Samuel Norman föddes den 14
april 1826 i Helgum. Han var från en fattig torparfamilj
där fadern, liksom Samuels sex syskon, alla var fiolspelare.
1857 kom Samuel till Ådalen och
1867 till Sandö, där han stannade som arbetare vid
sågverket.
Redan vid 12 års ålder spelade han på
bröllop. Han var bekant med flera bemärkta
spelmän,
såsom klockaren Kjellman i Sollefteå, Sångberg i
Sånga, Janne från Tybränn i
Överlännaäs
och Lill-Nisse från Hammerdal. Sina låtar hade Norman
till största delen lärt av fadern och
de är till största delen av gammalt datum.
När kantor Bölin på Normans sena ålderdom
gjorde uppteckningar av hans låtar, hade
Norman blivit lam i vänstra handen, och att spela
knäpplåtar, varav han kunde en hel del,
var då omöjligt för honom.
För sitt arbete på Sandö sågverk fick Norman medalj .
Samuel Norman dog den 13 november 1913.
Anmärkningar till Normans melodier.
Efter Norman har upptecknats kadriljer, angläser, polskor,
marscher, valser och vallmelodier.
Enligt Norman skulle den kadrilj, som dansades i Ångermanland,
innehålla följande moment:
1) Stora "rongen" (-ronden), 2) "Alle man i hörna", 3) Damernas
rong, då damerna figurera
ytterst och herrarna innerst, 4) Kavaljerernas rong - tvärtom,
5) Stora rongen, som åtföljes
av åtta fria val, "klappen" och "eko". Därefter vidtog
vanligen "Kärringträtten", dåalla sjöng
"När jag kommer hem till gumman min" o.s.v. samt "Hej svejs" och
Masurka och ibland andra
danser som livlig avslutning.
En sådan dans kunde räcka i två timmar och
ställde stora krav på dansare och spelmän.
En av valserna lärde sig Normans far som ung på 1700-talet
och den var gammal redan då.
Normans låtar spelades förstås av andra spelmän
som t.ex. Jöns från Grötom i Nora och
P. Öberg i Östanö, Nora.
Kadriljerna hade olika benämningar beroende på tempot,
t.ex. ekokadrilj, åttakadrilj, och
klappkadrilj.
Angläsen var en dans av livlig och lätt karaktär
på vanligen fyra turer, än i 2/4 och än i 3/4
takt.
På grund av sin uppställning kallades den också
"långdans". Den fick ingen större utbredning
i Sverige som folkdans.
Nils Stiernman föddes i
Geresta by av Bjärtrå socken den 18 maj 1843. Han
tillhörde
en gammal släkt mad anor upp till ärkebiskopen Nicolaus
Olai Bothniensis, Uppsala mötes
ordförande. Släknamnet kommer från gården
Stierna, ett rusthåll norr om Uppsala. Därefrån
kom Johan Stiernman (död 1695) som småningom blev
landsskrivare i Ångermanland.
Han bosatte sig i Bjärtrå och från hans tidlär
släkten ha innehaft samma hemman som nu.
Nils Stiernman lär ha varit en gladlynt person. På
ålderns dar drabbades han av slag men
lyckligtvis hade K.P. Leffler då kort innan gjort de
uppteckningar som sedemera utkom i
tryck men det förmodas att en stor del av S:s repertoar
ändå gått förlorad enär Leffler
på
grund av S:s sjukdom ej kunde fullfölja arbetet.
Musikbegåvningen gick i arv i den Stiernmanska släkten,
som i flera led uppvisade spelmän.
Nils var i yngre dar mycket anlitad som spelman på
bröllop, en uppgift som endast de bästa
fiolspelarna fick. Han deltog i en spelmanstävling i
Härnösand och erhöll då pris.
Nils Stiernman ansåg att hyfsa eller hoppsavals var detsamma
som angläs. Schottis och
hambopolska infördes genom svenska och norska sjömän
på skutor, som lastade vid
sågverken i Bjärtrå.
Anmärkningar till Stiernmans melodier.
Leffler noterade vid sin uppteckning, att det även fanns ord
till polskor. "Å aldri bli
den bruden jungfru mera" inledde en av de vackraste låtarna i
det häfte som utgavs
efter Lefflers död. Om en annan polska återger Leffler en
uppgift av Stiernman, att
den sjöngs och dansades av dalmasar från Mora, som
på 1860-talet lade grund till
Mariebergs sågverk i Bjärtrå. De kallade den
"dalpolska" och innehöll bl.a. orden
"dalmasar ä vi allihopa, allihopa, allihopa. Den kan också
vara en förvrängning av
Horgalåten, som även var känd i Dalarna. Det har
även i något sammanhang påpekats,
att den i Bjärtrå upptecknade "avarten" i dur, har likhet
med visan "Trindskallar ä vi
allihopa" etc. som ju använts av Hugo Alfvén i
orkesterverket "Midsommarvaka".
Källa:
Efter K.P.Lefflers frånfälle 1922 fick språk- och
musikforskaren Torsten Bucht
uppdrag att fortsätta utgivandet av häftet om folkmusik i
Bjärtrå. (Häftet ingår i
serien Folkmusik i Norrland,1. Ångermanland, häfte 5,
Bjärtrå. Från detta
häfte är faktauppgifterna till denna artikel hämtade).
I förordet meddelar Bucht att biografin över Samuel
Norman och anmärkningarna
till hans melodier bygga på uppgifter av kantor N. Bölin,
Bollstabruk, och biografin
över Nils Stiernman grundar sig på meddelande av
fjärdingsman Stiernman, Köjasåg,
medan anmärkningarna till Stiernmans melodier delvis
återgå på anteckningar av Leffler.
Låtarna efter Norman ha samtliga upptcknats av Bölin,
låtarna efter Stiernman av Leffler.
Efter spelmanstävlingar i Lugnvik 1918 upptecknade Leffler 35
låtar efter degelmakaren
vid Sandö glasbruk Victor Nordin. I ett oredigerat koncept har
Leffler efterlämnat förjande
upplysningar om Nordin:
V. Nordin född 9/1 1888.
Nordins farfar var bonde i Högsjö. Morfar var något
spelman, skomakare o. sadelmakare;
N:s far var arbetare i Ramvik vid pråmar, sorterare av timmer,
förestod sedan tidvis grossh.
Lidéns egna såg vid (den plats där Torsvik nu
är, en liten såg med 2 ramar)
skogsavvärkningar på vintrarna. På somr. arbetar han
i bommen med sorter[ing].
Victors äldre bror var Johan, arbetare efter fadern vid
bommen (skulle varit omkr. 40 år
nu, men död för en 18 år sen). Han var ute o. spelade
på bröllop till han tog Victor med.
Victor började spela vid 7 års ålder. Fick
först en liten fiol, började sen spela på fars o.
bros. o.lärde deras o. morfars låtar. Vid 11 år kom
Victor till en fru Sara Norberg i
Vestby o. fick spela på ett kalas. Dr. Svaneskog (fru varit vid
operan) frågade då om han
ville lära sig noter. Nordin blev stannande hos doktorn, som
ville att han skulle lära sig ett
yrke, men därjämte lära musik. Då Nordin var 13
år dog emellertid S.N. kom nu hem till
mor (far hade drunknat) o. började med att arbeta vid Ramviks
såg. Var kvar där 2 år, sen
vid järnvägen på sommarn o. i skogen på
vintern. Började vid 17 års ålder vid Sandö
glasbruk, där han nu är degelmakare. Där var en liten
orkester under ledning av hyttmästare
L. Bertling, i vilken N. fick öva sig i 1:a fiol efter noter.
Orkestern var en 1, en 2, contrabas,
flöjt, klarinett, 1 o. 2 trumpet, tenorbasun, trummor.
Sedan var N. 2 år vid Svanö, då var musikår
där, men sen tillbaka till Sandö i degelhuset o.
blev för 4 år sen degelmakare.
Gift o. har 3 pojkar, var ikring med brodren o. spela på
danser o. bröllop.
Mormor av gammal Högsjösläkt, sjöng visor medan
hon spann, och även polskor m.m.
Victor sjöng redan vid 2 års ålder!
Som framgår tillhörde Victor Nordin en
högsjösläkt med flera spelmän och
sångare.
I Lefflers anmärkningar till sina uppteckningar efter Nordin
återkommer också fadern
och brodern Johan, mormodern och morfadern, vilka således
Victor Nordin - direkt
eller indirekt - lärt efter. Nordins föräldrar var
Johan Nordin (f. 18/11 1849 och Anna Cajsa
Ramstedt (f. 9/3 1846 i Dal, Högsjö. Victor Nordins mormor
hette Anna-Lisa Jonsdotter
(f. 13/11 1816) och hon var dotter till torparen Jon Jansson och
Catharina Ersdotter i
Högberg, Högsjö. Morfadern var bruksarbetaren Clement
Ramstedt (f. 5/9 1819).
Leffler hann inte teckna upp Nordins hela repertoar vid deras
sammanträffande 1918.
Han fick löfte att återkomma, men såvitt bekant
är blev detta ej av. Några fler
uppteckningar utöver de nedan återgivna finns inte
bevarade. Däremot tillvaratog
Leffler sägner om spelmän och melodier samt upplysningar om
dans. Dessa hörrör
alla från Nordins födelsesocken Högsjö.
Victor Nordin deltog i spelmanstävlingarna i
Örnsköldsvik 1916, där han dels fick
ett 3:e pris för individuellt spel, dels 1:a pris i samspel
tillsammans med Nils Henrik Bölin
från Nora. Nordin var överhuvudtaget en god violinist som
också framträdde på konseter
med konstmusik. Han var medlem i den s.k. Sandötrion. Vid en
konsert i Sandö 1921,
då Nordin framträdde med ett par sångare och
pianister, gavs han mycket positiva
recensioner av Leffler.
Kort tid härefter reste Victor Nordin till USA, där han
arbetade i byggnadsbranschen.
