"Tillägnat min Mor Ingrid"
Min mor Ingrid var en av 1900-talets kvinnor som inte hade möjligheten att arbeta utanför hemmet.
Hon hade en "önskedröm". Ingrid önskade att hon haft ett arbete så att hon fått "tjäna" egna pengar.
Nu blev hennes arbetsplats i hemmet.
Kvinnor berättar om sitt 1900-tal
Barndom
[Farmor som mamma] [Fröken och elev]
Ungdom
[Tonåring på 1940-talet] [Härligt att vara obunden]
Att bli kvinna
[Upplyst av Elise Ottesen Jensen] [Första regleringen]
["Akta dig för karlar"] ["Anderssons flicka är på det
viset"]
Moderskap
[Första barnet] [Mor och rädd att bli gravid]
Kvinnoarbete
[Pigarbete] [Mors arbetsliv] [Kvinnfolksgöra att hålla
rent]
[Kvinnoslit i lantarbetet]
Könsroller och Jämställdhet
[Jämnställdhet - var fanns den?] ["Maten skall stå
på bordet"]
["Mammas passning gäller inte längre"]
Kvinnors mödor och glädjeämnen skildras med
värme och inlevelse av deltagare i
berättartävlingen
Kvinnoliv, utlyst av Pensionärernas Riksorganisation. Deras
skildringar bör ge många fler inspiration
att minnas tillbaka, jämföra sina livsöden med
jämnåriga och berätta om dem, i tal eller skrift,
för sina
efterkommande och därigenom bidra till att bevara kunskap om
1900-talets kvinnoliv.
*
Om man jämför kvinnornas liv i dag, med det som levdes i
början av 1900-talet, är det något av en
revolution som skett. 1900-talet är nog det århundrande,
då slaveriet avskaffades, även om det påstås
att
de sista trälarna frigavs på 1300-talet. När men
stiftar lagar förändras inte seder och bryk över en
natt.
Mot slutet av 1800-talet förbjöds husagan.
Dessförinnan hade husfadern rätt (skyldighet) att slå
hustru,
barn och tjänstefolk om de varit uppstudsiga. En dräng
eller piga kunde hämtas tillbaka med våld, om de
gått ur tjänst före den tid, de var städslade
för. Gifta kvinnor fick inte ha hand om pengar, inte ens
sina
egna ärvda.
Sex var en manlig angelägenhet. En läkare (manlig,
kvinnliga fanns inte) fastslog att endast 5 % av
kvinnorna hade sexuella känslor. Kanske var det 5 % av
männen som var bra älskare, eller kanske var
det bara 5 % av kvinnorna som inte var utslitna av hårt arbete
och ständiga barnsängar. Rädslan för att
bli gravid var stor. Förlossningarna var riskabla och
skrämmande. Pappan skickades ut och fick inte
visa sig förrän barnet var fött. Man ansåg
länge att eftersom barnafödandet var en naturlig sak, var
det
en onödig utgift för socknen att anställa barnmorska.
Ändå hade nog alla vetskap om någon som
dött
i barnsäng.
Om det var synd att föda "oäkta barn", var det också
synd att undvika att få barn i äktenskapet.
När preventivmedel kom, var de i lag förbjudna till in
på 1930-talet.
Något liv utanför hemmet var inte att tänka
på för kvinnor. Mot denna bakgrund måste vi nog
tycka
att vi kommit långt i frigörelse och jämlikhet.
Mormor Anna föddes 1861 i en miljö, där de flesta
svenskar har sina rötter. Man levde av vad jorden
gav. Blev det missväxt hotade svälten. De sista svåra
nödåren var i slutet av 1860-talet.
Mormor kom tidigt ut i världen "och fick tjäna piga",
som hon sa. På gården fanns en dräng, som
hette Anders. Han hade tidigare varit ute på "arbetsvandring"
bl.a. till norrländska sågverk, han
hade också arbetat som rallare. Anders och Anna blev kära
i varann och gifte sig. Någon sparad
slant hade nog ingen av dem. De fick flytta in i Anders
föräldrahem. Mormor kom i en roddbåt
över sjön och medförde ett får och en halv tuna
sill som hemgift.
De fick ett strävsamt liv. Vartannat år föddes ett
barn. Det nionde och sista barnet föddes 1904.
Mormor lagade mat i bengrytor över öppen eld till 1903.
Då dog hennes svärfar. Mycket mat skulle
lagas till begravningsgästerna och en järnspis köptes.
Förutom det tunga hushållsarbetet gällde det att
klippa får, spinna och väva för att få
kläder till den stora familjen. Barnen fick tidigt börja
hjälpa till på
den tiden. Dotterna Frida (min mamma) har berättat att när
hon inte orkade knåda degen i det stora
tråget, fick hon hjälp av sin bror Johan. Innan han
började, krokade han dörren från insidan. Ifall
någon granne kom in riskerade han att bli till
åtlöje, för att han höll på med
kvinnofolksgöra.
Hur mormor orkade och hann med allt är svårt att
förstå. Nu talas ofta om starka kvinnor. Ofta är
det kvinnor som brutit upp från sitt äktenskap och satsat
på sig själva. Jag kan inte tänka mig en
starkare kvinna än mormor. Morfar hade också ett
strävsamt liv. Den enda energi han hade att
tillgå var sin egen, oxarnas och sedemera hästarnas.
Traktorer och elektricitet kom inte till byn i
momrmors och morfars tid.
När jag föddes var deras barn vuxna och utflugna, och
livet var lugnare. De bodde i en liten
undantagsstuga, hade en ko och några höns och redde sig
bra. Mormor var gästfri. Hon gjorde
kalas för barn, barnbarn och den stora släkten.
*
När mamma Frida föddes 1891, hade det inte skett
så många förändringar i byn, men ute i
världen
hade det hänt en del. Utvandringen till Amerika var
på.topp just då. Industrin började komma
igång,
och det fanns nya möjligheter till försörjning. Mamma,
som visat sig vara duktig i skolan, ville bli
lärarinna. Morfar tyckte det var en onödig utgift, hon
skulle förhoppningsvis bli gift. I väntan på
detta blev hon jungfru i "bättre familjer" i Göteborg. I
ett par år blev hennes hem en kökssoffa med
ett tvättfat och en väska med kläder under.
Arbetsdagarna var långa. Vid stora kalas, som ofta
förekom, serverade hon till långt fram på
nätterna. När disken var klar, var det inte många
timmar
till nästa arbetsdag, då barnen vaknade och skulle tas om
hand.
Mamma kom tillbaka till hembygden, gifte sig med en bonde, fick
fyra barn, alla flickor. Naturligtvis
var en pojke efterlängtad, med de älskade ju sina flickor,
så det förstod jag inte förrän som vuxen.
Jag förstod nog inte heller, vilket strävsamt liv hon hade.
Förutom hushållet i det omoderna köket,
utan el och vatten, hade hon ladugård och svinhus att
sköta. Mjölkningen var kvinnofoksgöra, så
någon ledig dag kunde det inte bli tal om. Syföreningen
var ett andningshål för många kvinnor.
Inga föreningar har väl sämre status. Att gå
ihop, dricka kaffe och prata skvaller, vad skulle det
tjäna till. Diskussioner hette det inte när kvinnor
pratade. Det var säkert män som fann ett tomt kök
någon eftermiddag som satte denna stämpel på
symötet.
Högtidligheterna då mycket folk samlades var bröllop,
begravningar och 50-årskalas. Hur mycket
folk som helst fick plats i stugorna. Porslin lånades av
grannarna. Det var ofta inte plats att sitta vid
bord att äta. Det gick bra att balansera tallriken på
knät. Kvinnornas 50-årsdagar firades litet enklare,
ofta bara med grannfruar och släkt. Det förekom inte i
tidningarnas familjenotiser något om
kvinnors fädelsedagar.
Trots sin stora arbetsinsats hade mamma aldrig några egna
pengar. Något hon delade med många
medsystrar. De måste haft stor betydelse både för
familjens och samhällets ekonomi, med en sån
tanke var nog främmande för dem. Skilsmässor
förekom nästan inte. Många levde väl lyckliga
med
varandra, men knappast alla. Att ha "förlupit" hemmet var en
stor skandal, och ekonomin gjorde det
nog omöjligt. Pengar betyder inte allt, men bristen på
pengar betyder mycket.>
Nu var det ju inte så att männen var själviska och
kvinnorna uppoffrande. De satt alla kvar i sina
könsroller, som nog varit relevanta på "stenåldern".
I Lennart Hylands populära program lanserades
en "frufridag", som man kunde göra sig lustig över.
Varför skulle hon, som lagade mat alla årets
dagar, plötsligt ha en ledig dag. Det skulle dröja
några år innan man insåg att mannen kunde laga
mat och passa barn. Förr fick ofta någon kvinnlig
släkting rycka in, om mor blev sjuk. Både
mannen och barnen skulle ha mat och omvårdnad.
Min pappa dog 1944. Ibland kan jag leka med tanken, att han skulle
få se en glimt av sin hembygd,
som den ser ut i dag. Böndernas fruar sitter inte på
mjölkpallen i ottan och mjölkar. De far till jobbet
och barnen lämnar de på dagis. Mat och mjölk i
pappkartonger köper de i stan. Även vanligt folk
har bil. De som har kor eller grisar har inte några utan
hundratals. Pengar hämtar de i en springa i
bankens yttervägg. Bäcken, där vi fiskade gädda
om våren och badade om sommaren, är nu
övergödd
och igenväxt av gräs och sly. Det gamla timmerhuset finns
faktiskt kvar, men är nu sommarstuga.
De gamla stigar, där generationer av släkten gått,
syns inte längre.
*
Jag föddes på det "glada 20-talet", och mina
första minnen är från 30-talet, då det var
dåliga tider och
hög arbetslöshet. Jag tror inte vi märkte mycket av
vare sig goda eller dåliga tider. Livet gick sin gilla
gång. Något av isolering var i alla fall bruten. Det gick
en buss varje dag till tätorten. Vi hade cyklar
och en annan bil kunde man se på landsvägen. Vi hade
ännu inte fått telefon och el.
Vi var inte så många i byn. Pojkar och flickor lekte
tillsammans. Vi hade inte så mycket leksaker,
jag kan bara minnas min lillasysters docka. Kanske jag hade
någon själv också. Vi kastade boll
hoppade hage, lekte "hök och duva", och hade mycket roligt i
snön och på frusna dammar, fast
det dröjde innan vi fick skidor och skridskor. Miljön
på en lantgård med djur var knappast barnsäker,
men gav många möjligheter till sysselsättning. Vi
barn hade varsin ko som vi kallade vår egen.
