Urval
Preludium
Ådalen har i långa tider varit präglad av ett
rikt musikliv; allmogemusik, dragspelsmusik, körer,
hornmusikkårer, andra slag av blåsorkestrar, danskappel
m. m. Under slutet av 1800-talet och
tiden kring sekelskiftet präglade framför allt
hornmusikkårerna musiklivet i Ådalen. Nästan
vartenda sågverk i Ådalen hade en egen
blåsorkester.
Till Ådalen spreds intresset för blåsorkestrarnas
musik bl. a. via folkrörelsen, väckelserörelsen,
nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen, men också via
sågverksägarna och tjänstemännen.
Mönsterbildande var de tidiga blåsorkestrarna vid de gamla
bruksorterna i mellersta och södra
Sverige. Traditionen där går tillbaka till 1700-talet och
i början av 1800-talet.
Det var sågverksägarna som till stor del bidrog till
att blåsorkestrar bildades i Ådalen.
Ett typexempel får Salsåkers hornorkester utgöra.
År 1900 anställdes en sågställare E.
Nilsson
på Salsåkerssågen. Han härstammade från
Värmland men hade senast arbetat i Marieberg och
hade spelat i hornorkestrar tidigare.
Nilsson föreslog sågverksägaren Axel Kjellström
att bilda en hornorkester i Salsåker. Kjellström
som själv var sångare och musikant, var genast med
"på noterna". Disponenten köpte in
nödvändiga blåsinstrument medan Nilsson rekryterade
intresserade musiker.
Se Salsåkers Hornorkester.
* * *
Blåsorkestrars tillkomst och bakgrund
Många blåsorkestrar bildades där sågverken
redan fanns. Instrument och notmaterial bekostades
i de flesta fall av industriägarna. Det kunde även
gälla ledare till blåsorkestrarna. Det blev status
i Ådalen att ha tillgång till en blåsorkester vid
industriägarnas och de höga tjänstemännens
bjudningar och kalas.
Förutom de blåsorkestrar som hade direkt anknytning till
sågverken och bruken
under 1800-talet
bildades orkestrar inom
folkrörelserna.
Blåsmusiken fyllde en viktig funktion inom
godtemplarrörelsen,
Frälsningsarmén,
arbetarrörelsen och
skarpskytteföreningarna.
I Köja och Lugnvik fanns blåsorkestrar som hörde
till nykterhetsorganisationen. Blåsorkestrar
som hade direkt anknytning till godtemplarloger finns ibland omtalade
i logernas egna tidningar.
I en artikel itidningen God templar nr 12,1885, ges en bild av
blåsorkestrarnas betydelse inom
föreninglivet under 1800-talet:
Logen Lugnvik arbetar, skrifves det till oss..... äfven hafva
åtta av medlemmarna förenat sig om
inköp af en mässingsextett, därvid understödda af
verkets förvaltare som mycket ifvrar för vår sak.
Frälsningsarmén var en del inom frikyrkorörelsen
som värnade om sång och musik. Pionjärer
för den svenska avdelningen av Frälsningsarmén hade
sannorlikt kännedom om att engelsmännen
med stor framgång använde blåsmusikkårer i sin
evangelisatoriska verksamhet. Blåsorkestrar
bildades snart även i Sverige.
Den svenska frälsningsarmémusikkårerna
övertog inte den engelska stämbesättningen av
brassbandtyp. Istället bildades mässingsextetter efter
gängse svenskt mönster. Så är det i
Bollsta där det bildades en musikkår på 1900-talet.
Blåsmusikerna kom från en tidigare
bildad sextett.
Militära musiker medverkade ofta som ledare och lärare i
civila musikkårer. Så var fallet i
Sprängsviken och Bollsta. Det är inte uteslutet att detta
har skett även på andra orter.
I Sollefteå fanns en fast anställd
militärmusikkår där man kunde rekrytera ledare och
lärare.
Blåsorkestrarnas instrument
Det finns endast några få publicerade lokala
beskrivningar av hornmusikkårerna i Ådalen.