I USA fortsatte han att spela - och inte enbart folkmusik. Han
anlitades för spelning i
kyrkor och spelade dessutom på biografer. Hans spel sades ha
varit mycket uppskattat;
det sades att det var toner "ur en silverfiol och inte en
träfiol". Efter ca två år återvände
Nordin till Sverige och bosatte sig i Sprängsviken. Han bildade
så småningom både
Nensjö stråkorkester och ett gammeldanskapell, som
anlitades till danser vida omkring.
Nordin var aktiv spelman tills han avled 25/6 1953.
År 1918 upptecknade Leffler 34 låtar efter fotografen
Jonas Sundin i Torrom, Nora.
Sundin hade flera av sina låtar efter fadern som
härstammade från Ullånger.
I anteckningar har Leffler lämnat biografiska data om Sundin
och dennes släkt.
Här omtalar Leffler att Sundins farfar var hemmansägare i
Mäja i Ullånger; även
farmodern ("ej musikalisk") var från Ullånger. Fadern var
torpare i Ullånger men
flyttade vid 35 års ålder till Nordingrå, där
han bodde i två år. Härefter blev han torpare
i Mäland i Bjärtrå. Jonas Sundin föddes i
Ullånger 1859 men växte upp i Bjärtrå.
Han lärde sig spela fiol av fadern och sekunderade sedan
brodern, som var skomakare
i Mäland. Leffler har vidare noterat att Sundin arbetat på
sågen i Lugnvik, gått igenom
handelsskola i Sundsvall samt haft olika anställningar, bl.a. i
Härnösand. Enligt
Lefflers anteckningar från augusti 1918 skulle Sundin varit
handelsföreståndare
i Sandviken i Köja sedan 3 1/2 år och flyttat till Torrom
22 år tidigare.
Lefflers biografiska uppgifter kan kompletteras, och delvis
justeras, med hjälp av
berörda kyrkböcker. Jonas Sundin var född 17/3 1859.
Fadern, efter vilken Sundin hade
en stor del av sin tradition, hette Pehr Sundin. Han föddes 26/2
1827 som son till bonden
Pehr Samuelsson (f. 1781) och Sara Jacobsdotter (f. 1787) i
Mäja, Ullånger. Pehr Sundin
uppges vid tiden för sonen Jonas födelse vara skoarbetare.
Jonas Sundins mor,
Cajsa Greta Bölin, var född 1826.
Efter den korta vistelsen i Nordingrå flyttade familjen 1860
till Bjärtrå - först till Locknö,
senare till Mäland. Pehr Sundin dog i Bjärtrå 19/8
1910. Jonas Sundin var enligt Bjärtrå
församlingsböcker från tidigt 1900-tal
gårdfarihandlare här. 1911 flyttade han till
Bredsätter (utanför Torrom) i Nora, där hans yrke
uppgavs vara fotograf.
Jonas Sundin dog i Bredsätter 7/9 1920.
I ensliga stugan en kulen kväll (Barkbrödsvisa)
Barkbrödsvisan sjöng min mor Ingrid för mej
när jag var liten. Melodin har jag glömt,
men den sjöngs säkert med någon sorgesam
skillingstryksmelodi. Kanske med olika
melodier beroende på landskap. Den visan är ett av det
starkaste minnen från min
barndom. När visan var slut så grät jag alltid.
Ändå bad jag min mor att sjunga den då
och då. Ofta skrämde man barn med allt möjligt.
Kanske fanns det något att man skulle
vara snäll så att det inte blev som för barnen i
visan. Min bror Bo och jag hade det annars
mycket bra under vår barndom. Jag minns aldrig att det fattades
mat på bordet.
Barkbrödsvisan hade säkert min mor lärt sig av sin mor
eller någon släkting.
I ensliga stugan en kulen kväll (Barkbrödsvisa) tecknade K.P. Leffler upp. Se * Ingrid Annell
|
1. I ensliga stugan en kulen kväll |
2. Då kommo mot honom barnen två |
|
3. "När mamma bars bort på den svarta
bår |
4. "Ja, barn, jag har intet att ge er i dag, |
|
5. Då tog han från mossiga väggen
ner |
6. Med ansiktet bortvänt att dölja sin
tår, |
|
7. På bädden av strå, där de
slumrande in, |
*Lefflers anm. till strof 5, rad 2: Med "harpa" menas |
Vid ett besök i Indal i Medelpad i
juli 1917 gjorde Leffler uppteckningar efter
syskonen Ingrid Annell och Lars Olof Åslin (1874-1940).
Efter Ingrid Annell finns
bevarade 27 visor (varav 17 med melodier) samt två
instrumentallåtar sjungna av henne.
Efter Lars Olof Åslin upptecknades 14 fiollåtar.
De båda syskonen tillhörde en gammal spelmanssläkt;
såväl farfadern som fadern
var spelmän liksom bröderna Per och Nils.
Vid tiden för Lefflers kontakter men Ingrid Annell var hon
föreståndarinna för
telfonstationen i Indal.
Vissångerskan Ingrid Greta Åslin var född 18/3
1862.
Hon tjänade piga i Bjällsta innan hon gifte sig med
handelbiträdet sedemera
handlaren, Johan Arvid Annell (f.1852 i Lövånger) och
flyttade till Höge. Ingrid Annell
fick sju barn. Ett av barnen, sonen Ernst (f.1887), blev musiker och
förde familjens
spelmanstraditioner vidare. Ingrid Annell, som änka 1910, bodde
kvar i Höge under
resten av sitt liv och avled här 11/5 1938.
Ingrid Annell deltog i spelmanstävlingar i Sundsvall 1916,
där hon fick ett hederspris.
Ingrid Annell blev så småningom känd som "Indalsmor"
och "Mor Greta". Hon
framträdde också, bl.a. i Sundsvalls radio, och
berättade bygdehistorier.
Redan som liten hade hon sjungit. När hon blev äldre och
fick gå med på fäbodvallning
lärde hon sig fäbodsånger.
Leffler skriver bl.a.: Sångerskans varma hängivenhet
för sin uppgift såsom meddelerska
var även beaktansvärd. Flera timmar varje dag satt jag
hemma hos henne och gjorde
uppteckningar, och varje stund hon hade från sin vidlyftiga
telefonpassning ägnade
hon sina föredragningar. Minnesluckor vid mitt besök har
fru Annell utfyllt och så har
hon, trött efter en ansträngande tjänstgöring
från morgon till kväll, offrat timmar av sina
nätter för att skriva ned och sända mig komplettarande
anteckningar. På detta sätt har jag
också fått hela visor, som jag inte hörde vid mitt
besök och till vilka jag sedan upptecknat
melodierna efter fru Annells föredrag i telefon.
Karl Peter Martin Leffler eller - som han själv alltid skrev
sig - K.P. Leffler föddes den
2 april 1863. Föräldrarna var provinsialläkarten John
Alfred Leffler och hans hustru
Hulda Beata Sofia Rogstadius. Familjen var vid sonen Karl Peters
födelse bosatt i Leksand.
Genom faderns yrke flyttade man ofta. Karl Peter tog studenten
år 1882 i Linköping. Sannorlikt
hade han också tidigt fått undervisning i musik; ham
omtalas senare som skicklig ackompanjatör
och efterlämnade också några kompositioner.1883
skrev han in sig vid universitete i Uppsala för
att studera nordiska språk. Här fick han också
vidare praktisk musikalisk utbildning. Många
studenter vid den tiden var intresserade av folkminnen. Karl Peter
gjorde flera uppteckningsfärder
i Uppland, Sörmland och Gästrikland. Stora delar av
folkmusikupppteckningarna från denna tid
publicerades relativt tidigt. Sin fil. kand.-examen avlade han 1887.
Lefflers egentliga yrke skulle emellertid under större delen
av hans yrkesverksamma liv komma
att bli tidningsskribentens. Uppsala Nya Tidnig, Sundsvalls Tidning
1899-1906. Sistnämnda år
flyttade Leffler till Härnösand, där han
anställdes vid Västernorrlands Allehanda. I
Härnösand
förblev Leffler till sin bortgång den 30 november 1922.
Intresset för folkmusik utvecklades till allt mer aktivt
engagemang. År 1907 genomfördes en
spelmanstävling i Sundsvall där Leffler var en av domarna,
liksom nästföljande år. 1909 deltog
han i arrangemangen av den första tävlingen i
Härnösand. Under kommande medverkade han
som domare och i några fall även som arrangör vid
flera norrländska tävlingar: Hudiksvall 1910,
Örnsköldsvik 1911, Härnösand 1912,
Örnsköldsvik och Sundsvall 1916, Lugnvik 1918,
Sollefteå och Kramfors 1919, Örnsköldsvik och
Ullånger 1921 samt Härnösand 1922.
Dessutom fungerade han som en av domarna vid de båda
tävlingarna i Uppsala 1909 och 1912.
Vid de tävlingar han själv kunde påverka
föreskrev han noggrant vilka instrument som fick
förekomma liksom vilka låtar man helst vill höra.
Dragspelet var absolut förbjudet och vad
spelmännen själva poängterade han, att det var
låtarnas ålder och värde som domarna
uppskattade, spelmannens tekniska skicklighet kom i andra hand.
Dessa idéer - att dra fram i ljuset den "genuina" folkmusiken
och att utrota dragspelet - var
ledande även för andra folkmusikaliskt verksamma. Han
påpekade också ideligen att
spelmännen inte skulle ge efter för publiksmaken; det var
publiken som skulle läras att
uppskatta den traditionella låten.
Sin största insats för folkmusikforskningen gjorde
Leffler utan tvekan genom sina
imponerande insamlingar, där han själv till helt
övervägande stod för det krävande
uppteckningsarbbetet. Det totala antalet melodier Leffler upptecknade
under sin livsrtid
kan beräknas till minst 1 600. Av dessa omfattar ca 1 000 de
norrländska uppteckningarna
tillkomna efter hans flyttning till Härnösand 1906.