Min ko hette Majros, hon var lite dum och osällskaplig. Vi fick
inte bara leka. Efter förmåga fick vi
hjälpa till, hämta ved, rensa ogräs och gå
ärenden. Fast jag egentligen skulle ha varit pojke, fick jag
aldrig någon känsla av att pojkar hade en
särställning. Kanske var flickorna litet stillsammare
och
började ty sig till varandra i skolan. De flesta slutade skolan
efter sex år. Konfirmationen var en
milstolpe. Vi kunde räknas som vuxna, fast
föräldraauktoriteten bestod så länge vi bodde
hemma.
Det fanns inget tonårsmode. Vi blev plötsligt små
damer. Livstycket med strumpeband byttes ut
mot höfthållare. På sommaren hade vi dräkt
eller kappa, hatt, vita fingervantar och vita tygskor.
Skorna höll sig inte vita så länge utan skulle
jämt målas om med någon sorts kritfärg. I denna
fina
stass cyklade vi omkring i ur och skur. Långbyxor var inte
finkläder.
Som ungdomar tog vi tillvara de nöjen som fanns. Dansbanan
på sommaren och missionsfester på
vintern. I missionshuset brukade det vara auktion på
handarbeten och fat med tårtbit eller frukt och
godsaker, som man kunde få sig tillskickad från
någon pojke. Gud må förlåta att det är
dessa
minnen som sitter kvar. Säkert var det en lång predikan
också. Vi firade födelsedagar, fast vi
behövde inte vara särskilt bekanta med
festföremålet. Det var bara att cykla iväg,
lämna en slant,
dricka kaffe och dansa till grammofon eller en dragspelare. Den som
fyllde var ju förvarnad.
Mattor och möbler fick ju flyttas undan för dansen,
såvida det inte dansades på en loge.
Men vi roade oss ju inte bara. Vi hade börjat skicka
mjölken till ett mejeri, och den skulle vara
klar innan mjölkbussen kom. Höbärgningen var inte
så rolig som det låter, tungt och svettigt
arbete och man kastade många blickar efter mamma som kom med
eftermiddagskaffe.
Potatisplockningen på hösten var inte så arbetsam,
men det var ofta kallt och raderna oändligt
långa. Det var i alla fall ombytligt, med nya arbetsuppgifter
allt efter årstiden.
När det blev aktuellt att ta plats ville inte mamma att
någon av hennes flickor skulle bli
hembiträde. Mormor hade varit piga, mamma hade varit
jungfru och nu hette det hembiträde.
Mamma tyckte att hennes tid hos herrskapet i Göteborg hade
känts förödmjukande. För mig
blev det affär och post, jobb som man också kunde ha som
gift.
Efter kriget blev allt förändrat. Förut hade vi
inte haft stor kontakt med yttervärlden. Att
gränserna stängdes, märktes knappast. "Utlandet"
låg långt bort. Vi som var unga, fattade nog
inte hur hotfull situationen var. Vi hade ransonering, men led ingen
nöd.
Kvinnorna fick överta en del av männens jobb under
beredskapstiden. Flickor ("tornsvalor")
skötte luftbevakningen, och många skolungdomar deltog i
skördearbete. Men denna 40-talets
vansinnestid tog slut. Det blev fred, och männen kom hem. Den
vemodsfyllda visan: "Han är
min soldat, någonstans i Sverige", kunde bytas ut mot den glada
låten: "Det kommer en båt
med bananer, och det var den som vi väntat på".
Men "snöbollen" hade börjat rulla. Kvinnorna hade tagit
ett steg, fastän väldigt litet, ut ur
hemmet. De flesta hade ingen yrkesutbildning, men som hemsamarit
eller vårdbiträde
kunde de bli, och gjorde en märklig upptäckt. De fick
både betalt och uppskattning, för
sånt de gjort förut, när de bara gått hemma
"och inte arbetat".
Männen började mer eller mindre motvilligt att ta del i
hemarbetet. Om relationen höll och
barnen slapp att bollas mella två hem, var det nog ett
framsteg, även för männen. Det blev en
närhet mellan pappa och barn, som inte funnits förut.
Den tekniska utvecklingen gick allt snabbare. Framtidstron var
stor. Foklhemmet skulle
byggas och alla bli glada och lyckliga.
Miljöförstöring, knark, arbetslöshet och rasism
var
okända begrepp. Allt fler fick möjlighet att skaffa bil.
På 70-talet skulle det vara fri kärlek,
fri uppfostran. Friheten avspeglades sig också i modet.
Kjolarna kunde vara kortkorta eller
hellånga. Långbyxor och tunika eller korta shorts (korts)
kunde också vara finkläder.
Skjortaorna var "tajta" och blommiga.
I denna frihetstid, när alla normer skrotades, var det inte
lätt att vara förälder. Trots det blev
mina två flickor socialt välanpassade. De blev ju mycket
självständigare än tidigare
generationers kvinnor.
Även pensionärer har fått ett friare liv. Om
hälsan och kassan tillåter, kan vi resa, dansa,
studera och göra mycket, som våra föräldrar inte
kunnat drömma om på gamla dar. Även om
något gått förlorat är jag inte villig att
skriva under på att "det var bättre förr".
Det finns säkert lika många olika kvinnoliv, som det
finns kvinnor. Med ett har vi som levat
på 1900-talet gemensamt. De stora tekniska framstegen och
snabba förändringar som
saknar motstycke i historien.
Farmor som mamma
Det tidigaste minnet jag har från mina föräldrars
äktenskap var en blå sopskyffel som kom vinande
genom rummet och någon stod på knä och grät.
Jag har alltid avskytt blå sopskyfflar sedan den dagen.
Ett annat minne är en liten kista placerad i något som
kallas förmak, mamma i svart klänning stirrande
ut genom ett fönster och mina fastrar som tog henne i famn medan
pappa satt stilla på en stol. Alla
förmanade mej att vara snäll och inte väsnas. Sedan
var det auktion, det kom en massa folk, man gick
omkring i huset och möblerna försvann. Möblerna
kördes bort med lastbil och en del med hästkärror.
Allt var så ovanligt och skrämmande. Dagarna innan hade
man skjutit hunden som hette Lollo.
Jag fick ge henne en bulle innan de skulle skjuta henne. Nästa
minne jag har är att vi åkte över vatten
mamma och jag tillsammans. Mamma skulle ta plats som
hushållerska hos en bonde. Jag minns bara
att bonden hade ett par döttrar i tonåren som det heter
nu, och att de mycket snälla mot mej och roliga.
Det var mina stora lekkamrater, sprang omkring och skojade och
skrattade. En dag fick jag följa med
dem på dass och då upptäckte jag att de båda
hade hår framtill, precis som mamma. Då förstod jag
att
de var vuxna, det var något som var fel, de skulle inte skratta
och skoja på det sättet som de gjorde,
de skulle istället gå allvarstyngda och tysta om dagarna
för så gjorde ju de stora människorna.
En dag steg min farmor in i bondens kök alldeles
oväntat. Hon hade kommit från sin by på
fastlandet
och åkt över vattnet. Hon strök mej över
håret och tryckte mitt huvud mot sin stora fasta kropp.
Sedan gick mamma och hon in i ett rum. Stängde dörren, jag
fick inte följa med. Några dagar
senare for mamma och jag åter över vattnet, som var
alldeles grått, åkte tåg, sedan cykel och
anlände
till farmors hus när det var pingstdag. Solen sken, farmor hade
rullat ner mörkblå gardiner för att
solen inte skulle bleka.
Nästa dag lämnade mamma mej, jag visste det och
började gråta. "Mamma ska bara ta en promenad,
inte ska du gråta för det". Min faster och mamma gick ut.
Faster kom tillbaka efter en stund ensam
och sa bara att min mamma tagit en lite längre promenad. Jag
minns dessa ord ännu idag, sextiofem
år senare. Nästa dag ringde telefonen och farmor svarade,
jag visste det var mamma som ringde.
Minns farmors enstaviga svar: "Nej, nej, det har hon inte, nej hon
har inte gråtit, ska nog gå bra..."
Den förtvivlan jag kände saknar jag ord för ännu
idag, ett barn hade bara att tyst foga sig, valet var
på intet sätt mitt.
Farmor var strängt gudfruktig, gudfruktig sade man då,
inte som nu religiös. Gud var något överallt,
han gjorde så att solen sken och vinden blåste, han
ordnade så att sockerkakan höjde sig i ungnen och
såg när jag nallade kakor i skafferiet. Farmor
förmanade mej och sa att det viktigaste var att en liten
flicka hade ett rent hjärta, men jag var alldeles
översållat av bruna små fläckar. Jag fick
följa med
farmor till kyrkan och höra ett Guds ord. Jag tyckte det var
intressant med psalmsången och musiken
och när prästen hade sina bestyr framme vid altaret, men
när han kom upp i predikostolen blev det
tröttsamt. Klart och tydligt talade jag om att jag inte tyckte
om Guds Ord. Fösamlingen tittade strängt,
prästen gjorde avbrott i predikan och farmor knyste mej. Sedan
tog hon den vanartiga vid handen
och vi gick ut och hem. Farmor sade att jag skämt ut henne
för allt folk, kyrkoherden och hans fru.
Jag var bara fem år gammal, då jag fick börja
hjälpa till med en del saker. Inte för det
behövdes,
men en flicka skulle fostras redan från början,
påstod farmor. Efter middagen fick jag alltid torka
besticken. De visade mig hur jag noggrant skulle torka gafflarna
mellan piggarna. Farmor synade
av, det gick inte att fuska. Längre fram fick jag börja
damma. Samma noggranna kontroll. Efter
det utökades det med att jag skulle sy korsstygn och
virknålen kom också fram. På sommaren fick
jag plocka våtarv till kycklingarna. Det var roligt, för
kycklingarna var som galna efter det gröna.
Farmor berättade för mig hur man kunde se om det var en
regnskur som kom eller om det skulle
bli dagsregn. Var det en regnskur, sprang hönsen in som
galningar, men om det skulle bli dagsregn
fortsatte de lugnt sitt pickande och sprättande i strilande
ösregn.
Vad jag minns är mina födelsedagar som farmor firade
på ett särskilt sätt. Det var inte presenterna
i första hand. Det var början på dagen. Jag
väcktes av att en vanlig stol stod blomstersmyckad intill
min säng. På stolen fanns en kaffekopp med vetebröd,
småkakor och den tidens godis, svart
lakritsrulle med röd kula, en hög med halvöres
Sveakola och kexchoklad. Inte alls märkvärdigt
med dagens mått mätt, men för mej himmelsk då.
