Minnen

Vi börja spela musik Seved och jag bodde bara 100 meter från varandra. Jag hade köpt en begagnad altsaxofon och lärt mig några låtar. Han fick låna vår mormors gamla gitarr och så var vi igång. Ingvar som köpt en trombon fick så klart vara med. Det var lite tomt utan rytminstrument, så vi gick och funderade hur vi skulle göra. Vi arbetade alla tre på sågen i Lugnvik. Där hade vi en kompis, Hansove som spelade althorn och trumpet i Lugnviks blåsorkester. Han skaffade trummor och började spela med och så var vi en kvartett. Hansove bodde ganska långt från oss andra. Han tog taxi med sina trummor till repetitionerna. En del gånger var vi andra med och salade till resan. Ofta lämnade han trummorna i "gammkåken". Då åkte han moped hem till Lugnvik, c:a 7-8 kilometer. Det var ett festligt gäng. Inte kunde vi så mycket i början. Men med tiden blev vi riktigt bra. (Skryt) Vi fick med tiden t.o.m. några dansspelningar. Replokalen var morfars "gammkåk" på "Stranna" (Lugnviksstrand). "Rulle" på saxofon, "Sparven", gitarr, "Boogie", trombone och "HOJ" på trummor. Vilka var personerna bakom dessa kufiska namn? "Rulle": Lars-Ivan Söderlund. "Sparven": Min kusin Seved Källman. Alldeles för tidigt bortgången. "Boogie": Grannen Ingvar Johansson. Numera bosatt i Öjebyn, Piteå. Spelar fortfarande brassinstrument, mest trumpet "HOJ": Hansove Johansson från Lugnvik. Nu flöjtist, träblåslärare i Sundsvalls Kulturskola. Från "Den första Orkestern"

Ingid berättar vidare - Det blev många resor över bottenhavet med kläder och leksaker till
behövade på andra sidan havet. Hoppets Stjärna i Älandsbro har betytt mycket för många.
Numera har jag trappat ner, med fortfarande sker en viss verksamhet i Älandsbro.
Hennes man har ett måleri i Härnösand som sonen tänker överta.
Föräldrahemmet i Gållån har min systerdotter övertagit.

 

Fotbollsplanen i Gålån är igenväxt och tillhör minnernas bank. Borta är den gamla skolan där det fanns arbetsro för eleverna. Respekt för andra. En respekt som grundlades i hemmet där föräldrarna kärleksfullt uppfostrade sina barn att bl.a. skilja på rätt och fel, det goda och det onda. Skolan där eleverna hade samma klassrum och lärare hela dagen. Ingen stress vid matbespisningen där lärare och elev åt tillsammans och där ingen elev fick lämna bordet förrän alla hade ätit upp maten. Ingen mobbing, ett ord som inte användes på den tiden. Lärarrollen var helt annorlunda. Disciplinen en annan. Visst förekom det bråk och slagsmål efter skolan. Ganska små bagateller. En diskussion som blev ett bråk och inte kunde lösas på annat sätt än att man mätte sina krafter i ett slagsmål. Det var mest brottning och en och annan knytnäve. Sparkar förekom aldrig. Efter att ha arbetat i skolan i många år som instrumentallärare har jag kunnat följa utvecklingen. Mina elever har i alla fall kunnat välja något som dom vill lära sig, nämligen att kunna spela ett instrument. Men även på det området kan man se att eleven numera inte har så stort tålamod för att i längden hålla på att lära ett instrument. I klassundervisningen på högstadiet är det i vissa klasser rent kaotiskt när det gäller ordning. Ingen respekt för andra, här gäller ego. Skrik är vanligt och slagsmål kan förekomma i klassrummet. Läraren får många gånger bara se till att det inte urartar. Mobbing är vardagsproblem. Skolk är vanligt. I alltför många matsalar är det trångt och stressigt. Eleverna tvingas äta sin mat på vissa minuter bara för att det är överbeslastning i matsalarna. Vilket bl.a. leder till sämre matintag för många elever. En ständig förflyttning mellan skolsal till elevskåp sedan till ny skolsal. Till det positiva är att eleverna får ta ett större ansvar för sin undervisning. Elever är numera mycket öppna och nyfikna, vilket gör undervisningen mera intressant genom att en dialog skapas. På den tekniska sidan har ofta eleven mycket större kunskap än läraren när det gäller datorer. Hur komer framtidens skola att se ut? Det är en svår fråga. Men... Det bör skapas en miljö och arbetsklimat som innebär arbetsro, respek för andra, en mobbinglös skola och större samarbete mellan elever och lärare eller handledare. Ute i samhället måste det egoistiska samhället förändras. Föräldrarna måste ta ett större ansvar för barnens uppväxt.