Lefflers planarade stora utgåva
"Folkmusik i Norrland" hann dock bara utkomma med häftena 2-4 av
del I, Ångermanland,
före hans död 1922. Det av honom själv förberedda
häfte 5 utgavs postumt 1924 av
Torsten Bucht. Leffler har efterlömnat en skissartad plan
för "ångermanlandsmusiken".
Enligt denna planerade han sin utgivning i 31 häften. Det
första skulle upptagits av bl.a. en
beskrivning av Ångermanland. De övriga skulle vardera
omfattat en eller några socknar,
häftena 20-31 "norr om skogen (Skuleskogen)". Av dessa planer
förverkligades som bekant
endast häftena 2-5 med låtar från Hemsö, Nora,
Skog och Bjärtrå.
Den äldsta kända uppteckningen som bevarats i Lefflers
samling i Länsmuseet-Murberget
är en nedskrift av en vistext efter Israel Bylund från
Ytterlännäs. Uppteckningen gjordes av
Leffler själv år 1907 i samband med de första
hembygdskurserna i Härnösand, där Bylund
var en av de uppträdande spelmännen.
Den första egentliga uppteckningsresan syns annars Leffler ha
företagit på sommaren 1910,
då han besökte norra Ångermanland. PÅ
Ulvön upptecknade han då låtar efter de båda
fiskarna
Axel Söderberg och August Wiberg. För övrigt
antecknade han härifrån beträffande musiken
på ön att det spelades dragspel om kvällarna på
en danbana på höjden ovanför fiskeläget.
Den gamla kultur, som ön säkert haft, hade förlorat
sin ursprungliga prägel, sedan ön blivit
en sommarort för örnsköldsviksbor och andra.
Lefflers engagemang i spelmanstävlingar - både som
domare och arrangör - gav honom
möjligheten till nya kontakter med spelmän och
vissångare. Bl. a. skrev Leffler ned låtar
efter Johan Sundin, bosatt i Nora men med traditioner från
bl.a. Ullånger. Ett mycket stort
antal låtar efter spelmän i Gudmundrå upptecknades.
Från bl.a. följande platser finns låtar
upptecknade: Arnäs, Själevad, Anundsjö, Grundsunda,
Tåsjö, Ådals-Liden, Resele, Ramsele,
Sollefteå, Graninge, Sticksjö, Frånö,
Högsjö, Grubbe, Bjärtrå, Ytterlännäs,
Dal.
Från Medelpad bl.a. Sundsvall, Borgsjö, Indal, Ljustorp.
De flesta av Lefflers trafitionsbärare var fiolspelmän.
Endast ett mindre antal var
vissångare och av spelmännen fanns, bara en
klarinettspelman, Per Bohlin från Tåsjö.
1919 blev det sista stora uppteckningsåret för Lefflers
vidkommande; av hans bevarade
koncepanteckningar framgår emellertid att han på intet
sätt ansågs färdig med sitt verk:
Här finns namn på åtskilliga spelmän, vilka han
ansåg sig böra besöka. Att folkmusiken var
så levande hade han tydligen inte själv väntat sig. I
en artikel i Stockholms Dagblad 3/2 1918
skrev han bl.a.: "Det är rent förvånansvärdt
hvilken mängd af vackra melodier det finnes kvar
i dessa båda landskap [Ångermanland och Medelpad],
där man eljes skulle tycka att den
omfattande sågverksrörelsen, som sugit till sig folk
från alla möjliga håll, borde nivellera
allting, modernisera allting, då djupt in i de stora skogarna
tränga verkningarna af denna
rörelse. Men ännu sjungas här vallvisor och ballader,
och på spelmanstäflingar i Örnsköldsvik,
Hernösand och Sundsvall samt under melodiuppteckningsfärder
på skilda håll i Ångermanland
har jag haft tillfälle att beundra den fiolrepertoar, som
där finnes."
Dödsrunan över K.P.Leffler i Arkiv för
norrländsk hembygdsforskning 1923 skrev av
Lefflers medarbetare Torsten Bucht, som avslutar med orden "... och
hans gärning skall
för visso bära frukt långt in i framtiden".
Källa:
"K.P.Lefflers folkmusikinsamling i Västernorrland". Inledning
och kommentarer av
Margareta Jersild. Arkiv för Norrländsk hembygdeforskning
XXII 1987
Länsmuseet-Murberget Härnösand
Skomakaren och sågverksarbetaren Per Olof Näsman i
Limsta var den äldste av Lefflers
traditionsbärare i Gudmundrå. Efter honom upptecknade
Leffler 14 låtar 1919. Leffler har
själv lämnat följande skildring av Näsman och
hans fiolspel.
Per olof Näsman är född den 4 augusti 1848 i
Torsåker, där fadern var dagsverkstorpare
under prästbordet samt därjämte skomakare.
Per Olof växte upp i Torsåker och lärde skomakaryrket
av sin far. Denne spelade fiol, och så
småningpm fick Per Olof också inträsse för
detta instrument, som han vid 14-15 års ålder av
fadren fick närmare lära sig att behandla på dennes
fiol, vilken han också sedan fick behålla
som sin egen. Han lärde melodier efter åtskilliga
spelmän i trakten, vilka nu äro döda, såsom
en arbetare Forsberg och en hemmansägare Daniel Viklander
från Vik i Torsåker,
hemmansägaren Hamrén i Hammmar i Ytterlännäs
och torparen Mikael Jonsson i Dal m.fl.
År 1875 flyttade Näsman till Kramfors, där han
slog sig ned i Limsta såsom skomakar. På
senare tid har han också om somrarna arbetat [ms:arbetar] vid
sågvärket som plankvagnare
("vagna" betyder att frakta på vagn, och plankvagnare äro
de som vid sågen lasta den sågade
planken på en vagn och sedan skjuta denna ned till
brädgården vid lastageplatsen. Var man
av dessa har sin vagn att svara för). Med sin hustru, som var
från Ytterlännäs och dog 1907,
har han två söner, av vilka den älsta är
maskinförare vid Kramfors sulfitfabrik, den yngre
arbetare vid linbanan i Väija. Den äldre spelar fiol.
Då Näsman såsom nyss sagts lärt melodier
efter flera spelmän, skulle man kunnat tro att han
hade en mycket rikhaltig repertoar. Så var emellertid inte
förhållandet. Av sextondelspolskor
finns, endast få exempel i den trakt som Näsman
representerade, och han kunde inte heller
någon sådan. Men även vad beträffar på
trakten vanliga melodier, mindes han inte så
synnerligen många av dem. Det är ju att märka, att
för en äldre man, vilken icke har någon så
starkt utpräglad musikkärlek, att han ofta tar till
instrumentet på lediga stunder för att spela
för sitt nöjes skull, och vilken inte heller på
länge haft några yttre anledningar att låta
höra sig,
falla så småningom ur minnet en hel del melodier, som han
kunnat i sin ungdom. Det händer
också icke sällan att han erinrar sig början till
någon melodi, men sedan omöjligen kan "komma
på" fortsättningen. Jag har nog ofta vid dylika fall,
sedan en spelman visat sig icke kunna draga
sig till minnes mera än en eller ett par takter av en melodi,
försökt att låta honom övergå till
något annat i hopp att minnet av den förra melodin
möjligen skulle återväckas av någon annan
likartad, men detta brukar icke synnerligen ofta inträffa.
Näsman föredrog gärna sina melodier
med kort hållna toner, ofta med rent staccato, varjämte
han broderade ut en och annan allmänt
känd melodi med alla möjliga snirklar och drillar, dock
utan att sätta in dessa konsekvent på
bestämda ställen utan mera som det föll honom in
för tillfället. Hans föredrag kom därigenom
att förlora i fasthet, men tycktes å andra sidan
bäras av en viss spelglädje.
Till Lefflers uppgifter om Näsman kan läggas
följande data ur samtida kyrkböcker.
P.O. Näsman var född i Harv i Torsåker, där
föräldrarna - vilket Leffler också uppger - var
torpare.
Modern hette Christina Magdalena Persdotter (f. 1817 i Dal). Fadern,
efter vilken Per Olof Näsman
hade en del av sina traditioner, var Erik Ersson, född 29/9
1816. Som Leffler uppger kom
P.O. Näsman till Limsta 1875. hans hustru, som var från
Ytterlännäs, hette Stina Brita Selander
(f. 1846). I familjen fanns under första tiden i Limsta sex
barn. Näsman bodde kvar i Limsta till
sin död 1/3 1925.
Per Olof Näsman deltog i spelmanstävlingarna i Kramfors
1919 och fick där ett 5:e pris, han
"hade en del bra melodier" enligt en anteckning av Leffler. Vid
tävlingarna på Murberget i
Härnösand 1922 angavs Näsman som nummer 10 på
pristagarlistan. Också tävlingarna i
Härnösand 1912 upptog Näsmans namn, det framgår
emellertid inte av tidningarna huruvida
han verkligen deltog
Frans Oskar Nylander (1883-1947)
Efter tre syskon Nylander i Gudmundrå upptecknade Leffler
totalt ett trettiotal låtar samt två
visor. Låtarna meddelades av klarinettspelaren Frans Oskar
Nylander (1883-1947), medan
Emma och Karl bidrog med var sin visa.
Frans Oskar Nylander var bror till Karl och Emma Nylander, vilkas
visor finns återgivna
i K.P. Lefflers folkmusiksamling [del I]. Till skillnad mot Lefflers
övriga spelmän i
Gudmundrå var Karl Nylander klarinettblåsare. Nylander
var f.ö. en av de två
ångermanländska klarinettspelare, vars melodier
tillvaratogs av Leffler.
Leffler har nedskrivit följande av Nylander.
Klarinettblåsare ute i bygderna ha ett särskilt starkt
intresse för att suga till sig melodier
från olika håll. De spela ju ofta tillsammans med
fiolspelmän varvid de lära sig dessas
repertoar, och härigenom väckes och underhålles ofta
hos dem en viss lust att vinna
tillgång till och lära sig även andra melodier.