Farmor hade låtirt sy mig en vit klänning av
piké till min första examen. Jag gick själv till
sömmerskan och provade. "Jag orkar inte följa med dej barn,
jag måste se till att bli lite starkare",
var hennes förklaring. Hon låg för det mesta och
vilade med neddragna rullgardiner och bad
mej inte väsnas. Nya skor skulle jag förstås ha till
klänningen. Min faster Elisabeth och jag for
upp till skohandlaren och lånade hem några par. Vi radade
upp skorna på sängtäcket framför
farmor. "Mamma", sa min faster, "bestäm nu vilka skor flickan
ska ha". Hon orkade inte sitta
upp, men famlade med sina händer över täcket bland
skorna. Där fanns tre vita tygskor och en i
vitt skinn. När hon fick tag i den vita skinnskon, viskade hon:
"Dom". Det var farmors sista
omsorg om mej. Jag låg alltid tillsammans med henne i sovrummet
och på natten vaknade jag av
att mina fastrar bar ut min säng. De talade sig emellan om hur
dags hon dog. "Klockan var
fem i halv tre", sa en av dem. Jag ville inte höra, kröp
ihop och ville komma undan.
I mitt sovrum har jag ett foto av mig själv i den vita
pikéklänningen. Samma sommar som farmor
dog fick under några dagar träffa min mor. Hon tog mig med
till fotografen. Jag ser flicka på
bilden och grips av medlidande med henne. De år som låg
framför var inte ljusa. Mycket
förnekades mej, bland annat utbildning. "Hon får
sköta sig själv och se till att bli bra gift", var
släktingarnas inställning. Min ungdomstid var inte
särskilt lycklig, men jag mognade och
vuxenlivet blev bra. Minnet av min farmors kärlek och stoiska
lugn har betytt mycket. Hon
hade en andlig resning som var ovanlig. Trots allt... inom mig finns
fortfarande efter alla dessa
år en besvikelse och ilska mot mina föräldrar som
lämnade ut ett barn till andras godtycke.
Jag önskar att jag kunde bli kvitt denna grämelse!
Fröken och elev
Jag är sex år, klädd i skotskrutig
ylleklänning med vit pikékrage. I det kortklippta
håret sitter en
nystruken sidenrosett. Alltid nytvättad och nystruken. Mamma
vill ha det så.
Vi bor i ett brukssamhälle nära en stor stad. Nu är
det 1938. Nästa år blir det 1939, och dit längtar
jag för då ska jag börja skolan. (Samma dag jag
började skolan bröt andra världskriget ut. Men det
hade ingen på bruket kunnat förutse, inte ens min pappa,
fast han så ofta lyssnade på nyheterna i
radion och varje dag läste Göteborgs Handels- och
Sjöfartstidning.)
I väntan på att skolan skulle börja
sysselsätter jag mig själv om dagarna. Pappa är
på kontoret, min
flera år äldre syster är i flickskolan inne i stan.
Mamma finns i köket, lagar mat, diskar, stryker,
pratar med sina systrar i telefon. Vi skulle kunna ha mycket tid med
varandra, mamma och jag, men
det har vi inte. Mamma tycker om att arbeta med hushållet i
köket. Jag tror att hon skulle tycka det
var bortkatad tid, nästan syndigt, att mitt på dagen
sätta sig och läsa en saga för mig. Så vi
lever
skilda åt och jag organiserar själv min dag.
Inne i flickrummet, på mitt vita skrivbord, lägger jag
fram min läsebok, "Liten ABC för hemmet", en
blå skrivbok med fina linjer, en räknebok med rutade blad,
ritpapper och kritor.
Så börjar min skoldag, jag är både
fröken och elev. Stavar mig igenom en berättelse och
några dikter
utan att misstänka att trettiotalets läspedagogiska metoder
var undermåliga. Sen räknar jag i den fina
räkneboken, den med rutor. Det blå häftet fylls med
stora bokstäver, skrivstil är svårt och får
vänta
till nästa år. Jag skriver av texter från ABC-boken
men en del hittar jag på själv; jag river ut en sida
ur skrivboken, viker ihop den på mitten, så har jag en
fyrsidig tidning. "Bruksposten" kallar jag den,
ett veckoblad fyllt med nyheter från bruket, sådant som
jag hört pappa berätta från frukostbordet.
Varja vecka konstruerar jag ett korsord om tre gånger tre
rutor. Sen är det dags för försäljning,
jag tar fem öre för varje lösnummer.
Efter allt skolarbete och all redaktionell möda belönar
jag mig med rolig läsning. I Barnbiblioteket
Saga finns berättelser och pjäser som är så
olika ABC-bokens enformiga texter. Men "Nils
Holgerssons underbararesa", den som pappa gav mig för att
göra mig riktigt glad när jag låg i
influensa, den står och samlar damm längst upp i
bokhyllan, dit jag inte vill nå. Den boken
förstår
jag mig inte på.
Sen kom skolan, den riktiga, följd av universitetstiden,
så många redaktörsår på bokförlag,
och nu
arbetar jag med skrivarcirklar inom folkbildningen. Vad har jag gjort
varje dag av mitt liv hittlls och
vad gör jag fortfarande? Jo, jag lägger en bok eller ett
manuskript framför mig på skrivbordet,
fattar pennan, läser och antecknar och grubblar, bedömer,
korrigerar. Jag tycker nog att sexåringen
i sin ensamhet rätt framsynt drog upp riktlinjerna för sitt
fortsatta liv!
Tonåring på 1940-talet
När jag ser mina dotterdöttrar förbereda sig
för lördagsdansen, känner jag igen mig själv.
Samma
förväntan, samma tveksammma val av kläder och frisyr,
samma förmaningar från mamma. Bästa
väninnan som frågar om jag inte är klar någon
gång.
Och så på dansen en snabb överblick - är HAN
här ikväll?
Vi kvinnor som nu är i 70-årsåldern var
tonåringar under 40-talet. Det var ransonering, det var
ont om pengar. Jag ärvde ofta min kusins urvuxna kläder. I
skolan gav vi varje månad en slant från
veckopengen för insamling till krigsbarnen. I Ungdomens
Röda Kors, URK, stickade vi
knäskydd till soldanter i finska vinterkriget. Som flickscouter
blev jag och min kamrat uttagna till
ordonnanser i Hemvärnet. Under skyddshjälmen skulle hemliga
meddelanden förvaras och om vi
blev "tagna" skulle vi tugga sönder och svälja papperet. Vi
övade oss på kolapapper.
Förutom scouting var det folkdans som gällde. Där
lärde vi oss att umgås naturligt med pojkar.
Där hemma hade jag tre bröder, men det var ju inte
detsamma. Så var det pianolektioner och
flickskolans kör. Hur jag hann med läxorna är en
gåta. Jag minns ännu mitt veckoschema efter
skolan. Måndag: scouterna, tisdag: folkdans, onsdag: bio,
torsdag: SGU (Sveriges Godtemplares
Ungdomsförbund), fredag: skolorkester (motvillig
andraviolinist), lördag: "Tjolitta" med folklekar
och gammaldans, och en gång per år (i lång
klänning) Teknisbal, söndag: kyrkokören och på
kvällen
Symfoniorkesterns konsert. Jag hade under skoltiden fritt
tillträde som premium i musik.
Men innan jag gav mig ut i dessa begivenheter, min mammas
förmaningar: sköt dig, var rädd om dig,
kom hem i tid. Och vi missade aldrig sista spårvagnen, då
fick vi gå hem genom hela stan.
På somrarna cyklade vi, eskorterade av några kavaljerer,
med en blyg kyss i en port som avsked.
Härlig att vara obunden
Jag föddes 1923 och växte upp i ett stort hyreshus med
en inhägnad gård. Där lekte
vi flickor med varandra och pojkarna för sig, det var bara
så för vi flickor upplevde
pojkarna som retsamma och bråkiga. Var det någon flicka
som lekte med pojkarna
så ropade vi pojketös efter henne.
Som tonåringar hade vi aldrig fritidsproblem, trots att det
inte fanns några ungdomsgårdar.
De första åren hade vi fullt upp med våra
läxor. För det mesta gick vi till och från
skolan.
Det tog 45 minuter i varje riktning och då var vi flera flickor
som gjorde sällskap. Vi hade
hur roligt som helst på vägen, vi skrattade och pratade om
allt möjligt.
Det var inte ofta vi kunde gå på bio, för
några pengar hade vi sällan. Veckopeng hade vi inte
hört talas om, med det hände ibland, när vi
hjälpt till hemma, att vi kunde få biopengar.
Däremot cyklade vi ofta till varandra för att träffas
och prata om killar, för nu hade det
intresset börjat vakna så smått.
På söndagarna brukade vi ta långpromenader i skog
och mark. Ibland, särskilt på
lördagskvällarna, gick vi ner till ströget, dvs.
Avenyn i Göteborg och där träffade vi
jämnåriga från hela stan som vi pratade och skojade
med.
När vi sedan börjat arbeta och fått egna pengar,
så var vi ett gäng flickor som höll
ihop och gick ut och dansade. Då med ens fick vi massor av
grabbar till kompisar,
det var en härlig och bekymmerslös tid.
Jag hade ett väldigt bra förhållande till mina
föräldrar, vi kunde prata om det mesta, så
dom litade på mig till 100 procent. Det gjorde att jag fick ta
ansvar för mig själv och det
funkade jättebra.
Många av flickorna i min ålder hade bara ett mål
för ögonen, och det var att få tag i en kille
och förlova sig. Ju tidigare desto bättre, så verkade
det i alla fall. Men det gäng av flickor
som jag tillhörde ville absolut inte binda sig för tidigt,
för vi hade upptäckt hur härligt det var
att vara obunden och kunna gå ut och dansa och träffa sina
kompisar hur som helst.
Själv hade jag fått för mig att jag aldrig skulle
gifta mig, utan bli yrkeskvinna med egen salong.
Skulle man lyckas med det fanns det inte plats för någon
familj, för skaffade man barn så
skulle man vara hemma och ta hand om dem. Jag tror att i och med att
man skaffat sig ett yrke
och lärt det från grunden så blev man automatiskt
mer självständig.
När vi kommit upp i 20-årsåldern vile vi flickor
gå på restaurang när vi skulle dansa,
men det gick inte. Inga ensamma damer kom in på en
dansrestaurang. Då var vi
tvungna att ragga upp en kille för att komma in. Vi kunde vara
4-6 flickor och det
räckte med en kille för att komma in. Vi kunde inte ens
ringa och beställa bord, då
var det tyvärr fullsatt. Ringde en kille efter oss så var
vi välkomna, men följde
han inte med oss kom vi inte in trots att vi hade beställt bord!
Upplyst av Elise Ottesen-Jensen
Innan min mor fyllt 18 år hände det som absolut inte
fick hända. Hon blev med barn
och barnafadern ville inte gifta sig med henne. År 1918 var det
inte lätt att vara
ogift mor och än värre var det om barnet visade sig vara
efterblivet. I de religiösa
kretsarna talades det både viskande och högljutt om "Guds
straff". Barnet skrevs
in i kyrkböckerna som "obildbar, sinnesslö, född
u.ä." och samhället satte press
på den omyndiga flickan att hon skulle lämna barnet till
en institution.