Från mellersta och södra Sverige finna desto fler
berättelser och beskrivningar.
Greger Andersson har i sin bok "Bildning och nöje" beskrivit de
svenska blåsorkestrarna, deras
instrument och hur dessa har utvecklats. Blåsorkestermusikens
anor går tillbaka till 1600- och
1700-talen i mellersta och södra Sverige. Tidigare dominerade
militärmusiken, men under senare
delen av 1800-talet organiserades även civila
blåskårer. Dessa blåskårer kallades
sextetter
och bestod av sex man. Instrumenten var ess-kornett, b-kornett,
althorn, tenorhorn, tenorbasun
och bastuba. Längre fram utökades orkestrarna med flera
instrument, såsom flöjt och klarinetter.
Orkestern kunde då bestå av åtta man; en oktett.
Även en trumslagare kunde tillkomma.
De svenska blåskårerna hade övertagit
instrumenttyperna, t.ex. flygelhorn med cylinderventiler, men
också instrumentbenämningarna från Tyskland.
Stämmorna benämndes efter flygelhornsinstrumenten:
ess-kornett, b-kornet, althorn i ess, tenor (-horn, -g basun) 1,
tenor (-horn) 2, bastuba.
Klangen i mässingsextetten var helt skild från dagens
brassensembler, som består av
trumpetbesläktade instrument. Mässingsextetten klang var
mer dämpad, homogen och hornliknande.
Slagverksinstrumenten under 1800-talet inskränktes sig till
liten trumma (marschtrumma eller
virveltrumma) och bastrumma. Bäcken eller cymbaltallrikar blev
vanligare länger in på 1900-talet.
In på 1900-talet utökades orkestrarna ytterligare med
flera instrument, och i slutet av 1920- och
början av 1930-talen blev det allt vanligare att saxofoner kom
med i orkestrarna. Då började också
begrepp som blåsorkester och senare musikkår att
användas
Orkestrar
[Sandö] [Salsåker] [Lugnvik] [Svanö] [Strömnäs] [Sprängsviken] [Bollsta] [Kramfors]
Mellan 1900 och 1910 fanns det en hornorkester i Salsåker.
Vid sekelskiftet blomstrade
sågverksepoken och i Salsåker kom sedemera ett av landets
största sågverk att finnas.
Här fanns förstås åtskilliga musikintresserade
och kunniga musiker bland arbetarna.
Varje sågverksägare med självakning uppmuntrade
arbetarna att bilda orkestrar. Vid den
här tiden var hornorkester med mässinginstrument på
modet och den taktfasta musiken
mycket populär.
År 1900 anställdes en sågställare E. Nilsson
på Salsåkerssågen. Han hade spelat i
hornorkestrar tidigare. Nilsson föreslog
sågverksägaren Axel Kjellström att bilda en
hornorkester i Salsåker. Kjellström, som själv var
sångare och musikant, var genast
med "på noterna". Disponenten köpte in
nödvändiga blåsinstrument medan Nilsson
rekryterade musiker.
Salsåkers Hornorkester, som fick sex medlemmar, kom snabbt
igång och började träna
för att så småningom uppträda offentligt.
Orkestren bestod av sågställarna E. Nilsson
och Axel Hedin, bokhållare John Gerdin samt Johan Asplund,
August Söderström och
dennes svåger sågverksförmannen Jonas Nordin. Den
sistnämnde spelade ess-kornett
och var för övrigt far till de pojkar som sedemera skulle
bilda Bröderna Nordins
orkester i Salsåker dryga 30 år senare. Se
Bröderna Nordins
Orkester
Salsåkers Hornorkester hade den klassiska
mässingsextettbesättningen
Hornorkestern uppträdde på åtskilliga danser och
fester runtom i Nordingrå men även i
grannsocknarna Ullånger och Vibyggerå var man flitigt
anlitade.
Givitvis spelade man på sågverkets egna kalas nere
på herrgården.
En av orkestermedlemmarna, Axel Hedin, berättade en gång
om en av höjdpunkterna i detta
sammanhang: "Då disponenten Kjellström firade sitt
silverbrölopp anmodades vi att spela
varje dag i en hel veckas tid!"
