en KLOAK, gott folk!
- Jag ska förklara för er, fortsatte han, med samma högtalarröst. Den här
älven som ni badar i passerar Umeå med alla stadens avloppsledningar.
Och från lasarettet kommer infekterat sjukhusrens. Så välj ett renare
vatten att bada uti!

I den totala stillhet som uppstått tog mannen av sin pincené och
morgonrock. Med en kraftig kulmage över ett par knälånga svarta
simbyxor klättrade han sedan ner i den lilla jollen vid segelbåtens
akter och lade sig på rygg ijollens botten.
Den tatuerade jätten, med kärran och vattenkaret mitt för jollen,
tog nu en hink av Rehnbäckspumpen vatten och slängde över mannen
där han låg. Denne gav till ett vrålrop: Stopp!
Och pappa skrattade, han visste ju att Rehnbäckspumpens vatten inte
bara var skärgårdens godaste, det var också det kallaste. Men mannen
gav sig inte. Tyst och sammanbitet sa han:
- Fortsätt.
När karet var tomt var jollen i stället vattenfylld och jätten segade
mannen upp på kajen. Med en hand som darrade tog denne emot den
cigarett som pappa bjöd honom på och sa sedan:
- Kom det ihåg, gott folk, att ska man bada ska man göra det i renligt vatten.

Jätten gav honom hans pincené och morgonrock. Båda klev ombord på
segelbåten. Vi hjälpte till att kasta loss och långsamt gled den lilla vackra
båten ut på älven. Och sedan jätten hissat segel, försvann den stiligt
ut mot Bottenhavet.
- Vem var det där, frågade jag pappa på vägen hemåt. Och pappa sa:
- Det där, det var allt själva Lubbe, det!
Det var alltså Lubbe Nordström, reportern och författaren, som var på
rekognosceringstur för ett blivande gigantiskt samhällsreportage, ett
journalistiskt mästerverk från förra seklet med det oförglömliga och
adekvata namnet LORT-SVERIGE!

Källa:
Sundsvall Tidning: Kultur & Nöje 2005-07-31. art. Ola Svensson