Min mor gifte sig 1920 men väntade ända till 1927 innan de
vågade skaffa barn
tillsammans. Jag vet att de båda använde kondom innan jag
blev till och fortsatte
med det efter min födelse. En sådan preventivmetod var
ovanlig i deras
samhällsklass. Att upplysa om preventivmedel var förbjudet
i lag ända till slutet av
1930-talet.. En som medvetet bröt mot detta förbud var
Elise Ottesen-Jensen, som
mycket riktigt var en av mina föräldrars idoler.
När jag börjat skolan var skoltimmarna en fröjd, men
rasterna var inte lika roliga.
Kamraterna var rejält elaka mot mig och allra värst var det
när de stora pojkarna
ville tvinga mig att säga könsglosor. Jag tror att jag var
den i hela skolan som visste
mest om fortpålantningens hemligheter, eftersom mina
föräldrar gett mig böcker av
Elise Ottesen-Jensen att läsa. Inte minst viktig var
upplysningen om menstruationen.
För många av mina flickkamrater kom det som en
förfärlig chock. På 1930-talet
förekom ingen sexualundervisning i skolorna och i hemmen talade
inte om sådant.
Min familj var ett undantag.
"Skolungdomen nu för tiden har ett så rått
språkbruk", säger mina jämnåriga och
minns inte alls vårt eget språkbruk var minst
likamrått, fast vi inte vågade låta de
vuxna höra oss. Ett pojknöje i min barndom var att
stå vid torrdassets bakdörr och
titta upp mot flickornas stjärtar. Det kan dagens skolpojkar
åtminstone inte roa sig
med. Det fanns flickor som höll sig tills de var nära att
sprängas hellre än att de
utsatte sig för en sådan granskning.
Samma dag som jag började i läroverket bröt andra
världskriget ut. Naturligtvis
präglade det min skolgång och visst var jag rädd att
Sverige skulle dras in i kriget,
men ändå var jag ganska ointresserad av det. Jag hade nog
av mig själv och de
omvälvningar som puberteten innebar. Jag var yngst i min klass
men var den flicka
som först fick "regleringen". I skolan kunde jag inte prata med
någon om det.
Jag gick med samma binda från tidig på morgonen tills jag
kom hem sent på
eftermiddagen. Det fanns ingenstans där jag kunde dra mig undan
i avskildhet
och byta, eftersom toalrtterna inte gick att låsa. I
folkskoleslöjden hade jag stickat
en binda i ljusvekegarn med virkade öglor. Mamma sydde bindor av
dubbelvikt trikå
som var behagligare att bära. Men snart nog skickade hon efter
engångsbindor från
en postorderfirma. Det gick att köpa bindor i färghandeln i
stan, men jag var alltid
så rädd att någon skulle fråga vad jag hade i
paketet. Bindorna var förpackade i
kartong och färghandeln hade färdiginslagna kartonger med
vackert snöre om, allt
för diskretionens skull.
Första regleringen
Jag var bara elva år när jag fick min första
reglering, eller mens som man säger idag.
Jag blev så sjuk den dagen. Jag kunde inte förstå
vad det var. Det gjorde så ont i
magen och ryggen. Jag ville inte säga någonting, utan gick
upp och lade mig på ett
litet vindsrum som vi hade där jag bodde hos min mormor och
morfar.
Någon har sagt att när djuren blir sjuka så
går de undan och lägger sig ner och dör,
och det var väl ungefär så jag tänkte. Efter att
jag legat där i timmar så blev jag
plötsligt våt i byxorna och ve och fasa - blod!
Vad skulle jag göra? Vad skulle jag stoppa i byxorna för
att skydda mig? Det fanns
en gardin för fönstret. Den tog jag ned och stoppade i
byxorna, och där låg jag med
min olycka tills mormor saknade mig.
Det kom en kamrat och frågade efter mig och varför jag
inte kom till skolan den dagen,
så mormor blev väldigt ängslig. Hon visste att jag
ofta var på vinden och lekte eller
ritade för mig själv, i synnerhet när jag var ledsen,
så hon kom upp och fann mig i ett
bedrövligt skick.
- Men kära barn, varför kom du inte till mig och talade om
det här, det är fullkomligt
naturligt, sade hon. Du är alldeles för ung bara.
Hon tog mig ner till köket, värmde vatten i en zinkbalja
på spisen så att jag fick tvätta mig.
Så fick jag rena byxor och en hemvirkad stoppduk, som det hette
på den tiden, att ha i
byxan. På den tiden fick alla flickor virka sina stoppdukar av
ett tjockt bomullsgarn.
Även jag fick garn och mormor lärde mig tvätta dessa
hemska saker, och efter varje reglering
fick jag tvätta dem.
Fy vad äckligt, tyckte ju jag som var en liten flicka.
Först lade man dem i blöt i en hink med
kallt vatten och nästa dag fick man koka dem i lutpulver i en
balja på vedspisen. Sedan gick
man till brunnen, eller ned till sjön om det var sommar,
för att skölja dem, och det måste
man göra noggrant så att man inte blev skinnflådd
mellan benen. Sedan hängdes stoppdukarna
på ett streck mellan två träd. Ibland kunde det
hänga massvis med stoppdukar över hela byn.
Det verkar ju inte klokt idag, men då var det helt naturligt.
Så hade vi flickor på 30-talet.
Tänk ni flickor om ni idag skulle behöva sådana
stoppdukar, då skulle ni inte kunna ha tajta jeans
eller kortkorta kjolar! Så var lyckliga att allt i livet har
gått framåt och i synnerhet det sanitära.
Jag led väldigt mycket utav mina menstruationer. Läkaren
sa att jag skulle bli bra efter det att jag
fött barn. Men icke. Vid 46 års ålder blev jag dock
fri från detta gissel och då blev jag som en ny
människa, full av energi och kraft. Ett nytt liv blev det
för mig.
"Akta dig för karlar!"
Vi som var unga under krigsåren hade mycket diffusa begrepp
om det sexuella.
Undervisningen om detta var lika med noll, i skolan såväl
som hemma. Det var att slå i
uppslags- och läkarböcker. Menstruationen kom som en chock
för de flesta. Det enda
mamma sa var: "Akta dig för karlar". Punkt slut.
Jämnåriga pojkar hade jag inget som
helst intresse av. De var ju så larviga och inte snygga heller.
Vi hade ju sett på bio,
hur snygga karlar skulle se ut.
Plötsligt, vad var detta? Jättesnygga killar! Vi
förstod genast att detta var flyktingar
från andra länder. Som vi flabbade och åmade oss var
vi snart bekanta med det brokiga
utbudet av utlänningar med olika nationaliteter.
Eftersom vi inte fick springa ute om kvällarna och de,
utlänningarna alltså, i regel
arbetade på kvällarna på restauranger, så var
snart bekantskaper gjorda med än den
ena än den andra. Vi bestämde träffar, var ute och
gick bland stadens parker eller smög
med på deras hyresrum, livrädda att bli upptäckra av
hyrestanten eller bli sedda ute av
några bekanta till våra familjer. Inte var vi kära i
någon vad jag minns. ja, det blev ju
mer än kyssar och öronviskningar, vi som inte visste mycket
om detta.
Allt det här var våra föräldrar lyckligt
ovetande om. Allt hände ju på dagarna. En tur
var det att vi inte "råkade i olycka" eller fick någon
sån där farlig sjukdom, som visades
på biograferna med skilda föreställningar för
män och kvinnor. Det hade varit katastrof,
absolut! Ungdomligt oförstånd, nyfikenhet,
förförelse, brist på upplysning - ja det var det!
"Anderssons flicka är på det viset"
När det blev känt hemma i huset så var det fritt
framför granntanterna att döma. Och det
fanns ingenting att sätta emot. Det blev som om alla gamla
åsikter blev sanna. Man kunde
förstå att det skulle gå så. Det hade man sett
tidigt osv. Som motvikt fanns mamma som
kunde hitta de rätta orden, både för den unga
blivande modern och också för grannar: "Ett
barn är aldrig en olycka, men det kan vara olyckliga
omständigheter".
Märkligt att det inte hände fler "olyckor" på min
tid, eftersom det under hela skoltiden
saknades någon som helst sexualundervisning. Utöver att en
enstaka lärare uppmanade
flickorna att "akta sig för pojkar" och aldrig förklarade
närmare vad vi skulle akta oss för.
Följden blev att man snappade upp vad äldre kompisar visste
om saken.
Begreppet tonåring fanns inte. Från att vara flicka
till att bli vuxen var steget inte långt,
ofta berodde det nog på de flesta började arbeta direkt
efter skolan.
För min del kan jag summera mitt liv att jag alltid "var
någons". Någons dotter, för att
sedan bli någons fru och sedan någons mamma. Jag har inte
förrän i pensionsåldern fått
tillfälle att vara mig själv.
Första barnet
För femtiotre år sedan, när jag fick barn, fanns
inga engångsblöjor och såna bekvämligheter.
Vatten ock slask var inte att tänka på. Dessutom var det
sista krigsvåren (1945), så det var
fortfarande ransoneringskort på många varor, bl.a.
textilier. Så när det blev konstaterat att
barnet var på väg fick man ett intyg av barnmorskan att ta
med sej affären för att köpa det
nödvändigaste. En babyutrustning skulle bestå av en
hel massa olika saker, och dem fick man
tillverka själv. Av någon anledning skulle det vara sex
stycken av allting: navelbindor,
stjärtlappar, blöjor (som gjordes av tunnslitna lakan),
vidare mantlar, gördlar och skötfiltar. De
tre sista plaggen fick man köpa tunn flanell till. En liten
tilldelning av fin, tunn madapolam var
avsedd till att sy sex små skjortor med rysch i halsen
(äntligen lite flärd!). Sex tunna
bomullströjor stickades av tunt vitt garn. Dessutom sockor,
tröjor, mössor och vantar i
tjockare garn.
För att allt detta skulle bli klart var det bäst att
vara ute i god tid för man fick inte all tilldelning
av textilier på en gång utan det var lite varje
månad. Nåväl, när halva graviditeten hade
gått så
kom halva mödrapenningen, hurra, då kunde man köpa
sängutrustning, sex överlakan med
brodyr, en madrass med gummiunderlägg och en liten kudde. Om man
ville ha babykorg,
så fick man kosta på den själv. Mammas mangelkorg
dög bra!
Efter allt detta ståhej var det nästan skönt att
få fara till BB. Visserligen var barnmorskan ganska
barsk, med en uniform av gråbrunt kakityg med en
respektingivande brosch i halsgropen.