Sågens egen orkester stod förstås också
för musiken på den årliga "Sågdansen".
När
tvåskiftsågningen (även kallad
dubbelvaktsågningen) upphörde för vintern bjöds
det upp till
dans i någon av bondgårdarna i trakten.
I maj månad 1905 fick hornorkestern "tillökning". Det
kom ett par flyktingar över i en öppen
båt som anlöpte Salsåker. De hade flytt undan det
rysk-japanska kriget som då pågick (Finland
tillhörde vid den här tiden Ryssland). Det var två
finländare vid namn Mattsson och Åberg som
sökte arbete på sågen. Bägge var dessutom
mycket skickliga musiker som tidigare spelat i flera
orkestrar. Det har berättats att de någon gång
spelat vid den ryske tsarens hov i S:t Petersburg.
Finländarna blev en god förstärkning i
Salsåkersorkestern då de behärskade alla
instrument.
Mattsson kunde dessutom såväl komponera egna stycken som
arrangera musik. Under deras
korta tid tillkom flera nya stycken och framträdandena var
många.
Men redan på hösten samma år, 1905,
återvände de båda fiknländarna över havet
och saknaden
efter dem blev stor. Efterhand fick orkesterns medlemmar andra
intressen, gifte sig och bildade
familjer. Spelningarna blev färre och det var svårt att
rekrytera efterträdare.
1909 emigrerade en av musikerna, August Söderström, till
Amerika. Efter det hade Salsåkers
Hornorkester inga fler offentliga framträdanden.
Sandö hade ett rikt musikliv från slutet av 1800-talet
till långt in på 1900-talet. Liksom vid
flertalet glasbruk under slutet av 1800-talet fanns även vid
Sandö en egen hornorkester Under
disponent Lewerentz´ tid omtalas den första gången
1881. Musikkåren, som då synes ha
existerat sedan någon tid tillbaka, hade instruerats av
musikdirektören S.L. Lagerwall i
Brunflo. Då musikkåren på våren 1882
behövde nya noter bad disponenten att Lagerwall snarast
skulle sända några musikstycken i partitur - ej
uteslutande dansmusik. Sommaren 1883 sökte
disponenten skaffa ytterliggare partitur till hornmusikkåren,
som han synbarligen månade om.
Medlemmarna i Sandö Hornorkester var: Axel Eriksson,
ess-kornett. Oscar Lindberg, b-kornett.
Albin Elander, althorn. Mauritz Bertling, ledare och tenorbasun.
Vilken som spelade tenorhorn
och bastuba är ej känt. Ekström (från I 28
Sollefteå) trummor.
Lugnviks Hornorkester/Blåsorkester
I Lugnvik fanns en hornorkester som hörde till
nykterhetsorganisationen. Blåsorkestrar
som hade direkt anknytning till godtemplarloger finns ibland omtalade
i logernas egna tidningar,
då i form av referat från logernas möten. I en
artikel i tidningen God templar nr 12,1885, ges en
bild av blåsorkestrarnas betydelse inom föreninglivet
under 1800-talet: Logen Lugnvik arbetar,
skrifves det till oss..... äfven hafva åtta av medlemmarna
förenat sig om inköp af en mässingsextett,
därvid understödda af verkets förvaltare som mycket
ifvrar för vår sak...
I IOGT-tidningen Reformatorn den 25 oktober 1893 står att
läsa om logen Lugnviks firande av sin
10-åriga tillvaro den 8 oktober: Musik utfördes på
ett förtjänstfullt sätt af logens egen
musikkår....
Kjell Fredriksson, utflyttad orkestermedlem, berättar i en
artikel i Lugnwiks-Posten Nr. 2 2000
följande: Orkestern, som startade på 1920-talet har under
årens lopp haft olika konstellationer.
I början av 1940-talet hette den Scoutorkestern.