Så var det också med Frans Oskar Nylander.
Denne var född den 19 juni 1883 i Frånö, där
fadren var arbetare vid Frånö dåvarande
sågvärk, och när sånen växt upp fick
också han anställning där 1895. Då sågen
följande
år lades ned och det i stället inrättades en
sulfatfabrik, övergick Nylander till denna och
fortsatte sedan som fabriksarbetare. Fadren var inte musikalisk, men
modern sjöng mycket,
varigenom Nylander tidigt fick musikinträsset väckt hos
sig. Han uppväxte också "i lag med"
Johan Näsström, född 1871 i Gudmundrå, vilken
efter sin far och mor samt en farbror, som
varit i Jämtland, lärt en mängd melodier som han dels
spelade på dragspel, dels visslade.
Men även från andra håll mottog Nylander
musikinflytelser. En C.G. Holmstedt, vilken var
musiksergeant vid Dalaregementet, brukade tidvis vara i
Gudmundrå för att utföra diverse
arbeten under tider då han var ledig från regementet.
Denne Holmstedt undervisade Nylander
i klarinettspel och även delvis i kunskap om noterna, och efter
honom har Nylander upptecknat
åtskilliga melodier. I notkunskap hade han emellertid
också erhållit undervisning av en äldre
arbetare från Frånö Karl Ulfsparre, vilken
blåste basun. Slutligen fick Nylander också en
mängd melodier från arbetaren på
Frånöfabrikens reparationsvärkstad Hugo Nilsson,
som
sedemera reste till Amerika och öppnade guldsmedsaffär.
Denne Hugo Nilsson, som var sån till
Frånösmeden Nils Nilsson, hade tydligen varit en mycket
musikinträsserad man, ty han hade
spelat dragspel, piano och klarinett, kände noterna och brukade
uppteckna allt vad han kom över.
Vid 18 års ålder började Nylander spela på
danstillställningar tillsammans med gästgivaresonen,
sedemera gästgivaren i Frånö Ernst Hägglund,
vilken var en god fiolspelare. Efter ett par år
upphörde de visserligen att tjänstgöra som
"balspemän", men Nylander, som tidigare spelat mäst
efter gehör, fortsatte nu att spela efter noter och upptecknade
också melodier som han kom att höra.
Genom Frans Oskar Nylanders melodisamlarinträsse har
sålunda kommit att räddas en hel del
melodier, framför allt då att nämna Hugo Nilssons
uppteckningar, vilka troligen utan Nylanders
mellankomst skulle gått förlorade, och genom honom har
också flera främmande melodier
kommit att införlivas med Gudmundrårepertoaren - ett
beaktansvärt bidrag till melodivandringarnas
historia. Av Nylanders samlingar har jag fått avskriva vad jag
önskat. Andra melodier från honom
har jag upptecknat efter hans föredrag.
Frans Oskar Nylander var son till Anders Nylander (f.1834 i
Grundsunda) och Olivia Charlotta
Sundin (f. 1842 i Härnösand). Då Leffler
träffade F.O. Nylander 1919 var denne, enligt samtida
kyrkböcker, maskinförare vid Frånö fabrik och
gift med Anna Sofia Viklund (f. 1887 i Ytterlännäs).
Han flyttade senare från Frånö till Sandviken,
där han också avled 27/12 1947.
Nylander deltog i spelmanstävlingarna i Kramfors 1919,
där han erhöll ett särskilt pris för
sitt klarinettspel. Dessutom tilldelades han pris för samspel
tillsammans med Ernst Hähhlund.
Nylanders melodier utgörs av ett 30-tal låtar samt
några vismelodier. Som framgår av Lefflers
berättelse gjordes dels uppteckningar efter Nylander, dels fick
Leffler skriva av dennes noter.
På ett par ställen i sitt nothäfte har Leffler
antecknat "Nylanders noter". Troligen är också
största delen av melodierna rena avskrifter efter Nylander.
Härför talar såväl själva notbilden
som det faktum att låtarna redan i Lefflers koncept till stor
del är uppordnade efter danstyper
och rubricerade "schottisar" etc.
Hugo Nilsson, vars namn står antecknat vid flera
låtar, var - som Leffler skriver - son till
smeden Nils Nilsson. Hugo Nilsson vart född 3/2 1885 och musiker
till yrket. 1913
utflyttade han till Nordamerika, dit också hans far senare
flyttade. Johan Näsström, som
Nylander varit "i lag med" och som delvis hade jämtska
traditioner, är förmodligen identisk
med en fabriksarbetare Johan Näsström, född 11/1 1871,
bl.a. bosatt i Frånö och i Å,
där han avled 21/3 1948.
Efter tre syskon Nylander i Gudmundrå upptecknade Leffler
totalt ett trettiotal låtar samt
två visor. Låtarna meddelades av klarinettspelaren Frans
Oskar Nylander (1883-1947),
medan Karl och Emma bidrog med var sin visa.
Karl Andreas Nylander var den äldste i en större
syskonskara. Han föddes i Säbrå
13/7 1870 Föräldrarna var arbetaren Anders Nylander (f.
1834 i Grundsunda) och
Olivia Charlotta Sundin (f. 8/10 1842 i Härnösand). Olivia
Charlotta Sundin gifte sig 1868
med Anders Nylander och blev bosatt i Gudmundrå, där hon
också dog 30/3 1914. Modern,
som av Leffler lärt Karl och Emma sjunga och därmed
möjligen lärt Karl och Emma de visor
som Leffler upptecknade.
Karl Nylander arbetade som lutkokare i Frånö, gifte sig
1892 med Elin Katarina Lundblad
(f. 1870 i Fryksände). Han kvarstannade i Gudmundra, där
han avled 7/6 1955.
Efter tre syskon Nylander i Gudmundrå upptecknade Leffler
totalt ett trettiotal låtar samt
två visor. Låtarna meddelades av klarinettspelaren Frans
Oskar Nylander (1883-1947),
medan Emma och Karl bidrog med var sin visa.
Emma Lovisa Nylander föddes 13/2 1887 i Frånö.
Föräldrarna var arbetaren Anders Nylander (f. 1834 i
Grundsunda) och Olivia Charlotta
Sundin (f. 8/10 1842 i Härnösand). Olivia Charlotta Sundin
gifte sig 1868 med Anders
Nylander och blev bosatt i Gudmundrå, där hon också
dog 30/3 1914. Modern, som av
Leffler lärt Karl och Emma sjunga och därmed möjligen
lärt Emma och Karl de visor
som Leffler upptecknade.
Leffler uppger att Emma Nylander var innehavarinna av en
modeaffär i Svanö.
Emma Nylander utflyttade 1909 till Sollefteå men flyttade efter
ett år vidare till
Stockholm. Hon var under de närmaste åren bosatt dels i
Oscars församling, dels
utanför staden. 1915 återvände hon hem till
Frånö och blev modist. 1919 var hon
bosatt i Svanö. Året därpå kom hon till
Härnösand som kaféidkerska. Hon
återvände
emellertid tillbaka till Stockholm 1926, där hon så
småningom blev pensionatsägarinna.
Emma Nylander avled i Engelbrekts församling 26/4 1965.
En av visorna "Kom till mej i måra. Kallas av Leffler "Visa
från nedre Ådalen med en
berättelse" Den är av honom försedd med följande
inledning:
På en bondgård tjenade en gosse och en flicka, som tyckte
om varandra. Men bondgubben
som ägde gården, tyckte också om flickan, och hur
det var, så tog hon honom. Gossen
flyttade nu från gården och tog tjänst i en
granngård som dräng.
Men kärleken mellan honom och den unga bondhustrun fortfor, och
när bonden var
bortrest ibland, brukade drängen besöka henne. Bondhustrun
lät honom veta, att ute på
gårdsplanen hos bonden fanns en gammal lös stubbe, och
när bonden givit sig bort, gick
hustrun och lade ikull stubben, varpå drängen, som
från sitt nya hem hade utsikt över
bondens gårdsplan, på kvällen efter slutat arbete
infann sig; med om bondgubben oväntat
syntes närma sig hemmet, skyndade sig hustrun att resa upp
stubben så att han stod som
vanligt, och då aktade sig drängen för att komma.
År 1919 upptecknade Leffler 16 låtar efter arbetaren
vid Kramfors liefabrik Erik Olof Högberg
i Östby, Gudmundrå. Om denne spelman har Leffler skrivit
följande:
Erik Olof Högberg föddes den 29 september 1864 vid
Gideå dåvarande bruk, där fadren var
stångjärnssmed. Modern sjöng visor, vilka
Högberg dock inte mindes, men eljes vet han inte
om att han haft något musikfolk i släkten.
Redan som liten gosse fick emellertid Högberg kärlek
till fiolen. Han hade hört många
spelmän i trakten med stor förtjusning, och redan vid 7
års ålder gjorde han sin första fiol.
Den var värkligen enkel nog! Han limmade ihop en
cigarrlåda, i vilken han skar ett par
ljudhål och vid vilken han limmade fast en "hals"
(gripbrädet). Strängar spann han smor i
olika tjocklek av lin. Stråken till detta musikaliska
mästervärk åstadkom Högbergs far på
det sättet, att han täljde en halv meter lång
björksticka, vilken skars flat på ena sidan, och
i stället för stråktagel insmordes denna flatsida med
tallkåda [...] Den fiolen begagnade
emellertid lilla Erik till sitt 13de år, då han fick
köpa en fiol för 4 kronor av en pojke.
Också det instrumentet var hemmagjort och av en ovanlig
tillvärkning. Botten var
sammansatt av 9 smala bitar av en, sargen (sidostyckena, som
sammanbinda botten
och lock) av björk och locket en hel skiva av gran med utskurna
ljudhål. En stråke
förfärdigade Högberg själv av björk och
svart hästtagel, som han fick av stalldrängen
vid bruket. Även denna fiol är förstörd, den
brann nämligen upp vid en eldsvåda i
Högbergs föräldrahem.