Allting gick dock bra, och vistelsen på BB minns jag som
vilsam. Nio dygn fick man stanna på
den tiden. Barnen kom in som små paket bara vid amning. Om man
ville se dem annars så var
det genom glasruta.
Dagen när jag skulle få åka hem, då skulle
jag plötsligt tvätta och sköta om barnet.
Eftersom det var första barnet för mej så var jag
verkligen tafatt. Fast sen när vi kom hem fick
min mamma lära mej.
För det första behövdes en bastant pall och en rak
stol. Sen skulle vedspisen vara lagom varm
och så behövdes ett rent handfat med ljumt vatten och
tvättlapp. Kläder skulle hängas till värmning
och sen var det bara att köra i gång. En tjock handduk i
knät och så tog man barnet i knäet, klädde
av överkroppen först och tvättade och pudrade
eventuellt. Sedan på med den fina skjortan, därefter
bomullströjan och kragen skulle ligga över tröjan.
Så kom turen till den nedre delen. Först av med
kläderna, sen tvätta, på med salva och puder,
vänd barnet med baksidan upp.
Nu började den fiffiga delen. Här är en
bruksanvisning: Lägg på en dubbel stjärtlapp, en
blöja i
trekant, en mantel och en gördel, ta tag i gördeln och
vänd hela paketet rätt i knäna. Nu får vi
titta
till naveln, aldrig i omvänd ordning på grund av
hygieniska skäl. Tvätta med kokt vatten och lägg
på en ren navelbinda. Stjärtlappen ska nu läggas
löst mellan benen, blöjan förs upp över magen
och fästes löst med båda snibbarna, manteln lindas
om, ett veck görs vid fötterna. Knyt nu alla
banden i gördeln alldeles under armhålorna, ganska
löst, och paketet är klart! Linda in hela
rasket i skötfilten.
Efter att ha klarat detta var vi förtjänta av en lugn
amningsstund. Det var faktiskt ganska skönt
med värmen från spisen!
Mor och rädd att bli gravid
Harry och jag gifte oss nyårsafton 1946 och fick
vårdnaden om hans båda söner, åtta och
fyra år gamla, från ett äktenskap som slutat med
skilsmässa. Jag hade ännu inte fyllt 20 år
och hade ingen aning om vilka svårigheter som väntade mig.
Men även om jag haft det kunde jag
inte ha ångrat mig, eftersom jag själv försatt mig i
den här situationen. Jag var tvungen att klara av
det. Och när man är ung och frisk och ovetande har man en
oerhörd styrka.
Harry arbetade nu som lastbilschaufför hos min far, som
ökat ut sitt åkeri till tre bilar. Själv var jag
hemmafru, vilket var der vanliga på den tiden och
förresten det enda möjliga. Vi byggde oss ett eget
hus intill mina föräldrars för 23 000 kronor. Till jul
1947 flyttade vi in och då var jag fyra månader
på väg med mitt första barn.
I januari 1948 betalades barnbidrag ut för första
gången i Sverige, och det märkligaste var att de
betalades ut till modern, 65 kronor per barn och kvartal var en stor
summa.
Hos mig fanns hela tiden en outtalad rädsla för att det
skulle vara något fel på barnet jag bar på.
Jag förstår inte att de flesta blivande
föräldrar tar det som självklart att barnet de
väntar ska vara
friskt. För mig, som växte upp med en efterbliven halvbror,
är det inte märkligt att det föds
handikappade barn. Jag tycker det är ett mirakel att de flesta
blir som de ska vara, så oerhört
många detaljer som måste klaffa.
Kristina föddes i slutet på maj 1948. Det fanns ett
litet barnbördshus i Björkvik, på rena
landsbyggden, med tre platser, barnmorska och ekonomibiträde.
Sex dagar låg jag till sängs.
När jag på sjunde dagen steg upp var jag darrig i benen,
vilket mer berodde på sängläget än på
förlossningen, men det förstod jag inte. På
åttonde dagen fick jag åka hem.
Nu väntade en svår och tröttsam tid. Barnmorskan,
liksom alla upplysningsböcker jag läst,
framhöll noga vikten av att barnet åt på
bestämda tider. Att det skrek mellan målen var inget
att
fästa sig vid. Kristina vaknade punkligt klockan två
på natten och skrek i timmar tills jag inte
orka höra henne längre utan gav henne bröstet. Jag
hade gott om mjölk och inga problem med
amningen. Mitt problem var att jag inte vågade lita på
mig själv och ge ungen mat när hon var
hungrig. När morgonen kom var jag så trött att jag
grät när jag måste stiga upp.
Jag hade ett annat bekymmer också. Jag var rädd att bli
med barn igen. Ända från början hade
vi praktiserat avbrutet samlag, en preventivmetod som jag aldrig
läst om eller ens hört någon
nämna. I alla de böcker om havandeskap och förlossning
som jag så ivrigt hade läst stod det bara
att man skulle fråga barnmorskan till råds. Det
vågade jag inte. Barnmorskan var stram, ogift och
hade kalla händer. Jag kunde inte tala förtroligt med henne
och kunde inte föreställa mig att hon
skulle ha någon som helst förståelse för min
längtan efter säkra fullbordade samlag.
Till slut tog jag mod till mig och frågade
provinsialläkaren. Det var pinsamt för både honom
och
mig, och det enda råd han hade att ge mig var att vi skulle
använda kondom.
- Men det finns kvinnoskydd, försökte jag. Pessar hade
jag velat säga, men jag visste inte hur det
uttalades och var rädd att säga fel.
- Det vill jag inte rekommendera, svarade han och förklarade
fylld av okunskap att sådana medel
krävde sköljning av slidan. Vi körde med kondom i
några månader. När Kristina, min
förstfödda,
var drygt fem månader och jag fortfarande ammade henne blev jag
med barn igen.
Jag var förtvivlad. det skulle dröja nära tjugo
år tills det var möjligt att ens diskutera abort vid
oönskade graviditeter, såvida inte moderns hälsa var
i fara. Sedan jag blev med barn mot min
vilja har jag alltid varit en stark förespråkare för
villkorslös rätt till abort.
När Helena var född efter en snabb och lätt
förlossning skrev jag till RFSU för att veta vart jag
skulle vända mig för att få pessar inprovat. Sedan
klarade jag mig utan att bli gravid någon mer
gång, tack och lov.
Helena skrek aldrig om nätterna, eftersom jag nu vågade
lita på mig själv och ge henne mat när hon
var hungrig.
Till all lycka var det inget fel på flickorna. Precis som jag
lärde de sig läsa, skriva och räkna mycket
tidigt och jag förstod till min innerliga glädje att de
inte bara var normala utan begåvade.
Pigarbete
I början av detta sekel, då mina föräldrar
växte upp, då måste flickorna ut och tjäna
redan i
12-årsåldern. Dessförinnan hade de flesta jobbat som
barnpiga eller vallpiga i några år. Nu var
det emellertid dags för 12-åringen att packa ett knyte med
lite underkläder, en bomullskläning,
ett par förkläden och i bästa fall en yllekofta. I
städerna och de större orterna hamnade man
först som kökspiga, den lägsta av alla. Kökspigan
fick stiga ur pinnsoffan allra först på
morgnarna, raka ur askan i spisen och göra upp eld, värma
vatten och förbereda för kokerskan
som kunde dyka upp vid 6-tiden. Hon fick inte sitta vid bordet i
köker med de andra, utan på
pallen i spisvrån fick hon äta, när hon passat upp
på den övriga kökspersonalen. Disk och
potatisskalning, de allra tyngsta sysslorna, var avsedda för
henne. Det sista hon skulle göra var
att knäskura trägolvet i köket.
Den lilla lönen räckte inte till att skaffa nya
kläder, hon fick avlagda förkläden som kamraterna
hade kasserat. Om hon lyckades svälja förtreten och krusa
för alla så kunde hon avancera så
småningom och kanske bli köksa och senare kokerska. Det
vanligaste var dock att säga upp sig
och söka nytt arbete och hoppas att den nya husbonden skulle
vara lite mänskligare.
På landsbygden var anställningsförhållandena
inte stort bättre, fast där kallades man "bondpiga"
och skulle även hjälpa till i lagården med
mjölkning och mockning, samt hjälpa till ute på
åker
och äng. Det var endast på de stora gårdarna som det
fanns både "innepiga" och "utepiga".
De starka och robusta flickorna valde nog i allmänhet att bli
"utepigor", det var tyngre och
smutsigare men mycket friare, man slapp ha fruns blickar på sej
hela tiden.
Min moster berättade för mig om sin tid som piga under
20-talet. Om man hade sådan tur att
man fick en "pigplats" hos någon storbonde, så
måste man ha en lite bättre utrustning med sej:
två blå bomullklänningar var det minsta, två
vita förkläden likaså, sedan vanliga
förkläden och
någon kjol och blus att ha i köket. Vita snibbar att ha i
matsalen, kulörta i köket. Underkläder
fick man ta vad man hade, likaså strumpor och skor.
Den stora dagen randades när det var bestämt att man
skulle börja. Bondmoran hade skickat
drängen med häst och trilla för att hämta den nya
pigan. Så var det bara att lasta på den slankiga
tygväskan och dyrgripen "Den begagnade cykeln".
Väl framme fick man bära in tillhörigheterna
på pigkammaren och sätta igång med arbetet. Den
förra pigan hade tydligen blivit hastigt sjuk under
hösttvätten och nu gällde det att fortsätta i
tvättstugan.
Dagarna gick, fyllda av hårt arbete. Efter en månad
var det dags för första lönen, 20 kronor.
Då kände man sig rik, och på den lediga dagen tog
man sin cykel och trampade hem till
föräldrahemmet, dock följ av morans förmaningar:
"Kom nu ihåg att du får ingen mat idag när
du inte har arbetat. Du får väl någonting hemma kan
jag tro".
*
Man kan inte påstå att arbetarrörelsen, eller
fackföreningsrörelsen hade intresse av att hjälpa
den
kvinnliga arbetskraften i Sverige. Det var mycket av den
patriarkaliska inställningen att "kvinnans
kall var att tiga och tjäna", helst med liten eller ingen
ersättning alls. "Dom ska ju i alla fall gifta
sej sen, 0och då är det lika bra att dom inte får
så mycket att säga till om".
Sverige fick allmän rösträtt för män
1914, men sedan dröjde det till 1921 innan kvinnorna
fick rösträtt.
Man kan nog säga att det var industrialismen som gjorde att
kvinnorna fick det lättare på
arbetsmarknaden. Plötsligt fanns det arbeten att utföra som
visserligen var monotona men långt
lättare än pigjobb. Arbeten i textilindustri, bageri och
konfektionsfabriker övertog mycket av
hemmets arbetsbörda. Spinnrocken och vävstolen åkte
upp på vinden. Husmödrarna själva hade
nog tillräckligt att stå i hemma, med det blev många
lediga händer bland de ogifta kvinnor, vilka
tidigare haft arbete i hushållet hos släktingar.