Scoutrörelsen var under den tiden mycket stark i
Lugnvik. Orkestern hade sin storhetstid under de första 20
åren då det fanns gott om arbete på orten,
många ungdomar och ett mycket starkt föreningsliv. Under
krigsåren 1939-1945 minskade
arbetstillgången i Lugnvik med omnejd. Sågverket var
endast i drift sommartid och många åkte
in i militärtjänst.
Efter krigets slut sökte sig många till södra Sverige
då man i ett litet samhälle inte har några
större
mökligheter att ändra sina arbetsförhållanden.
Trots alla besvärligheter gav aldrig eldsjälen och
musikälskaren Arnold Ullmark upp. Hans intresse
som ledare och dirigent var hela tiden stort. Jag själv kom med
1946, då en nystart gjordes med
Arnold som ledare. Vi var åtta nybörjare, som till att
börja med fick sätta oss på skolbänken och
studera notkunskap, som vi saknade. Vi fick även hjälp av
en musikkonsulent från länsmusiken i
Härnösand. Tre ur gruppen tröttnade och slutade, men
efter drygt ett år var vi mogna för framträdande
på dåvarande Godtemplarlokalen, vilken låg vid
Lugnviksbacken, och där våra övningar alltid
ägde
rum. Lokalen var under många år centrum för
kulturverksamhet i samhället, men är numera tyvärr
riven sedan många år.
Orkestermedlemmarna var följande: Arnold Ullmark dirigent och
trombon, Per Bergström kornett,
Kurt Byström kornett, Kjell Fredriksson 2: tenor, Paul
Tjäder trumpet, Stig Ullmark trumpet,
Agne Öhman kornett, Jan Öhman bas, Tord Edström
klarinett, Runar Bylund klarinett och
Rune Wedin trombon.
År 1948 uppstod en ny flyttvåg i Lugnvik. Bara Arnold
och Stig Ullmark blev kvar och orkestern
splittrades. Efter några år skedde en nystart.
En orkesterkonstillation senare: Arnold Ullmark ledare och
trombon, Stig Ullmark trumpet,
Åke Kvastman klarinett, Sven Norberg tenorbasun, Joel Eriksson
bas, "Hibba" Öman trummor.
Hansove Johansson trumpet/althorn. mf. Lars-Ivan Söderlund
saxofon (under några år).
På Svanö fanns en hornorkester, som enligt uppgift,
bildades år 1872. Den var förmodligen
verksam in på 1900-talet. Besättningen var den klassiska
mässingsextetten. Medlemmar:
Bröderna Oscar och Emil Lindberg, Johan Rylander, Johan Viklund,
Alfred Nyberg och
Frans Nordlander.
Den första hornorkestern i Strömnäs bildades 1855.
Den tillhörde godtemplarlogen
Segerbaneret, och omnämns i tidningen Reformatorn den 12 maj
1887: Logen "Segerbaneret" i
Strömnäs Gudmundrå, hade den 1 maj en synnerligen
glädjefull och angenäm fest... Till glädjens
höjande bidrog logens musiksextett och likväl manlig som
blandade sångkörer...
Det berättas att Strömnäs A.B. skall ha bidragit
med ekonomiskt stöd till en hornorkesters
instrument. Huruvida det var till den sextett som tillhörde
logen Segerbaneret är osäkert.
Medlemmar i sextetten 1907 var följande: Nils Wallin ess-kornet,
Jakob Wiberg b-kornett,
Oscar Eriksson althorn, Em. Nilsson tenorhorn, C.J. Andersson basun
och P. Nordin bastuba.
I Sprängsviken fanns en plats som kallades Grundsta. Det var
en badplats med utmärkt sandstrand.
I början av 1900-talet fanns där också en
skarpskyttebana och en förnämlig skyttepaviljong.
Kanske
hade den blåsorkester som tidigare fanns i Sprängsviken
anknytning till skytteföreningen.
Blåsorkestern var verksam i slutet av 1800-talet och in
på 1920-talet. Bolaget bekostade såväl
noter som instrument och betalade också en pensionerad musiker
som ledare.
