GAMLA ÅDALEN Det är Ådalen, Guds verk, då han på samma gång log och vredgades! Detta är Ådalen, stämningarnas ådal, laxens ådal, sagornas lund, sommardagens ådal med kärvhet i färgen, sommarnattens väna skönhet, då södra bergen äro violetta i gult och de norra i grönt och svart; högvattnets land med vatten i virvlar och edor, lågvattnets, med slipade stenars hjässor i ljuset, vinterdagens dimmiga ådal - då forsen fräser som en jättekatt invid öra. - Den viskar om mycket ännu, denna jordremsa vid det mörka rinnande vattnet. Detta är Ådalen, sannerligen det fagraste land! Allt detta är min Ådal, mitt sagoskrin, min kärlek och min skräck, ty hur man längtar över bergen, håller det fast som en mara. Varje ny skönhet som upptäckes, varje historia är en hållhake på den, som annars hade tänkt sig livet annorlunda, än på samma fläck i passiv tillbedjan av det, som fängslat öga och öra. Det är Ådalens kraftiga boja lagd på dess son - novras res quærentem. Pelle Molin "Ådalens Poesi"    *

MITT ÅDALEN Det Ångermanländska undret Besökaren ser utsikterna öppna sig, ser dalarna och älvarna, klippkust, hav och solrök, glitter i ström från båtar som glider stilla för vinden. Sommaren är ett språng, ett solgult löfte. Den infödde vet något mer. Kvar vid den mörknande älven om hösten sitter den infödde och känner glädjen övergå i något annat. Sommaren drar snabbt sin kos, och i Ångermanland finns vissheten på något sätt närvarande i landskapet självt. Synbilder som blir sinneslägen. Den tar fram en grundkaraktär: Blå skuggor vandrar över de ångermanländska bergen. Eller ligger kvar, beständiga. De tunga granskogarna. De stryker in ett ofrånkomligt svårmod i själen på den som är född här, som växer upp under de vandrande skuggorna och den dova sången. Alla som har sina blodbanor sänkta i det ångermanländska, de är älskare och återvänder, men förälskelsen kan aldrig skiljas från svårmodet, blåtonen och den lurande skräcken för att stängas in eller krossas. Det ångermanland, som jag kan kalla mitt därför att det var min barndom och ungdom, är helt och hållet ett minnets landskap. Jag har sett de stora lastbåtarna gå sina turer. Sågverk och massafabriker läggas ner och falla samman. Jag minns ett folk som kände en stor gemenskap och omtanke för varandra. Det som var mitt, bär jag med mig. Till det som är, återvänder jag gång på gång. Till kusten, den bergiga med fjärdar som är fjordar, brant och hög och med ett ojämförligt ljus vid kustbandet. Jag vill se älven och Sandö-bågen, då ränner en sinnesglädje upp genom mig. Och man tänker, att här borde människor kunna bo, inte bara pensionärer och sommargäster. Men man ser ju också lätt vad som hänt. Grunder för liv och sammanhang. Grunder som vacklade till och sjönk. Naturen nära till, för omväxling, avkoppling, fritidsliv och sport. Syner som från ögat kunde sjunka in i själen som läkedom och hälsa. Rent vatten, ren luft - sällsyntheter, dyrbarheter. Det finns ett ljust och öppet Ångermanland, ett landskap som vänder sig mot havet. Som sträcker sig mot människor och frihet. *