Högberg började nu lära efter spelmän, och vid
16 års ålder köpte han sig en riktig fiol. Sin
nuvarande fiol har han förvärvat av en skräddare i
Ramsele. Stränghållaren till den har han
själv gjort av ett utsnidat renhorn. Han hade nu arbete vid
kvarnen i trakten. Vid 29 års ålder
lämnade han emellertid kvarnarbetet och var under 25 års
tid stabbläggare vid Kramfors.
Därefter tog han anställning vid Kramfors liefabrik,
där han sysslar med stenarbeten och
murning. Gift i Kramfors har Högberg 4 vuxna söner,
därav den älsta, Johan Erik Levi,
som är anställd vid Boströms snickerifabrik i
Sollefteå, av fadren uppgivits spela fiol [...]
Såsom uppväxt i nordöstra Ångermanland och
bosatt där ända fram emot sitt trettionde år,
har Högberg en stor del av sina meodier från dessa
trakter, frånm vilka han också hade en
del meddelanden att lämna om spelmän och danser.
Till denna levnadsteckning av Högberg kan läggas
följande. Föräldrarna hette Johan Högberg
(f. 1819 i Graninge) och Gunilla Catharina Olofsdotter. Modern, som
sjöng visor och som
lärde Högberg en av hans melodier var född 1/1 1824
och dotter till dagsverkskarlen vid
Sollefteå bruk Olof Andersson (f.1795) och Anna Olofsdotter
(f.1793). Gunilla Olofsdotter
tjänade som piga i Sollefteå innan hon gifte sig med Johan
Högberg och blev bosatt i Gideå.
11 barn föddes i familjen och Erik Olof var den näst
yngste.
Till Gudmundrå kom Erik Olof Högberg 1889 och flyttade
då in Björsta. 1890 gifte han sig
med Katarina Dorotea Alm (f. 1862 i Gudmundrå). Den
omnämnde sonen, Johan Erik Levi,
föddes också samma år. Under 1890-talet bodde
familjen också i Svanö och Fiskja, innan
man 1897 slog sig ned i Östby. Här bodde Högberg
då Leffler träffade honom 1919 och här
kvarstannade han också till sin bortgång 31/3 1951.
Högberg deltog i spelmanstävlingarna i
Örnsköldsvik 1916 samt i Kramfors 1919.
I Kramfors tilldelades han ett 3:e pris.
Källa:
Beskrivning av den första fiolen även tryckt i
Härnösands-Posten 13/9 1919.
Efter Erik Adolf Rönlund, en av de två kända
spelmansbröderna i Högsjö, upptecknade
Leffler14 låtar år 1919. Om bröderna Adolf och
Valfrid Rönlund har Leffler skrivit följande:
Det var bara ungefär ett års skillnad i ålder
mellan dessa båda bröder och båda hade växt
upp
tillsammans, och hade ungefär samma repertoar; men den yngre,
Valfrid, var något mera
begiven på musik än brodern och hade "legat i" och spelat
hela tiden ivrigare än Erik Adolf,
som tidvis låtit fiolen vila, medan han sysslade med
anläggningar vid sitt hemman.
Erik Adolf Rönlund föddes de 21 juni 1871 i Bölen
Högsjö, där fadren var hemmansägare.
Erik Adolf växte upp hemma och fick tidigt börja jälpa
fadren med jordbrukets skötsel; från
hans tolvte år hade man ingen dräng på gården.
Vid 30 års ålder gifte sig Erik Adolf och
övertog gården, där fadren sedan bodde såsom
födorådstagare, och som Erik Adolf sedan
dess alltjämt innhaft. Han har nu på sin gård en
cirkelsåg, som sågar 70 till 80 sågar
[=stockar] om dagen och som 3 byar begagna, samt en kraftstation.
Fadren spelade inte något instrument men hade fint öra,
och modern sjöng visor. Hennes
fars farfar var f.ö. tysken Kram, som grundade Kramfors
sågvärk, vilken ju kan meddelas
såsom personhistorisk notis som ju kan ha sitt inträsse.
Båda bröderna fingo löfte om att
få en fiol tillsammans "när de lärt sig katekesen",
vilket löfte starkt påverkade deras bemödande
att plugga i sig denna för en pojke eljes föga njutbara, ja
ofattliga bok. När de så nått målet och
belöningen med förtjusning mottogs, spelade de i god
sämja turvis 5 à 10 minuter på sin
skatt. Men sedan köpte fadren en fiol till, så att
gossarna fingo var sin. Och så övade de sig
och lärde sig så småningom allt flera melodier efter
traktens spelmän, mäst efter spelmännen
Elias Vedin i Högsjö och hans brorsån Erik Vedin.
*
Adolf Rönlund tillhörde på fädernesidan en
gammal högsjösläkt. Fadern Erik August
Rönlund
(f. 1844) var nämndeman och jordbrukare i Bölen och
Rö. Modern Märta Jonsdotter var född
i Nora 1834. Adolf Rönlund gifte sig med Lisa Bergfors (f. 1881)
och var - som Leffler också
skriver - kvar på hemgården i Bölen då hans
låtar upptecknades. På 1920-talet flyttade
Adolf Rönlund till Viksjö. Han avled 16/3 1940.
Adolf Rönlund deltog i spelmanstävlingarna i Kramfors
1919 och fick då ett 3: pris. Dessutom
tilldelades han pris för samspel tillsammans med brodern Valfrid
och cittraspelaren Gustaf
Brundin. Valfrid Rönlund (1872-1957) prisbelönades vid
flera tävlingar, några uppteckningar
efter honom har dock inte bevarats i Lefflers samlingar.
Elias Vedin, efter vilken Adolf Rönlund hade några av
sina låtar, var torpare i Bölen. Han
föddes 24/11 1812 och dog i Bölen 13/2 1887. Den
omnämnde brorsonen Erik Vedin var
bonde och född 4/1 1847 - även han bosatt i Bölen.
Johanna Hägglund f. Nordin (1855-1940)
I Gudmundrå uppteckanade Leffler två visor, meddelade
av "nu (hösten 1919) 63-åriga änkan
Johanna Hägglund i Frånö, född Nordin, av gammal
odalmannasläkt". Den ena av dessa visor
uppgavs vara efter fru Hägglunds farmor.
Märta Johanna Hägglund föddes 31/10 1855 i Fiskja.
Föräldrarna var bonden Lars Johan Nordin
(f. 1823) och Anna Dorothea Börlin ( f. 1834 i
Högsjö). Johanna bodde i Fiskja tills hon 1879
gifte sig med arbetaren Erik Jonas Hägglund (f.1856 i
Häggdånger) och bosatte sig i Klocke i
Nora. Redan året därpå återvände familjen
emellertid till Fiskja. Efter ännu en flyttning - denna
gång till Hemsö - slog sig familjen med sina tre barn ned
i Gudmundrå ännu en gång. Nu
kyrkskrevs man under Frånö, där Erik Jonas
Hägglund antecknades som bonde.
Johanna Hägglund, som blev änka 1913, kvarstannade i Frånö ända till sin död 21/1 1940.
Farmodern, som sjöng den första visan, hette Catharina
Andersdotter och var född 5/9 1798.
Även hon var från Gudmundrå, närmare
bestämt från Gumås, där föräldrarna
Anders Jonsson
och Margareta Olofsdotter var bönder. Catharina Andersdotter
gifte sig med bonden
Nils Larsson Nordin (f. 1798) och var vid sonen Lars Olof - dvs.
Johannas far - födelse 1823
bosatt i Å i Gudmundrå.
Johanna Hägglund trallade också
instrumentallåtar. I Lefflers koncept finns åtminstone en
låt
(möjligen flera) upptecknade direkt efter henne. Hennes son
Ernst, som var gästgivare i Frånö
och spelade fiol, hade lärt några låtar efter sin
moders trallning.
År 1919 träffade Leffler gästgivaren Ernst
Hägglund och dennes mor Johanna Hägglund i
Frånö.
Johanna Hägglund kunde sjunga visor och tralla låtar,
medan sonen Ernst spelade fiollåtar som
han delvis lärt efter sin mors trallning.
Märta Johanna Hägglund föddes 31/10 1855 i Fiskja.
Föräldrarna var bonden Lars Johan Nordin
(f. 1823) och Anna Dorothea Börlin ( f. 1834 i
Högsjö). Johanna bodde i Fiskja tills hon 1879
gifte sig med arbetaren Erik Jonas Hägglund (f.1856 i
Häggdånger) och bosatte sig i Klocke i
Nora. Redan året därpå återvände familjen
emellertid till Fiskja. Här utökades familjen med tre
barn och en av dem var sonen Ernst Hjalmar, som föddes 23/8
1886.
Efter ännu en flyttning - denna gång till Hemsö -
slog sig familjen med sina tre barn ned i
Gudmundrå ännu en gång. Nu kyrkskrevs man under
Frånö, där Erik Jonas Hägglund
antecknades som bonde.
Ernst Hägglund arbetade som bokhållare vid början
av 1910-talet men blev sedan gästgivare
i Frånö. Han gifte sig med Elsa Augusta Landahl (f.1891 i
Ytterlännäs) och i familjen fanns två
barn då Ernst Hägglund, drabbad av en akut sjukdom, avled
endast 33 år gammal 26/2 1920.
Ernst Hägglund deltog i spelmanstävlingarna i Kramfors
1919, där han fick pris för samspel
tillsammans med Oskar Nylander.
Frans Albin Mobeck (1858-1937)
Efter Frans Albin Mobeck upptecknade Leffler år 1919 34
låtar och en vismelodi.
I Lefflers samling finns bevarat ett koncept till levnadsbeskrivning
av Moberg.
Frans Albin Mobeck representerade en här i Ångermanland
temligen fåtaligt företrädd klass
bland spelmännen. Under det dessa vanligen äro antingen
jordbrukare, vilka i sinom tid övertagit
fadrens hemman eller köpt något torp (avsöndrad
hemmansdel) i trakten, eller också arbetare,
vilka från unga år inneha anställning vid
något av de många industriella värken här, hade
Mobeck
däremot frästat på litet av varje.