Följande citat hämtas från Nordiska museets
etnologiska undersökningar och finns publicerat i
Greger Anderssons bok Bildning och nöje: Det handlar om
bakgrunden till den första
hornorkestern i Sprängsviken:
Bolaget ordnade om att en musiklärare kom till platsen, en
f.d. militär vid namn Gustavsson, som
lärde pojkarna att spela horn. Han var en sträng herre som
kunde sin sak, han inplanterade en
sådan disciplin bland pojkarna så han hade dem så
att säga på sina fem fingrar. Pojkarna blev
också skickliga musikanter. Sprängsvikens hornorkester var
en av de bästa i Ådalen och en av
de första också. Söndagarna voro de engagerade
på älvens passagerarbåtar då de gingo
lustturer.
Ibland till Härnösand, ibland till Sollefteå, men
även till Häggviken. Då fingo pojkarna fri resa
och 2 kr per man.
Det var inte alltid som utfärder företogs med
vitmålade passagerarbåtar. Lastfartyg och även
pråmar som bogserades av verkets bogserbåtar, utan varje
slag av komfort, användes vid många
lustturer. Orkestern var då placerad i pråmen, där
man dansade om golvets beskaffenhet tillät detta.
Skarpskytteföreningen i Sprängsviken lades ned och
paviljongen övertogs av logen Fafnes Bane
av IOGT.
Eric Eliasson berättar från sin barndomstid på
1920- och 1930-talet i Sprängsviken: Jag minns hur
det ordnades fester varje midsommarhelg. Det var IOGT-logen Fafnes
Bane som stod som
arrangör. En hornorkester stod för musiken. Bolaget
ställde en pråm till förfogande. Den
bogserades dit av bolagets bogserbåt. I pråmen dansade
man till musik av hornorkestern. Till
festplatsen i Grundsta kom även folk från trakterna
runtomkring. Det var välfyllda motorbåtar
som anlände med festbesökarna.
Genom Bollsta sågverk lades tidigt grunden till en
mässingsextett när bolaget köpte in instrument.
Bolaget bekostade även sextettens ledare, en musiker från
Västernorrlands musikkår i Sollefteå.
Musik intresset var stort i Bollsta. Ett rikt musikliv utvecklades
där under slutet av 1800-talet och
början av 1900-talet.
I bostadsområdet Klondyke [uttalades: Klåndyke]
bodde sex barnrika familjer i en arbetarkasern,
inte långt från sågverket. De bildade en
hornorkester som bestod av 12 ungdomar. Till en början
hade de tillgång tillgång till blåsinstrument
från tidigare musiksammanslutningar.
Vilhelm Gradin var en av eldsjälarna inom
blåsmusiken i Bollsta. 1918 bildade han en
familjeorkester bestående av honom själv och fem
söner. 1921 kom den sjätte av sönerna med,
då endast 8 år gammal. Flera kvällar i veckan
samlades familjen kring det stora runda bordet i
köket repeterade på sina nyinköpta blanka instrument.
Medlemmarna var förutom fadern
Vilhelm, sönerna Karl, Tord, Sven, Frans, Paul och Arvid.
Många ortsbor minns säkert den Gradinska sextetten
traditionsenligt spela julpsalmer och
julsånger varje juldagsmorgon från en balkong i
Blästa. Den Gradinska familjeorkestern höll
ihop fram till 1930. Familjen Gradin var en stor tillgång i
olika blåsorkestersammanhang i
Bollsta och i övriga Ådalen
Klondykes hornorkester hade anknytning till både
Bollsta och Väja. Medlemmarna var:
Per Gustavsson, Gunnar Eriksson, Algot Gustavsson, Per
Wahlström, Sven Näsholm, Ernst Lönn,
Nils Näsman, Frans Gradin och Alfred Larsson.
Hornorkestern Kamraterna var en efterföljare till
orkestern Klondyke. Medlemmarna var i stort
sett desamma. Per Wahlström, Gunnar Eriksson, Per Gustavsson,
Algot Gustavsson,
Axel Gustavsson, Alfred Larsson, Axel Andersson, Gustav Andersson,
Gustav Gustavsson,
Ernst Lönn och Nils Näsholm.