topp

Att söka sina musikrötter

Sandö 1800-talet

Liksom vid flertalet glasbruk under av 1800-talet fanns även vid Sandö en egen musikkår.
År 1850 erhöll Sandö glasbruk en ny disponent-direktör, det var den kände tonsättaren
och musikern Franz Berwald (född 1796 död 1868). Berwald flyttade från Sandö 1858.
Under åren omkring sekelskiftet synes musiklivet ha varit särskilt blomstrande på Sandö.
En utomordentlig stråkorkester, hornmusikkår, manskör, och en kammargitarrorkester.
Det gavs livligt uppskattade konserter både utomhus och i logen 231 Verdandis
ordenslokaler. Där fanns också Hedvig Lewerentz. Hon var en värdig arvtagare till de
musikaliska traditionerna på Sandö sedan Berwalds dagar.
Det fanns alltså ett rikt musikliv på Sandö som måste ha präglat befolkningen.

Musikaliska traditioner

Hur såg det ut i tidigare generationer inom släkten.
Min farmors morfar Carl Wilhelm Ditzler född 1819 i Dalarna. På 1800-talet var han
glasblåsare på Sandö glasbruk. Verksam på Sandö1837-1846. Arbetade på Skönviks
glasbruk åren 1846-1851. Åter verksam vid Sandö glasbruk 1851. Carl Wilh Ditzler avled 1873
Carl Wilhelm Ditzler var far till Maria Ditzler och Dorotea Carolina Ditzler
Min farmors mor hette Maria Ditzler (1840- ), och Marias syster var Dorotea Carolina Ditzler (1863- )
Carolina gifte sig med Carl August Grönstedt d.ä född 1874 i Långsele.

Så bildades den Grönstedska musiksläkten.
De fick sonen Karl Gustav Grönstedt f 1890 Styrnäs. Gift med Jenny Amalia Elisabeth
f. Appelberg 1889 i Anundsjö. Karl spelade dragspel
Deras barn:
Karl Johan f 1912 Nora, d.1983 Stockholm
Ture Holger f 1913 Bjärtrå, d.1998 Kramfors
Klas Gösta Ambjörn f 1916 Bjärtrå, d.1994 Göteborg
Margot Karolina f 1919 Bjärtrå, d.Bjärtrå
Bengt Gustaf Ärling (Erling) f 1923 Lugnviksstrand Bjärtrå

Kalle och Erling Grönstedt var tremänning till min far.

Min farfar John Söderlund och farmor Vendla född Vallgren, bodde också en tid på Sandö.
Men flyttade så småningom till Lugnviksstrand.
Ett av barnen, min fars syster hette Milda. Hon gifte sig med Verner Burman och de
fick sönerna Gösta och Eskil. Båda kända musiker. Gösta, som spelade dragspelare hade
en känd orkester. Eskil var trumslagare. Båda var målare till yrket. Ett av Göstas barn var
"Lars Jerry", känd trumpetare. I motsats till Karl och Erling Grönstedt var Gösta gehörsspelare.
Många gånger stod jag och min kusin Seved utanför deras fönster och lyssnade på när de höll
på att träna in nya låtar. Om och om till låten satt som den skulle. Gösta var en duktig dragspelare
och fick till det ganska bra.

Gösta och Eskil var alltså mina kusiner.

Ingift i släkten fanns en duktig violinist, Oskar Kvastman. Oskar var min moster Elsys man.
Han spelade också med Gösta Burmans orkester ett tag. Men med tiden kom han att spela mera
seriös musik. Var med i olika musikcirklar som det hette på den tiden. Spelade i kyrkor.
Han var med i ett gäng från Klockestrand och Lugnviksstrand som spelade på logen
Verdandis julfester m.m. Dessa fester var en höjdare för oss barn.

Lyssnade på olika orkestrar som sommartid spelade på utedansbanorna.
Så fanns radion att lyssna på, och det blev med tiden allt mer jazzmusik. Jag gick med
i en skivklubb som bara hade jazzmusik. Det var mest EP-sivor, som finns kvar än idag
och är mycket bra musik.
Började att planka från skivorna och skrev även lite arr. Då hade jag redan skaffat ett instrument.
Första instrumentet blev en trumpet. Men hängde mest i ett band på väggen. Bytte den mot en
altsaxofon, eftersom Charlie Parker hade blivit min favorit.

"Gammkåken på Lugnviksstrand". Den röda. Där allting började

topp