Han föddes den 11 juli 1858 i Härnösand, där
fadren var fanjunkare vid Västernorrlands regemente.
Först hade han plats såsom springgosse och biträde i
dåvarande Johanssons bokhandel i Härnösand,
sedan arbetade han en sommar på Härnösands
brädgård, därefter tog han plats som
maskindragare
på Härnösands-Postens tryckeri. Vid 28 års
ålder avflyttade han emellertid till Gudmundrå, där
han
ägnat sig åt handel med klädespersedlar och korta
varor, som han reste ikring och bjuder ut,
varjämte han innehaft en och annan mindre agentur. Nu på
gamla dagar hade han fått sin hörsel
åtskilligt försvagad, men hörde ändå
väl den något svaga tonen av sin fiol och tycktes med
sitt
lugna sätt nöjd med tillvaron.
Mobecks moder sjöng gärna och hade vacker röst och
god musikbegåvning. Eljes vet Moberg
icke om något musikfolk i släkten. Sina musikanlag anser
han sig ha fått i viss mån utbildade i
folkskolan. Han började först att spela dragspel, men
övergick vid 20 års ålder till fiolen. Fiolspel
och en del fiolmelodier lärde han först av en
skräddare Vallin från Ramsele, som nedflyttat till
Härnösand. Denne hade lärt av en fiolspelman Svensson
från Junsele, vilken sades ha lärt en del
melodier efter den vittberömde norske violinisten Ole Bull. Av
Vallin köpte Mobeck sin första fiol.
Noter lärde han sig av dåvarande filosofie studerande,
sedemera tidningsmannen Hugo Hägglund,
som bodde hos sin mor i Härnösand och gav musiklektioner. -
I Gudmundrå hade han sedan lärt
en del melodier efter en skomakare Rosenqvist, som en tid varit
skådespelare.
Mobeck försåg gärna sina melodier med diverse
drillar och förslagsfigurer, vilka senare ibland
genom outpräglat spel blevo mycket svåra att uppfatta.
När dylika figurer konsekvent tilsattes på
bestämnda ställen, har jaf återgivit dem i notskrift.
- Mobesk hade ett uttryck darrton. Därmed
menade han t.ex. i en vals en punkterad halvnot, d.v.s. en ton som
upptog en heltakt och på vilken
han hela tiden darrade under fingertrycket.
Mobeck är gift och har haft 8 barn, av vilka 4 äro döda. En av hans flickor sjunger och spelar guitarr.
Man behåller ett vänligt minne av den gamla blida
mannen, vilken säkerligen i sin fiol haft en kär
vän,
som troget hjälpt honom att övervinna många
ledsamheter, som kunna möta här i livet.
*
Mobeck var född i Härnösands stadsförsamling
och son till pigan Christina Margareta Berglund
(f.1833 i Ullånger). Modern gifte sig 1863 med Axel Fredrik
Mobeck (f. 1826 i Växsjö), då
artillerist vid Svea artilleriregementes batteri i
Härnösand.
1887 flyttade Frans Albin Mobeck till Knäfta i
Gudmundrå och året därpå gifte han sig med
Marta Margareta Jonsson (f. 1860 i Säbrå). Mobeck vistades
under sina sista år i Limsta,
där han avled 9/3 1937.
Den skräddare från Ramsele som först lärde
Mobeck fiolspel hette Anders Wallin och var
född 5/1 1842. Han hade lärt skräddaryrket men gick
sedan bl.a. på skogsskola och vistades
på flera ställen i Ångermanland. Wallin sade sig ha
lärt låtar efter gamla spelmän, vilka haft
dem i minne man efter man sedan urgamla tider.
Efter sågverksarbetaren Agne Octavius Lindgren upptecknade
Leffler 1919 elva låtar.
Leffler har bara lämnat uppgift om Lindgrens initialer och
efternamn samt hemvist, det
råder dock inget tvivel om identifieringen av denna spelman.
Agne Lindgren föddes 31/3 1888 som son till skolläraren
och organisten Lars Magnus Lindgren
(f. 1848 i Gunnarskog i Värmland) och Anna Kristina Felldin (f.
1848 i Härnösand).
Agne, som var det sjunde barnet i familjen, föddes på
prästbordet i Nora men flyttade 1897 med
föräldrarna till Härnösand. Då Leffler
träffade Agne Lindgren 1919 var denne, tillsammans med
sin hustru Alma Eugenia Tjäder (f. 1888 i Gudmundrå) och
sina barn, nyinflyttad i Kramfors.
Lindgren kvarstannade i Gudmundrå till sin bortgång, han avled i Kramfors 14/4 1969.
Närmare 50-talet melodier, huvudsakligen låtar,
upptecknade Leffler 1918 efter stabbläggaren
Jonas Holmberg, då bosatt vid Björknäs i
Frånö. I en av sina klippböcker har Leffler
antecknat
att uppteckningarna gjordes före midsommar detta år.
Härutöver finns inga anteckningar om
Holmberg bevarade. I en tidningsartikel 13/9 samma år, där
Leffler redogjorde för
melodiupptecknandet i Ångermanland, gavs dock följande
upplysningar om Holmberg:
Jonas Holmberg är stabbläggare vid Kramfors södra
såg men bor ett stycke därifrån vid
Björknäs
såsom vaktmästare i "Samlingslokalen", vilken förut
ägdes av missionsföreningen i Frånö[...]
Jonas Holmberg föddes 1865 i Lkjustorp i Medelpad, där
fadern var liesmed och jordbrukare.
Där arbetade Jonas först hemma i jordbruket och sedan vid
olika sågverk, men flyttade 1908 till
Sandviken och 1912 till Björknäs. Han har en hel del
melodier från Medelpad, bl.a. efter sin far,
vilken lärt efter en storspelman Eskil Pålsson, och efter
en Erik Olsson i Indal.
Efter Jonas Holmberg upptecknade jag icke mindre än ett
30-tal melodier från Medelpad och
omkring 20 från Ångermanland, varjämte jag av honom,
hans hustru och 11-åriga dotter
inhemtade uppgifter om samt ord och melodier till den förenklade
form av stjärngossesång,
vilken förekom inom Gudmundrå socken.
Jonas hade en del präktiga bondmarscher från Medelpad
samt många vackra polskor m.m. från
både Medelpad och Ångermanland.
Jonas Holmberg, som var en yngre bror till fiolspelaren Olof Peter
Holmberg, var född
17/10 1865 i Öster-Frötuna i Ljustorp. Modern Anna Greta
Danielsdotter (f.1821) var från
Viksjö. Fadern Johan Holm, efter vilken Jonas lärt
melodier, var född 9/1 1824 i Säbrå.
Han upptas vid tiden för Jonas födelse som torpare i
samtliga kyrkböcker, under 1880-talet
uppges han vara smed.
Vid mitten av 1880-talet lämnade Jonas Holm - som han
då hette efter fadern - sin
födelsesocknen Ljustorp och flyttade närmast till
Hässjö, där han arbetade som dräng i Bye.
Han gifte sig med Matilda Josefina Hägglund (f. 1871 i
Hässjö) och kom så småningom att -
liksom brodern Olof Peter - kalla sig Holmberg. Dottern som
nämns av Leffler hette Lilly
Matilda (f.1907).
Holmberg deltog i spelmanstävlingarna i Härnösand
1912, Örnsköldsvik 1916, Kramfors 1919,
Härnösand 1922 och Hola 1928. I samtliga tävlingar
prisbelönades han; i Kramfors fick han
ett 1:a pris, i Härnösand 2:a respektive 6:e pris och i
Örnsköldsvik två 2:a pris (för ensamt
spel och för samspel tillsammans med brodern Olof Peter). De
båda bröderna fick dessutom
ett extrapris i Hola.
Jonas Holmberg avled i Kramfors 17/10 1938.
Efter Robert Näsström från Gudmundrå
upptecknade Leffler 1919 tio låtar. Näsström var
vid
uppteckningstillfället i 25-års åldern och arbetade
vid liefabriken i Kranmfors. I ett koncept av
Leffler finns följande skildring av Robert Näsström
bevarad:
Det finnes två slag av den yngre spelmansgenerationen. Det
ena slaget utgöres av sådana
musikutövare, vilka fått sin musikaliska
värksamhetslust påvärkad i någon bestämnd
riktning.
De ha t.ex. åhört en eller annan spelmanstävlan och
därvid lärt sig att tycka om de gamla,
värdefulla melodierna, de ha funnit hurusom just dessa i
främsta rummet belönas av prisdomarna,
och de börja nu slälva egna sig åt inlärandet av
gamal god folkmusik. Det andra slaget av yngre
spelmän består av sådana, som kanske ha ett mycket
varmt musikinträsse, vilket emellertid
aldrig fått någon viss riktning. Därför
sträva de att planlöst tillägna sig all möjlig
musik, som
slår an på dem. Härvid undvika de nog lyckligt mera
banala melodier, men däremot falla de lätt
offer för den sentimentala riktning som representeras av
"smekande" bostonmelodier och
annat dylikt, som de hört på grammofon eller på
annat sätt föredragna. Deras repertoar blir
därför ofta mycket brokig.
Til det senare slaget hörde Robert Näsström,
arbetare vid Kramfors liefabrik i Östby. Han föddes
10 november 1893 i Sandviken (strax norr om Kramfors), där
fadren var sågvärksarbetare.
Han växte upp i Sandviken och började där arbeta i
sågen. men fick 1914 plats med utföranden
av olika arbeten vid Kramfors liefabrik.
Han far "spelade på fiolen nästan vad som hälst",
även efter noter, och ännu 1919 var han vid
68 års ålder ledare för en blandad kör i
Sandviken. Modern sjöng och spelade gitarr. Hans
farbroder, som var plankbärare vid Sandviken, var också
musikalisk. Han blev döv på gamla
dagar, men spelade fortfarande bra ändå, bara han fick
någon som stämde fiolen rätt åt sig.