Ledare till en början var Gustav Byström, som senare tog
sig namnet Gustavsson. Han hade
tidigare tillhört Frälsningsarméns hornorkester.
Några medlemmar hade privat köpt egna nya
instrument, och man började med sina repetitioner i en ledig
kolarkoja.
Frälsningsarmén hade en hornmusikkår i Bollsta
År 1879 bildades en sextett i Kramfors, som fick namnet
Kramfors hornorkester. På en bild från
1890 finns följande medlemmar: Erik Eriksson, Valfrid
Fagerström, ess-kornetter, Anders Hendriksson,
b-kornett, August Kårström, althorn, Magnus Hendriksson,
basun, J. Tjernberg, tenorhorn, C. Åström,
bastuba. Erik Eriksson var även trumslagare och fader till
Anders Eriksson, som kom att medverka
som trumslagare i många orkestrar. August Kårström
spelade senare i livet flöjt. Det är imte känt
vem som var ledare, men orkestern var verksam till långt in
på 1900-talet. Kramfors bolag ställde
till förfogande såväl instrument som noter och
repetitionslokaler. En tid tillhörde disponenten vid
Kramfors bolag, John Bagge och hans broder Per samt två
kontorister, orkestern.
Orkestern utökades från att ha varit en sextett till att
bli en oktett i början av 1900-talet. Det har
berättas att orkestern så småningom upphörde
med sin verksamhet. Man hade svårigheter med
att rekrytera nya medlemmar.
År 1917 kom en familj vid namn Wernblom flyttande till
Kramfors från Seskarö i Norrbotten.
Fadern hette August Julius och tillsammans med fem av sönerna
spelade han i Wernbloms
hornorkester. Den ende medlemmen som inte tillhörde
familjen var trumslagaren Anders Eriksson.
På en bild från omkring 1920 finns följande
medlemmar: Fadern August Julius, sönerna Bengt,
Seth, Sven, Bert, Svante och Ivan Wernblom samt Ander Eriksson.
Efter andra väldskriget, då de flesta
blårorkestrar legar nere, startades en ny blåsorkester
i
Kramfors. Initiativtagare var Tore Andersson (numera Alespong)
från Väja. Han lyckades samla
flera musiker till ett möte på Marcussons konditori den 18
september 1944. Där beslutades att
bilda en ny blåsorkester som skulle heta Gudmundrå
musikkår. I samband med att Kramfors blev
stad vid årsskiftet 1946-47 ändrades namnet till
Kramfors musikkår. Till ledare för orkestern
valdes Tore Andersson. Under årens lopp har orkesterns
medlemmar varierat. Från 1955 finns på
en bild med följande medlemmar: Eric Eliasson, Bengt Wernblom,
Fritz Edström, Nyberg, Bernth
Vågman, Jean Nyberg, Ivan Wernblom, Edvin Gustavsson, Roger
Forsman, Robert Forsman,
Sölve Hållberg, Anders Eriksson, Seth Wernblom, Bert
Wernblom, Gunnar Nilsson.
Ledare var Rune Wahlberg.
År 1970 hade Kramfors musikkår fått nya
uniformer och deltagarantalet var det högsta ditintills.
28 medlemmar som finns med på en bild.
John Nordlinder, fl, Bengt Sjölund, kl, Fritz Edström, kl,
Eric Eliasson, kl, Anders Åkerblom,kl,
Lars Näsström, kl, Göran Åsander, cb, Leif Lund,
barsax, Sven Erik Olsson, as, Sölve Hållberg,ts,
Gustav Glader, as, Roger Forsman, tpt, Stig Hultin, tpt, Stig
Johansson, tbn, Gunnar Nilsson, alth,
Edvin Gustavsson, valth Anders Eriksson, slv, Jonsson, basun, Richard
Östman, basun,
Anders Nordin, tpt, Kent Jansson,tpt, Helge Nyström, bas,
Hans-Erik Häggkvist, tbn,
Nils-Olov Gradin, tbn, Gunnar Sjölund, tpt, Sixten Falk, basun,
Frans Gradin, baryton.