Fortfarande var det väldigt ovanligt att gifta kvinnor hade
arbete utom hemmet. För att visa hur
synen på gifta kvinnor i förvärvsarbe tog sig
uttryck, citeras här en tidstypisk artikel i ämnet:
"Den största svårigheten för kvinnan i
förvärvslivet hänger dock samman med det
moderskall
som naturen själv ålagt henne. Det är inte lätt
att sätta barn till världen och sköta dem och
samtidigt ha ett arbete utom hemmet. De flesta unga kvinnor
överger därför förvärvsarbetet så
snart de gift sig. Husmodersarbetet är ännu idag det arbete
som sysselsätter de flesta av Sveriges
kvinnor, medan antalet anställda inom husligt arbete kraftigt
sjunkit.
De flesta unga kvinnor, som går ut i
förvärvslivet, ser nog i allmänhet endast på
arbetet som
något de ska sysselsätta sig med några år
innan de gifter sig, men det är likväl ej så få
som fortsätter
sitt arbete utom hemmet efter giftemålet. Mannens inkomst
kanske inte räcker till, eller också har de
gått så upp i sitt yrke, att det är svårt att
lämna det."
Visserligen hette det att de flesta yrken stod öppna för
kvinnor, att de kunde välja och vraka och inte
behövde ta dåligt betalda pigjobb, men det var många
svårigheter som skulle övervinnas. Gamla
fördomar gjorde det svårt för kvinnorna att avancera
inom sina yrket. Var det knappt om
arbetstillfällen gick männen före, man tyckte att de
var familjeförsörjare och borde ha förtur. Den
kvinnliga arbetssökanden däremot var ofta ogift eller gift
med en man som tjänade pengar. Därför
fick kvinnorna också lägre lön än männen,
ett förhållande som hängt med ända fram i
våra dagar.
Man tror inte att det är sant, 80 år har gått och
ingerting har hänt!
Mors arbetsliv
Min mors arbetsliv började redan i
åttaårsåldern, hon fick då se efter
"bönnernas ungar" som hon sa.
På 1890-talet var den vanliga skolan högst femårig
och arbetarbarn fick dessutom vara fria så fort
bönderna behövde hjälp med något. Redan som
tolvåring städslades min mor som piga. Så
försvann
hennes tonår i grovkök och på åkrarna.
På söndagarna måste hon vara med i kyrkan, men
där satt hon
och somnade.
När mor och far var nygifta bodde dom i stan. Far jobbade
på bygge men det var ont om arbete så
dom flyttade ut på landet och blev statare i femton år.
Under alla dom åren var min mor mjölkerska.
På den tiden mjölkades korna morgon, middag och
kväll. Som mjölkerska fick mor pris av mejeriet
för att mjölken var så ren. Dessutom hackade och
gallrade hon stora stycken betor varje försommar.
Dom minsta barnen hade hon med sig i betstycket, den allra minsta sov
i skuggan under ett träd och
när mor hade gallrat en lång rad upp och tillbaka så
ammade hon den minste. Vid ett tillfälle hade
solen flyttat så mycket på sig att min bror hamnat med
ena kinden i solen och blev bränd. Mor fick
hemska samvetskval när han grät av smärta.
På höstarna skulle betorna upp, det var fruset och
hårt på morgnarna och dyngigt mot kvällen. Innan
mor började med betorna på hösten plockade hon undan
det lilla pynt hon hade, det kunde vara en
trasmatta, en liten duk eller något annat hon var extra
rädd om. Hon visste ju att det inte skulle bli
tid att städa förrän betorna var färdiga.
Första morgnarna sen hon börjat fick hon rulla av
sängen, sån träningsvärk hade hon. Även sen
mina
föräldrar flyttat tillbaka till utkanten av stan fortsatte
min mor med betorna i många år, hon var
jätteduktig
på det. Senare tog hon betor på Husie boställe och
brukade då skölja säckaförklädet i
Husiebäcken
innan hon gick hem för att det inte skulle vara så tungt.
Under alla dessa år födde och fostrade min mor
även elva barn, och trote allt arbete så var det
första hon
gjorde, när hon kom hem från t.ex. mjölkningen, att
lägga sej ner på golvet för att kela och leka med
dom minsta barnen.
Det svindlar när jag tänker på allt arbete.
Tvätten t.ex. till alla dessa barn, utan tvättmaskin.
När jag var
ung bodde ju även jag omodernt och det fanns tillfällen
när man kände sig trött, men jag skulle aldrig
komma på idén att beklaga mig inför mor.
I femtioårsåldern när även dom yngsta barnen
börjat växa till sadlade mor om och blev
gårdfarihandlare.
Med en stor resväska på pakethållaren cyklade hon
runt på landsbygden flera gånger i veckan och
sålde
varor som hon köpt på ett lager i stan. Längre fram
reste hon till Borås och handlade varor som
skickades hem och som hon sedan sålde. Det hände
också att hon stod på marknader. Min mor var med
andra ord mycket företagsam.
Kvinnfolksgöra att hålla rent
Det var min mamma som lärde mig de första grunderna i
att hålla allt rent. Där vi bodde fick vi hämta
hem vatten från en kallkälla till hushållet och till
vintern till bad och tvätt. Det var mamma som drog
hem vattnet i en balja på en kälke. Omänskligt tungt
i snön med 30-50 liter i baljan.
Hon värmde vattnet på spisen till tvätt. En
träbalja stod på en stol och så gnuggade hon
tvätten på
brädan. För att få tvätten torr hängde hon
först ut den på trädgrenar i trädgården
att frysa halvtorr.
Sen hängdes den in i det varma köket.
Men på sommaren "blommade hon upp" min mamma. Då drog
hon tvätten på en skottkärra ner till
älven. Flera mödrar samlades. En svart gryta stod på
stranden. Den fylldes med det klara vattnet från
Luleåälven. Kläder och vatten blandades i
träbaljan. Såpa på brädet och så
började arbetet. Ibland
fick den rena tvätten hänga kvar till en annan dag. Ingen
stal från någon annan.
Att få vara med mamma vid älven var som en semester. Vi
barn sökte spillved som fanns på stranden.
Vi badade och vi åt. Än kan jag känna doften
från eldens rök, kaffet och från timret i
älven.
På sommaren hämtade vi vatten från en bäck i
närheten. Det var till disk och städning. På vintern
tinade
vi snö i en kastrull på spisen. Det blev bra till att
diska i. Mamma använde alltid såpa.
Sommartid värmde mamma vatten i grytan vid älvstranden.
Så kröp vi ner i det varma vattnet och skrubbade
oss rena med Palmolivetvål och en mjuk panelborste. Sen sprang
vi rakt ut i älvvattnet. Vi njöt av att vara
rena och bara få finnas till.
På vintern drog mamma som sagt var hem vattnet på
kälken och badproceduren var i köket. Först den
minste, sen jag och mina syster och sist våra bröder.
Mamma spädde på med det varma vattnet.
Jag har också fått bada i ett av Bodens folkskolors
badrum. Det fanns nere i källaren. På en bänk
stod
zinkbalja, borste och tvål till oss var och en. Baderskan
borstade våra ryggar. Trodde hon att vi var bräder?
Sen under den iskalla duschen och ner i den iskalla bassängen.
Hu! Sist torkade hon vårt hår och våra
öron. De glödde som brinnande kol.
- Jaså, hon har varit på era öron igen, var
magisterns kommentar när vi återkom till skolsalen.
Flickorna hade en badvecka och pojkarna den andra.
Som vuxen har jag tvättat i tvättstuga och även
på gårdsplanen med en gryta intill brunnen. Jag har
också
prövat på att åka tåg, med barn och
tvätt, till en kommunal tvättstuga. I egen villa med man
och tre barn fick
jag för första gången en kvinnas dröm uppfylld -
vattenledning, avlopp, tvättstuga och badrum. Vilken lyx!
Barnen drack vatten hela dagarna och sprang på toan lika ofta,
bara för att testa allt
Badkaret har jag alltid älskat, först under 34 år
i vår villa, nu i badrummet i bostadsrättslägenheten.
När
värken sätter in, då är det skönt att
sjunka ner i det tallbarrsdoftande varma vattnet. Intill badkaret
står den
sista gåvan från min man, den helautomatiska
tvättmaskinen. Jag öppnar fönstret och hänger
tvätten på
ställningen ovanför badkaret.
Men om något skulle hända i framtiden vet jag hur man
tinar snö för att få vatten till både disk och
städning.>
I nutiden talas mycket om jämlikhet. Visst kan en man klara
av att öppna luckan i en diskmaskin och ställa
in sin tallrik eller luckan i en tvättmaskin och lägga in
sin skjorta. Visst håller mannen och kvinnan på sitt
värde. Men förr då - var kvinnan så kuvad och i
underläge? Var hon inte lika värderad i sitt
hushållsarbete,
när hon handarbetade för att dryga ut klädkontot
för familjen, bakade och syltade? Fann kvinnor då
ingen
glädje i ett garnnystan, bär och frukt, en ren handdiskad
disk, ren tvätt på tvättbrädan, barnens
trygghet?
Jag tror det, eller jag vet det! De var stolta och nöjda,
mycket trötta, men starka till kropp och själ - det<
starkaste släktet på vår jord, kvinnorna. Hon var
sån, min mamma!
Kvinnoslit i lantarbetet
Kvinnoarbete var på min tid (jag är född 1925)
så dåligt betalt att ingen kunde bryta upp från
ett
äktenskap och själv försörja eventuella barn.
Så giftemål var för livet. Många män
kunde under
lördagsfyllan köra ut hustru och barn i kylan för
flera timmar. Det såg jag själv ibland på ganska
nära håll. Frånskilda kvinnor var det något
misstänkt med.
Kvinnor (och flickor) skulle vara starka, uthålliga och
husliga. De skulle gå upp i hemmet och inte
ha några udda tramserier för sig, exempelsvis läsande
av böcker. Det ansågs vara ett oförlåtligt
tidsspill och då sas det: "Har du inga strumpor att stoppa"
eller "att du inte syr och stickar istället".
Skuldmedveten teg jag, men slutade läsa gjorde jag inte. Jag
läste varje ledig stund och drömde
ända sedan femtonårsåldern om att kunna sätta
ihop något själv. Men med make och två barn, ett
nedslitet 30-talshus med en tomt på 3008 kvadratmeter
dålig sandjord blev där inte mycket tid över.
Man fick inte låta dammtussarna och kvickroten växa
över huvudet. Och jag skulle ha haft
skuldkänslor om jag hade gjort det, när min äkta
hälft slet hårt och träget i ett dåligt
avlönat arbete.
Vi var alltid fattiga. Jag gick på jordbruks- och
trädgårdsarbete så ofta jag kunde för barnens
skull.