Robert Näsström var tydligen en musiksvärmare, som
spelade smäktande bostonmelodier med
dubbelgrepp och drillar. Även i de folkmelodier, som han
lärt sig, satte han gärna in dubbelgrepp
med terser, sexter och oktaver, men ingalunda på bestämda
ställen utan här och där, allt
eftersom det föll honom in, varför jag icke heller
återgivet dessa hans infall i notskriften.
Robert Näsström hade ett fint och behagligt sätt, i
vilket det något svärmiska draget tyckes
vara det förhärskande. När han spelade, vad det nu
än var, riktade han blicken liksom drömmande
långt bort i fjärran, så att han kom mig att
tänka på de i Uppland vanliga legenderna om
ynglingen, som vid sjöstranden i sommarkvällen lyssnade
till Näckens strängspel. Men detta
intryck förflyktigades hastigt, då Näsström med
innerlig, darrande ton stämde upp någon
modärn boston---
*
Fem av sina låtar hade Näsström efter fadern och
en farbror. Fadern hette Hampus Näsström
och var född 26/9 1849. (Leffler har här fel
beträffande Näsström d.ä:s ålder; denne
bör ha varit
69 eller 70 år 1919.) Hampus Näsström var son till
bonden Per Ersson (f.1808) och Anna
Magdalena Frånberg (f.1811) i Jättesta. I han sförsta
äktenskap med Brita Greta Mellberg
(1851-1896) föddes sonen Robert, familjen bodde då i
Dynäs.
Två år efter det att Leffler gjort sina uppteckningar
efter Robert Näsström flyttade denne till
Bjärtrå men återvände med sin familj 1928 till
Gudmundrå. Han bodde sedan här till sin
bortgång 8/12 1958.
Den farbror, som Robert Näsström också lärde
låtar efter, är troligen Per Erssons och
Anna Magdalena Frånbergs son Erik. Han var född 5/9 1832
och mestadels bosatt i Ådalen.
"Pänningeinsamlingsvisa vid dans" kallar Leffler en kort visa
som han upptecknade i Gudmundrå
troligen 1919. Han uppger endast att den meddelades av
hemmansägaren Albert Viklander i Knäfta,
som lärt den av sin far därstädes. Den ende med detta
namn i Knäfta under 1900-talets första
decennier är Gustaf Albert Viklander född 2/7 1875, vilken
sålunda bör vara Lefflers meddelare.
Albert Viklander var hemmansägare i Knäfta, gift med
Anna Matilda Henriksdotter (f. 1881 i
Kvevlax, Finland). Fadern, som Viklander lärde visan av hette
Karl Gustaf Viklander, även han
var hemmansägare, född 21/2 1843. Han dog i Knäfta
25/5 1917.
Modern hette Marta Stina Höglund (f. 1846 i
Ytterlännäs).
Albert Viklander avled 17/10 1959 i Gudmundrå.
*
Här följer texten till visan:
Munsjörn skakar på sin pung (Pänningeinsamlingsvisa
vid dans)
Munsjörn skakar på sin pung.
Fröjden Eder I fränder!
Giv åt rådlös speleman
efter råd och ämnen.
Lefflers anmärkningar:
Vid danstillställningar gick spelmannen omkring i salen och
spelade och sjöng denna visa, medan
en av männen gick ikring med en pung (eller hatt) och uppsamlade
frivilliga pänningegåvor, som
skulle utgöra spelmannens avlöning. "Munsjör" är
en folklig försvenskning av det franska
substantivet monsieur.
Johan Vilhelm Dylin (1883-1951)
Efter träarbetaren Johan Vilhelm Dylin har bevarats 20
låtar, upptecknade 1919 av Leffler, som
också lämnat följande upplysningar om Dylin:
Johan Vilhelm Dylin var född den 29 mars 1883 i Jättesta
by i Gudmundrå, där hans far var
snickare. Under skolgång i Vallen vid kyrkan började
gossen redan vid 11 års ålder att arbeta
såsom "rankare", d.v.s uppstaplare av timmer, vid Kramfors
sågvärk. Det var ett tungt arbete för
en liten 11 års pys och avlönades endast med 7 öre i
timmen. Bräderna uppstaplades i s.k. "skot",
d.v.s travar av "justerade" (= till viss längd avskurna)
bräder. Numera har man vanligen mekaniskt
"kapvärk" i st.f. handsortering (avskärning till olika
längd), men när handsortering ännu
förekommer,
"skotar" sorteraren upp stockarna själv.
Sedemera blev Dylin så småningom bredgårdsarbetare, men är nu anställd vid pråmbygget.
Dylin var en musikalisk familj; både hans far och mor samt
tio syskon sjöngo visor av olika slag.
Ett par visor från modren har jag fått bevarade. F
örutom alla dessa visor fick han höra dragspel,
som på den tiden voro mäst brukliga instrument i trakten,
samt en och annan fiol. Vid 16 års ålder
började han själv spela fiol och köpte sig en
sådan för 5 kronor från Malmö, vilke han sedan
sålde för
att i stället köpa en bättre från
Härnösand.
Dylin hade lärt sig att känna noterna och var
därför i stånd att uppteckna sådana melodier
som han
själv kunde.
Dansvisorna efter Dylins mor röra sig till olika texter
använda melodier. Den ena visan med texten
"Lill-geta vart ska du gå åt?" har antagliogen
också använts såsom barnvisa.
Dylins övriga dansmelodier, av vilka de flästa av honom
inlärts från äldre spelmän i
Gudmundrå,
äro i allmähet av temligen genomsnittligt slag. Ett par av
dem erbjuda dock vissa egenheter.
Dylin hörde till de spelmän, som kunde lämna klara
och för mina undersökningar användbara uppgifter
och dans och musikförhållanden på sin trakt.
*
Johan Vilhelm Dylin var det fjärde barnet i en syskonskara
på tio, där alla enligt Leffler sjöng visor.
Fadern Per Erik Dylin (f.1851) var sågverksarbetare och
familjen bodde vid sonen Johans födelse i
Björsta. Modern, från vilken Johan Vilhelm hade flera av
sina melodier, hette Eva Strömberg. Hon var
född 13/6 1854 och enligt kyrkböckerna dotter till Olof
Strömberg (f. 1822) och Cajsa Greta Ramstedt
(f. 1819) i Knäfta. Båda föräldrarna dog
samtidigt och Eva Strömberg tjänade som piga på
prästbordet
och i Jättesta innan hon 1877 gifte sig med Per Erik Dylin.
Johan Vilhelm Dylin hade 1908 gift sig med Anna Lovisa Johansson
(f. 1887 i Ytterlännäs) och
familjen bodde vid Lefflers besök 1919 på samma plats som
föräldrarna. Leffler säger dock ingenting
om att han träffade modern Eva Strömberg, som sedan bodde
kvar hos sonen till sin död 27/1 1937.
Johan Vilhelm Dylin avled 6/7 1951.
Dylin hade en av sina låtar efter "Mikael Jonsson i Dal", en
berömd spelman mera känd som
"Mickel Jons". Mikael Jonsson var född 30/3 1793 och blev genom
sitt gifte 1828 med änkan
Catharina Jönsdotter (f.1777) torpare i Hållsäter i
Dal. Han flyttade sedemera till Vemyra, en by
utanför Sollefteå (jämför
Israel Bylunds berättelse)
I Lefflers samlingar ingår en visa, kallad
"Hundraårsvisan", vilken Leffler uppger vara sjungen av
en man vid namn Erik Backlund i Nyland, Ytterlännäs. Visan
upptecknades av kantorn i Ytterlännäs
Nils Bölin, troligen kring år 1920 eller något
tidigare. Leffler lämnar inga upplysningar om denne
Erik Backlund, inte heller har han noterat vid vilken tid visan
upptecknades.
Den nämnde Erik Backlund är sannolikt identisk med Per
Erik Backlund, bosatt i Nyland under
den tid Bölin kan ha gjort uppteckningen. Backlund var född
29/6 1855 i Vibyggerå, där han i
födelseboken antecknades som son till pigan Sara Jacobsdotter
(f.1828) i Norrgällsta och
bondsonen Erik Persson i Backe (f. 1834). Erik Backlund flyttar
senare till Ytterlännäs, där han
blir sågverksarbetare och gårdsägare i Näs,
Nyland. Han gifte sig 1883 med Anna Brita Nyberg
(f. 1863 i Skorped).
Erik Backlund avled i Ytterlännäs 5/5 1935.
Efter torparen och skogvaktaren Israel ("Iske") Bylund har genom
Lefflers försorg bevarats
16 melodier. Tio av dessa har upptecknats och utskrivits av kantor
Nils Bölin i Ytterlännäs
sannolikt omkring år 1920, och finns i K.P. Lefflers
Folkmusiksamling, Arkiv för Norrländsk
Hembygdsforskning XXII 1986. Länsmuseet-Murberget.,
Härnösand.
De övriga finns i Folkmusikkommissionens arkiv i Musikmuseet i
en utskrift gjord av en notskrivare
men försedd med kommentarer av Leffler. Någon uppgift om
uppteckanare lämnas inte beträffande
de sistnämnda; de är därför sannolikt upptecknade
av Leffler själv.
Leffler mötte Israel Bylund redan sommaren 1907, då
Bylund tillhörde en av de spelmän som
Leffler utvalde för medverkan vid hembygdskurserna i
Härnösand detta år. Bylund framträdde då
med
tre låtar enligt ett tryckt program till "uppspelningen af
gamla folkmelodier". Vid det tillfället skrev
Leffler ned några textstrofer av en visa efter Bylund.
Också i den första spelmanstävlingen i
Härnösand 1909 deltog Bylund och belönades då
med ett 4:e pris.
På Israel Bylunds repertoar stod såväl visor som
låtar. Av de uppteckningar som gjordes av Bölin
upptas åtta av visor med melodier och två av låtar.