Ledare var Lennart Hultin.
Källor:
Blåsorkestrar i nedre Ådalen, Eric Eliasson.
Sandö Glasbruk 1750-1928, Torbjörn Fogelberg
Lugnwiks-Posten, Medlemstidning Lugnviksbilder
***
Postludium
Hornmusik- och blåsmusikårerna hör samman med de
tider, då industrierna etablerades i Sverige.
I Ådalen har vi bilder och skriftliga berättelser,
från 1890-talet och framåt, som ger en aning om
blåsmusikens betydelse i olika sammanhang; såväl vid
festliga som allvarliga tillfällen. På
åtskilliga
sågverksorter fanns blåsmusikkårer, som deltog vid
allehanda arrangemang. De deltog vid
utflykter och danser, men de kunde också skärpa
stämningen i allvarliga stunder, som t.ex i
samband med hungermarscher och demonstrationer. Med en trumpetsignal
stoppades också
dödsskjutningarna i Lunde år 1931.
Tiden för industrinedläggningarna, när såg
efter såg lades ned, och pappersindustrierna alltmer
etablerades, påverkade också musikerna och orkestrarna.
Skiftarbete blev vanligare och alltmer
dominerande, vilket fick konsekvenser. Det blev svårare att
samordna sin fria tid för gemensamma
repetitioner.
Vid tiden för andra världskrigets utbrott fanns inte
många blåsorkestrar kvar. Det finns i dag 2002
några blåsorkestrar kvar i Ådaldistriktet.
Dagen blåsmusik i Ådalen har sina rötter i den tid,
när nästan varje sågverksort hade sin egen
blåsorkester, när musikkunskaperna förvärvades i
den lilla orkestern och när blåsorkestern hade
en viktig del i de olika arrangemangen och händelserna på
orten. Det var en tid när det var populärt
med mässinginstrument, när man fick repetera i kök,
kolarkojor, loger eller salonger, och när
blåsmusiken ljöd längs Ångermanälven.
Min förhoppning är att blåsmusiken fortfarande
skall ljuda längs Ångermanälvens stränder
och
aldrig tystna.
Blåsensembleregister - Ådalen med omnejd
Orkester - Startår - Ort - Ledare - Tillhörighet
Bollsta-Väja blåsorkester
Bollsta-Väja musikkår
Brages hornorkester, Älandsbro-Härnösand
FCO-orkestern, Härnösand
Filadelfiaförsamlingens blåsorkester, Kramfors
1950-1955
Frälsningsarméns hornmusikkår, Bollsta
Gradinska familjeorkestern, Bollsta
Gudmundrå musikkår, Kramfors
Hornorkestern Kamraterna, Bollsta-Väja
Klondykes hornorkester, Bollsta-Väja
Kramfors hornorkester
Kramfors musikkår
Kramfors Symfonic Band
Köja hornorkester, Köja, godtemplarlogen Köjas
Värn
Lugnviks hornorkester, Lugnvik, godtemplarlogen Lugnvik
Löviks blåsorkester, Nora
Mariebergs blåsorkester, Marieberg, godtemplarlogen 438
Stjärnan
Nya Varvets Musikkår, Härnösand
Ramsele musikkår
Ramvik hornorkester
Ramvik och Utansjö hornmusik
Rossö hornorkester, Nyland
Salsåkers hornorkester, Salsåker-Ullånger,
Salsåkers sågverk
Sandvikens hornorkester
Sandö hornorkester
Skogs blåsorkester, Ullånger
Sprängsvikens hornorkester
Strömnäs hornorkester,1885, Strömnäs,
godtemplarlogen Segerbaneret
Svanö hornorkester
Torsåkers hornorkester, Torsåker, godtemplarlogen
Framtidshoppet
Wernbloms hornorkester, Kramfors
Väja hornorkester
Väja-Dynäs hornorkester
Ytterlännäs paradorkester
Ådalens musikkår, Kramfors
Örnsköldsviks harmonikår
Östby hornorkester, Kramfors-Östby