I betstycket hade jag barnen med mig. Så fick man göra om
man inte hade någon vän eller släkting
som kunde ta hand om dem. Det var en naturlig sak. Barnen mognade och
kunde i skolåldern klara
mycket själva. Men jag var alltid hemma tills skolbussen
hämtat dem. Det var inte alla som kunde.
Jag måste erkänna att jag inte förstår dem
som sätter likhetstecken mellan "förvärvsarbetande
kvinnor"
och "dåliga mödrar som försummar sina barn". Vad i
all sin dar tror de att kvinnorna gjorde förr?
Gick hemma, dammade och bjöd vänninor på kaffe? De
kvinnor som i min barndom levde så kunde
räknas på ena handens fingrar. Kvinnor gick på
dagsverken vår, sommar och höst - började halv
sju
på morgonen, hade middagsledigt mellan halv tolv och ett och
arbetade sedan till sex på kvällen.
Mjölkerskorna hade det värre. De steg upp kvart
över tre på morgonen, skulle vara på plats kvart
i
fyra, tidigare om korna var ute på ängarna. Vid sextiden
var de hemma i statarlängan, fick lite frukost
i sig och lagade gröt, kakao eller kaffe till barnen och
skickade dem till skolan. Halv tio var det dags
för middagsmjölkningen som höll på till
tolvtiden. De som inte mjölkade middag skulle diska
kannorna när de kom från mejeriet. Halv fyra började
kvällsmjölkningen och höll på till sextiden.
En ledig vardag var fjortonde dag samt en helg i månaden var
deras ledighet. Där blev det inte
mycket tid över till att damma och hålla kaffekalas.
Dagsverkskvinnorna hade sin dag mer samlad och arbetade ytterst
sällan om helgerna. Å andra sidan
var de inte hemma på morgnarna när deras barn skulle upp.
De ställde klockan till väckning och sedan
var det upp till barnen själva att stiga upp, tvätta sig,
värma kakaon eller kaffet, bre smörgåsar till sig
och småsyskonen, samt se till att komma till skolan i rätt
tid.
Visst vårdades de gamla i hemmet så länge det
gick, och nog var det en dotters eller svärdotters plikt
i första hand. Men där var skillnad från familj till
familj. När min far äntligen kom sig för att gifta
sig med mor (jag var arton år då) tog han inte så
hårt på skillnaden mellan man och kvinna. När
min
mormor 1956 fick kallbrand och blev sängliggande i månader
utan att själv kunna tvätta sig, äta eller
sköta dassbesök, tog han villigt och kärleksfullt del
i allt som rörde hennes skötsel. Och när mor
några år senare tog till sig en moster, även hon
sängliggande, gjorde han samma tjänst där.
Så länge de gamla var något så när
friska och kunde gå på sina ben hade de uppfifter att
fylla.
Mormor passade höns och gris. De som hade barnbarn var
oersättliga, de gav stor trygghet att veta
att ungarna inte gick i brunnen, klättrade upp på
takstegen eller satte fur på hus och halmstackar.
Det kunde vara slitsamt ibland, men känslan att vara behövd
gav nog också tillfredsställelse, kanske
mer än nutida åldringscentras mosaikläggning eller
pårlbandsträdning.
Jämställdhet - var fanns den?
Jag är elva år gammal. Min mor är död. Vi har
begravt henne och nu är vi samlade i vårt hem för
en
kopp te och en smörgås. Vi - pappa, jag, pappas
närmaste släktingar, utom de som är i kriget,
morfar
och ett par vänner. Mammas bror sitter i ett tyskt
krigsfångeläger.
Pappa och jag är i köket tillsammans med faster Nancy.
Plötsligt säger faster Nancy: "Du har tur
George som har en dotter. Tänk om du hade haft en son. Då
hade du behövt anställa en hushållerska.
Nu har du Emma att sköta hushållet åt dig."
Det var första gången i mitt liv som jag blev medveten,
riktigt medveten, om skillnaden mellan pojkar
och flickor - mellan vad en pojke och en flicka förväntas
klara av. En pojke skulle få lov att ägna sig
åt skolan, åt fotboll och cricket, åt sina
vänner och hobbyer. Han skulle få sätta sig vid
framdukad
frukost, komma hem till en färdiglagad lunch och finna teet
klart efter skolans mödor. Aldrig behöva
tänka på tvätten eller diska efter sig, aldrig
städa eller planera veckans mat. Jag däremot skulle
få göra
allt detta och dessutom, om jag kände pappa rätt, bli
tvungen att komma hem från skolan med toppbetyg.
Just då i köket med pappa och faster Nancy, kände jag
en vrede som var svår att hantera, samtidigt som
en massa pusselbitar föll på plats.
Min mor hade haft en bra allmän utbildning, inte
yrkesutbildning eller akademisk utbildning,
men bra ändå. Hon var dessutom mycket bra i teckning och
målning.
Innan hon träffade min far hade hon dels arbetat på
morfars kontor och dels målat blomstermotiv på
näsduksväskor på uppdrag av Londons finare varuhus.
Mors bror arbetade också på morfars kontor.
Han fick lön - han hade ju utgifter fastän han bodde hemma,
sade morfar. Mor däremot fick ingen lön,
just därför att hon bodde hemma, sade morfar. När far
och mor gifte sig fick mor inte arbeta överhuvudtaget.
En man skulle försörja sin familj sade far - vad skulle en
man med en fru till som inte var hemma och
skötte om hem och barn. Mors invändningar att det inte tog
så lång tid att sköta om ett hem, att barn hade
de inga än så länge, att pengar behövde de slogs
bort med ett gott skratt av far och morfar, av farbröderna
och morbror. Och mor fann sig i det.
Sedan kom jag och sedan kom kriget. Men inte ens under kriget
när alla kvinnor uppmanades att anmäla
sig för tjänst i krigsindustrien, inte ens då fick
min mor ta ett arbete. Mannen skulle försörja familjen
sade far, eller hur?
I tonåren lärde jag mig att en kille som hade
många flickvänner var en riktig karlakarl, en tjej
däremot
skulle hålla på sig. En kvinna som fick ett barn utom
äktenskapet var inte bättre än en hora. Mannen
som var far till barnet föll det ingen skugga på. En
kvinna som blev änka och tog hand om sina barn
själv gjorde bara sin plikt. Det var ingenting särskilt med
det. En man som blev änkeman och tog hand
om sina barn själv var en hjälte.
Jag kom till Sverige i början av 1950-talet. Det kändes
som att komma ut i friska luften efter Englands,
ur kvinnlig synpunkt, instängdhet. Kvinnorna tycktes vara
oerhört mycket friare och jamlikare än de var
i England. Det tog ganska lång tid för mig att
förstå att även här fanns orättvisor mellan
könen. På den
tiden var det helt i sin ordning med manliga lärare i skolan men
jag hörde aldrig talas om en manlig
"dagisfröken" eller förskolelärare. Det fanns manliga
läkare men inte manliga sjuksköterskor. Jag
träffade aldrig en manlig hemhjälp eller städare.
Detta var precis som i England.
I mitt arbetsliv har jag inte träffat på fenomenet
olika lön för lika arbete - det fanns helt inga män
som
utförde arbete som kunde jamföras med det som jag gjorde!
Jag har aldrig behövt konkurrera med en
man för att få ett arbete. Men jag har frågat mig
själv många gånger varför vissa yrken - ofta
mycket
bättre betalda yrken - tycktes vara "for men only - kvinnor
gör sig ej besvär". Detta är dock något som
verkar vara på väg att försvinna, åtminstone
teoretiskt.
Under den tid som jag sammanbodde med den svenske fadern till mina
två barn, vände sig ofta skol- och
dagispersonal till min sambo även i frågor som jag kunde
ha klarat upp. När vi förvärvsarbetade båda
två
fickj ag ett uppdrag som skulle ta mig utomlands för två
veckor. Min sambo frågade mig då vad jag skulle
göra med mina barn under tiden. Han var som sagt barnens far.
Barnen var våra, inte mina. Min sambo
höll mig i total okunnighet om vår ekonomi. Det var
mannens sak att sköta ekonomin tyckte han. Det han
ville ha, köpte han utan att rådfråga mig
först. Ofta utan att ens informera mig! Alla räkningar tog
han hand
om - eller rättare sagt skulle ha tagit hand om. Resultatet blev
att vi hotades med vräkning för obetalda
hyror. Ett hot som jag lyckades avstyra. När det var klart bad
jag honom flytta ifrån oss.
Som ensamstående och ibland arbetslös mamma lyckades
jag sedan betala min hyra och övriga räkningar
varje månad, i tid, ha mat för dagen varje dag,
hålla barnen rena och hela, ha pengar över till en och
annan
semesterresa utomlands- ja, kort sagt håller en standard och en
livskvalitet som min sambo inte kunde
prestera - och detta trots mycket begränsade ekonomiska
resurser.
Jag tycker att jag i mitt kvinnoliv har bevisat att kvinnor är
lika bra som män - om inte bättre!
"Maten ska stå på bordet!"
Mitt kvinnoliv har två sidor, det vill jag säga, jag
har blivit uppfostrad till en kvinnoroll och fått
utöva
en annan som vuxen kvinna. Detta har naturligrvis gett bekymmer
ibland. Som barn växte jag upp bland
fjällfolk i södra Lapplands inre fjällvärld.
Där fostrades jag till självständighet som flickebarn,
någonting
annat var inte tänkbart med tanke på det hårda liv
som krävdes av de kvinnor som levde vid fötterna av
fjällen. Innan jag hunnit praktisera min uppfostran flyttade jag
med min familj till "södern", ja så kallade
vi alla landskap söder om Dalälven på den tiden. Till
Värmland närmare bestämt.
När jag var arton år gifte jag mig, för jag
väntade barn. Att gifta sig var sed och bruk om man
väntade
barn. Mina medsystrar gjorde likadant, väntade barn och gifte
sig. Jag gifte mig med en värmlänning
och nu blev jag varse att den kvinnoroll jag fått inte
gällde här. Min make var tio år äldre än
jag och
visste mycket väl huren kvinnoroll skulle vara.
Det första jag fick lära mig var hur viktigt det var att
maten skulle stå på bordet, en gyllene regel som
nästan var ett myntat uttryck: "Maten skall stå på
bordet!" Jag som var hemmavid fick detta inlärt efter
bara några dagar i det nya hemmet. Min make arbetade ju och det
ansågs uteslutet att inte denna ringa
service skulle ingå. Jag tyckte inte det var ett
oövervinnerligt krav utan ställde glatt upp på det.
Det fanns
emellertid andra krav som jag hade svårare att acceptera.
