[ Musiksamhälle i omvandling ] [
Skarpskytterörelsen ] [
Arbetarföreningarna ] [
Bruken ]
[ Nykterhetsrörelsen ] [
Frälsningsarmén ] [
Huvudsida ]
Den allmäna svenska samhällsomvandlingen under
1800-talet var i första han av teknologisk, politisk,
social och ekonomisk art. Den gav emellertid också upphov till
nya livsmönster, nya kulturmönster.
I denna process - varur ett nytt musiksamhälle utfälls -
är blåskårsframväxten av väsentlig
vikt.
I blickpunkten förs den nya musikkultur som framskapades inom de
bredare folklagren, en musikkultur
som till stora delar kom att bli gemensam för stad och
landsbygd.
Under första hälften av 1800-talet ägde tudelning stad
- landsbygd (staden med sina borgare och
landsbygden med sina bönder) i stort sett fortfarande relevans.
Borgare och bönder utgjorde från
varandra klart avgränsade befolkningsskikt. De levde i olika
sfärer, var och en med sin speciella
musikkultur.
Staden. Det är de mera burgna skiktet av befolkningen som bär upp musiklivet.
"Musikaliska sällskap" är ett begrepp i tiden. Sådana sällskap bildas i åtskilliga
städer och föranstaltar konserter av mer eller mindre offenlig karaktär. Inom
samma burgna socialskikt florerar också hemmusicerandet.
Om musikvanor hos stadens småfolk (tjänstefolk, hantverkare o.dyl.) å andra
sidan har men ytterst ringa information: man vet endast att småfolket sällan hade
möjligheter att ta del av den tonkonst som hyllades av borgarna.Landsbygden. Den musik som dominerade hos bondebefolkningen är den
gehörstraderade folkmusiken: låtspelet, den sjungna visskatten. Med andra typer
av musik fick landsbygdsbon kontakt egentligen endast i kyrkliga sammanhang.
Går vi till andra hälften av 1800-talet, finner vi att
väsentliga förändringar här inträder: den
strikta
tudelningen stad - landsbygd luckras nu alltmer upp, och
gränserna börjar raseras. Så sker också
med gränserna mellan de båda muskkulturerna.
Den yttersta drivkraften bakom omvandlingen av det svenka
musiksamhället var liberalismens
bildningssyn. Denna ägde förebilder, främst i
Storbritannien. Vad liberalerna såg som ett särskilt
medel till uppbyggandet av ett inte blott effektivt utan också
ett mänskligt samhällsystem var
folkbildningen. En följd av att dessa folkbildningsidéer
allt mer omhuldades blev att borgeliga
livs- och kulturmönster förmedlades till de lägre
samhällsskikten. Det decennium - 1860-talet -då
den första vågen av musikkårsbildningarna kom till
synes, är samma decennium under vilken den
liberala reformpolitikens egentliga genombrott äger rum.
Decenniet börjar med att medelklassen
deklarerar sin vilja att försvara fosterlandet -
skarpskytterörelsen är ett faktum.
Skarpskytterörelsens uppgång
1850-talets Europa präglades på många håll
av krig och folkresningar. I Sverige aktualiserade bl.a. den
italienska frihetskampen tanken på ett effektivare
försvar. Man kom att tala om "folkbeväpning". England
och Schweiz framstod som särskilda mönsterländer
för folkbeväpningens vänner.
Skarpskytterörelsen
kom inte i färdigt skick som en importerad företeelse till
Sverige. Den hade sina rötter i samma liberala
idékomplex som många av de andra samtida
folkrörelserna. Människor som propagerade för
folkbeväpning
stred också för en representationsreform, för
allmän och lika rösträtt och för
folkhögskolan. Det var denna
ideologiska bakgrund som gav skarpskytterörelsen en så
snabb expansion och en så stark förankring hos
de bredare folklagren.
1867, det år då rörelsen nådde sin
höjdpunkt, uppgick antalet skarpskyttar enligt officiella
beräkningar
till 40 848. Dessa var fördelade på 304 föreningar.
Städernas skarpskytteföreningar dominerades av
medelklassen - här möter man främst hantverkare,
handelsbiträden och bokhållare. I
landsbygdsföreningarna
övervägde bönderna och deras söner. Drygt halva
antalet skarpskyttar tillhörde åldersgruppen 20-29
år.
Den första skarpskytteföreningen bildades i Göteborg
1860.
Under rörelsens första år saknade många
föreningar nästan helt målskjutningsgevär.