Bylund sjöng och spelade fiol samtidigt. I sin
anmälan till tävlingarna 1909 säger sålunda
Bylund själv att han kunde gamla polskor och valser
samt "ett par tre gamla visor sjungna till fiol". Han uppges
f.ö. ha varit spelvillig och spelade mycket
med förstämd fiol.
Till sina anteckningar efter Israel Bylund har Nils Bölin
bifogat biografi om denne, vilken till stor del
upptas av spelmannens egen skildring av sitt liv.
*
I början av 1800-talet i Västansjö, en liten
fjällby i Ytterlännäs socken, en torpare, som hette
Bylund,
vida berömd för sin sångröst och sina visor.
Hans musikaliska anlag ärvdes av sonen "Iske" (Israel),
som i våra dagar är en av de märkligaste
spelmännen av den gamla stammen i Mellersta Ådalen.
De flesta av sina låtar tyckes han ha glömt, men faderns
visor har han ännu i ganska friskt minne.
Han får själv berätta om sitt liv. -
"Den 11 seppt. 1844 föddes jag på 'fjället' (i
Västansjö) och, då jag var tolv år, flyttade
far till
Bybacken [Bölins anm.: En skogsby 2 km från Bollstabruk],
där jag nu bor. Fars visor lärde jag rätt
snart, men fiolen var något som jag helst önskade
traktera. I Hållsäter i Dal socken levde i min
barndom en 'storspelman', som hette Mickel Jonsson. Av honom skulle
jag lära spela och vandrade
dit. Han var en ståtlig, slätrakad man , ungefär 40
år äldre än jag, och hade ett torp, som under
sommaren upptog hans tid, men under vintern sysslade han mest med att
spinna lin. Gladlynt som
alla spelmän var han och lovade hjälpa mig vintertiden
under det han spann. Och jag blev glad
förstås. Men 'svyna åt opp fässlen ti
matsättjen [Bölins anm.: bandet i ryggsäcken],
s´att´en
ramle ätte´d.v.s. det blev inget vidare med saken. När
jag blev större var jag med på bröllop och
danser, där Mickel Jonsson spelade, och hade äran att byta
av honom ibland. På så sätt lärde jag
av honom flera låtar, som jag mest glömt bort.
'Ålderdomen har mange lyta, hale hoster å skärpe
skitar.' Så är det med mig också. Nu en lång
tid har jag inget spelat, bara glömt. I tjudo års tid
har
jag arrenderat torpet i Bybacken sv Graningeverken och varit
anställd som skogvaktare. Då min
äldste son för några år tillbaka köpte
torpet, fick jag födoråd av hården. I gengäld
fick han hela
torpet och en nyodlinf, tillsammans ett stort bondhemman, för
3000 kronor. 1917 dog gumman.
Och sedan dess har jag inte velat spela eller sjunga. Jag har
hängt min harpa på pilträdet. - Och
Mickel Jonsson, ledsamt nog, flyttade rätt snart till
Sollefteå, där han dog hos släktingar i Vemyra,
en by vid Sollefteå. Hans spel hade inte gjort honom rik
på pengar, och han hade visst blivit tvungen
att lämna sitt torp. Men glad var han, det minns jag, och
skicklig spelman. Jag minns, hur han var
uppe på golvet och spelade, samtidigt som han dansade före
dem som inte kunde, särskilt kadriljer,
som jag aldrig kunde dansa och låtarna ha jag glömt
också. Vid bröllopssuparna hade han alltid
nogon kvickhet att säga. Det var på den tiden vanligt att
det skulle vara två spelmän på ett bröllop.
En skulle spela under vägen från brudgummens hem till
bruden. En gång var jag med att spela under
en hel halvmil. På bron i brudens hem väntade den andre
spelmannen. tills han på avstånd hörde den
andres fiol, och försökte stämma sin fiol
därefter, så att han var färdig att sekundera sin
kamrat, då
brudgummen och gästerna gingo in i bröllopsgården."
*
Till Israel Bylunds uppgifter om sig själv kan följande
kompletteringar göras. Föräldrarna var
torparen Pehr Israelsson och Anna Cajsa Ersdotter. Modern var
född 1818 i Dal. Fadern, efter vilken
Bylund delvis hade sin tradition, var född 1/5 1812 och son till
bonden Israel Larsson (f. 1773) och
Greta Jönsdotter (f. 1771) i Mo. Israel Bylunds
föräldrar vistades en tid i moderns hemsocken Dal
innan de bosatte sig i Västansjö.
Bylund gifte sig 1872 med Greta Dea Hansdotter (f. 1847 i
Långsele). Vid denna tid började han
begagna efternamnet Bylund. Under 1970-80-talen noteras Israel Bylund
i husförhörslängderna
som arbetare under Bollstabruk. I familjen föddes under dessa
år åtta barn.
Israel Bylund dog 28/12 1926.
Den legendariske Mikael Jonsson nämns av flera spelmän bl.a. Johan Vilhelm Dylin från Gudmundrå.
Frans Vilhelm Nyström (1889-1944)
Efter arbetaren vi Östby liefabrik, Frans Vilhelm (Ville)
Nyström, upptecknade Leffler år 1919 tio
låtar. Nyström var inflyttad från Viksjö och
här hade han också lärt dessa låtar. Efter
mötet med
Nyström skrev Leffler:
All industri, som bedrivs i någon större skala, har
benägenhet att draga till sig arbetskraft från olika
håll, t.o.m. långväga ifrån. Östby
liefabrik, som synes vara stadd i livskraftig utveckling, räknar
också
bland sin personal flera utsocknes ifrån komna män, och
till dem hör Frans Vilhelm Nyström.
Denne föddes nämligen den 1 augusti 1889 i
Sticksjö, där fadren var torpare. Då gossen var
knappast ett år gammal övertog fadren emellertid ett
arrendehemman i Vicksjö, och där gick Ville,
som han kallades, i folkskola och gick till skfit. Men icke heller
här blev familjen gammal, ty då
Ville var i 15-årsåldern köpte fadren ett torp i
Östby utanför Kramfors. Nu fick ynglingen
anställning vid Kramfors´gamla lådfabrik, men
då denna brann ned 1915 anställdes han först vid
sågen och sedan vid timmerbommen, där han arbetade till
1918, då han tog plats vid Östby liefabrik.
Nyströms far var musikalisk. Redan medan han var en liten pys
som hade i uppdrag att vakta
getter ("getpojke"), gjorde han sig en fiol. Men när hen en
rägnvädersnatt hade fiolen liggande
under en gran i skogen, så sprack den, och sedan kom han aldrig
att göra en ny. [...] Emellertid
blev det sedan inte vidare av för gossen att spela, men när
han blivit sin egen och själv fått
barn som visade sig musikaliska, hjälpte han dem i viss
mån i deras musiksträvanden och köpte
bl.a. fiolsträngar åt sina pojkar.
Ville Nyström hade redan såsom pojke lärt sig en
del musik av spelmän i Viksjö, såsom
födorådstagaren Isak
Nyström och torparen Isak
Mattsson. Andra melodier från Viksjö hade han
lärt av sin far, som sjöng dem för honom.
Åtskilliga Gudmundråmelodier hade han naturligtvis
också införlivat med sin repertoar, men det var
sådana som jag upptecknat efter andra
Gudmundråspelmän. De melodier jag upptecknat efter honom
har han samtliga från Viksjö.
*
Ville Nyström far, som sjöng melodier för honom,
hette Nils Petter Nyström. Han föddes 28/6 1861
som son till bruksarbetaren Per Andersson (f. 1827) i Knyllen,
Viksjö, och Lena Stina Ljungberg
(f. 1825).
N-P.Nyström gifte sig 1883 med Anna Kajsa Fällström
(f. 1860 i Säbrå). När sonnen Ville
föddes 1/8 1889 hade familjen - som Leffler också uppger -
flyttat till Sticksjö och bosatt sig i
Risnäs. Menn redan vid slutet av 1889 skrevs familjen in under
Nyhemmanet i Viksjö.
Till Östby i Gudmundrå kom man 1905; här blev Nils
Petter Nyström sågverksarbetare.
Ville Nyström avled 11/9 1944, fadern i sitt 90:e år 18/5 1951.
Viksjöspelmannen Isak Nyström
är sannolikt identisk med bonden Isak Nyström i
Nyhemmanet (f. 3/8 1830, d. 19/9 1899). Han hade visserligen en son
med samma namn
(f.1871), men denne befann sig 1892-1902 i Nordamerika. Uppgiften om
att Ville Nyström lärt
sig som pojke av en födorådstagare tyder också
närmast på att det rör sig om Isak Nyström
d.ä.
Den andre spelmannen från
Viksjö syftar troligen på Isak Mattsson i
Västanå (f. 4/7 1836,
d. 16/6 1901). Mindre sannolikt avses dennes son Isak Otto (f. 1867),
som möjligen skulle ha
kunnat kalla sig Mattsson, men som vistades i Nordamerika under
åren 1887-1897. Såväl far
som son uppges som arbetare i kyrkböckerna; troligast är
dock att den äldre också varit torpare
såsom Leffler uppger.
Källa:
"K.P.Lefflers Folkmusiksamling". Arkiv för Norrländsk
Hembygdsforskning XXII 1987
Utgiven i samarbete med Svenskt visarkiv. Länsmuseet-Murberget
Härnösand
"K.P.Lefflers Folkmusiksamling Del II". Arkiv för
Norrländsk Hembygdsforskning XXV 1991
Utgiven i samarbete med Svenskt visarkiv. Länsmuseet-Murberget
Härnösand
"K.P.Lefflers folkmusikinsamling i Västernorrland". Inledning
och kommentarer av
Margareta Jersild. Arkiv för Norrländsk hembygdeforskning
XXII 1987
Utgiven i samarbete med Svenskt visarkiv. Länsmuseet-Murberget
Härnösand
"Muntlig tradition".