"Du skall göra smörgåsar till mig!", upplyste maken
en dag. Dessa skulle han äta på sin frukostrast
på
sitt arbete. När jag undrade varför just jag skulle
göra dem såg han på mig med en förvånad
blick som sade:
"Vet hon då ingenting, ung, javisst men så dum
därtill". Jag krävde uppkäftigt att han i så
fall skulle göra
smörgåsar som jag skulle förtära under hans
bortavaro, i rättvisans namn, tyckte jag.
Min man och jag fick barn tillsammans, först en son och ett
och ett halvt år senare en dotter. Det var
självklart, även för mig, att barnen var mitt ansvar,
jag var ju hemma. Min mor och de kvinnor jag som
barn växte upp med tog alltid det största ansvaret för
barnen, där fanns ingen skillnad. Så blev det och
jag reflekterade inte däröver.
Det som blev unikt för vår tid var att vi fick sex barn
på åtta år. De flesta hade två eller tre
barn, fyra var en
för mycket. Mina vänner blev bestörta och tyckte synd
om mig. Alla myndigheter som distriktssköterskor,
barbnavårdscentraler o.d. dömde ut mig som dum, men bara
mig. Ingen enda i denna kategori tyckte
inräkna min make i denna nedvärderande syn. Jag minns att
jag led av att bli bemött på det sättet.
Min make krävde att han skulle få koppla av efter
arbetet. Det innebar att jag skulle hålla barnen lugna så
att
de inte störde honom. Det var mycket min stackars man trodde
skulle fungera. Ett av hans misslyckanden
var att försöka uppfostra mig till den äkta maka som
skulle tilltala honom. Mer än en gång förbannade
han
ödet att av alla kvinnor som han träffat skulle hans
ödeslott falla på en norrländska. Med min stabila
uppfostran och mitt häftiga temperament fick han det ganska
"hett om öronen" mången gång.
Själv häpnade jag ofta över hans krav på mig som
kvinna. Att han arbetade utom hemmet och därmed
försörjde oss tycktes göra honom fri från alla
andra åligganden. När jag efter många scener med
"gråt
och tandagnisslan" fick hjälp med att lägga barnen om
kvällen, fick jag ofta som motkommentar höra:
- Var tacksam du för att jag hjälper dig att lägga
barnen på kvällarna.
- Va, talade jag högljutt om, är det inte dina barn
också?
Det påståendet förstod han inte alls.
En händelse som jag minns särskilt väl är
när jag och några kvinnliga vänner revolterade mot
våra män.
En dag vid kaffet tyckte en av kvinnorna, som vi kan kalla Elin, att
hon fått nog som hon uttryckte det.
Hon sade sig inte vara uppskattad alls för sin insats i hemmet,
hennes make gormade och kritiserade
henne så fort det fanns allra minsta orsak. Nu hade hon en plan
och undrade om vi skulle ställa upp på den.
Jo, vi skulle inte laga mat eller på annat sätt serva
våra män när lördagen stundade, nej vi skulle
göra oss
vackra och gå ut på dans. Så vi beslöt att
så fick det bli. När lördagen kom gjorde vi som vi
hade
överenskommit. Jag berättade villigt och glatt för min
make men han tyckte bara att det var barnsligt.
Han hade lärt sig hurmin vilja fungerade så han
protesterade inte nämnvärt. Vi hade en trevlig och glad
kväll och sedan återgick vi hem till vardagen, utan att
vare sig våra män eller vi själva förstod att vi
hade
utfört en jämställdhetsdemonstration långt innan
vi kände till ordet.
Efter tretton år begärde jag skilsmässa, min
yngste son var då tre år gammal. Det var lag om
medling,
hos en präst vid den tiden (1970). Så vi blev kallade till
kyrkoherden i vår församling. Av honom blev vi
ombedda att ta vårt förnuft till fånga och
ompröva vårt äktenskap. När jag vägrade
detta, undrade han hur
vi hade planerat för barnen. Det var självklart att jag
skulle ha vårdnaden. Annat var inte ens diskuterat.
- Men, undrade, prästen, blir det inte en tung börda
för dig ensam? Ni kan ju dela på barnen.
Nu blev jag upprörd och svarade hetsigt att jag inte kunde
förmås se på mina barn som en tung börda!
Att dela på en syskonskara anser jag vara förödande.
Kyrkoherden bad nu så hemskt mycket om ursäkt
och för säkert första gången skämdes han
inför en församlingsbo.
Skilsmässan kom till stånd och jag kände en stor
befrielse. Nu kunde jag försätta berg, trodde jag.
Det fanns inte dagis på den tiden och av ekonomiska skäl
behövde jag ut i arbetslivet. Underhållet
jag fick avmin exmake bestod av femhundra kronor och inte ens
på den tiden kunde man överleva
på så lite pengar, särskiltinte med min stora
familj.
Mina medsystrar blev ännu mera bestörta och trodde inte
sina öron och ögon. Inte kan man skilja sig
om man har sex barn, tyckte de. Åjo, det kunde jag! Tack och
lov så fanns det dagmammor även på den
tiden. Kommunen betalade ut bidrag till dagmammevård om man
hade mer än ett barn. Jag ringde en
representant och berättade att jag hade sex barn och borde
få en hel del bidrag. Svaret jag fick förvånade
mig.
- Tyvärr, vi har ingen tabell för så många
barn, det finns inga yrkesarbetande kvinnor med den mängden
barn i kommunen.
- Va? Det kunde väl inte jag behöva drabbas av? Jodå,
jag fick bidrag som om jag hade två barn, det var
enklast så.
Jag funderade på hur mycket pengar jag gick miste om men
protesterade inte. Det kändes som om det
var förbjudet och fel att ha så många barn. Jag
började i alla fall arbeta på en fabrik och
förtjänade
därmed till nödtorftet.
Att ta körkort var mycket billigare då, även
omräknat i dagens pengavärde, så jag började ta
körlektioner.
Den här tiden av mitt liv var jag mycket lycklig, enda "smolken
i mjölken" var det bemötande jag fick av
min omgivning. Jag ansågs vara mycket onormal som hade så
måmga barn, var frånskild och som om
detta inte vore nog dessutom arbetade utanför hemmet.
Därför kändes det extra viktigt att barnen skulle
uppföra sig väl, vara välklädda och duktiga i
skolan, ja, det tvivlades på mig som god förälder
från alla håll.
Barnen fick därav en annorlunda uppfostran. Det jag oroade mig
för i sena kvällar var att de skulle ta skada
av alla dessa krav. Det verkar de inte ha gjort, kan jag notera i
efterhand, vilket känns som en stor lättnad.
Nu har tiderna förändrats och mina barnbarn kommer
kanske att be mig berätta för dem om hur det var
då - och det tänker jag göra!
"Mammas passning gäller inte längre"
- Det ska du veta lilla vän, en man som gör ett gott
arbete ska ha sin passning, sa min
mamma. Detta stämde bra med kvinnornas liv i 1930- och 40-talets
Sverige. De skulle
passas upp. Männen kunde ingentig, när det rörde sig
om hushållsysslor. De skulle
passas upp. Att delta i kvinnogöromål var något
genant och i högsta grad omanligt.
Min egen pappa var mystomte på söndagsmorgnarna,
då han kokade kaffe och bjöd
familjen "på sängen". Allt var förstås
förberett av mamma på lördagen, köket var
doftande
rent och under en blankmanglad duk fanns nybakat vetebröd. Pappa
var ovanligt duktig
som kunde åstadkomma kaffebrickan, det var ju inte alls
självklart att en man ens kunde
koka kaffe. I denna anda uppfostrades trettiotalets småflickor.
Pojkarna skulle passas
upp, och småflickorna skulle hjälpa till med
hushållsgöromål efter bästa
förmåga.
Nu var inte detta bara negativt. Jag minns hur roligt det var att
få ansvaret för gräddningen
av ett bullbak, någon gång i tioårsåldern.
Att få vara med och delta i alla husliga sysslor
som något naturligt, gjorde att kunskapen i ett hems
skötsel fanns där, när jag själv kom
ut i livet.
Det händer ofta, att jag ännu går tillbaka i
minnet, när något problem dyker upp i hushållet
och tänker: "Hur sa mamma att man skulle göra?"
Sådär har ju kvinnolivet fungerat från mor till
dotter i generationer, och inget ont i det.
Jag tycker det skall ses som en rikedom. Det ställdes lite olika
krav på pojkar och flickor
under ungdomsåren så sent som på fyrtiotalet.
Flickorna skulle t.ex. skaffa sig en
brudkista, att medföra i det kommande hemmet. Främst
gällde att brodera ett fint
brudlakanset. Handbrodyr var det enda tänkbara. Sedan skulle
allt linne märkas med de
kommande initialerna. För att få låna
församlingens brudkrona så skulle bruden naturligtvis
vara "oskuld", det var en oskriven lag. Att skilja "katterna"
från "hermelinerna" var inte
alla gånger så lätt. Hemförsamlingens
prästfru påpekade då och då offentligt:
- Bruden ska vara "värdig" att bära brudkronan.
Vad hon menade med det kunde inte missförstås. De flesta
unga brudar valde myrtenkrona
istället för att slippa närgångna frågor.
Likanande krav ställdes naturligtvis inte på pojkarna.
Pojkarnas "utveckling" mot jämlikhet har långsamt
gått framåt. På femtiotalet, när jag
själv
var nygift, började det heta "han hjälper till med disken",
vilket innebärande att "han"
torkade den och hustrun diskade. Detta ansågs som
"duktigt".
Denna utveckling fick fart i början av sextiotalet, med
hemmafruns avskaffande. Allt fler
kvinnor började förvärvsarbeta. Det talades om
"dubbelarbete". Det var fortfarande inte
självklart, att mannen skulle ta sin del i hemarbetet när
båda hade heltidsarbete. För
många kvinnor var dubbelarbetet en realitet, medan mannen
läste tidningen på sofflocket.
Arbetslivet var ändå något positivt för oss
kvinnor. Vi fick en ny ekonomisk frihet
tillsammans med en utblick över världen, arbetskamrater och
yrkesliv. Våra män började
delta i hemmets göromål, som något naturligt eller
av nödtvång, när ingen fanns hemma
som "passade upp". De av oss som hade söner, såg till att
de inte stod handfallna inför
praktiska sysslor i hemmet. Så fick de ju en större chans
att lyckas med en tvåsamhet
längre fram. Att jag själv lyckats omfostra min käre
lagvigde ganska bra, fick jag
bekräftat, när min gamla mamma besökte oss på
sjuttiotalet och anmärkte:
- Det är konstigt med din man, han fordrar ingen passning.
Tittar vi oss omkring idag ser vi ungdomar hjälpas åt
med barn och hushåll, som något
alldeles självklart och min mammas tes, om "passning"
gäller inte längre.
Källa: Kvinnoliv: 25 kvinnor om sitt 1900-tal