ådalingen

Berättelser

 

Sagan om Erik Göranssons strid med det allmänna

Erik Göransson hette en man som inte hade det särskilt bra när han
växte upp. Hans far, Hilmer Göransson, tjänade nämligen så mycket
pengar att det mesta gick till skatt. Hilmer Göransson blev med åren
alltmera bitter på stat och kommun, som obönhörligen tillämpade sina
progressiva skatteskalor på hans enorma inkomster. Erik Göransson
känsliga pubertetsår förflöt således i en stämning av bitterhet och
reaktionärt hat mot myndigheterna.

När Hilmer Göransson avled fann man i hans testamente följande passus:

"Jag har på grund av skattepolitiken i detta land inga pengar kvar.
Emellertid har jag till stat och kommun under min hederliga levnad
inbetalt kronor 4 967 563:90. Jag har använt det allmännas vägar,
utnyttjat dess sjukhus, skolor, militärfärläggningar etc. för ett
sammanlagt belopp (högt räknat) av kr. 1 695 156:85. Återstår alltså
3 272 407: 05, som stat och kommun är skyldiga mig och min familj.
Dessa pengar testamenterar jag till min son Erik. Vid mina sinnens fulla
bruk tecknar jag Hilmer Göransson."

Erik blev naturligtvis glad att få så mycket pengar och gick genast upp till
statsverket för att hämta dem. Men döm om hans unga oerfarna förvåning
när han inte fick ut ett rött öre!

Inför denna otroliga lumpenhet genomgick Erik en inre kris. Hans faders
sista vilja måste respekteras! Stat och kommun skulle bli varse vem de
hade att göra med!

Erik satte sig ned och tänkte efter hur han skulle kunna lura av stat och
kommun alla dessa pengar som tillhörde honom. För det första, tänkte han,
måste jag under min levnad tjäna så lite pengar som möjligt själv, så att
mina skatteinbetalningar blir oansenliga. Annars ökat ju bara det allmänas
skuld till mig. För det andra, tänkte han vidare, får jag se till att jag blir
oerhört dyr för stat och kommun på all upptänkliga sätt. Dom ska min liv och
kniv bli av med pappas pengar, det kan dom hoppa opp och sätta sej på!

Vid faderns frånfälle gick Erik i gymnasiet. Han såg nu till att han fick
sitta kvar ett par gånger och gå om samma ring, varigenom han tjänade
in 9 560 kronor som myndigheterna frånlurades i form av lärarlöner,
skolmaterial etc. Han kratsade också flitigt hål med en pennkniv i
skolbänken, så att den flera gånger fick bytas ut. En vinst för Erik
på 560 kronor.

När Erik skulle ta studenten började han plötsligt plugga ordentligt, och
eftersom han hade ett gott huvud fick han fina studentbetyg. Uträkningen
med detta var att han nu skulle få en massa stipendier och underhåll av
staten för att läsa vid universitet. Det fick han också mycket riktigt. Men
först skulle han i det militära.

I kronans kläder tjänade Erik bra med kosing från det allmänna. Han åt
mycket stora portioner av kronans mat (gott var det inte, men han måste
ju äta för pappas pengar), och han var ytterst oaktsam med kronans
material och gjorde livet så surt för underbefälet att underbefälskåren
inkom till statsverket med krav på löneförhöjning på grund av vidriga
arbetsförhållanden. Aldrig tidigare hade Sveriges försvar upplevt en
soldat som sköt sönder så många trägubbar, ålade hål på så många
byxor och låg ner så många halmmadrasser som Erik Göransson.

Erik förde nogg§ranna anteckningar om vartenda öre som han kostade
stat och kommun. Vid militärtjänstens slut hade det allmänna avbetalat
inte mindre än 260 546:64 av framlidne Hilmer Göranssons pengar.

Och nu stundade universitetsstudierna. Vilken yrkesgrupp, tänkte
Erik Göransson, är det som kostar stat och kommun mest pengar?
Jo, svarade han, det är naturligtvis professorerna i humanistiska
ämnen, som lever hela sitt liv på det allmännas bekostnad i form av
forskarlöner och annat, utan att de ger stat och kommun något som
helst vederlag i form av pengar. Professor ska jag bli!
*
Så började myndigheterna sakta men säkert betala av sin stora skuld
till Erik Göransson i form av studielön m.m. Men Erik skaffade sig också
extrainkomster från stat och kommun genom att gå och slita på deras
trottoarer för flera kronor om dagen. En av Eriks favoritsysselsättningar
var att samla ihop alla möjliga sorters blanketter på post- och telegrafkontor
och andra offentliga inrättningar. Han lade ner blanketterna i en stor säck,
som han sedan tömde lite varstans på gator och torg och skräpade ner så
att kommunalarbetarnas lönepost steg avsevärt. Bara på detta enkla sätt
tjänade han sina modiga 20 kronor om dagen från det allmänna. Och
varje morgon klockan tio gick han och skärmbildade sig.

Så småningom blev Erik professor i jämförande språkforskning. Nu fick
han visserligen en lön som han måste betala skatt på, men den var ju
inte så stor, och vad staten tog igen på de gungorna förlorade den på
andra karuseller. Bl.a. införskaffade Erik från utlandet på statens
bekostnad en väldig mängd fullständigt onödig speciallitteratur i
jämförande språkforskning och hedrade därmed sin faders minne.

Han gifte sig och fick barn, mest för barnbidragets och moderskaps-
penningens skull. Barnet instruerades noga att sitta sönder gungorna på
kommunala lekplatser och att göra hundöron i skolans ABC-böcker.

Professor Erik Göransson utverkade också tillstånd att få göra en studieresa
till Mongoliet för att undersöka hur mongolerna uttalar tj-ljudet. Han reste
med första klass och skaffade sig vid framkomsten en kamelkaravan med
alla bekvämligheter och TV i tälten. Det allmännas skuld till Erik Göransson
sjönk till bara ett par miljoner kronor.
*
Men hur han nu slet och arbetade och ryckte loss trafikskyltar i nattens
mörker så hade han ändå vid uppnådd pensionsålder kr. 896 574:13
kvar på sin faders arv. Det fanns bara ett sätt att få igen dem från stat och
kommun: han måste leva mycket längre.

Och Erik Göransson levde och levde och kvitterade ut folkpension och ATP
och sjukpenning (han gick ute på vintern utan hatt för att hålla sig förkyld).
När han var 87 år gammal gick äntligen debet och kredit ihop, och det
allmännas skuld till Erik Göransson stod på plus minus noll.
"Nu börjar livet!" utropade Erik Göransson och dog.

Källa: "Sagor för barn över 18 år av Tage Danielsson" 1964
Wahlström&Widstrand