Övningarna kom därför
att i första hand bestå av truppexercis och marscher.
"Rörelsen kom i flera avseenden för många att bli en ersättning för de gamla lekvallarna.
Förutom de årligen återkommande högtidliga samkvämen anordnade föreningarna till
förmån för sina kassor fester och baler. Skarpskytterörelsens föreningar blev liksom
övriga folkrörelsers föreningar anstalter för agitation och upplysning. De blev härdar för
sällskapsliv, substitut för hem, krafter för endräktsstämning, verktyg för social kontroll."
Trots de militära formerna var skarpskytterörelsen en
"glad och kamratlig" rörelse. Man sjöng, gamla
och nyskrivna marschvisor, och varje förening inrättade en
egen musikkår, som höll uppe livsandarna
under mötena och de långvariga tävlingarna.
Musikkårerna
Tidningen Skarpskytten (1863:14) återger ur
Filipstads tidning en längre artikel i vilken bl.a.
följande står att läsa:
"Det inom alla skarpskytte-kårer väl insedda behofvet af musik-kår är för
skarpskytteväsendetsframgång och fortfarande bestånden ganska vigtig sak; ty på
samma gång musiken upplifvar innena uppmanar den äfven att uti föreningen ingå.
Och hvad är en frivillig skarpskytte-allmoge-förening om för den ej någon upplifvande
och på samma gång glädjegifvande nöje anordnas, utan någon pekuniär uppoffring: jo,
lustan för öfningarna aftynar och kåren kommer snart sagt uti upplösningstillstånd,
menande hvar och en av dess medlemmar, att uti ofredens tid ändå kunna medhjelpa
till fäderneslandets försvar. Hvar och en vet alltförvisso att skarpskytteidéens upphofsman
dermed rätteligen endast afsett fädernalandets säkrare försvar mot infallande fiender, men
för att fortplanta och förstärka detta försvar får man ej uraktlåta att i kåren sprida en inre
tillfredsställelse, hvilket endast åstadkommes genom det ädla nöjet, hvarom vi endast tala,
hvilket upplifvar och alstrar vänfasthet och förtrolighet. Inom en dylik skarpskytteförening
sprides detta nöje af muskkåren eller sångföreningen, såsom varandra tillika den bästa
sammanhållningdlänken, och derföre kunna vi ej nog rekommendera bildande af endera
eller båda. Utan dessa förblifver det militärska yrket allför mekaniskt och den frivillige
drager sig från öfningarne, hvilka han anser vara tråkiga."
Den citerade artikeln är unik. Den enda påträffade
dåtida artikeln som behandlar musikens roll
inom skarpskytteföreningarna. Den borde ha blivit läst av
många skarpskyttar, och möjligen är
att artikeln kan ha bidragit till att öka föreningarnas
motivation för att bilda musikkår.
Ett av de viktigaste skälen till att få en musikkår
till stånd var förhoppningar att genom denna
väcka intresse för och rekrytera medlemmar till
skarpskytterörelsen.
"Föreningen [Norra Ångermanland] har under detta året förskaffat sig Instrumenter
till en qvintett, under förhoppning att derigenom hos allmänheten wäcka större håg
för inträde i föreningen."
Vad gäller föreningarnas möjligheter till att bilda
och underhålla en musikkår, har naturligtvis den
ekonomiska faktorn varit utslagsgivande. Självfallet hade
här stadsföreningarna i flera avseenden
bättre förutsättningar än landsbygdens
skarpskyttekårer. Stadsföreningarna hade antagligen
vissa
möjligheter att, åtminstona till en början, få
låna instrument - antingen från något
musiksällskap
eller kanske från regementet.
"För musik-kåren har föreningen af egna medel inköpt: en trumma af messing med
stockar samt 2:ne blåsinstrument af messing. Öfriga erforderliga blåsinstrument innehar
musik-kåren tills vidare såsom lån af ett musiksällskap i staden." [Eskilstuna]"Åt den af kåren som dertill varit hugade har undervisning i hornmusik välvilligt lemnats
af musikdirektör Mankell, som äfven haft godheten låna kåren instrumenter, tills dess
kåren hunnit anskaffat egna." [Skara]
Om föreningen däremot fanns på en bruksort, kunde
det bli något enklare att ekonomiskt underhålla
en musikkår på landsbygden. Då kunde man sannolikt
påräkna ett visst stöd från bruket.
Arbetarföerningarnas musikkårer
Nykterhetsrörelsens musikkårer
Frälsningsarmén hornmusikkårer